Recension Spyderco Tencious Lightweight CPM S35VN

– den bästa Tenacious-versionen?

Oftast brukar jag inte återvända till modeller jag redan recenserat. Men från stund till annan händer det och då för att det gjorts väsentliga förändringar som lett till förbättringar.* Eller att de bara är så annorlunda att de är värda ett eget kapitel. Det gällde till exempel för Spyderco Para 3 när den utkom i lättviktsformat.

Dagens ämne är en annan Spydercoklassiker som fått ny kostym, Tenacious. Originalet var föremål för en av mina första knivrecensioner för snart 12 år sedan. Även om den inte var helt ny ens då så var det ett spännande tillskott i katalogen då den representerade vad Spyderco valde att kalla “Value Line” som var tänkt som ett budgetalternativ till det befintliga sortimentet.

Från den modellen till den här med det långa namnet Tenacious Lightweight CPM S35VN har det hänt en hel del. En har uppenbarligen med stålet att göra då Spyderco valt att ha med hela beteckningen i namnet. Det som återstår att se är om det gör så stor skillnad som man kan hoppas på?

Spyderco Tenacious Lightweight CPM S35VN

Redan i introduktionen av den här kniven påpekade jag att originalet drogs med ett par nackdelar som var kopplade till prisbilden. Ett halt handtag, ett enkelt stål och kanske inte den allra bästa finishen för att vara en Spyderco var några av dem.

I det här fallet har ett par av de områdena addresserats med besked. En fråga som då uppkommer är om det är samma kniv, särskilt som prisbilden blir en helt annan. En annan är om finishen höjts i motsvarande grad? Det ämnar jag utröna här.

Ytterligare en Spyderco-modell som fått lättviktskostym

Kortversion: Spyderco Tenacious LW CPM S35VN, en riktigt sympatisk kniv med ett långt namn och en del identitetsproblem.

Blad

Bladets utformning är identiskt med originalet. Det innebär ett för Spycderco typiskt lätt lövformat blad försett med en puckel för att härbergera bladhålet. Bladet är därtill högt och mäter 32 mm på bredaste stället. När det sedan kombineras med en mycket vass spets och en nästan rak rygg så får man det typiska Spyderco-utseendet som somliga kniventusiaster gillar och andra avskyr. Men i grund och botten är det en variant på en drop point.

Längden är 86 mm vilket gör att Tenacious inte är en helt liten kniv. Tjockleken på bladet är väl valda tre millimeter. Finishen är en blank satin och märkningen består av Spyder-loggan på bladet samt namnet utskrivet tillsammans med bladstål på ricasson. På motsatt sida hittas order “China” skrivit med extremt små bokstäver. Den med god syn kan också urskilja Glessers märke på bladet.

Bladformen är en av Spydercos grundvarianter

Fabrikseggen på den här kniven var väl inte helt top notch om jag skall vara ärlig. Den var inte någon av de vassare Spyderco-knivar jag stött på men framförallt är eggen obalancerad. Vänster sidas slipfas är bredare än högers särskilt fram emot spetsen.

Däremot är den här kniven tunnare bakom eggen än originalet. Här ca 0,4 mm vilket tillsammans med en full flatslipningen och ett uthålligt stål gör att kniven skär mycket bra.

Som ofta med moderna Spyderco-knivar är bladet fullt flatslipat

Och skär bra gör Tenacious. Det gjorde den redan från början och den här versionen gör det både bättre och framförallt under längre tid. Bättre för att åtmistone det här exemplaret är tunnare bakom eggen vilket förbättrar geometrin som redan är duglig tack vare ett tre milllimeters blad med full flatslipning.

Längre för att stålet är väsentligt mycket uthålligare. Det samtidigt som det är ungefär lika rosttrögt. Bättre med andra ord, precis som utlovat. Det här är ett mycket kompetent blad på alla parametrar.

Handtag

Handtaget på Tenacious är rymligt. Hela kniven mäter över elva centimeter hopfälld och av det kan det mesta användas för ett rejält fyrafingersgrepp. Det gör att alla handstorlekar får plats även om du råkar bära ett par tunnare handskar.

Tjockleken är 12,4 mm och höjden kring 29 mm. Det tillsammans med formen gör handtaget så komfortabelt ett handtag med nittio graders rygg och platta sidor kan bli. Skall man upp en nivå till i ergonomistratossfären behövs att handtaget formas i alla dimensioner samt är lite fylligare.

“Bi-directional texture”-mönstret ger oerhört bra fäste

Konstruktionen känns igen och har inte ändrats nämnvärt. En robust stålram med en tjocklek av 1,5 mm står för grunden. För att kniven inte skall bli för tung och framför allt obalanserad har den sedan försetts med en rad invändiga hål. Något som inte alltid var helt vanligt för budgetknivar när Tenacious var ung men som nu är standard för de flesta märken.

Kniven är öppen i ryggen och där hittas det första tecknet på vart det sparats pengar. Tre stycken helt raka distanser utan särskild finess. Där hittas även Spydercos lösning på fånglinehål i form av en ståltub samt en stoppinne för bladet. Sammantaget en robust konstruktion.

Ett annat område där det snålas är kvalitén på skruvarna. De som håller ihop ramen har förvisso platta huvuden vilket är ett plus. Både de sex skruvarna plus de tre som hittas till clipet är av storlek T6 medan den justerbara pivot-skruven är en T8. Gemensamt för dem alla är att de är gjorda av mjukost. Var försiktiga när ni justerar eller demonterar er kniv och se till att ha kvalitetsverktyg som greppar bra annars står ni där med runda skruvhuvuden utan spår i.

Tenacious är öppen i ryggen och där syns den kraftiga ramen som inte är försänkt i sidorna

En av de stora förändringarna förutom bladstålet är förstås handtagsmaterialet och det är även det som gett kniven dess epitet, “Lightweight” även om det kan diskuteras. Kniven väger trots allt bara nio gram mindre än originalet med G10-skollor.

Men det är ändå inte det som är det största förändringen som följer med materialskiftet från G10 till FRN. Det senare är en av många fiberförstärkta plastmaterial, nylon i det här fallet som finns på marknaden. Spyderco injektionsgjuter materialet vilket gör att de kan få vilken yta de vill och de använders sig av något de kallar “Bi-directional Texture”. Det är i alla enkelhet små klackar där riktningen vänder kring den ingjutna Spyderco-loggan i mitten.

Mönstret ger extraordinärt bra grepp för den som uppskattar det. Det formligen äter sig in i skinnet om du greppar kniven hårt. Men halkar gör du inte, vare sig du befinner dig till sjöss och filear en gädda eller tar ur ett rådjut i skogen eller utför annan valfri kladdig uppgift. Kniven stannar i handen ändå.

Handtagsformen är tämligen enkel men välfungerande. Särskilt gäller det i hammar- och sabelgrepp

I hand är Tenacious lika bra som den alltid varit. Som jag skrev ovan, ungefär så bra som en kniv med den här handtagstypen kan bli. Alla grepp fungerar och särskilt gäller det de två vanligaste. När kniven hålls i ett sabelgrepp så har man förutom det eminenta greppet i handtagssidorna även en rejäl tumramp med ytterligare räfflor att ta spjärn emot.

När kniven hålls i vanligt hammargrepp går det att nyttja lite kraft bakom snitten då eggen är dragen nära handtaget i den här designen. Även det ett stort plus i min bok.

På samma vis blir grepp med kniven i nypan goda då handtagssidorna inte är överdrivet tjocka. Även i omvända grepp som om man täljer mot sig eller håller kniven med spetsen nedåt för att hugga så fungerar handtaget utmärkt. Det kanske inte är Spydercos bästa handtag men det går inte av för hackor ändå.

Öppning och lås

Hur en Spyderco-kniv öppnas kommer inte som en överraskning för den som kan något om moderna fickknivar. Här har bladhålet dessutom överdimensionerats en smula för att vara ännu mer låttåtkomligt. Det mäter 12,5 mm i diamteter. Det är dessutom helt rätt placerat. Det gör användandet, förutsatt att du vet vad ett bladhål används till, mycket intuitivt.

Bladhålet är både överdimenstionerat och rätt placerat vilket gör det lätt att nå och använda

Själva känslan i öppningen är lite avhängig av vad som förväntas. I en tid när allt fler knivar är försedda med kullager är den inte bra alls. Särskilt inte när den var ny. Nu har jag haft kniven i något år och det har gjort att den slitits in något även om jag inte använder den varje dag.

Bladet löper på bronsbussningar och de har den fördelen att de blir slätare och mjukare över tid. Men känslan i den här kniven kommer inte i närheten av de bästa. Inte ens de bästa med bussningar. Det är ingen MCusta. Där känns det att det är en kinatillverkad Spyderco.

Fördelen är att de är praktiska och inte släpper in grus som kullager kan göra i extremfall. Även om den risken inte skall överdrivas heller. Men den här lösningen fungerar alltid oavsett omgivning och miljö där kniven brukas.

En sak som dock är krångligare är att den här kniven kräver att man har pivotskruven mycket väl justerad. För hårt åtdragen och gången upplevs en smula ryckig. För löst och du har glapp i bladet med en gång. Kullagerförsedda knivar är inte alls lika känsliga för den detaljen.

Låset är enkelt och välfungerande

Även låsarmen är låttåtkomlig

Låset är en liner lock och är mycket välgjort. Det är stabilt mycket beroende på en kraftig ram kombinerat med en rätt tilltagen låsarm vilket ger stor anläggningsyta mot bladbasen. Det är sedan kombinerat med rätt utförd geometri och resultatet blir att inget spel eller glapp upplevs.

Låsarmen är lätt att nå tack vare en rejäl försänkning på motstående sida i handtaget. Bra design när den är som bäst. Särkilt när det är gjort så att inte handtagskomforten påverkas i negativ riktning.

Att bära

Tja, vad skall man säga om Tenacious Lightweight i fickan? För det första att den inte är så mycket lättviktare som namnet antyder, 108 gram för att vara exakt. Men i gengäld är det inte överdrivet tungt heller med tanke på det rejäla bladet och den långa eggen.

Sedan kan det konstateras att den är rejält hög i fickan. Över fyra centimeter faktiskt. Hur man än vrider och vänder på det är det “Spydercohögt”. Kniven kräver sin plats på den ledden helt enkelt.

Ett av de äldre Spyderco-clipen, här i “kinaupplaga” med för mycket spänst

I det här specifika fallet är det dessutom något som känns mer än vanligt då en del av den breda ytan som hittas i fickan består av ett rivjärn. Så skall handen ned och leta efter bilnyckeln vilken jag råkar förvara där så får man vara försiktig med hur handen avlägsnas ur fickan om du är kär i huden på dina knogar.

En fördel med mönstret är dock att det gör kniven mycket lätt att dra. Stoppa bara ned tummen i fickan och låt den landa mot handtagssidan samtidigt som du låter pefingret vila mot fördjupningen i clipet på utsidan och du har ett utomordentligt bra grepp för att hala fram din kniv.

Nästan lika lätt är den att stoppa undan igen tack vare två smarta detaljer från Spydercos sida. En är att de på alla sina knivar med det här mönstret förser dem med en logotyp på mitten. Förutom att vara bra reklam har de den funktionen att de utgör en flat yta för tyg att vila mot när det kläms av clipet. Något andra tillverkare borde ta efter. Jag tänker på er Cold Steel!

Ytterligare en sak som underlättar förarandet är att rampen på clipet är mycket tilltagen. Modellen är ett av Spydercos äldsta varianter av clip, skedmodellen. Det fungerar som vanligt i budgetutförande. Det håller kniven på plats, har som sagt god ramp, rejäl spänst och dugligt med utrymme under.

Men det är också extremt synligt, blankt och stort som det är. Dessutom syns hela 2,7 cm av själva kniven när den befinner sig i en ficka. Clipet är monterat med tre skruvar i en triangel vilket gör att det absolut inte kan vicka i sidled.

Clipet är inte bara flyttbart mellan höger och vänster utan kan placeras i alla fyra hörn. Något som Spyderco brukar skryta med och ingen utnyttja. Visst, det ger valmöjligheter men det gör också att handtaget ser ut som det angripits av termiter.

Eller möjligen bara upplevs plottrigt, här samsas på en sida, en pivotskruv, ett hål för fånglina, tre skruvar för handtaget, samt hela sex hål för clipet. Förutom själva mönstret samt logotypen då.

Sammanfattningsvis

Att Tenacious som modell har en rad kvalitéer torde vara ställt utom allt tvivel då den har överlevt sedan 2008, en bedrift i en tid då nya modeller både poppar upp och försvinner i en aldrig sinande ström. Men modellen har alltid vilat på en solid grund. Själva formgivningen är god och med den följer en Spyderco utan ett “forward finger choil” en fördjupning i själva bladet för pekfingret vilket är en detalj som agerar vattendelare. Själv tillhör jag dem som inte behöver dylika.

Vad du hittar på pluskontot är det som alltid funnits där. Det är en kvalitetskniv från ett märke som står bakom sina produkter. Bladet är välformat och praktiskt, stålet utmärkt och problemen med handtaget är till stor del löst och det som återstår är ett rimligt ergonomiskt handtag med excellent fäste. En trimmad arbetshäst kallar Spyderco den för på hemsidan och det kan jag hålla med om.

Kvar finns förstås även nackdelarna. Det är en bred kniv som tar mycket plats i fickan. Där agerar dessutom de nya handtagssidorna rivjärn mot knogarna ibland. Men där hittas även detaljer som rätt enkla raka distanser i ryggen och ett clip av enklare sort som dessutom visar rätt mycket kniv i fickan. Sedan kan tilläggas att själva öppnings- och stängningsrörelsen inte är särskilt mjuk alls. Där märks att det här är enklare kniv i grund och botten.

Men den största stötestenen hittas annorstädes.

En trimmad arbetshäst hävdar Spyderco. Ja säger jag, till priset av ett fullblod

Spyderco Tenacious är i det här utförandet en mycket sympatisk kniv men den har enligt mig klara indentitetsproblem. För någon budgetmodell är det inte längre om den nu någonsin varit det i Sverige. Problemet är nämligen för oss européer att alla Spydercoknivar har en tendens att hoppa upp ett par snäpp på prisstegen på vägen hit. Så när amerikaner talar budgetknivar och vad som är prisvärt så är det ämnet aningen komplicerat här.

Bytt prisklass har förstås även den här utgåvan av Lightweight-versionen gjort, särskilt som stålet är väsentligt bättre och därmed dyrare än originalet. Men här blir det mer intrikat då kniven fortfarande är tillverkad i Kina vilket antyder att den skulle var enklare än Spydercos Taiwan- och USA-tillverkade modeller samtidigt som materialet i handtagssidorna är enklare än vad som tidigare var fallet. FRN är inte ett steg upp i jämförelse med G10, möjligen jämbördigt.

Problemet är att grundmodellen av Tenacious Lightweight kostar runt 800 kr. Men skall du ha det bättre stålet så blir prislappen från 1650 kr** och “MSRP” eller riktpriset i Sverige är ca 2000 kr. Det är knappast någon budgetkniv.

Det skall nämligen ställas i relation till andra knivar tillverkade i Kina med samma bladstål från märken som Civivi, CJRB och QSP bara för att nämna några av de bästa. Även om det i vissa fall kan vara svårt att jämföra rakt av då Spyderco är en av få tillverkare som sätter så fina bladstål på ett kniv med ett plasthandtag och en enkel liner lock i stål. De andra tillverkarna förbehåller det stålet för knivar i titan eller kolfiber och med mer avancerade lås.

Men förutom att de är billigare så är tillverkningskvalitén hos dem väsentligt högre än Kinatillverkade Spydercos.

Spyderco Tenacious LW är med det här bladstålet en riktigt bra kniv men knappast någon budgetkniv

Eftersom så mycket är lika med den ursprungliga modellen jag recenserede i början av bloggens varande så kvarstår omdömet. Jag rekommenderar kniven men inte utan förbehåll. Du får fortfarande betala en viss “Spydercoskatt” men får en kompetent kniv för pengarna. Det som hänt med Spyderco Tenacious Lightweigt CPM S35VN är att allt flyttats upp en nivå. Materialen är bättre men priset har även det höjts, tyvärr kanske mer än kvalitén.

Specifikation:

  • Längd utfälld: 197 mm
  • Längd hopfälld: 111 mm
  • Vikt: 108 g
  • Bladlängd: 86 mm
  • Godstjocklek: 3 mm
  • Bladstål: CPM S35VN
  • Handtag: FRN
  • Lås: Liner lock

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Kina

/ John

* Ett annat exempel kommer från Al Mar där deras senaste T36 version av modellen SERE Folder är en väsentlig uppgradering.
** I skrivande stund skall tilläggas. Det råkar vara i slutet av 2024.

Recension Cold Steel Counter Point I

– en fällbar dolk

Dagens recension och tillika den första för knivåret 2025 avhandlar en stöveldolk eller snarare variant därav. Det är ett format som alltid varit populärt. De kanske inte är de allra mest praktiska av knivar men de har “det” när det kommer till utseende. Dolkar kan emellertid upplevas som en smula aggressiva. Då kan det vara en fördel med en fällbar variant. Då ter de sig åtminstone inte lika farliga innan de fälls ut.

Idag skall vi kika närmare på en kniv ur Cold Steels sortiment – nämligen Counter Point I.

Cold Steel Counter Point 1

Siffran I står i det här fallet för mellanstorleken även om den numera i katalogen benämns Counter Point 4″. Det finns också en lillebror som är rätt diskret med tillägget “II”. Den har ett sju och en halvcentimeters blad. Storebror Counter Point III kallas numera även XL och är en bjässe i sann Cold Steel anda med ett blad på kring femton centimeter. Den här kniven ligger som sagt i mitten med en bladlängd på en decimeter istället.

Det här är en modell som varit med ett tag, vi talar om mer än tio år och den har därför genomgått ett par olika utvecklingsstadier. De äldsta knivarna gjordes med ett enklare japanskt AUS8-stål. Därefter användes amerikanskt BD1 från Carpenter ett tag. Det stålet visade sig dock vara rätt svårt att få tag på varpå Cold Steel nu åter landat i ett japanskt stål även produktionen numera återfinns i Taiwan. En annan förändring är att handtaget numera har en mycket sträv yta jämfört med tidigare.

Trots förändringarna är grunden densamma, en mycket robust kniv med ett speciellt utseende som jag härmed vill presentera närmare.

Kortversion: Cold Steel Counter Point, en kvintessentiell CS-produkt, en smula utmanande men i grund och botten välbyggd och faktiskt mer praktisk än man kan förledas att tro

Blad

Counter Point-serien har ett mycket typiskt blad vilket är själva grejen med den här kniven. Det som är aktuellt är är förstås en distinkt “spear point” med en kraftig falskegg vilket gör att bladet närmast ser symmetriskt ut. Precis som sig bör på en dolk.

Längden på bladet kan faktiskt diskuteras. Mäts till nedre delen av handtaget hamnar man precis över tio centimeter eller 102 mm. Sedan är avståndet som synes något mindre till mitten handtaget. Anledningen till måtten är enkel, de vill gardera sig mot jurisdiktioner som inte tillåter längder av blad på över 4″. I exempelvis USA förekommer dylika begränsningar lokalt. I det här fallet balanserar man på den berömda eggen därvidlag.

Bladet är 2,8 cm brett och har en tjocklek på 3,4 mm som mest.

I utfällt läge avslöjas ett 102 mm spear point-blad med en hög flatslipning

Slipningen är flat och rätt hög för att vara en sabeslipning i och med bladets relativt tilltagna bredd. Kniven är rätt tjock bakom eggen måste medges med 0,6-0,7 mm. Det ger god hållbarhet men gör att Counter Point I kanske inte är den bästa kniven för de mest delikata uppgifterna utan mer för grovarbete. Särskilt med det här handtaget. Men det är å andra sidan inget som överraskar med tanke på utseendet.

Bladformen gör totalt sett ett visst avkall på det praktiska till förmån för en specifik estetik. Men faktiskt inte så mycket som man kan förledas att tro. Om du tänker bort det tveeggade utseendet och föreställer dig ryggen lite tjockare så återstår ett blad med spetsen på rätt ställe och som sagt med en rätt hög sabeslipning.

Stålet som används är japanskt AUS10A

Det gör faktiskt den här kniven något mer praktisk än vad utseendet gör gällande. Särskilt som fabrikseggen var mycket duglig. Det blir tydligt när det skall hanteras vardagsnära material som kartong och tunnare plast. Counter Point klarar det och alla andra dagliga sysslor på ett utmärkt vis även om det finns andra knivar som förstås skär bättre om känslan i snitten och motståndet i specifika material jämförs. I gengäld finns det inte fullt lika många som penetrerar så här bra. Skall du nu hugga knivar i saker så är det här kniven för dig. Men det förvånar knappast någon. 

Det här är ingen vinnare vad gäller EDC-bruk men den gör heller inte bort sig som sagt. Inte ens när man skär i trä är det här en dålig kniv. Särskilt inte som eggen är dragen relativt nära handtaget. Dock går det inte att använda “push cuts” där då tumknopparna hamnar ivägen. Ingen Morakniv kanske men det går absolut att använda den här kniven även till allehanda arbeten kring en lägereld också kan konstateras. 

Bladet är starkt nog för det och sedan var det det som är riktigt bra på den här kniven och det kommer vi till nu. 

Handtag

När jag recenserade en fastbladad kniv härförleden talade jag om att det fanns två typer av handtag, de tunna och de tjocka. Om den kniven* tillhörde de tunna så är Counter Point definitivt en representant för de tjocka. Särskilt för att var en fällkniv. Vi talar här om hela 1,7 cm vilket slår de flesta.

Längden på handtaget är 12,7 cm varav elva centimeter är tillgänglig greppbar yta bakom de tydliga fingerskydden. Höjden på handtaget är 2,2 cm som minst och 3 cm som mest, förutom vid änden där det vidgar sig till 3,3 cm. Handtaget är rätt kraftigt format på den ledden. Särskilt i och med den rejäla fördjupningen för pekfingret. Faktum är att om det inte vore för den skulle hela handtaget vara nästan lika symmetriskt som bladet på klassiskt dolkmanér med svällande mittsektion.

Handtaget är byggt kring en ram på vilken det skruvats kraftigt formade skollor i fiberförstärkt nylon

Under de formade sidorna hittas en ram av av aluminium. Den är rejält urborrad, något som är svårt att missa eftersom hålen är genomgående. Ramens funktion är dubbel, dels styvar de upp handtaget även om det knappt behövs med tanke på de stadiga sidorna. Dels så agerar de fästpunkt för låset.

De stora hålen i sidan är som sagt svåra att missa. De fyller faktiskt multipla funktioner. Vikten reduceras förstås i och med dem men därmed förbättras även balansen. Därtill förbättrar hålen greppet, särskilt i sabelfattning, då fingertopparna kan vila i dem.

Det stabila handtaget är hela 17,3 mm brett

Apropå fäste så hittas i handtagssidorna ett material kallat Griv-Ex. En av flera varianter som Cold Steel använt sig av på senare år. Vad det handlar om är förstås avancerad plast eller närmare bestämt fiberförstärkt nylon i någon variant. Hållbart och praktiskt men kanske inte något man ropar hej över.

Ytan är nästan glittrig och det beror på mönstret som ser stöpplat ut. Det ger ett riktigt bra fäste, närmast att likna vid sandpapper. Som nämndes tidigare var det en förändring från tidigare generationer Counter Points. Nu är det dock ingen nyhet per se då uppgraderingen skedde redan 2019.

Ska något sägas om plast i knivhandtag så är det att jag generellt inte uppskattar materialet men att det finns några undantag och det här är ett av dem.

Sidorna är lätt välvda och kraftigt fasade. Den delen är dessutom utan mönster vilket gör handtaget något mjukare mot handen. De är skruvade i tre punkter utöver pivotskruven. Storleken på skruvhuvudena är samma skrotiga T6or som de flesta använder. Här finns även en stoppbult samt en genomgående bult för låset som stagar upp handtaget ännu mer.

Counter Point har ett rejält och bekvämt handtag

Counter Point I är en kniv som är hyfsat neutralt balanserad med lätt bakvikt. Balanspunkten återfinns mitt i fördjupningen bakom fingerskyddet.

Det här är en kniv som är bra i alla grepp men superb i sabelgrepp. Där låser handtaget som allra bäst. Tummen hamnar naturligt mot rampen på ryggen och pefingret får en god position i därför avsedd fördjupning samtidigt som fingertopparna på lång- och ringfinger sticker in lite i hålen i sidorna. Något som dock inte syns på bilden då jag håller kniven i vänster hand varpå clipet är i vägen för det. Materialet biter dessutom i huden och bakändens klockform vilar mot mjukdelarna i handen. I det greppet sitter kniven verkligen fast.

Även omvända grepp fungerar väl

Även i hammargrepp är kniven bekväm. Kurvorna återfinns på rätt ställen som sagt och den tilltagna bredden gör kniven både bekväm och till och med ergonomisk. Det är mer bladstilen som gör att användaren kanske inte jobbar timmar i stöten med den här kniven även om handtaget klarar det.

Utöver det fungerar omvända grepp ovanligt bra. En skåra på handtagets ände ger tummen någonstans att vila och den stora ytan gör det bekvämt. Bra om du nu skall hugga i något.

Öppning och lås

Counter Point öppnas med tumknoppar, punkt. Inga moderna påfund som multipla öppningsmetoder och annat tjafs. Faktum är att den breda och därmed sluttande falskeggen gör att det inte går att få ett ordentligt tag för att fälla ut bladet ens med två händer.

Tumknopparna är av klassisk tunnform och riktigt bra placerade. Tur är väl det för de är det enda sättet att få ut bladet på

Dessutom är kraften i låset så stor att några “Spydie flicks” alltså att man snärtar upp ut bladet med hjälp av pekfingret på baksidan av bladet inte är möjliga. Återstår så tumknopparna som sagt.

De är för ovanlighets skull symmetriska. På ett flertal av Cold Steels knivar är de assymetriska med en högre högersida och en lägre på vänster. Sedan går de med lite våld skruva loss och vändas på även för den vänsterhänte.

Och eftersom låset som varandes en back lock-konstruktion är ambidextriös så är även hela kniven det. Särskilt som clipet kan repositioneras.

Här syns detaljen som skiljer Tri-Ad-lås från sedvanliga lock backs, den i det här fallet kraftigt dimensionerade stoppbulten

Låset är förstås ett Tri-Ad lock, fattas bara annat då det är en Andrew Demko -uppfinning som Cold Steel är mycket stolta över. Ofta, särskilt av dem själva, kallat för världens starkaste fällknivslås. Det må vara hur det vill med den saken men kraftigt är det och så även i det här fallet.

Det som skiljer det från en mer traditionellt back lock är att Demko adderade en stoppinne som kläms mellan bladet och låsarmen. Det gör att kraften från bladet går in i den istället för att trycka direkt mot låsarmen vilket är orsaken till att nästan alla standarlås** av den här typen har ett litet men kännbart glapp upp och ned. Något sådant finns förstås inte här. Faktum är att den här kniven närmast upplevs som en fastbladad kniv. Så solid är den.

Det märks när låset skall släppas eftersom fjädermotståndet är starkt. Det är dock inte i närheten av att vara så överdrivna som de första varianterna av det här låset var. Det handlade om att pissa revir och göra låset så macho som möjligt. En annan egenhet som Tri-Ad-lås har är att man måste pressa rätt hårt då låsklacken är hög. Fördelen med det i kombination med ovan nämnda bult är att det förlänger livslängden på låset. Faktum är att det till viss del är självcentrerande varpå inget glapp uppstår efter slitage. Det slits in snarare än ut.

Att bära

Ibland eller snarare rätt ofta brukar jag hävda att knivar måste vara bra på något. Det omvända gäller förstås det också. Det finns inget snällt sätt att säga det på men Counter Point I är en riktig tjockis. En förbaskat oblyg sådan också.

Handtaget är nästan tretton centimeter långt, tjockleken är som sagt maffiga 1,7 centimeter och till det skall läggas en höjd på nästan fyra centimeter, 37 mm, i hopfällt läge. Sammantaget gör att det känns som du försökt gömma en valross i fickan. Och så förbaskat lång egg får du inte för den volymen heller. Vi talar om 9,7 cm för att vara exakt.

Clipet är ett av Cold Steels korta standardtyper. Det har en bra ramp, alldeles för hård spänst och friktionen mot handtaget är för hög

Det är alltså solid säl du har i fickan. Dock inte en överdrivet tung sådan. Stora hål, lätt material i de fylliga sidorna och ett blad där man slipat av rätt mycket av godstjockeleken gör att Counter Point väger 135 g. Vare sig tung eller lätt utan mitt emellan sett till måtten.

Oblyg är den där den sitter. Tre centimeter kniv sticker upp och clipet skiner ikapp med solen

Men situationen i fickan blir inte bättre av vi här har ett klassiskt Cold Steel clip. Det är som de flesta gjort av fjäderstål. Det är också rätt litet samt mycket blankt. Det syns med andra ord. Särskilt som placeringen gör att det sticket upp mycket kniv ur fickan. Vi snackar närmare tre centimeter vilket inte är något jag uppskattar. Vi kan diskutera det där med att komma åt kniven lättare vid annat tillfälle.

Clipet måste tydligen kompensera för sin ringa storlek genom att vara urstarkt. Förvisso tappar du inte din kniv när den väl är på plats men det är ett litet helvete att få dit den. Särskilt som Cold Steel envisas med att låta mönsteret på handtaget vara kvar där clipet möter sidan. Det formligen äter tyg kan jag meddela. Därför behöver det här clipet tweakas något för att fungera bättre. Trycket behöver släppas lite och lite sandpapprande behövs där handtag och clip möts.

Sedan är det bättre men trots det kvarstår att vinkeln in mot fästet gör att tygkanten inte når ända in varpå ännu lite mer av kniven sticker upp. Bättre är att det är fäst med hela tre skruvar och att det återfinns i en fördjupning. Det sitter med andra ord still. Clipet går även att flytta till vänster sida eller demonteras om så önskas.

Sammanfattningsvis

Cold Steel är ett företag som många gånger varit kontroversiella. Det gäller såväl vissa av deras produkter som deras reklam, särskilt den som gjordes för en tjugo, trettio år sedan. Den har inte åldrats med värdighet kan sägas.

En del av det som väckt uppmärksamhet fast i positiv bemärkelse är att de har ett mycket brett modellprogram. Där hittas det mesta från tämligen praktiska knivar till de mest uppseendeväckande. Ibland hittas hela det spannet under i enda knivmodell. Så är fallet med Counter Point-familjen.

Minstingen är en liten fickkniv även om den har mycket attityd, mellanbrodern är massiv och storebror är ett ficksvärd som mäter en bit över en fot öppen. Fast det som binder dem samman och gör dem både uppmärksammade och attraktiva är förstås den uttalade estetiken. Det uttalade målet från den forne ägaren av Cold Steel och designern bakom den här kniven Lynn Thompson var att åstadkomma en fällbar stöveldolk. Och det gjorde han!

Cold Steel har lyckats åstadkomma en lätt igenkännbar siluett

Det bör således vara det första du är på jakt efter för att gilla den här kniven. Man bör även uppskatta handtag som lättats genom att det borrats hål genom dem. Jag vet att det är en vattendelare bland kniventusiaster. Somliga har inget emot det eller gillar företeelsen medan det för andra är direkt avskräckande.

Men slår man ihop hålen, den sträva ytan på Griv-Ex-materialet samt utformningen av det grova handtaget så får du en kniv som ger ett oerhört stabilt grepp. I allmänhet är undertecknad inte förtjust i plast, vare sig i naturen eller i knivhandtag. Men några få undantag finnes och det här är ett av dem. I det här specifika utförandet på den här knivmodellen fungerar det utmärkt.

Bladformen är inte den bästa för “EDC” eller vardagsbruk som vi kanske skulle säga på svenska. Men den är faktiskt bättre än man kan tro så låt inte det avhålla dig från ett köp om du gillar utseendet. Det är en fullt komptent arbetskniv.

Utseendet till trots är Cold Steel Counter Point I en utmärkt arbetskniv. OM du har stora fickor vill säga

Där har du försäljningsargumenten. En snygg, halvbrutal, effektiv och därtill mycket välbyggd kniv är vad du får. Paketet inkluderar ett urstarkt lås, ett rejält handtag samt ett riktigt starkt blad med en hållbar egg för att vara en dolk. Kvalitén understryks genom väl valda material snarare än att de är exklusiva. Hela kniven känns och är mycket gedigen.

Låter det som något för dig är det bara att slå till. För det nöjet får du för närvarande betala mellan 1000-1300 kr i Europa.


Specifikation:

Längd utfälld: 229 mm
Längd hopfälld: 127 mm
Vikt: 137 g
Bladlängd: 102 mm
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: AUS10A
Handtag: Griv-Ex
Lås: Tri-Ad

Producerad av: Cold Steel, tillverkad i Taiwan

/ John

* Vilket råkade vara Al Mar B-21, en fastbladare vars handtag på bredaste stället mäter 13,5 mm jämfört med Counter Points 17,4 mm.

** Det finns ett par få som inte har det men det kräver en oerhört precision i tillverkningen. En sådan kniv är Lionsteels TM1 som är den bästa lock back jag stött på utöver Tri-ad Lock.

Recension Kershaw Heist

– kniven som växer

Det första som skall avgöras är väl huruvida Kershaw Heist lever upp till namnet eller inte? Blir man rånad/lurad på sina pengar när man köper den här kniven? Spekulationer uppstår lätt när man döper en kniv på det viset.

På den punkten kan jag emellertid lugna er alla omgående, det blir man inte!

Kershaw Heist

Tvärtom kan jag förtälja att den här kniven växer allteftersom. Det kan den möjligen behövas då det är en tämligen nätt liten kniv sett både till mått och inte minst vikt.

Det här är nämligen Kershaws bidrag till vad som nuförtiden ofta kallas “Bug-Out“-klassen* efter Benchmades bästsäljare. Konkret har det kommit att stå för en lättviktskniv, vilket de förstås inte var först med men utrustad med någon form av “cross bar lock“. Alltså ett lås med en fjäderbelastad tvärgående bult som huvudkomponent. Efter det att BMs patent på “Axis lock” gått ut har marknaden fullkomligt exploderat av den typen av lås. I princip varje tillverkare har ett på programmet även om just Kershaw var tämligen sena med sin version. Den du hittar här.

De två komponenterna var för övrigt anledningen till att jag valde att titta närmare på Heist. Det har visat sig vara en gångbar kombination tidigare.

Kniven har en aning kantiga former som emellertid fungerar utmärkt

Kortversion: Kershaw Heist, en doldis som visade sig vara en riktig höjdare!

Blad

Bladet på Heist är en modifierad drop point. De extra tillskotten består i en intressant falskegg eller snarare förtunning av ryggsidan. Bladet har till en början full tjocklek och till och med en liten tumramp för att sedan tunnas ut. Det som gör att det inte är en äkta falskegg är att den inte sträcker sig ända ut till spetsen. Där återfår bladet sin tjocklek igen. Troligen för att det är förbaskat tunt redan från början.

Godset är nämligen inte mer än 2,2 mm tjockt. Bladet är 81 mm långt och 26,5 mm högt. Eftersom sedan slipfasen är tämligen hög med sina 18 mm så finns goda förutsättningar för ett blad som är trevligt att nyttja.

Det är inte ofta man stöter på så här tunna och effektiva blad

Bladet är i gengäld relativt brett vilket hjälper till med stabilitet. Finishen är en mediumgrov stentumlad yta vilket döljer repor väl. Märkningen är tämligen diskret med Kershaw-loggan på en sida och lite onödigt mycket text på andra sidan. Men texten är liten.

Stålvalet föll på D2 vilket jag inte tycker är dåligt i det här fallet. Visst, det är inte det mest rostsäkra, särskilt inte i utföranden där man stentumlat dem även om det är att föredra framför den blästring Kershaw ofta använt sig av. Men det är ett relativt segt stål vilket gör att det kan hålla den tunna eggen utan att det går flisor ur bladet. Det gör också att spetsen håller bättre än den skulle gjort med ett sprödare stål.

Stålet är D2 kan utläsas av bladet. Där står även KAI, modellbeteckning, China och så återfinns en liten krumelur som talar om att Heist är en “in-house production” och inte resultatet av något externt samarbete

Med andra ord har Kershaw Heist en spets som är något kraftigare än vad måtten antyder. Den klarar allt som en bra spets skall hantera. Allt från att avlägsna spetor eller i det här hushållet, kaktustaggar, ur fingrar till att punktera plastdunkar.

Även resten av skäregenskaperna hos Heist är precis så sympatiska som jag hoppats på. Det tunna bladet hanterar allt från att skala en rotselleri** till att skära i skrivarpapper. Det är särskilt vid genomgående skär där man använder hela bladets bredd som den här kniven briljerar. Ett exempel är förstås kartong. Nu håller jag på med lite köksrenovering och det har blivit lite saker över efter hantverkarna, bl a förpackningsmaterial som skall till återvinning. Ett utmärkt arbete för Heist.

De egenskaperna går igen när man skär i tamp och rep men även i nylonremmar. Lite mer får den jobba i buntband och hårdare material men det är mest för att handtaget är tunt som det känns så. Bladet gör vad det skall. Det gäller även i trä kan tilläggas.

Överlag är det här bladet utmärkt och orsakerna står att finna i geometrin. Kershaw har satsat på ett tunt blad vilket alltid skär bättre än ett tjockt.

Handtag

Handtaget är väl egentligen det minst intressanta med Heist. Eller snarare gäller det materialet i sidorna. Det är GFN vilket är ett av många fiberförstärkta plastmaterial. Oerhört praktiskt men inte så spännande. Men här är det mycket välgjort. Texturen på ytan ger mycket bra fäste utan att kännas som sandpapper och alla andra hörn och kanter är väl rundade.

Handtaget är bekvämt för att vara så litet och framförallt tunt som det är

Annars är den här kniven byggt på sedvanligt vis kring en intern och försänkt stålram. Handtaget är öppet i ryggen med tre timglasformade distanser som stöttning. De är dock inte lättade vilket är en smula märkligt med tanke på att det är en lättviktskniv. Det finns således några gram att kapa. I gengäld ger det ett styvt handtag som inte flexar om man trycket på det vilket retat mången ägare av en BM BugOut genom åren.

Kniven är öppen i ryggen och byggd kring en stålram som tittar fram vid låset och vid distanserna. Den för ovanlighets skull inte lättad

Kniven är hopsatt med tre T6 skruvar per sida och dessa är väl försänkta i handtagssidorna. Till det kommer en justerbar pivotskruv med en T8 på en sida och en dekorativ bult med D-form på andra sidan. Det gör kniven lättjusterad eftersom skruven inte snurrar fritt.

Handtaget är även försett med ett myckte rymligt hål gjort för fånglina för den som vill använda en sådan.

Heist är sympatisk i alla de vanligaste greppen. Möjligen kan invändas att handtaget är något kort

Handtagets främsta förtjänst är dock att det är bekvämt i hand. Så bekvämt som ett så här tunt handtag kan bli faktiskt. Framåt hittas ett fingerskydd som hindrar pekfingret att med lätthet stifta bekantskap med eggen, bakom det en fördjupning för sagda finger. Bakre delen av ryggen är sedan mjukt rundad vilket gör att den passar väl in i handflatan vid sabelgrepp. Då hamnar även tummen på ett förnämligt vis på därför avsedd plats. Därtill är hela handtaget svagt svängt så det följer handen bättre.

Sammantaget ett mycket bra handtag där alla grepp fungerar utan att användaren behöver tänka närmare på det. Extra sympatiskt är att clipet har en tendens att försvinna trots att det är av “deep ride”-typ.

Öppning och lås

Heist öppnas med tumknoppar vilket är ett annat stort plus i mina ögon. Jag tillhör dem som rent generellt föredrar det framför flipperfenor om det är de alternativ som erbjuds. Tumknopparna ger mer flexibilitet. Du kan använda såväl tummar som pekfingersnärtar, öppna kniven långsamt eller snabbt beroende på dina preferenser.

Just de här tumknopparna är dessutom excellenta. De har rätt form, rätt placering och är lätta att nå. Med rätt form menas att de inte gör ont mot huden samtidigt som de ger lagom med grepp så du inte halkar. De sticker även ut tillräckligt för att vara lätta att träffa. Rätt placering betyder dels att de är enkla att hitta när du skall fälla ut kniven men även att de inte är i vägen när bladet är utfällt.

Sedan kan du förstås som med alla lås av den här typen använda dig av det för att öppna kniven. Det är bara att dra tillbaks låsbulten och snärta lätt med handleden och ditt blad är ute.

Rätt placerad och rätt formad är tumknoppen inget revolutionerande men väl fungerande

De andra knivar Kershaw släppt med den här låstypen har kullager. Det har inte Heist. Något jag är glad över. Mycket positivt kan sägas om kullager men allt har med hur bra en kniv är att leka med. När det kommer till att var praktisk så slår ett par bronsbussningar dem alla gånger. Det av ett par skäl. För det första är de tunnare vilket gör att hela kniven kan var det också. För det andra är de självpolerande vilket gör kniven mjukare i gången efter hand. Men främst så är det svårare för smuts att tränga in i dem jämfört med kullager vilket gör dem mer praktiska. Sedan är de även starkare i sidled då anläggningsytan mot bladet är större vilket är en bonus. Ja, förutsatt att bussningarn har rätt storlek då förstås.

Men det betyder förstås att den här kniven inte var extremt snabböppnad då den var ny. Lite seg faktiskt. I gengäld har den blivit snabbare och mjukare över tid och är nu precis lagom. Det vill säga kniven är lätt att öppna och stänga utan problem eller närmare eftertanke. Den bara fungerar.

Låset är ett derivat från ett Axis-lås och kallas DuraLock

Kershaw var som sagt inte snabbast ut ur startblocken med den här typen av lås. De kom med sina första modeller utrustade med DuraLock som den här versionen kallas i början av 2023. Det var då modellen Iridium som var aktuell. Den följdes snabbt av den här kniven samt Covalent och Monitor.

Men efter att ha använt Heist ett tag kan konstateras att jag gillar DuraLock. Skruvarna sticker inte ut så långt men går ändå att komma åt och fjäderkraften är välmodulerad. Bladet hålls väl på plats särskilt i sidled. Möjligen kan en liten tendens till spel upp och ned anas men inget som är reellt eller påverkar funktionen. Överlag ett välgjort lås!

Att bära

Heist är nästan perfekt att härbergera i en ficka. Den är mycket lätt om än inte lättast, yttermåtten är modesta och den är tunn. Kniven väger in på låga 79 gram och tjockleken är endast 10,8 mm.

Clipet är nästan en fullträff, hade bara fästet varit aningen bättre så hade det varit där

Materialet är däremot lite styggare mot byxtyg och liknande som alla handtag med rejält mönster men det är inte det som stör utan något som först märks när du skall stoppa kniven i fickan och det har med clipet att göra.

Jag bär ofta den här och liknande lätta knivar i bröstfickan på en jacka. Den här syns inte alls och då är ändå ficklocket inte stängt

Clipet är ett enkelt men effektivt fjäderstålsclip. Ytan är grå och matchare resen av kniven rent utseendemässigt.

Det kan skiftas från höger till vänster sida och är fäst med två T6-skruvar på en höjd plattform i handtagssidan. Där har vi även det enda negativa jag har att invända mot clipet. Rampen är nämligen god och spänsten adekvat men när an kommer så långt som till själva fästet på clipet så vill tyg gärna fastna där och man får trycka till en gång till om man vill få ned kniven djupare i fickan. En liten men irriterande detalj.

I övrigt sitter kniven ordentligt när den väl är på plats och den är relativt lätt att dra. Måtten gör att du knappt märker den när du kommit så långt.

Sammanfattningsvis

Kershaw Heist är ett typexempel på när man tar flera små ting och gör dem rätt. Ibland sägs det att perfekton är just det, små detaljer utförda korrekt. Här är är man rätt nära. I alla fall om man tar med prisklass i beräkningen. Skulle man dessutom vilja lägga ut en något högre summa för mer premiummaterial så finns en lyxigare utgåva av Heist. Då får du S35VN som bladstål och G10 istället för fiberplast i handtaget. Men i gengäld ökar vikten så frågan är om du inte hamnar lite vid sidan om klassen och den här knivens främsta styrka.

Heist var kniven som växte ifrån viss anonymitet till att bli en favorit

För det vi har här är en kniv som börjar och slutar med bladet. Det kan se lite utstuderat ut men är i grund och botten tämligen enkelt och framförallt har man från Kershaws sida använt sig av tunt gods, en hög slipfas och låtit bli att ha för mycket stål bakom eggen. Därefter har man valt D2 vilket är ett bra stål i det här fallet eftersom det inte flisar sig så lätt och därmed håller väl. Resultatet är förträffligt.

Sedan matchas det av ett handtag som är riktigt bra det också. Förvisso lite tyngre än kniven som gett namn åt klassen men i gengäld faktiskt bekvämare!

Det går bara att konstatera att i och med Heist så har Kershaw lyckats få till en riktig hit. Möjligen har den hamnat lite skymundan av några andra av deras modeller med Iridium i spetsen. Men här har vi en EDC-kniv som inte går av för hackor. Lätt, smidig och den ser inte allt för illa ut heller. Därtill spränger den inte banken helt. För närvarande kostar den kring 1000-lappen i Sverige. Och då är det den dåliga växelkursen som står för en del av det.

Specifikation:

Längd utfälld: 193 mm
Längd hopfälld: 112 mm
Vikt: 79 g (vägd av mig, uppgiven vikt 79g)
Bladlängd: 81 mm
Godstjocklek: 2,2 mm
Bladstål: D2
Handtag: GFN på stålram
Lås: DuraLock

Producerad av: Kershaw, tillverkad i Kina

/ John

* Där hittar du förutom originalet knivar som SRM 255, CJRB Hectare och Al Mar Payara.
** De har ofta rester av jord på utsidan så till dem använder man inte sina finaste Sashimi-knivar.

Recension Al Mar B-21

– det är någon som är tillbaka!

Underrubriken är skamligt stulen från en låt av Winnerbäck. Men den är icke desto mindre sann. Idag är ämnet en kniv som jag menar bidrar till att på riktigt väcka liv i ett klassiskt märke, nämligen  Al Mar.

Vid första anblick kanske inte namnet B-21 låter så upphetsande men det är ett namn som gömmer en intressant idé. Förkortningen står för Bowie for the 21st Century. En modern tolkning av en gammal knivtyp helt enkelt och därigenom uppstår en spännande dynamik.

B-21 är ny för året och jag var tidigt ute och har därför haft den här kniven närmare elva månader vid det här laget. Det har gett mig en god grund för ett omdöme. Det var i och för sig inte så svårt i det här fallet skulle det visa sig.

Al Mar B-21

Mannen bakom den här kniven är ingen mindre än Kirk Rexroat. Det kan tilläggas att det här inte är hans första samarbete med Al Mar. Det började redan 1997 då Rexroat tillverkade en custom “Havanna Clipper” åt Gary Fadden som då ägde företaget. Det är för övrigt en modell som återupptagits i modellprogrammet som en hommage. Han har sedan dess även formgett knivar som Back Up I, Back Up II och inte minst fällkniven Payara. Den sistnämnda har släppts i en ny version som jag vid annat tillfälle recenserat. 

Det finns ett par egenskaper hos B-21 som speglar delar av herr Rexroats personlighet. En är hans öga för detaljer men sedan är han också “Master blade smith“. Det är en titel som kommer med vissa krav. En annan är att han även är intresserad av jakt och friluftsliv vilket ledde till att B-21 inte bara är en fusion mellan gammalt och nytt utan även mellan en kniv avsedd för dylika aktiviteter och mer “taktiska” applikationer som man säger på ren svengelska. Alltså en kniv riktad mot olika typer av polis, militär och liknande yrkeskategorier.

En modern tolkning av en klassisk Bowie-kniv

Det har även hänt något trevligt med delar av Al Mars produktion sedan senast och det berör bland annat den här modellen. För att markera både den förändringen och till viss del att de siktar mot nya tider så finns det inte längre något rött i logotypen som den uppmärksamme kanske noterat.

Det som inträffat är att man flyttat tillverkningen. Ursprungligen gjordes Al Mars knivar i Japan. När företaget återskapades förlades hela produktionen till Kina åren 2019-2023. Delar av tillverkningen sker fortfarande där. Men nu är de finare modellerna stämplade “Made in Taiwan” istället. Det är ett stort fall framåt kan konstateras. Inte minst när det gäller de fällknivar som är aktuella, något jag ämnar återkomma till i framtida recensioner här på bloggen. 

Då återstår att se hur den här Taiwan-tillverkade pjäsen signerad Rexroat står sig.

Blad

I en intervju från 1985 sade Al Mar själv att ett blad till en stridskniv bör vara mellan 4,5-8 inches, alltså mäta någonstans från ca 12 centimeter som minst till strax över tjugo centimeter som mest. Det verkar vara något som Rexroat tagit fasta på i det här fallet då bladet nästan når dit. Längden är i det här fallet 4,25 inches vilket blir strax under elva centimeter. Det matchas av en höjd på som mest 3,5 cm och en tjocklek på bladet av 4,1 mm. Ett som vi säger på svenska, alldeles lagom blad, med andra ord. Inte för långt så att det är ivägen och gör kniven tung samtidigt som det ger tillräckligt mycket egg för att klara de flesta uppgifter.

Utseendet har drag av sin klassiska förlaga. Det betyder att det ärvt en rätt djärv klippt del med en rejäl falskegg. En bladform som både ger en bit rak egg, en buk och inte minst en synnerligen effektiv spets. Det är trots allt en commandokniv vi talar om även om den inte är renodlad för den uppgiften.

Lite av eggen har dock stulits till förmån för en rejäl fördjupning för pekfingret. När det sedan kombinera med de delar av bladet som är att betrakta som modifierade så skapas en uppsjö sätt att greppa kniven på. Det som avses är den markanta böjen i bladryggen som ger bladet ett närmast harpunliknande utseende. Det intrycket förstärks ännu mer av tumrampen.

Ett djärvt och dynamiskt blad som är grundat på en Bowie

Finishen är en satin och märkningen består av Al Mars logotyp på presentationssidans ricasso och på andra sidan hittas modellbeteckning, designer och tillverkningsland.

Stålet som använts är en stapelvara för många tillverkare idag. Ett slitstarkt D2-stål som fått en hög flatslipning, eggen är mer än 25 mm hög. Tjockleken bakom eggen varierar mellan en hel millimeter mot spetsen till ned till 0,7 mm. Det är i ärlighetens namn för mycket för min smak. Visst bladet blir starkt men det skär förstås sämre. Här har man premierat styrka över andra parametrar. På den här kniven räddas dock skäregenskaperna av att själva primäreggen är rätt bred den också. Den mäter närmare 1,2 mm.

En annan effekt den här eggen får är att spetsen både är mycket vass samtidigt som den inte blir bräcklig. Det finns förstås mer material bakom den också. Appropå vass så var fabrikseggen duglig men inte helt jämnt slipad i ärlighetens namn.

Hårdheten uppges till 59-60 HRC och det är något jag tror stämmer då kniven hållt skärpan väl.

Det drygt elva centimeter långa bladet är tillverkat av D2-stål

Eftersom godset från början inte var extremt och bladet är högt och flatslipat så får man en kniv som skär väl i det mesta. Trots tjockleken bakom eggen får väl tilläggas. Det märks att Rexroat är aktiv jägare. Han gillar uppenbarligen inte knivar som är vässade järnspett utan som faktiskt går att använda också.

Den här typen av egg är riktigt bra när det gäller att exempelvis kapa rep och dylikt. Den kraftigare vinkeln gör att eggen tål lite misshandel samtidigt som det rätt tunna bladet glider igenom materialet varefter snittet fortlöper. Det är inte så dumt tänkt då bland annat tamp till båtar och dylikt inte sällan innehåller en del grus och annat som kan skada en kniv. Av samma skäl är B-21 utmärkt för att hantera kraftigare nylonremmar, bilbältesmaterial, och tjockare plast.

Även i trä är kniven fullt duglig om än inte perfekt. Här sätter handtaget gränserna, mest för att det är tunt faktiskt. Men eftersom du kan smyga fram och hålla nära eggen blir kontrollen god. Det betyder att så länge du inte skall försörja dig på träsnideri klarar du dig väl. Läs, den är utmärkt till campingliv.

Sedan är inte B-21 bäst för batoning, en aktivitet som är populär vid knivtest nuförtiden. Därtill är kniven något för tunn. Därför rekommenderar jag att om yxa saknas så täljer man en liten kil och bankar på den istället för sin dyrbara kniv.

Kurvan på bladet är troligtvis bra vid flåjobb för den som är jägare. Nu är det mer något som är teoretiskt för mig men jag har jobbat som styckare i yngre dagar så jag har rätt bra koll på hur ett blad upplevs när man till exempel svålar en skinka eller en fläsksida. Vid dylika arbeten så hjälper fördjupningen på bladet till på ett förträffligt vis. Här kan man placera en tumme när man vill smyga långt fram på bladet eller ett pekfinger om bättre styrsel önskas.

Jag har mest använt kniven till mer civiliserat köttskärande som kyckling, kotlettrader med och utan ben och liknande.

Handtag

Det finns i princip två sätt att göra handtag på. De kan tillhöra den tunna eller breda skolan. Det här tillhör definitivt den första kategorin. För att få ett bekvämt grepp måste man då vara noga med övriga proportioner. Det har Rexroat varit. Det här är ett mästerverk inom kategorin.

Handtaget är gjort av G10 som fästs med tre stycken skruvar

Tjockleken varierar mellan 13,5-11,5 mm. Sidorna är med andra ord skulpterade. Längden på handtaget är 11,6 cm och höjden varierar även den mellan ca 26-28 mm.

Kniven är som synes en fulltångekniv och sidorna är gjorda i polerad G10. Ett material som är mycket motståndskraftigt mot…tja, allt! Det klarar värme, kyla, måttliga mängder kemikalier etc. Det är även mycket slitstarkt så ingen risk att du förstör det i brådrasket.

Sidorna är fästa med tre stycken skruvar med T8 huvuden. Det är väl lite klent kan jag tycka. Men det fungerar, i alla fall så länge du inte avlägsnar dem alltför ofta. 

B-21 är en heltångekniv med lätt välvda sidor

Att materialet i sidorna är slätt ger ett handtag som är mycket bekvämt att greppa. Du förlorar lite i friktion men i det här fallet behövs inte den i alla fall eftersom handtaget är så väl format.

Det märks särskilt om du sticker hårt med kniven. Tumrampen med sina skåror och fingerskyddet gör att handen inte glider även om du jabbar in kniven i trä.

Trots att B-21 inte är en våldsamt stor kniv så är handtaget tillräckligt stort för de flesta händer

Fördjupningen i ryggen samt urtaget för pekfingret ökar greppalternativen ännu mer

Men sedan kommer vi till själva trolleritricket. Det är att Rexroat har lyckats göra kniven synnerligen komfortabel trots att den är tunn. Och inte bara det, greppmöjligheterna är om inte oändliga så åtminstone så många som är möjligt på en kniv.

Det beror på att du kan fatta kniven i hammar- och sabelgrepp som vanligt men det kan göras både längre bak respektive längre fram med pekfingret i urtaget i bladet. Sedan kan du förstås placera ett pekfinger i fördjupningen i bladryggen som jag var inne på tidigare.

B-21 är även utmärkt vid omvänd fattning med eggen mot användaren men även vid “ishackegrepp” med bladet nedåt såväl med eggen framåt som bakåt. Särskilt när du har eggen framåt är bakänden på handtaget bekvämt att lägga tummen mot. Bra om du skall hugga i något.

Apropå bakänden så sticker den metallen ut så mycket att den kan användas som exempelvis en improviserad mejsel. Den har tunnats ut så mycket att det är möjligt. Kniven har därutöver ett litet diskret fånglinehål.

Fodral

Fodralet är tillverkat av någon form av kompositplast. En hållbar variant har det visat sig. Konstruktionen är av det dubbelvikta slaget och det är sedan hopsatt med en skruv och fyra öljetter.

Fodralet i kompositmaterial inkluderar ett keramiskt bryne

Kniven hålls fast med friktion och ett rejält snäpp. På den fronten har Al Mar lyckats mycket väl. Även om kniven hålls upp och ned och skakas rejält är det omöjligt att få den att släppa. För det krävs att man placererar tummen mot kanten på fodralet och trycker till. Då går det både lätt och mycket snabbt att dra kniven.

En annan positiv egenskap hos det här fodralet är att det är tyst. Det märks att Rexroat är jägare som sagt. Det är nämligen en detalj som är mycket viktig vare sig du försöker smyga dig på människor eller djur. Eller bara försöker undvika att bli en irriterad vandrare för att du bär runt på en maraccas.

Fodralet har ett dräneringshål vilket är en nödvändighet särskilt om använder en kniv gjord av D2-stål. Det är som många vet inte helt rostsäkrat.

En annan liten finess med fodralet är att det kommer utrustat med en vit rulle som syns på bilderna. Det är helt enkelt ett litet keramiskt bryne. Faktiskt inte så dumt alls som nödutrustning.

Bältesclipet är av TecLoc-typ med låsfunktion. Det tar bältesbredder upp till 5 cm

Då man inte bär ryggsäck är B-21 excellent att bära i korsryggen i s k “Scout Carry”

Infästningen är av s k Tecloc-typ även om jag tror det här är av ett annat märke. Men det innebär ett bältesclip vars fäste enkelt lossas med en låsbar tryckknapp. Då det sitter skruvat på plats är det även lätt att rotera för att bäras antingen horisontellt eller på en bärrem på en stridssele eller ryggsäck.

Bältesclipet tar bälten upp till 5 cm bredd. Clipet har även distanser som gör att det inte rör sig om tunnare bälten används.

När jag bär en mindre ryggsäck så placerar jag oftast kniven på axelremmen

Sedan kan kniven bäras på ett flertal vis som jag var inne på. Om man fäster clipet som vanligt sitter det dock rätt högt. Något jag inte är helt vän med. Är man lite rundlagd som jag finns en tendens att knivhandtaget petar dig i sidan på ett inte helt optimalt vis.

Av det skälet skiftade jag tämligen omgående clipet till att låta kniven sitta horisontellt istället. Det gör att jag kan bära kniven sittande parallellt i bältet vid korsryggen. I alla fall då man inte bär ryggsäck är det extremt bekvämt att bära B-21 på det viset. Den känns faktiskt inte alls! Där spelar det platta formatet och den låga vikten in.

Om jag bär ryggsäck flyttas knivn till en av axelremmarna alternativt hamnar den i en sidoficka och så låter jag en fällkniv vara mer lättåtkomlig istället.

Slutsats

Den här kniven är ett exempel på ett mycket lyckat samarbete mellan en mästare inom sitt gebit och ett företag med lång erfarenhet. Al Mar har med B-21 åstadkommit en suveränt bra kniv inom flera områden. Exakt hur tankeprocessen fortskred vet jag förstås inte men när Kirk Rexroat skulle designa en “tactical” så lyckats han av bara farten åstadkomma en riktigt bra jakt- och friluftskniv. Hans hemvist i Wyomings skogar slog helt enkelt igenom.

Som många bra knivar är det här en produktionsversion av en handgjord förlaga. Jag har hört att den här är något mindre än prototypen. Jag hade föredragit kniven aningen större om jag fått välja så den versionen är troligen perfekt. Det stämmer dessutom exakt med de mått från Al Mar själv jag nämnde inledningsvis.

Men för att en kniv skall vara bra på mycket så krävs ett gediget tankearbete och kanske någon kompromiss. En sak är dock nödvändig, kniven skall vara lätt att bära annars har den en tendens att inte följa med alls.*

Det har åstadkommits genom att göra kniven tunn och därmed även tämligen lätt. I det här fallet väger kniven in på 195 gram och den totala vikten stannar på 294 gram enligt min våg.

B-21 poserar en kall eftermiddag i november

För att åstadkomma de övriga önskvärda egenskaperna valde Rexroat en rätt komplex bladform. Grunden är som sagt en Bowie vilken gett kniven dess namn. Den formen ger ett par önskvärda egenskaper såsom en bit rak egg, en buk och en jäkligt effektiv spets. Det sistnämnda brukar förstärkas med en falskegg och så också i detta fall.

Men sedan har man valt att både addera ett “fingerchoil“, en extra kurva på bladryggen samt en tumramp för att möjliggöra alla de varierande greppen. Det gör det här till en extremt flexibel kniv vad gäller användningsområde.

På samma vis är handtaget både bedrägligt enkelt samtidigt som det bjuder på en hel del kurvor på rätt ställen för att matcha bladets prestanda.

Al Mar B-21, en kniv som definitivt sätter det här företaget på kartan igen

Resultatet är enastående och jag kan bara konstatera att Al Mar B-21 tillhör en av mina favoriter i klassen. Det här är en kniv som absolut klarar av de flesta uppgifter den kan tänkas ställas inför och som du behöver den till. Det oavsett om det är för att ta ur ett rådjur eller flå en hare eller göra upp en eld eller möjligen ägnar dig åt mer ödesdigra uppgifter iförd kamoflagekläder.

Specifikation:

Totallängd: 225 mm
Bladlängd: 108 mm
Godstjocklek: 4,1 mm
Stål: D2, HRC 59-60
Vikt: 195g, enbart kniv. 294 g för kniv + fodral (vägd av mig)
Handtag: G10 över full tånge
Fodral: Kompositmaterial med justerbart bältesclip och keramiskt bryne

/ John

* Något jag skrivit om tidigare när jag presenterade bakgrunden till Al Mars SERE-fällkniv. I all enkelhet handlar det om att erfarenheterna från bl a Vietnam visade att större stridsknivar ofta befann sig fastsatta på en ryggsäck någonstans där soldaten inte befann sig när allt sket sig.

Recension Karesuandokniven Pältsa

Ytligt sett är Karesuandoknivens senaste och numera enda fällbara tillskott i katalogen tämligen traditionell. Det som syns först är endera det mycket snygga trähandtaget eller det rejäla läderfodralet beroende på hur kniven bärs.

Om man sedan noterar att det är en lock back och att den därtill har en typisk “skandinavisk” slipning så förefaller kniven enkel att kategorisera. Återstår bara att se om den är lika effektiv som den ser ut kan man förledas att tro men då bedrar man sig. Den här kniven bjuder på mer än så och det finns flera finesser att upptäcka.

Karesuandokniven Pältsa

Det här är inte Karesuandoknivens första försök att göra fällknivar. Jag har dock inte varit i kontakt med deras tidigare bidrag till området kallade Nallo och Singi. Det var något med dem som inte lockade mig måste jag erkänna. Modellerna kändes inte så genomarbetade var det intryck jag fick från bilder.

Annat är det med Pältsa. Här har vi en kniv som är mycket väldesignad och andas kompetens redan på avstånd. Därtill har man tagit hjälp av experter på området. Att bygga fällknivar är nämligen mer komplicerat än att tillverka fastbladare. Därför är det här ett samarbete mellan Italienska Fox Knives och Karesuandokniven där de förstnämnda står för själva mekanismen.

Sedan står Karesuandokniven för norrländskt “know how” i övrigt och adderar även tradtionella material som renhorn, trä och läder. Slutresultatet blir en både snygg och gedigen kniv.

Pältsa är till synes enkel men döljer finesser

Kortversion: Karesueandokniven Pältsa – Tradition möter modern teknik i skön harmoni. En brukskniv som är lika sympatisk att betrakta som att nyttja.

Blad

Utseendemässikt är det här bladet så svenskt eller möjligen skandinaviskt det kan bli. Formen är en drop point utan excesser. Längden är väl avvägda 75 mm och höjden 20 mm. Det är proportioner som känns igen från mer än en liten klassisk jaktkniv från den här delen av världen. Sedan har man valt att hålla ned tjockleken till anmärkningsvärda 2 mm vilket jag är mycket glad för. Det förbättrar skäregenskaperna väsentligt jämfört med om det lagts på en millimeter vilket många tillverkare gör idag av någon outgrundlig anledning. Måhända är orsaken alla förstörelsetest som hittas på Youtube. Men för normal knivanvändning behövs inte mer. I alla fall inte på en liten fickkniv.

Bladet är en lika enkel som duglig drop point

Karesuandokniven har i mitt tycke tidigare tagit lite genvägar vad beträffar stålval. Särskilt har det varit fallet om pris adderats till ekvationen. En ovana de nu frångått. Pältsa kan fås i ett flertal olika varianter och bladstålen varierar beroende på vad som väljs. I versionen med Micarta-handtag hittas 12C27 vilket är ett något enklare stål men det är en något enklare kniv rent generellt. Utöver det finns även Pältsa med blad i både ELMAX och Damasteel Nordic Light. Det sistnämnda hittas i den allra mest exklusiva utgåvan i serien. Förutom att vara mycket snyggt så är det mönstervällda stålet rostfritt.

Men i den här kniven hittas ett annat riktigt kompetent knivstål från svenska Damasteel i form av RWL-34. Här uppskrämt till kring 61 HRC vilket är utmärkt! Nu har jag ingen apparatur för att undersöka hårdhet men med tanke på hur bladet uppträder över tid har jag ingen anledning att misstro uppgifterna.

Stålet som används är i det här utförandet svenskt RWL-34

Sedan är slipningen ett kapitel för sig. Ett positivt sådant. Fabrikseggen på det här exemplaret var ruskigt bra. Oerhört vass, jämn och centrerad. Dessutom verkar härdningen hålla vad den lovar då den håller skärpan riktigt länge. Själva slipfasen är vad som numera brukar kallas skandinavisk eller en nollegg utan sekundäregg om man så vill. Det vill säga endast en slipfas.

Den typen av slipning kan ibland medföra vissa nackdelar. Exempelvis att de har en tendens till att spräcka frukt som äpple och även material med liknande textur istället för att skära dem. Vanligen är de överlägsna när det kommer till att hantera trä i olika varianter. Men, och det är ett stort men, det finns sätt att kringgå nackdelarna. En av dem har man som sagt nyttjat här. Karesuandokniven har förstått att bladet skall vara tunt! Den egenskapen gör att det här är en veritabel fickskalpell, fast med mycket bättre stål än vad gängse kirurginstrument brukar ha.

Det märks när kniven sätts i arbete. Som vanligt har kniven fått följa med på jobbet och där hittas diverse förpackningsmaterial i stora mängder. Särskilt när leveranserna anländer på måndagar blir det mycket kartong och plast som skall hanteras. Pältsa är mycket bra även för den sortens uppgifter. Det tunna bladet glider igenom kartong utan särskilt mycket motstånd. Det gäller även tjockare dubbelväggiga lådor kan konstateras. Handtaget är förvisso litet men ger tillräckligt med stöd för att användaren skall kunna lägga tryck bakom snitten när så behövs.

Det som hindrar den från att vara en riktigt bra “jobbkniv” för mig är att den kräver två händer för att öppna. Ofta står jag där med en trekilospåse krossade tomater i en hand och då vill jag gärna fälla ut bladet med andra handen. Här måste jag tänka på att öppna kniven först, sedan greppa både det som skall skäras och kniven. Inte omöjligt men jag har vant mig av med det momentet kan noteras.

I övrigt skär Pältsa precis som väntat, dvs förbaskat bra, särskilt i trä. Det gäller både färska björkslanor och torrt virke. En frekvent och tung uppgift som mina fickknivar utsetts för är att putsa kastknivstavlor. Det innebär att alla torra flisor kring bullseye måste avlägsnas. Det är som att raka en Ent. Och det klarar den här kniven väl trots sitt lilla format.

Handtag

Det första som syns är förstås det snygga trämaterialet i skollorna. Den här kniven har ett handtag av masurbjörk vilket ger den personliga ådringen. Inget trähandtag är förstås det andra likt och särskilt gäller det den här typen av trä. Tycker man av någon outgrundlig anledning inte om det så finns istället bok att tillgå eller Micarta för den som föredrar konstmaterial. Trähandtaget är behandlat med bivax för övrigt.

Handtaget är 98 millimeter långt, 14,3-17,9 mm tjockt och bygger som mest 23,9 mm på höjden. Inte en enormt stor kniv med andra ord men väldigt “lagom” vilket även det känns svenskt.

Handtaget är välformat och ger ett bra grepp

Sedan kommer vi till en av de där sakerna jag antydde i början av recensionen. Att kniven bjuder på mer än vad som är synligt. Det är nämligen ett par saker som är extremt ovanliga och möjligen helt unika. Det handlar om materialkombinationen i handtaget. Ramen är nämligen gjord i kolfiber! Knivar helt eller delvis i det materialet har jag förstås men inte en konstruerad på det här viset. Särskilt inte när mellanlägget inte är gjort vare sig i kolfiber eller av trä utan i renhorn! Även det en nyhet för mig.

Här syns den ovanliga kombinationen av en back lock, delvis öppen rygg och ett mellanlägg

Resultatet är både snyggt och lätt. Kombinationen av kolfiber och trä ger dessutom en vridstyv kniv som inte flexar. Inte ens när man skär tungt som i torrt trä.

Handtaget är inte stort men fungerar till mina händer i storlek large. Men det är precis

Handtaget på Pältsa är tredimensionellt format så till vida att det inte bara har ett litet fingerskydd mot bladet till, en utbuktning på mitten och en liten näbb längre bak utan även sväller på mitten. Totalt sett ger det ett mycket gott grepp.

Storleken räcker till även för mina händer sin storlek large men vet man med sig att man har mycket stora labbar så är kniven möjligen för liten. I övrigt är handtaget inte så kraftigt format att det omöjliggör något grepp. Tvärtom fungerar alla de mest frekventa sätten att hålla en kniv utmärkt.

I handtaget hittas även ett hål för fånglina och kniven kommer som synes med en lädersnodd som försetts med en dekorativ pärla gjord av renhorn.

Öppning och lås

När det kommer till öppning är Pältsa så traditionell den kan bli. Man tager sina två händer och fäller ut kniven helt enkelt. Inga flipperfenor, front flippers, tumknoppar eller bladhål. Det skulle för övrigt bara ha stört den avskalade rena estetiken. Det sticker dessutom ut tillräckligt med blad för att man skall kunna nypa kring det utan att behöva addera en nagelskåra. En detalj jag gärna klarar mig utan. Den samlar mest på sig skräp i största allmänhet.

Det sticker ut tillräckligt med blad för att ge ett gott grepp när kniven skall fällas ut

Känslan när kniven öppnas är mycket sympatisk med ett blad som glider lätt och smidigt. Men så var det sannerligen inte från början. När jag fick kniven var det illa. Pivotskruven var hårt åtdragen och kniven kändes både seg och lite “grusig” i gången. Bladet var trots det inte centrerat. Det kändes en smula nervöst innan det var åtgärdat men var dock problem som lätt löstes genom att släppa på trycket i den justerbara pivotskruven och sedan dra åt den lite igen.

Det tillsammans med en viss tids nötning har gett gott resultat. Nu är kniven mycket sympatisk att hantera och gången är mjuk och smidig.

Låser gör kniven med en back lock

Låset är en back lock som nämnts tidigare och som sådant sköter det sig bra. Det håller bladet i ett fast grepp och det är lätt att släppa. Ibland kan fjäderstyrkan bli så kraftig att det nästan är smärtsamt att släppa den typen av lås men icke i det här fallet. Sedan är alla knivar utrustade med back locks en smula känsliga för smuts. En bit ludd i låshacket och bladet låser inte som det skall. Det är dock mycket lätt fixat.

Att bära

Pältsa tillhör de där knivarna som kommer med ett läderfodral. Möjligen beroende på att kniven saknar clip. Ett tillbehör som många nu för tiden anser vara helt oumbärligt. Men faktum är att det finns fördelar med att vara utan dem också. Frånsett att knivar vanligen är snyggare utan så är förbättras ergonomin. Inget clip, inget skav i handen.

Pältsa kommer med ett kraftigt läderfodral

I fodralet förvarar jag dock mest kniven när den befinner sig i en väska. Mest för att skydda kniven mot skavande metallföremål som nycklar och dylikt. När jag bär Pältsa är det oftast fritt i en jack- eller byxficka. Det är nämligen inte en särskilt stor kniv som handtagsmåtten ovan skvallrade om. Men ännu bättre är att det är mycket lätt kniv.

En kniv med ett tämligen tunt blad, ram i kolfiber, mestadels öppen i ryggen och försedd med träskollor blir inte tung. Totalvikten ligger på 68 g! Det är imponerande oavsett vilket fällkniv vi talar om. Särskilt en med det här bekväma handtaget.

Det kombinerat med de väl rundade hörnen gör Pältsa tämligen bekväm i en ficka. Dock finns det sedvanliga problemet som uppstår om en kniv utan clip placeras i en byxficka, att de gärna vill lägga sig på tvären i botten av fickan. Men det kan undvikas om fodralet nyttjas. Det är gjort av högkvalitativt läder och är välsytt. Locket snäpper på plats med en kraftig tryckknapp och bältesfästet tar bälten upp till fem centimeters bredd.

Sammanfattningsvis

Karesuandoknien Pältsa är en resultatet av en förnämlig mix av tradition och nytänkande i mina ögon. Att kombinera de enkla och harmoniska linjerna hos en klassisk svensk jaktkniv med vad det innebär i både ergonomiskt och praktiskt hänseende med modern teknik är ett excellent drag. Mest nytta gör förstås det fina RWL-stålet medan kolfiberramen ger en mjuk gång även utan lager och bidrar därtill till en lätt kniv. Renhornet i mellanlägget är mest en kul detalj men som även binder samman kniven med både trakten den är gjord och äldre tider. Ett snyggt och roligt tillskott.

Pältsa är en mycket sympatisk bekantskap

För mig var dock inte den positiva slutsatsen given. Jag hade inga tidigare erfarenheter av fällknivar från det norrländska företaget och varför därför nyfiken. Särskilt som deras knivar inte tillhör lågprissegmentet. Det är trots allt premiumknivar tillverkade delvis för hand i Sverige.

Prisläget varierar lite beroende på vilken version som väljs. Den lyxigaste kostar närmare sjutusen men då får du ett riktigt exklusivt damaskstål på köpet. Den enklaste utgåvan hamnar kring tvåtusen kronor. Det här är mellanutgåvan med en prislapp kring tretusen kronor.

Karesuandokniven Pältsa är en utmärkt följeslagare på sommarens alla äventyr!

För de pengarna får du dock en kniv med ett par rejäla fördelar. De praktiska har jag varit inne på med ett utmärkt blad i ett förnämligt stål och ett handtag med god ergonomi.

Utöver det gör proportionerna kniven mycket attraktiv. Flera jag visat kniven för och som fått känna på den har uttryckt det i olika positiva ordalag. Och däri ligger nog något av hemligheten, den här kniven har “det” i form av en charm som är något svår att beskriva. Det gör den förstås till en utmärkt present till vilken jägare, friluftsmänniska eller knivintresserad person som helst.

Jag rekommenderar den varmt!

Specifikation:

Längd utfälld: 170 mm
Längd hopfälld: 98 mm
Vikt: 68 g
Bladlängd: 75 mm
Godstjocklek: 2 mm
Bladstål: Damasteel RWL-34
Handtag: trä, masurbjörk på kolfiberram med mellanlägg i renhorn
Lås: back lock

/ John

Recension Victorinox Grand Maître brödkniv

Häromdagen presenterade jag en mycket klassisk produkt från Victorinox iform av en variant av deras odödliga multifunktionsknivar populärt kallade Schweizerknivar. Nu är det dags för en representant för en annan mycket stor del av deras produktion. Det handlar om köksknivar av allehanda slag.

Inledning

Det finns ett par tre missförstånd kring brödknivar/brödsågar som jag skulle vilja diskutera inledningsvis. Ett sådant är att alla brödknivar är lika och att det därför inte spelar någon roll vilken du köper. En annan är att de ändå inte är viktiga eftersom de ändå bara skall göra en sak och att de dessutom inte går att slipa om på grund av sågtandningen.

Victorinox är nästan lika kända för sina köksknivar som för sina fällknivar

Vi kan börja bakifrån genom att säga att det visst går att både bryna och slipa om dem men att det är en tämligen omständlig procedur då varje vågdal måste behandlas som en separat egg. Men har du en bra kniv du trivs med är det värt besväret. Och det lär dröja tre, fyra eller kanske fem år mellan gångerna.

Att det spelar roll vilken kniv du använder blir uppenbart om du jämför ett par tre stycken sida vid sida. Förvisso är brödkniven väsentligt mycket mer nischad än kökets Schweizerkniv, den allsidiga kockkniven. De skall ju bara skära bröd. Något som för övrigt går utmärkt även med en mycket vass kockkniv så länge du inte närmar dig en surdegslimpa med en riktigt rejäl skorpa för då stöter du på patrull. Men det finns gott om andra knivar med begränsade eller snarare specialiserade användningsområden. Där hittas exempelvis filéknivar, laxknivar, styckarknivar, nagiris, köttyxor och så vidare. De är nästa steg efter det att du har en grunduppsättning knivar helt enkelt.

Chansen att du använt den här brödkniven är stor om du bott på ett bättre hotell någon gång. De här knivarna hittas ofta vid frukostbuffén

Med andra ord har brödkniven en speciell uppgift som den måste sköta bra och det är att skära bröd och andra bakverk. Men nu är alla bröd inte lika. Det är en väsentlig skillnad mellan att dela en nybakt luftig fralla, att skära ett stadigt rågbröd eller att dela en tårta eller bakelse. Även det sistnämda bör en bra brödkniv klara av. Som en passus kan nämnas att har du inte en riktigt vass kockkniv så kan även en bra brödkniv med fördel hantera till exempel mogna tomater eller till nöds även julskinkan. Även om en dedikerad stekkniv är att föredra till det sistnämnda, appropå knivar för särskilda ändamål.

Victorinox Grand Maître i jämförselse med en rak brödkniv från Sabatier Four Star Elephant. Den senare har faktiskt slipningen på fel sida för den som är högerhänt!

Det är på grund av specialiseringen brödknivar är sågtandade för övrigt. Faktum är att en riktigt hård skorpa kan förstöra en egg om den är vass och tunn nog. Samtidigt måste en kniv för bröd vara riktigt vass för att inte kräva så mycket kraft att du pressar ihop och komprimerar ett luftigt franskbröd till exempel. Den ekvationen är närmast omöjlig att lösa utan att addera taggar på bladet. Hur dessa skall utformas är en uppsats för sig men det finns bevis på att ett mjukt vågmönster med tillräcklig längd och skarpa toppar är det som fungerar bäst.*

Idag skall vi närmare studera en kniv som uppfyller alla de krav som kan tänkas ställas på en bra brödkniv. Den kommer från Victorinox och deras toppserie kallad Grand Maître.

Mått och vikt

Brödknivar kan se lite olika ut även om bladen förstås har likheter i hur eggen är utformad. Sedan kan de förses med helt raka eller svagt svängda blad, ha ett handtag som sitter i linje med bladet eller vara svagt vinklade i relation till det och så vidare. Ett gemensamt har de dock och det är att de oftast görs en smula böjliga och så är det även i det här fallet. Bladet flexar något om du pressar flatsidan mot underlaget.

Som med alla köksknivar är balansen extremt viktig för hur kniven känns att arbeta med. Den här exceptionellt välbalanserad vilken bidrar till att den känns lätt

Victorinox Grand Maître är en exklusiv kniv på så vis att den är helsmidd. Det betyder att blad, bolster och tånge är tillverkat i ett stycke. Materialet är X50CrMoV15 stål och handtager är gjort av POM (Polyoxymethylen) ett konstmaterial vilket är mycket lämpad för kök då det både är lätt att hålla rent samt mycket tåligt. Det klarar exempelvis hetta mycket bra. Det gör att det går att diska kniven i maskin.**

Kniven väger in på strax över två hekto, 216g och är totalt 370 mm lång varav bladet utgör 23 cm. Höjden på bladet är 30 mm. Proportioner som är tämligen vanligt på brödknivar. Spetsen är som sig bör något rundad och den yttre delen av eggen är inte vass.

Blad

Först några kommentarer kring själva bladet då det finns några tumregler för brödknivar. För det första bör de vara rätt långa. Annars räcker de inte till om man skall skära en rejäl limpa eller kanske en tårta.

Däremot bör bladen inte vara för höga då är svårare att ändra riktning på snittet med ett brett knivblad om så tarvas. Sedan är eggen svagt svängd på Grand Maître vilket jag föredrar framför helt raka blad eftersom det gör det enklare att skära med hela eggen mot en skärbräda.

Eggen har fått ett tämligen klassiskt format vågmönster. Fördelen med den här våglängden är förutom att det skär bra att det går att bryna samt slipa om kniven när det behövs

Sedan var det den lilla ovässade biten egg mot spetsen till. Den är till för att kniven inte i onödan skall skära ner i dina skärbrädor. Det är trots allt en variant av såg du håller i!

Handtag

Handtaget är som sagt gjort av ett konstmaterial men finns även att få i stabiliserad lönn också för den som vill ha ett trähandtag. Greppet är 13 cm långt, 1,8-2,7 cm högt och 1,9 cm tjockt. Sidorna är som synes fästa med tre nitar vilket ger ett traditionellt utseende. Det var även målet när Grand Maître-serien skapades. Att åstadkomma knivar med exklusivt utseende och känsla utan att de blev för dyra.

Kniven har ett mycket välformat handtag i konstmaterial fäst med tre nitar

Formen är kurvig och passar en hand väl men egentligen är det något sekundärt då man inte greppar köksknivar på samma sätt som en täljkniv eller liknande. De hålls mycket sällan i ett “hammargrepp” utan oftare i nypan eller med ett finger på ryggen. Här är det ett par detaljer som höjer den här kniven över mängden. En sådan är hur mjuk och fint greppet vid bolstret närmast bladet. Det gör kniven mycket bekväm att arbeta med. Sedan är balansen exceptionellt bra. Den hittas precis vid övergången mellan handtag och blad och det gör att kniven känns lätt och kvick. Något som förvisso är ännu viktigare på kockknivar som oftast används under längre tid än vad brödknivar gör.

Grand Maître-serien är smidda ur ett stycke och har full tånge

Sedan är handtaget vinklat i relation till bladet. Där finns två skolor av brödknivar där den andra har helt raka handtag. Vinkeln gör dock att risken att slå knogarna i underlaget minskar. Det låga bladet gör att det inte blir mycket utrymme över för fingrarna annars.

Användning

Jag har haft den här kniven ett rätt bra tag vid det här laget och det gör att den fått arbeta med det mesta som är rimligt. Främst talar vi då om bröd men även lite grönsaker. Dock bör tilläggas att allt bröd inte är lika som bekant.

Färska frallor bakade med äpplen i degen är både saftigt och gott

Det är skillnad mellan bröd med skorpor som baguetter och ciabatta och mjukt franskbröd. Sedan har vi rejäla hembakta surdegslimpor med riktigt hårda skorpor kontra mjukt franskbröd och färska frallor. Därtill har jag för testandets skull även skurit mjuka grönsaker som tomater med den här kniven.

Vad som söks är en kniv som inte skickar iväg skorpan från brödet som brun konfetti över hela köket utan biter bra även i de motsträvigaste av ytor. Det gör Victorinox Grand Maître med sina vassa toppar på sågtänderna. Kniven kom för övrigt riktigt vass och jag har under den tid jag ägt den inte behövt slipa om den trots daglig användning. Men så har jag inte misshandlat den heller. Den fungerar bra även till att t ex avlägsna skalet på en ananas men till det använder jag vanligen en särskild “skräpkniv” som jag har för dylika uppgifter eftersom det snabbt slöar ned en kniv.

En utmaning är att skära riktigt mjukt vitt bröd utan att trycka ihop det

Sedan kommer den delikata uppgiften att dela riktigt mjukt vitt bröd. På det området har den här kniven konkurrens från mina kockknivar då jag håller dem så vassa att de klarar även det. Men det gör den här kniven också! Det är viktigt att kniven riktigt skär fast du “sågar” med den. Annars pressas brödet samman till en klump.

Sammanfattning

Victorinox Grand Maître brödkniv är en premiumkniv vilket emellertid bara delvis märks på prislappen. Den betingar ett pris kring två tusenlappa. Om du skall lägga så mycket pengar på en brödkniv beror till viss del på om du har möjlighet att själv bryna och eventuellt slipa om den eller kan lämna bort den för det. För alla knivar slits, även sågtandade diton och då behöver de en ny egg. I gengäld tar det rätt lång tid att nå dit och under tiden kan du njuta av de goda egenskaperna.

Victorinox Grand Maître Bread är en välgjord och mycket välbalanserad brödkniv

Den här kniven är klassiskt elegant och sympatisk att se på med sin helsmidda konstruktion vilket ger snygga överångar mellan blad, bolster och handtag. Men ännu viktigare är att den här kniven är mycket ergonomisk och har därtill excellent balans. Det sistnämnda gör att den inte bara ser exklusiv ut även känns på samma vis när du håller i den. Funktionen är utmärkt vare sig du skall besegra ett rustikt Levain-bröd eller bara dela en delikat nybakt fralla.

Sedan finns det en reell möjlighet att du redan testat den här eller en äldre version av kniven då många lite finare hotell har dem som redskap på frukostbuffén.

I vilket fall som helst är Victorinox Grand Maître en kniv jag varmt rekommenderar då det är en av de bästa inom området jag prövat på. De kan sitt bröd i de här delarna av världen och det märks även på redskapen framtagna för att hantera dem vare sig du är proffs eller vill ha något riktigt bra till hemmet.

Specifikationer: Victorinox Grand Maître brödkniv 7.7433.23G

  • Totallängd: 370 mm
  • Bladlängd: 230 mm
  • Godstjocklek: 2,4 mm
  • Vikt: 216 g (vägd av mig)
  • Stål: X50CrMoV15
  • Handtag: Polyoxymetylen (POM)

/ John

* Bland andra från Cooks Illustrated.
** MEN det skall man ALDRIG göra. Mer om varför vid annat tillfälle.

Recension QSP Capybara

Härförleden recenserade jag ett mer budgetorienterat alternativ från QSP. Den typen av knivar var från början något av deras signum, prisvärda knivar av enklare modell. Men det dröjde inte alltför länge innan produktkatalogen svällde och kom att omfatta utsvävningar från det temat. En av de tidigaste var en specialutgåva av Piglet som annars var en av de billigaste knivarna i sortimentet.*

QSP Capybara

Sedan kom Legatus. Även det en kniv som jag tidigare recenserat i ett annat sammanhang. Det är en kniv med ett blad i M390 och ett titanhandtag som försetts med dubbelsidig intarsia av flerfärgad kolfiber, fräst titanclip och kullager i keramik. Därtill var det ett designsamarbete med nederländska DBW. Ett paket som är lyxigt så det förslår.

Den enda modell som överträffade Piglet special och nämnda Legatus i pris är den nyligen släppta Rhino. Men den känns lite för mycket “hallick-estetik” för mig, åtminstone versionen med Mokuti-detaljer. Lite som en gigantisk Cadillac Eldorado med motivlack och en kristallkrona inuti. Men det är en högst personlig åsikt som ni förstår.

Det gäller emellertid INTE den här kniven. Den är väsentligt renare i linjerna trots ett antal spännande detaljer. Därmed har QSP lyckats släppa en lyxkniv som inte bara tilltalar ögat utan även är konkurrenskraftig på alla andra områden också! Plats på scen för Capybara.

När QSP ger sig in i lyxsegmentet blir det bra

Blad

En knivs hjärta är förstås bladet. Det har man tagit fasta på här. Funktionellt och stilrent är ledorden för dagen. Det är en drop point eller möjligen en modifierad sheeps foot som har en tämligen klassisk längd för en modern fickkniv, det vill säga 3″ eller 76 mm. Grovleken är lite mer tilltagen med 3,7 mm. Höjden är 32 mm vid bladbasen.

Formen utmärks av en rejäl “drop” vilket medför en svag buk och en spets som återfinns en bit under knivens tänkta mittlinje. Vidare har det en platt del av ryggen, ovanför tumknopparna som försetts med räfflor för bättre fäste. Bladet har även en markant fördjupning som agerar kombinerad “sharpening” och “finger”choil.

Ett drop pointblad i M390-stål

Finishen på bladet är en smakfull tvåtons-satin. På de flata delarna av bladet är den längsgående och på själva slipfasen tvärgående, den följer slipningen med andra ord.

Bladstålet kan man säga en del om då det är bland det bästa som finns i form av M390. Här verkar dessutom bladet vara relativt hårt härdat vilket är lämpligt. Sedan bör det tydligt påpekas att ett lyxigt stål inte alls betyder en bra kniv per automatik. Härdning, värmebehandling och inte minst bladgeometri samt egg har minst lika stor betydelse för slutresultatet.

För att bättra på utfallet har QSP i det här fallet gjort två saker. Först är själva slipfasen rätt hög (21 mm) eftersom bladet är brett. Sedan har man försett Capybara med en markant skålslipning. Det gör att det relativt grova bladet tunnas ut till 0,5 mm bakom eggen. Det är inte extremt tunt men i gengäld är själva eggen tämligen bred. Det ger goda grundegenskaper.

Fabrikseggen var dessutom mycket välgjord i det här fallet. En av de bättre jag stött på. Kanske inte den vassaste men i gengäld mycket konskvent i höjd och vinklar. I alla fall såvitt jag kan se med blotta ögat. Jag tillhör inte dem som mäter knivar med allsköns testutrustning. Något som blivit populärt nuförtiden.

Ett “choil” som faktiskt fungerar

Fördelen med att spetsen hittas så lågt är att man inte behöver vinkla handleden särskilt mycket när man skär med spetsen mot hårda underlag alternativt öppnar kartonger o dyl. Nackdelen är att svepande skär bli lite mindre effektiva. Så där får du som användare fundera på vilket som är viktigast för dig. Men då det här inte är en jaktkniv utan inriktad på EDC så fungerar bladformen utmärkt med det i åtanke.

Det gör även bladet i stort även om jag ibland har åsikter om “finger choils”. Mest det faktum att om du skär i kartong eller framförallt textilier och mjukplast så måste du använda det för att inte materialet du jobbar med skall fastna där. Men när man gör så är det är en formidabel skärmaskin för just kartong och dylikt. Dessutom är spetsen både vass och effektiv. Den är rejält testat på jobbet där det förekommer mycket förpackningsöppning. I de situationerna hoppar fickkniven in och tjänstgör istället för köksknivarna. Det ger också väsentligt mycket mer användningstid än om den bara skulle nyttjats på fritiden.

Något förvånande är Capybara även helt ok till äpple, morot och andra hårdare födoämnen. Jag brukar testa det för att undersöka geometrin på knivar. Om ni försöker tvinga igenom ett tjockt blad genom frukt så förstår ni varför. I det här fallet är det skålslipningen som räddar Capybaras egenskaper. Det märks helt enkelt inte att bladet är tjockt utan det glider igenom det mesta.

Jag var lite rädd att de tämligen stora tumknopparna skulle vara ivägen men har inte upplevt dem som ett problem. Generellt är det här ett mycket kompetent knivblad måste jag säga.

Handtag

Även om bladet är knivens hjärta klarar det sig inte utan ett bra handtag och det hittas här. Formen kanske känns vagt bekant då den förstås påminner om en del andra knivar med ett kraftigt “choil” eller fördjupning för pekfingret framför fingerskyddet. Längden skrivs till 111 mm, tjockleken är som mest 13 mm och höjden varierar mellan 22 mm och 25 mm.

Påtagligt är även av att handtaget är tämligen kraftigt fasat i nedkant där också tydliga frästa skåror hittas. De är både ett blickfång och fyller funktionen att de ger bättre fäste. Det gäller för övrigt även nästa detalj.

Capybara har ett mycket avancerat handtag med flera detaljer värda att studera

Sedan är det svårt att missa de infällda panelerna som hittas på båda sidor av handtaget gjorda av flerfärgad kolfiber. Capybara finns i två olika färgställningar men här är det svart, vit och blå som gäller. Samma material hittas för övrigt i både kragen kring pivotskruven samt i tumknopparna. Materialet i resten av handtaget är titan som blästrats till en matt grå ton.

I ryggen hittas en back spacer som även gömmer ett fäste för fånglina

Förutom att handtaget är tunnare i nedre delen så är alla hörn och kanter sympatiskt rundade och mjuka mot handen. Inga vassa kanter i vare sig rygg eller i bladskårans insida. Själva back spacern höjer sig något över resten av handtaget men är rejält rundat den med. Ytan bryts av räfflor för bättre fäste.

Hela handtaget kännetecknas förresten av runda former. I övrigt kan tilläggas att något synligt hål för fånglina finns inte. Däremot hittas ett osynligt sådant infällt i back spacern i form av en fästbult.

Det är lätt att hitta ett passande grepp på Capybara

Vissa material kräver att man placerar ett finger i den fördjupning som finns i bladet

Kombinationen av form på handtaget, mått på både det och urtaget gör att det är mycket lätt att hitta ett grepp som fungerar på Capybara. Hammargrepp går att hålla både som vanligt eller om du smyger fram med ett pefingret på bladet. Detsamma gäller sabelgrepp. I den bakre fattningen är det precis att jag kan få ett solitt fyrafingersgrepp. Men flyttar man fram greppet får du plats oavsett hur stora händer du har.

Öppning och lås

Capybara kan öppnas på ett flertal olika vis. I första hand är det en kombinerad flipper- och tumöppnad kniv. Tumknopparna är tämligen unika både sett till utseende och material. Formen gör att man kan trycka lätt utåt för att öppna kniven stillsamt alternativt snärta upp den med tummen men då får man ta spjärn mot den något skarpa bakre kanten av tumknoppen.

Flipperfenan är en av huvudmetoderna att öppna kniven

Materialet är detsamma som hittas i panelerna i sidorna, flerfärgad kolfiber. Funktionen är mycket god även om det märks att kniven är anpassad för att även vara en flipper-öppnad kniv. Motståndet i detent-kulan är nämligen rätt kraftigt.

Flipperfenan kompletteras med ett par helt unika tumknoppar som fungerar väl de också

Det märks även när du använder pekfingret för att öppna kniven. Det går inte att misslyckas med flippandet eftersom du måste ta i lite för att få ut bladet. Det går i gengäld mycket kvickt. Bladet löper som sagt på fina keramiska kullager. Motståndet behövs då bladet är relativt tungt. Det bör påpekas att det här är en flipperfena som enbart kan dras bakåt.

QSP har fått till ett riktigt bra ramlås

Det märks att QSP inte satsat på att göra kniven till en “free-dropper”, alltså en kniv där bladet svingar fritt när låset släppt. Det är jag glad för eftersom fingertopparna alltid riskerar att få sig ett ärr då. Här är känslan mer hydraulisk så fort man passerat kulans grepp. Du får helt enkelt skaka kniven några gånger för att få bladet att glida på plats.

Orsaken till att motståndet är lite större än vanligt är det synnerligen starka ramlåset. Det är inget extraordinärt, det följer mall 1A med låsarmsförstärkning och översträckningsskydd. Men det är ovanligt kraftigt och låser som det berömda bankvalvet. Känslan är mycket solid och glapp eller spel är det inte frågan om ens om bladet provoceras hårt.

Trots kraften är låset relativt lätt att släppa tack vare den fasade kanten på låsarmen och att motsatt handtagssida är försänkt. Kort sagt ett riktigt bra ramlås i titan.

Att bära

Medium. Mitt emellan bra och dålig kan väl Capybaran sammanfattas vad beträffar bärkomfort. Den är inte överdrivet tung med sina ca 130 g men det är inte heller något lättviktare sett till de tre tum blad du får på köpet. Utöver fickorna som hyser kolfiberpanelerna är inte sidorna lättade. Kniven är heller inte extremt tunn och profilen är tämligen hög med sitt breda blad. Den stjäl således lite plats i fickan.**

Därtill har den något kantiga tumknoppar och en flipperfena som sticker ut. Nu kanske det låter som det skulle vara en svårburen kniv men det är den inte. Den är bara inte bäst på området.

Ett fräst titanclip avrundar paketet

Men flipperfenan är inte överdrivet stor och den är mjukt rundad. Tumknopparna sticker inte ut för långt och är därmed inte ivägen. Sedan är allt annat mjukt rundat och slipat. Inte minst gäller det handtagssidorna. Det gör även kniven lättare att dra och stoppa undan.

På Capybara hittas ett exklusivt clip gjort för den här specifika modellen. Materialet är titan för att matcha resten av kniven och formen följer resten av designen väl. Det betyder mjukt svepande linjer och en bakände med samma vinkel som knivhandtaget. På samma vis går räfflorna från resten av handtaget igen även i clipet. Det fästts med enbart en skruv som dock fyller sin funktion väl. Clipet rör inte på sig.

Funktionen får godkänt. Det är snyggt med den här typen av clip men det går inte att komma ifrån att ur ett rent praktiskt perspektiv är fjäderstålsclip oftast att föredra. Med det sagt är inte det här clipet dåligt. Det är tunt nog för att ha god spänst och det finns utrymme under för att fungera med både slacks och jeans. Däremot bör man vara medveten om att det inte är ett “deep carry”-clip. En del av kniven syns när den bärs i fickan. En stor fördel med frästa titanclip är att spetsarna inte sticker ut och irriterar handen. Det gör att det i princip att det försvinner när du använder kniven.

Sammanfattningsvis

Från klarhet till klarhet är ett begrepp som passar QSPs utveckling väl. De började enkelt med billiga men prisvärda knivar och jobbade upp en kundbas. Därefter har de utvidgat katalogen allteftersom och resten är historia som det heter. Den utvecklingen har lett fram till kronjuveler i samlingen som den här. Capybara är nämligen bland de bättre knivar som QSP har gjort. Men den är inte den enda, nota bene. Jag skulle vilja tillägga “i den är prisklassen” för att förtydliga. Att jämföra en utmärkt budgetkniv som den nyligen recenserade Canary Folder med Capybara är lite som att jämföra äpplen och päron. Båda smakar förvisso väl men vissa uppenbara skillnader föreligger.

Capybara är en både vacker och potent EDC-kniv

För det kan inte hävdas att Capybara är en budgetkniv, tvärtom är det en av QSPs mer exklusiva modeller. Men du får en hel del för pengarna. Materialen är genomgående av högsta kvalitet och inte minst har man lagt ned mycket tid på detaljer som att göra panelerna dubbelsidiga vilket inte alltid är fallet. Dessutom får du helt unika lösningar som att hitta inte bara kolfiber, utan mycket exklusiv kolfiber i de dekorativa kragarna kring pivotskruven och inte minst i de speciella tumknopparna. De är inte något taget direkt ur hyllan utan framtagna för den här specifika modellen.

Men trots de fina materialen är det ändå den sammanhållna designen med de flödande linjerna som lockar. Det är en snygg kniv helt enkelt. Inte minst som jag tycker det svart-vit-blåa mönstret och titanet gör det här till en “vinterkniv” på något vis. Det är något med färgskalan som ger det intrycket.

QSP Capybara, en fullträff!

Som grädde på moset är det här en mycket användbar skönhet. Ergonomin är god och greppmöjligheterna många samtidigt som Capybara skär riktigt bra och förbaskat länge kan väl tilläggas.

Så söker du en snygg och synnerligen välgjord kniv och inte räds en något högre prislapp är det här ett riktigt bra alternativ.

Specifikation:

  • Längd utfälld: 187 mm
  • Längd hopfälld: 111 mm
  • Vikt: 129 g
  • Bladlängd: 76 mm
  • Godstjocklek: 3,7 mm
  • Bladstål: M390
  • Handtag: Titan med inlägg av kolfiber
  • Lås: Frame lock

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina

/ John

* Den enda riktiga lyxkniven sett till material var emellertid länge Woodpecker med blad i M390 och handtag i titan. Den kompletterades senare med några mer “medeldyra” knivar med kombinationer av S35VN och titan/kolfiber (Songbird, Harpy, Falcon). En grupp som sedan dess vuxit med flera modeller. En kortare passus blev “Mustang” som var en mer traditionell kniv som numera inte ens kan hittas på hemsidan under modeller som utgått. Det handtaget innehöll bland annat inlägg av Raffir mammuttand och stabiliserat trä.

** Den kan till exempel jämföras med QSP Canary Folder som har samma egglängd men är både lättare, tunnare och smalare.

Recension QSP Canary Folder

– en synnerligen lyckad transformation

Det bör redan inledningsvis påpekas att jag även uppskattar originalet från QSP. Deras Canary är en “neck knife” eller kanske snarare fastbladare för EDC-bruk som jag tidigare recenserat annorstädes. En sammantaget mycket sympatisk liten kniv. Jag vill trycka på ordet liten då den verkligen är det och faktiskt växte en storlek när den översattes till fällknivsformat.

Hur som haver gjorde det mig mycket nyfiken på hur den modellen skulle te sig när den fick en led på mitten. Här följer därför mina intryck av Canary Folder.

QSP Canary Folder

Utöver mig verkar även QSP tro på att det skall bli en succé då modellen redan från början finns att tillgå i tio olika utföranden. Det här är den lyxigaste varianten då ett annat alternativ till handtagsmaterial valts. De övriga har försetts med sidor i G10 i varierande färger. Vad den här färgklicken är återkommer jag till.

Inte nog med det, precis innan jag stod i begrepp att avrunda den här texten har QSP avslöjat att de även utökar Canary-familjen med en större fastbladad version! Även den ser lovande ut.

Det här är en utmärkt liten fickkniv med en gyllene touch

Kortversion: QSP Canary Folder, en orgie i vardagsfunktion!

Blad

Formen på bladet känns förstås igen från originalet, fattas bara annat. Men vissa förändringar har ändå gjorts. Framförallt har det som nämndes i ingressen vuxit en storlek, från 63 mm till i det här fallet 72 mm. Höjden är 24 mm och tjockleken är densamma som tidigare, 3 mm.

Finishen är en tämligen blank satin. Sammantaget ett enkelt och rättframt blad som jag ibland brukar uttrycka mig. Vanligen är det positivt och så också den här gången.

Canary folder ståtar med samma enkla drop point som sin föregångare

Det föreligger en skillnad mellan originalet som har en hög sabelslipning och den här kniven som ståtar med en full flatslipning. Det i kombination med ett relativt tunt bladgods gör att kniven har goda grundegenskaper. Särskilt som bladet mäter 0,4 mm bakom eggen. Den senare var från fabrik klart godkänd då den anlände mycket vass, någorlunda symmetrisk om än inte perfekt samt rak.

Stålet som används är 14C28N från Sandvik

Sammantaget gör det bladet till ett utmärt verktyg för allehanda småsysslor. Vasst, fullt flatslipat till rätt bra höjd ger hygglig geometri. Fördelen med det är att kniven skär relativt bra även om den inte är rakbladsvass.

Ett typiskt användningsområde, förpackningsöppning på jobbet

Appropå det så håller bladet skärpan dugligt men stålet är inte extremt uthålligt. Särskilt inte om man skär hårdplast och liknande. Då märks det att det här inte är det hårdaste av material. Bladstålet är en av QSPs stapelvaror i form av svenskt 14C28N från Sandvik. I gengäld reagerar den här kniven mycket snabbt på att bli striglad. Några snabba drag och skärpan är återställd.

Handtag

Canary Folder har handtag i G10 höll jag på att skriva. Det stämmer nämligen för alla hittills släppta versioner förutom den här som istället har ett för stunden trendigt material. Knivtillverkarna har nämligen hittat “Ultem”. Enkelt uttryckt är det varumärket för PEI (en variant av polymerplast). Det är mycket starkt på olika sätt samt lätt.* En annan kanske i knivvärlden mindre viktig egenskap är att det klarar mycket hög värme utan deformeras. Kort sagt är det ett mycket bra handtagsmaterial som i det här utförandet är halvgenomskinligt som synes. Den gula färgen verkar det som man får på köpet då jag sett flera olika produkter gjorda av Ultem i samma nyans.

Handtagsformen är enkel och okomplicerad men fungerar utmärkt

I handtagssidorna hittas samma fyra hål som återfanns redan från början. De tjänar faktiskt ett par syften. Dels är de ett dekorativt element så kniven rent visuella blir mer intressant och dels gör de kniven lättare. Inte minst som hålen sträcker sig genom både sidor och ram på presentationssidan. Därutöver bidrar de starkt till bättre fäste när man använder med kniven. Fingertopparna har någonstans att ta vägen.

Här syns väl att materialet i skollorna, Ultem, är halvgenomskinligt. Färgen påverkas mycket av hur ljuset faller på handtaget

Det gör även den lätt knottriga ytan som handtagssidorna försetts med. I övrigt kan sägas om dem att de är fasade runt alla kanter. Det gäller såväl ut- som insida. Överlag känns Canary Folder välarbetad trots sin enkla form.

Handtaget är 95 mm långt och av det kan i princip hela längden nyttjas för att greppa kring. Det vidgar sig till ett mindre fingerskydd framtill annars är det tämligen rakt förutom en liten bula på mitten och en antydan till ankstjärt mot slutet till.

Apropå slut så hittas i aktern även ett hål för fånglina som sväljer vanlig fallskärmslina för den som önskar fästa en sådan på sin kniv.

Canary Folder är större än förlagan men tillhör fortfarande den mindre skaran knivar. Trots det rymmer handtaget en fullt grepp även om det är knappt

Ett så här enkelt handtag kan knappt gå fel. Eller gör i alla fall inte det i det här fallet. Alla standardgrepp jag brukar pröva fungerar inte bara bra utan utmärkt vare sig det är hammargrepp, sabelgrepp, omvänt grepp, ishacke-varianten eller att hålla kniven i nypan eller med ett pekfinger på bladryggen.

Det kombinerat med neutral balans och låg vikt gör att kniven känns livlig i hand och är lätt att arbeta med. Sedan finns det givetvis nackdelar men de är knutna mer till formatet än till utförandet. Ett så här tunt handtag kan aldrig bli det mest ergonomiska för tunga arbeten. Det sätter fysiken stopp för.

Öppning och lås

Canary Folder öppnas med tumknoppar. Sättet det är gjort på är exemplariskt. Placeringen och det väl avvägda motståndet från “detent”-kulan gör att det med lätthet både går att smyga ut bladet och snärta fram det om så önskas.

Tumknopparna på den här kniven fungerar utmärkt

Sedan underlättas förstås den mjuka gången att den här kniven som många andra från QSP har försetts med keramiska kullager.

Själva knopparna är tunnformade vilket är en av standardvarianterna. De har den fördelen att de inte känns vassa mot tummen. Sedan sitter de väl placerade på så vis att de inte bara underlättar öppnandet av bladet utan även så att de är ur vägen när man skär med kniven.

En liner lock står för säkerheten

Låset är lätt att komma åt då låsarmen sticker upp en bit i relation till handtaget

Låset är lika okomplicerat det. QSP använder sig av en liner lock och det är en teknik som de behärskar till fulländning vid det här laget. Mer konkret innebär det att bladet hålls på plats utan spel eller glapp och att låset tillika är mycket lätt att släppa. Det går även att påpeka att låset fungerar varje gång knivne öppnas och att jag inte fått det att glida överhuvudtaget. Inte ens med lättare “spine whack”-test, det vill säga att man slår på baksidan av bladet.

Låsarmen är enkel att nå då den fått lite mönster för bättre fäste samt höjer sig en aning över handtagssidorna. Motstående sida är dessutom något försänkt vilket ökar åtkomsten ytterligare.

Att bära

Oh ja! Så kan egenskaperna i fickan sammanfattas. Så mycket bättre blir det faktiskt inte. Måtten är diskreta och då är det framförallt tjockleken jag tänker på. Den är under 11 mm. När det sedan kombineras med ett tunt blad och ett lätt handtagsmaterial så blir även slutresultatet lätt, närmare bestämt 79 g.

Det blanka stålclipet är av “deep carry”-typ och kan skiftas om kniven skall bäras på vänster sida

Sedan är alla kanter och hörn rundade som sig bör. Det finns inget vasst eller kantigt att irritera sig på. Utöver det ett handtagsmaterial som inte orsakar något problem med överdriven friktion även om visst motstånd finns. I det här fallet bidrar det mest till att kniven sitter lite säkrare i fickan.

Clipet känns igen från andra knivar från QSP

Det tämligen blanka stålclipet är det som mest ser till att kniven stannar där. Det är ett av QSPs standardclip men det är inget dåligt i det här fallet. Bra spänst, gott om utrymme under och det gör att kniven sitter djupt i fickan. Fästet är försänkt i handtagssidan och även om skruvarna inte har platta huvuden sticker de inte upp mycket. En liten lyxig bonus är att motstående sida fått en metallplatta som gör att det inte är ett stort hål i handtaget när clipet inte sitter där.

Sammantaget ett mycket bra clip. Särskilt som spetsen, som förvisso sticket ut en smula, inte känns alls mot handen när kniven brukas.

Sammanfattningsvis

QSP är ett företag som förefaller vara inne i ett “stim” för tillfället. Med det avser jag förstås att de släppt ett flertal knivar som dels är riktigt dugliga men som även nått ut till många personer och därmed förefaller sälja bra. Det här är en av dem!

Den korta sammanfattningen är att Canary Folder är en osedvanligt lyckad överföring från ett format till ett annat. Därtill en smula ovanligt då det oftast är fällknivar som förvandlas till fastbladare.

Därtill är det något med själva formatet som tilltalar mig. Det syns inte minst om den jämförs med knivar som Cold Steel Hold Out III, Benchmade Bugout och SRM 255. De är alla tunna och lätta och försvinner därmed i fickan. Därtill erbjuder de mycket skärstyrka i relation till sin storlek. Sen kan prisläge diskuteras och då försvinner snabbt en av de här knivarna i bakvattnet jämfört med de tre andra.

Det är med den här typen av knivar Canary Folder kan jämföras. Lättvikts”EDC”-knivar med tretumsblad

Bladet på Canary Folder är enkelt och okomplicerat. Men de trevliga proportionerna och det faktum att det är praktiskt gör det ändå tämligen attraktivt, fast på ett stillsamt sätt om det kan uttryckas på det viset. Även resten av kniven är en sympatisk bekantskap.

Det av det enkla skälet att handtaget matchar bladet vad gäller funktion och utseende. Det ger en tilltalande harmoni. Men det finns ett område som höjer kniven över många andra, inte minst i den här priskategorin och det är hur den känns att öppna. Att hantera den här kniven är nämligen en ren fröjd.

Att öka storleken och förvandla modellen till fällkniv var ett snilledrag. Resultatet blev en riktigt bra och prisvärd fickkniv

Sedan har jag redan hävdat att den är utmärkt i fickan. Så mycket mer kan man inte begära av just en fickkniv. Invändningar finns alltid och en sådan är förstås att det inte är en exklusiv kniv det handlar om även om den känns välarbetad. Materialen är inte extraordinära och det kryllar inte av exotiska detaljer. I gengäld avspeglas det i priset. När man ser det blir man glad igen.

Canary Folder är lika sympatisk som den ser ut. Då materialet i det här utförandet är något av en vattendelare kan påpekas att den finns i många andra utföranden också

Därmed kan konstateras att förutsatt att det inte är en lyxig statuspryl du söker utan en kompetent fällkniv så är det här ett synnerligen gångbart alternativ. Faktum är att jag inte kan komma på något negativt alls. Visst finns begränsningar men de är knutna till formatet, inte design, utförande eller material.

Särskilt när priset för närvarande ligger kring 650 SEK i Europa. Ja, eller mindre om du inte väljer den här versionen med Ultem-handtag.

Specifikation:

Längd utfälld: 167 mm
Längd hopfälld: 95 mm
Vikt: 69 g (vägd av mig, uppgiven vikt 69g)
Bladlängd: 72 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: Sandvik 14C28N, HRC 59-61
Handtag: Ultem
Lås: Liner Lock

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina

/ John

* På grund av sina utmärkta egenskaper inklusive att det inte är särskilt benäget att drabbas av mekanisk utmattning gör att det bland annat används i rymdindustrin.

Recension ANV Knives A200

– den mest avancerade fällkniven från Tjeckien så långt

Min första bekantskap med fällknivar från tjeckiska ANV Knives var en modell kallad Z200. Därför gäller det att hålla tungan rätt i mun och fingrarna i styr när man skall beställa en ny kniv eftersom den här har ett snarlikt namn. Som rubriken skvallrar om kallas den A200. En kniv som för övrigt troligen är den mest tekniskt avancerade fällkniv de tillverkat. Vad det innebär ämnar jag beskriva här.

Förutom att det väcker intresse så är A200 en kniv som inte gör ont att titta på och kombinationen svart med röda detaljer är tämligen slående. Frågan är om funktionen är lika djärv som utseendet?

ANV Knives A200

Intrycket jag fått är att det här är en kniv som säljer bra för Acta non verba Knives som hela namnet lyder utskrivet. Inte minst med tanke på att de även producerar en version kallad A100 där skillnaden består i att den kniven har ett enklare handtagsmaterial i form av GRN. Den kan i sin tur fås i flera olika utföranden. Ett förfarande som för övrigt är vanligt med ANVs knivar. Dels kan man i det fallet välja vilket stål man föredrar av Magnacut eller Elmax och även mellan ett par olika färger.

A200 har annat material i såväl handtag som blad och kan enbart fås i svart. Lite som det sades om T-Ford i början “du kan få den i vilken färg du vill, bara du väljer svart”. Nu var det inte riktigt sant men ändå.

A200, en tekniskt avancerad kniv från Tjeckien

Kortversion: A200 från ANV Knives, en tekniskt avancerad lättviktare med superstål och superb balans. En mycket bra EDC-kniv med andra ord.

Blad

Svart, det är det första intrycket man får av bladet på A200. Färgen kommer sig av den DLC-beläggning som bladet fått. Diamond Like Carbon som det står för är en av de mest hållbara ytbehandlingar som finns. Det skyddar bladet extremt bra och det gäller även i det här fallet. Det är reptåligt och håller all korrosion stången

Bladet som fått den här behandlingen är ett drop point-blad som är 88 mm långt och 24 mm högt. Tjockleken på bladet är modesta 3 mm. Bladformen är tämligen rättfram men kännetecknas av att det är något spetsigare än exempelvis Z200. Det åstadkoms genom att själva “dropen“, den sluttande ryggen börjar tämligen nära handtaget.

Ett visuellt element som återkommer på flera modeller och hittas även här är vad de kallar en “ANV Swedge” vilket avser den partiella falskegg som bladet försetts med. Det typiska för den är att den slutar innan spetsen vilket lämnar mer material där varpå man teoretiskt får en starkare spets.

Förutom att vara svart är bladet märkt med ANVs logotyp på en sida jämte tillverkningsland och ståltyp på den andra. Sedan tillkommer en snygg detalj då bladryggen är rundad innan falskeggen tar vid och där hittas även märket utskrivet.

Bladet är en slank drop point med en för ANV typisk partiell falskegg

Materialet är intresseant då ANV jobbar mycket med svenska stål. Förutom ovan nämnda Elmax så använder de även Sleipner som hittas i den här kniven. Det är dessutom enligt uppgift härdat till 60HRC. En hårdhet som är lämplig för det här stålet och ger en egg som håller skärpan mycket länge. Att det tillhör de så kallade “superstålen” innebär att det trots skärpevaraktigheten är relativt slagtåligt och därtill mycket motståndskraftigt mot korrosion. Jag har heller inte märkt någon tendens till att det går mikroflisor ur eggen när jag täljt i torrt trä trots att stålet är hårt. Det är annars en risk som föreligger.

Det fina Sleipner-stålet har givits en svart DLC-yta

I övrigt så är det här ett mycket bra allroundblad för EDC-bruk. Måhända lite tjockt bakom eggen (0,5-0,6 mm) men det är något jag tror jag slår ned på i varje knivrecension. Särskilt om man som här har ett exceptionellt fint stål kan man våga lita på det. Det i kombination med att bladet inte är extremt brett gör att det inte är någon extrem “slicer“, tänk kockkniv. Det vill säga det finns knivar som är bättre på genomgående skär.

Men det är inget jag vill dröja mig kvar vid det då kniven är vass, skär bra nog och är väldigt kompetent. Spetsen är både just spetsig samt hållbar. Bladformen gör även att det finns en stycke rak egg att arbeta med med även en buk att nyttja mot platta underlag. För den som undrar varför jag tjatar om det kan pröva att t ex skära kartong som står upp och försöka avsluta det snittet med ett wharncliffe-blad. En buk gör även att du kan utföra ett mer svepande snitt när så tarvas.

Så överlag är det här ett bra blad för just det kniven är tänkt som, en vardagskniv. Att sticka bladet i en PET-flaska för att åstakomma en improviserad tratt eller att strimla lite tyg för att användas till trasor att rengöra drivlinan på en MTB går lätt. A200 är inte den ultimata äppeltärnarniven men det håller jag som sagt inte emot den. Särskilt inte när den skär bra i kartong och papp samt är ännu bättre på tunnare ämnen som buntband och packremmar i nylon och liknande. Material som inte kräver så djupa snitt.

Handtag

Om bladet var tämligen rättframt och enkelt till sin utformning om än i exklusivt stål så kan det omvända sägas om resten av kniven, den är mer komplicerad fast gjord i enklare material. För det första är det ett tekniskt avancerat handtag vi möts av. Formen är förvisso inte mycket att orda om, tämligen rak med en sluttande fördjupning för pekfingret som slutar i ett fingerskydd. Utseendet är tämligen kantigt med flata sidor men proportionerna är väl avvägda och ryggen har fått sig en krökning betraktat från fram till bakdel. Längden skrivs till 122 mm och tjockleken 12,5 mm.

G10 sidorna bjuder på en rad tekniska finesser

Materialet som används är G10 till skillnad från det enklare GRN (fiberförstärkt plast) som hittas i tidigare nämnda A100. G10-sidorna är lite speciella då ANV valt att göra delar av sidorna närmast polerade eller i alla fall mycket släta men behållt en sträv yta som sträcker sig längs handtaget i en smal ås. En utmärkt lösning då det ger bättre fäste utan att förvandla hela kniven till en rulle sandpapper. Det är heller inte en variant jag stött på tidigare.

A200 består av ovanligt många delar. Foto: ANV Knives

Kniven kan demonteras men en varning utfärdas. Den består av många delar och skruvar samt innehåller ett par fjädrar. Det är som sagt ett speciellt handtag. Tre skruvar i storlek T6 håller ihop kniven tillsammans med den justerbara pivotskruven. Sedan är handtaget öppet i ryggen där man hittar två stycken klarröda distanser som tillsammans med tumknoppen agerar accentfärg. Den bakersta av dem fungerar även som fäste för fånglina för dem som vill använda en sådan. För att möjliggöra det har skruven som håller clipet på plats fått ett stort men mycket platt huvud som hittas på insidan av handtagssidan.

Kniven är extremt lätt vilket bland annat åstakoms genom handtagets öppna rygg

Det som gör kniven avancerad är en kombination av låskonstruktionen samt att kniven likt en Benchmade* med samma typ av lås endast har en partiell ram. Själva styrkan i handtaget kommer istället från materialet sig. För att få ned totalvikten på kniven har dessa dock lättats invändigt. Trots det är sidorna så styva att du endast med möda kan få dem att flexa. Så den kritik som riktats mot t ex BM Bugout är inte aktuell här.

Kombinationen av en liten sträv yta och mjukare helhet fungerar väl vilket även handtagsformen gör

A200 bjuder inte på några överraskningar när man arbetar med kniven. Som alla mycket luftiga lättviktskonstruktioner som är både tunna och öppna i ryggen bjuder den inte på extraordinärt god ergonomi. Men för vad den är så fungerar den väl. Särskilt som man tänkt på även små detaljer som att placera clipet off-set, en bit lägre på handtaget, vilket gör att det inte skaver mot handen.

Längden räcker till för att rymma de flesta händer och det är inte så grovt att den med mindre handskstorlek upplever några problem heller. Den till synes enkla formen gör också att du kan välja ditt favoritgrepp utan problem och det är även enkelt att skifta mellan olika fattningar.

Öppning och lås

Öppningsmetoden på den här kniven utgör knappast någon hemlighet. Det är nämligen svårt att undvika den överdimensionerade tumknoppen som tillsammans med de tidigare nämnda distanserna i ryggen utgör en klart lysande färgklick. Notera att jag skrev “knoppen” i bestämd form singular. Den har nämligen inget sällskap utan är enkelsidig. Dock kan den avlägsnas och skiftas till andra sidan om man så önskar.

Formgivningen av tumknoppen är unik för ANV

Tumknoppen har fått en mycket speciell utformning. Den är större och vidare än de flesta och istället för att likna en tunna påminner den om en vulkankrater. Att den är inte helt vanlig framgår av att de till och med valt att kalla den “ANV button”. Inuti den återfinns en av ANVs signaturer. I alla deras fällknivar hittas nämligen en liten infälld självlysande lumidot-punkt.

Förvisso kan knoppen te sig lite speciell ut rent utseendemässigt men funktionen är utmärkt. Formen gör den mjukare mot tummen än många andra eftersom kontaktytan är större.** Den gör även att det finns två kanter för tummen att fästa mot vilket ger bra grepp. Även rörelsen känns förträfflig på så vis att knoppen återfinns där man förväntar sig när man sträcker tummen åt det hållet och att själva bågen vid öppning är bra.

Eftersom låset är av den typ det är kan man förstås också bara släppa låsbulten och på så sätt frigöra bladet. Då kan kniven både öppnas och stängas med en liten knyck på handleden. Manövern fungerar riktigt bra kan konstateras.

Sedan var inte gången den absolut mjukaste när kniven var ny. ANV tillhör de fåtal tillverkare på den här nivån som använder sig av nylonbussningar. Även om deras är speciella då de är dubbla och försedda med smörjhål. Men det gör att den här kniven behövde nötas in. Den blir mjukare och mjukare att öppna efterhand men den blir aldrig lika silkeslen som en kniv på kullager. Nu kan jag tycka det är en bra sak i och för sig. Jag har aldrig varit någon större vän av “fingergiljotiner”.

Låset är av typen som baseras på en tvärgående bult och har stöd av ett bladstopp

A-Lock är som jag skrev i presentationen av den här kniven ett derivat från ett Axis-lås. Ett lås med en tvärgående bult som är fjäderbelastad och därmed i låst läge klämmer fast ovansidan av bladbasen. Släpper låset gör man genom att dra bulten bakåt. Det gör det mycket lätt att hantera. Särskilt som det här är en mycket välgjord variant. I förbifaten kan nämnas att anledningen till att den förekommer i så många varianter är att Benchmades patent löpt ut.

ANVs tolkning är riktigt bra. En av de bättre faktiskt. Förutom att låset håller bladet på plats som det skall är det lätt att släppa. Motståndet i fjädrarna är väl avvägt och knopparna är inte så vassa som de understundom kan vara på knivar med den här typen av lås. Lägg därtill att bulten inte vill hamna snett vilket ibland kan vara fallet till och med på originalet.

Att bära

En av den här knivens många förtjänster är hur trevlig den är att bära. Att kniven är lätt och välbalanserad gör även att den försvinner i fickan och sitter där komfortabelt utan att dingla omkring. Särskilt som man valt den tidigare beskrivna lösningen med en G10-yta som bara är delvis sträv. Ytan där clipet möter handtagssidan till är däremot slät vilket är ett stort plus.

Slank, lätt, inte alltför sträva sidor och försedd med ett deep ride-clip gör A200 mycket lätt att bära

Det finns tre faktorer till som gör A200 lättburen. Strömlinjeformen där man t ex rundat den lätt utstickande baksidan på bladet bidrar starkt. Men framförallt är det vikten. När man utgår från G10 som dessutom försetts med fickor på insidan, valt att ha öppen rygg och mycket liten ram, ett wire-clip samt ett tunt blad så kan resultatet bara bli ett, en lätt kniv! A200 väger in på flugvikt med sina 81 gram. Det skall ställas i relation till nästan nio centimeters bladlängd!

Den här versionen av ett wire-clip är riktigt bra

Den tredje faktorn hittas på utsidan. Clipet är helt enkelt förbaskat bra. Mer diskret än ett svärtat, deep ride wire-clip blir det inte. Det som gör det bra är emellertid att man gjort det styvare än den av mig tidigare testade versionen på Z200. Den versionen var något klen vilket gjorde att det kunde vandra i sidled. Det gör inte det här clipet. Rampen är dessutom bra, utrymmet under godkänt och spänsten perfekt. Utrymmet under själva clipet kan till största delen nyttjas för tyg då clipet på ett finurligt sätt fäster i bakänden av handtaget istället för sidan. Tyvärr sticker det upp några skruvhuvuden där och de stjäl lite av utrymmet. Men eftersom de är rundade har jag inte upplevt att de orsakar problem.

Sedan känns inte clipet i handen när man jobbar med kniven vilket jag uppskattar. Men där är det mer längden på handtaget som räddar situationen än clipets form. Bakändar av det här slaget kan orsaka “hotspots“, och därmed skava lite mot handen.

Sammanfattningsvis

Inledningsvis skrev jag att det här troligen var den mest tekniskt avancerade kniv ANV tillverkat. Jag skulle möjligen också kunnat ha använt ordet “exklusiv”. Det påståendet grundar sig på en rad detaljer. Förvisso är handtagsmaterialet vare sig dyrt eller extremt på något vis då G10 är tämligen vanligt även i enklare knivar. Men sättet på vilket det har använts och bearbetats i det här fallet är mer unikt med avseende både på att sidorna saknar ram, är lättade samt har en både sträv och glatt del på utsidan. Det är med andra ord mycket arbete nedlagt på kniven.

Bladstålet däremot är exklusivt och bland de bättre som går att använda i en fällkniv och detsamma kan sägas om ytbehandlingen. Där har inte ANV snålat det minsta. Sleipner svärtat med DLC går inte av för hackor.

A200 är en välkomponerad kniv med fina material där de gör mest nytta

Men det avancerade stannar inte vid handtagets bearbetning, blad och ytbehandling utan sträcker sig vidare via tumknoppen med sin självlysande punkt och ovanliga utformning till låskonstruktionen. Här hittar vi ett “axis-derivat” eller ett lås med tvärgående låsbult som i många fall om inte överträffar så åtminstone matchar originalet. ANVs version har de döpt till A-Lock och har visat sig vara förträffligt.

Även clipet är speciellt då det är ett wire-clip, vilket i sig inte är ovanligt, som fästs i bakänden av kniven. Det senare och särskilt i den här formen är väsentligt mycker mer sällsynt. Men tillsammans med hur tumknoppen kan skiftas och låsets utformning gör det kniven helt ambidextriös.

Sedan kunde A200 likt nästan alla andra moderna fällknviar vara tunnare bakom eggen. Men det skall jag åstadkomma när det är dags att slipa om den. Sleipner-stålet klarar det.

Exempel på knivar som hittas i samma nisch som A200 är SOG XR LTE och Benchmade Bugout

Men det som utmärker A200 allra mest i mina ögon är faktiskt inte allt det tekniska utan kombinationen av en mycket lätt samt förbaskat välbalanserad kniv. Det gör den till en fröjd att bära men framförallt använda.

Den här kniven är en klar konkurrent til knivar som Benchmade Bugout och SOG XR LTE. Den trion delar egenskaper som låstyp samt att de är lättviktare. A200 har dock ett ett eget formspråk och flera utmärkande detaljer som gör den unik. Då tänker jag främst på tumknoppen, det utmärkta clipet och stålvalet.

ANV A200 är en riktigt bra EDC-kniv för den som vill ha en lätt och välbalanserad kniv

Det innebär i korthet att ANV A200 är en förträfflig kniv för den som söker en EDC-kniv med de egenskaperna. Därtill får du en kniv som inte alla andra har och som är sympatisk att titta på. Låter det som något för dig är det bara att slå till!

Specifikation:

Längd utfälld: 210 mm
Längd hopfälld: 122mm
Vikt: 81 g
Bladlängd: 88 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: Sleipner
Handtag: G10
Lås: A-Lock

Producerad av: ANV, tillverkad i Tjeckien

/ John

* Den är uppbyggd på ett vis som påminner om en Benchmade Bugout fast i bättre material.
** Som t ex den mardröm som hittas på den så berömda CRK Sebenza.

Recension CRKT Pilar IV

– bra har blivit bättre!

Ibland undrar jag om jag är ett unikum och om det verkligen är bra. Det som fick mig att fundera kring det är formatet du möter här, den skrivna recensionen. En halvt utdöd konstart. Jag har nämligen googlat och inte hittat någon enda sådan som avhandlar CRKTs Pilar IV, trots att modellen funnits ett bra tag nu. Det betyder att jag antingen är dålig på att söka eller att det inte finns. I vilket fall är det här ett försök att rätta till det missförhållandet.

CRKT Pilar IV

För den initierade kniventusiasten behöver designern bakom Pilar IV ingen närmare presentation. Det är förstås vår käre södra nabo Jesper Voxnaes som formgivit såväl den här som de andra knivarna i serien. Som ordningsnumret upplyser om finns det tre tidigare versioner. Generellt kan förändringarna sammanfattas med att kniven vuxit över tid samt ändrat bladform. Originalet hade ett sheeps foot-blad som mätte sex centimeter och nu är bladet nästan uppe i åtta.

Den kan nämnas att för den som tycker sig känna igen namnet “Pilar” så är det inte så konstigt då det var namnet på Hemmingways båt. Om jag inte missminner mig finns den fortfarande att beskåda i Havanna om du har vägarna förbi Kuba.

Större, snyggare och bättre – Pilar IV

Kortversion: CRKT Pilvar IV, det är inte bara ordningsnumren som vuxit utan även kniven och så även användningsområdena

Blad

Till skillnad från både Pilar och Pilar II, även kallad “Pilarge” som båda har sheepsfoot-blad hittades redan på Pilar III en något spetsigare form. Ett blad som möjligen kan beskrivas som en modifierad Wharncliffe. Det hade då vuxit till 7,5 cm.

Den utvecklingen verkar nu ha nått sin fullbordan i och med att det här bladet är en clip point och att det mäter cirka 79 mm. Bladet har en höjd på 27 mm och en mycket distinkt klippt del av bladet som också fått en tydlig falskegg. Bladet har en kort rak egg och en uttalad buk, något som Voxnaes ofta inkluderar i sina alster. Överlag tycker jag att det är ett attraktivt blad och finishen är en trevlig satin.

Märkningen är tämligen diskret den också med CRKTs logotyp på en sida och Voxnaes på den andra. Tacknämligt har de minskat storleken på sin font. Ett område inom vilket CRKT var notoriskt dåliga för att inte säga usla förr i tiden.

En snygg clip point är ett gott försäljningsargument

CRKT har med den här kniven och några andra frångått sin stapelvara som är kinesiskt Cr8-stål. Istället används D2. Det är ett verktygsstål som ibland kallas “semi-rostfritt”. Det vill säga det kan rosta men är tämligen motståndskraftigt mot korrosion trots allt. I övrigt kan det härdas rätt hårt och håller en egg någorlunda väl.

Sedan får jag väl tillägga att jag inte tycker att CRKT är experter på härdning och värmebehandling rent generellt och detsamma gäller här. Det här stålet känns tämligen mjukt och håller inte skärpan riktigt lika bra som andra D2-varianter jag testat. Men det är mer av en känsla än något jag har exakta siffror på så ta det för vad det är. Sådant kan trots allt variera även från kniv till kniv. Men det är sant för det här exemplaret.

Bladet och för all del resten av kniven är designad av Voxnaes

Tjockleken är maffiga 3,8 millimeter och det är inte helt ovanligt för knivar designade av Voxnaes. Varför han vill ha så tjocka blad är jag lite osäker på. Möjligtvis är det en utseendefråga. Pilar IV hade inte behövt ha mer än 3 mm från början i mitt tycke.

Men i gengäld hittas den tjockleken mest i bladryggen och vid ricasson då kniven har en tämligen hög flatslipning. Det tunnar ut stålet till 0,4-0,5 mm bakom eggen.

På tal om egg så var den från fabrik en smula ojämn. Sedan har man från CRKTs sida misslyckats med att få till plunge line trots det stora urtaget. En bedrift i sig och resultatet blir att eggen blir assymetrisk där. Eggen har inte samma vinkel på båda sidor. Kniven var inte heller helt vass. Någorlunda duglig men inget att skriva hem om.

Den här bladformen är mycket praktisk om än kanske något spetsig för somliga. Men spetsen är i gengäld mycket bra. Den penetrerar det mesta som kan vara aktuellt. I en värld av plast är det dessvärre en mycket eftertraktad egenskap. Inte minst märker jag det på jobbet där det öppnas en del förpackningar. Något man inte gärna använder köksknivarna till. Även om jag från stund till annan ertappar någon kollega med att göra just det.

Överlag fungerar Pilar IV till det mesta i EDC väg. Mycket tack vare att bladet blivit längre. Men i gengäld kan sägas att hade urtaget för fingret minskats eller avlägsnats så hade det funnits plats för väsentligt mycket mer tillgänglig egglängd i relation till handtagets storlek.

Handtag

Egentligen tillhör Pilar IV en typ av knivar som jag inte gillar. De med en presentationssida och en markant låssida. Förutom att det ger ett assymetriskt utseende så ger de olika materialen även olika känsla mot handen och i de värsta fallen blir även balansen lidande. Det finns de knivar som upplevs som de har slagsida i handen. Så är inte fallet med den här kniven, tack och lov.

Sedan blir en kniv med en stålsida och därtill en back-spacer i metall ingen lättviktare hur man än vrider och vänder på det. Men Pilar IV är inte gigantisk så vikten stannar ändå på 112 gram. Längden på handtaget är 10,8 cm, tjockleken 10,7 cm och höjden cirka 2,55 cm.

Till skillnad från den första utgåvan av Pilar bjuder fyran på ett mycket rymligt handtag

Presentationssidan är gjord av G10 som i det här fallet är tämligen mesig. Den kunde vara något grövre för bättre fäste helt enkelt. Särskilt som det är ett material som har en tendens att bli slätare med åren. Mina äldsta kniv med G10-sidor är snorhala nu, läs Benchmade AFCK.

Låssidan består som sagt av blästrat stål. En finish som emellertid är sympatisk i mitt tycke då den kontrasterar mot den blankare bladet. Jag har lite svårt för knivar som flyter ihop helt i nyanserna.

Pilar IV är delvis öppen i ryggen med en back spacer i mässing

I ryggen hittas en överraskande färgklick i form av en back spacer gjord i mässing! Det minskar förvisso inte vikten men det känns ändå som en lyxig detalj och kanske något man inte här helt van vid från CRKT.

Det är också i den som det rymliga fånglinehålet återfinns. Ett fånglinehål som tyvärr fått dominera över placeringen av clipet. Men å andra sidan behöver en kniv döpt efter en båt ett sådant hål. Är det någonstans en fästpunkt för kniven är välkommen så är det till sjöss. Risken att din dyrgrip försvinner med ett försmädligt plums är annars överhängande.

Hela konstruktionen är skruvad med två skruvar per sida utöver pivotskruven. De är för övrigt fippligt små T6or. De kunde gott vara ett dimension grövre samt fått platta huvuden. Det finns andra knivmärken som klarar det i den här prisklassen.

Handtaget har i övrigt helt flata sidor utan rundning utöver en liten fasad kant runtom. Det skulle kunna gjort att kniven känts kantig. Men i det här fallet har Voxnaes lyckats riktigt väl. Pilar IV är en kniv som är mycket sympatisk att hålla i och även att arbeta med.

Den här kniven bjuder på mååånga greppmöjligheter tack vare ett rymligt forward choil

De grepp som passar mig bäst på den här kniven

Men det får direkt sägas att det är förutsatt att du gillar “forward choils” det vill säga stora urtag i bladet gjorda för att placera ett pekfinger i. Gör du inte det och greppar kniven i ett vanligt hammargrepp med fingrarna bakom fingerskyddet så hamnar handen och därmed kontrollen mycket långt från själva eggen. För mig är det ett nästan oanvändbart grepp på den här kniven. Så i praktiken är greppmöjligheterna inte riktigt lika många som i teorin.

I gengäld fungerar de som återstår på ett förträffligt vis.

Öppning och lås

Det är inte ofta man stöter på en kniv i den här prisklassen med så snärtig öppning. I alla fall inte från CRKT. Själva öppningen sker via ett rymligt avlångt hål i bladet. Både form och placering får mer än godkänt. Kanten på hålet är inte bruten så den känns något vass men den ger i gengäld gott fäste så att tummen inte halkar.

Utöver tummetott kan även pekfingret användas på baksidan i ett pekfingersnärt för den som föredrar den metoden.

Bladhålet fungerar utmärkt för att öppna kniven

En annan detalj som inte fanns på originalet är kullager. Nu hittas IKBS-lager i kniven vilket bidrar till en sjutusan till fart. Särskilt som CRKT i det fallet lyckats trimma motståndet i detent-kulan till nära perfektion för att åstadkomma det resultatet. Kniven känns extremt “krispig” att öppna, det känns lite som att bryta spagetti att öppna Pilar IV.

CRKT har fått till ramlåset riktigt bra

En fördjupning i presentationssidans G10-material underlättar åtkomst till låsarmen

På samma vis har man lyckats väl med låset. Tidigare har jag blandade upplevelser av låsfunktion från det här märket men på Pilar IV är det korrekt utfört. Det ger en stabil känsla och frånvaron av spel och glapp i bladet är påtaglig.

Trots det är låsarmen lätt att släppa och tillgänligheten till den god. Nu förenklas konstruktionen av att materialet är stål vilket alltid är lättare att trimma än titan. Av samma skäl behövs inte översträckningsskydd och låsarmsförstärkningar. Men sammantaget ett mycket bra lås

Att bära

Mellanmjölk brukar man säga om saker i Sverige som är lite för lagom. Det kan sägas om hur den här kniven upplevs i fickan också. Det finns inget direkt att reta sig på, inga vassa flipperfenor eller hörn, bakänden är möjligen lite för spetsig men ändå inte så man irriterar sig på den. Vikten är inte direkt avskräckande och clipet fungerar dugligt. Men Pilar IV är heller ingen kung i vare sig fickan eller i baren.

Ett enkelt clip i fjäderstål

Pilar IV kommer med ett så kallat deep ride-clip, gjort för att kniven skall sitta djupt var än den vilar. Men nu gör kniven inte det ändå eftersom Voxnaes ville inkludera ett mycket väl tilltaget fånglinehål. Det tvingar positionen på clipet till en annan plats på handtaget och resultatet blir en kniv som sticker upp en bit ur fickan.

I fickan syns rätt mycket kniv för att inte vara större än vad den är

Clipet är en ordinär variant gjord av ett stycke stansat fjäderstål med ett hål i för att göra det möjligt att komma åt de två T6-skruvar som det är fäst med. De är förtjänstfullt försänkta i själva clipet och det i sin tur i metallen på låssidan. Det ökar det tillgängliga utrymmet under clipet för att ge plats åt tjockare tyg samtidigt som det minskar risken att materialet skall fastna när kniven dras eller stoppas undan.

Däremot kan det inte flyttas någonstans. Exempelvis inte till vänster sida vilket gör att vänsterhänta icke göre sig besvär med att skaffa den här kniven. Det tycker jag är lite svagt.

Sammanfattningsvis

Trots att allt inte är enbart rosendoftande så blev det här tämligen snabbt en av mina favoritknivar från CRKT. Åtminstone i den här prisklassen. CRKT har nämligen tidigare gjort misstaget att när de uppgraderat någon av sina modeller från 8Cr-stål till exempelvis D2 har de hissat priset till närmast fåniga nivåer för att kompensera. Så är inte fallet med den här kniven. Riktpriset är på hemsidan är sjuttiofem dollar. I Europa kan den fås från ca 900 kr beroende på inköpsställe.

Därtill är Pilar IV en tämligen välbyggd historia. Några små smolk i glädjebägaren finns ändå som att pivotskruven envisas med att skruva upp sig. Något som en liten droppe Loc-Tite förvisso tog hand om.

CRKT Pilar IV är ingen oäven EDC-kniv med tämligen allroundbetonade egenskaper

Sedan är jag egentligen är jag inte förtjust i handtag som har sidor gjorda i två olika material som nämndes tidigare. Fast skall man gå tillväga på det viset och därtill göra låssidan i stål är det här ett exempel på när det är väl utfört. Balansen och känslan i kniven är nämligen god. Trots materialvalet får jag väl säga. Ännu bättre hade varit om man gömt den uttunnade delen av låsarmen på insidan av handtaget.

I fickan är kniven sisådär, inte dålig – det vore att ta i men heller inte i topp. Clipet är fövisso av deep ride-typ men tyvärr är inte resten av kniven det då man envisas med att ha ett stort hål för fånglina. Men det kanske är tvunget på en kniv döpt efter en båt?

Ergonomisk succé eller inte, det beror på användarens inställning till “choils“. Används det är den här kniven mycket bra, annars inte alls. Detsamma kan sägas om sättet att öppna kniven. Endera gillar du bladhål eller inte. I vilket fall är den här varianten mycket väl fungerande.

Pilar IV, en mycket ergonomisk kniv om du gillar “choils” vill säga

Därmed kan sägas att kniven är lite polariserande. Vet du med dig att de egenskaperna är något du uppskattar är det här en mycket sympatisk bekantskap.

Sedan ser bladet på Pilar IV närmast ut som ett litet Bowie-knivsblad vilket för mig är ytterligare ett försäljningsargument. Mest för att det är snyggt. På köpet får du en bra spets både på din kniv och kanske i tillvaron?

Specifikation:

Längd utfälld: 186 mm
Längd hopfälld: 108 mm
Vikt: 112 g
Bladlängd: 78 mm
Godstjocklek: 3,8 mm
Bladstål: D2
Handtag: stål/G10
Lås: frame lock

Producerad av: CRKT, tillverkad i Kina

/ John

Recension Lionsteel L.E. One


Det här är en mycket speciell kniv. Mest beroende på att L.E. One från italienska Lionsteel är en typisk Karambit. Såvitt jag vet är det deras första försök inom området. Jag har tidigare kallat den här typen för västerländsk karambit med en passning till att de krympt och blivit fällbara för att vara lättare att bära än de ursprungliga knivarna som hittas på Sumatra. De har sedan populariserats genom att de spreds via Indonesien och kamparter som t ex Pentjak Silat till resten av världen.

Sedan saluförs den här kniven som en EDC-kniv, något som är öppet för diskussion. Det är nämligen att undvika den stora elefanten i rummet som stavas s j ä l v f ö r s v a r.*

Lionsteel L.E. One

Men steget från enkel risskära till en sofistikerad kniv från Italien är tämligen långt. Förutom historia och tid går den förvandlingen via Ernest Emerson som står för designen i det här fallet. Sedan har L.E. One byggts med all den teknik som Lionsteel förfogar över. Det innebär bland annat en mycket speciell handtagskonstruktion, ett så kallat superstål i bladet och multipla öppningsmetoder.

Utöver den är versionen med brunt handtag finns kniven att få i ytterligare tre färger samt med ett svärtat blad om så önskas. Priset ligger i skrivande stund på 224€ på Lionsteels hemsida och därmed troligen lite mindre i butik.

En Emerson-designad Karambit

Kortversion: Lionsteel L.E One, en kniv som lanseras som en EDC-kniv men som har fler strängar på sin lyra

Blad

Som alla andra karambits ståtar L.E. One med ett karaktäristiskt blad vilket är vad som definierar dem. Det är kraftigt krökt och eggen hittas på insidan av den kurvan. Det finns dubbeleggade varianter men det låter sig inte göras på en fällkniv. Skall bladformen översättas till knivterminologi så är det en Hawkbill.

Bladet är 8,2 cm långt men ger ett större intryck mycket beroende på formen och höjden som är 2,7 cm som mest. I övrigt kännetecknas det av många detaljer som en kraftig falskegg, en förstärkt spets, ett bladhål, en krok och en tumramp.

Finishen är en fin stentumling som sedan polerats något. Märkningen består av Lionsteels logga på presentationssidan och Emersons på den motsatta.

I bladet hittas ett så avancerat stål som Magnacut

Slipningen är en låg sabelslipning med en höjd av endast 1,5 cm och på den sträckan skall fyra millimeter material tunnas ut. Det går väl sådär kan konstateras då kniven har hela 0,9-1 mm stål bakom eggen. Lägg därtill en mycket tvär egg och du har en kniv som förstås inte skär bra alls. Det finns inget annat sätt att uttrycka det på.

Fabrikseggen var dessutom inte mycket att hänga i granen. LE One var helt enklt inte särskilt vass när den kom! Eggen är som sagt extremt robust så att skära med den här kniven som den anländer direkt ur låda är inte att tänka på. Med ett undantag, spetsen är både vass och stark nog att punktera det mesta.

På låssidan hittas Emersons logotyp

Det är lite synd att man inte bemödat sig lite mer med eggen av två skäl. Jag vet att det är en karambit men den måste ändå vara vass för att fylla någon funktion även om den inte behöver vara “slicy” som man säger på engelska. Det är inte en kockkniv det handlar om. Men skall den kunna skära igenom t ex kläder och läder måste den likförbaskat vara vass. Det är inte den här kniven. Dessutom saluför Lionsteel LE One med argumentet att den även skulle kunna användas för vissa EDC-sysslor. Nu är jag dock helt övertygad om att det är bara för att slippa diskussion om det egentliga användningsområdet.

Sedan är det synd av ett annat skäl och det är med tanke på stålet i den här kniven. Det är något så hyperavancerat som CPM Magnacut. Det tillhör den sista generationen av superstål som förutom egenskaper som att det håller en egg om inte i evigheter så mycket länge även är hyfsat slaghållfasthet men framförallt är det extremt rosttrögt, närmast rostfritt.

En trefaskabel gick inte att skära av med ett snitt ens med en karambit

Även med befintlig egg briljerar emellertid den här kniven på ett område eller snarare två. Det är att öppna kartonger och lådor samt att öppna blisterpacks i hård och seg plast.

Det andra området är att den även är utmärkt till att jabba in i ett större stycke kött. Sedan får du göra vad du vill med den informationen.

Handtag

Handtaget på L.E One är mycket avancerat. Det gäller såväl konstruktion som funktion. Eller rättare sagt så är sättet det är gjort på både enkelt samtidigt som det är tämligen svårt att tillverka. Det är nämligen vad som brukar kallas en “integral”. Det innebär i all enkelhet att handtaget är tillverkat från ett enda stycke metall. Det är inte helt enkelt när man sedan skall få till en låsfunktion och pilla in lager med mera i handtaget. Tekniken Lionsteel använder för att göra sina knivar på det här viset kallar de “SOLID”.

Handtaget är stort och rymligt

Ett vanligare material för den här typen av handtag är titan. Men Lionsteel har gjort sig kända för att kombinera tekniken att göra integral-handtag med bland annat aluminium och så även i detta fall. I LE One hittas Ergal-aluminium. Förutom den maskinbearbetningstid som behövs för att fräsa ur de nödvändiga hålrummen är även öglan fräst ur samma stycke metall. På utsidan hittas sedan ett par olika mönster. Dels ett randigt mönster och dels ett rutmönster.

Handtaget är format ur ett stycke Ergal-aluminium

Eftersom det här är en karambit kan kniven greppas på en lång rad olika vis. Utrymmet räcker i det här fallet till att hålla kniven i ett standard hammargrepp till exempel. Då nyttjas inte ringen alls. Sedan kan du förstås hålla kniven i ett sabelgrepp med tummen på den därför avsedda rampen. Båda greppen är inte bara bra utan utmärkta.

Om lillfingret istället placeras i ringen hamnar handen längre bak. Tummen har då vissa problem att nå ända fram till rampen men i gengäld ökar räckvidden och det blir i princip omöjligt att tappa kniven.

Trots att L.E. One är en karambit kan det greppas på sedvanligt vis och är då tämligen bekväm att hålla i

Du har även ett mer typiskt grepp med bladet nedåt och egg samt spets framåt

I en för knivtypen mer klassisk fattning hamnar pekfingret i ringen och de två nästföljande fingrarna passar i den bakre fördjupningen i handtaget. Lillfingret hamnar framför “puckeln”. Tummen har en bekväm viloplats ovanpå ringen där det även finns några frästa spår för bättre fäste.

Att snurra kniven känns även det bra då ringen är både stor nog och rundad på insidan.

Öppning och lås

L.E. One är en kniv som nästan kan öppnas på vilket sätt som helst. Det är en bedrift i sig. Det finns förvisso ett par “huvudsakliga” metoder om man kan uttrycka det så. Men vi kan börja med att du förstås kan tvåhandsöppna den här kniven, något jag är säker på att ingen gör.

Här syns den uppsjö av öppningsmöjligheter som finns tillgängliga

Sedan finns en en front flipper som kanske inte är helt ideal om det nu ens är att betrakta som en sådan. Därefter kommer vi till de huvudsakliga öppningsteknikerna som är tre till antalet. En flipperfena, ett bladhål och inte minst en Emerson Wave. Det sistnämnda är för den som inte vet den krokliknande utstickaren på bladryggen. Den gör två saker, den äter tyg till frukost men främst är den tänkt att se till att bladet fälls ut i samma ögonblick som kniven dras.

Utöver allt detta är även LE One utrustad med Lionsteels REF-teknik vilker innebär att själva flipperfenan kan avlägsnas om så önskas. Det har jag för övrigt nyligen gjort av två skäl. Dels vill jag inte ha fullt så många detaljer som sticker ut och dels är funktionen inte den allra bästa. Eller rättar sagt den fungerar men är inte blixtsnabb. Däremot kan du både trycka fenan nedåt och dra den bakå men då måste vara bestämd för att få den att fungera. Den är trots det inte helt intuitiv i mitt tycke.

Jag föredrar helt enkelt bladhålet när det gäller att fälla ut kniven manuellt eller så förlitar jag mig på Emerson-wave funktionen som är alldeles utmärkt. Bladhålet är ovalt till formen och har lagom rundade kanter för att ge gott fäste utan att vara obekvämt att använda.

Att tillverka ett ramlås i aluminium kräver kunskap och precision. Lionsteel är ett av få företag som vågar sig på den kombinationen

Ramlåset tar ordentligt och känns mycket starkt

Låset är ett ramlås vilket kanske inte är så ovanligt. Men det här ett gjort i aluminium vilket är mindre vanligt. Det tarvar förstås att låsarmen har en förstärkning i stål vilket hittas här. Det har även försetts med översträckningsskydd vilket är nödvändigt. Böjs låsarmen ur läge blir det mycket svårt att rätta till med en integral-konstruktion.

Om låset kan sägas att det är mycket stadigt och känns stabilt. Inget glapp någonstans. Låset är inte det lättaste att släppa beroende på att låsarmen är lite hal samtidigt som den är mycket stark och bjuder motstånd. Men på den här typen av kniv tar jag gärna det. Säkerheten främst i det här fallet.

Att bära

Att bedöma en Karambit på den här punkten är lite speciellt. De är nämligen alla i princip usla att bära omkring på jämfört med en vanlig fällkniv med samma bladlängd. Så här får L.E. One betraktas ur två andra synviklar, dels hur den är jämfört med andra knivar av samma typ och dels om den är lätt att dra och stoppa undan. Det är främst det förstnämnda som är viktigt med den här typen av kniv.

Clipet är av fjäderstål och flyttbart till motsatt sida

Det som gör den här kniven besvärande i en ficka är förstås att den är extremt bred med sina mer än fem centimeter och att det därtill sticker ut saker överallt som frontflipper, flipperfena och en stor ring.

Vikten däremot är tämligen överkomlig på grund av handtagskonstruktionen och materialet. Kniven väger in på 134 gram. Men jämfört med en standarkniv med ett åttacentimeters blad är det inte lite heller. Men som sagt inte heller ett problem. Men i gengäld är handtaget över 14 cm långt vilket är substantiellt hur man än vrider och vänder på det.

Ringen och kombination av slät yta samt bra clip gör kniven mycket lätt att dra

Förutom yttermåtten är det förstås hur mycket som syns av kniven som gör den till en vattendelare när det kommer till att bära. Med tanke på hur mycket som sticker upp ur fickan och vad det signalerar är det här inget du bär öppet på kontoret eller så. Den är svårförklarad, L.E. One ser verkligen inte ut som en penna om man säger så.

Clipet är ett enkelt vikt stålclip vars fäste är försänkt i handtagssidan. Det är flyttbart vilket i det här fallet är helt nödvändigt av ett mycket enkelt skäl. Det är att om du skall använda kniven som Karambit och använda Wave-funktionen så kan du inte ha clipet där det är monterat från fabrik. Då hamnar du i fel grepp när bladet fälls ut. Med en Karambit vill man ofta ha den i omvänt grepp även om det inte är den enda möjligheten. För att det skall vara flyttbart och kunna kombineras med handtagsmaterialet är det fäst med en genomgående bult i stål.

I vilket fall fungerar clipet mycket bra. Här vill man heller inte ha för mycket friktion mellan tyg och handtag eftersom det skall gå snabbt och lätt att dra kniven.

Sammanfattningsvis

Lika ovanlig som typen av kniv är för Lionsteel lika ovanligt är det tänkta användningsområdet då den sägs vara en EDC-kniv, alltså en fickkniv tänkt för dagligt bruk. Det är nämligen så den presenteras på hemsidan. Huruvida det är sant eller om det är sagt för att blidka potentiella lagstiftare låter jag vara osagt. Men i sak är det ju inget annat än en kniv med ett hawkbill-blad. Ja och en ring i ena änden förstås. Så frågan är hur bra den är för det ändamålet?

Svaret på den frågan är dessvärre “inte särskilt”. Trots extremt fina material och många finesser brister kniven ur den synpunkten på ett mycket specifikt område, nämligen bladet. Det är med sin geometri och form mest lämpligt för ett par uppgifter i den vägen och det är kartongöppning, kapande av rep, buntband och packband etc. Men det kanske räcker, slipar du upp det extremt fina stålet är kniven inte alls dum för dessa användningsområden. Gott så.

L.E. One fungerar till EDC men kompletteras med fördel med något mindre aggressivt och mer mångsidigt som en Lionsteel TRE till exempel

Men låt oss addressera den bruna elefanten i rummet. Lik förbaskat är det här främst en kniv för “självförsvar” men som kan användas till andra saker. Jag sätter begreppet inom citationstecken då jag är villig att argumentera kring huruvida det är handlingar som ens går att utföra med kniv utan att hamna i klammeri med rättvisan. Visst, om vi använder “tänk om”-argument in absurdum går det. Och då är det här en bra kniv. Det var förvisso rätt länge sedan men jag har en viss erfarenhet av träning både mot och med kniv i det syftet.

L.E. One är extremt stadig, spetsen är mycket aggresiv och det går oerhört kvickt att dra den då Wave-funktionen är mycket väl fungerande. Så de kriterierna uppfylls med råge.

Lionsteel L.E One är en intressant Karambit med både avancerad konstruktion och Magnacut i bladet

Men rötterna till knivtypen hittas ju i jordbruksredskap även om vägen därifrån till den hög-teknologiska Lionsteel L.E. One är mycket lång. På vägen blev kniven fällbar, fick de senaste materialen och teknikerna men även en snabböppning samt en antydan om att den skulle kunna vara en “EDC-kniv”. Resultatet är en intressant och välbyggd kniv som är kompetent men inte inom alla områden.

Specifikation:

Längd utfälld: 210 mm
Längd hopfälld: 145 mm
Vikt: 134 g
Bladlängd: 82 mm
Godstjocklek: 4 mm
Bladstål: CPM Magnacut
Handtag:aluminium, integral
Lås: Frame lock

Producerad av: Lionsteel, tillverkad i Italien

/ John

* Huruvida det ens är möjligt att försvara sig med en kniv och samtidigt följa lagen är ämnet för en annan diskussion som jag tagit upp vid olika tillfällen. Min tes är att det snarare rör sig om en eskalering av våldet som introducerats om inte en rad mycket specifika villkor är uppfyllda. Men det är ett omfattande samtal så jag ber att få återkomma i ämnet.

Recension Camillus C.U.D.A. 9″

– taktisk fällkniv med vintage-vibbar

Det fanns en tid då den här kniven var en halvt helig Graal för mig. Det var någon gång på nittiotalet och internet var inte en källa för knivar än. Då fick man bläddra i och köpa svindyra tidskrifter som “Blade” och “Tactical Knives” som återfanns i en välsorterad tidningskiosk i stan. Den heliga fyrklövern vid den tiden när det handlar om “tactical knives” som inte var customknivar var Spyderco Starmate, Gerber CF, Benchmade AFCK och så ursprungsversionen av den här kniven Camillus CUDA .*

Fyrklövern som hade fler blad. De fem stora i kategorin “tactical folders” från 90-talet, Al Mar S.E.R.E, Camillus C.U.D.A, Gerber CF, Benchmade AFCK och Spyderco Starmate

Det var dock en annan era och mycket har hänt med märket Camillus sedan dess. Det bör därför påpekas att det här är en enklare nyutgåva av den kniven. Men modellen är densamma. Och eftersom jag har de övriga var jag tvungen att ha den här också!

Camillus C.U.D.A. 9″

“C.U.D.A” står för övrigt för Camillus Ultra Design Advantage och syftade bland annat på det helt unika öppningssystemet. Det här var som sagt innan flipperfenor och kullager associerades med fällknivar eller åtminstone hittades på produktionsknivar.

Originalet var därmed en av de mest snabböppnade knivar som fanns att tillgå jämte stiletter och så kallade “gravity knives”. Det jag uppskattar mest med den är den innovativa andan den utstrålar mer än funktionen som inte alls är ultimat för att vara ärlig.

CUDA 9″, en retrosnygg kniv med ett unikt öppningssystem

Kortversion: Camillus C.U.D.A., retrochick kniv med nydanande teknik som tiden sprungit ifrån.

Blad

CUDA ståtar med ett i mitt tycke rätt snyggt blad. Möjligen kan det karaktäriseras som en drop point även om jag nog tycker att det är en spear point med sitt nästan symmetriska utseende och sin kraftiga falskegg. Den kan dock inte slipas eftersom den sticker ut ur handtaget när kniven är ihopfälld.*

Sedan går det inte att missa att bladet är svärtat. I det här fallet är det mest för att kniven skall se mer brutal ut då stålet inte är särskilt benäget att rosta. Man använder nämligen AUS8. Frågan är varför, inte för att det är ett uselt stål, det är det nämligen inte. Men det är ett japanskt stål och kniven är tillverkad i Kina och de har andra stål som egentligen är minst lika bra. Om stålet kan annars sägas att det är lika daterat som designen och att det inte används särskilt frekvent längre. Det är tämligen rostfritt, lättslipat, håller inte eggen särskilt väl och ligger väl ok vad gäller slaghållfasthet för att vara ett rostfritt stål kan väl egenskaperna sammanfattas. Möjligen kan stålvalet spåras tillbaka till originalet som hade blad i ATS-34 om jag inte missminner mig.

Bladet är strax under decimetern långt och svärtat

Det är ett tämligen substantiellt blad med en längd på 9,7 cm och en höjd på 2,4 cm. Extra mycket kraft utstrålar det då godstjockleken är väl tilltagna 4 mm. Slipningen är en tämligen låg sabeslipning och därmed kan befaras att den här kniven skall vara alldeles hemsk att skära med.

Men på den punkten har Camillus räddat bladet genom att förse den med en skålslipning. Något som inte är helt lätt att se mitt i det mörka och ett av få sätt att få till en duglig egg på ett tjockt och inte särskilt högt blad.

I bladet hittas japanskt AUS8-stål

Fabrikseggen är emellertid inte mycket att skryta med. Särskilt vass var den inte utan snarare bitvis halvskarp. Det gick att skära papper med den med visst beskvär så förstår ni ungefär vad jag menar. Därtill har kniven redan från början tendens till vad som på engelska brukar kallas “smile”, dvs att eggen inte är rak in mot ricasson. Sedan kan tilläggas att inte den arean heller inte är helt symmetrisk sedd ovanifrån. Detsamma kan sägas om den falskeggen som inte har samma vinkel på båda sidor. Ett typiskt exempel på att det gått undan vid produktion.

Väl satt i arbete uppträder kniven som den ser ut. Inte särskilt effektiv med andra ord. Det som är undantaget är att penetrationssnitt är bra. Det är ett spetsigt blad. Kartong och liknande material skär den också men inte utan ansträngning på grund av geometrin. Det krävs mer kraft helt enkelt. Detsamma gäller förstås nylonrep vilket jag även brukar testa på. Det här är ingen kniv jag skulle få för mig att tälja med så det har jag faktiskt inte ens givit mig in på. Camillus CUDA är långt från en friluftskniv.

Handtag

Konstruktionen av den här kniven kan sammanfattas med att den ar en bas i en invändig stålram som är öppen i ryggen samt klätts med handtagssidor av G10 som skruvats på plats. I ryggen hittas distanser av enklaste slag, den är inte ens tunnformade utan bara raka rör, bokstavligen i det här fallet. Om det skall betraktas som snålt eller enkelt och ändamålsenligt är öppet för diskussion. Ni vet “form follows function”-argumentet.

G10-materialet är mellangrovt vilket ger ett visst fäste. Särskilt när det kombineras med ett urtag för pekfingret samt en tumramp på bladet. Men det är också det enda som gör det. I övrigt är handtaget mycket rakt som synes.

Handtagssidor i finmönstrad G10

Formen på handtaget liksom hela kniven för övrigt är lite av en utflykt i retro-världen. Allt med det är inte bra. Själva grundformen är duglig i all sin enkelhet men utförandet är det inte. Dels har man valt att ha ett tjockt blad som sedan har mycket luft kring sig. Det är ett rejält avstånd mellan bladbasen och insidan på ramen. Det ger en mycket bred öppning och när det sedan kombineras med för knivstorleken mycket tunn ram och lika spinkiga sidor G10 ser resultatet billigt ut.

Det behöver inte betyda dåligt men det finns en stor nackdel eller snarare ett par med den lösningen.

Kniven är öppen i ryggen och här syns även de något märkliga proportionerna mellan totaltjockleken på handtaget och sidorna

Den första och största invändningen jag har är praktisk. Det blir helt enkelt inte särskilt bekvämt att hålla i åtminstone om man skall utföra något tyngre arbete. En stor kniv lockar gärna till det. Det eftersom tunna sidor ger snålt med material som ligger an mot handen både i tumvecket och mot lillfingret om man vill nyttja lite kraft i skären. Men i ärlighets namn är det inte till bushcraft eller friluftsliv som den här kniven är designad. Så att den inte här helt bra på det området kanske inte skall hållas mot designen. Möjligen kan ett par handskar hjälpa till med det skall inte vara nödvändigt.

För lättare uppgifter och med kniven i ett sabelgrepp är den enkla handtagsformen däremot förvånansvärt bekväm.

De flesta grepp fungerar men försök inte att greppa kniven i nypan för finarbete, det går inte alls

Storleken är väl tilltagen. Längden uppgår till 12,8 cm vilket matchas av en höjd på 2,7 cm. Tillgänglig greppyta bakom fingerskyddet är elva centimeter. Men utformningen av skyddet gör att du kan placera ett pekfinger där om du vill krypa närmare bladet med handen. Tjockleken mäts till 1,34 cm enligt mitt skjutmått.

Måtten ger gott om plats för hela handen och det blir till och med lite över. Då formen är okomplicerad är det inga problem att vare sig använda alla grepp eller skifta mellan dem.

Öppning och lås

Förutom själva grundformen är det under den här rubriken som den stora innovationen eller den som var det en gång i tiden, återfinns. Själva C.U.D.A -systemet.

Det består av en disk som glider i ett v-format spår. Själva öppnandet av kniven går till så att man pressar med tummen på disken och för den framåt och utåt och sedan enbart framåt varpå bladet öppnas. Tämligen genialiskt kan tyckas. Ja, till någon kom på flipperfenan förstås.

Den unika disken är lätt att komma åt men inte lika lätt att använda

Problemet med den här metoden är att den kräver stor exakthet. Du kan inte trycka “knappen” eller disken nedåt/inåt för då händer inget eller åtminstone mycket lite. Den måste pressas framåt och lite utåt för att följa spåret men även lite nedåt för att trycket/friktionen skall bibehållas. Den sista biten skall den rakt framåt. Det hela hjälps av en liten snärt på handleden varpå du kan få rätt bra fart på bladet.

Utan den snärten blir inte öppningen fullt lika snabbt. Därtill är bladet för tungt och framförallt hävstången liten. Det beror på att själva disken rör sigt väldigt nära pivotsksruven. Det är av samma skäl tumknoppar är mer effektiva om de sitter längre ut från sin rotationspunkt på en bredbladig kniv. Mer hävstång helt enkelt. Det saknas här.

Disken löper i ett v-format spår som det gäller att följa när man öppnar kniven

Det kan även sägas att den där snärten kan förstärkas och om man vill kan man kasta ut bladet helt utan att använda disken. Det är även det snabbaste sättet att öppna kniven även om det inte är med flit som den fuktionen uppstått. Den finns för att moståndet från detent-kulan är något för klent. Inte så att det är farligt i fickan. Räddningen finns där i att kniven sitter på “fel” håll med spetsen nedåt.

Ett annat problem med den här lösningen är att själva disken för att kunna glida fritt sitter löst. Det gör att den oavsett bladets position låter, den rasslar om du skakar kniven. Även det är något som gör att kniven känns billigare än vad den är. Det är inte ett praktiskt problem men något som de flesta kniventusiaster inte uppskattar.

En rätt tunn liner lock står för säkerheten

Låset är inte mycket att orda om. Eller jo, lite faktiskt. Det är förvisso en enkel och rättfram liner lock men det finns ändå något att säga. En sak är att den är klen! Ramen är inte kraftig och därmed är inte låsarmen det heller. Därtill låser den rätt sent vilket tyder på att geometrin mellan låsarm och bladbas inte är helt hundra. Jag har hört om andra som haft problem med själva funktionen men det gäller inte det här exemplaret. Låset tar ordentligt i det här fallet och något glapp är det inte i bladet. Inte heller något spel i höjdled och det är jag tacksam för.

Låsarmen är mycket lätt att komma åt tack vare ett mer än generöst urtag i motstånende handtagssida.

Att bära

CUDA är en klump i fickan. Det är enklaste sättet att beskriva den på. Som tidigare nämnts är den tämligen tjock även om sidorna är tunna. Om du därtill lägger till en maffig längd och ett härligt omodernt clip så blir inte resultatet det bästa på den här parametern.

Kniven är därtill tämligen tung även om 149 gram inte är extremt för storleken. Men det gör den inte till någon lättviktare heller.

Ett clip som endast kan fästas i “fel” ände

Clipet är inte riktigt det senaste skrev jag ovan och med det avser jag såväl utseende som funktion. Fyrkantiga clip ser man inte ofta nuförtiden och särskilt inte ett som inte går att flytta alls. Lägger du till det faktum att kniven enbart kan bäras med spets nedåt så har du som sagt ett clip från förr.

Annars kan sägas att det är ett vanligt stålclip som skruvats på plats med tre stycken små T6-skruvar.

Både clipet och kniven är väl synliga när de bärs i en ficka

Funktionen är duglig men inte mer. Rampen är stor nog och spänsten faktiskt tillfredsställande. Däremot sticker mycket av kniven upp enligt den gamla devisen att om det inte gör det kan man inte dra sin kniv. Något jag inte alls skriver under på men det är ämnet för en annan diskussion.

Med det sagt behöver det inte vara helt fel att just den här kniven bärs som den gör. Själva öppningsmekanismen gör att den ändå inte kan användas med vänster hand och därtill är den lättare att komma åt om man först drar kniven och sen snurrar den ett halvt varv i handen innan bladet fälls ut.

Sammanfattningsvis

Inledningsvis skrev jag att Camillus CUDA närmast var en trofé för mig. Frågan är om den motsvarar förväntningarna som följer med det? Svaret är nog både ja och nej. Det beror nämligen på vilka skor den skall uppfylla och vilken roll den spelar. I mitt sinne är den fortfarande rätt häftig och den fyller därmed sin plats i samlingen eller möjligen knivhögen. Därmed inte sagt att det med nödvändighet är en “bra” kniv. Snarare är det så att den representerar något annat, en tidsepok i det här falllet.

Camillus Titanium-serie gånger två, Tyrant och C.U.D.A. 9″

Om man bortser från det är det kanske trots allt så att utvecklingen sprungit ifrån den här modellen. Mycket av det som en gång var både nytt och unikt känns idag tämligen daterat och lite överkomplicerat. Inte minst gäller det öppningssystemet. En stor invändning är att “CUDA”-lösningen med disken kräver tämligen god finmotorik vilket är uruselt när man exempelvis är stressad eller kall om fingrarna. Därmed faller både det “taktiska” och rent praktisk användning i allt utom värme och solsken. Det är en invändning redan på designstadiet.

Lösningen är därtill inte särskilt kvick jämfört med vad som finns på marknaden idag. Sedan rasslar det om disken, det är inte ett plus det heller även om det inte är avgörande i sig. Den har spelrum vare sig kniven är öppen eller stängd.

Sedan tycker jag att själva konstruktionen av handtaget ser billig ut men det är inte enbart Camillus fel utan mer tidsandan från vilken CUDA härstammar missänker jag. Det eftersom Spyderco Starmate vars design är ungefär samtida har samma lite märkliga förhållande mellan handtagssidor och tomrum. Men det resulterar hur som haver i ett handtag som är både tunt och tjockt på en gång vilket är en bedrift i sig.

Billigt ser det även ut med ett stort gap mellan blad och ramsidor. Det är heller inte praktiskt då det ger mindre stöd åt bladet och tillåter smuts att tränga in där. Faktum är att du kan känna att kniven är klen. Om du tar tag i bladet och bänder i sidled flexar kniven på samma vis som Benchmade Bugout gör.

Det vore dessutom något som lätt kunde åtgärdas på en version 2 som det här handlar om. Det känns inte som tillverkaren brytt sig om att förbättra modellen när chansen gavs vilket är ett minus.

Camillus C.U.D.A är en nostalgikniv för mig, frågan är vad den är för dig?

Efter att ha umgåtts med Camillus CUDA 9″ ett längre tag så har har glorian inte hamnat helt på sned men glöden falnat lite kan man väl uttrycka det. Det är inte en särskilt praktisk kniv och frågan är om den ser tillräckligt “cool” ut för den som inte har några minnen knuten till den? Det är en fråga jag har lite svårt att svara på. För trots att jag nog inte anser att det är en bra eller ens särskilt välbyggd kniv så är den heller inte dålig och jag tycker den är lite charmig på något avigt vis. Den är trots allt unik!

Specifikation:
Längd utfälld: 225 mm
Längd hopfälld: 128 mm
Vikt: 149 g (vägd av mig)
Bladlängd: 97 mm
Godstjocklek: 4 mm
Bladstål: AUS8
Handtag: G10
Lås: liner lock

Producerad av: Camillus, tillverkad i Kina

/ John

* Sedan tidigare fanns även ett par till, dels de första customknivarna från Terzuola men även Spyderco Police förstås.
** Något som inte gäller en annan “stridskniv” från samma era, nämligen Gerber CF som kan dubbelslipas för den som önskar det.

Recension QSP Swordfish

– fågel, fisk eller mitt emellan?

Titta, en Pingvin till kanske den någorlunda insatte kniventusiasten utropar när man ser den här kniven från QSP. Modellen kallas Swordfish. Likheter föreligger men samma kniv är det inte och för er som inte är fullt lika bekanta med QSPs sortiment skall jag ta det från grunden.

QSP Swordfish

Faktum är emellertid att den här kniven vid ett första ögonkast delar många av egenskaperna med sagda Pingvin, särskilt med den större “Plus”-modellen. Men materialen är inte desamma, låset är det inte heller och bladet har en mer aggressiv form i det här fallet med en mer uttalad spets.

En jämförelse mellan QSP Penguin Plus och Swordfish

Prisläget är en annan faktor som skiljer knivmodellerna åt. Här ligger Swordfish mer i linje med de mindre och enklare pingvinerna. Nu får vi svenskar bortse från att kronan är galet lågt värderad i relation till både Euro och Dollar vilket förstås har starkt inflytande på det området.

Swordfish har ett karakteristiskt blad som skänker viss personlighet

Kortversion: QSP Swordfish, en utmärkt grovarbetare för den som söker kombinationen av ett spetsigt wharncliffe-blad och ett “button lock”.

Blad

Formen på det här bladet känns som sagt bekant men det är inte så konstigt. Det har med den raka eggen att göra då det här är en wharncliffe. Just det här bladet kännetecknas av ett mycket distinkt spets vilket ger ett smått framfusigt utseende. Det åstadkoms både genom vinkeln på bladet men även på den mycket uttalade falskeggen/fasade delen på bladet.

Bladet har en stentumlad finish och är mycket diskret märkt. QSP har över tid minskat sina logotyper rejält vilket är sympatiskt. På presentationssidan hittas loggan och på andra sidan står ståltyp utskrivet. Någon annan märkning finns inte.

Bladformen är ett mycket uttalad och tämligen spetsig wharncliffe

Sedan är bladet tämligen stort då det är över nio centimeter långt, 92 mm för att vara exakt. Höjden är 28 mm och tjockleken är 3 mm vilket inte är överdrivet relativt de övriga måtten. Särskilt inte som slipfasen är tilltagen med en höjd på 20 mm.

Därtill kan läggas att Swordfish mäter ca 0,6mm bakom eggen. Tillsammans med den mycket sympatiska fabrikseggen ger det en kniv som skär mycket bra. Att kniven kom rejält vässad underlättas troligen av att en rak egg av det här slaget är bland det lättaste man kan slipa. Det kan vara värt att ha i bakhuvudet då man själv skall slipa om knivar.

Stålet som används är det i QSPs enklare sortiment frekvent förekommande 14C28N från Sandvik. Inte ett exklusivt stål men ett som generellt är mycket gångbart. Framförallt tar det en god egg och är därtill rejält motståndskraftigt mot korrosion. Dock kan det som i det här fallet vara lite känsligt för stötar. Det är inte det segaste stål som finns.

Stålet är 14C28N, ett mycket gångbart stål

Just det fick jag bekräftat häromdagen då vår frys behagade gå och dö. En ny var tvungen att införskaffas och efter den blev det mycket kartong att ta hand om. Swordfish visade sig inte bara vara bra för ändamålet utan utmärkt. Den käkar den här typen av material till frukost. Dessvärre upptäckte jag att det satt några rejäla märlor i den kraftiga kartongen. De orsakade ett par hack i eggen.

Ananrs är Swordfish en förträfflig kniv att bruka. Den skär riktigt bra och handtaget är bekvämt. Det som kan invändas respektive framhållas är kopplat till bladformen. En rak egg medför både för- och nackdelar även om en del recensenter sjunger dess lov. Mest för att de är bra till vad som på engelska kallas “utility cuts”. Min invändning är just densamma eftersom man då enbart använder spetsen, tänk brytblads/mattkniv. Mycket bra för t ex kartongöppning och liknande men det sliter på en liten del av eggen. Svepande skär är också uteslutet på grund av bladformen.

Handtag

Jag påstår inte att handtaget på Swordfish är mer arbetat än på Penguin men det är kraftigare format. Det i kombination med att det är långt ger mycket utrymme för alla typer av händer. Längden är 11,5 cm och höjd och bredd mäter jag till 2,7 cm respektive 1,2 cm.

Swordfish ståtar med ett rymligt handtag

Materialet kan varieras då kniven finns att tillgå i både Micarta och som här G10. Det senare ger väsentligt mycket bättre friktion för den som önskar det. Det gjorde jag i just den här kniven då jag sökte en mer arbetsinriktad kniv. Som synes är G10-sidorna tvåfärgade och själva ytan är tämligen sträv. Inte på sandpappersnivå men ändå så fästet räcker till och blir över.

Invändigt hittas en kraftigt lättad stålram som förstärker konstruktionen

Swordfish är enkelt uppbyggd kring en stålram. Den är därtill rejält lättad för att få ned totalvikten samt förbättra balansen. Den senare hittas för övrigt vid den första “ringen” på handtaget.

Handtaget är riktigt bekvämt

I hand ger det rejäla handtaget ett mycket bra grepp. Storleken är väl tilltaget och rymmer de flesta händer. Därtill har handtaget både en “näbb” baktill vilken förhindrar att kniven glider samtidigt som handtaget formar ett fingerskydd framtill. Det senare förstärkt av flipperfenan förstås. Handtaget har flata sidor men fasning och rundning är tillräckliga för att ge bekväma grepp oavsett hur kniven fattas. Jag gillar det faktum att inget speciellt sätt att hålla kniven premieras över något annat. Det ger användaren goda möjligheter att hitta något som passar. Överlag är det ett tämligen enkelt men väl fungerande handtag.

Öppning och lås

Som synes kan Swordfish öppnas med ett flertal olika metoder. Mest uppenbara är förstås de dubbelsidiga tumknopparna. Lika snabbt kan noteras att kniven även har en flipperfena. Därtill kan man förstås även lägga en hederlig tvåhandsöppning för den som inte har bråttom. Sedan bidrar själva låstypen med ytterligare ett sätt att få fram bladet. Om låset släpps svingar bladet fritt och det kan snärtas alternativt långsamt svingas ut beroende på användarens preferens.

Den här kniven kan öppnas på ett flertal olika vis

Mycket att välja på således. Glädjande nog kan konstateras att alla sätt fungerar precis lika väl. Det är själva låset som håller bladet på plats i infällt läge samt står för motståendet när kniven skall öppnas. Därför gäller att det är väl utfört. Och det är det i det här fallet. Både flipper och tumknoppar ger en sjutusan till fart i bladet. Allt är förstås underlättat av att kniven har fina keramiska kullager.

Så här ser ett button- eller plunge lock ut i närbild

Lås, det är på den här punkten Swordfish sällar sig till en rådande trend bland fickknivstillverkare. Det är att förse allt fler modeller med ett “button lock” även kallat “plunge lock” ibland. Förutom bonusen att det ger ett extra sätt att öppna kniven på är det korrekt utfört en mycket bra låskonstruktion. Felmarginalerna är dock inte stora. Men på det här exemplaret fungerar allt som det skall. Bladet hålls på plats med ackuratess utan spel eller glapp i vare sig öppet eller stängt läge.

Ytterligare en fördel med den här typen av lås är att de är föredömligt enkla att komma åt att släppa. Leta upp knappen med tummen och tryck till sedan är det klart.

Att bära

“Inte mycket att bråka om” skulle jag kunna skriva under den här rubriken men det blir kanske lite väl kort? Med det menar jag bara att Swordfish är bra att bära omkring på utan att vara exceptionell åt något håll. Den är stor, men lätt. Den har sträv yta men inte överjäkligt sandpapprig.

Den här kniven bjuder på en utmärkt tolkning av ett wire-clip

Kniven mäter som sagt elva och en halv centimeter hopfälld och är 12 mm tjock. Det ger en del volym i fickan men där får man plocka fram den gamla formeln bladlängd/bärkomfort i. Vill man ha ett större blad får någon uppoffring göras. Med det sagt är inte den här kniven överdrivet tjock eller hög så den är ändå relativt lättburen.

Vikten är för storleken relativt låga 125 gram.

Inte mycket av kniven är synligt där den sitter i fickan

Det som höjer kniven rejält är clipet. Inte nog med att det är ett wire-clip, det är ett riktigt bra sådant. Det betyder att det inte är så tunt att det rör sig i sidled, något jag är närmast allergisk mot. Clipet är även flyttbart och fästet försänkt i handtagssidorna vilket ger mer utrymme för tyg. Det är även av “deep ride”-sorten, alltså kniven sitter djupt i fickan vilket både sticker mindre i ögonen för den som råkar se den och gör att kniven sitter säkrare. Även clipets utseende gör att det andas mindre kniv och mer penna om ni förstår vad jag menar.

Samtidigt är inte clipet monterat så långt bak med överdrivet stor böj så att det påverkar hur kniven känns i hand. Nu underlättas det av att handtaget är så stort så du får ha rejäla labbar om du skall få obehag av det här clipet.

Sammanfattningsvis

Först var jag inte säker på om jag “behövde”* en Swordfish. Med det menar jag att den som jag nämnde i inledningen inte ligger helt långt från den redan existerande Penguin. En modell av vilken jag har flera olika utföranden.

Men det kan konstateras att det enligt mig föreligger tillräckligt många olikheter för att Swordfish skall förtjäna sin existens. Men jag skulle säga att den är mer till för den som inte redan har de knivarna men som söker en mix av dem. Låt mig förklara. Storleken ligger nära en Penguin Plus samtidigt som materialen mer liknar en original Penguin. Därtill kostar den i trakterna av den senare kniven också vilket definitivt kan vara en avgörande faktor.**

Löken på laxen är emellertid låset som inte bara skiljer den här kniven från släktingarna utan även tillför något.

Swordfish är en rejäl kniv som fungerar väl som substantiell EDC-kniv

Sedan ser jag faktiskt Swordfishmer som mer av en “grovarbetare” som med sitt mer lättslipade stål och i den här versionen bättre fäste. Min erfarenhet är också att om en kniv inte är fullt lika exklusiv tenderar den att användas lite hårdare. Och det skall sägas att det här är en mycket praktisk kniv för till de flesta uppgifter förutom att flå något eller att skära mot plana ytor. Raka eggar har som sagt både sina förtjänster och tillkortakommanden.

QSP Swordfish gör inte bort sig utomhus heller

På pluskontot kan även adderas att Swordfish liksom det mesta som QSP åstadkommer är mycket välbyggd. Det gäller såväl hur materialen använts till hur de satts samman. Så gillar du estetiken och de fördelar ett wharncliff-blad ger och uppskattar en kniv med många öppningsmetoder så rekommenderar jag utan tvekan den här kniven. För den som vill ha en lite mer sofistikerad look så finns den även med Micartahandtag för övrigt.

Specifikation:

Längd utfälld: 206 mm
Längd hopfälld: 115 mm
Vikt: 125 g
Bladlängd: 92 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: Sandvik 14C28N
Handtag: G10
Lås: button lock

Producerad av QSP, tillverkad i Kina

/ John

Recension Camillus Vortex

– en inte helt inspirerad kniv

Somliga knivar väcker mer intresse än andra. Camillus Vortex tillhör kategorin “andra”. Inte för att den är helt usel men den är väldigt generisk. Det är en fällkniv/fickkniv helt enkelt.

Men däri ligger inte problemet enligt mig. Snarare återfinns det i ett antal val som gör kniven sämre än den kunnat vara. Camillus har i mitt tycke slarvat bort en möjlighet att göra en enkel men bra fällkniv riktad mot budgetsegmentet. Jag ämnar här förklara varför.

Camillus Vortex

Grundförutsättningarna är egentligen inte dåliga. Man tager ett stycke konstmaterial av känd sort och av det gör man två stycken handtagssidor. De fästes utanpå en stålram som även inkluderar ett lås. I en ände fäster man en pivotskruv i vilken ett blad gjort av ett förvisso gammalt men ändock dugligt mellanklasstål. Allt skruvas ihop så kniven blir isärtagbar. Ryggen lämnas öppen och bladet förses med knoppar så det kan enhandsöppnas. Till det adderas ett clip för att kniven lättare skall kunna bäras. Som grädde på moset görs bladet svart för att det inte skall rosta och kniven förses med räfflor här och var för att ge bättre grepp.

Inte mycket som kan gå fel kan man tycka. Men allt kan göras med mer eller mindre finess.

När många bäckar små bildar en hel å. En kniv som kunde varit bra men inte är det på grund av flera mindre misstag och designval

Kortversion: Camillus Vortex, när snålheten bedrar visheten. Kniven som kunde varit bra men inte är det.

Blad

Men de små misstagen börjar faktiskt med bladet. Det är 8,25 cm långt, ca 27 mm högt som mest och är ett typiskt exempel på ett drop point-blad. Så långt inga anmärkningar men de kommer.

Bladet kännetecknas av en markant falskegg/swedge och av att det är svart. Vidare är det märkt med en ansenligt stor logotyp på en sida och bladstål i stor font på den andra. Användaren behöver inte tveka vare sig på vilket märke som hålls i handen eller vad vederbörande skär med.

Bladet är en clip point som utmärks av en svart beläggning och en S-formad egg

Nu är det inte så mycket att skryta om för det som står där är AUS-8. Det är ett stål som för länge sedan var ett mellanklassstål om ett sådant uttryck existerar och nu knappt används alls. Inte för att det är undermåligt men det finns ett flertal bättre stål på marknaden som även de håller överkomligt pris.

Men att det är aningen omodernt är inte det största problemet utan hur man använt det. För det första är bladet sabelslipat vilket ger en så låg slipfas som 16 mm. Det är inte mycket att tunna ut bladets ursprungliga 3,1 mm på. Så det gör man inte heller. Nu skall tilläggas att det är en skålslipning det rör sig om vilket skulle kunna ha räddat situationen. Men nej, bladet är 0,6-0,7mm tjockt bakom eggen. “Strike one” hade kanske en amerikan sagt. För den som inte vet, det är ett mått som platsar på vilken stor överlevnadskniv som helst. Det ger inga bra förutsättningar för en liten fällkniv.

“Strike two” är lite mindre uppenbar och kanske diskuterbar. Någon kanske faktiskt gillar “recurves” eller S-formade eggar. De har trots allt vissa teoretiska fördelar. De är dock inte applicerbara i det här fallet av olika skäl. Här är det bara dumt och gör kniven mer svårslipad i framtiden. Särskilt som kniven helt saknar “sharpening choil” vilket gör övergången till ricasson ful redan från början och inte lär den bli vackrare med tiden. Tänk kälkbacke på en ost och ni förstår vad jag menar.

Men “Strike three” är svårare att försvara. Någon tyckte nämligen att det var en god idé att hålla härdningen till uppgivna 56 HRC. Det är INTE ett lyckat val! Efter att ha testat är det fullt möjligt att det faktiskt är så mjukt. Det gör att den här kniven konkurrerar med schweizerknivar i det avseendet och när det gäller egguthållighet är det ingen komplimang.

Slår man ihop de här egenskaperna, låg slipfas om än skålslipad, mycket stål bakom eggen och mjukt stål så får man en kniv som inte skär särskilt väl och framförallt inte länge innan den behöver slipas om.

Stålet är AUS-8 som härdats i nivå med en mjukost

Carbonitride Titanium Non-Stick kallas materialet som återfinns på utsidan och skall förhindra att bladet rostar. Nu är AUS-stål rätt rosttröga ändå så det är tveksamt om det behövs. Men det fungerar i det här fallet hur som haver. Det är inte mycket stål som lyser fram och kan rosta. Beläggningen verkar även rätt tålig av vad jag kan avgöra.

Sedan vill jag att ni missförstår mig rätt. Det går visst att skära saker med Vortex. Men inte så bra som det borde och det här en recension. Det är min plikt att påpeka när saker inte är bra utförda.

Handtag

Handtaget på Vortex är inte helt oävet. En längd på 11,2 cm och en höjd på 28-24mm ger mycket att hålla kring. Särskilt när det kombineras med en tjocklek på hela 14,6 mm förutom där det långa clipet sitter. Där är det förstås tjockare, hela 18 mm. Vanligen brukar jag inte räkna in clipet i det här måttet men här täcker clipet större delen av handtaget så det tvunget.

Att kniven är så grov beror dels på att ramen är stadig men främst på att man valt att spara pengar på att inte försänka den 1,5 mm tjocka ramdelarna i skollorna. Istället är sidorna skruvade på utsidan med fyra stycken skruvar jämte pivotskruven.

Handtagssidor av grovmönstrad G10 ger gott fäste

Materialet i ramen är stål och av det får man generösa mängder. Förutom att handtaget är tämligen högt så är ramen inte det minsta fräst eller urborrad. Det gör försås kniven tyngre. Men värre är att det förskjuter balansen mot handtaget till. Balanspunkten återfinns därför vid bakre delen av fingerurtaget. Det är inte hela världen men när många småmissar kombineras blir slutresultatet inte helt lyckat.

I övrigt kan konstateras att den släta insidan kombinerat med en helt öppen rygg gör kniven lätt att rengöra. Vilket man tydligen skall påpeka vid recensioner. Personligen tycker jag inte några fällknivar är särskilt enkla att hålla rena men det är en annan diskussion.

Den massiva stålramen är öppen i ryggen

Själva greppet består av G10 som försetts med ett mönster av gropar som ger ett mycket gott fäste. Det finns även räfflor på såväl blad som handtaget på två ställen, ett framtill och ett baktill. Varför det bakre existerar är ett mysterium. Det fyller ingen funktion alls oavsett på vilket sett kniven hålls. Någon som ritat den här kniven tyckte uppenbarligen att det såg coolt ut.

Bearbetningstiden för både den delen samt de fem dekororationshål som återfinns i sidorna kunde lagts på bättre saker.

Vortex känns relativt bra i hand

Handtaget fungerar annars tämligen väl i de flesta grepp. Ja, förutom i hammargrepp då spetsen på clipet skär in i alla fall min hand. Hålls kniven däremot i ett sabelgrepp med tummen på ovansidan är den riktigt bekväm. Pekfingret hittar sin plats i fördjupningen och övriga fingrar följer efter. Inte ens den till synes vassa stålbit som utgör fånglinehål stör handen för mycket.

Öppning och lås

Tumknopparna är en av de bättre detaljerna på den här kniven. Ännu mer så om de varit placerade något närmare handtaget i öppet läge. Men i övrigt fungerar de väl. De är lätta att hitta och använda och formen är mjuk och behaglig mot tummen. De sticker inte heller ut för långt.

Tumknopparna får framhållas som en av de bättre detaljerna på den här kniven

Tyvärr gör inte en svala en sommar och en detalj inte en kniv. Vortex är ingen fröjd alls att öppna och stänga. I en tid då man som användare är bortskämda med både kullager eller fina bronslager känns inte plast eller nylon helt ok. Känslan i den här kniven är lite ryckig, tänk “start och stopp” under själva rörelsen både när bladet skall ut och in.

Då kan man tänka att det är bara pivoskruven som behöver släppas lite. Men si det går inte! Inte utan den möda det krävs för att leta fram någon specialnyckel som kan tänkas att passa de fyra hål som hittas i skruvhuvudet. Det är inte tid jag ämnar att lägga på den här kniven.

Låset är bra men pivotskruven usel. Vem tusan använder dylika huvuden nuförtiden?

En bra utförd detalj på den här kniven är låset. Det är lätt att komma åt, att släppa och det håller bladet på ett föredömligt vis. Inget glapp eller spel så långt ögat når. Låsarmen vandrar heller inte under belastning från fel håll. Låset är enkelt men väl fungerande.

Att bära

Vad skall man säga? Vortex är inte trevlig att bära är väl det enklaste. Till att börja med är det en stor kniv. Inklusive konstruktionen för att fästa fånglina i är längden strax under tolv centimeter. Tjockleken är sagt väl tilltagen och ramen inte lättad. Det ger mycket volym i fickan samt en vikt på strax under 150 g. Stor och relativt tung med andra ord.

Clipet kan inte flyttas utan sitter där det sitter, på höger sidan med spets nedåt

Men de stora invändningarna återstår. En är att det relatvit grova mönstret på handtaget som riktigt gnager på byxtyget. En annan och ännu större är clipet.

Det är ingen tvekan om vad som finns i fickan i alla fall. För säkerhets skull har någon stansat ut en knivsiluett i clipet

Vem tusan tyckte att det var en god idé att 2023 fästa clipet runt pivotskruven? Det går därmed enbart att bära kniven med spets nedåt vilket är något de flesta inte föredrar. Dessutom går det inte att flytta clipet heller. Så vänsterhänta göre sig icke besvär.

Själva funktionen är inte usel. Spänsten är duglig och spetsen pekar inte utåt. Men å andra sidan är utrymmet under mer anpassat för tunna sommarbyxor än rejäla arbetsditon. Och med tanke på vikten på kniven känns det inte helt välmatchat.

Nådastöten är dock att clipet är mycket stort, stör handen i vissa grepp och visar upp en rejäl bit kniv när den sitter i fickan. Enbart det hade inte fått mig att reagera så mycket men ihop med de andra invändningarna blir det för mycket. Det här är ett dåligt clip!

Sammanfattningsvis

Förvisso är det alltid intressant med knivar som vänder sig mer mot ett budgetsegment än de högsta klasserna. Där hittas den breda publiken och inte bara kniventusiasterna. Det är också mer av en utmaning att göra bra produkter med begränsade resurser rent generellt.

Men med Vortex tycker jag att Camillus har “slarvat bort” möjligheten att göra en bra men prisvärd vara. Enligt mig har man använt för många genvägar. Kniven ger ett i mitt tycke klumpigt och oinspirerad intryck.

Att man inte kan få de dyraste och mest exklusiva materialen i en kniv som inte kostar mer än vad Vortex gör är inte så konstigt. Men det finns ingen anledning att göra ett blad sämre än nödvändigt. Det finns heller ingen anledning att fuska med smådetaljer som glidlager.

Diskussionen skulle kunna sammanfattas i nedanstående punkter.

Saker som talar om att det här är en kniv riktad mot budgetsegmentet:

  • Enkla glidlager, varav något är i nylon
  • AUS-8-stål i bladet
  • Ramen är inte försänkt i handtagssidorna


Saker som gör det här till en sämre kniv än det behövt vara:

  • Bladet har låg sabelslipning och det är
  • Mycket stål bakom eggen
  • Härdningen är på tok för mjuk
  • Eggen är S-formad “sharpening choil” saknas
  • Clipet är fäst runt pivotskruven och kan inte flyttas
  • Pivotskruvens huvud är inte gjort för standardmejslar
  • Ramen är inte det minsta lättad

Till det yttre är inte Vortex inte helt fel

Det som är irriterande är att flera av valen inte har mycket med prisläge att göra. Det handlar enbart om dåliga designval. Det finns i princip ingen som fäster ett clip på det här viset nuförtiden. Att på enkel kniv inte ha en pivotskruv med torx- eller möjligen flatskruvshuvud är en dödssynd eftersom den då är mycket svårjusterad. Att inte lätta ramen spar förvisso någon krona med det ger en tyngre och sämre balanserad kniv. Att inte försänka ramen är lite vanligare bland enklare knivar men ändå sällan en god idé.

Att förse ett blad med en recurve på en kniv som på grund av dålig härdning eller snarare mjukt stål måste slipas om ofta är en ännu sämre idé. Att sedan para det med en låg slipfas och klumpig geometri förbättrar inte saken.

Camillus Vortex i en tänkt roll som kraftig EDC-kniv

Sammantaget kan jag därför säga att jag inte uppskattar Camillus Vortex. Det finns saker som är positiva vilket gäller exempelvis prisbilden som utgår från ett riktpris i USA på under fyrtio dollar.* Vidare är handtaget inte så dumt och låset fungerar klanderfritt. Bladstorleken är väl vald för en lite kraftigare EDC-kniv eller stadig fickkniv för friluftsliv. Men så var det de många små detaljerna som inte riktigt satt. Några hittas redan på designstadiet och borde ha stoppats där. Men det blir rätt uppenbart att den här kniven är gjord och släppt av någon som inte bryr sig.

Specifikation:

Längd utfälld: 198 mm
Längd hopfälld: 115 mm
Vikt: 147 g (vägd av mig)
Bladlängd: 83 mm
Godstjocklek: mm
Bladstål: AUS-8
Handtag: G10
Lås: liner lock

Producerad av: Camillus, tillverkad i Kina

/ John

* I Sverige ligger kniven kring 600 kronor vilket tyvärr för dess existens placerar den i närheten av utmärkta budgetknivar som exempelvis QSP Penguin och Kershaw Dividend bara för att nämna några.

Recension CRKT Bamboozled

Något klassisk i linjerna men ändå modern. Ungefär så väljer CRKT att beskriva Bamboozled på sin hemsida och det kan jag väl hålla med om. Bolstret ger en tidlös look och likaså det faktum att bladet är helt dolt i handtaget när kniven är stängd och att det är en smula cigarrformat som på en del gamla slipjoints. Mer modernt är clipet, flipperfenan och materialen som använts.

Överlag tyckte jag det här är en snygg kniv med egenskaper på pappret som gjorde den värd att testa.

CRKT Bamboozled

Bamboozled är för övrigt Ken “Kenny” Onion Jrs första samarbete med CRKT. Eller med någon knivtillverkare överhuvudtaget om jag förstått det hela rätt. Hans far, Ken Onion, är mer än välkänd bland kniventusiaster inte minst för många knivar från både Kershaw och CRKT som gjort produktionsversioner av hans customknivar.

Kombinationen Ken Onion Jr och CRKT ger mersmak!

Blad

Bladet är en drop point även om det i droppar särskilt mycket utan närmar sig ett rakt blad i formen. Men det är även det som ger de rena klassiska linjerna. Det medför en rätt lång bit rak egg att arbeta och en duglig spets.

Finishen är en satin som får godkänt utan att vara extraordinärt fin. Men i gengäld slits bladytor ändå över tid och den här ytbehandlingen klarar lite misshandel utan att se för jäklig ut.

Längden på bladet hamnar kring åtta och en halv centimeter vilket gör att Bamboozled inte tillhör de minsta knivarna. Där luras utseendet en smula. Bladet är däremot rätt slankt med en höjd av 1,9 cm och det matchas av en tjocklek på 2,7 mm. Det är något tunnare än brukligt och mycket väl valt. Särskilt som det kombineras med en hög flatslipning. Det ger bättre grundgeometri än många andra knivar i klassen.

En enkel men elegant bladform som dock förtjänar bättre slipning

Stålet är väl ett steg upp från CRKTs vanliga 8Cr-stål utan att heller det vara något att skryta med. Men D2 som det handlar om här är minst sagt väletablerat för att inte säga gammalt vilket för det goda med sig att formlerna för hur det skall härdas och värmebehandlas är välkända även de. Baksidan är att det inte är helt rosttrögt. Men jag lever inte vare sig vid havet eller i en djungel så just den egenskapen är inte avgörande i det här fallet.

Fabrikseggar kan man orda mycket om. Jag vet att vissa recensenter hävdar att man inte skall bry sig om kniven är vass eller ej när den kommer från tillverkaren. Det eftersom den ändå bör slipas och kanske reprofileras omgående. Där håller jag inte med eftersom jag tror mig veta att den “genomsnittlige” knivköpare, om det nu finns en sådan, inte alls tänker så. De förväntar sig en vass kniv med en duglig egg redan från start. Inte minst vi i Sverige är bortskämda med det eftersom vi är vana vid Moraknivar. De kanske inte är perfekta men vassa är de.

Med det sagt får den här kniven knappt godkänt. För det första är slipfaserna inte jämna mellan de två sidorna utan har olika höjd och vinkel. För det andra mäter Bamboozled 0,5-0,6 mm bakom eggen. Det är för mycket för en fällkniv.

Bladet är fullt flatslipat och gjort av D2

Trots det skär kniven tämligen väl. Det beror förstås på att geometrin i övrigt är duglig med ett helt flatslipat blad. Ett som dessutom hållts under tre millimeter tjockt.

Därför är det inga problem att mörda lite kartong och öppna paket med den här kniven. Inte heller skräms den av en tomat eller bit ost på picknicken. Dessbättre gör de enkla formerna på handtaget och bladformen att det går bra att tälja till en grillpinne också. Överlag en bra kniv för “EDC” eller vardagssysslor även om den mår bra av en ny egg.

Handtag

När man väljer att göra så här i formen enkla handtag finns det några fällor att undvika. Det har man gjort i det här fallet. Herr Lök har känt på sin produkt innan den hamnade hos CRKT. Exempel på dylika är formen på flipperfenan som inte får kröka sig bakåt och gnaga på pekfingret. Något som inte alls var ovanligt i flipperfenans barndom. En att annat är övergången mellan låsarm och handtag där det inte får finnas vassa kanter eller hörn.

Ett cigarrformat handtag med bolster av stål och skollor av G10

Vad man istället får är ett effektivt cigarrformat handtag i klassisk stil. Det innebär mjuka linjer med ett handtag som sväller aldrig så lite mot mitten samt har lika stillsamt välvda sidor. Materialet är G10 och bolstret är av stål. Skollorna är rejält slipade så förvänta er inte så mycket fäste från materialet som det kan vara i sina mer extrema former.

Sidorna är sedan skruvade i en stålram med två skruvar. Sedan finns ytterligare en uppsättning som håller bolstren på plats jämte den kupolformade och större pivotskruven. Det som behövs för att demontera kniven är T6-mejsel för de mindre skruvarna samt en T8 för pivotskruv samt clip. Men var medveten om att det finns fjädrar och annat kul att ta hänsyn till om du plockar isär Bamboozled.

Förutom att se bra ut fungerar handtaget även bra att arbeta med. Så långt storleken tillåter vill säga

Handtaget fyller handen hyfsat väl utan att vara enormt stort. Längden är relativt tilltagen med elva centimeter. Den ytan kan dessutom nyttjas till fullo eftersom det inte finns något som tvingar handen åt eller annat håll. Tjockleken är 1,3 cm och höjden 2,2 cm.

Ett extra omnämnande förtjänar den förtjänstfullt vinklade och rundade bakänden av handtaget som mjukt vilar mot handen när den placeras där. Faktum är att det mesta känns mjukt mot handen och det gör att Bamboozled är bekväm att arbeta med.

Öppning och lås

Som sagt, CRKT gör en grej av att kniven är assisterad. Det vill säga att den har en fjäder som hjälper till med den senare delen av öppningsrörelsen. Den första får du själv stå för. Det är för övrigt den lilla men betydelsefulla detaljen som skiljer den här typen av knivar från stiletter i lagens mening.

Den initiala rörelsen åstadkoms via en flipperfena. Därtill en snygg sådan som både är tämligen diskret och dessutom genombruten vilket ger ett luftigare utseende. Kombinationen av hygglig flipper, fjäderbelastat blad och kullager gör det här till en snabböppnad kniv.

Flipperfenan är liten, diskret samt genombruten. Det sistnämnda känns genomarbetat

Bladet löper som sagt på IKBS-kullager. Dess vara eller icke vara kan likt fjädrar i knivar diskuteras men om de finns skall de fungera väl och det gör de här. Det jag har emot dem är mest att de komplicerar rengörning vilket blir mycket tydligt om du skulle råka få sand eller annat skit i dem. Men i gengäld brukar det inte vara ett praktiskt problem om användaren är rädd om sina knivar.

Bamboozled bjuder på ett “liner lock” i stål

Låsarmen är något knepig att komma åt men det fungerar

För säkerheten står ett liner lock. I det här fallet gjort i stål vilket är tämligen naturligt både givet prisläge och att det är samma material som hittas i ramen. På den här kniven fungerar låset utmärkt. Enklare och inte helt korrekt trimmade versioner av den här låstypen kan uppvisa tendenser till att låsarmen glider mot bladbasen om man applicerar kraft från fel håll. Men sådana test klarar det här låset utan anmärkning. Inte heller uppvisar Bamboozled någt glapp i sidled eller spel i höjdled. Således ett välkonstruerat lås.

Det är heller inte alltför överjävligt att släppa. Inga toppbetyg heller då designen på kniven gör att du måste pilla in mjukdelarna av tumspetsen i bladspringan för att komma åt låsarmen.

Att bära

Bamboozled är som synes en mycket spolformad kniv. Flippern är liten och inte vass den heller och vikten på kniven är något över ett hekto. Det ger en kniv som fungerar utmärkt som den fickkniv det är.

Clipet är ett “deep ride” men inte för mycket vilket är bra då det känns mindre mot handen

Sen gör kombinationen av rätt slät G10 och utformningen av clipet att kniven är lätt att dra och stoppa undan. En icke oväsentlig detalj hos en god vardagskniv. Det är ju ofta små snabba snitt som kniven används till. Hala fram den, skära av en snörstump för att binda upp den förbaskade gummiplantan med för att sedan stoppa undan den igen.

Det enkla stålclipet har hyfsat med utrymme under för byxtyget

I fickan sitter kniven säkert och osynligt med hjälp av ett så kallat “deep carry”-clip. Det syns mycket lite av kniven när den sitter där. Materialet i clipet är stål och det är ett enkelt vikt sådant. Men formen är genomtänkt vilket ger god funktion. Särskilt som det inte känns särskilt mycket mot handen när du använder kniven. Det beror till stor del på att man inte gått hela vägen med “deep carry” och placerat clipet allra längst ut på handtaget. Det brukar ställa till problem genom att ge ett markant tryck mot handen. Så icke i detta fall.

En annan bra detalj med clipet är att man försänkt fästet i G10-sidan och använt sig av skruvar med platta huvuden. Det ger mer utrymme under clipet för tyg.

Det kan noteras att clipet inte är flyttbart så vänsterhänta har man struntat i.

Sammanfattningsvis

Just den här kniven verkar inte ha slagit något vidare i Internetknivkretsar om det nu finns ett sådant ord. Det säger jag med tanke på att en sökning på Google ger exakt noll träffar på recensioner av den här kniven från CRKT och detsamma gäller om man ger YouTube en chans. Så det här är en ovanlig text tydligen.

Det trots att kniven inte bara bjuder på ett sympatiskt utseende utan även är en debut för ett intressant namn i och med representant nummer två från Onionfamiljen.

Bamboozled är en utmärkt EDC-kniv som kunde varit ännu bättre

Överlag tycker jag att Bamboozled har en del på pluskontot som gör den till en både intressant och tämligen bra EDC-kniv.

Men så finns det lite smolk i glädjebägaren. Ett sådant är den förbaskade assisterade öppningen. Vanligen är jag inte lika allergisk mot dem som många recensenter kan vara. Det brukar nämligen finnas en uppdelning mellan den genomsnittlige knivköparen och entusiaster därvidlag har jag förstått. Det är därför fjädrarna finns, de säljer bra enligt tillverkarna.

Men den här gången skar jag mig rätt illa i fingret vid ett tillfälle på grund av den. Orsaken var att för att fälla ihop kniven måste bladet pressas in den sista biten med en smula kraft. Och när handtaget är så här slankt och hela bladet skall in i kniven så hamnar fingertopparna nära skåran vid själva hopfällandet. Den här gången hamnade lillfingret för nära och jag tryckte igen bladet över fingertoppen.

Man får lära sig att låta bli att göra så förstås men på den här kniven hade den förbaskade fjädern inte behövts alls. Men jag gissar att många gillar “stilettkänslan” när bladet poppar ut.

Sedan anser jag att kniven tjänat på en bättre slipning med jämnare slipfaser och mindre stål bakom själva eggen.

CRKT Bamboozled får en att undra vad som mer kan komma från det här samarbetet

I övrigt är jag däremot tämligen positivt inställd även efter att ha ägt den här kniven ett tag. Materialen är inte alltför pjåkiga, för att vara CRKT kanskte bör tilläggas och även tillverkningskvalitén får godkänt. Med andra ord är debuten för samarbete mellan CRKT och Onion Jr inte alls oäven. Bamboozled är en snygg kniv och därtill praktisk.

Specifikation:

Längd utfälld: 198 mm
Längd hopfälld: 113 mm
Vikt: 105 g
Bladlängd: 85 mm
Godstjocklek: 2,7 mm
Bladstål: D2
Handtag: G10 med stålbolster
Lås: liner lock

Producerad av: CRKT, tillverkad i Kina

/ John

Uppslagsbok för knivrecensenter

Vad jag tittar på när jag recenserar knivar – de 100 punkterna!

Den här genomgången är en lätt reviderad version av en text jag publicerade för flera år sedan. Den ingick i en liten serie som ämnade förklara hur åtminstone jag resonerar och tänker när jag recenserar något. Bakom en sammanfattning som kanske lyder “Kniven skär väl, har godkänd ergonomi men upplevs lite tung i hand samt är trevlig att se på” döljer sig en hel del visade det sig.

Så här formulerade jag mig om ämnet då det begav sig.

För att travestera ett känt filmcitat “Livet är som en låda knivar, du vet aldrig vad du får”.

Nu blir det “nörderi” på hög nivå. Dags att gräva ned sig i specialintressenas allra djupaste träsk och förbli där ett gott tag.

Det här med att recensera något blir vad man gör det till och det gäller förstås inte bara knivar utan allehanda ting.

För att sortera i tankebanorna har jag under en period valt att sätta de olika delarna jag undersöker när jag recenserar fällknivar på pränt. Det blev en tämligen diger lista visade det sig. Det är fler detaljer som studeras än vad man vid första anblicken kan tro. Sen gäller det att sammanfatta alla intryck och koka ned det till en läsbar text även om jag tenderar att vara tämligen utförlig därvidlag. Kanske till och med långrandig?

Listan är inte komplett än och det här är en text som kommer att revideras efter hand men i skrivande stund omfattar mer än etthundra punkter och ser ut som följer:

A. Första intryck

Hur ser kniven ut och hur upplevs den inledningsvis?

(förpackning/ask/låda)

1. Vilket formspråk har kniven?

  • Är den: Traditionell/modern?
  • Liten/stor?
  • Slank/grov?
  • Lätt/tung?
  • Har den: Format/rakt handtag?
  • Mycket/lite friktion i greppet?
  • Finns det något tydligt utmärkande eller unikt?

2. Hur är detaljerna utformade?

  • Vilken typ av skruvar är aktuella? Mejsel/stjärn/torx/specialhuvuden, storlek, pivot – dekorativ eller standard etc?
  • Hur ser eventuellt clip ut? Utseende och placering, flyttbart eller ej?

3. Vilken färgställning är aktuell?

  • : Blad?
  • Sidor/skollor/bolster?
  • Skruvar, pivot, ram?
  • Backspacer/distanser?
  • Logotyper och märkningar?
  • Clip?

4. Övriga bedömningsområden

  • Hur upplevs passning och byggkvalitét (“F&F”)?
  • Är ytbehandlingarna som beskrivet? Exempelvis tumlade, blästrade eller slipade ytor, bladbeläggningar, färg etc
  • Hur känns kniven att greppa i hopfällt läge?
  • Hur är balansen i hopfällt läge?
  • Är det lätt att byta grepp eller vända kniven när den är hopfälld?
  • Hur upplevs fattningen när kniven skall öppnas?
  • Förutom tidigare nämnda form, hur uppfattas storlek på handtaget – längd, höjd och tjocklek?
  • Vilka är proportionerna mellan handtagets storlek och bladets längd?
  • Hur ser övergångar mellan olika material och komponenter ut?
  • Vilken kvalité är det på ytbehandlingarna?
  • Kvalitet på skruvar (senare)
  • Sitter bladet/bladen centrerat i ramen?

B. Öppning och lås

1. Hur känns kniven att öppna

  • En eller flera – går kniven att öppna med mer än en metod?
  • Vilken typ av öppningsmekanism är aktuell? Flipper, hål i bladet, tumknoppar, knappar/fjäder, AO, tvåhandsfattning, nagelskåra, gravitation, diskar, “wave-funktion” etc.
  • Hur är åtkomsten av öppningsmekanismen?
  • Är kniven ambidextriös?
  • Hur känns själva öppningsrörelsen? Både vad gäller mjukhet och motstånd.
  • Hur stort är motståndet som skall övervinnas för att påbörja öppning (“detent” alt “pull”)?
  • Hur fungerar öppningsmekanismen under själva rörelsen?

2. Hur låser kniven och hur släpper låset?

  • Om det finns lås, vilken typ är aktuell?
  • Finns det någon tendens till rörelse i bladet i horisontellt eller vertikalt (glapp eller spel)?
  • Är låset lätt att komma åt när det skall släppas?
  • Hur stort är motståndet när låset skall deaktiveras?
  • Hur känns bladet att stänga (walk & talk)? Är kniven exempelvis en “freedropper”?

C. Blad

Hur är knivens viktigaste del utformad?

  • Vilken bladform är aktuell? Är det ett “normalblad” eller en drop point, clip point, upswept, wharncliffe, spearpoint, dolk, sheepsfoot, spey, pen etc?
  • Är formen renodlad eller modifierad? I så fall hur?


1. Vilka mått har bladet?

  • Längd?
  • Bredd/höjd?
  • Godstjocklek?

2. Övriga bedömningsområden

  • Hur är spetsen designad?
  • Har bladet ricasso – ansats?
  • Styrkor respektive svagheter hos vald bladform. Generellt och i relation till tänkt användningsområde.
  • Finns det dekorativa element (hål, “blodskåror” eller liknande)?
    • Tillför de någonting estetiskt och i så fall vad?
    • Om det finns sådana detaljer – hur fungerar de rent praktiskt?
  • Har bladet text och logotyper? I så fall är de väl utförda och hur stora?
  • Vilken typ av yta har stålet? Är det exempelvis tumlat, blästrat, polerat, målat, försett med satinfinish eller beläggning (DLC etc) eller kombinationer av dessa.
  • För och nackdelar med respektive typ av ytbehandling.
  • Hur uppträder stålet? Generella egenskaper och egna erfarenheter.
  • Hur bra tar kniven egg och hur uthålligt är stålet?
  • Är bladet lätt att underhålla med avseende på reprofilering, slipning, skärpning/bryning, strigling.
  • Hur upplevs rosttrögheten?
  • Vilken typ av slipning är aktuell? Är bladet: skålslipat, flatslipat, konvext slipat, mejselslipat eller variationer på dessa?
  • Hur ser slipningen ut? Är bladet enkelt eller kombinationsslipat? Är sekundäreggen hög/låg, sabelslipad, “skandinavisk”, fullt flatslipad etc.
  • Hur mycket gods har bladet bakom eggen?
  • Hur förhåller sig slipning och geometri i relation till stålvalet?
  • Hur ser relationen mellan egg- och bladlängd ut?


4. Är fabriksslipningen väl utförd?

  • Är eggen jämnbred från häl till spets?
  • Är eggarna om kniven inte är mejselslipad, symmetriska på båda sidor?
  • Är eggen centrerad i relation till bladet?
  • Hur ser området kring eventuell ricasso/ansats ut (“plungeline”)?

D. Handtag/grepp

Hur upplevs kniven i handen?

1. Hur är handtaget konstruerat?

  • Har kniven ram eller ej?
    • Om ja hur är den utförd? Hel/partiell, dold/synlig, urborrrad/massiv?
    • Är konstruktionen öppen eller “hel”?
  • Hur ser handtaget ut, vilken typ handlar det om? Är det exempelvis: rakt/format grepp, vinklat i relation till bladet exempelvis “pistolgrepp”, finns urtag för fingrarna, är sidorna platta/tredimensionella etc.
  • Hur känns kniven att hålla i grundläggande grepp? “Hammargrepp”, “sabelgrepp”, omvänd fattning/”reverse”, “fillipino” – tummen långt fram på bladet, “icepick” – nedåtriktad, i “nypan” – “pinchgrip” med flera varianter.
  • Vilka material har använts i ram och grepp?
  • Hur upplevs balansen generellt?
  • Hur balanserar kniven i de olika greppen?
  • Hur uppfattas vikten när kniven greppas?
  • Är kniven “livlig” i handen – lätt att manövrera?
  • Är det lätt att skifta mellan fattningar?
  • Känns eventuellt clip i handen när man arbetar med kniven?
    • Fungerar lösningen praktiskt, estetiskt?
  • Finns hål för fånglina?
    • Om det finns, fungerar det rent praktiskt?

E. Att bära

  • Hur är det tänkt att kniven skall bäras? Löst i fickan, med clip, i fodral etc.
  • Hur ser eventuellt clip ut? Kort/långt, blankt/matt/färgat, tjockt/tunt, spetsigt/rundat, dubbelböj, etc.
  • Hur ser kniven ut i fickan? Hur mycket av kniven syns, hur väl syns clipet etc.
  • Är clipet flyttbart och i så fall till vilka positioner?
  • Är kniven lätt att dra och stoppa undan? Hur känns friktion mot tyg, spänst i materialet, utformning av “läppen”/ramp, storlek mm.
  • Hur mycket sliter kombinationen clip och material i greppet på textilier?
  • Hur upplevs de faktiska måtten på kniven i fickan?
  • Finns det kanter/hörn/flipperfenor som sticker ut?
  • Hur upplevs vikten när kniven bärs?
  • Är balansen i fickan god?

F. Funktion

Hur är kniven att faktiskt använda?

  • Hur uppträder kniven generellt? Stålsort och härdning i samklang med bladform, geometri och slipning och spetsens utformning etc.
  • Exempel på material som testas: Hår, papper – olika tjocklekar och typer, papp, kartong, trä – torkat och färskt, snöre/rep/tamp i olika material (t ex nylon och hampa), plast – hård och mjuk (förpackningar, “blisterpack”, PET-flaskor), mattor/gummi, buntband, tyg, tape – olika sorter, födoämnen som: rotsaker, grönsaker, kött/fågel/fisk, ost, frukt.
  • Sedan undersöks
    • Hur smidig kniven är att använda vid “snabba skär” – att öppna brev, paket, förpackningar, skära av snören och andra småsysslor.
    • Hur kniven känns att använda under något längre tid som täljande och/eller matberedning.

G. Vilket “andra” intryck ger kniven?

  • Hur relaterar designen till tänkt användningsområde på ett teoretiskt plan. Är formgivningen lyckad? Fungerar den som tänkt?
  • Hur förhåller sig kniven till “klassen”?
    • Vad gäller: sort/stil
    • Vilken är konkurrensen?
    • Hur står testobjektet sig i konkurrensen?
  • Har kniven några utmärkande egenheter som inte upptäckts tidigare?

H. Sammanfattning

En extensiv genomgång. Sen bakas de flesta upplevelser ihop till ett intryck som beskrivs med någon rad. Men likt ett gränssnitt finns det mer “under huven” än vad som visas.

1. Nyanserad, ändrad eller stadfäst uppfattning?

2. Styrkor och svagheter – vilka detaljer är bra respektive mindre bra eller t o m dåliga?

3. Därefter tillkommer:

Teknisk specifikation:

Längd utfälld:
Längd hopfälld:
Vikt: g
Bladlängd:
Godstjocklek:
Bladstål:
Handtag, material:
Lås:

Producerad av: , tillverkad i

Den tekniska specifikationen ser förstås annorlunda ut beroende på om det är en fällkniv eller en fastbladare som bedöms.

En gammal bild som jag döpte till “Knife Migration”

Alla eller delar av de här punkterna kan beaktas vid ett test av en kniv. Sen är det förstås ytterst varierande vilken vikt som fästs vid de olika delarna. Det påverkas av typ av kniv, tänkt användningsområde, ingående material, prisnivå och så vidare. Enkelt uttryckt en kockkniv, en dykarkniv, en jaktkniv och en fickkniv bedöms inte efter exakt samma kriterier. Någon hävdade att man borde göra det. Jag håller inte med och det är området för ett annat inlägg.

/ John, din knivrecensent i etern

Recension QSP Osprey

Med modellen Penguin har QSP fått en dunderhit vilket inte minst märks på det stora antal versioner den kniven finns att tillgå i nuförtiden. Inte mindre än tre storlekar, olika material i handtaget och t om ett par varianter på öppningssystem.

Om dagens recensionsobjekt kommer uppnå samma status återstår att se men av någon anledning tror jag inte det. På grund av bladformen är den nämligen något mer generisk men det är ändå en fällkniv som lever gott på egna meriter. Men ett litet tecken på framgång kan skönjas då även den här modellen börjar knoppas av sig i olika varianter.

Dags att ta en närmare titt på QSP Osprey!

QSP QS139-B Osprey

Som sagt, material och utförande är det inget fel på och inte heller grundformen. Men däri ligger troligen skillnaden knivarna emellan. Den här knivens drop point-blad gör att den inte sticker ut i mängden lika mycket som den mer dramatiska raka eggen på sin släkting. Men personligen föredrar jag egentligen den här typen av bladform om jag inte har någon speciell uppgift i åtanke. Jag delar inte den numera rätt vanligen uttryckta åsikten att Wharncliffe/Sheepsfoot-blad är de “bästa” för EDC-bruk.

Osprey, en modell från QSP som smugit en aning under radarn, kanske beroende på att det är en rovfågel?

Blad

Bladet som jag inledningsvis varit inne på är 82 mm långt och så pass tunt som tre millimeter. Höjden på bladet är 21 mm och själva formen är rätt “snäll” då bladet inte är extremt spetsigt eller så. Den mjuka buken gör att bladet ser lika bruksinriktat som det är. Enkelt men välfungerande skulle det kunna sammanfattas.

Ett okomplicerat blad, en drop point med nästan full flatslipning

Finishen är en sympatisk satin. En av mina favoriter då den blanka ytan skänker lite flärd samtidigt som den inte är extremt känslig för slitage. Och till skillnad från säg en blästrad yta så öppnas inte porerna upp för rost heller.

Nu är inte bladet särskilt rostbenäget i vilket fall eftersom stålet är 14C28N från Sandvik. Här är det härdat till 59-61 HRC enligt uppgift. Med tanke på att kniven hållt skärpan väl under den första delen av testperioden så verkar det stämma väl.

I övrigt kan sägas om bladet att det är diskret märkt med QSP-loggan i litet format på en ricasso och ståltyp i ännu mindre format på motstående sida. Vidare kan konstateras att bladet är nästan fullt flatslipat men har en liten platt del som övergår i ricasso/flipper.

Fabrikseggen var mycket väl utförd. Det innebär att kniven kom vass och att eggen både är centrerad och jämn i höjd. En aningens litet “smil/kälkbacke” finns mot riccason till men annars en riktigt bra egg

Godkänd och relativt vass fabriksegg med en tendens till miss mot ricasson till

Det märks också när man börjar skära med kniven. En bra egg, en praktisk bladform som är 0,4 mm tjock bakom eggen och en bra spets gör att de flesta utmaningar känns hanterbara. Den första uppgiften kniven fick bita i var väl i ärlighetens namn inte särskilt utmanande. Att tillreda en macka under ett knivkastningpass. Det innebar mest att bröd, en skiva tomat, gurka och en bit salami. Men det gjorde kniven ändå med den äran. Osprey uppträder i det här fallet nästan som en liten skalkniv vilket är ett bra betyg för en EDC-kniv.

Mer intressant är kanske hur kniven fungerar för att tackla all den förbaskade plast som finns överallt nuförtiden. Men svaret är…mycket bra! Det gäller såväl punktering av sega plastförpackningar kring mat men även tjockare plast som PET-flaskor och dunkar. Det är ett av skälen till att jag uppskattar en god spets på mina EDC-knivar.

Eftersom eggen var vass biter den även bra vid grundare skär som när jag skar av ett antal buntband vilka användes för att fästa upp ljuddämparen på min gamla Volvo. Även paketöppning där man först skall skära av nylonband för att sedan attackera kartongen i sig efter att ha öppnat all tejp går utmärkt.

Kort sagt Osprey är en utmärkt EDC-kniv. Särskilt som den faktiskt skär bra i trä också. Med tanke på det mindre formatet på särskilt handtaget är det inte mitt första alternativ som den enda kniven för friluftsliv men överlag gör den inte bort sig i den rollen heller.

Handtag

Handtaget är enkelt uppbyggt och utgår från en polerad ram i rostfritt stål. Till skillnad från många andra knivar är den emellertid inte lättad på något vis. Högst troligen för att hålla ned priset. Det innebär trots allt ytterligare en stunds maskinbearnbetning per enhet och tid är som bekant pengar. Det för med sig både för- och nackdelar. Nackdelen är förstås att kniven blir något tyngre än den kunnat vara men då totalvikten är respektabla 92 gram ändå så är det inte mycket att orda om. Mer tydligt är oftast att balansen förskjuts mot handtaget till.

Men inte heller på det området är slutresultatet dåligt. Visst, helt ultimat är den inte utan balanspunkten återfinns någon centimeter bakom pivotskruven och med en lättad ram hade den troligen varit perfekt.

Skollorna är i det här utförandet gjorda i blå Micarta

Fördelen med en helt slät insida är emellertid att kniven blir mycket lätt att rengöra. Särskilt när den som här till största delen är öppen i ryggen. Kniven har annars en liten, partiell back spacer som är gjord i samma material som resten av handtaget fast i avvikande färg vilket innebär svart i det här fallet. Back spacern inkorporerar även ett fånglinehål. Det är för övrigt stort nog att rymma en standard 550-fallskärmslina.

Matererialet återkommer som sagt i handtagssidorna och är förstås Micarta. I det är fallet är den blå och om man önskar annan färg finns även brun och grön att tillgå. Sedan kan man lyxa till det med några olika varianter av “shredded“-kolfiber alternativt tyngre mässing och koppar i handtaget. Förvisso snyggt att se på men det gör kniven ca femtio procent tyngre och vad det gör med nyss nämnda balans vill jag inte ens tänka på. Men för metallfetishisten är det ett alternativ.

Osprey är nästan helt öppen i ryggen vilket tillsammans med en slät insida gör den lätt att hålla ren

Handtaget är strax över en decimeter långt, ca 1,9 cm högt och har en tjocklek på 1,2 cm. Det tillsammans med den friktion som finns naturligt i materialet ger ett gott fäste. Naturligtvis inget extremt sådant givet handtagets raka och enkla form men tillräckligt. För att ytterligare förbättra den detaljen finns räfflor på bladets rygg.

I övrigt kan sägas att sidorna är helt flata men att kanter och hörn är väl rundade och inte orsakar några obehagligheter. Överlag är det här ett mycket bekvämt handtag utan att för den skull vara det bästa som gjorts.

Kniven ligger bra i handen men för min del kunde den möjligtvis fått vara lite fyllligare

Men till alla normala grepp fungerar Osprey utmärkt. Det gäller förstås de grundläggande fattningarna som hammargrepp och sabelgrepp. I det förstnämnda är jag extra glad för att clipet inte påverkar handen särskilt mycket. Möjligen kan jag konstatera att för min handstorlek kunde kniven fått vara lite större. Särskilt tänker jag då på höjden. Känslan blir lite krampartad om jag skall hålla kniven i ett fast grepp. Men i gengäld ser jag inte den här kniven som en redskap jag skall arbeta med under längre tid så det är lite mer av en akademisk fråga

I allmänhet är dock kniven lätt att hantera och det gäller även om och när man skall skifta grepp. Tack vare att eggen är dragen tämligen nära handtaget är det också lätt att hålla kniven i nypan för detaljarbete.

Öppning och lås

Osprey är en dedikerat flipperöppnad kniv. Det innebär att alla andra metoder är uteslutna. Så vet du med dig att du inte uppskattar den typen av öppningsmetod skall du välja en annan modell från QSP.

Flipperfenan är tämligen diskret men välfungerande

Trots formen på flipperfenan fungerar den både att dra bakåt och trycka nedåt även om det förstnämnda är det som den är gjord för. Generellt gillar jag formen på den här fenan då den är både effektiv sett till funktion och diskret som i att den inte sticker ut för mycket.

Effekten när du trycker på den är god. Mycket av det beror på ett gediget kunnande vid det här laget vilket resulterat i användande av god geometri. En annan bidragande faktor är förstås de eminenta kullager i keramik som Osprey ståtar med.

Liner locken på Osprey är inte helt lätt att komma åt men fungerar utan anmärkning

Låset är en liner lock. Därtill en förbaskat välgjord sådan. Inget extraordinärt eller nydanande men det bara fungerar. Det är pålitligt såtillvida att det tar varje gång kniven öppnar och oberoende av farten på bladet vilket inte alltid är fallet med alla knivar. Inte heller glider låsarmen under tryck vilket gör att du kan lita på låset. Med det sagt hade jag inte utsatt den här typen av lås för den misshandel som ett “Cold Steel test” innebär. Det vill säga det är inget man skall pressa till sin absoluta gräns.

Åtkomsten är inte den absolut bästa men definitivt bra nog. Låsarmen har räfflor för ökad friktion och motsatt handtagssida och ram är något försänkt. Möjligen skulle det kunna gjorts bättre. Men i gengäld blir liner locks säkrare på det här viset. Annars finns alltid risken att man råkar släppa låset om kniven vrider sig i handen.

Att bära

Som tidigare nämnts är Osprey ingen jättelik kniv. Någon decimeter på längden, 108 mm för att vara exakt och en vikt på 92 gram är inte mycket att orda om. Särskilt inte som man har kommit ihåg att runda av de hörn och kanter som behöver mjukas upp. Det gäller särskilt back spacerns bakre kant samt flipperfenan. Det är de delar som handen mest kommer i kontakt med när man skall ned i fickan eller råka dunsa i kniven i andra sammanhang.

Den här kniven ståtar med ett mycket bra wire-clip

Det i kombination med ett par flata sidor i ett material som är relativt mjukt mot handen gör att Osprey är lätt att både dra och stoppa tillbaka i fickan.

Mycket bra spets som inte pekar utåt, godkänt utrymme under och bra spänst gör det här clipet till en vinnare

Men det som höjer Osprey över många andra knivar är det suberba clipet. Det är ett wire-clip som tillhör ett av de bättre. Det är fäst med en skruv i två försänkta spår i handtagssidan. Eftersom motsvarande finns på båda sidor är clipet flyttbart.

Det bästa med clipet är dock att det är styvt nog för att inte röra sig i sidled. En synd som annars hittas även bland kända tillverkare av den här typen av clip. Därtill är funktionen sympatisk. Styvt nog att hålla kniven på plats på ett tryggt vis men ändå inte så hårt att kniven blir svår att få fast över kanten på en byxficka. Rampen är stor nog även den och utrymmet under rimligt bra. Där kunde man fått ta i lite mer men då riskerar å andra sidan ergonomin att bli lidande istället så jag föredrar det nog ändå så här. Skruvhuvudet som håller clipet på plats stjäl förvisso lite utrymme men det är åtminstone rundat.

Sammanfattningsvis

Jag vet inte riktigt säkert hur det går till rent fysiskt men det verkar som en fiskjuse återfinns i skuggan av en pingvin. Dock är jag inte helt säker på att den borde befinna sig där. I mitt tycke är det här faktiskt en lika bra modell även om jag personligen föredrar tumknoppar som öppningsmetod. Men också i det här fallet har QSP en utmärkt grundmodell att bygga vidare på. Något de för övrigt verkar tro själva också då det arbetet redan är inlett.

QSP verkar själva tro på modellen då den redan börjat dyka upp i fler versioner

Rent utseendemässigt kanske inte Osprey är en fågel som får någon att haja till när de skådar den. Den är rätt “snäll” vad linjespel beträffar. Men understundom kan det vara rätt skönt också. Allt behöver inte vara extraordinärt, utanför “boxen” eller extremt. Ibland fungerar “välgjort” också. Det är vad Osprey är, ett gott hantverk.

Här får du en kniv med godkända material i form av keramiska lager, ett blad i 14C28N-stål och ett flertal handtagsmaterial att välja emellan. Micarta, mässing, brons och kolfiber borde täcka de flesta smaker.

På köpet erhålls en kniv med ett trevligt handhavande i form av en snabb och säker flipper och ett lås som inte bjuder på några överraskningar. Utöver det får du ett riktigt bra wire-clip och därmed en kniv som gör sig bra i fickan.

Sedan icke att förglömma, det här är en förbaskat praktisk liten gynnare!

QSP Osprey där den hör hemma, vid sjökanten. I den här sjön häckar för övrigt ett flertal par fiskgjusar

Så om det låter som det vore något för dig får du punga ut med ca 850 kr för den här varianten med Micartahandtag och ytterligare någon hundralapp om du vill ha kolfiberskollor istället. Ja, förutom i skrivande stund då det är superrea på kniven och den kan köpas för 679 kr här på Knivshop.se.

För de slantarna för du en förbaskat bra EDC-kniv.

Specifikation:

  • Längd utfälld: 190 mm
  • Längd hopfälld: 108 mm
  • Vikt: 92 g
  • Bladlängd: 82 mm
  • Godstjocklek: 3 mm
  • Bladstål: Sandvik 14C28N
  • Handtag: Micarta
  • Lås: Liner lock

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina

/ John

Recension CRKT Jake

– en blivande klassiker?

Vid något tillfälle undrade jag om Ken Onion ritar samma kniv om och om igen och följdfrågan som uppstod var huruvida det är av godo eller ej? Det är den sista frågeställningen som är mest aktuell i det här fallet.

Alla stora knivmärken har sina egna framgångsrika modeller. De som lever sitt eget liv aningen bredvid trendfårorna och som därmed blir knivvärldens “Evergreeens” och inte sällan kassakor för företagen. Kershaw Blur är en sådan och nu verkar det som om CRKT, efter visst experimenterande, har en modell som fyller samma nisch. Eller som i alla fall har potentialen att göra det.

Kniven jag talar om är förstås den här kallad Jake kort och gott.

CRKT Jake

Jämförelsen med Kershaw Blur är inte så märklig som det först kan tyckas. Egentligen skall knivar presenteras på sina egna meriter och inte jämföras med andra men det är svårt att inte göra det i det här fallet då knivarna är tämligen lika både till utseende, storlek och funktion. Inte minst har de samma upphovsman, den Hawaii-baserade knivmakaren och designern Ken Onion.

Namnet på kniven förtjänar ett extra omnämnande då det lär vara namnet på en av Onions fans och tillika en polis som eftersökte den perfekta EDC-kniven. Utifrån det skapade Onion en customkniv som dock var en mer solid frame lock med gummipaneler i handtaget. Det här är CRKTs tolkning av den kniven.

CRKTs tolkning av en customkniv signerad Ken Onion

Twitterversion: CRKT Jake, en av de mer exklusiva knivarna i katalogen med potential att bli en framtida klassiker!

Blad

Drop point kallas en av de mest kvintessentiella bladtyperna. En sådan hittas här, särskilt den här versionen är klassisk då den svagt sluttande ryggen endast “droppar” svagt vilket gör att bladet närmast är rakt till formen. Vad det ger är ett blad med tilltagen buk som utgör mer än halva egglängden men som ändå lämnar en bit rak egg närmast handtaget att arbeta med.

Längden är den i millimeter något udda siffran 84,43 mm. Orsaken är att kniven baseras på tumstorlekar och då skrivs längden till 3,3″ vilket är lättare att utläsa. Tjockleken på bladet hamnar på samma vis strax över 3,5 mm och höjden på bladet är som mest 28 mm. Det är faktiskt aningen lägre precis in mot handtaget till.

Ett åtta och en halv centimeters drop point-blad

CRKT har gått från att vara en av de värsta syndarna vad beträffar “billboarding“, att affischera hela bladen med text till att i det här fallet vara riktigt smakfulla. Logotyp på en sida i diskret storlek jämte designer och någon form av serienummer på motstående.

Särskilt diskret blir det då bladet är tämligen mörkt grått till följd av en längsgående borstad look som fått sig någon form blästring.

Stålet som använts är ett steg uppåt från de för CRKT så vanliga 8Cr-kombinationerna. Här hittas istället 12C27 från Sandviken. Men varför man inte valt det utvecklade och bättre 14C28N övergår mitt förstånd. I och med det här valet uppstår nämligen en av knivens nackdelar.

Men innan vi kommer in på den kan sägas att bladet har en flatslipning som sträcker sig över hela bladets höjd och att det smalnar av från ca en tredjedel av bladets längd. Tjockleken bakom eggen mäter jag till 0,5 mm vilket inte är helt imponerande för en kniv som siktar mot att vara en optimal EDC-kniv. Det som kan sägas till försvar är att eggen blir stark men den hade helt klart tjänat på att vara minst en tiondels millimeter tunnare. Men knivtillverkare nuförtiden litar inte på vare sig sina stål eller sina användare. Det senare med rätta kanske med tanke på vissa tester de utsätts för på nätet. Men det är ett sidorspår.

Bladfinishen är borstad och blästrad och stålet är 12C27

Sedan var det nackdelen med stålet. Det är inte förmågan att ta en god egg. Ni som kan era knivstål vet att det här stålet är vad som hittas i många gamla Moraknivar. Vasst kan det således bli. Och det var det även vid ankomst. CRKT får godkänt på den fronten utan att vara extremt bra. Något som är bra är däremot att det sharpening choil som finns är stort nog för att fylla sin funktion.

Jake har fått agera förpackningsöppnare på jobbet under testperioden. Det innebär mycket plast och kartong

När förpackningen till en ny säng skulle brytas ned i mindre bitar uppenbarar sig en del av problemet med stålvalet

Problemet jag har med 12C27 i det här utförandet är att det blir slött fort. Efter en stunds skärande märks det tydligt att eggen tappar i skärpa. Särskilt tydligt blir det när man ger sig i kast med större mängder kartong. Ett material som är rätt vanligt i vardagsapplikationer. Åtminstone i min tillvaro som i det här fallet när en ny säng inhandlats. Nästan lika vanligt är dessvärre plast. Även i de materialen märks det att stålet inte är det mest uthålliga. Eggen biter bra när den är vass men inte särskilt länge. Det blev extra tydligt när jag tog med kniven till jobbet ( professionell köksmiljö) där den fått agera paketöppnare.

I gengäld är geometrin relativt bra för att vara så tjock bakom eggen. Jag förutspår att när jag sedan slipar om kniven och flackar ut eggvinkeln kommer Jake att bli rena skärmaskinen. Den är duglig som det är nu. Det skall sägas till kniven försvar att den skär relativt bra även när den inte är rakbladsvass vilket är tacknämligt och det är en egenskap som till stor del kan tillskrivas bladgeometrin.

Handtag

Materialet som dominerar i det här handtaget är anodiserad aluminium. Av det har man tagit två rejäla stycken, 4,5 mm tjocka och format ett stadigt och bekvämt handtag. I sidorna har sedan frästs fickor som härbergerar paneler i svart G10. Runt hela handtaget löper en fasad kant som rundar av formen.

Handtaget är gjort av aluminium med paneler i G10

Handtaget är öppet i ryggen sånär som på en partiell back spacer, även den i aluminium. Den utgör även fäste för fånglina. Den luftiga konstruktionen i kombination med den helt släta insidan gör den här delen av kniven mycket lätt att rengöra. Men att för den skull tro att den är kniven är helt gjord för lera och sand är att sträcka sig för långt då det finns andra detaljer som är mer svåra att rensa om så behövs.

Ryggen är öppen och insidan slät vilket underlättar rengöring

Den här konstruktionen består nämligen av rätt många delar. Du har paneler som är skruvade på plats och under en av dem hittar du skruvarna som håller back spacern på plats. Sedan har du lager och lagerskålar för dem att löpa i då sidorna som sagt är gjorda i alumimium. Kniven har även en lös intern stoppinne. Alla skruvar är i storlek T6 utom pivotskruven som är av T8 storlek.

Jake består av rätt många delar och skruvar. Skall kniven tillkommer förutom delarna på bilden ytterligare fem skruvar, en panel samt låsarmen

Det mjukt formade handtaget är 107 mm långt varav 10 cm är greppyta. Tjockleken är lite över tretton millimeter och höjden som mest 32 mm.

De i handtaget infällda G10-panelerna har bra klös och ger därmed bra fäste. Appropå fäste hittas “jimpings“/räfflor både på låsarmen, basen av bladryggen och inte minst på aluminiumdelen som utgör fånglinehål.

På tal om aluminium kan väl konstateras att är det någon nackdel det materialet har så är det hur det åldras. Inte med värdighet kan väl sägas. Så om “patina” eller snarare slitage är något du bekymrar dig över kanske du skall kika på en annan kniv. Med det sagt kan sägas att anodiseringen på den här kniven hållt färgen väl och några större märken efter skav inte uppkommit. Men sen har jag bara haft kniven i ett par månader också.

Balansen är god och handtaget mycket sympatiskt

Sammantaget bidrar både storleken och formen det här till ett mycket bra handtag med något litet undantag. Men överlag är det riktigt bra oavsett vilken fattning du föredrar. Hammargrepp för styrka, sabelgrepp för precision eller kanske ett styrande pekfinger på bladryggen, allt fungerar. Detsamma kan sägas om omvända grepp som när kniven hålls för att tälja mot kroppen eller som en ishacka. I och med att kniven inte är överdrivet tjock i framänden fungerar även grepp i nypan väl.

Öppning och lås

Jake är en dedikerat flipper-öppnad kniv. Du kan till nöds pilla upp den med två händer också då motståndet i detentkulan inte är så hårt trimmat men det är inte särskilt smidigt.

Med den lösningen är det viktigt att man har en bra flipperfena och det har Jake även om funktionen kunde varit snäppet bättre. Det är nämligen inte själva flipperfenan som är problemet. Den är förvisso liten men formen väl uttänkt. Det gör att man både kan pressa den nedåt och dra bakåt även om det är det sistnämnda som fungerar bäst. Därtill har man genomborrat den vilket gör utseendet luftigt och gör att den ser mer arbetad ut. De små räfflorna som finns för att öka friktionen gör vare sig till eller från då det är formen som ger fästet.

En liten men bra flipperfena

Vad jag menade med att funktionen kunde varit bättre är att motståndet inte är perfekt intrimmat. Det gör att kniven inte känns så krispig när den öppnas som den borde. Den är inte dålig men tillhör inte heller toppskiktet vilket innebär att du medvetet måste trycka till och inte var för “blöt” i själva utförandet för då står du där med ett halvt utfällt blad. När du väl vant dig är det dock inget som orsakar problem eller irritation.

Eftersom Jake har IKBS-kullager borde bladet vara snabbare men är som sagt inte det. Men de räcker till för att ge bladet mjuk gång. En sak som dock är mindre bra är att pivotskruven som på så många flipperknivar har en tendens till att gänga upp sig pga vibrationerna som uppstår av kraften från bladet. Det vore nu inget problem om det inte var för att skruvskallen är extremt grund vilket gör att det föreligger risk att dra spåret runt även med kvalitetsverktyg. En droppe gänglåsning rekommenderas.

Låset är aningen speciellt då det är en “nested liner lock”

Taggarma på låsarmen anser jag vara aningen för aggressiva, inte på grund av mönstret men beroende på att låsarmen är tunn

Jake har fått en liner lock av lite speciell karaktär. Ibland kallas konstruktionen för “nested liner lock” vilket är något man tar till då låsarmen är av annat material än handtaget. Typiskt när massiv G10 eller som här aluminium används i kombination med stålet i låsarmen.

Funktionen är mycket pålitlig. Låset tar med säkerhet vid varje öppning och håller bladet på plats med auktoritet. Skall något negativt invändas är det att de förbaskade sågtänderna som låsarmen försetts med för bättre fäste är för vassa. Sedan är de som vanligt egentligen riktade åt fel håll för att fylla den funktion de är avsedda för. Man pressar ju inte låsarmen framåt vilket är riktningen de tar i utan åt sidan.

Att bära

Handtaget är förvisso fylligt på Jake men tillhör ändå inte de mest volumiösa. Snarare kan väl kniven betraktas som mellanmjölk i det fallet, inte för stor, inte för liten. I gengäld är vikten relativt storleken sympatisk. I reella tal innebär det strax över ett hekto i fickan. Inte mycket att bråka om storleken på bladet tas i beaktande. Inte heller är kniven allt för komplicerad att dra eller stoppa undan.

Ett relativt litet men starkt stålclip som känns förvånansvärt lite i handen

Däremot finns det annat som gör Jake lite mer bångstyrig i fickan. En sådan sak är G10-sidorna som är mycket sträva. I bästa fall kan man säga att de tillsammans med clipet gör att kniven sitter stadigare i fickan. Men det jag främst har i åtanke är den kraftigt räfflade back spacern som på grund av clipets positionering sticker upp en smula och inte alls är behaglig att slå till med handen. Det är något som händer tämligen frekvent om man är ute och går och pendlar med armarna till exempel.

Clipet ja, det är ett litet enkelt stålclip av vikt konstruktion. Spänsten är väl tilltagen och du lär inte tappa din kniv av den orsaken. Utrymmet under clipet är även det rejält för att härbergera även lite tjockare tyg. Rampen är bra och har den positiva egenskapen att det inte känns i handen trots att den är vinklad utåt.

Mindre bra för den vänsterhänte är att det här clipet inte kan skiftas. Varför är lite av ett mysterium då ett extra tag med fräsen hade åstadkommit den fördjupning i G10-sidan som varit nödvändig. Det finns nämligen inget i konstruktionen som förhindrar det. I gengäld får alla andra en snyggare presentationssida med mindre hål i.

Sammanfattningsvis

För några år sedan skrev jag en serie inlägg på temat “Jakten på den perfekta fickkniven” i ett annat sammanhang. En serie som ebbade ut en smula men ändå känns aktuell på något vis. CRKT Jake är nämligen en kniv som med lätthet kunnat ingå i den. Här hittas ett tilltalande utseende, en sund bladform och ett mycket sympatiskt handtag.

Svaret på frågan om det är bra eller dåligt att Onion åstadkommer liknande knivmodeller från stund till annan kan härmed anses vara besvarad. Åtminstone vad beträffar Jake. Den är resultatet av en inkrementell utveckling där grunden är Kershaw Blur men som han sedan arbetat med att överföra till en lika framgångsrik modell för CRKT. På vägen har det blivit knivar som Shenanigan, Prowess och Hi Jinx men nu är vi måhända framme vid slutdestinationen, Jake.

Även om kniven som sagt sägs vara ett “beställningsjobb” från ett fan av Ken Onion som önskade den perfekta EDC-kniven.

Jake är en mycket sympatisk EDC-kniv

Vägen till perfektion är lång och krokig men Jake är ett seriöst försök åt det hållet som möjligen stupar på ett par små detaljer även om de inte förtar intrycket som snabbt gjorde att det här blev en av mina favoriter i kategorin. Den är både snygg och praktisk och har därmed mycket som talar för den.

Men lite smolk finns i glädjebägaren. Jag vet inte vad det är med amerikaner och deras “jimpings“. De tycks anse att det enda sättet att få bra grepp om ett handtag är att få det att likna en igelkott eller kanske piggsvin med tanke på geografin. Så illa är det inte fallet med Jake men det finns klart ställen som inte hade behövt vara så skarpa. Ett sådant är skårorna som hittas på låsarmen. Med tanke på riktningen man pressar den i när den skall släppas gör de inte mycket nytta för funktionen och inte behöver man såga något med den heller. Men värre är det med räfflorna som hittas vid handtagsryggens slut. De är närmast vassa och irriterar mig då jag inte sällan slår i min hand i dem när jag är ute och går och har kniven i fickan. Än värre blir det då man skall stoppa ned handen i fickan och river sig på dem.

En annan mindre bra detalj är att man som användare behöver applicera gänglåsning på pivotskruven. Den lossar snabbt och spåren är mycket grunda vilket gör att risken att dra sönder gängorna är uppenbar.

Sedan går det inte att komma ifrån att likt Blur som jag i inledningen jämförde den här kniven med så skulle Jake tjäna på att släppas i versioner med mer avancerade stål. CRKT har tidigare benhårt hållt fast vid mycket enkla stål som 8Cr14MoV på majoriteten av sina knivar. Emellertid har de på senare tid luckrat upp den hållningen med ett par utflykter i knivstålens förtrollande land. Tyvärr har de små picknickstunderna ackompanjerats av rejäla prislappar.

Den här kniven skulle verkligen tjäna på att exempelvis förses med S35VN. Men redan skuttet uppåt till Sandvik 14C28N vore ett första steg. Varför man stannade vid 12C27 är för mig obegripligt. Det lär inte ha med pris att göra då skillnaden inte kan vara enorm. På sin hemsida skriver CRKT om stålet “Superior Performance: Sandvik 12C27 blade steel for excellent edge retention“. En märklig försäljningstext med tanke på att just det är en av det stålets akilleshälar. Det håller inte skärpan särskilt väl jämfört med modernare rostfria stål.

Jag hoppas att CRKT inser potentialen i den här kniven och ändrar sig på den punkten. Även om jag inte tror att det är särskilt troligt.

CRKT Jake är en god vän även på skogsäventyret

Nu kanske det låter som jag är negativt inställd till Jake men så är det absolut inte. De här små förändringarna skulle höja en redan mycket bra EDC-kniv till en av de bästa i sin klass. Potentialen finns där som sagt. Därtill är Jake en välbyggd kniv och funktionen som sagt riktigt bra.

Det lönar sig att kolla runt lite efter bästa pris i EU. I skrivande stund kostar den nämligen allt mellan 1500 kr upp till 2250. Förutom här på knivshop där den just nu kostar 1199 kr!

Specifikation:

Längd utfälld: 202 mm
Längd hopfälld: mm
Vikt: 108 g
Bladlängd: 84,5 mm
Godstjocklek: 3,53 mm
Bladstål: 12C27, Sandvik
Handtag: Aluminium, G10
Lås: liner lock

Producerad av: CRKT, tillverkad i Kina

/ J

Recension Gerber Vital


Gerber Vital är ingen bra kniv. Det är tveksamt om den ens kan kategoriseras som kniv. Snarare rör det sig om ett överprissatt plasthandtag avsett för dåligt slipade skalpellblad. Så, nu var recensionen klar redan i de första tre meningarna. Men jag ämnar trots det motivera varför jag är så hård i mitt omdöme av den här tingesten så ni kan bilda er en egen uppfattning.

Gerber Vital

Efter mina förra äventyr med produkter från Gerber* i form av fällkniven Paraframe och multiverktyget Armbar Drive så hade jag inte mycket tilltro till att den här prylen skulle vara mycket bättre. Samtidigt är hoppet det sista som över ger knivrecensenten som det heter eller kanske borde heta. Det bör tilläggas att jag inte köpt den här själv utan recenserar den åt bloggen Vasst.

Gerber Vital säljs som “flåkniv” främst inriktad mot jägare får man förmoda. Det låter ändå lovande. Rimligtvis borde det vara en grupp människor med vissa krav på funktion kan man tycka. Om det är det eller inte får väl försäljningssiffrorna visa till slut. Fast det är inget bra mått det heller. Reklam kan åstadkomma mycket märkliga saker har det visat sig.

De utbytbara bladen är det främsta försäljningsargumentet. Fel redan på idéstadiet enligt mig

Twitterversion: Gerber Vital, för den som vill betala alldeles för mycket för cirka 3 cm dåligt slipad egg i stål påminnande om mjukost.

Blad

Vanligen brukar jag skriva något om bladform och dylikt här. Det går inte. Det här är ett litet skalpellblad och de flesta vet hur ett sådant ser ut. Eller rättare sagt ett tämligen långt sådant med sina 7,1 cm. Förresten, det är vad som uppges i försäljningstexterna. Det är HELA bladets längd de anger men eftersom det till största delen består av fäste för själva bladet är den tillgängliga eggen 3,6 cm och inget annat. Det är påtaglig skillnad det! Det är därför kniven enbart avbildas från en sida i de bilder som saluför den på nätet.

Bladet är annars 1 cm högt och tjockleken är som vanligt för dylika kring 0,5 mm. Det är för övrigt den enda orsaken till att du kan skära något med det här bladet.

Ett skalpellblad i änden på ett plasthandtag

Stålet vete tusan vad det är. Det uppges vara 420** och det är inget att skryta med från början. Men det här är uselt härdat så efter ett par snitt i något annat än varmt smör kan du lika gärna avända sidan av en sked att skära med. Någon skillnad lär du inte märka.

Tydligen skall det här, återigen enligt diverse dåligt författade säljtexter motsvara “industriell standard #60”. Uppenbarligen gäller det endast måtten på bladet och inte kvalitén. Eggen är nämligen under all kritik trots att Gerber på sin hemsida hävdar att “/../ a surgically sharp blade cuts through game easily”. Det här kan vara bland det slöaste blad av den här typen jag stött på. Tur att man får sex av dem med på köpet. Det behövs kan jag säga. Eggarna på såväl bladet som satt på som ersättningsbladen är usla.

Jag har andra hobby- och brytbladsknivar som är väsentligt mycket billigare än den här men som trots det är avsevärt mycker vassare. Eftersom jag arbetar lite i läder har jag god erfarenhet av den typen av knivar.

Vad jag kan ge Vital på pluskontot är att bladen är mycket lätta att byta. Ett lätt tryck på knappen på hållaren och bladet kan dras framåt och lossar därmed. Att sedan sätta i ett nytt tar några sekunder även om du fumlar på vägen.

Den sida som vanligtvis INTE visas på bilder. Den som avslöjar att den tillgänglig egg är ca 36 mm

Enligt vad som skrivs om den här tingesten skall den vara avsedd för att flå djur med och “finstyckning”. Eftersom jag i min ungdom jobbat en del som styckare tillåter jag mig att hånle. Vad skall flås och styckas med något över TRE CENTIMETER egg, en bofink? Jo, jag kan ge dem att man möjligen kan passa och stoa djuret. Men varför inte ha en kniv till hela jobbet? Alternativt en buköppnare kompletterat med en riktig jaktkniv att arbeta med. Med tanke på att den tillsammans med bössan och ett par bekväma skodon är bland det viktigaste du har med dig ut i skogen så ser jag ingen poäng att spara in vikt just där.

Då jag inte är jägare funderade jag ett ytterst kort tag på om jag skulle försöka snitta upp en intet ont anande kyckling eller attackera en karré med ben med den här leksaken. Sedan insåg jag att det mest är löjligt då jag har ett helt batteri kompetenta köksknivar som är så mycket bättre.

Eggen är skrämmande dålig till och med i nyskick. Ojämn i höd och är tydligt kantrad på flera ställen och därmed inte särskilt vass

Istället gav jag mig på en bit läder. Jag brukar göra knivfodral från stund till annan och har därför en del sådant material liggande. Äventyret gick väl sådär. Ett par snitt sen var det bladet slött. Inte tusan hade det blivit lättare om jag skulle processat en älg med den här saken. Nedslagen övergick jag till att skära till kartong avsedda för något av min fästmös pussel. Tja, det gick ungefär lika illa. Efter några få minuter tappade nästa blad skärpan. Då återstod frågan om jag skulle ge mig på försöket att bryna bladen för att förlänga livslängden. Men varför i så fall inte ha en riktig kniv? Är inte poängen med utbytbara blad att man inte skall behöva att slipa knivar?

Det går förstås strigla, ståla och bryna dem till viss del men man måste ändå byta blad så ofta att det här blir en förbaskat dyr kniv över tid. Det finns en orsak till att skalpeller är engångsprodukter. En kirurg kan dessutom byta flera gånger under en operation. Skalpeller är gjorda för att vara rostfria, billiga och vassa en mycket kort stund, inget annat. De är förbrukningsmateriel.

En enda sak talar till den fördel för den här typen av blad och det är att de är så tunna att de skär någorlunda även när de är relativt slöa. Något som tjockare knivblad inte gör.

Handtag

Signalorange och svart gummi och ett stort utrymme för pekfingret. Det är argumenten för att köpa den här kniven enligt Gerber. Jag kan hålla med dem. De detaljerna kunde borgat för ett bra handtag bekvämt att hålla i. Nu är det inte det! Det av den enkla anledningen att någon på designavdelningen har läst att “jimping”, räfflor av något slag är bra att ha då det ökar friktionen så man inte tappar kniven. Därför försåg man den här lilla saken med vassa plasttaggar utspridda över handtaget. De hittas både på under och översida.

Handtaget är gjort av plast och har som synes på bilden dålig passform. Notera glipan mellan plast och låsarm

Vips hade man gjort det handtaget obekvämt om man inte arbetar med handskar på men det skulle jag inte göra om jag skulle arbeta med vilt eftersom det skulle förstöra handskarna. Eller rättare sagt det gäller de räfflor som återfinns på undersidan samt framdelen av handtaget. De är nämligen splittade i två delar för att tillåta blad respektive låsarm att passera. De som hittas på ryggen baktill är placerade så att de är inte fyller någon funktion alls.

Förstora gärna bilden och ta en titt på hur Gerber tycker man åstadkommer ett handtag. Vassa plastkanter överallt

Sedan var det själva byggkvaliteten. Tyvärr Gerber, kvaliteten på konstruktionen håller inte måttet. Hade Vital kostat kring hundralappen hade jag inte haft några förväntningar. Men för 550 kr eller mer har jag det. Plastmaterialen möts inte särskilt väl och längs med ryggsidan mellan handtagssida och låsarm hittas rejäla glipor. Lika grovhuggen är övergången mellan blad och låsarm. Inte snyggt någonstans.

Balansen hittas vid fördjupningen för pekfingret. Å andra sidan är den meningslös för håller du kniven i hammargrepp eller sabelgrepp är det alldeles för långt fram till bladet. Enda sättet att hålla kniven är som bilden längst till höger

I hand är kniven inte helt oäven. Eller jag omformulerar det där, inte komplett usel. Pekfingret hittar sin naturliga plats i fördjupningen avsett för detsamma och tummen kan placeras ovanpå bladet/hållaren till bladet. Å andra sidan är det greppet nästan värdelöst på den här kniven.

På samma vis kan ett pekfinger placeras där. Men det är i princip de enda grepp som går att använda. Hålls kniven i ett hammargrepp är det evigheter av avstånd mellan hand och den lilla egg som finns. Men i ärlighets namn skall sägas att så håller man sällan en kniv med ett så här litet blad som skall skära i kött.

Öppning och lås

Någon på Gerbers designavdelning tyckte det var lämpligt att placera knoppen för tumöppning tillsammans med mekanismen för att lossa bladet. Så nära att om du placerar fingret fel vilket lätt kan hända med kalla händer så riskerar du att släppa bladet på vägen ut. Visst, det scenariot är inte överhängande men det finns där och bara möjligheten gör mig smått frustrerad. Det visar att någon förvisso tänkt, men fel.

Knoppen för tumöppning är åtminstone lättåtkomlig

I övrigt går det tämligen smärtfritt att öppna bladet. Jag skall inte överdriva och säga att det inte går för det gör det faktiskt.

Låset är en enkel back lock och gör i stort vad ett sådant skall. Det håller bladet på plats eller snarare “bitshållaren” i det här fallet utan allt för mycket spel. För att kompensera på brist på glapp i själva handtaget så återfinns det mellan blad och hållare istället. Så rörelse i bladet får du lik förbaskat. Alla fällnivsentusiaster vet hur irriterande det är. Ja, och sen är ju materialet i bladet så tunt att det flexar i sidled det också.

Att bära

Vital är förstås lätt att bära. Fattas bara då den väger in på flugvikt eller i det här fallet 42 gram. Yttermåtten är även de blygsamma. Längden på handtage är 10,8 cm och höjden kring 2 cm.

Formen på clipet får godkänt, infästningen får det inte

När det paras med ett förvisso plåtigt men dugligt clip samt plastsidor uppstår inga problem med att stoppa kniven i fickan.

Clipet är liksom det mesta på den här saken inte helt bra. Låt mig motivera varför jag tycker så.

Formen i sig är faktiskt inte så dum med bra ramp och rejält med utrymme under. Dessutom är spänsten något över förväntan. Men så var det som var mindre bra.

Det sitter inte still! Det är fäst i handtaget med en skruv och nedsänkt i en fördjupning i plasten. Av tämligen naturliga skäl blir passformen inte så bra med det materialet varpå det rör på sig tämligen kraftigt i sidled. Ytterligare en detalj som inte alls inger förtroende även om det inte påverkar funktionen i stort.

Sammanfattningsvis

När jag öppnade förpackningen blev jag först förbryllad. För på avstånd, läs betraktad på bilder on-line, ser Vital inte alltför illa ut och själva idén verkar inte så dum innan man tänkt efter. När jag sedan såg prislappen var jag helt övertygad om att någon drev med mig. Den kostar i Sverige mellan 550-678kr!*** Dra mig baklänges! Ja, och sedan kostar ett paket ersättningsblad ca 250 kr per uppsättning. För slipa fanskapet skulle jag inte ge mig på. Dels för att bladen är gjorda av plåt och dels för att själva poängen med utbytbara blad är att slippa det. Det innebär att priset efter de första sex bladen, vilket är detsamma som ett par gångers användning är uppe i över 800 kr även om vi utgår från det billigaste alternativet. Därefter ökar priset till skillnad från en vanlig kniv där priset kan sägas minska enligt formeln pris/användning över tid.

Men låt mig sammanfatta tingesten i några punkter. Vi har således en kniv som:

  • har 3,6 cm tillgänglig egg att arbeta med
  • kommer med utbytbara blad gjort i uselt stål som inte håller skärpan mer än några minuter oavsett vad som skärs
  • försetts med ett handtag som förvisso ligger bra i handen men som är sladdrigt och dåligt konstruerat i billiga material och fullt med plasttaggar
  • har en frigörningsknapp för bladet som går att komma åt av misstag när man skall öppna kniven.
  • är försedd med en clip som rör på sig
  • säljs som jaktkniv men är full med skrymslen och vrår där skit kan fastna
  • ett pris som på intet sätt avspeglar det man får

Kan något förlåtande sägas om den här tingesten undrar vän av ordning. Kanske det, om kniven hade kostat en bråkdel av vad den faktiskt gör, annars inget. En produkts prestanda måste trots allt ställas i relation till dess pris. Åtminstone om det inte gäller rena samlar- eller konstföremål. Då gäller andra förhållanden. Till den kategorin räknas emellertid inte enkla knivar i gummi och plåt med dålig tillverkningskvalitet.

Förresten, jag kom på ett par avlägset positiva detaljer. Signalfärgen gör att den syns om den tappas i mossa. Det senare är mest tragiskt för det gör att den hittas när man försöker kasta bort den. Tro mig, jag har försökt.

Vidare hävdas i säljtexterna att bladen är lätta att byta. Tur är väl det då man behöver göra det ofta. Vital är också mycket lätt så den känns knappt när den bärs. Ett av sätten det uppnåtts på är att ha löjligt tunna dimensioner på det mesta. Den detaljen inger knappast förtroende, den heller.

Och sen var det där med rengöring och hygien. Även vanliga fällknivar är i underläge i relation till en fastbladare på det området när det tilltänkta användningsområdet tas i beaktande. Men Gerber Vital är full med skrymslen och vrår vilket gör den till en mardröm därvidlag. Det luktar inte helt fräscht om man först flår ett djur med allt vad det innebär och sen låter delar av det sitta kvar i kniven till nästa gång det är aktuellt att använda den.

Gerber Vital saluförs som jaktkniv, kan någon vänlig själ förklara varför?

Det här är en kniv jag inte med gott samvete kan rekommendera till någon. Inser de som saluför den här vad man kan få iställer för 550 kr + 250kr som de extra bladen kostar?

Låt mig därför ge några exempel på knivar jag hittade från olika butiker efter ett par snabba sökningar på nätet. De kan alla användas i samma roll och återfinns i det ungefärliga prisläget. Några är billigare andra något dyrare. Det senare äts emellertid snabbt upp av ytterligare en uppsättning reservblad.

Alternativen har alla det gemensamt att de är ett bättre köp än Gerber Vital. Då har jag undvikit de riktigt lågt prissatta märkena bör tilläggas.

Fällknivar:
Victorinox Hunter XT
Victorinox Hunter Pro
Ontario RAT 1
Cold Steel Double Safe Hunter
Cold Steel Range Boss
Spyderco Tenacious Lightweight
Buck 110 Hunter
QSP Osprey
EKA Swede Wood 8
EKA Swede 10 Orange

Fastbladare:
Brisa Necker 70
Cold Steel Pendleton Lite Hunter
Paaso Pukkot Bird Puukko
Manly Blaze
Morakniv Bushcraft Black
Morakniv Companion
Condor Mini Bushlore
Condor Compact Kephart Knife
Condor Terrasaur
Ka-Bar Hunter

Så sammataget är det bara att konstatera att åtminstone jag anser att den här kniven inte är det minsta prisvärd. Vad är själva poängen med att ha utbytbara blad om de knappt kan användas till något och vad exakt är den funktionen tänkt att underlätta?

Någon annan som annan uppfattning och har andra upplevelser får gärna skriva till mig och motivera varför det här skulle vara något annat än en dåligt uttänkt gimmick.

Specifikation:

Längd utfälld: 180 mm
Längd hopfälld: 108 mm
Vikt: 42 g (vägd av mig)
Bladlängd: 36 mm (användbar bladlängd)
Godstjocklek: 0,5 mm
Bladstål: Vete tusan, 420?
Handtag: Plast
Lås: Lock back

Producerad av: Gerber, tillverkad i Kina

/ John

* Jag vägrar numera skriva “Legendary Blades” tills jag testat något bra från dem som lever upp till en dylik slogan.
** även om “Jaktligt.com” på sin hemsida totalt missförstår och visar att de inget kan om knivar då de skriver att bladen “är #60 av industriell standard har 420 HC i hårdhet /../” (SIC!)
*** Som en jämförelse kostar motsvarande kniv, dock inte fällbar, från CRKT 179 kr! Jag kan inte uttala mig om kvaliteten på den men väl om prisläget.

#knivesandbikes#aliaspostmortem#knivigtvarre

Recension Al Mar S.E.R.E. 2020

Det var ett tag sedan jag skrev den här recensionen men det jag tyckte då känns aktuellt även nu och efter att priserna för något år sedan justerades nedåt är den här kniven kanske ännu mer intressant för läsare av Vasst.

– uppdaterad klassiker!


Somliga knivmodeller är mer ikoniska än andra. Al Mars S.E.R.E. Folder är en av dem. Det kan till och med argumenteras att den ursprungliga versionen av den här kniven var den första i sitt slag. Den kategori som på engelska kallas tactical folders och som i olika varianter helt dominerar fällknivsmarknaden nuförtiden. Idag skall vi ta en titt på den absolut senaste versionen av den här moderna klassikern. Den har fått namnet SERE 2020.

Al Mar AMK2206 3.6″ S.E.R.E. 2020 Night G

För att göra en lång historia kort så nyttjade Al Mar tillsammans med en herre vid namn Nick Rowe sina kunskaper som tidigare tillhörande USAs gröna baskrar för att skapa en fällkniv som klarade av de hårda krav som SERE-skolan i Fort Bragg ställde. Tanken bakom modellen var att en tillräckligt robust fällkniv som bars på den egna personen skulle vara något som fanns till hands även i nödsituationer. Erfarenheterna från fältet sade nämligen att de fastbladade knivar soldater bar med sig om de hade någon, ofta satt fast på den stridspackning som dumpades vid dessa tillfällen.

Den första modellen som fick beteckningen 3001A kom 1979. Det var en stabil fällkniv utrustad med en modifierad back lock, bolster och trähandtag. I grund och botten en klassisk back lock-kniv men SERE var mycket grövre och stabilare än allt annat vid den tiden*. Sedan dess har det släppts många varianter av den här fällkniven. Tämligen omgående efter introducerandet släpptes till exempel en version “B” med syntetskollor och även en mindre version med ett tretumsblad kallad Mini SERE.

Ungefär tjugo år senare var det dags för en rejäl överhalning i och med S2K eller SERE 2000. Den yttre formen var snarlik men materialen hade moderniserats med G10 i greppet och inte minst hade bladet fått en tumknopp som gjorde kniven enhandsöppnad. Det bör dock tilläggas att det 4 mm tjocka bladet tillsammans med mjukheten i gången samt ett lås som placerats långt fram gjorde att även den första modellen kunde öppnas med en handledssnärt. Utöver det har det även funnits automatversioner.

Ytterligare tjugo år senare är det så dags igen. Nu släpps SERE 2020. Handtaget är sig likt med sitt distinkta utseende och sin mycket ergonomiska grundform. Men bladstålet som länge var AUS8 och senare VG10 är nu utbytt och tumknoppen har ersatts med en flipper.

SERE Folder, en uppdaterad klassiker

Blad

Bladformen på den här modellen är det som förändrats minst under alla år. Konturerna är närmast dolkaktiga. Formen är en spear point med en markant falskegg. Det är ingen tvekan om att det här bladet även designats för att sticka med. Men det är också formgett för att vara mycket starkt. Därför är det fyra millimter tjocka bladet försett med en flat sabelslipning. Det ger mycket material kvar längs mitten på bladet jämfört med fullt flatslipade blad till exempel.

Bladformen, en bastant spearpoint, är det som ändrats minst under åren

Stålet i SERE har tidigare under åren varit olika japanska stapelvaror som AU6, AUS8 och VG10 av det enkla skälet att knivarna gjordes i just Japan. I och med att produktionen nu flyttats till kina har man övergått till andra alternativ. I den här kniven hittas D2. Ett verktygsstål som är starkt, relativt segt och tar en mycket bra egg. Ibland är jag en smula negativ mot det stålet i EDC-knivar då det har en tendens till att rosta. Hur mycket är ofta ett resultat av vilken ytbehandling som valts. Här är det snarare en styrka. Inte rosten då men segheten. Den här kniven är byggd för att hantera betydligt mer än bara mindre vardagsuppgifter och för att minska korrosion är det svärtat. Vilket för övrigt tillägget “Night G” i namnet står för. Kniven finns även med satinfinish.

Fabrikseggen var duglig men ingen av de vassaste jag stött på. En del av det förklaras av att eggen är gjord för att vara stark även den. Därför mäter bladet den ca 1 mm bakom primäreggen.

Materialet i det svärtade bladet är D2. Eggen är gjord för att vara hållbar

Bladets form och geometri avspeglar sig förstås i hur det uppträder. Som väntat penetrarer det här bladet utmärkt i såväl kartong, som hårdplast och gummi. Och lika väntat går det någorlunda bra att skära och dela saker så länge det inte är genomgående skär. Försöker man däremot dela t ex ett äpple skär kniven en bit sen spräcker det som väntat frukten. Lite på samma vis som en Morakniv gör.

På samma vis är den här kniven överraskande bra i skogen. Något som är viktigt för mig då jag tämligen ofta befinner mig där. Det innebär konkret att den här kniven är utmärkt till att kapa rep med men framförallt att den skär bra i trä, något som faktiskt förvånade mig. Här är det bekväma handtaget till stor hjälp.

Handtag

SERE 2020 är väldigt konsekvent byggd. På samma vis som bladet designats för uttalade krav så har även handtaget gjors för att matcha det. Det resulterar i ett mycket bekvämt och ergonomiskt handtag som även skall hindra handen från att glida framåt när man hugger eller sticker med kniven. Det är också byggt för att vara exceptionellt starkt.

Handtagsformen har stått sig under åren och är mycket ergonomisk

Det gör att den här kniven avviker något från den gängse normen. För det första är ramen helt självbärande. Sidorna behövs således inte för styrkans skull. Men mest påfallande är att de mycket starka, närmare två millimeter tjocka, sidorna i ramen inte är lättade det minsta. De är inte heller infällda i skollorna på något vis vilket gör att kniven bygger en smula på bredden. Handtaget mäter strax under 15 mm över ryggen.

Förutom själva pivotskruven, som är justerbar, så har SERE inte mindre än tre ytterligare fästpunkter. Två distanser och själva slutet av handtaget som utgörs av en liten back spacer. Där återfinns även ett fånglinehål. Bladstoppet är även det överdimensionerat för att stå emot det mesta.

Ramen är mycket stark med bl a 1,7 mm tjocka sidor

Materialet i sidorna är svart G10 som skruvats utanpå ramen. På formen syns det att handtaget modellerats efter en fastbladare. Det är rymligt, brett och mycket bekvämt. Det sker förvisso på bekostnad av hur lätt kniven är att bära. Ytan är inte särskilt grov utan snarare medium till fint mönstrat. Det ger fäste men inget extremt sådant. Greppet står själva handtagsformen för.

SERE 2020 är en extremt komfortabel kniv att jobba med

Handtaget är stort vilket gör att de flesta händer utom riktigt små kan få ett bra grepp om det. Den disponibla grepplängden mellan fingerskydd och “näbb” är strax under tio centimeter. Formen på handtaget gör att såväl hammar- och sabelgrepp fungerar utmärkt. Sen går det att smyga fram ett finger eller en tumme på bladet också även om man då får sträcka sig över tumrampen som främre delen av handtaget utgör. Men det här här är utan tvekan en av de bekvämare fällknivshandtag du kan greppa vid tyngre arbeten.

Öppning och lås

En av de största skillnaderna mellan de olika generationerna i SERE-serien är hur de öppnas. Från det tvåhands/gravity-öppnade originalet via tumknoppar på S2K till dagens flipper. Att det blev en flipper kanske inte förvånar särskilt mycket. Den ligger rätt i tiden och även det är en rätt intuitiv metod för knivöppning och fungerar i allmänhet väl. Därtill bidrar flipperfenan med extra fingerskydd när bladet är utfällt vilket väl överensstämmer med knivens tänkta användningsområde.

Ett val jag däremot ställer mig något frågande till är att göra det här till en assisterad kniv. Jo, ni läste rätt och det lär uppröra en del fippelfetischister. Men det skall tilläggas att inget på den här kniven är gjort för dem. Den här kniven är inte “fidget friendly” som det brukar heta på engelska. Uttrycket finns inte på svenska och det av en orsak. Möjligen skulle man kunna säga “lekvänlig” men ni hör själva hur det låter. Anledningen till att sätta en fjäder i kniven tror jag har med grundläggande formgivning att göra. Om ni betraktar hur handtagets främre del ser så ser ni att flipperfenan inte kan sitta mycket längre fram eftersom den då skulle döljas helt. Resultatet av det är att den egentligen befinner sig för långt bak i relation till pivotskruven för att vara helt effektiv. Ett problem som måst lösas på något vis.

Med det sagt fungerar öppningen mycket bra. När den justerats vill säga. Den är kniven är nämligen nästan lika känslig som en Benchmade Griptilian när det kommer till marginalen mellan en snabb öppningsrörelse och sidledes spel i bladet. Den gyllene balansen där emellan är hårfin. När man väl hittat rätt är kniven någorlunda snabb. Inte den snabbaste trots assistansen och mycket av det kommer sig av det tunga bladet och frånvaron av kullager.

Flipperfenan känns som den efterkonstruktion det faktiskt är även om den fungerar

Även om jag tidigare sade att sidorna inte behövs för styrkan så behövs åtminstone en av dem för att härbergera fjädern som hjälper till vid öppningen. Den är för övrigt inte särskilt stark så det mesta av öppningen står flipperfenan för. Den är för övrigt lite speciell vilket medför att det finns för och nackdelar med dess utformning. En nackdel är att den helt saknar räfflor och att den inte sticker upp särskilt mycket över kanten på handtaget. Det märks att det är en efterkonstruktion och att handtaget ursprungligen inte är formgett med den funktionen i åtanke. Det går således att halka av fenan om man inte är försiktig. Men så fort man lär sig att luta kniven lite på sidan är det problemet löst.

Fördelen är annars densamma, det att den inte sticker ut särskilt mycket från handtaget vilket förstås gör kniven lättare att bära.

En låsarm som inte är helt lätt att komma åt och som tjänat på att rundas något

Jag har redan stött på kommentarer på sociala medier som säger att det här är “fel” lås, då det är en liner lock. Belackarna menar att det inte är starkt nog. Jag håller inte med dem! En kedja är nämligen inte starkare än sin svagaste länk och i fallet med t ex ramlås så är det punkten där låsarmen är uttunnand för att kunna fjädra. Resten av låset må se hur maffigt ut som helst där det möter bladet men det är inte där styrkan avgörs. Där och i hur geometrin mellan låsarm och bladbas är utformad.

I båda de fallen briljerar SERE. Låsarmen är 1,7 millimeter tjock, tämligen hög och har bara en ytterst liten skåra som gör att den fjädrar. Själva låsarmen är således mycket stark och den låser med hela sin yta mot bladet. Därtill har man på samma vis som ex Spyderco gjort med sina Bradley-modeller låtit låsarmen vara försänkt i handtaget. Den kan således inte lossas av misstag vid vridande rörelser. Något som annars kan vara en akilleshäl hos den här typen av lås. Inte heller glider låset det minsta vid negativ belastning så uppenbarligen har man även fått till korrekta vinklar mellan blad och lås.

Allt det här gör att låset känns extremt pålitligt. Det gör emellertid också att det inte är helt lätt att släppa. På motstående sida finns ett mycket litet jack att pilla in fingret i men det är ändå mjukdelarna av tummen som får stå för arbetet mot den icke fasade kanten på låsarmen. Men på den här kniven har jag inte så mycket emot det. Det ligger i linje med resten av utformningen och konstruktionen.

Att bära

Kniven är tänkt att temporärt, i nödsituationer kunna ersätta en fastbladad kniv. I den målsättningen har man kommit tämligen långt. Med det tankesättet följer även nackdelar. En av dem handlar om hur kniven är att bära omkring på. Handtaget är mycket ergonomiskt och det innebär även att det är långt, brett och massivt eller översatt till siffror: 12,2 cm långt, 1,5 cm brett och 2,8 cm högt. Lägg därtill vikten på hela 189 gram.

Vikten kommer sig förutom storleken att inget är lättat på den här kniven. Bladgodset kraftigt och ramen likaså.

Clipet som fästs i bakänden av handtaget är vändbart

En fördel med flipperfenans placering är att den knappt sticker upp över handtagets främre del. Så trots att den har tämligen vasssa kanter är det ändå ingen aggressiv fickterrorist.

Clipet är av “deep ride”-typ vilket gör att kniven sitter säkert

Clipet i sig är mycket bra. Spänsten är adekvat och det är helt ambidextriöst i det att det kan flyttas eller snarare vändas från höger till vänster sida. Det är också en ett deep carry-clip vilket ligger i linje med allt annat i designen. Tanken är förstås att kniven inte skall falla ur fickan. Om den gjorde det är hela syftet med kniven rätt förfelad.

Fästet på clipet hittas i änden av handtaget och består av två skruvar. Själva clipet är gjort i stål och svartmålat. Det är väl en av få nackdelar med det. Målade clip har alltid en tendens att bli skavda efter ett tag och så även det här.

Längden på handtaget räddar ergonomin i det här fallet. Den gör nämligen att själva böjen på clipet hamnar utanför handen i de viktigaste fattningarna. Därmed känns det mindre än det kunde gjort annars.

Sammanfattningsvis

Det är svårt att inte titta i backspegelen när man testar en kniv med så här diger stamtavla. Få moderna fällknivar har den här tyngden i historien helt enkelt.

SERE 2020 är också en smula polariserande då den på sätt och vis är en daterad design även om den kommer med moderna inslag. Men formen andas vintage tactical folders på samma vis som knivar som Emersom CQC 7, Benchmade AFCK och Spyderco Police. För mig är det dock något positivt, ett tydligt exempel på att en formgivning överlevt tidens tand och är bra nog för att leva vidare på en trendkänslig marknad.

Frågan är om den här uppdaterade versionen har något att erbjuda dagens knivmarknad? Några saker har gjorts för att anpassa modellen till nya tider. De hittas på ett par områden. Att flytta produktionen till Kina är ett sätt att hålla ned priserna vilka ofta varit något som hållts emot Al Mar. Med flytten följde även viss anpassning i material även om det inte gäller alla modeller. D2-stål är inte alltid min favorit men i den här modellen känns det tämligen väl valt. Själv hade jag även föredragit att de behållt tumknopparna åtminstone i en alternativ modell men kan acceptera flippern då den ger ett extra fingerskydd. Problemet som uppstår är att man därmed på grund av formgivningen på handtaget mer eller mindre tvingades göra kniven assisterad.

S.E.R.E Folder, modellens som motstått tidens gnagande tand

Det märks omgående att den här kniven inte är byggd för att vara en insmickrande och lättburen EDC-kniv. Den är för robust och tung för det. Bladet är tjockt med låg slipning för att vara så starkt som möjligt. Det är emellertid uttunnat mot spetsen till för att kunna penetrera bättre. Ramen är massiv och låset likaså. Det är även stoppbulten för bladet. Inget är lättat, allt är fokuserat på att vara hållbart. Stål istället för titan och mycket av det. Handtaget är stort och generöst vilket sväljer alla handstorlekar inklusive dem med hanskar på. Men det ryms inte med lätthet i en ficka. Sedan var det vikten. Den här fällkniven närmar sig med raska steg två hekto, 189 gram för att vara exakt. Det är siffror man inte skojar bort.

Al Mar S.E.R.E 2020 en tungviktare i segmentet “tactical folding knives”

Överlag kan sägas att SERE 2020 är väsentligt mycket bättre till stora rejäla uppgifter än dedikerat småpill. Därför har jag svårt att helhjärtat rekommendera den som EDC-kniv. Samtidigt vill jag tillägga att jag visst använt den som det men skall kniven nyttjas för vardagsbruk behöver den enligt mitt tycke en liten kompanjon. Och sådana har Al Mar ett flertal av i programmet. Jag återkommer till några sådana i senare texter.

Men även om det här sannerligen inte är en EDC-kniv för alla anser jag att Al Mar lyckats tämligen väl med att uppdatera sin klassiker för att möta dagens konkurrens. De har i stora delar behållt knivens själ och ursprungliga uttryck eller kanske snarare förvaltat arvet efter S2K. Det bekväma handtaget är kvar liksom det robusta bladet. SERE 2020 är stentuff helt enkelt.

Så för den som är intresserad av en extremt kraftig fällkniv, gillar utseendet och kan förbise att den är assisterad är det här ett måste.

Specifikation:

Längd utfälld: 211 mm
Längd hopfälld: 122 mm
Vikt: 189 g (vägd av mig, angett 133 g)
Bladlängd: 89 mm
Godstjocklek: 4 mm (mätt av mig, angett 3,7 mm)
Bladstål: D2
Handtag: G10 på stålram
Lås: Liner lock

Producerad av: Al Mar, tillverkad i Kina

/ John

* Buck 110 användes av många soldater under bl a Vietnamkriget men dess inriktning mot jakt gjorde att bladen ofta gick av. Stålet var härdat för maximal egguthållighet och inte styrka, det var även skålslipat och godset var tunt för de här sammanhangen. Lägg därtill en känslig spets.