Det har nu gått ett tag sedan årets svenska mästerskap i Sportkastning gick av stapeln och intrycken har formerat sig. Först och främst kan konstateras är det alltid trevligt att träffa “den utökade familjen” och ta del av den stämning som råder bland kastare. Det blir en slags festivalkänsla, den där som infinner sig om man samlar ett gäng trevliga människor med samma intresse på en begränsad yta. Sedan blir inte saken sämre av att vi nu är två i familjen som börjat kasta.

Till och med vädret ställde upp på 2024 års SM i sportkastning i Arboga

Inledningsvis vill jag även säga att känslorna vad gäller de egna prestationerna på årets SM är en smula kluvna. Å ena sidan är jag fantastiskt nöjd med utfallet. Det inte bara motsvarade förväntningarna utan trumfade dem. Jag återkommer till det.

Men å andra sidan var inte mina resultat mycket att skryta med. Nu skall för all del ett par saker vägas in i det resonemanget. En sak är att tävling är tävling och träning är träning. Förvisso en floskel men värd att framhållas ändå. Det andra är att ingen tävling är den andra lik. Väder, vind och allmän dagsform spelar alltid in för alla deltagare. Om man inte heter Mondo Duplantis förstås. Då gäller inga regler alls. Det har ni kanske noterat.

Sportkastning

En liten passus för den som inte är insatt i terminologin. Sportkastning är alltså tävlingsformen av yx- och knivkastning. Skall den jämföras med övrig sport så ligger friidrott nära till hands då det är ett paraplybegrepp. I grund och botten finns tre discipliner. De är kniv rotation, No Spin och yxkastning. Yxan i det här fallet är en liten kastyxa eller tomahawk. Den skall inte förväxlas med en “Double Bit”, dvs den typ av större dubbeleggade yxor du kastar med två händer.

Sedan påminner själva tävlandet en smula om tiokamp. Främst är det Walk Back som är huvuddisciplin och det är den som avgör vem som blir mästare i respektive gren. I Sverige i det här fallet.

Den grenen går till så att man kastar tre knivar/yxor per distans mot tre tavlor. Avstånden är 3,4,5,6 och 7 meter. Allt detta upprepas fyra gånger. Det ger sammantaget 60 kast och en teoretisk maxpoäng på 300. Tavlorna är poängsatta 5 p för mitten/bulls eye och sedan 4,3,2,1 för respektive ring. Flest poäng vinner förstås.
Därtill läggs distanskastning och i vissa mästerskap kastning från fasta distanser, oftast 3, 5 och 7 meter. De senare är emellertid inte SM-grenar för närvarande.

Siluettkastning kan se ut på det här viset. Prickarna skall träffas i nummerordning vilket ger fem poäng. En träff i siluetten ger minus tio poäng. Avståndet till tavlan är tre meter

Utöver det finns ett antal “Games” som är mer eller mindre förankrade i historia och tradition. De här lekarna eller grenarna ligger lite vid sidan om de huvudsakliga tävlingarna. De som är aktuella för tillfället är Siluett, Mountain Man, Speed Throw och “Nine Target” populärt kallad Plankan. På senare tid har även Coutanque tillkommit. Ordet är en fransk ordlek där couteaux och petanque mixats, alltså orden för knivar och boule/petanque vilket beskriver spelet utmärkt.

Tävlingsdag 1, lördag

Rotation, kniv

Efter invigningstal av Marcus Pehart från Arboga Sportkastningsklubb och traditionsenlig nationalsång var det dags. Ordningen var rotationskastning på lördag förmiddag följt av No Spin på eftermiddagen och yxa på söndagen. Parallellt med det löpte övriga grenar.

Kastandet sker i heat och därmed även uppvärmningen. Vid det här laget är jag väl bekant med “Meken”, en av idrottsplatserna i Arboga och kastbanorna.

Tävlingar på Idrottsplatsen “Meken” i full gång

Vädret var detsamma som alltid i Arboga. Det vill säga det regnade småspik på fredag kväll när vi anlände och på lördagen var det soligt och sympatiskt med lite vind. De yttre förutsättningarna var därmed närmast optimala. Därtill var mitt humör gott och stämingen generellt på topp. Uppvärmningskasten med mina WL Custom Blade Spinning Butchers gick utmärkt. Några slarvmissar blev det som alltid men inget som avskräckte på något vis. Framförallt kände jag mig någorlunda avslappnad. Jag tyckte mig vara redo såväl fysiskt som mentalt.

Väl stående framför tävlingstavlorna hade förstås pulsen tilltagit. Men jag fick inte det hjärnsläpp som hände på föregående tävling, Soulthrower Open. Nu gick det mer “normalt” till om man får uttrycka det så. Med det tillägget att jag generellt fick för många drop där kniven hamnade på marken. Nio stycken närmare bestämt. Ett par tre stycken är mer normalt under en omgång för min del. Några kan tillskrivas tävlingssiutationen men ett par hade kunnat undvikas bara genom att “vårda” kasten bättre. I mitt fall genom att ta det lugnare mellan kasten och bättre tänka igenom vad jag vill uppnå. Med min teknik tjänar jag ofta på att sänka tempot. Gärna mycket. När jag tycker att det går långsamt är det läge att halvera den farten. Lugnt men bestämt är ledorden både vad gäller tiden mellan kasten och själva tekniken. Särskilt gäller det rotationskastning.

Det som gick bra var att jag på ett bättre sätt lämnade missarna bakom mig och tänkte framåt, på nästa kast. Jag hoppades uppnå en bit över tvåhundra poäng vilket ligger inom rimlighetens gräns för mig. Mitt träningsbästa är för närvarande 260p. Nu blev det 198 p vilket är dugligt ställt i relation till det stora antalet droppar, dvs helmissar.

No Spin

På eftermiddagen var det dags för den andra stora begivenheten. Kanske den största för mig personligen då jag trots allt var försvarande mästare i grenen. Vi talar således om Walk Back No Spin vilket har blivit min lilla specialitet och grenen jag gärna ville vinna. Intressant i sammanhanget är dock att det är svårt att veta hur det står till med dagsformen bland närvarande kastare. Grenen är såpass färsk att många gör stora personliga framsteg bara mellan de olika tävlingarna. Nivån är därför svår att gissa sig till på förhand. På samma vis tillkommer även nya deltagare vilket skänker spänning även det.

Uppvärmningen gick faktiskt riktigt bra för min del. Även på de långa distanserna, sex och sju meter. De var min Akilleshäl vid förra tävlingen och det hade tränats lite extra på det av det skälet. Låt oss säga att det inte märktes på tävlingsarenan. Men det är att gå händelserna i förväg.

Inledningskasten gick nämligen dugligt. Något miss kom med de flesta knivar hamnade i rätt riktning även om siktet var en smula vingligt. Det vill säga poängen spretade mer än vanligt. Tävlingsnerver är allt jag säger! Särskilt nu när jag skulle bevisa något för mig själv och därtill dra nytta av träningstimmarna som lagts ned under sommaren.

Men sedan hände något, IGEN! Inte riktigt lika illa som förra gången men nästan. Jag började missa. Nu pratar vi inte om en miss eller två utan drop, på drop på drop. Den här gången blev jag inte arg utan mest uppgiven och faktiskt en smula ledsen. Den känslan var svår att bortse från. Helst ville jag gå av planen. Längtade bort ett tag. Mitt i solen och allt det roliga.

De långa distanserna satt inte alls som på träning. Inte ens med avräkning för tävlingssituationen. Sedan smittade det av sig även på kortare avstånd. En stund skall tilläggas. Jag lyckades koncentrera mig en smula bättre mot slutet och drog in några bra kast särskilt på tre och fyra meter. Troligtvis räddade det situationen kan jag konstatera så här i efterhand. Så något hade den mentala förberedelsen gett. Men det där är något jag måste tänka igenom.

Tävlingsdag 2, söndag

Yxa

Söndagen främsta aktivitet är yxkastning i olika former. Något som jag förvisso ägnat mig vid två tidigare tillfällen men då med lånade yxor och noll koll på allt. Nu hade vi egna yxor med oss, jag och min kära fru. Men de har bara ägts i någon dryg vecka varpå det inte hunnit bli så mycket träning med dem.

De nylingen införskaffade yxorna och en mugg sportdryck i form av kaffe. Yxorna är de så frekvent använda Cold Steel Norse Hawk. En bra nybörjaryxa helt enkelt

Fördelen med det är att förväntningarna hålls låga. Alla poäng blir så att säga en bonus. Fast inte riktigt skulle det visa sig. För på träning missar jag sällan helt med yxa, alltså så den hamnar på marken. Kanske en av sextio till sjuttio kast vid den Walk Back-träning jag har hunnit genomföra. Nu på uppvärmningen i Arboga blev det några fler men fortfarande relativt få. Men sedan var det tävlingssituationen igen. Då kom missarna. Men nu var det lättare att hålla sig lugn då jag ändå inte förväntat mig några särskilda resultat. Jag ville bara slå mitt förra rekord vilket jag även gjorde.

Men om yxor generellt är lättare att sätta i tavlan än knivar så är de även svårare att sikta med. I alla fall tycker jag det. Det är relativt enkelt att få poäng men knepigt att få många poäng kan det uttryckas. Så det blir nästa steg att öva på.

Bäst av alla lyckades, som ofta, Marcus Pehart som drog till med 256 p om jag inte missminner mig. Det är ett riktigt bra resultat även med internationella mått mätt. Så skall en yxa, om inte slipas, så i alla fall kastas.

Själv är jag inte riktigt där efter mina totalt sex gånger jag kastat. Jag minns inte exakt resultat men cirka hundra poäng lägre skulle jag tro. Men roligt och mycket överraskande var dock att jag lyckades skicka iväg samt sätta en yxa på ett avstånd som räckte till tredje plats i långdistanskastning. DET hade jag inte väntat mig! Jag har inte ens bestämt mig för vilken skaftlängd jag skall ha än och därmed hur yxan skall greppas på de olika avstånden.

Medaljer

Det är på den här fronten det blev ett lyckat SM för min del. Resultatet i rotation kniv räckte till en tredje plats. Det var samma två kastare före mig den här gången som förra gången det begav sig. Kan jag bara bättra på tävlingsnerverna kan jag pressa dem lite grann tror jag. Mest så att de skärper sig, jag lär inte vinna över dem men grunden finns där. Men det är mycket som skall stämma och det finns fler som har samma problematik som jag och kan kliva fram.

Något mer överraskande blev det även ett silver i långdistans kniv. Men det är klart, de knivarna jag använder känns “säkra” på vissa avstånd och det gäller upp till 11 meter. Sedan har jag inte testat på längre avstånd och aldrig övat på ett plank. Något som jag insett att jag måste börja med.

Det blev medaljer även i år!

På kortare avstånd gick det också bra vilket resulterade i ett silver i Siluettkastning kniv efter en särkastning. Det är en tävlingsform som genomförs från tre meter.

Vad beträffar No Spin var det förstås seger i Walk Back som hägrade och något jag i princip avskrev efter den usla insatsen. Jag undkom dock med blotta förskräckelsen och lyckades bärga guldet. Men det där håller inte i längden.

Däremot gick det mycket bra i Siluett No Spin där jag erhöll ett guld till. Förutom de trettiofem poäng jag fick så var det bud på tio till. Träffar där spetsen grävde sönder planket på rätt ställe för att sedan falla till marken. Jag hade vässat knivarna i år och till nästa gång kommer jag nog vässa dem ytterligare för att de skall stanna kvar lite till.

Knivarna som gjorde skillnad i år var Zitoon Big NoReload. Med dem i hand kan jag titulera mig svensk mästare i No Spin

Det sista lilla bronset kom efter tävlande i den fruktade plankan. Det handlar om att kasta nio knivar mot en kraftigt lutande planka. Då den är både hård och vinklad är det inte helt lätt att sätta knivarna överhuvudtaget. Jag nyttjade No Spin-teknik vilket fungerade dugligt. Bäst i den här grenen var emellertid en av juniorerna. En liten tjej som drämde dit oss vuxna så det stod härliga till. Så kan det gå! Det bådar gott för framtiden.

Nu blir det inte mer tävlande för mig i år. Om man nu inte råkar räkna Rick Lembergs On Line-tävling “Aim Games” förstås. Den hade jag tänkt att delta i. Den förra missades på grund av att jag kastar utomhus och det var närmare en halv meter snö när den förra utmaningen ägde rum. Därför lockar den här lite extra.

/ John – knivkastaren

Cold Steels knivar i den serie de kallar “Leatherneck” är ursprunglingen en tolkning av en klassisk Ka-Bar, den ikoniska amerikanska stridskniven. CS-versionen släpptes med två typer av blad, det för stilen typiska Clip point-bladet samt Cold Steels kända American Tanto. Det finns i familjen även en Bowie-utgåva numera. En stor pjäs förstås. En Leatherneck som fått växa till sig. Utöver den har man även valt att gå åt andra hållet.

Det finns nämligen en trio av knivar i miniformat konsekvent döpta till Mini Leatherneck. Förutom de nämnda bladtyperna kan den även fås med ett tve-eggat dolkblad.

Cold Steel Mini Leatherneck Clip Point

Den här versionen har dock en clip point som mäter 89 mm vilket ger en totallängd på strax över sjutton centimeter, 172 mm. Då bladet gjort av 8Cr3MoV inte är tjockare än 3 mm så blir vikten så låg som 94 gram. Det gör att kniven möjligen kan användas som “neck knife“. Men det kan diskuteras. Varför ämnar jag addressera i kommande recension.

Hur som haver är det här en liten, rolig och tämligen praktisk gynnare från Knivshop för den som inte vill släpa omkring på en full stor Ka-Bar men ändå få lite vibbar av den typen av kniv. Sedan går inte sticka under stol med att prislappen är tilltalande. Den kostar för närvarande kring en femhundring! Jag ämnar återkomma med en mer närgången granskning av den här kniven.

/ J

– dags för nummer två i listan

Den här versionen av en “neck knife” var från början en kniv med tantoblad. Det kunde sedan fås i endera en sågtandad version eller med slät egg. Den har funnits på marknaden ett bra tag och verkar vara en säljande produkt för Cold Steel med tanke på att den numera även kan fås i det här utförandet kallat Mini Tac Bowie. Det nya är förstås det i mitt tycke mycket snyggare clip point bladet!

Mini Tac är en kompetent liten kniv designad av Andrew Demko

Designen kan tillskrivas Andrew Demko som under lång tid var chefdesigner för Cold Steel. Materialen som använts tillhör inte de mest exklusiva men känns ändå väl valda och påverkar naturligtvis prisbilden i positiv riktning. Den här lilla gynnaren kan fås för kring en femhundring för närvarande. 

Materialet som använts för handtaget är ett fiberplastmaterial kallad Griv-Ex som hittas i en hel del av Cold Steels produkter. Handtaget är mycket distinkt utformat med ett djupt urtag för pekfingret. Här misstänker jag att Herr Demko möjligen kan ha sneglat lite på en Fred Perrin-design. 

Det 92 mm långa bladet är gjort av kinesiskt 8Cr13MoV. Kanske inte det dyraste stålet men det är ändå gångbart, särskilt som det är mycket rostfritt och är lätt att slipa. Fabrikseggen var som ofta är fallet med Cold Steel riktigt bra. 

Cold Steel Mini Tac Bowie

Fodralet är gjort av ett annat plastmaterial vid namn Secure-Ex. Även det hittas i många fodral från det här företaget. Det håller kniven på plats med ett rejält snäpp. En nödvändighet då den är designad för att bäras i en rem eller kedja runt halsen. 

Därmed förstås även att det inte är en extremt stor kniv det handlar om. Totallängden ligger kring 17,5 cm med en vikt på mycket låga 82 gram. 

Sammantaget är de första intrycket att det är en gedigen och kompent liten kompanjon. 

/ John

Nyligen kunde ni läsa en recension av en fällkniv från Tjeckiska ANV Knives här på Knivskarpt. Nu är det dags för en helt annan typ av kniv. En kniv som den uppmärksamme läsaren känner igen från ett tidigare inlägg som faktiskt illustrerades med en bild av sagda kniv.

Lägg därtill att den här är helt ny i ANVs sortiment. Något som inte händer allt för ofta kan väl tilläggas. Med det menar jag att det här är inte är en av alla snabbt hopslängda modeller som annars dominerar delar av marknaden. Istället är det här en en kniv som är framtagen efter en rejäl utvecklingsperiod. 

För övrigt är den utvecklad i samarbete med the 25th Anti-Aircraft Missile Regiment från Strakonice. Det är även från det regementet som kniven fått sitt namn.

En militärkniv med mersmak från Acta non verba Knives

Det märks omedelbart när man greppar den här kniven att den är extremt välkonstruerad och att det ligger mycket eftertanke bakom formgivningen. Balansen är superb och M25 känns helt enkelt väldigt naturlig att greppa och appropå grepp fungerar alla du kan tänka dig, möjligen med undantag av “ishackegrepp” men det finns en anledning till det.

På det viset förhåller det sig med hela kniven, det finns anledningar till det mesta vilket konkret innebär att den gömmer små finesser här och var trots sitt till synes enkla yttre.

ANV Knives M25

Även materialen är av yttersta kvalitet. Handtaget är gjort av ett par massiva stycken Micarta som frästs och försetts med ett mönster som ger mycket gott fäste. De är sedan skruvade på plats med ett par stadiga rostfria skruvar.

I bladet hittas svenskt stål i form av Sleipner. Det är 3,5 mm tjockt i det här fallet. Det är sedan täckt med ett lager DLC som både skyddar mot korrosion och minskar reflexer. Det är trots allt en äkta militärkniv. Det märks även på formatet. Den här kniven är till för att bäras. Längden är modesta tjugofyra centimeter varav bladet mäter elva centimeter. Vikten är mer än godkända 145 gram.

Till det kommer fodralet som för övrigt är tillverkat av Kydex och försett med “Molle”-kompatibla fästen. Det vill säga de passar på stridsselar. Men det medför att kniven är flexibel och kan bäras lite hur som helst på ryggsäckar, avlastningsbälten, skärp etc.

Jag kan säga att jag föll direkt för den här kniven. Den utstrålar kompetens och är av ett format som jag kan tänkas bära på vare sig jag vandrar eller är utomhus på annat sätt.

/ John

Det är inte varje dag man stöter på ett nytt knivmärke. Men här har jag förmånen att presentera Cuda Brand. Egentligen är inte varumärket helt nytt på marknaden även om det är det för mig och såvitt jag vet för Sverige. Sedan ligger inriktningen på deras produkter egentligen en smula vid sidan av vad jag i vanliga fall använder. Möjligen är det därför jag missat det. Fokus ligger nämligen på knivar och andra prylar för fiske!

Det är med det i åtanke som det här setet med knivar skall betraktas. Men även för den som inte fiskar kan det vara en bra uppsättning för hanterande av t ex kött och en del utomhusmatlagning tänkte jag. Sedan förekommer fisk förstås i matlagningen hemma och då är inte minst en bra filékniv alltid ett välkommet inslag. 

Cuda Brand, döpt efter gäddans snabbare look a like

De första intrycken var synnerligen positiva då knivarna var mer välgjorda än jag förväntat mig. Handtagen är välformade och känns vid en första besiktning bekväma att hålla i och hantera. Återstår att se hur ergonomin artar sig när man faktiskt använder knivarna. Men grundförutsättningarna finns där onekligen. En kombination av god form med en frikostig fördjupning för pekfingret jämte en materialkombination bestående av plast och gummi ger gott fäste. 

Sedan trycker Cuda Brand på in sin reklam att knivarna är full-tånge och att de är “Titanium Bonded”, vad de nu menar med det sistnämnda. Men det avser stålet som i grund och botten är ett tämligen enkelt tyskt 1.4116. Ett stål som dock används mycket i köksknivssammanhang och som är känt för att vara mycket rosttrögt. En egenskap som trumfar rätt mycket när det kommer till det tänkta användningsområdet i närheten av vatten och särskilt salt sådant. 

Setet består av fyra knivar som levereras med en liten fältslip och ett nylonfodral

Det här är ett set som inkluderar fyra knivar samt en fältslipare. Knivarna är fördelade på en liten “Bait knife” tänkt för förberedelser och beredning av bete. Sedan hittas i väskan även en filékniv samt en urbeningskniv. Det var särskilt den senare som fick mig att tänka att setet går att använda till mer än enbart fisk. Kitet avslutas med en kraftigare kniv med grövre nacke som därtill är sågtandad. Den är tänkt till tuffare uppgifter som att t ex kapa rep och nät jämte att såga halvfruset bete med. Så även om den ser ut som en brödsåg är det definitivt inte en sådan. 

Knivarna känns vid första påseende välgjorda och funktionella

Sammantaget måste jag säga att jag tror på den här uppsättningen knivar från Cuda Brand. Särskilt som både den medföljande väskan och knivarna känns gedigna. Det skall bli roligt att testa dem framöver. Därtill kan väl tilläggas att jag troligen måste inkludera valda delar av släkten i utvärderingen. Där hittas nämligen några riktiga storfiskare. 

/ John

Hösttider är utomhustider. Luften är klar, solen ofta varm och myggor och andra flygfän lyser förtjänstfullt med sin frånvaro. En skön tid att vistas utomhus även om jag själv tillhör skaran som tycker att den här tiden på året är mer än lovligt vemodig. Personligen tycker jag inte om det som kommer härefter och som stavas v i n t e r. 

En Morakniv är aldrig fel. Här har du en Morakniv Garberg Black Carbon.

Det finns ett otal aktiviteter att ägna sig åt när man ändå är ute och många av dem tarvar eller åtminstone pockar på en kniv. I vårt avlånga land är höst nästan synonymt med älgjakt. Ja, med andra former av jakt också för den delen men gemensamt för dem är att de kräver sin kniv eller knivar. Sen har vi alla muntra fiskare som förvisso ägnar sig åt den aktiviteten året om om de är hängivna nog. Kniv behövs även här. Mer tidsbundet är fisket eller jakten efter svamp. Det kräver kanske inte en kniv men en liten rackare för skära av en stor sopp eller borsta jord av trattkantarellen med kan vara bra att ha. Så entusiast som jag är räknas det in som “knivaktivitet” det med. 

Opinel Svampkniv No 8 är given på jakt efter skogens guld!

Sen kan man som jag vara ute trots att jag inte nedlägger djur eller drar upp dem ur plurret. Camping, vandring och promenader lockar. Även om det nuförtiden mest är för att testa knivar skall erkännas. En lite omvänd affär med andra ord. Men i skogen finns kvistar, grenar, små stockar och annat som kan karvas och stötas i och som inte minst kan förvandlas till små brasor att mysa kring. Allt för att få extra nytta av sin kniv.

Med en Swiss Army Knife Huntsman är du aldrig rådlös.

Nu har jag som de flesta användning av knivar ändå men kanske inte i samma utsträckning som jag testar eggredskap. Det finns trots allt en gräns för hur mycket kartong, plast, buntband och tyg en person kan behöva processa om man inte jobbar på ett lager eller liknande. Även om jag kan tycka att mängden förpackningsmaterial särskilt plast i det genomsnittliga hushållet, inklusive mitt eget, är alldeles för stor.

Karimatto Köksknivset är allt annat än undermåligt! Dessutom otroligt prisvärd!

Men still going strong som “knivaktivitet” nummer ett i mitt liv och skulle jag tro, de flestas är matlagning. En intressant iakttagelse kring detta knutet i förhållande till kniventusiaster är att många som trots att de har ett otal fällknivar i varierande prislägen har tämligen undermålig utrustning för köket.

Mcusta/Zanmai Classic gör ingen kock besviken.

Ett minimum enligt mig är en god kockkniv, en mindre allkniv och en skalkniv. Sen kan kan till det adderas en bra brödkniv. Utöver det kan hur många som helst läggas till enligt den berömda formeln “k=n+1” där n står för antalet knivar du äger för stunden.

Själv har jag till exempel ett antal mer specialiserade knivar som en jaktkniv och en klassisk styckarkniv för lite större köttbitar som halva lamm, kvartskalvar och så. Filékniv och en flexig kockkniv för fisk, köttyxa för exempelvis halvtinat och kotletthuggande. Till det kommer mina japanska “svärd” inklusive Santokus för grönsaker, frukt och finlir. Sist men inte minst har jag ett par riktigt billiga skräpknivar i köket som jag inte bryr mig om alls. De används till att skära i aluminiumfolie, mot grillgaller eller utsättas för annan misshandel.

Så knivar är bra att ha av alla de slag och former. Lämpligt nog hittar du alla varianter här på Knivshop! Så häll upp en god kopp kaffe och ta en stund och botanisera bland de tusentals knivar som finns att välja mellan.

/ John

Många är de som vill göra sin kniv mer personlig, speciell eller vackrare. Anodisering och custom G10 skalor är vanliga sätt att utmärka sig. Gravyr och speciellt handgravyr är mindre vanligt och ger kniven en exklusiv känsla. På bilderna kan ni se hur en Kizer Gemini Bladesmith har genomgått en behandling och jag måste säga att resultatet är riktigt läckert.

Hör av er till Knivshop.se för priser och alternativ för att göra just er kniv till något alldeles extra.

Ja då var det dags för min recension av Fällkniven Erna. En Kökskniv från Fällkniven. Din första tanke kanske är “Gör de sånt?” Ja, Fällkniven tillverkar inte alls endast fällknivar som man kan luras att tro av företagets namn. Främst är de nog kända för sina skogs och överlevnadsknivar F1, S1 och A1. Men det här ska som sagt handla om en kökskniv. Närmare bestämt en kniv som är tänkt att användas vid grilltillställningar både hemma och hos vänner. På grund av det senare levereras Erna i ett läderetui med ett bladskydd i läder. Dessa föll varken mig eller min sambo i smaken. Den jämna ljusbruna färgen ser mer ut att höra hemma 40-50 år tillbaka i tiden. Inte heller handtaget i masurbjörk tilltalade någon av oss. Varje gång jag använde kniven kunde jag inte låta bli att oroa mig över hur kladd från kött och grönsaker skulle påverka handtaget. Det resulterade i att så fort jag hade använt kniven skyndade jag mig att diska och torka den. Ett tråkigt extramoment som jag gärna skulle slippa på ett bruksföremål. Det må hända att min oro var ogrundad men jag hade hellre sett att den hade haft ett praktiskt plasthandtag. Däremot tycker jag formen på handtaget låg mycket fint i handen. För stora händer kan handtaget möjligtvis kännas en aning tunt.

Något förbryllande tycker jag att den bakre delen av bladet är. Där finns en urslipning som passar för fingret och man inbillar sig att det är tänkt att man ska krypa fram med handen dit, men det är inte alls bekvämt eftersom man då endast håller med pekfingret runt och mot det tunna bladet. I övrigt tycker jag att kniven har en, för ögat, tilltalande form. Bladet är tunt och mycket skarpt (trots att jag inte var först att testa den här kniven) och fungerar utmärkt för diverse köksuppgifter. Möjligtvis hade jag föredragit ett kraftigare blad till lite tyngre uppgifter såsom halvtinade köttbitar eller tuffare kött. Den tidigare nämnda urslipningen på bakre delen av bladet irriterar mer än den är till nytta. En så enkel sak som att torka av kniven gör att man lätt fastnar med trasa/handduk på den vassa spetsen. Det både irriterar och förstör trasor och handdukar. Och irriterad är inget man vill vara med en kniv i handen.

Jag har skurit diverse olika saker som förpackningar, sallad, tomat, gurka, kött och korv. Det som jag hade mest problem med var falukorven men jag upplever att det problemet ligger främst i konsistensen hos falukorven så den lätt fastnar på knivbladet när man skär. Tomaten skärs enkelt i mycket tunna skivor och gurkan har ingen chans. Fläskfilé och kryddiga korvar utgör heller inget motstånd för Erna. Sammanfattningsvis kan sägas att Erna presterar ypperligt för lättare uppgifter. För tyngre uppgifter anser jag att den känns lite vek.

Erna har en smidig och tilltalande storlek och är lätt att packa ner för grillkvällar hos vänner. Men det är ett koncept jag inte riktigt förstår. Köksknivar finns ju i varje hem och att ta med en kniv på en promenad genom stan när man lite rund under fötterna ska på en trevlig grillkväll med vin hos goda vänner låter som att det balanserar på en tunn egg lagligt sett.

Priset på Erna ligger på ca 1800 kronor. Är den värd det? Kanske… om man använder den mycket och underhåller den väl samt även har en tyngre kniv för tyngre uppgifter. Men i mitt hem, där vi går hårt fram med köksknivarna och slipar dem först när de inte kan skära genom yoghurt, känns den tyvärr alldeles för dyr och opraktisk.

Jag minns inte när jag såg filmen första gången men jag minns att det var en av de coolaste filmerna jag sett. Speciellt en scen och en replik etsade sig fast i mitt minne. Har du sett filmen vet du vad jag menar. Filmen är givetvis Crocodile Dundee och scenen är den där Mick och Sue blir överfallna av en tuff snubbe i röd jacka som drar en kniv och säger åt Mick att lämna över plånboken.

Denna scen skapade ett omedelbart habegär som har legat och gnagt i bakhuvudet sedan dess. Trots att filmen sedan länge passerat sitt bäst före datum så finns ändå begäret kvar. Precis som man ville ha en egen ljussabel första gången man såg Star Wars.

Kniven gjordes speciellt för filmen i endast två exemplar av John Bowring. Det gjordes några replikor i olika material för diverse stuntscener. Paul Hogan fick behålla ett exemplar med förbehållet att han aldrig sålde den. Så vitt det är känt har han kvar den.

Down Under Knives har tillverkat en kniv som anses vara den som är mest lik originalet. Den heter The Outback och är en riktig best. Jag har nu äntligen kommit mig för att skaffa mig en sådan och citatet gör sig påminnt och jag kan bara instämma: “that is a knife!”

Bladet är vackert polerat och i så kallad bowie form. Handtaget är i läder omslutet av fingerskydd och knapp i mässing. Slidan är av skinn och format som ryggen av en krokodil. Kniven har falsk full tang… eller… bara nästan. Sista biten är gängad för att knappen ska kunna skruvas fast. Kritik har riktats mot just detta. Jag har inte själv testat den i hårda jobb än men jag vet att Down Under Knives lämnar material och tillverkningsgaranti i fem år. Det borde betyda något. De tror på sin produkt. En sak är i alla fall säker, The Outback är mycket vacker att titta på och gör sig väldigt bra på väggen för en filmälskare som mig.

Nu tror jag att jag ska återuppliva minnen genom att titta på film och leka med min nya kniv.

Knivar finns i prisklasser för alla. När det gäller att identifiera den dyraste gör man rätt i att leta på auktioner. “The Gem of the Orient” lär vara den kniv som inbringat mest pengar med ett försäljningspris på 2,1 miljoner dollar. Den tog Buster Warenski 10 år att färdigställa och innehar 9 diamanter, 153 smaragder och ett jadehandtag med guldinlägg.

Jag är en knivsamlare som har valt att fokusera på fällknivar. Men det finns fastbladsknivar jag inte kan motstå. Tora Tactical Knives tillhör dem. Jag har länge trånat efter en Tora men eftersom mitt fokus och intresse ligger på fällknivar har andra objekt fått prioritet.

För någon månad sedan blev det dock äntligen dags att prova på en Tora. Jag valde Candy med kolfiberhandtag mest på grund av att den var billigast. Och vilken kniv det är! Jag fick genast mersmak och ville köpa en till men en större variant denna gång. Valet föll efter mycket grubblande på Large Ranger. Ett val jag inte ångrar en sekund. Kniven ligger fantastiskt i handen och har en tyngd och balans som känns helt rätt.

Båda knivarna är av mycket hög kvalitet och är tillverkade av exklusiva material. Stålet är Elmax och handtagen är kolfiber (Candy finns med orange, grön eller rosa G10 också) med ett tunnt G10 mellanlägg på vardera sidan av fulltången.  Handtagssidorna är fastsatta med blåanodiserade titannitar. Candy har så kallad chisel grind dvs att ena sidan är helt plan och slipningen görs endast på motsatta sidan. Denna sorts slipning lämpar sig inte till alla jobb och faller inte alla på läppen men kniven är liten och smidig och därmed lätt att ha med sig. Large Ranger däremot har flat grind och lämpar sig ypperligt att tälja trä med.

Tora gör flera varianter och modeller och det är svårt att välja men man kan trösta sig med att alla är riktigt bra så man lär inte välja fel och man kommer utan tvekan bli nöjd.

Om ni vill se och höra lite mer om Tora kan ni kolla på Jimmy Knifeandlife’s videor på Youtube på hans kanal “Swedishsurvivor”. Se länkar nedan.

Swedishsurvivor, Tora Small Ranger

Swedishsurvivor, Tora Large Ranger

Swedishsurvivor, Tora Karambit Drop Point

Om ni är intresserade av att köpa något av alla mästerverk från Tora kan ni följa länken nedan.

Tora Tactical Knives på Knivshop.se