– för att illustrera hur illa tillståndet kan bli om det får löpa fritt

En gång i tiden, på stenåldern, fanns i Sveriges Radio ett program kallat Plattetyder. I det hotades det alltid med att spela en låt som heter “Det började med ett glas champagne och slutade med samling vid pumpen“. Ett alster som dock aldrig framfördes.

Titeln skulle kunna appliceras på min “knivhög” även om jag inte kommer ihåg exakt med vilken kniv det började. Högst troligen finns den inte kvar.

Bilden döptes till “The Black Migration“

Det här är inte alla mina fällknivar nota bene, utan bara en del av dem med svarta handtag! Det finns några till. Sen tillkommer fällknivar med grå handtag, med färgade handtag, med handtag i trä. Ja ni ser vartåt det barkar. Sedan finns förstås helt andra typer av knivar som fastbladare och de kan delas upp i kategorier som köksknivar, friluftsknivar och inte minst kastknivar. Bara den senare gruppen inkluderar närmare ett hundratal vid det här laget.

När jag tänker efter kanske det vore en god idé. Att fundera kring hur det hela började och sätta det på pränt. Jag ber att få återkomma i frågan.

/ John – eder kniviot i etern

Här följer en liten kommenter från mig gällande en filmscen där det förekommer knivar. Om inlägget är uppskattat kanske det kan bli ett återkommande inslag här på bloggen.

Kommer ni ihåg Steven Seagals* karaktär “Chef Ryback” från filmen Under belägring? Han som kastade kniv i köket?** Det finns en mycket kort scen, jag tror själva kastdelen är några sekunder lång som syftar till att visa vilken tuffing han är. Med tanke på hur kort sekvensen är har den ändå blivit mycket känd.

Som kock och knivkastare borde jag tycka om den scenen om det inte vore för att den är så oerhört löjlig. Låt mig förklara varför!

En leksakskniv från Gil Hibben jämfört med en riktig kastkniv. För att använda ett annat filmcitat

“That’s not a knife, this is a knife”

För det första är kniven han använder en leksak i sammanhanget. Det är en gammal Gil Hibben-modell kallad “Hibben Thrower” som jag för övrigt också har. Det är den ni ser i jämförelsen på bilden ovan.

I filmklippet ligger den på en arbetsyta till höger om en hög med vad jag tror är selleri och med vad som ser ut som en riktig kockkniv till vänster. Förhoppningsvis är det den senare som använts till att hacka grönsaker med.

Efter att ha föst ihop grönsakerna kastar han kniven i en måltavla som hänger på kabyssväggen. För den oinvigde kanske det ser coolt ut. För oss mer insatta rycker det snarare i mungiporna.

Kastknivar för en riktig kock. Dessutom baserade på en kockkniv. Modellen heter Philippe och kommer från franska Zitoon Knives

För det andra är tavlan skräp. OM man skall ha en liten måltavla inomhus och särskilt i ett kök med andra människor i närheten skall man ha någon form av ändträtavla. Knivar sätter sig mycket lättare i dem varpå risken för rikoschetter minskar och dessutom håller de längre. Därtill kan konstateras att tavlan i filmen är mycket lite använd då det endast finns ett par hål efter knivar i den. Eller så har Ryback nyligen bytt den efter att ha flisat upp alla andra.

Sedan skall vi inte ens gå in på den ur hygiensynpunkt mindre lyckade idén med att ha träflisor flygandes i ett professionellt kök. Men det är kanske att kräva för mycket realism från en actionfilm.

Ett större problem med tavlan ur “tuffhetsperspektiv” är emellertid att det i mitten återfinns en gigantisk målad ring. En normal “Bullseye” för knivkastning är tio centimeter i diameter. Den här förefaller att vara ungefär det dubbla. Att missa den med ett kast på kort avstånd är omöjligt för den som kan kasta kniv.

Det för oss in på själva kastet. Det är ett mycket kort sådant med en rotation. Alla knivar roterar ett varv på cirka tre meter, aningen kortare med de här leksaksknivarna. Lätta små knivar snurrar snabbare än stora. Kastet är således utfört på kanske 2,5-3 m avstånd på en tavla som en blind kan träffa.

Inte så jäkla macho med andra ord!

/ John – en äkta knivkastande kock

* Filmen är från innan den tid Segal blev helt knäpp. Ni vet som i att göra tvåhundra ännu sämre filmer, flytta till Ryssland och ägna sig åt att slicka Putins röv.

** Klippet hitta ni här kallat “Cue ball“. Det är den sista delen av scenen som är aktuell och den kommer efter två minuter.

När jag sist kommenterade sakernas tillstånd gick det åtminstone att försöka förneka eländet. Men nu är den oundvikligen slut även i södra Sverige. Det går inte att låtsas att det är sensommar, Brittsommar eller något liknande. NU är det höst vare sig man vill det eller ej.

Naturen talar om det för oss på ett påtagligt vis genom att låta träden halvdö i en explosion av färger och låta temperaturerna dyka. De dagar man kan se kulörerna bakom allt det grå förstås. För det mesta ligger det en luddig matta över allting. Mörkt när man går till jobbet, dunkelt när man kommer hem och mörkare skall det bli. Mitt humör matchar dessvärre vädret. Det är också grått. Höstdepression som ett brev på posten.

När döden är vacker, löv som inte längre viskar i vinden

Men de här tiderna är också utmärkta för att vara utomhus och ägna sig åt alla de aktiviteter som lockar där. En av dem är att bara vara, att promenera för att försöka kurera trasigt sinne. Ett annat är att fotografera när man ändå är där. Något jag gör hellre än bra måste väl medges. Motivet känns i det här sammanhanget en aning givet, knivar vad annars?

MKM Maximo

På bilden syns en kniv som jag haft ett tag nu. Inget nyhet direkt då den funnits på marknaden några år vid det här laget. De av er som kan sina knivmakare känner säkert igen Bob Terzuolas formspråk. Modellen heter Maximo och kommer från italienska MKM. Ett märke som görs av ett konglomerat av företag som kallar sig MIKITA. Bakom dem hittas några av de största tillverkarna i Maniago.

/ John

Frågan vän av ordning måhända ställer sig är, vad då? Min nya bil…eller ja och ja ny är den inte ny utan bättre begagnad förstås. Den gamla Volvon beslutade sig för att den inte vill vara med längre eller åtminstone bli så dyr att reparera att det känns tröstlöst. Därför har ett nytt fortskaffningsmedeln införskaffats till det Wikströmska hemmet.  

Men det var inte alls det jag hade i åtanke. Det är knappast av intresse för andra. Det var förstås hösten jag talar om. Den där med alla färgerna som alla påstär är så jäkla vackra. 

En stilla undran, vart exakt är färgerna?

Själv brukar jag dras med lite höstdepressioner. Mest för att det är så förbaskad mörkt hela tiden. Fast å andra sidan skiner solen från en närmast blå himmel på ett motsägelsefullt vis när jag plitar dessa rader. Men efter den här månaden följer den fruktade november som i de här trakterna mest brukar bjuda på massiv skymning dygnet runt blandat med duggregn och dis. Mörkt när man åker till jobbet, mörkt när man kommer hem. Men vi får se, det är inte nu utan då.  

Där kan de få vara, färgerna, i bakgrunden bakom exempelvis en MKM Goccia

Fördelen med den här tiden på året är emellertid att när det väl är fint väder är det förbaskat skönt att vara ute. Mygg och andra flygfän lyser med sin frånvaro och lusten är klar och hög. Och visst, de där färgerna kan skådas här och var. Det får väl erkännas. 

Sedan var det knivsäsongen. Den är förvisso alltid i full gång vad mig anbelangar. Men det pågår en hel del aktiviteter som kräver sina knivar under sensommaren och hösten. Jakt, fiske, svampplockning, camping och annat friluftsliv lockar och en bra kniv eller två är inte av ondo vid dessa tillfällen. 

Det finns många bra knivar att välja på men just idag skulle jag vilja slå ett slag för två olika men båda mycket bra fastbladare. Små nog att bära omkring på i väskan som EDC-knivar om så önskas. Det är Makro 2 designad av allas vår danske gigant Jesper Voxnaes och tillverkad av MKM – Maniago Knife Makers. Ett litet enklare alternativ är Mini Leatherneck från Cold Steel. En kniv för den som vill ha lite “bowieknivsvibbar” i ett mindre format. 

MKM Makro 2

Cold Steel Mini Leatherneck

Sedan finns alltid Karesuandokniven. Visst kostar knivarna en slant men de är dock till största delen handgjorda i Sverige. Det är inte många som kan säga det idag. På bild ses jaktkniven Galten jämte deras fällkniv Pältsa och en yxa som fritt översatt från finska blir “skogsman” eller som den heter Metsämies. Här i ett set inkluderande eldstål och diamantbryne. 

Karesuandokniven har många bra produkter för den som vill ha moderna material men i traditionell förpackning

Hösten kanske inte är så illa trots allt. Efter jobbet skall jag ut en sväng och ägna mig åt en annan aktivitet som kräver sina knivar, nämligen knivkastning. Jag återkommer både beträffande det och andra ämnen som rör saker med egg. Var så säkra!

/ John

Det har nu gått ett tag sedan årets svenska mästerskap i Sportkastning gick av stapeln och intrycken har formerat sig. Först och främst kan konstateras är det alltid trevligt att träffa “den utökade familjen” och ta del av den stämning som råder bland kastare. Det blir en slags festivalkänsla, den där som infinner sig om man samlar ett gäng trevliga människor med samma intresse på en begränsad yta. Sedan blir inte saken sämre av att vi nu är två i familjen som börjat kasta.

Till och med vädret ställde upp på 2024 års SM i sportkastning i Arboga

Inledningsvis vill jag även säga att känslorna vad gäller de egna prestationerna på årets SM är en smula kluvna. Å ena sidan är jag fantastiskt nöjd med utfallet. Det inte bara motsvarade förväntningarna utan trumfade dem. Jag återkommer till det.

Men å andra sidan var inte mina resultat mycket att skryta med. Nu skall för all del ett par saker vägas in i det resonemanget. En sak är att tävling är tävling och träning är träning. Förvisso en floskel men värd att framhållas ändå. Det andra är att ingen tävling är den andra lik. Väder, vind och allmän dagsform spelar alltid in för alla deltagare. Om man inte heter Mondo Duplantis förstås. Då gäller inga regler alls. Det har ni kanske noterat.

Sportkastning

En liten passus för den som inte är insatt i terminologin. Sportkastning är alltså tävlingsformen av yx- och knivkastning. Skall den jämföras med övrig sport så ligger friidrott nära till hands då det är ett paraplybegrepp. I grund och botten finns tre discipliner. De är kniv rotation, No Spin och yxkastning. Yxan i det här fallet är en liten kastyxa eller tomahawk. Den skall inte förväxlas med en “Double Bit”, dvs den typ av större dubbeleggade yxor du kastar med två händer.

Sedan påminner själva tävlandet en smula om tiokamp. Främst är det Walk Back som är huvuddisciplin och det är den som avgör vem som blir mästare i respektive gren. I Sverige i det här fallet.

Den grenen går till så att man kastar tre knivar/yxor per distans mot tre tavlor. Avstånden är 3,4,5,6 och 7 meter. Allt detta upprepas fyra gånger. Det ger sammantaget 60 kast och en teoretisk maxpoäng på 300. Tavlorna är poängsatta 5 p för mitten/bulls eye och sedan 4,3,2,1 för respektive ring. Flest poäng vinner förstås.
Därtill läggs distanskastning och i vissa mästerskap kastning från fasta distanser, oftast 3, 5 och 7 meter. De senare är emellertid inte SM-grenar för närvarande.

Siluettkastning kan se ut på det här viset. Prickarna skall träffas i nummerordning vilket ger fem poäng. En träff i siluetten ger minus tio poäng. Avståndet till tavlan är tre meter

Utöver det finns ett antal “Games” som är mer eller mindre förankrade i historia och tradition. De här lekarna eller grenarna ligger lite vid sidan om de huvudsakliga tävlingarna. De som är aktuella för tillfället är Siluett, Mountain Man, Speed Throw och “Nine Target” populärt kallad Plankan. På senare tid har även Coutanque tillkommit. Ordet är en fransk ordlek där couteaux och petanque mixats, alltså orden för knivar och boule/petanque vilket beskriver spelet utmärkt.

Tävlingsdag 1, lördag

Rotation, kniv

Efter invigningstal av Marcus Pehart från Arboga Sportkastningsklubb och traditionsenlig nationalsång var det dags. Ordningen var rotationskastning på lördag förmiddag följt av No Spin på eftermiddagen och yxa på söndagen. Parallellt med det löpte övriga grenar.

Kastandet sker i heat och därmed även uppvärmningen. Vid det här laget är jag väl bekant med “Meken”, en av idrottsplatserna i Arboga och kastbanorna.

Tävlingar på Idrottsplatsen “Meken” i full gång

Vädret var detsamma som alltid i Arboga. Det vill säga det regnade småspik på fredag kväll när vi anlände och på lördagen var det soligt och sympatiskt med lite vind. De yttre förutsättningarna var därmed närmast optimala. Därtill var mitt humör gott och stämingen generellt på topp. Uppvärmningskasten med mina WL Custom Blade Spinning Butchers gick utmärkt. Några slarvmissar blev det som alltid men inget som avskräckte på något vis. Framförallt kände jag mig någorlunda avslappnad. Jag tyckte mig vara redo såväl fysiskt som mentalt.

Väl stående framför tävlingstavlorna hade förstås pulsen tilltagit. Men jag fick inte det hjärnsläpp som hände på föregående tävling, Soulthrower Open. Nu gick det mer “normalt” till om man får uttrycka det så. Med det tillägget att jag generellt fick för många drop där kniven hamnade på marken. Nio stycken närmare bestämt. Ett par tre stycken är mer normalt under en omgång för min del. Några kan tillskrivas tävlingssiutationen men ett par hade kunnat undvikas bara genom att “vårda” kasten bättre. I mitt fall genom att ta det lugnare mellan kasten och bättre tänka igenom vad jag vill uppnå. Med min teknik tjänar jag ofta på att sänka tempot. Gärna mycket. När jag tycker att det går långsamt är det läge att halvera den farten. Lugnt men bestämt är ledorden både vad gäller tiden mellan kasten och själva tekniken. Särskilt gäller det rotationskastning.

Det som gick bra var att jag på ett bättre sätt lämnade missarna bakom mig och tänkte framåt, på nästa kast. Jag hoppades uppnå en bit över tvåhundra poäng vilket ligger inom rimlighetens gräns för mig. Mitt träningsbästa är för närvarande 260p. Nu blev det 198 p vilket är dugligt ställt i relation till det stora antalet droppar, dvs helmissar.

No Spin

På eftermiddagen var det dags för den andra stora begivenheten. Kanske den största för mig personligen då jag trots allt var försvarande mästare i grenen. Vi talar således om Walk Back No Spin vilket har blivit min lilla specialitet och grenen jag gärna ville vinna. Intressant i sammanhanget är dock att det är svårt att veta hur det står till med dagsformen bland närvarande kastare. Grenen är såpass färsk att många gör stora personliga framsteg bara mellan de olika tävlingarna. Nivån är därför svår att gissa sig till på förhand. På samma vis tillkommer även nya deltagare vilket skänker spänning även det.

Uppvärmningen gick faktiskt riktigt bra för min del. Även på de långa distanserna, sex och sju meter. De var min Akilleshäl vid förra tävlingen och det hade tränats lite extra på det av det skälet. Låt oss säga att det inte märktes på tävlingsarenan. Men det är att gå händelserna i förväg.

Inledningskasten gick nämligen dugligt. Något miss kom med de flesta knivar hamnade i rätt riktning även om siktet var en smula vingligt. Det vill säga poängen spretade mer än vanligt. Tävlingsnerver är allt jag säger! Särskilt nu när jag skulle bevisa något för mig själv och därtill dra nytta av träningstimmarna som lagts ned under sommaren.

Men sedan hände något, IGEN! Inte riktigt lika illa som förra gången men nästan. Jag började missa. Nu pratar vi inte om en miss eller två utan drop, på drop på drop. Den här gången blev jag inte arg utan mest uppgiven och faktiskt en smula ledsen. Den känslan var svår att bortse från. Helst ville jag gå av planen. Längtade bort ett tag. Mitt i solen och allt det roliga.

De långa distanserna satt inte alls som på träning. Inte ens med avräkning för tävlingssituationen. Sedan smittade det av sig även på kortare avstånd. En stund skall tilläggas. Jag lyckades koncentrera mig en smula bättre mot slutet och drog in några bra kast särskilt på tre och fyra meter. Troligtvis räddade det situationen kan jag konstatera så här i efterhand. Så något hade den mentala förberedelsen gett. Men det där är något jag måste tänka igenom.

Tävlingsdag 2, söndag

Yxa

Söndagen främsta aktivitet är yxkastning i olika former. Något som jag förvisso ägnat mig vid två tidigare tillfällen men då med lånade yxor och noll koll på allt. Nu hade vi egna yxor med oss, jag och min kära fru. Men de har bara ägts i någon dryg vecka varpå det inte hunnit bli så mycket träning med dem.

De nylingen införskaffade yxorna och en mugg sportdryck i form av kaffe. Yxorna är de så frekvent använda Cold Steel Norse Hawk. En bra nybörjaryxa helt enkelt

Fördelen med det är att förväntningarna hålls låga. Alla poäng blir så att säga en bonus. Fast inte riktigt skulle det visa sig. För på träning missar jag sällan helt med yxa, alltså så den hamnar på marken. Kanske en av sextio till sjuttio kast vid den Walk Back-träning jag har hunnit genomföra. Nu på uppvärmningen i Arboga blev det några fler men fortfarande relativt få. Men sedan var det tävlingssituationen igen. Då kom missarna. Men nu var det lättare att hålla sig lugn då jag ändå inte förväntat mig några särskilda resultat. Jag ville bara slå mitt förra rekord vilket jag även gjorde.

Men om yxor generellt är lättare att sätta i tavlan än knivar så är de även svårare att sikta med. I alla fall tycker jag det. Det är relativt enkelt att få poäng men knepigt att få många poäng kan det uttryckas. Så det blir nästa steg att öva på.

Bäst av alla lyckades, som ofta, Marcus Pehart som drog till med 256 p om jag inte missminner mig. Det är ett riktigt bra resultat även med internationella mått mätt. Så skall en yxa, om inte slipas, så i alla fall kastas.

Själv är jag inte riktigt där efter mina totalt sex gånger jag kastat. Jag minns inte exakt resultat men cirka hundra poäng lägre skulle jag tro. Men roligt och mycket överraskande var dock att jag lyckades skicka iväg samt sätta en yxa på ett avstånd som räckte till tredje plats i långdistanskastning. DET hade jag inte väntat mig! Jag har inte ens bestämt mig för vilken skaftlängd jag skall ha än och därmed hur yxan skall greppas på de olika avstånden.

Medaljer

Det är på den här fronten det blev ett lyckat SM för min del. Resultatet i rotation kniv räckte till en tredje plats. Det var samma två kastare före mig den här gången som förra gången det begav sig. Kan jag bara bättra på tävlingsnerverna kan jag pressa dem lite grann tror jag. Mest så att de skärper sig, jag lär inte vinna över dem men grunden finns där. Men det är mycket som skall stämma och det finns fler som har samma problematik som jag och kan kliva fram.

Något mer överraskande blev det även ett silver i långdistans kniv. Men det är klart, de knivarna jag använder känns “säkra” på vissa avstånd och det gäller upp till 11 meter. Sedan har jag inte testat på längre avstånd och aldrig övat på ett plank. Något som jag insett att jag måste börja med.

Det blev medaljer även i år!

På kortare avstånd gick det också bra vilket resulterade i ett silver i Siluettkastning kniv efter en särkastning. Det är en tävlingsform som genomförs från tre meter.

Vad beträffar No Spin var det förstås seger i Walk Back som hägrade och något jag i princip avskrev efter den usla insatsen. Jag undkom dock med blotta förskräckelsen och lyckades bärga guldet. Men det där håller inte i längden.

Däremot gick det mycket bra i Siluett No Spin där jag erhöll ett guld till. Förutom de trettiofem poäng jag fick så var det bud på tio till. Träffar där spetsen grävde sönder planket på rätt ställe för att sedan falla till marken. Jag hade vässat knivarna i år och till nästa gång kommer jag nog vässa dem ytterligare för att de skall stanna kvar lite till.

Knivarna som gjorde skillnad i år var Zitoon Big NoReload. Med dem i hand kan jag titulera mig svensk mästare i No Spin

Det sista lilla bronset kom efter tävlande i den fruktade plankan. Det handlar om att kasta nio knivar mot en kraftigt lutande planka. Då den är både hård och vinklad är det inte helt lätt att sätta knivarna överhuvudtaget. Jag nyttjade No Spin-teknik vilket fungerade dugligt. Bäst i den här grenen var emellertid en av juniorerna. En liten tjej som drämde dit oss vuxna så det stod härliga till. Så kan det gå! Det bådar gott för framtiden.

Nu blir det inte mer tävlande för mig i år. Om man nu inte råkar räkna Rick Lembergs On Line-tävling “Aim Games” förstås. Den hade jag tänkt att delta i. Den förra missades på grund av att jag kastar utomhus och det var närmare en halv meter snö när den förra utmaningen ägde rum. Därför lockar den här lite extra.

/ John – knivkastaren

Nu är jag väl inte Gyllene Tiders största fan men vissa slagdängor sätter sig förstås ändå. Och just gyllene tider är det för stunden. Solen skiner från en sådan där blå himmel med vita tussar på och temperaturen är behagliga tjugosju grader. Åtminstone där jag befinner mig. Därtill stundar ledighet.

Kaffe vid vatten hör sommaren till. Exempelvis i sällskap med en Al Mar SERE T36

Undertecknad skall nämligen iväg på en kort semester i form av en road trip med början i morgon. Första anhalt är i vare sig Provence eller Toscana utan  Arboga av alla ställen. 

Men redan där blev ledighetstillvaron inriktad på knivar. Är man entusiast så är man. Det är nämligen dags för tävling i knivkastning. Det internationella Soulthrower Open går av stapeln nu till helgen. Då skall det kastas kniv och yxa i dagarna två eller möjligen tre även om jag än så länge mest kastar just yxor en gång om året, nämligen på SM. Resultaten är också därefter. Men knivkastningen har det tränats intensivt på ett tag. Återstår att se hur det går. Måhända skriver jag något om det! 

En av mina favoritknivar har den här blivit, Pältsa från svenska Karesuandokniven

Men även i övrigt är sommaren en utmärkt tid för det mesta som inluderar knivar. Det vandras, campas, grillas och fiskas i hela vårt avlånga land. Aktiviteter som alltid kräver goda verktyg. Du kan förstås klara dig med en sax med glapp i skänklarna, en rostig morakniv, den slöa sågtandade brödkniven i sommarstugan eller ett multiverktyg från Biltema som legat i tackelboxen i ett år och kleggat ihop. 

Vad gömmer sig i grönskan? En liten fastbladare från italienska MKM designad av ingen mindre än Jesper Voxnaes

Riktiga knivar gör dock arbetet så mycket roligare. Det gäller vare sig du skall ta ur ett lurvigt djur, rensa en fisk, strimla en kartong eller bara skära up dina delikata sticky ribs du barbecuat i tre timmar. Så  mitt grundtips förblir detsamma som alltid, skaffa ett par bra redskap som passar dig och dina behov. 

På återhörande i sommarvärmen. 

/ John

…fast fan tro’t. 

I år har vintern varit ovanligt lång och jäklig på lite olika vis. Just nu väntar jag på våren. Kung Bore och hans hejdukar vägrar ge sig. Den riktiga våren, den som är varm och inkluderar vitsippor och fågeljäklar som ylar i varje buske. Ja, och dessvärre massa pollen för den som är allergisk. Den behagar inte visa sig än. Det är fortfarande minusgrader på nätterna och då bor jag ändå i södra Sverige. Vi skall inte ens tala om de som befinner sig längre norrut. Så här års blir man verkligen varse att vi bor i ett avlångt land. 

Förutom att det är lite allmänt sympatiskt med värme och att jag som cykelpendlare och cykelmotionär skulle upskatta mindre regn så finns det en sak till som lockar och som det inte gått något vidare med. Ett intresse som inte gör sig i minusgrader eller regn heller för den delen. 

Kring 35 kg kastknivar i väntan på den riktiga våren

Min knivkastningssäsong har inte kunnat börja trots att vi är snart fyra månader in på det nya året. Vilken skillnad mot 2023. Det innebär bland annat att jag totalt missat en världsomspännande on-line tävling som förvisso har frikostig deltagartid men som nu lider mot sitt slut. 

Jag kan bara avundsjukt se på när folk med tillgång till inomhusbanor delar filmer på nya framgångar. Ja, ja, vad är en bal på slottet?

I och för sig är jag glad att värmen inte kom den här helgen då jag testade att ha en släng av någon influensa. Febern har släppt och det blir arbete imorgon. Kanske också värme och lite knivkastning, vem vet?

Har ni inga kastknivar än så rekommenderar jag att ni genast gör något åt saken. Här på Knivshop kan ni hitta bra nybörjarknivar från t ex Cold Steel och Condor. De är utmärkta instegsverktyg för ett fantastiskt roligt intresse. Testa så får ni se! 

/ John – knivkastaren

Knivar och musik kan det vara något? I mitt stilla sinne tänkte jag att den fotoidén inte är vare sig sämre eller bättre än någon annan. Tanken var att kombinera en skiva (jo, jag har sådana fortfarande, både LP och CD) med en kniv. Streams är lite svår att få till på bild. De känns så undflyende på något vis.

Nästa steg var att kombinera musik som på ett eller annat vis känns kopplat till den kniv som är aktuell. I det här fallet tyckte jag jag lyckades tämligen väl. Jan Johanssons klassiska svenska vemod kan väl kombineras med en lika ursvensk Karesuandokniven Pältsa. Eller ja, i den finns ju italienska inslag också. Men även musiken är en fusion med sin kombination av jazz och folkmusik vilket gör att kopplingen känns naturlig.

Sen bara måste ni lyssna på Georg Riedels nedsträngade ståbas i exempelvis Visa från Utanmyra eller Berg-Kirstis polska. Det skall förstås göras via en riktig stereo av god kvalitet och inte någon fjompig “in ear/bud” eller annat modernt påfund.

“…och musik!”

Kniven är fortfarande lika sympatisk som när den anlände. Eller faktiskt lite bättre då pivotskruven behövde justeras en smula både för att ta bort det lilla sidledes glapp som fanns och för att få till rätt gång. Nu är den bara underbar. Vi får om det smekmånadsomdömet får sig en törn varefter kniven används. Men just nu finns inget som tyder på det.

För dagen får den dock spela andrafiol och återfinns i jackfickan. I byxan hittas något annat idag. Något grått gjort i titan. En kniv som tarvar helt annat musik för att det skall matcha!

/ John

Först övervägde jag något slags nyårskrönika. Det är ju rätt och riktigt vid den här tiden. Men jag ämnar nog inte dröja mig kvar alltför mycket vid det gångna året utan snarare blicka framåt. Inte minst som det går att konstatera att 2023 blev ett omväxlande och bitvis omtumlande år. I världen hände det mycket, mest elände dessvärre och understundom kan det då vara på sin plats att stanna upp och kanske fokusera på det som kan påverkas och den lilla världen som ligger närmare den egna personen. Det är ett sätt att behålla både perspektiven och sinnesron. 

I den sfären hittas bland annat aktiviteter som kan innefatta allt från matlagning med familj och goda vänner till friluftsliv med jakt, fiske, camping, vandring eller vad det nu kan vara. Där ryms även arbete och fritid i en vidare bemärkelse och i allt det behövs alltid en bra kniv. Ja eller flera om man skall vara noga. Ett faktum vi tog fasta på hemma då nyårsafton mestadels bestod av matlagning. 

En utmärkt knivnyhet för alla former av friluftsliv, M25 från tjeckiska ANV Knives

Men om vi fortsätt på spåret om knivar så kan det konstateras att dylika finns det gott om och fler blev det under det gångna året. Som jag både skrivit och sagt på flera olika ställen är det en bra tid att vara knivintresserad i. Antal märken på marknaden har gått från några få etablerade ackompanjerade av ett antal mindre till att formligen explodera de senare åren. Det finns inget som tyder på att den trenden skall avta inom den närmsta tiden. Det är min framtidsspaning. Ett antal spännande sådana finns dessutom representerade här på Knivshop. När jag tänker efter är ämnet värdigt ett eget blogginlägg. 

Vill man ha riktigt doningar för trippen in i vildmarken eller bara till hörnet av en igenvuxen trädgård så kanske den här saken från Condor TK vara något. Jag återkommer men en recension!

En annan positiv trend verkar vara att fler har blivit intresserade av knivar. Något jag märker inte minst på det gensvar jag får från bloggar, Facebook och Instagram. Av den växande kakan finns det fler som vill ha en bit. Det är kanske därför antalet märket ökat så dramatiskt.

Inte mig emot då mycket av det som släppts också blivit bättre sett till kvalitet. En del av den utvecklingen har drivits fram av en handfull märken som visat vad som är möjligt även i de prisklasserna som inte tillhör de allra högsta. 

Vad gäller kvalitet så har en del knivar fått uppgraderingar som t ex den här kniven, Spyderco Tenacious som numera finns i lyxversion

Därför är det med mycket hopp och stor tillförsikt jag ser fram emot ytterligare ett Knivskarpt år. Sen tror jag mig veta att det kommer att hända en del här på bloggen liksom på hemsidan i stort. Det är ett förändringsarbete som jag ser fram emot och gärna delar med er kära läsare! 

Väl mött i etern och runt hörnet. Nu kör vi så det ryker!

/ John 

… mot jul finns det de som säger! Fan tro’t. Men almanackan är tämligen obeveklig och hävdar med bestämdhet att det är den 20e december idag. Det är dan för dan…och så vidare. Tittar man ut är det lite svårt att tro. Där det för bara några dagar sedan var vitt och kallt är det nu runt nollan och blåser. I alla fall där jag huserar. 

Själv har jag knivat färdigt för dagen. För att vara ärlig var det inte mycket av den varan ens på jobbet idag. Desto mer att göra förra veckan då julborden gick av stapeln här på bygget. Mycket att göra är bara förnamnet när man jobbar som kock i dessa tider.  

Tomten lurar runt hörnet, tar er i akt! Fast har ni varit snälla kanske ni får en kniv

Det för mig obevekligen in på området knivar. Köksknivar i det fallet. Det är nämligen de mest värdefulla redskapen ma kan ha i ett kök. Det och en bra skärbräda kan ersätta de flesta av de maskiner som marknaden vill sälja till dig. De som skall strimla, finhacka, fixa biffen och allt de påstås göra. De som bara tar si och så långt tid att ta fram och alltid är såååå lätta att rengöra. Jo pyttsan.  

Sedan finns det förstås andra redskap också men först en bra kniv. 

Sådana kan du förstås köpa här på Knivshop. Dels för att de är ett måste och kanske de knivar de flesta människor använder mest sett till tid. För min personliga del är det nästan dött lopp mellan dem och kastknivar skulle jag misstänka även om det inte är säsong för de sistnämnda för tillfället. Först var det för kallt, nu är det för mörkt.  

Dels är köksknivar utmärkta presenter. ALLA behöver en bra sådan. 

Alla vill ha hårda paket. I alla fall om det innehåller till exempel en Victorinox

Fast när jag tänker efter är knivar alltid bra presenter, ja i mitt tycke då. Tänk till exempel på alla jägare, fiskare, svampplockare, vandrare, friluftsmänniskor, campare, båtfolk, samlare, scouter, hantverkare av allehanda slag, räddningstjänst, polis, militär och så vidare som kan tänkas behöva en bra kniv. 

Om någon av dessa människor råkar fylla jämnt 30,40 eller 50 år desto bättre. Fast det går lika bra med ojämnt när jag tänker efter. Jag skulle bli glad om jag fick en fin 53-års kniv. 

Sedan var det ju det faktum att det lackar mot jul. En kniv med röda snören är ALDRIG fel. 

Trevlig helg tillönskar er alla från mig och Knivshop!

/ John 

Det här är ju också en jäkla månad! Mörk och eländig, höststormarna står som spön i backen och regnet vill inte sluta. OM det väl gör det går det knappt att se för att det är mörkt i vilket fall som helst. Det är mörkt när man lämnar hemmet för att resa till jobbet och det är svart när man återvänder. I alla fall är det så där jag bor. Sade jag att jag inte gillar den här årstiden?

I dylika tider är det bra att muntra upp tillvaron. Det kan försås göras på månghanda vis. Ett är att unna sig själv en ny kniv av något slag. Eller att unna någon annan det. Då mår du dessutom bra eftersom det är bevisat att det är positivt för oss att ge bort gåvor. 

Knivar är utmärkta presenter. Inte minst för att det finns så förbaskat många olika varianter. Till jägaren är möjligheterna nästan oändliga, från den dyra custom-kniven till ett slaktar-set för att ta hand om älgen. För svampjägaren är alternativen färre men finns där ändå. Fiskaren kanske vill ha en ny kniv? Eller slöjdaren? Varför inte kocken eller den glada hemmatlagaren? Där öppnar sig ett helt universum av möjligheter till fina gåvor i alla prisklasser. Det kanske finns en scout i bekantskapskretsen eller bara någon som gillar friluftsliv och camping i största allmänhet? Annars ger du någon en liten fickkniv helt enkelt.  

Eller så vill du bara ge dig själv en present. Det gjorde jag faktiskt så sent som förra veckan. Jag råkade fylla år för någon dag sedan och därför beställdes ytterligare en uppsättning kastknivar. De är vad som kanske räknas som “semi-custom” eller “mid-tech” om det skall översättas till modern svengelska för fällknivsfantaster. Men så tillverkas nästan alla finare kastknivar å andra sidan. De här är från Frankrike och främst avsedda för no spin-kastning vilket råkar vara min specialitet. Det skall bli kul att testa dem!

Alla de här typerna av knivar hittar du förstås varianter av här på Knivshop.se. Ja, utom möjligen den typen av kastknivar då. Men alternativen är ändå legio. Det är bara att välja. 

/ John

Det är en fråga som man kan ställa sig. Egentligen betyder det ju Every Day Carry i bemärkelsen en kniv du alltid har på din person. Sedan inkluderar begreppet även alla andra prylar som du kan tänkas bära med dig.

Hur mycket det handlar om är synnerligen beroende på vem du är som person, minimalist eller prepper. Själv tillhör jag de där som urvattnat begreppet till att mest handla om de knivar jag har på mig för stunden och som möjligen kan tänkas vara en “äkta” EDC för någon annan. Som bland annat knivrecensent är det knappast möjligt att bära omkring på endast en och samma kniv år ut och år in vare sig det är en preferens eller ej. Det skulle med tiden bli tunt med saker att skriva om då.

 “Äkta” EDC, Acejet Stinger

Därmed har jag alltid en eller högst troligen flera knivar på mig. Ja, beroende på vart jag är någonstans. Skall jag ta mig en öl om kvällen har jag inga skarpa föremål på mig förstås. Liiiite urskiljning är trots allt lämpligt även för en knivtok som  jag. 

Men sett till tid är det ingen tvekan om vilka kategorier av knivar som används allra mest. Det är köksknivar förstås och kastknivar. Den förstnämnda gruppen hanteras såväl på jobbet som hemma. Kastknivarna på fritiden. Jag har inte gjort en “chef Ryback” än och satt upp en tavla i köket. Men vem vet?

Knivarna på bilden är de jag använder mest för tillfället. Projektet är att försöka få till bättre grundteknik i “No Spin” och då är de här “Stinger” från Acejet lämpliga kandidater. Sedan vill jag bara förtydliga att trädet redan är dött. Jag hade turen att hitta en stendöd och myrinvaderad tall bara något hundratal meter hemifrån. Den används för tillfället att kasta mot när jag inte har tid att ta mig till min kastbana som ligger en bit bort. Som en passus kan nämnas att myror inte gillar upprepade dunsar i boet och verkar ha flyttat ett par våningar nedåt. Möjligen påminner träffarna om en hackspett på jakt och då är det lämpligt att flytta på sig om man är svartmyra.

Så min mest frekventa sommar-EDC, sett till användning i tid är utan tvekan kastknivar. Vi talar många timmar i det här fallet. Vad är din?

/ John

Att det gått och blivit en ny månad? Ja, jo det faktum att det (fortfarande) är helgdag den första maj och många varit lediga från arbetet bidrar nog till hågkomsten. Det faktum att det var en hejdundrandes massa eldande i helgen kan måhända också leda minnet rätt. 

Ny månad känns i det här fallet lite mer än vanligt för nu börjar våren på riktigt. Eller rättare sagt den gör det för ungefär halva Sverige eller så. Ibland glömmer man hur förbaskat avlångt vårt land faktiskt är samt vilken breddgrad vi befinner oss på. Som jämförelse kan tas att jag som bor i Småland befinner mig ungefär på 57e breddgraden vilket om man följder den leder norra delarna av Kanada till exempel. 

Våren är här och därmed är även knivkastningssäsongen igång!

Men i alla fall, hopp om nya och ljusare tider är här. Det leder också till mer uteaktiviteter och i mitt fall är det förbaskat uppenbart då knivkastningsäsongen börjar på riktigt eftersom jag inte har tillgång till någon inomhusanläggning och är beroende av vädret.

Den korken är i alla fall död!

Det är en aktivitet jag ämnar slå ett slag för här på Vasst! Det är nämligen något som går att ägna sig åt utan allt för stora åthävor av gammal som ung, man som kvinna. Ett par knivar av lämplig sort och en måltavla som matchar dem. Sedan är det bara att köra igång. 

Vill man göra det mer komplicerat är det förstås möjligt. Men det går att börja enkelt. För att bena ut det hela ämnar jag i kommande inslag presentera såväl lite olika kasttekniker som en del olika typer av knivar som kan tänkas vara lämpliga för ändamålet. 

/ John

Är ett kärt ämne för några och ett mer fruktat område för andra. Till en tredje kategori hör dem som inte bryr sig alls och som endera köper en ny kniv, då det handlar om t ex Moraknivar som används i jobbet och ofta betalas av någon annan eller använder en brödsåg till allt i köket för att “allt annat är slött”. 

Dessvärre började situationen i det kök där jag arbetar närma sig det sistnämnda. Det beslutade jag att göra något åt så nu är jag ansvarig för den biten. Gårdagen var lika solig som dagen fast det var något jag mest betraktade inifrån en snickeriverkstad. Jag slipade nämligen knivar för glatta livet. 

Köksknivar som används av många och som dessutom diskas i maskin (!?) tar mycket stryk. Men nu är det slut med vissa av de missförhållandena i vilket fall som helst. Efter att jag försökt slipa upp dem så blir det inga mer turer i diskmaskin för då blir allt mitt arbete ogjort. 

För dem som inte förstår brukar jag dra en liknelse med en bil. De flesta har en sådan i närheten om de inte äger en själv. Jag brukar fråga dem om vad de gör om de får en måsskit på motorhuven. Tar de en mjuk trasa och något milt tvättmedel eller tar sandpapper och avlägsar den med? Det sistnämnda skulle nämligen fungera det också men kanske inte är helt snällt mot lacken. 

En riktig proffsmaskin, Tormek T8 utrustad med diamantskiva och jiggar

Till mitt förfogande hade jag en eminent Tormek T8 som dessutom är utrustad med jiggar för både knivar, saxar och borr. Själva stenen är en diamantsten, grovlek 600 skulle jag gissa på. Dessvärre hade jag inget mer att slipa på. Jag hade gärna sett en något finare sten för mer polering. Nu löstes det genom att jag helt enkelt drar de sista omgångarna mycket lösare. 

Det hanns med en sju åtta knivar av varierande storlek

Sedan fanns även en utmärkt strigel och slippasta så den användes för finliret. Knivarna är inte sofistikerade nog för att få till den där sista skärpan. Det är rostfria budgetstål vi talar om. Därför gäller en duglig bruksegg snarare än en konnässöregg. Den rakar armhår med aningen tryck och skär igenom tidningspapper med lätthet och ett svagt väsande. Det brukar höras på ljudet hur eggen uppträder. Nästa vecka skall jag ta det sista gänget. Idag blev det sju eller åtta knivar, jag kommer inte riktigt ihåg. 

Sedan hade jag i åtanke att återkomma till lite olika slipsystem i inlägg här på Vasst. Det är inte alla som har tillgång till en så här pass avancerad maskin. De kostar trots allt en en bra slant. Men misströsta inte. Det finns många andra lösningar på problemet med slöa knivar. 

/ John

Eller mer specifikt på Instagram i det här fallet och som jag ser dem kanske skall tilläggas. I sammanhanget bör påpekas att jag är allt annat än modern i de flesta avseenden så jag avser inte “först med det senaste”. Det är jag mycket sällan även om det händer från stund till annan.

Det jag önskar presentera är några typiska bildkategorier som du kan stöta på om du ger dig i kast med det som ofta informellt går under namnet “IKC” eller “Internet Knife Community” och då särskilt det du hittar på Instagram. Sedan måste betonas att flödet i hög grad styrs av vad du själv valt att snöa in på och vilka du följer förstås! Även om den delen i allt högre grad minskar dessvärre. Men det är ämnet för en annan diskussion som jag brukar säga.

Här följer några exempel på kategorier av bilder du kan stöta på.

1. EDC, den på Internet så etablerade förkortningen som står för “Every Day Carry“. Det omfattar inte bara knivar utan allt du kan tänkas bära på din person. Allt från vardagsprylar som klockor, pennor och mobiltelefoner till hela arsenaler och överlevnadskit beroende på hur du är funtad och vart i världen du lever. För en del har begreppet kommit att närmast beteckna en livsstil.

Bilderna kan vara av många olika slag, några exempel;

– “Flatlay”, prylarna läggs ut på lämplig bakgrund med mer eller mindre konstnärlig ambition.

– EDC i hand, är precis vad det låter som.

– Andra prylar. Oftast ficklampor och pennor men även multiverktyg, miniatyrbräckjärn och dyl. Mer obegripligt för mig är det stora antalet “knucks” vilket är en omskrivning för ett litet knogjärn rymmandes en eller ett par fingrar. Tämligen meningslös pryl. Ja, och så näsdukar förstås. Vissa människor gillar dem har jag förstått.

En nykomling från Viper Knives i form av Turn Essential får agera exempel på en “EDC”-bild

2. Knivporr, är inte riktigt så illa som det låter och inkluderar inte människor som tappat kläderna utan innebär extrema närbilder, gärna på detaljer tillhörande dyra och exklusiva knivar. Tänk material som mönstervällda blad, timascus, ädelmetaller och liknande.

3. Knivar i natur, en kategori jag själv är både stor anhängare av och tillika i hög utsträckning bidrar till. Det är precis vad det låter som även om flera underkategorier finns. Det kan vara knivar med natur som bakgrund eller bilder när de används till allehanda ting. En närbesläktad kategori är den nästföljande.

Al Mar S.E.R.E. Folder poserar i skogen

QSP Bison fastbladare under en sommarutflykt

4. Bushcraft. Här ryms många typer av bilder men vacker natur med skog, sjöar, floder och berg hör till kategorin. Brasor i olika varianter är näst intill obligatoriska. Kopplat till det hittas många bilder på “feathersticks” och sotiga kaffepannor och muggar alterntivt kåsor. Nästa steg är utomhusmatlagning men det är inte lika frekvent förekommande.

Ett specialfall av “knivar i natur” kan nästa kategori sägas vara.

5. Knivar och himmel. En bekant till mig är mästare på området. (Har ni inte sett hans bilder ta en titt på kontot @foldersunfolded)

6. Knivar och kaffe. En kategori jag är i högsta grad medskyldig till att sprida måste medges. Även om den typen inte är lika populär som den en gång var så har den en egen term “Knoffee” eller på svenska “Knaffe”. Båda företeelserna är nödvändiga i mitt liv och de gör sig bra på bild så för mig är området oundvikligt. Dessutom har jag ofta tid att knäppa en bild eller två där jag sitter med en kopp Java och filosoferar.

6. Knivar och Chili. Nä, det är ingen trend det måste tillstås. Det är jag själv som uppfann kategorin eller åtminsone hashtaggen #thechilisessions. Jag råkar gilla att laga mat med stark peppar och dessutom gör de sig mycket bra på bild. Sedan är en del knivar rätt heta och då blir kopplingen mer naturlig. Men gör ni en sökning på området är chansen mycket stor att det är mina bilder ni hittar!

“The Chili Sessions” Här är det Spyderco Lil’ Native som har hett sällskap

7. Vanligare än chilifrukter är knivar och blommor. Till och med tämligen macho-betonade konton har insett att blommor gör sig bra på bild och dessa får därmed agera bakgrund vid knivfotografering.

8. Vapen och knivar. När vi nu talar om macho så finns en kategori som inte är så vanlig från svenska konton men desto vanligare i USA och i de kretsar där man marknadsför “tactical knives”. Det skall vara mörkt, svart och grått, gärna med patroner och skjutvapen i bakgrunden. Den här kategorin är tyvärr en bidragande orsak till att många knivkonton i allmänhet inte syns med blida ögon från Instagrams eller snarare Metas håll. Det eftersom det kopplar ihop vapen och knivar. De som lägger upp bilderna menar att det är yttrandefrihetsfråga och driver den idén tämligen hårt. Jag trycker aldrig på “gillaknappen” för den typen av bilder och avhåller mig från att kommentera dem. Det eftersom jag anser att den kopplingen är mycket skadlig för alla oss som är intresserade av knivar men INTE betraktar dem som vapen. Det finns ingen anledning att dra negativ uppmärksamhet till området anser jag.

En enligt mig mer legitim underkategori är jaktvapen och knivar. Inte heller sådana bilder ses dock med blida ögon av IG. Blod är farligt enligt dem och det är ett snabbt sätt att dra på sig anmälningar vilket kan leda till nedstängning av ditt konto. Därför är det inte så mycket jaktbilder i omlopp som man kan tro. Kopplingen jakt och knivar är annars tämligen naturlig.

9. Kastknivar är inte heller det en trend utan snarare ett exempel på ett specialintresse som har sina egna kanaler i de här sammanhangen. Jag lyfter förstås fram det för att jag själv är aktiv och har ett specialkonto tillägnat det här området. Mig hittar ni på kontot vaxjosportkastning.

Här är det mycket vanligt med filmklipp och “reels” då verksamheten lämpar sig väl för illustreras på det viset. En film kanske inte säger mer än 1000 bilder men vissa saker är lättare att se när det t ex handlar om teknik.

“Kortjakt” är ett moment jag brukar ägna mig åt. Här med WL Custom Blade Patriot Dagger

Men på samma vis som för kastknivar finns andra kategorier som innefattar tillverkning av knivar vare sig det gäller knivslöjdare av skandinavisk typ, knivmakare i största allmänhet eller tillverkare av den större varianten.

10. Köksknivar är förstås en egen kategori. Men av någon, för mig underlig anledning, är det ett helt separat område. Många kan vara hur intresserade av fällknivar som helst men har noll intresse för vad de använder i köket om de ens lagar mat. Till nöds används fällknivarna i köket eftersom resten av utrustningen är så eftersatt. Därför är matlagning och knivar en helt egen gren på Instagram och det tycks närmast råda vattentäta skott mellan den och exempelvis “EDC”-grupperna. Samma förhållande tycks till viss del även gälla i Sverige.

Bra köksknviar är ett måste. Det här är en JCK Kagayaki Gyuto

Det finns förstås betydligt fler kategorier än så. Det här vara bara ett axplock. Vilka fler tycker ni er se?

/ John

Knivar – ett objekt det som de flesta har en åsikt om. Somliga lägger benen på ryggen så fort de ser en kniv, oavsett storlek, och skriker att en mördare är lös. En del fascineras av dem och kan inte få nog. Andra tror att man är knäpp eller kriminell om de får reda på att man gillar knivar. För egen del har fascinationen för knivar funnits i hela mitt liv men det har inte fallit sig naturligt att se det som ett egenintresse. Mycket för att familjen och umgängeskretsen inte delade detta intresse. Men så för mellan fem och tio år sedan befann jag mig framför datorn och hade tråkigt. Jag googlade på måfå efter allt möjligt som fångade mitt intresse. Jag följde länk efter länk tills jag var någonstans där jag aldrig befunnit mig förr. Jag hade hittat något som fick mig att stanna upp. Det var en fällkniv med en speciell mekanik. Jag hade aldrig sett något så läckert och som verkligen talade till mig. Jag kunde inte motstå det och lade omedelbart en beställning. Jag betalade nog ett par hundralappar för den och jag tyckte det var riktigt dyrt för en fällkniv men den var ju så cool.

Jag visste inte något speciellt om fällknivar då. Bilden som dök upp i huvudet när någon sa fällkniv var en Victorinox eller en EKA. Jag kunde inte ens föreställa mig att det fanns piratkopior inom fällknivar. Det visade sig några år senare att jag hade köpt en rätt usel kopia på en Kershaw E.T. (External Toggle) med en mekanik designad av G&G Hawk, en far och son som gjort sig kända för att vara mekaniska genier och väldigt påhittiga när det gäller att designa knivmekanismer. Än idag är de några av mina favorit designer. Jag väntar för tillfället på en Orbit som är ett samarbete mellan Gavin Hawk och Serge Panchenko.

Jag blev efter denna kniv sugen på att skaffa fler fällknivar. Det som tilltalar mig med just fällknivar är dess mekanism och praktikalitet. Dessutom tycker jag de är mycket vackra att titta på. Jag visste nu vad jag skulle göra framför datorn när jag hade tråkigt. Jag sökte fällknivar. Men jag visste ju fortfarande inget. Det jag visste var att jag älskar titan. Kunde det finnas någon kniv därute som var av just detta fantastiska material? Kunde jag hitta den och skulle jag ha råd att köpa den? Tänk då på att jag ansåg att ett par hundra var dyrt för en fällkniv. 🙂 Jag hittade till slut en kniv som påstods ha titanblad och något som kallades G10 handtag. Jag blev helt såld. Jag måste ha den och beställde även den.

Efter dessa två första knivar i min samling var det stiltje ett tag. Jag hade annat i huvudet. Jag hade gått in i väggen och kraschat totalt. Jag var ett vrak som inte orkade eller ville någonting. Jag började om från början. Men det är en annan historia. Jag kom igen och är tillbaka med kraft. Väl tillbaka i livet igen återfann jag mitt tidigare påbörjade intresse. Jag googlade och fann en graal. Något fantastiskt vackert, sällsynt och fruktansvärt dyrt. Det var den vackraste kniv jag hade sett till ett pris jag inte kunde föreställa mig att någon ville lägga på en kniv. Objektet i fråga var en Zero Tolerance 0777. En begränsad upplaga som inte längre tillverkades och endast kunde finnas begagnad med en prislapp som började på 6000 kr. Jag ville så gärna ha den. Jag kunde inte sluta tänka på den men jag var också helt på det klara med att jag aldrig skulle lägga så mycket pengar på en kniv. Trodde jag…

Nu kommer vi till den del i mitt samlande som jag inte alls är stolt över. Min ursäkt är helt enkelt att jag lät mitt begär vinna över mina moraliska värderingar. Jag fann en kopia av ZT0777 på en välkänt skrupelfri sida på nätet. Priset var en bråkdel och den gick knappt att skilja från originalet. Jag intalade mig själv att det var min enda chans att äga en 0777, som om den gick att jämföra annat än på avstånd. Så jag gjorde det, jag köpte den. Jag kände att det jag gjorde inte var rätt men jag försvarade mig med att 0777 inte tillverkades längre. Jag försökte även lindra mina känslor genom att köpa en mindre version av 0777 kallad 0770CF. Som om inte detta var nog köpte jag en kopia till. Sammanlagt hade jag nu lagt vad en äkta ZT0777 skulle ha kostat mig.

Jag var fortfarande i min samlarhistorias början och jobbade mig sakta fram genom olika märken utan någon egentlig plan på vad jag ville göra med min samling. Jag sålde vidare mina kopior som om det skulle göra bot eller få det ogjort men jag var tydlig med att det var kopior jag sålde. Föga tänkte jag på nästa steg. Hur skulle nästa ägare benämna dem när de såldes vidare? Det vet jag fortfarande inte idag.

Härifrån bestämde jag mig för att lämna kopiorna bakom mig. Jag ville inte bidra till designstöld, eventuellt barnarbete och terrorfinansiering. Nu skulle jag bara köpa äkta vara. Snart kom jag i kontakt med en Kinesisk knivproducent som var relativt ny på marknaden. Kizer kallade de sig och av randiga och rutiga orsaker kom det sig så att de bad mig om hjälp att utvärdera deras knivar, lämna feedback och göra videor för Youtube. Jag tog kontakt med en välkänd svensk knivrecensent och frågade om han ville vara med. Han tackade ja och tillsammans presenterade vi märket inte bara för den svenska marknaden utan även internationellt. Tiden gick och sakta började mitt samlande hitta en riktning. Det var dyrare produktionsknivar och till slut även midtech och custom modeller. Det var märken som till exempel Zero Tolerance, Microtech/Marfione, TK Knives och Hinderer.

Idag består min samling av mestadels Todd Begg knivar (både från verkstaden i Californien och Steelcraft modeller från Reate och WE), Shirogorov, Cheburkov, Chris Reeve och Zero Tolerance. Jag vet att det antagligen kommer se rätt annorlunda ut om ett år men det är här mina känslor ligger just nu.

Så vad var min tanke med den här historien då? Ja, inte blev den alls som jag hade tänkt från början när jag satte rubriken men så är det ibland. Man tror att man vill berätta en historia men så visar det sig att det var något helt annat som kom ut. Kanske något som var i ännu större behov av att komma ut. Och frågan som man kan ställa är: har jag rätt att döma andra som köper kopior när jag själv har gjort det? Kanske inte. Men jag känner ändå att jag vill berätta för dem att det inte är rätt väg att gå. Om man har en snäv budget finns det så många bra alternativ nu istället för att köpa en kopia. Det finns billiga knivar som inte är kopior, har bra kvalitet och snygg design. Det finns verkligen ingen anledning att köpa kopior. Och jag kan intyga att känslan av att hålla ett original är oslagbar. Det går inte att komma i närheten med en kopia. Hur bra den än är så finns vetskapen att det är en kopia. Jag måste också säga att det inte har något med snobberi att göra. Det är en fråga om vad som är rätt och fel.

[Kniven på bilden högst upp är en Shirogorov F3R]

Här är några förslag på trevliga originalknivar.

https://knivshop.se/p/spyderco-byrd-meadowlark-2-black-frn-handles/

https://knivshop.se/p/kizer-vanguard-v3-vigor-v3403a1/

https://knivshop.se/p/ontario-rat-1-2/

https://knivshop.se/p/crkt-drifter/

https://knivshop.se/p/real-steel-e571-framelock-stonewash/

https://knivshop.se/p/ruike-l11-large-folder-black/

https://knivshop.se/p/knife-co-ltd-linerlock-tan/

När det kommer till eleganta knivar vänder jag oftast blicken mot Europa. Och trots att jag premierar franska fällknivar så innebär inte det på något sätt att jag bara håller mig till knivar från det landet. Jag tycker tvärtom att det mest är roligt att se vilka knivkulturer och intressanta designer som de andra europeiska länderna producerar. Det finns då ett land som i min mening rivaliserar med Frankrike när det kommer till knivmakare med elegans, nyskapande och framför allt vackra knivar. Det landet är Italien.

När man blickar ner över kontinenten tycks det finnas en trend när det kommer till knivmakare att dra sig till en viss ort. I Frankrike är orten Thiers. I Tyskland är det Solingen. I Sverige kanske det är Mora eller Eskilstuna. Och i Italien är den orten Maniago. Där finns det ett stort antal knivtillverkare som tillverkar allt från traditionella knivar i smedjor med nästan antika anor till supermoderna knivar i de allra modernaste verkstäderna. Och det är en av dessa supermoderna verkstäder som huserar Tecnocut vilket är företaget som tillverkar knivmärket Viper.

Viper har tillverkat knivar sedan 1987 och de har hela tiden strävat efter att kombinera moderna tekniker och traditionellt hantverk. Detta syns i mina ögon mest i deras Gentleman & Collezione  repertoar där deras mest eleganta och traditionella knivar finns. Där finns knivar som använder sig av både moderna material och tillverkningssätt men med väldigt traditionella former. Där finns även moderna knivar med moderna former men som på något sätt anspelar på traditionella mönster och linjer.

En kniv som mer tillhör den sistnämnda kategorin är Viper Dan 2. Dan är en akronym och står för “Daily Assorted Needs” och är designad av Tommaso Rumici med en knivs dagliga användande i åtanke. Svaret blev då en elegant fällkniv i moderna tåliga material med en egen variant av slipjoint låsning vilket gör att den inte skrämmer någon och är laglig att bära i de allra flesta europeiska länder.

Viper Dan 2

Action stopper system

Först vill jag prata om Vipers egna variant av slipjoint-låset. Slipjoint är namnet på en traditionell mekanisk lösning på problemet att en fällkniv lätt kan öppna sig i fickan eller kollapsa när man håller i den. Slipjoint fungerar med att det går en stålbit längst med handtaget i fällkniven som agerar som en fjäder. Denna fjäder sätter spänning på bladet vilket gör det trögt att öppna och stänga kniven. Många traditionella knivar har även en fasad och jämn pivot (alltså den delen av bladet där navet går igenom) vilket gör att det även finns en tröghet när bladet är i 90 grader. Ett så kallat halfstop.

Hur en traditionell slipjoint fungerar

Action stopper fungerar däremot genom att det finns två platta fjädrar inkorporerade i knivens skalor (alltså sidorna av handtaget) med en varsin liten boll i. Denna boll går då i en fräst skåra i bladet där den går fritt förutom i vissa lägen där det är urfräst lite extra; vilket håller kvar bladet i det läget. Det finns tre lägen där dessa kulor ger en tröghet. Det är öppet, stängt och 90 grader (ett så kallat halfstop). Detta gör att knivens rygg är öppen. Detta gör kniven lite lättare och det gör den även lättare att rengöra från damm och ludd. Dessutom ger det en kniv som känns lite mer unik än andra slipjoint knivar då de som sagt är slutna i ryggen.

Här kan man se den inkorporerade fjädern samt knivens öppna design

Bladet

Viper tillverkar två sorters Dan knivar. De har siffran 1 och 2 efter sig. Detta innebär endast skillnader i bladformen då 1 betyder att bladet har en drop point form som på ett sätt för tankarna till en bowie-knivs utseende. Om det istället står 2 innebär det att bladet har en en wharncliffe form med ett subtilt uppåt-svep längst ut på spetsen. De båda bladen har även en bakre del som är till för att kunna öppna kniven med en hand och som även fungerar lite som en extra låsning av bladet eftersom den vid utfällt läge hamnar i handtaget. Vilket leder till att man även håller i den delen när man greppar kniven. Bladet har en matt sammets finish och har en flat yta som smalnar av mot eggen. Bladet är 3 mm tjockt vid ryggen och gjort av det svenska stålet Böhler N690co härdat till 57/59 HCR vilket innebär att det är ett rostfritt stål med bra skärpa och tålighet men som ändå är lätt att slipa upp till en fin och vass egg.

Bladets form 

Handtaget

Viper gör Dan knivarna med ett antal olika handtagsmaterial. Den jag har haft är den med burgundy canvas micarta vilket är en fin färg och gör att kniven skiljer sig något från de flesta andra moderna knivar som oftast går i en mer grå-svart färgskala. Handtaget är även väldigt ergonomiskt utformat med rundade hörn vilket gör att det sitter väldigt väl i handen utan att på något sätt skava. Dock tror jag inte det skulle passa att ihärdigt använda flera timmar i sträck då clipet kan skava lite lätt. Men å andra sidan är kniven inte designad för att användas till tunga jobb i flera timmar.

Viper Dans öppna konstruktion

Canvas micarta är kanske inte det hållbaraste av material. Men när det kommer till Viper Dan 2 behövs det inte heller, då det är en kniv som ämnar sig för lättare arbeten som att bearbeta mat och snacks i vardagen, öppna paket eller kanske skära av en irriterande tråd som lossnat från tröjan. Det är inte en kniv som man bör utföra de lite grövre arbetena med, trots att den förmodligen skulle klara även de med goda resultat för att inte vara en låsbar kniv. Kniven leder handen till lite mjukare rörelser, speciellt när man håller tummen på den jimping som finns på bakre delen av bladet som inkorporerar sig i handtaget.

De båda skalorna sitter ihop med tre vanliga torx skruv samt en lite större pivotskruv som även den är en torx. Detta gör att man utan större problem kan plocka isär kniven för bättre rengöring eller för att se hur det tidigare nämna Action stopper systemet fungerar.

Detaljerna som gör det

Dessutom finns det en mängd smakrika detaljer i handtaget som tillför en estetisk aspekt på det hela. En detalj som jag själv uppskattar mycket är den milt blånade spacer som sitter mellan skalorna i knivens bakersta del. En onödig detalj kan tyckas, men den detaljer säger så mycket om kniven. Spacern är rundad och sticker upp ur handtaget precis så mycket att man kan känna det vilket ger en intressant kontrast mellan titanets lite kalla släta yta och micartans lite strävare textur. Ett tecken på att inte bara designern utan även tillverkningen är genomtänkt med ett skarpt öga för detaljer.

Den elegant rundade backspacern och clipet

Ännu en modern detalj är att kniven har ett pocketclip och ett hål för fångstlina. Dessa detaljer är även de lösta på ett smart sätt. Pocketclipet är ett så kallat deep carry clip vilket innebär att det är konstruerat för att kniven ska rida djupt i fickan vilket Viper fått till genom att montera det i baksidan av den tidigare nämnda spacern. Detta gör att kniven åker ner lite mer i fickan utan att clipet ska behöva vara så snirkligt. Dessutom gör det det hela väldigt enkelt att byta sida på clipet då man helt enkelt byter sida på det. Dock blir man tvungen att bära kniven med spetsen uppåt då clipet bara kan sitta i de hålen som finns på baksidan. I clipet finns även ett hål som linjerar sig med det hål som går rakt igenom skalorna. Det är för att man ska kunna sätta i en fångstlina eller för att ytterligare pynta kniven. Hålet är så stort att det skulle kunna gå igenom 550 paracord men enligt min erfarenhet är det både snyggare och mycket enklare att låta bli. Främst då hålet är lite väl snävt vilket leder till att det är väldigt pilligt att få igenom 550 paracord men även för att kniven är i sig själv vacker och användningsområdena för den är inte sådana att en fånglina krävs. Dessutom om man drar fångstlinan genom både hålen i micartan och genom clipet ser det i mina ögon lite fel ut. Det material linan ska igenom blir på något sätt för tjock.

Till sist

Viper Dan 2 har länge varit en av mina favorit knivar då den är elegant i sina enkla former med snillrika detaljer. Den väger dessutom inte mycket vilket har gjort att den många gånger följt med i fickan utan att man ens tänkt på det vilket för mig är en stor fördel. Kniven är inte heller en sådan som ger en taktisk look. Utan den lyckas vara modern utan att på något sätt vara läskig. Den känns som en gentlemans naturliga accessoar och jag tror inte någon skulle bli förvånad om en sådan kniv fanns i någons kavajficka.

Jag rekommenderar verkligen den här kniven och den finns att köpa hos knivshop.se i alla varianter. Just den varianten som syns på bilderna finner ni här och fler välproducerade knivar från Viper hittar ni här. Passa på att lägga händerna på den kanske perfekta edc-kniven.

Väl mött alla knivintresserade

Ibland händer det konstiga och rent utsagt absurda saker i livet. Man kanske har haft den bästa julveckan på väldigt väldigt länge som avslutas men en kraftig förkylning vilket gör att man får stanna hemma ensam över nyåret. Men kanske är man ändå glad och nöjd med tillvaron när man ser att den hemsida och blogg man ofta besöker är på jakt efter nya skribenter. Då kanske man utan några förväntningar skriver en liten text där man presenterar sig själv. Och vips! Kanske man ska vara den där nya skribenten som skriver för bloggen Vasst. Kanske blir man ännu gladare och framförallt tacksam för den chansen.

Vem är då jag som är den här “Ny skribent – nygamla knivar” skribenten hos Vasst?

Mitt namn är Emil Funcke och jag som så många andra samlar på knivar. Det är inget konstigt i det när man skriver för en blogg vid namn Vasst, men mitt samlande är lite nischat. Visserligen gillar jag och har en viss fascination för alla knivar men mitt fokus på samlandet är på regionala franska och neo-klassiska knivar. Vad dessa två begrepp innebär kommer jag verkligen bena ut i senare inlägg men en kort historia kan vara på sin plats.

Den franska knivkulturen är i min mening lite speciell. Det är så att i princip varenda liten by och region i Frankrike har ett eget knivmönster. En egen sorts kniv. Dessa knivar kommer från en ganska gammal tradition och har därför ganska traditionella drag.

De är oftast slipjoint knivar, vilket innebär att de inte går att låsa utan det är en fjäder längst med knivens rygg som gör att kniven inte fäller ihop sig för minsta lilla och även inte öppnas för lätt. De är oftast gjorda av traditionella material såsom skalor gjorda av oliv-träd eller horn och knivstålet är det lite enklare 12C27 från Sandvik. Det kanske mest kända exemplet på en sådan här fransk by-kniv är Laguiolekniven (även den kommer få en mer utvecklad historia i senare inlägg).

Laguiole av Au Sabots

 Neo-klassiska knivar är den term jag valt att använda om knivar som kanske har ett traditionellt utseende (såsom Laguiole) men är gjord i moderna material och kanske med ett toppmodernt superstål. Eller så är det bara en modern kniv men med traditionella drag. Ett bra exempel på en kniv som är båda dessa är Why so serious? av Roland Lannier vilket i mångt och mycket är en modern kniv med linerlock, modernt stål och härdningsmetod, nyskapande micarta gjort av en kilt. Men kniven ger ändå ett traditionellt skimmer ifrån sig. Den här kniven är en jag kan prata om i timmar. Det är även något jag planerar att göra i framtiden om någon orkar lyssna (läsa).

Why so serious? av Roland Lannier

Jag som person kommer från de Wermländska skogarna men är för närvarande bosatt i Landskrona och jobbar som gymnasielärare. Utöver knivsamlandet så lägger jag ner stor tid och intresse i scoutrörelsen där jag bland annat är ledare för ett antal ungdomar.

Mitt knivsamlande började egentligen med scouterna. Jag var en ny ledare och kände att jag behövde en “vuxenkniv” en ny lite större kniv att använda (det blev en mora2000). Men den här nya kniven räckte inte riktigt till utan jag såg snabbt en ny kniv som även den väckte mitt intresse och på den vägen gick det. Jag fick efter en stund min första fällkniv i julklapp (det var en Gerber av något slag).

Efter att ha upptäckt hur ofta jag faktiskt använde min fällkniv i vardagen kände jag ett behov att ha en kniv som gick lättare att öppna och stänga och i sökandet efter den drog det verkligen igång.

Från en fällkniv och kanske fem fastbladare hade jag snabbt 15, 20 och till slut 30 knivar. Efter det började mitt samlande nischa sig sakta men säkert till det samlande det är idag. Jag har fortfarande en del moderna knivar i min rotation som är enkla att öppna med en hand och som låser sig på ett tillförlitligt sätt. Men de är ett fåtal och majoriteten är eleganta traditionella och osmidiga knivar men med det, i min mening, lilla extra. En sorts historisk patina som gör kniven ännu stiligare än vad den redan är.

Väl mött alla knivintresserade.

Eder “Ny skribent – nygamla knivar”

/Emil

Jag blev ganska fascinerad av en företeelse som jag noterade i en Facebook grupp nyligen. Det gällde huruvida man tyckte sig ha rätt att posta trådar om knivmakarens beteende i en grupp för denne knivmakares knivar. Man menade att om man inte höll med knivmakaren så kunde man ju lämna gruppen och inte behövde man köpa dennes knivar. Det jag då genast tänker är: måste man hålla med favoritknivmakaren i allt denne företar sig hur dumt det än må vara? Var går gränsen?

Ni som är insatta har säkert redan räknat ut att det gäller Anthony Marfione. För mig är  det egalt. Oavsett vem det är så skiljer jag på vem personen är och vad denne producerar. Därmed inte sagt att jag inte bryr mig. Hade han bara hållit sig lugn och låtit det vara så hade han inte alls drabbats alls i samma utsträckning. Den bloggare som Marfione har valt ut att stå till svars och stämma har inte orsakat speciellt mycket skada. Men när Marfione själv agerar på detta vis framstår han ju i betydligt sämre dager än någon bloggare någonsin hade kunnat framställa honom. “Skadan”, som Marfione ser det, var begränsad till de som läste bloggen och påverkades av den. Nu är det känt för hela knivvärlden och han har ingen annan att skylla än sig själv. I min mening har pokalen för största idiot i knivindustrin tveklöst tillhört Greg Medford i flera år men nu har hans bedrifter odiskutabelt utklassats av Anthony Marfione.

Så, tillbaka till ursprungsfrågan. I min mening är svaret glasklart “nej.” För mig låter det som första klassens fjäsk för att få någon form av erkännande av knivmakaren och vinna något på det. Men vad tycker ni? Måste man dela åsikter med sin favoritknivmakare?