…fast fan tro’t. 

I år har vintern varit ovanligt lång och jäklig på lite olika vis. Just nu väntar jag på våren. Kung Bore och hans hejdukar vägrar ge sig. Den riktiga våren, den som är varm och inkluderar vitsippor och fågeljäklar som ylar i varje buske. Ja, och dessvärre massa pollen för den som är allergisk. Den behagar inte visa sig än. Det är fortfarande minusgrader på nätterna och då bor jag ändå i södra Sverige. Vi skall inte ens tala om de som befinner sig längre norrut. Så här års blir man verkligen varse att vi bor i ett avlångt land. 

Förutom att det är lite allmänt sympatiskt med värme och att jag som cykelpendlare och cykelmotionär skulle upskatta mindre regn så finns det en sak till som lockar och som det inte gått något vidare med. Ett intresse som inte gör sig i minusgrader eller regn heller för den delen. 

Kring 35 kg kastknivar i väntan på den riktiga våren

Min knivkastningssäsong har inte kunnat börja trots att vi är snart fyra månader in på det nya året. Vilken skillnad mot 2023. Det innebär bland annat att jag totalt missat en världsomspännande on-line tävling som förvisso har frikostig deltagartid men som nu lider mot sitt slut. 

Jag kan bara avundsjukt se på när folk med tillgång till inomhusbanor delar filmer på nya framgångar. Ja, ja, vad är en bal på slottet?

I och för sig är jag glad att värmen inte kom den här helgen då jag testade att ha en släng av någon influensa. Febern har släppt och det blir arbete imorgon. Kanske också värme och lite knivkastning, vem vet?

Har ni inga kastknivar än så rekommenderar jag att ni genast gör något åt saken. Här på Knivshop kan ni hitta bra nybörjarknivar från t ex Cold Steel och Condor. De är utmärkta instegsverktyg för ett fantastiskt roligt intresse. Testa så får ni se! 

/ John – knivkastaren

Knivar och musik kan det vara något? I mitt stilla sinne tänkte jag att den fotoidén inte är vare sig sämre eller bättre än någon annan. Tanken var att kombinera en skiva (jo, jag har sådana fortfarande, både LP och CD) med en kniv. Streams är lite svår att få till på bild. De känns så undflyende på något vis.

Nästa steg var att kombinera musik som på ett eller annat vis känns kopplat till den kniv som är aktuell. I det här fallet tyckte jag jag lyckades tämligen väl. Jan Johanssons klassiska svenska vemod kan väl kombineras med en lika ursvensk Karesuandokniven Pältsa. Eller ja, i den finns ju italienska inslag också. Men även musiken är en fusion med sin kombination av jazz och folkmusik vilket gör att kopplingen känns naturlig.

Sen bara måste ni lyssna på Georg Riedels nedsträngade ståbas i exempelvis Visa från Utanmyra eller Berg-Kirstis polska. Det skall förstås göras via en riktig stereo av god kvalitet och inte någon fjompig “in ear/bud” eller annat modernt påfund.

“…och musik!”

Kniven är fortfarande lika sympatisk som när den anlände. Eller faktiskt lite bättre då pivotskruven behövde justeras en smula både för att ta bort det lilla sidledes glapp som fanns och för att få till rätt gång. Nu är den bara underbar. Vi får om det smekmånadsomdömet får sig en törn varefter kniven används. Men just nu finns inget som tyder på det.

För dagen får den dock spela andrafiol och återfinns i jackfickan. I byxan hittas något annat idag. Något grått gjort i titan. En kniv som tarvar helt annat musik för att det skall matcha!

/ John

Först övervägde jag något slags nyårskrönika. Det är ju rätt och riktigt vid den här tiden. Men jag ämnar nog inte dröja mig kvar alltför mycket vid det gångna året utan snarare blicka framåt. Inte minst som det går att konstatera att 2023 blev ett omväxlande och bitvis omtumlande år. I världen hände det mycket, mest elände dessvärre och understundom kan det då vara på sin plats att stanna upp och kanske fokusera på det som kan påverkas och den lilla världen som ligger närmare den egna personen. Det är ett sätt att behålla både perspektiven och sinnesron. 

I den sfären hittas bland annat aktiviteter som kan innefatta allt från matlagning med familj och goda vänner till friluftsliv med jakt, fiske, camping, vandring eller vad det nu kan vara. Där ryms även arbete och fritid i en vidare bemärkelse och i allt det behövs alltid en bra kniv. Ja eller flera om man skall vara noga. Ett faktum vi tog fasta på hemma då nyårsafton mestadels bestod av matlagning. 

En utmärkt knivnyhet för alla former av friluftsliv, M25 från tjeckiska ANV Knives

Men om vi fortsätt på spåret om knivar så kan det konstateras att dylika finns det gott om och fler blev det under det gångna året. Som jag både skrivit och sagt på flera olika ställen är det en bra tid att vara knivintresserad i. Antal märken på marknaden har gått från några få etablerade ackompanjerade av ett antal mindre till att formligen explodera de senare åren. Det finns inget som tyder på att den trenden skall avta inom den närmsta tiden. Det är min framtidsspaning. Ett antal spännande sådana finns dessutom representerade här på Knivshop. När jag tänker efter är ämnet värdigt ett eget blogginlägg. 

Vill man ha riktigt doningar för trippen in i vildmarken eller bara till hörnet av en igenvuxen trädgård så kanske den här saken från Condor TK vara något. Jag återkommer men en recension!

En annan positiv trend verkar vara att fler har blivit intresserade av knivar. Något jag märker inte minst på det gensvar jag får från bloggar, Facebook och Instagram. Av den växande kakan finns det fler som vill ha en bit. Det är kanske därför antalet märket ökat så dramatiskt.

Inte mig emot då mycket av det som släppts också blivit bättre sett till kvalitet. En del av den utvecklingen har drivits fram av en handfull märken som visat vad som är möjligt även i de prisklasserna som inte tillhör de allra högsta. 

Vad gäller kvalitet så har en del knivar fått uppgraderingar som t ex den här kniven, Spyderco Tenacious som numera finns i lyxversion

Därför är det med mycket hopp och stor tillförsikt jag ser fram emot ytterligare ett Knivskarpt år. Sen tror jag mig veta att det kommer att hända en del här på bloggen liksom på hemsidan i stort. Det är ett förändringsarbete som jag ser fram emot och gärna delar med er kära läsare! 

Väl mött i etern och runt hörnet. Nu kör vi så det ryker!

/ John 

… mot jul finns det de som säger! Fan tro’t. Men almanackan är tämligen obeveklig och hävdar med bestämdhet att det är den 20e december idag. Det är dan för dan…och så vidare. Tittar man ut är det lite svårt att tro. Där det för bara några dagar sedan var vitt och kallt är det nu runt nollan och blåser. I alla fall där jag huserar. 

Själv har jag knivat färdigt för dagen. För att vara ärlig var det inte mycket av den varan ens på jobbet idag. Desto mer att göra förra veckan då julborden gick av stapeln här på bygget. Mycket att göra är bara förnamnet när man jobbar som kock i dessa tider.  

Tomten lurar runt hörnet, tar er i akt! Fast har ni varit snälla kanske ni får en kniv

Det för mig obevekligen in på området knivar. Köksknivar i det fallet. Det är nämligen de mest värdefulla redskapen ma kan ha i ett kök. Det och en bra skärbräda kan ersätta de flesta av de maskiner som marknaden vill sälja till dig. De som skall strimla, finhacka, fixa biffen och allt de påstås göra. De som bara tar si och så långt tid att ta fram och alltid är såååå lätta att rengöra. Jo pyttsan.  

Sedan finns det förstås andra redskap också men först en bra kniv. 

Sådana kan du förstås köpa här på Knivshop. Dels för att de är ett måste och kanske de knivar de flesta människor använder mest sett till tid. För min personliga del är det nästan dött lopp mellan dem och kastknivar skulle jag misstänka även om det inte är säsong för de sistnämnda för tillfället. Först var det för kallt, nu är det för mörkt.  

Dels är köksknivar utmärkta presenter. ALLA behöver en bra sådan. 

Alla vill ha hårda paket. I alla fall om det innehåller till exempel en Victorinox

Fast när jag tänker efter är knivar alltid bra presenter, ja i mitt tycke då. Tänk till exempel på alla jägare, fiskare, svampplockare, vandrare, friluftsmänniskor, campare, båtfolk, samlare, scouter, hantverkare av allehanda slag, räddningstjänst, polis, militär och så vidare som kan tänkas behöva en bra kniv. 

Om någon av dessa människor råkar fylla jämnt 30,40 eller 50 år desto bättre. Fast det går lika bra med ojämnt när jag tänker efter. Jag skulle bli glad om jag fick en fin 53-års kniv. 

Sedan var det ju det faktum att det lackar mot jul. En kniv med röda snören är ALDRIG fel. 

Trevlig helg tillönskar er alla från mig och Knivshop!

/ John 

Det här är ju också en jäkla månad! Mörk och eländig, höststormarna står som spön i backen och regnet vill inte sluta. OM det väl gör det går det knappt att se för att det är mörkt i vilket fall som helst. Det är mörkt när man lämnar hemmet för att resa till jobbet och det är svart när man återvänder. I alla fall är det så där jag bor. Sade jag att jag inte gillar den här årstiden?

I dylika tider är det bra att muntra upp tillvaron. Det kan försås göras på månghanda vis. Ett är att unna sig själv en ny kniv av något slag. Eller att unna någon annan det. Då mår du dessutom bra eftersom det är bevisat att det är positivt för oss att ge bort gåvor. 

Knivar är utmärkta presenter. Inte minst för att det finns så förbaskat många olika varianter. Till jägaren är möjligheterna nästan oändliga, från den dyra custom-kniven till ett slaktar-set för att ta hand om älgen. För svampjägaren är alternativen färre men finns där ändå. Fiskaren kanske vill ha en ny kniv? Eller slöjdaren? Varför inte kocken eller den glada hemmatlagaren? Där öppnar sig ett helt universum av möjligheter till fina gåvor i alla prisklasser. Det kanske finns en scout i bekantskapskretsen eller bara någon som gillar friluftsliv och camping i största allmänhet? Annars ger du någon en liten fickkniv helt enkelt.  

Eller så vill du bara ge dig själv en present. Det gjorde jag faktiskt så sent som förra veckan. Jag råkade fylla år för någon dag sedan och därför beställdes ytterligare en uppsättning kastknivar. De är vad som kanske räknas som “semi-custom” eller “mid-tech” om det skall översättas till modern svengelska för fällknivsfantaster. Men så tillverkas nästan alla finare kastknivar å andra sidan. De här är från Frankrike och främst avsedda för no spin-kastning vilket råkar vara min specialitet. Det skall bli kul att testa dem!

Alla de här typerna av knivar hittar du förstås varianter av här på Knivshop.se. Ja, utom möjligen den typen av kastknivar då. Men alternativen är ändå legio. Det är bara att välja. 

/ John

Det är en fråga som man kan ställa sig. Egentligen betyder det ju Every Day Carry i bemärkelsen en kniv du alltid har på din person. Sedan inkluderar begreppet även alla andra prylar som du kan tänkas bära med dig.

Hur mycket det handlar om är synnerligen beroende på vem du är som person, minimalist eller prepper. Själv tillhör jag de där som urvattnat begreppet till att mest handla om de knivar jag har på mig för stunden och som möjligen kan tänkas vara en “äkta” EDC för någon annan. Som bland annat knivrecensent är det knappast möjligt att bära omkring på endast en och samma kniv år ut och år in vare sig det är en preferens eller ej. Det skulle med tiden bli tunt med saker att skriva om då.

 “Äkta” EDC, Acejet Stinger

Därmed har jag alltid en eller högst troligen flera knivar på mig. Ja, beroende på vart jag är någonstans. Skall jag ta mig en öl om kvällen har jag inga skarpa föremål på mig förstås. Liiiite urskiljning är trots allt lämpligt även för en knivtok som  jag. 

Men sett till tid är det ingen tvekan om vilka kategorier av knivar som används allra mest. Det är köksknivar förstås och kastknivar. Den förstnämnda gruppen hanteras såväl på jobbet som hemma. Kastknivarna på fritiden. Jag har inte gjort en “chef Ryback” än och satt upp en tavla i köket. Men vem vet?

Knivarna på bilden är de jag använder mest för tillfället. Projektet är att försöka få till bättre grundteknik i “No Spin” och då är de här “Stinger” från Acejet lämpliga kandidater. Sedan vill jag bara förtydliga att trädet redan är dött. Jag hade turen att hitta en stendöd och myrinvaderad tall bara något hundratal meter hemifrån. Den används för tillfället att kasta mot när jag inte har tid att ta mig till min kastbana som ligger en bit bort. Som en passus kan nämnas att myror inte gillar upprepade dunsar i boet och verkar ha flyttat ett par våningar nedåt. Möjligen påminner träffarna om en hackspett på jakt och då är det lämpligt att flytta på sig om man är svartmyra.

Så min mest frekventa sommar-EDC, sett till användning i tid är utan tvekan kastknivar. Vi talar många timmar i det här fallet. Vad är din?

/ John

Att det gått och blivit en ny månad? Ja, jo det faktum att det (fortfarande) är helgdag den första maj och många varit lediga från arbetet bidrar nog till hågkomsten. Det faktum att det var en hejdundrandes massa eldande i helgen kan måhända också leda minnet rätt. 

Ny månad känns i det här fallet lite mer än vanligt för nu börjar våren på riktigt. Eller rättare sagt den gör det för ungefär halva Sverige eller så. Ibland glömmer man hur förbaskat avlångt vårt land faktiskt är samt vilken breddgrad vi befinner oss på. Som jämförelse kan tas att jag som bor i Småland befinner mig ungefär på 57e breddgraden vilket om man följder den leder norra delarna av Kanada till exempel. 

Våren är här och därmed är även knivkastningssäsongen igång!

Men i alla fall, hopp om nya och ljusare tider är här. Det leder också till mer uteaktiviteter och i mitt fall är det förbaskat uppenbart då knivkastningsäsongen börjar på riktigt eftersom jag inte har tillgång till någon inomhusanläggning och är beroende av vädret.

Den korken är i alla fall död!

Det är en aktivitet jag ämnar slå ett slag för här på Vasst! Det är nämligen något som går att ägna sig åt utan allt för stora åthävor av gammal som ung, man som kvinna. Ett par knivar av lämplig sort och en måltavla som matchar dem. Sedan är det bara att köra igång. 

Vill man göra det mer komplicerat är det förstås möjligt. Men det går att börja enkelt. För att bena ut det hela ämnar jag i kommande inslag presentera såväl lite olika kasttekniker som en del olika typer av knivar som kan tänkas vara lämpliga för ändamålet. 

/ John

Är ett kärt ämne för några och ett mer fruktat område för andra. Till en tredje kategori hör dem som inte bryr sig alls och som endera köper en ny kniv, då det handlar om t ex Moraknivar som används i jobbet och ofta betalas av någon annan eller använder en brödsåg till allt i köket för att “allt annat är slött”. 

Dessvärre började situationen i det kök där jag arbetar närma sig det sistnämnda. Det beslutade jag att göra något åt så nu är jag ansvarig för den biten. Gårdagen var lika solig som dagen fast det var något jag mest betraktade inifrån en snickeriverkstad. Jag slipade nämligen knivar för glatta livet. 

Köksknivar som används av många och som dessutom diskas i maskin (!?) tar mycket stryk. Men nu är det slut med vissa av de missförhållandena i vilket fall som helst. Efter att jag försökt slipa upp dem så blir det inga mer turer i diskmaskin för då blir allt mitt arbete ogjort. 

För dem som inte förstår brukar jag dra en liknelse med en bil. De flesta har en sådan i närheten om de inte äger en själv. Jag brukar fråga dem om vad de gör om de får en måsskit på motorhuven. Tar de en mjuk trasa och något milt tvättmedel eller tar sandpapper och avlägsar den med? Det sistnämnda skulle nämligen fungera det också men kanske inte är helt snällt mot lacken. 

En riktig proffsmaskin, Tormek T8 utrustad med diamantskiva och jiggar

Till mitt förfogande hade jag en eminent Tormek T8 som dessutom är utrustad med jiggar för både knivar, saxar och borr. Själva stenen är en diamantsten, grovlek 600 skulle jag gissa på. Dessvärre hade jag inget mer att slipa på. Jag hade gärna sett en något finare sten för mer polering. Nu löstes det genom att jag helt enkelt drar de sista omgångarna mycket lösare. 

Det hanns med en sju åtta knivar av varierande storlek

Sedan fanns även en utmärkt strigel och slippasta så den användes för finliret. Knivarna är inte sofistikerade nog för att få till den där sista skärpan. Det är rostfria budgetstål vi talar om. Därför gäller en duglig bruksegg snarare än en konnässöregg. Den rakar armhår med aningen tryck och skär igenom tidningspapper med lätthet och ett svagt väsande. Det brukar höras på ljudet hur eggen uppträder. Nästa vecka skall jag ta det sista gänget. Idag blev det sju eller åtta knivar, jag kommer inte riktigt ihåg. 

Sedan hade jag i åtanke att återkomma till lite olika slipsystem i inlägg här på Vasst. Det är inte alla som har tillgång till en så här pass avancerad maskin. De kostar trots allt en en bra slant. Men misströsta inte. Det finns många andra lösningar på problemet med slöa knivar. 

/ John

Eller mer specifikt på Instagram i det här fallet och som jag ser dem kanske skall tilläggas. I sammanhanget bör påpekas att jag är allt annat än modern i de flesta avseenden så jag avser inte “först med det senaste”. Det är jag mycket sällan även om det händer från stund till annan.

Det jag önskar presentera är några typiska bildkategorier som du kan stöta på om du ger dig i kast med det som ofta informellt går under namnet “IKC” eller “Internet Knife Community” och då särskilt det du hittar på Instagram. Sedan måste betonas att flödet i hög grad styrs av vad du själv valt att snöa in på och vilka du följer förstås! Även om den delen i allt högre grad minskar dessvärre. Men det är ämnet för en annan diskussion som jag brukar säga.

Här följer några exempel på kategorier av bilder du kan stöta på.

1. EDC, den på Internet så etablerade förkortningen som står för “Every Day Carry“. Det omfattar inte bara knivar utan allt du kan tänkas bära på din person. Allt från vardagsprylar som klockor, pennor och mobiltelefoner till hela arsenaler och överlevnadskit beroende på hur du är funtad och vart i världen du lever. För en del har begreppet kommit att närmast beteckna en livsstil.

Bilderna kan vara av många olika slag, några exempel;

– “Flatlay”, prylarna läggs ut på lämplig bakgrund med mer eller mindre konstnärlig ambition.

– EDC i hand, är precis vad det låter som.

– Andra prylar. Oftast ficklampor och pennor men även multiverktyg, miniatyrbräckjärn och dyl. Mer obegripligt för mig är det stora antalet “knucks” vilket är en omskrivning för ett litet knogjärn rymmandes en eller ett par fingrar. Tämligen meningslös pryl. Ja, och så näsdukar förstås. Vissa människor gillar dem har jag förstått.

En nykomling från Viper Knives i form av Turn Essential får agera exempel på en “EDC”-bild

2. Knivporr, är inte riktigt så illa som det låter och inkluderar inte människor som tappat kläderna utan innebär extrema närbilder, gärna på detaljer tillhörande dyra och exklusiva knivar. Tänk material som mönstervällda blad, timascus, ädelmetaller och liknande.

3. Knivar i natur, en kategori jag själv är både stor anhängare av och tillika i hög utsträckning bidrar till. Det är precis vad det låter som även om flera underkategorier finns. Det kan vara knivar med natur som bakgrund eller bilder när de används till allehanda ting. En närbesläktad kategori är den nästföljande.

Al Mar S.E.R.E. Folder poserar i skogen

QSP Bison fastbladare under en sommarutflykt

4. Bushcraft. Här ryms många typer av bilder men vacker natur med skog, sjöar, floder och berg hör till kategorin. Brasor i olika varianter är näst intill obligatoriska. Kopplat till det hittas många bilder på “feathersticks” och sotiga kaffepannor och muggar alterntivt kåsor. Nästa steg är utomhusmatlagning men det är inte lika frekvent förekommande.

Ett specialfall av “knivar i natur” kan nästa kategori sägas vara.

5. Knivar och himmel. En bekant till mig är mästare på området. (Har ni inte sett hans bilder ta en titt på kontot @foldersunfolded)

6. Knivar och kaffe. En kategori jag är i högsta grad medskyldig till att sprida måste medges. Även om den typen inte är lika populär som den en gång var så har den en egen term “Knoffee” eller på svenska “Knaffe”. Båda företeelserna är nödvändiga i mitt liv och de gör sig bra på bild så för mig är området oundvikligt. Dessutom har jag ofta tid att knäppa en bild eller två där jag sitter med en kopp Java och filosoferar.

6. Knivar och Chili. Nä, det är ingen trend det måste tillstås. Det är jag själv som uppfann kategorin eller åtminsone hashtaggen #thechilisessions. Jag råkar gilla att laga mat med stark peppar och dessutom gör de sig mycket bra på bild. Sedan är en del knivar rätt heta och då blir kopplingen mer naturlig. Men gör ni en sökning på området är chansen mycket stor att det är mina bilder ni hittar!

“The Chili Sessions” Här är det Spyderco Lil’ Native som har hett sällskap

7. Vanligare än chilifrukter är knivar och blommor. Till och med tämligen macho-betonade konton har insett att blommor gör sig bra på bild och dessa får därmed agera bakgrund vid knivfotografering.

8. Vapen och knivar. När vi nu talar om macho så finns en kategori som inte är så vanlig från svenska konton men desto vanligare i USA och i de kretsar där man marknadsför “tactical knives”. Det skall vara mörkt, svart och grått, gärna med patroner och skjutvapen i bakgrunden. Den här kategorin är tyvärr en bidragande orsak till att många knivkonton i allmänhet inte syns med blida ögon från Instagrams eller snarare Metas håll. Det eftersom det kopplar ihop vapen och knivar. De som lägger upp bilderna menar att det är yttrandefrihetsfråga och driver den idén tämligen hårt. Jag trycker aldrig på “gillaknappen” för den typen av bilder och avhåller mig från att kommentera dem. Det eftersom jag anser att den kopplingen är mycket skadlig för alla oss som är intresserade av knivar men INTE betraktar dem som vapen. Det finns ingen anledning att dra negativ uppmärksamhet till området anser jag.

En enligt mig mer legitim underkategori är jaktvapen och knivar. Inte heller sådana bilder ses dock med blida ögon av IG. Blod är farligt enligt dem och det är ett snabbt sätt att dra på sig anmälningar vilket kan leda till nedstängning av ditt konto. Därför är det inte så mycket jaktbilder i omlopp som man kan tro. Kopplingen jakt och knivar är annars tämligen naturlig.

9. Kastknivar är inte heller det en trend utan snarare ett exempel på ett specialintresse som har sina egna kanaler i de här sammanhangen. Jag lyfter förstås fram det för att jag själv är aktiv och har ett specialkonto tillägnat det här området. Mig hittar ni på kontot vaxjosportkastning.

Här är det mycket vanligt med filmklipp och “reels” då verksamheten lämpar sig väl för illustreras på det viset. En film kanske inte säger mer än 1000 bilder men vissa saker är lättare att se när det t ex handlar om teknik.

“Kortjakt” är ett moment jag brukar ägna mig åt. Här med WL Custom Blade Patriot Dagger

Men på samma vis som för kastknivar finns andra kategorier som innefattar tillverkning av knivar vare sig det gäller knivslöjdare av skandinavisk typ, knivmakare i största allmänhet eller tillverkare av den större varianten.

10. Köksknivar är förstås en egen kategori. Men av någon, för mig underlig anledning, är det ett helt separat område. Många kan vara hur intresserade av fällknivar som helst men har noll intresse för vad de använder i köket om de ens lagar mat. Till nöds används fällknivarna i köket eftersom resten av utrustningen är så eftersatt. Därför är matlagning och knivar en helt egen gren på Instagram och det tycks närmast råda vattentäta skott mellan den och exempelvis “EDC”-grupperna. Samma förhållande tycks till viss del även gälla i Sverige.

Bra köksknviar är ett måste. Det här är en JCK Kagayaki Gyuto

Det finns förstås betydligt fler kategorier än så. Det här vara bara ett axplock. Vilka fler tycker ni er se?

/ John

Knivar – ett objekt det som de flesta har en åsikt om. Somliga lägger benen på ryggen så fort de ser en kniv, oavsett storlek, och skriker att en mördare är lös. En del fascineras av dem och kan inte få nog. Andra tror att man är knäpp eller kriminell om de får reda på att man gillar knivar. För egen del har fascinationen för knivar funnits i hela mitt liv men det har inte fallit sig naturligt att se det som ett egenintresse. Mycket för att familjen och umgängeskretsen inte delade detta intresse. Men så för mellan fem och tio år sedan befann jag mig framför datorn och hade tråkigt. Jag googlade på måfå efter allt möjligt som fångade mitt intresse. Jag följde länk efter länk tills jag var någonstans där jag aldrig befunnit mig förr. Jag hade hittat något som fick mig att stanna upp. Det var en fällkniv med en speciell mekanik. Jag hade aldrig sett något så läckert och som verkligen talade till mig. Jag kunde inte motstå det och lade omedelbart en beställning. Jag betalade nog ett par hundralappar för den och jag tyckte det var riktigt dyrt för en fällkniv men den var ju så cool.

Jag visste inte något speciellt om fällknivar då. Bilden som dök upp i huvudet när någon sa fällkniv var en Victorinox eller en EKA. Jag kunde inte ens föreställa mig att det fanns piratkopior inom fällknivar. Det visade sig några år senare att jag hade köpt en rätt usel kopia på en Kershaw E.T. (External Toggle) med en mekanik designad av G&G Hawk, en far och son som gjort sig kända för att vara mekaniska genier och väldigt påhittiga när det gäller att designa knivmekanismer. Än idag är de några av mina favorit designer. Jag väntar för tillfället på en Orbit som är ett samarbete mellan Gavin Hawk och Serge Panchenko.

Jag blev efter denna kniv sugen på att skaffa fler fällknivar. Det som tilltalar mig med just fällknivar är dess mekanism och praktikalitet. Dessutom tycker jag de är mycket vackra att titta på. Jag visste nu vad jag skulle göra framför datorn när jag hade tråkigt. Jag sökte fällknivar. Men jag visste ju fortfarande inget. Det jag visste var att jag älskar titan. Kunde det finnas någon kniv därute som var av just detta fantastiska material? Kunde jag hitta den och skulle jag ha råd att köpa den? Tänk då på att jag ansåg att ett par hundra var dyrt för en fällkniv. 🙂 Jag hittade till slut en kniv som påstods ha titanblad och något som kallades G10 handtag. Jag blev helt såld. Jag måste ha den och beställde även den.

Efter dessa två första knivar i min samling var det stiltje ett tag. Jag hade annat i huvudet. Jag hade gått in i väggen och kraschat totalt. Jag var ett vrak som inte orkade eller ville någonting. Jag började om från början. Men det är en annan historia. Jag kom igen och är tillbaka med kraft. Väl tillbaka i livet igen återfann jag mitt tidigare påbörjade intresse. Jag googlade och fann en graal. Något fantastiskt vackert, sällsynt och fruktansvärt dyrt. Det var den vackraste kniv jag hade sett till ett pris jag inte kunde föreställa mig att någon ville lägga på en kniv. Objektet i fråga var en Zero Tolerance 0777. En begränsad upplaga som inte längre tillverkades och endast kunde finnas begagnad med en prislapp som började på 6000 kr. Jag ville så gärna ha den. Jag kunde inte sluta tänka på den men jag var också helt på det klara med att jag aldrig skulle lägga så mycket pengar på en kniv. Trodde jag…

Nu kommer vi till den del i mitt samlande som jag inte alls är stolt över. Min ursäkt är helt enkelt att jag lät mitt begär vinna över mina moraliska värderingar. Jag fann en kopia av ZT0777 på en välkänt skrupelfri sida på nätet. Priset var en bråkdel och den gick knappt att skilja från originalet. Jag intalade mig själv att det var min enda chans att äga en 0777, som om den gick att jämföra annat än på avstånd. Så jag gjorde det, jag köpte den. Jag kände att det jag gjorde inte var rätt men jag försvarade mig med att 0777 inte tillverkades längre. Jag försökte även lindra mina känslor genom att köpa en mindre version av 0777 kallad 0770CF. Som om inte detta var nog köpte jag en kopia till. Sammanlagt hade jag nu lagt vad en äkta ZT0777 skulle ha kostat mig.

Jag var fortfarande i min samlarhistorias början och jobbade mig sakta fram genom olika märken utan någon egentlig plan på vad jag ville göra med min samling. Jag sålde vidare mina kopior som om det skulle göra bot eller få det ogjort men jag var tydlig med att det var kopior jag sålde. Föga tänkte jag på nästa steg. Hur skulle nästa ägare benämna dem när de såldes vidare? Det vet jag fortfarande inte idag.

Härifrån bestämde jag mig för att lämna kopiorna bakom mig. Jag ville inte bidra till designstöld, eventuellt barnarbete och terrorfinansiering. Nu skulle jag bara köpa äkta vara. Snart kom jag i kontakt med en Kinesisk knivproducent som var relativt ny på marknaden. Kizer kallade de sig och av randiga och rutiga orsaker kom det sig så att de bad mig om hjälp att utvärdera deras knivar, lämna feedback och göra videor för Youtube. Jag tog kontakt med en välkänd svensk knivrecensent och frågade om han ville vara med. Han tackade ja och tillsammans presenterade vi märket inte bara för den svenska marknaden utan även internationellt. Tiden gick och sakta började mitt samlande hitta en riktning. Det var dyrare produktionsknivar och till slut även midtech och custom modeller. Det var märken som till exempel Zero Tolerance, Microtech/Marfione, TK Knives och Hinderer.

Idag består min samling av mestadels Todd Begg knivar (både från verkstaden i Californien och Steelcraft modeller från Reate och WE), Shirogorov, Cheburkov, Chris Reeve och Zero Tolerance. Jag vet att det antagligen kommer se rätt annorlunda ut om ett år men det är här mina känslor ligger just nu.

Så vad var min tanke med den här historien då? Ja, inte blev den alls som jag hade tänkt från början när jag satte rubriken men så är det ibland. Man tror att man vill berätta en historia men så visar det sig att det var något helt annat som kom ut. Kanske något som var i ännu större behov av att komma ut. Och frågan som man kan ställa är: har jag rätt att döma andra som köper kopior när jag själv har gjort det? Kanske inte. Men jag känner ändå att jag vill berätta för dem att det inte är rätt väg att gå. Om man har en snäv budget finns det så många bra alternativ nu istället för att köpa en kopia. Det finns billiga knivar som inte är kopior, har bra kvalitet och snygg design. Det finns verkligen ingen anledning att köpa kopior. Och jag kan intyga att känslan av att hålla ett original är oslagbar. Det går inte att komma i närheten med en kopia. Hur bra den än är så finns vetskapen att det är en kopia. Jag måste också säga att det inte har något med snobberi att göra. Det är en fråga om vad som är rätt och fel.

[Kniven på bilden högst upp är en Shirogorov F3R]

Här är några förslag på trevliga originalknivar.

https://knivshop.se/p/spyderco-byrd-meadowlark-2-black-frn-handles/

https://knivshop.se/p/kizer-vanguard-v3-vigor-v3403a1/

https://knivshop.se/p/ontario-rat-1-2/

https://knivshop.se/p/crkt-drifter/

https://knivshop.se/p/real-steel-e571-framelock-stonewash/

https://knivshop.se/p/ruike-l11-large-folder-black/

https://knivshop.se/p/knife-co-ltd-linerlock-tan/

När det kommer till eleganta knivar vänder jag oftast blicken mot Europa. Och trots att jag premierar franska fällknivar så innebär inte det på något sätt att jag bara håller mig till knivar från det landet. Jag tycker tvärtom att det mest är roligt att se vilka knivkulturer och intressanta designer som de andra europeiska länderna producerar. Det finns då ett land som i min mening rivaliserar med Frankrike när det kommer till knivmakare med elegans, nyskapande och framför allt vackra knivar. Det landet är Italien.

När man blickar ner över kontinenten tycks det finnas en trend när det kommer till knivmakare att dra sig till en viss ort. I Frankrike är orten Thiers. I Tyskland är det Solingen. I Sverige kanske det är Mora eller Eskilstuna. Och i Italien är den orten Maniago. Där finns det ett stort antal knivtillverkare som tillverkar allt från traditionella knivar i smedjor med nästan antika anor till supermoderna knivar i de allra modernaste verkstäderna. Och det är en av dessa supermoderna verkstäder som huserar Tecnocut vilket är företaget som tillverkar knivmärket Viper.

Viper har tillverkat knivar sedan 1987 och de har hela tiden strävat efter att kombinera moderna tekniker och traditionellt hantverk. Detta syns i mina ögon mest i deras Gentleman & Collezione  repertoar där deras mest eleganta och traditionella knivar finns. Där finns knivar som använder sig av både moderna material och tillverkningssätt men med väldigt traditionella former. Där finns även moderna knivar med moderna former men som på något sätt anspelar på traditionella mönster och linjer.

En kniv som mer tillhör den sistnämnda kategorin är Viper Dan 2. Dan är en akronym och står för “Daily Assorted Needs” och är designad av Tommaso Rumici med en knivs dagliga användande i åtanke. Svaret blev då en elegant fällkniv i moderna tåliga material med en egen variant av slipjoint låsning vilket gör att den inte skrämmer någon och är laglig att bära i de allra flesta europeiska länder.

Viper Dan 2

Action stopper system

Först vill jag prata om Vipers egna variant av slipjoint-låset. Slipjoint är namnet på en traditionell mekanisk lösning på problemet att en fällkniv lätt kan öppna sig i fickan eller kollapsa när man håller i den. Slipjoint fungerar med att det går en stålbit längst med handtaget i fällkniven som agerar som en fjäder. Denna fjäder sätter spänning på bladet vilket gör det trögt att öppna och stänga kniven. Många traditionella knivar har även en fasad och jämn pivot (alltså den delen av bladet där navet går igenom) vilket gör att det även finns en tröghet när bladet är i 90 grader. Ett så kallat halfstop.

Hur en traditionell slipjoint fungerar

Action stopper fungerar däremot genom att det finns två platta fjädrar inkorporerade i knivens skalor (alltså sidorna av handtaget) med en varsin liten boll i. Denna boll går då i en fräst skåra i bladet där den går fritt förutom i vissa lägen där det är urfräst lite extra; vilket håller kvar bladet i det läget. Det finns tre lägen där dessa kulor ger en tröghet. Det är öppet, stängt och 90 grader (ett så kallat halfstop). Detta gör att knivens rygg är öppen. Detta gör kniven lite lättare och det gör den även lättare att rengöra från damm och ludd. Dessutom ger det en kniv som känns lite mer unik än andra slipjoint knivar då de som sagt är slutna i ryggen.

Här kan man se den inkorporerade fjädern samt knivens öppna design

Bladet

Viper tillverkar två sorters Dan knivar. De har siffran 1 och 2 efter sig. Detta innebär endast skillnader i bladformen då 1 betyder att bladet har en drop point form som på ett sätt för tankarna till en bowie-knivs utseende. Om det istället står 2 innebär det att bladet har en en wharncliffe form med ett subtilt uppåt-svep längst ut på spetsen. De båda bladen har även en bakre del som är till för att kunna öppna kniven med en hand och som även fungerar lite som en extra låsning av bladet eftersom den vid utfällt läge hamnar i handtaget. Vilket leder till att man även håller i den delen när man greppar kniven. Bladet har en matt sammets finish och har en flat yta som smalnar av mot eggen. Bladet är 3 mm tjockt vid ryggen och gjort av det svenska stålet Böhler N690co härdat till 57/59 HCR vilket innebär att det är ett rostfritt stål med bra skärpa och tålighet men som ändå är lätt att slipa upp till en fin och vass egg.

Bladets form 

Handtaget

Viper gör Dan knivarna med ett antal olika handtagsmaterial. Den jag har haft är den med burgundy canvas micarta vilket är en fin färg och gör att kniven skiljer sig något från de flesta andra moderna knivar som oftast går i en mer grå-svart färgskala. Handtaget är även väldigt ergonomiskt utformat med rundade hörn vilket gör att det sitter väldigt väl i handen utan att på något sätt skava. Dock tror jag inte det skulle passa att ihärdigt använda flera timmar i sträck då clipet kan skava lite lätt. Men å andra sidan är kniven inte designad för att användas till tunga jobb i flera timmar.

Viper Dans öppna konstruktion

Canvas micarta är kanske inte det hållbaraste av material. Men när det kommer till Viper Dan 2 behövs det inte heller, då det är en kniv som ämnar sig för lättare arbeten som att bearbeta mat och snacks i vardagen, öppna paket eller kanske skära av en irriterande tråd som lossnat från tröjan. Det är inte en kniv som man bör utföra de lite grövre arbetena med, trots att den förmodligen skulle klara även de med goda resultat för att inte vara en låsbar kniv. Kniven leder handen till lite mjukare rörelser, speciellt när man håller tummen på den jimping som finns på bakre delen av bladet som inkorporerar sig i handtaget.

De båda skalorna sitter ihop med tre vanliga torx skruv samt en lite större pivotskruv som även den är en torx. Detta gör att man utan större problem kan plocka isär kniven för bättre rengöring eller för att se hur det tidigare nämna Action stopper systemet fungerar.

Detaljerna som gör det

Dessutom finns det en mängd smakrika detaljer i handtaget som tillför en estetisk aspekt på det hela. En detalj som jag själv uppskattar mycket är den milt blånade spacer som sitter mellan skalorna i knivens bakersta del. En onödig detalj kan tyckas, men den detaljer säger så mycket om kniven. Spacern är rundad och sticker upp ur handtaget precis så mycket att man kan känna det vilket ger en intressant kontrast mellan titanets lite kalla släta yta och micartans lite strävare textur. Ett tecken på att inte bara designern utan även tillverkningen är genomtänkt med ett skarpt öga för detaljer.

Den elegant rundade backspacern och clipet

Ännu en modern detalj är att kniven har ett pocketclip och ett hål för fångstlina. Dessa detaljer är även de lösta på ett smart sätt. Pocketclipet är ett så kallat deep carry clip vilket innebär att det är konstruerat för att kniven ska rida djupt i fickan vilket Viper fått till genom att montera det i baksidan av den tidigare nämnda spacern. Detta gör att kniven åker ner lite mer i fickan utan att clipet ska behöva vara så snirkligt. Dessutom gör det det hela väldigt enkelt att byta sida på clipet då man helt enkelt byter sida på det. Dock blir man tvungen att bära kniven med spetsen uppåt då clipet bara kan sitta i de hålen som finns på baksidan. I clipet finns även ett hål som linjerar sig med det hål som går rakt igenom skalorna. Det är för att man ska kunna sätta i en fångstlina eller för att ytterligare pynta kniven. Hålet är så stort att det skulle kunna gå igenom 550 paracord men enligt min erfarenhet är det både snyggare och mycket enklare att låta bli. Främst då hålet är lite väl snävt vilket leder till att det är väldigt pilligt att få igenom 550 paracord men även för att kniven är i sig själv vacker och användningsområdena för den är inte sådana att en fånglina krävs. Dessutom om man drar fångstlinan genom både hålen i micartan och genom clipet ser det i mina ögon lite fel ut. Det material linan ska igenom blir på något sätt för tjock.

Till sist

Viper Dan 2 har länge varit en av mina favorit knivar då den är elegant i sina enkla former med snillrika detaljer. Den väger dessutom inte mycket vilket har gjort att den många gånger följt med i fickan utan att man ens tänkt på det vilket för mig är en stor fördel. Kniven är inte heller en sådan som ger en taktisk look. Utan den lyckas vara modern utan att på något sätt vara läskig. Den känns som en gentlemans naturliga accessoar och jag tror inte någon skulle bli förvånad om en sådan kniv fanns i någons kavajficka.

Jag rekommenderar verkligen den här kniven och den finns att köpa hos knivshop.se i alla varianter. Just den varianten som syns på bilderna finner ni här och fler välproducerade knivar från Viper hittar ni här. Passa på att lägga händerna på den kanske perfekta edc-kniven.

Väl mött alla knivintresserade

Ibland händer det konstiga och rent utsagt absurda saker i livet. Man kanske har haft den bästa julveckan på väldigt väldigt länge som avslutas men en kraftig förkylning vilket gör att man får stanna hemma ensam över nyåret. Men kanske är man ändå glad och nöjd med tillvaron när man ser att den hemsida och blogg man ofta besöker är på jakt efter nya skribenter. Då kanske man utan några förväntningar skriver en liten text där man presenterar sig själv. Och vips! Kanske man ska vara den där nya skribenten som skriver för bloggen Vasst. Kanske blir man ännu gladare och framförallt tacksam för den chansen.

Vem är då jag som är den här nye skribenten hos Vasst?

Mitt namn är Emil Funcke och jag som så många andra samlar på knivar. Det är inget konstigt i det när man skriver för en blogg vid namn Vasst, men mitt samlande är lite nischat. Visserligen gillar jag och har en viss fascination för alla knivar men mitt fokus på samlandet är på regionala franska och neo-klassiska knivar. Vad dessa två begrepp innebär kommer jag verkligen bena ut i senare inlägg men en kort historia kan vara på sin plats.

Den franska knivkulturen är i min mening lite speciell. Det är så att i princip varenda liten by och region i Frankrike har ett eget knivmönster. En egen sorts kniv. Dessa knivar kommer från en ganska gammal tradition och har därför ganska traditionella drag. De är oftast slipjoint knivar, vilket innebär att de inte går att låsa utan det är en fjäder längst med knivens rygg som gör att kniven inte fäller ihop sig för minsta lilla och även inte öppnas för lätt. De är oftast gjorda av traditionella material såsom skalor gjorda av oliv-träd eller horn och knivstålet är det lite enklare 12C27 från Sandvik. Det kanske mest kända exemplet på en sådan här fransk by-kniv är Laguiolekniven (även den kommer få en mer utvecklad historia i senare inlägg).

Laguiole av Au Sabots

Neo-klassiska knivar är den term jag valt att använda om knivar som kanske har ett traditionellt utseende (såsom Laguiole) men är gjord i moderna material och kanske med ett toppmodernt superstål. Eller så är det bara en modern kniv men med traditionella drag. Ett bra exempel på en kniv som är båda dessa är Why so serious? av Roland Lannier vilket i mångt och mycket är en modern kniv med linerlock, modernt stål och härdningsmetod, nyskapande micarta gjort av en kilt. Men kniven ger ändå ett traditionellt skimmer ifrån sig. Den här kniven är en jag kan prata om i timmar. Det är även något jag planerar att göra i framtiden om någon orkar lyssna (läsa).

Why so serious? av Roland Lannier

Jag som person kommer från de Wermländska skogarna men är för närvarande bosatt i Landskrona och jobbar som gymnasielärare. Utöver knivsamlandet så lägger jag ner stor tid och intresse i scoutrörelsen där jag bland annat är ledare för ett antal ungdomar.

Mitt knivsamlande började egentligen med scouterna. Jag var en ny ledare och kände att jag behövde en “vuxenkniv” en ny lite större kniv att använda (det blev en mora2000). Men den här nya kniven räckte inte riktigt till utan jag såg snabbt en ny kniv som även den väckte mitt intresse och på den vägen gick det. Jag fick efter en stund min första fällkniv i julklapp (det var en Gerber av något slag). Efter att ha upptäckt hur ofta jag faktiskt använde min fällkniv i vardagen kände jag ett behov att ha en kniv som gick lättare att öppna och stänga och i sökandet efter den drog det verkligen igång. Från en fällkniv och kanske fem fastbladare hade jag snabbt 15, 20 och till slut 30 knivar. Efter det började mitt samlande nischa sig sakta men säkert till det samlande det är idag. Jag har fortfarande en del moderna knivar i min rotation som är enkla att öppna med en hand och som låser sig på ett tillförlitligt sätt. Men de är ett fåtal och majoriteten är eleganta traditionella och osmidiga knivar men med det, i min mening, lilla extra. En sorts historisk patina som gör kniven ännu stiligare än vad den redan är.

Väl mött alla knivintresserade.

Jag blev ganska fascinerad av en företeelse som jag noterade i en Facebook grupp nyligen. Det gällde huruvida man tyckte sig ha rätt att posta trådar om knivmakarens beteende i en grupp för denne knivmakares knivar. Man menade att om man inte höll med knivmakaren så kunde man ju lämna gruppen och inte behövde man köpa dennes knivar. Det jag då genast tänker är: måste man hålla med favoritknivmakaren i allt denne företar sig hur dumt det än må vara? Var går gränsen?

Ni som är insatta har säkert redan räknat ut att det gäller Anthony Marfione. För mig är  det egalt. Oavsett vem det är så skiljer jag på vem personen är och vad denne producerar. Därmed inte sagt att jag inte bryr mig. Hade han bara hållit sig lugn och låtit det vara så hade han inte alls drabbats alls i samma utsträckning. Den bloggare som Marfione har valt ut att stå till svars och stämma har inte orsakat speciellt mycket skada. Men när Marfione själv agerar på detta vis framstår han ju i betydligt sämre dager än någon bloggare någonsin hade kunnat framställa honom. “Skadan”, som Marfione ser det, var begränsad till de som läste bloggen och påverkades av den. Nu är det känt för hela knivvärlden och han har ingen annan att skylla än sig själv. I min mening har pokalen för största idiot i knivindustrin tveklöst tillhört Greg Medford i flera år men nu har hans bedrifter odiskutabelt utklassats av Anthony Marfione.

Så, tillbaka till ursprungsfrågan. I min mening är svaret glasklart “nej.” För mig låter det som första klassens fjäsk för att få någon form av erkännande av knivmakaren och vinna något på det. Men vad tycker ni? Måste man dela åsikter med sin favoritknivmakare?

På Shot Show visade nyligen Kershaw upp en “ny” modell som pikade Microtech och Anthony Marfione. Modellen i sig är en ny version av ZT0777 vilken Marfione kopierade och sålde helt utan skrupler. Det har skrivits och diskuterats mycket om detta tidigare så jag går inte in i detaljer men två saker vill jag nämna för er som inte är insatta. Den första är som sagt att Marfione kopierade ZTs design medan de fortfarande försökte få till den avancerade processen att sammanfoga ett vackert damaskusstål med ett mer slitstarkt stål för eggen. Det andra är att Marfione anklagades även för att i samma veva kopiera KAIs (Zero Tolerance och Kershaw) subframe lås. Men detta är en felaktig anklagelse då KAI varken var först eller hade patent på lösningen vid denna tid. Marfione hade dessutom tillverkat knivar med subframe lås före detta tillfälle. KAI fick igenom sitt patent först i slutet av 2015. De meddelade då Marfione att genast sluta tillverka och sälja knivar med subframe lås. Matrix, som Microtech/Marfiones ZT0777 kopia heter har sedan tiden för debaklet genomgått stora designändringar och är närmast oigenkännlig.

KAI visade nu på Shot Show att de varken har glömt händelsen eller saknar “cojones”. Modellen de visade upp har nämligen namnet Natrix. Man måste bara älska KAI för det här. En sak är säker, Kershaw Natrix står på min inköpslista för 2017.

Trots sitt goda rykte, höga kvalitet, välkända siluett och att den är så eftertraktad har inte Todd Beggs Bodega funnits med på kartan i så många år. Den har tagit knivvärlden med storm. Alla tycker något om den men oavsett vad man gillar utseendet så måste man erkänna den kvalitet, detaljrikedom och hantverksskicklighet som ligger bakom.

För ca fem år sedan insåg Todd att han inte skulle hinna möta det stadigt ökande intresset för hans knivar. Dessutom var det många som gärna skulle vilja ha dem men inte hade råd. För att tillmötesgå efterfrågan började Todd träna upp sin personal för att kunna tillverka midtech knivar av högsta klass. Faktum är att Todds midtech knivar är de dyraste i världen. Ett faktum som är svårt att förstå för många. Men när man håller en midtech Bodega i sin hand så förstår man vilken talang som ligger bakom oavsett om det är Todds egna händer eller någon av hans handfull medarbetare.

Under följande länk kan ni se mer hur det går till bakom kulisserna när en Bodega tillverkas.

http://www.britishblades.com/forums/showthread.php?162182-Todd-begg-bodega

Under det senaste året har Todd tagit ännu ett steg närmare att kunna erbjuda sina designer till alla. Han har tagit hjälp av Reate för att tillverka sin så kallade Steel Series. Det är en produktionsserie av Todds knivar. Än så länge finns Sun Tzu Kwaiken, Mini Bodega och Field Marshall. Härnäst har turen kommit till Glimpse. Ännu är inget release datum avslöjat men jag gissar på någon gång under första kvartalet 2017.

Den 12e november är ni välkomna på EDC Träff i Årsta Folkets Hus. Träffen arrangeras av knivshop.se, vilka kommer närvara och erbjuda lotteri och rabatterade priser på utvalt sortiment.

Fokus kommer ligga på knivar av olika typer och prisklasser men även annat som faller under vad som i intressekretsar kallas EDC, Every Day Carry, alltså sådant man dagligen bär med sig i en eller annan form. Det kommer även finnas utrymme för privata utställare som vill visa upp och jämföra sina samlingar.

Inträde är gratis och vi öppnar portarna kl 11:30 och stänger kl 16:00.

Ta sig hit
Det är lätt att ta sig till Årsta Folkets Hus, både med bil och med allmänna kommunikationer.
Allmänna kommunikationer: Tunnelbanans gröna linjer passerar Gullmarsplan och därifrån tar man buss 160, 168 eller 164 till Årsta Torg. Tvärbanan tar man till Valla Torg, antingen från Gullmarsplan, Alvik eller Liljeholmen. Från Årstabergs pendeltågsstation kan ta tvärbanan till Valla torg, eller buss 160 till Årsta Torg.
Med bil: Parkering finns alldeles utanför Folkets Hus. Adress , Hjälmarsvägen 26, 12052 ÅRSTA

Välkomna!

Många av oss kämpar och sliter för att någon gång få möjlighet att komma över vad som i knivsamlarkretsar brukar kallas en “grail” (graal). En kniv som av en eller annan anledning är i stort sett omöjlig att komma över för just mig. En kniv jag skulle ge en arm och ett ben för. Den kniv jag absolut helst vill ha men kanske inte har råd med eller att den finns i så få exemplar att det är extremt svårt att komma över den.

Ni har säkert alla en drömkniv. Jag har också det, eller ska jag säga “hade det”? För alldeles nyligen hade jag sådan otrolig tur att jag kom över min grail. Jag hade sålt av nästan halva min samling och tillfället dök upp. Jag fick jobba hårt för att den skulle bli min för den är mycket eftertraktad och det fanns bara tre stycken. Men jag lyckades som sagt. Jag har nu fått den hemskickad och jag går som på moln. Jag vill aldrig släppa den.

Häromdagen började jag fundera. “Nu då? Jag har kniven jag trodde att jag aldrig skulle få tag i. Den jag drömt om. My precious. Vad ska jag jaga nu? Är mitt sökande över nu när jag har den, i mina ögon, perfekta kniven?”

Svaret var egentligen självklart. “Men det finns ju så mycket annat fint därute som jag aldrig ägt ännu.” Så jag gjorde en mental lista och ställde upp nya mål. Det ligger väl i samlarens natur att aldrig vara nöjd, att alltid vilja ha mer. Så nu jobbar jag vidare mot nästa punkt på min lista. Listan, som innehåller både semi grails (halv graaler) och lättillgängliga produktionsmodeller, är i stort sett ändlös eftersom jag nästan dagligen ser bilder på knivar jag aldrig sett förr och habegäret börjar gnaga.

Ni kanske känner igen er? Eller har ni inte kommit över er grail än? Om ni tillhör den senare kategorin så har ni här en förvarning om vad som kommer hända när ni väl fått tag i det där ouppnåeliga objektet.

Lycka till i sökandet efter Kniven med stort K! Det är en fantastisk känsla att hålla den i handen kan jag försäkra er.

Knivar finns i prisklasser för alla. När det gäller att identifiera den dyraste gör man rätt i att leta på auktioner. “The Gem of the Orient” lär vara den kniv som inbringat mest pengar med ett försäljningspris på 2,1 miljoner dollar. Den tog Buster Warenski 10 år att färdigställa och innehar 9 diamanter, 153 smaragder och ett jadehandtag med guldinlägg.

Ja, en sak är säker. Man skriver inte in “cool knives” på Google i tron att man ska snubbla över något läckert. Det resulterar snarare i ett resultat som på bilden ovan.

Ett säkrare sätt är att leta sig in på Instagram och börja följa några custom tillverkare. Titt som tätt dyker det upp något vackert eller också kan man se vilka den personen följer. Efter ett tag har man skapat en lång lista med customtillverkare som ofta är väldigt aktiva på Instagram. Antagligen för att det är så mycket enklare än till exempel en egen site eller Facebook.

Det finns även en specialiserad knivsamlar-app som påminner mycket om Instagram. Bladenation heter den men tyvärr har den inte fått så mycket spridning än så aktiviteten där är ganska låg.

Facebook grupper är min egen favorit för att komma i kontakt med likasinnade och hitta vackra objekt. Det finns många Svenska grupper. Några exempel är: Knivsamlaren, EDC Knivar, Echo Delta Charlie Network. Det finns också specialiserade köp och sälj grupper.

Man kan ju inte undvika att nämna Youtube i det här sammanhanget. Det finns fullt av folk som både på ett proffessionellt och amatörmässigt sätt framför recensioner, unboxings och generella personliga åsikter. Några välkända Youtube kanaler/personligheter är: Jim Skelton, ClearAdvantageTV samt vår Svenska SwedishSurvivor.

Ännu ett sätt att hitta “nya” märken är att besöka en välsorterad webbutik som specialiserar sig på knivar.

Det sista tipset jag har är forum. Det finns lite olika forum där ute men jag har tyvärr inga goda erfarenheter av dem.

Så i väntan på att Google har lyckats matcha ihop ordet “cool” med vad som verkligen är det får man nog hålla sig till ovanstående metoder.

Hur brukar ni själva hitta nya objekt? Kommentera gärna.

Trevlig helg allihop!

Efter många års knivsamlande och Youtubande meddelar knivvärldskändisen Jim Skelton att han lägger ner sitt samlande. Han säger att han tänker satsa på det som verkligen spelar roll i livet; familjen. * Han vill också be alla de som han under åren möjligtvis har förolämpat, på sin Youtube kanal, om ursäkt.

Uppdatering:

Jag vill be alla om ursäkt som tagit illa vid sig av denna artikel. Det var aldrig min mening att såra någon eller att få någon att må illa. Vi har alla olika toleransnivåer för skämt och jag har full förståelse för att många tycker att jag gick över gränsen här. Jag har ingen annan ursäkt än att jag fick idén, skrev och postade inom 5 minuter. Den första troliga anledningen jag kom på var just denna. Hade jag lagt 5 minuter till så hade det varit en annan fråga.

Jag kan absolut förstå att vi har olika grader av humor och tolerans. Jag själv tar till exempel illa vid min om man skämtar om handikappade eller postar bilder på ett nyligen nedlagt vilt som man använt sin nyinköpta kniv på enbart i syftet att visa att man använder kniven och hur mycket man man är.

Med det sagt ber jag återigen alla om ursäkt och lovar att tänka till igen nästa gång.