Kershaw är ett märke som till synes fått något av en pånyttfödelse på sistone. Eller det kanske inte är helt sant men det är det intryck jag fått och inte minst gäller det mitt eget förhållande till dem. Ett tag var det lite “mellanmjölk” över dem. Inget som stack ut och en ändlös räcka knvivar med gråblästrade 8Cr13-blad. Men nu har det kommit ett antal intressanta modeller igen. Det är extra skönt tycker jag då en av mina absoluta favoriter alla kategorier när det kommer till EDC-knivar kommer från Kershaw. Det är den klassiska Blur.

Härförleden presenterade jag Heist som jag tycker är en riktigt sympatisk bekantskap. Så pass trevlig att jag beslutade för att det var dags för ytterligare en kniv med samma ursprung.

Den här gången föll valet på Inception. En tämligen slank flipperkniv med till synes tillfredsställande prestanda.

Kershaw Inception

Bladet är en clip point som fått något lite extra i och med en dubbel falskegg för att göra det mer intressant. Stålet som använts är en gammal bekanting, D2. Det är ett stål som rent generellt bra men även har en liten tendens till att rosta enligt min erfarenhet. Det har ofta varit fallet med just Kershaw tidigare då de envisats med att blästra stålet så att det bildas små mikroporer i materialet. Men i det här fallet är bladet stentumlast vilket helt klart är att föredra. Dessutom tycker jag att det är snyggare.

Konstruktionen bjuder inte på några överraskningar vilket innebär att handtaget utgörs av en stålram med G10-sidor utanpå. Fast även här har man från Kershaws sida kostat på sig något lite extra för att förhöja det visuella intrycket. Pivotskruven har därför fått ett mönster och den andra skruven som håller ihop kniven är av en typ som annars hittas på cyklar, närmare bestämt i framdreven.

Inception bjuder på ett par visuellt intressanta detaljer som exempelvis den dubbla falskeggen

I övrigt kan sägas att kniven har KVT-kullager och öppnas med en flipperfena. För säkerheten står en liner lock.

På längden mäter Inception 18,4 cm varav bladet står för 8,3 cm. Kniven väger in på flugvikt, 88 gram. Det borde göra den till en utmärkt EDC-kniv. Allt tyder på det.

Med tanke på hur Heist känns att arbeta med så ser jag fram emot att testa Inception också. Det är i alla fall en bra start*. Därefter följer en recension.

/ John

* Det är en dålig ordvits, jag vet! För er som inte vet “Inception” betyder början/start.

Ytligt sett är Karesuandoknivens senaste och numera enda fällbara tillskott i katalogen tämligen traditionell. Det som syns först är endera det mycket snygga trähandtaget eller det rejäla läderfodralet beroende på hur kniven bärs.

Om man sedan noterar att det är en lock back och att den därtill har en typisk “skandinavisk” slipning så förefaller kniven enkel att kategorisera. Återstår bara att se om den är lika effektiv som den ser ut kan man förledas att tro men då bedrar man sig. Den här kniven bjuder på mer än så och det finns flera finesser att upptäcka.

Karesuandokniven Pältsa

Det här är inte Karesuandoknivens första försök att göra fällknivar. Jag har dock inte varit i kontakt med deras tidigare bidrag till området kallade Nallo och Singi. Det var något med dem som inte lockade mig måste jag erkänna. Modellerna kändes inte så genomarbetade var det intryck jag fick från bilder.

Annat är det med Pältsa. Här har vi en kniv som är mycket väldesignad och andas kompetens redan på avstånd. Därtill har man tagit hjälp av experter på området. Att bygga fällknivar är nämligen mer komplicerat än att tillverka fastbladare. Därför är det här ett samarbete mellan Italienska Fox Knives och Karesuandokniven där de förstnämnda står för själva mekanismen.

Sedan står Karesuandokniven för norrländskt “know how” i övrigt och adderar även tradtionella material som renhorn, trä och läder. Slutresultatet blir en både snygg och gedigen kniv.

Pältsa är till synes enkel men döljer finesser

Kortversion: Karesueandokniven Pältsa – Tradition möter modern teknik i skön harmoni. En brukskniv som är lika sympatisk att betrakta som att nyttja.

Blad

Utseendemässikt är det här bladet så svenskt eller möjligen skandinaviskt det kan bli. Formen är en drop point utan excesser. Längden är väl avvägda 75 mm och höjden 20 mm. Det är proportioner som känns igen från mer än en liten klassisk jaktkniv från den här delen av världen. Sedan har man valt att hålla ned tjockleken till anmärkningsvärda 2 mm vilket jag är mycket glad för. Det förbättrar skäregenskaperna väsentligt jämfört med om det lagts på en millimeter vilket många tillverkare gör idag av någon outgrundlig anledning. Måhända är orsaken alla förstörelsetest som hittas på Youtube. Men för normal knivanvändning behövs inte mer. I alla fall inte på en liten fickkniv.

Bladet är en lika enkel som duglig drop point

Karesuandokniven har i mitt tycke tidigare tagit lite genvägar vad beträffar stålval. Särskilt har det varit fallet om pris adderats till ekvationen. En ovana de nu frångått. Pältsa kan fås i ett flertal olika varianter och bladstålen varierar beroende på vad som väljs. I versionen med Micarta-handtag hittas 12C27 vilket är ett något enklare stål men det är en något enklare kniv rent generellt. Utöver det finns även Pältsa med blad i både ELMAX och Damasteel Nordic Light. Det sistnämnda hittas i den allra mest exklusiva utgåvan i serien. Förutom att vara mycket snyggt så är det mönstervällda stålet rostfritt.

Men i den här kniven hittas ett annat riktigt kompetent knivstål från svenska Damasteel i form av RWL-34. Här uppskrämt till kring 61 HRC vilket är utmärkt! Nu har jag ingen apparatur för att undersöka hårdhet men med tanke på hur bladet uppträder över tid har jag ingen anledning att misstro uppgifterna.

Stålet som används är i det här utförandet svenskt RWL-34

Sedan är slipningen ett kapitel för sig. Ett positivt sådant. Fabrikseggen på det här exemplaret var ruskigt bra. Oerhört vass, jämn och centrerad. Dessutom verkar härdningen hålla vad den lovar då den håller skärpan riktigt länge. Själva slipfasen är vad som numera brukar kallas skandinavisk eller en nollegg utan sekundäregg om man så vill. Det vill säga endast en slipfas.

Den typen av slipning kan ibland medföra vissa nackdelar. Exempelvis att de har en tendens till att spräcka frukt som äpple och även material med liknande textur istället för att skära dem. Vanligen är de överlägsna när det kommer till att hantera trä i olika varianter. Men, och det är ett stort men, det finns sätt att kringgå nackdelarna. En av dem har man som sagt nyttjat här. Karesuandokniven har förstått att bladet skall vara tunt! Den egenskapen gör att det här är en veritabel fickskalpell, fast med mycket bättre stål än vad gängse kirurginstrument brukar ha.

Det märks när kniven sätts i arbete. Som vanligt har kniven fått följa med på jobbet och där hittas diverse förpackningsmaterial i stora mängder. Särskilt när leveranserna anländer på måndagar blir det mycket kartong och plast som skall hanteras. Pältsa är mycket bra även för den sortens uppgifter. Det tunna bladet glider igenom kartong utan särskilt mycket motstånd. Det gäller även tjockare dubbelväggiga lådor kan konstateras. Handtaget är förvisso litet men ger tillräckligt med stöd för att användaren skall kunna lägga tryck bakom snitten när så behövs.

Det som hindrar den från att vara en riktigt bra “jobbkniv” för mig är att den kräver två händer för att öppna. Ofta står jag där med en trekilospåse krossade tomater i en hand och då vill jag gärna fälla ut bladet med andra handen. Här måste jag tänka på att öppna kniven först, sedan greppa både det som skall skäras och kniven. Inte omöjligt men jag har vant mig av med det momentet kan noteras.

I övrigt skär Pältsa precis som väntat, dvs förbaskat bra, särskilt i trä. Det gäller både färska björkslanor och torrt virke. En frekvent och tung uppgift som mina fickknivar utsetts för är att putsa kastknivstavlor. Det innebär att alla torra flisor kring bullseye måste avlägsnas. Det är som att raka en Ent. Och det klarar den här kniven väl trots sitt lilla format.

Handtag

Det första som syns är förstås det snygga trämaterialet i skollorna. Den här kniven har ett handtag av masurbjörk vilket ger den personliga ådringen. Inget trähandtag är förstås det andra likt och särskilt gäller det den här typen av trä. Tycker man av någon outgrundlig anledning inte om det så finns istället bok att tillgå eller Micarta för den som föredrar konstmaterial. Trähandtaget är behandlat med bivax för övrigt.

Handtaget är 98 millimeter långt, 14,3-17,9 mm tjockt och bygger som mest 23,9 mm på höjden. Inte en enormt stor kniv med andra ord men väldigt “lagom” vilket även det känns svenskt.

Handtaget är välformat och ger ett bra grepp

Sedan kommer vi till en av de där sakerna jag antydde i början av recensionen. Att kniven bjuder på mer än vad som är synligt. Det är nämligen ett par saker som är extremt ovanliga och möjligen helt unika. Det handlar om materialkombinationen i handtaget. Ramen är nämligen gjord i kolfiber! Knivar helt eller delvis i det materialet har jag förstås men inte en konstruerad på det här viset. Särskilt inte när mellanlägget inte är gjort vare sig i kolfiber eller av trä utan i renhorn! Även det en nyhet för mig.

Här syns den ovanliga kombinationen av en back lock, delvis öppen rygg och ett mellanlägg

Resultatet är både snyggt och lätt. Kombinationen av kolfiber och trä ger dessutom en vridstyv kniv som inte flexar. Inte ens när man skär tungt som i torrt trä.

Handtaget är inte stort men fungerar till mina händer i storlek large. Men det är precis

Handtaget på Pältsa är tredimensionellt format så till vida att det inte bara har ett litet fingerskydd mot bladet till, en utbuktning på mitten och en liten näbb längre bak utan även sväller på mitten. Totalt sett ger det ett mycket gott grepp.

Storleken räcker till även för mina händer sin storlek large men vet man med sig att man har mycket stora labbar så är kniven möjligen för liten. I övrigt är handtaget inte så kraftigt format att det omöjliggör något grepp. Tvärtom fungerar alla de mest frekventa sätten att hålla en kniv utmärkt.

I handtaget hittas även ett hål för fånglina och kniven kommer som synes med en lädersnodd som försetts med en dekorativ pärla gjord av renhorn.

Öppning och lås

När det kommer till öppning är Pältsa så traditionell den kan bli. Man tager sina två händer och fäller ut kniven helt enkelt. Inga flipperfenor, front flippers, tumknoppar eller bladhål. Det skulle för övrigt bara ha stört den avskalade rena estetiken. Det sticker dessutom ut tillräckligt med blad för att man skall kunna nypa kring det utan att behöva addera en nagelskåra. En detalj jag gärna klarar mig utan. Den samlar mest på sig skräp i största allmänhet.

Det sticker ut tillräckligt med blad för att ge ett gott grepp när kniven skall fällas ut

Känslan när kniven öppnas är mycket sympatisk med ett blad som glider lätt och smidigt. Men så var det sannerligen inte från början. När jag fick kniven var det illa. Pivotskruven var hårt åtdragen och kniven kändes både seg och lite “grusig” i gången. Bladet var trots det inte centrerat. Det kändes en smula nervöst innan det var åtgärdat men var dock problem som lätt löstes genom att släppa på trycket i den justerbara pivotskruven och sedan dra åt den lite igen.

Det tillsammans med en viss tids nötning har gett gott resultat. Nu är kniven mycket sympatisk att hantera och gången är mjuk och smidig.

Låser gör kniven med en back lock

Låset är en back lock som nämnts tidigare och som sådant sköter det sig bra. Det håller bladet i ett fast grepp och det är lätt att släppa. Ibland kan fjäderstyrkan bli så kraftig att det nästan är smärtsamt att släppa den typen av lås men icke i det här fallet. Sedan är alla knivar utrustade med back locks en smula känsliga för smuts. En bit ludd i låshacket och bladet låser inte som det skall. Det är dock mycket lätt fixat.

Att bära

Pältsa tillhör de där knivarna som kommer med ett läderfodral. Möjligen beroende på att kniven saknar clip. Ett tillbehör som många nu för tiden anser vara helt oumbärligt. Men faktum är att det finns fördelar med att vara utan dem också. Frånsett att knivar vanligen är snyggare utan så är förbättras ergonomin. Inget clip, inget skav i handen.

Pältsa kommer med ett kraftigt läderfodral

I fodralet förvarar jag dock mest kniven när den befinner sig i en väska. Mest för att skydda kniven mot skavande metallföremål som nycklar och dylikt. När jag bär Pältsa är det oftast fritt i en jack- eller byxficka. Det är nämligen inte en särskilt stor kniv som handtagsmåtten ovan skvallrade om. Men ännu bättre är att det är mycket lätt kniv.

En kniv med ett tämligen tunt blad, ram i kolfiber, mestadels öppen i ryggen och försedd med träskollor blir inte tung. Totalvikten ligger på 68 g! Det är imponerande oavsett vilket fällkniv vi talar om. Särskilt en med det här bekväma handtaget.

Det kombinerat med de väl rundade hörnen gör Pältsa tämligen bekväm i en ficka. Dock finns det sedvanliga problemet som uppstår om en kniv utan clip placeras i en byxficka, att de gärna vill lägga sig på tvären i botten av fickan. Men det kan undvikas om fodralet nyttjas. Det är gjort av högkvalitativt läder och är välsytt. Locket snäpper på plats med en kraftig tryckknapp och bältesfästet tar bälten upp till fem centimeters bredd.

Sammanfattningsvis

Karesuandoknien Pältsa är en resultatet av en förnämlig mix av tradition och nytänkande i mina ögon. Att kombinera de enkla och harmoniska linjerna hos en klassisk svensk jaktkniv med vad det innebär i både ergonomiskt och praktiskt hänseende med modern teknik är ett excellent drag. Mest nytta gör förstås det fina RWL-stålet medan kolfiberramen ger en mjuk gång även utan lager och bidrar därtill till en lätt kniv. Renhornet i mellanlägget är mest en kul detalj men som även binder samman kniven med både trakten den är gjord och äldre tider. Ett snyggt och roligt tillskott.

Pältsa är en mycket sympatisk bekantskap

För mig var dock inte den positiva slutsatsen given. Jag hade inga tidigare erfarenheter av fällknivar från det norrländska företaget och varför därför nyfiken. Särskilt som deras knivar inte tillhör lågprissegmentet. Det är trots allt premiumknivar tillverkade delvis för hand i Sverige.

Prisläget varierar lite beroende på vilken version som väljs. Den lyxigaste kostar närmare sjutusen men då får du ett riktigt exklusivt damaskstål på köpet. Den enklaste utgåvan hamnar kring tvåtusen kronor. Det här är mellanutgåvan med en prislapp kring tretusen kronor.

Karesuandokniven Pältsa är en utmärkt följeslagare på sommarens alla äventyr!

För de pengarna får du dock en kniv med ett par rejäla fördelar. De praktiska har jag varit inne på med ett utmärkt blad i ett förnämligt stål och ett handtag med god ergonomi.

Utöver det gör proportionerna kniven mycket attraktiv. Flera jag visat kniven för och som fått känna på den har uttryckt det i olika positiva ordalag. Och däri ligger nog något av hemligheten, den här kniven har “det” i form av en charm som är något svår att beskriva. Det gör den förstås till en utmärkt present till vilken jägare, friluftsmänniska eller knivintresserad person som helst.

Jag rekommenderar den varmt!

Specifikation:

Längd utfälld: 170 mm
Längd hopfälld: 98 mm
Vikt: 68 g
Bladlängd: 75 mm
Godstjocklek: 2 mm
Bladstål: Damasteel RWL-34
Handtag: trä, masurbjörk på kolfiberram med mellanlägg i renhorn
Lås: back lock

/ John

Al Mar tillhör de där klassiska märkena som kanske är mest kända för vad de gjorde förr. Efter att ha passerat en stormig tid med lite oklara ägarförhållanden gjorde de sedan en comeback med en rad nygamla knivar för några år sedan, närmare bestämt 2020. Då återuppväcktes klassiska modeller som t ex S.E.R.E. Folder som kanske är deras mest kända fällkniv. Men även “fågelfamiljen” med Hawk, Falcon och Eagle fick en genomgång och hittades i båda klassiskt utförande som ultralätt i två olika varianter.

Men även om det var välkommet så saknades det ändå något och det var förstås nyheter och inte minst fastbladare. Något som Al Mar en gång i tiden var mycket kända för. Det enda som fanns i sortimentet var en liten nyckelringskniv. Med jämna mellanrum har det släppts vinkar om att nya knivar var på väg men inte så mycket hände och åren gick.

Nu är det emellertid slut med väntan! Ett flertal nyheter har lanserats och bland dem ingår en del förändringar av befintligt sortiment men även helt nya modeller. Några av dem såg synnerligen sympatiska ut och jag kände att de måste recenseras. 

Al Mar har släppt ett flertal spännande nyheter som är värda att ta en extra titt på!

Först ut är den här kniven kallad Payara 32. 

Det bör emellertid påpekas att Payara inte är helt ny i Al Mar familjen, snarare nygammal. Det har tidigare funnits en kniv med samma namn och grunddesign. Den var större, tyngre, försedd med en liner lock och blad i VG10. Den var liksom alla andra Al Mar på den tiden tillverkad i Japan.

Därför kan snabbt konstateras att det här är en helt annan typ av kniv. Handtagsmaterialet är nu en fiberförstärkt plast vilket bidrar till att göra kniven till en lättviktare. Den väger endast 85g. Handtaget ger rejält mycket mer fäste än originalet då det är rikligt försett med räfflor för högre friktion. Kanske det till och med är lite för mycket av den varan. Mer om detta vid senare tillfälle. Även om det är tunn kniv så finns det gott om handtag att greppa kring då längden överstiger 12 cm.

Om handtagsmaterialet kan ses som en förenkling så är låset tvärtom mer avancerat. Nu hittas ett lås av “Axis-typ” som i det här utförandet kallas Max Lock. Det är utförandet har mycket starka fjädrar och en distinkt känsla och håller bladet på plats som det skall.

Al Mar Payara 32

Sedan var nya Payara som sagt något mindre än originalet. Siffran 32 i namnet säger något om kniven. I det här fallet att bladet är 3,25 tum långt. Samma logik gäller tacknämligt för alla knivar i Al Mars sortiment. Materialet som används är i det här fallet D2. Det är det mest använda stålet i den nuvarande katalogen men inte det enda. Bladformen är samma tämligen avancerade tanto med en recurve.

Med de här materialen, den låga vikten och det goda fästet så är det här en kniv som kan placeras i samma fack som några kända modeller från exempelvis Spyderco och Benchmade. Ett fack som även inkluderar uppstickare som SRM och QSP bara för att nämna några. Återstår att se hur Payara klarar konkurrensen.

Det här var den första av flera knivar från Al Mar som jag ämnar testa under våren. Nästa kniv blir en mycket intressant fastbladare.

/ John

… mot jul finns det de som säger! Fan tro’t. Men almanackan är tämligen obeveklig och hävdar med bestämdhet att det är den 20e december idag. Det är dan för dan…och så vidare. Tittar man ut är det lite svårt att tro. Där det för bara några dagar sedan var vitt och kallt är det nu runt nollan och blåser. I alla fall där jag huserar. 

Själv har jag knivat färdigt för dagen. För att vara ärlig var det inte mycket av den varan ens på jobbet idag. Desto mer att göra förra veckan då julborden gick av stapeln här på bygget. Mycket att göra är bara förnamnet när man jobbar som kock i dessa tider.  

Tomten lurar runt hörnet, tar er i akt! Fast har ni varit snälla kanske ni får en kniv

Det för mig obevekligen in på området knivar. Köksknivar i det fallet. Det är nämligen de mest värdefulla redskapen ma kan ha i ett kök. Det och en bra skärbräda kan ersätta de flesta av de maskiner som marknaden vill sälja till dig. De som skall strimla, finhacka, fixa biffen och allt de påstås göra. De som bara tar si och så långt tid att ta fram och alltid är såååå lätta att rengöra. Jo pyttsan.  

Sedan finns det förstås andra redskap också men först en bra kniv. 

Sådana kan du förstås köpa här på Knivshop. Dels för att de är ett måste och kanske de knivar de flesta människor använder mest sett till tid. För min personliga del är det nästan dött lopp mellan dem och kastknivar skulle jag misstänka även om det inte är säsong för de sistnämnda för tillfället. Först var det för kallt, nu är det för mörkt.  

Dels är köksknivar utmärkta presenter. ALLA behöver en bra sådan. 

Alla vill ha hårda paket. I alla fall om det innehåller till exempel en Victorinox

Fast när jag tänker efter är knivar alltid bra presenter, ja i mitt tycke då. Tänk till exempel på alla jägare, fiskare, svampplockare, vandrare, friluftsmänniskor, campare, båtfolk, samlare, scouter, hantverkare av allehanda slag, räddningstjänst, polis, militär och så vidare som kan tänkas behöva en bra kniv. 

Om någon av dessa människor råkar fylla jämnt 30,40 eller 50 år desto bättre. Fast det går lika bra med ojämnt när jag tänker efter. Jag skulle bli glad om jag fick en fin 53-års kniv. 

Sedan var det ju det faktum att det lackar mot jul. En kniv med röda snören är ALDRIG fel. 

Trevlig helg tillönskar er alla från mig och Knivshop!

/ John 

– en inte helt inspirerad kniv

Somliga knivar väcker mer intresse än andra. Camillus Vortex tillhör kategorin “andra”. Inte för att den är helt usel men den är väldigt generisk. Det är en fällkniv/fickkniv helt enkelt.

Men däri ligger inte problemet enligt mig. Snarare återfinns det i ett antal val som gör kniven sämre än den kunnat vara. Camillus har i mitt tycke slarvat bort en möjlighet att göra en enkel men bra fällkniv riktad mot budgetsegmentet. Jag ämnar här förklara varför.

Camillus Vortex

Grundförutsättningarna är egentligen inte dåliga. Man tager ett stycke konstmaterial av känd sort och av det gör man två stycken handtagssidor. De fästes utanpå en stålram som även inkluderar ett lås. I en ände fäster man en pivotskruv i vilken ett blad gjort av ett förvisso gammalt men ändock dugligt mellanklasstål. Allt skruvas ihop så kniven blir isärtagbar. Ryggen lämnas öppen och bladet förses med knoppar så det kan enhandsöppnas. Till det adderas ett clip för att kniven lättare skall kunna bäras. Som grädde på moset görs bladet svart för att det inte skall rosta och kniven förses med räfflor här och var för att ge bättre grepp.

Inte mycket som kan gå fel kan man tycka. Men allt kan göras med mer eller mindre finess.

När många bäckar små bildar en hel å. En kniv som kunde varit bra men inte är det på grund av flera mindre misstag och designval

Kortversion: Camillus Vortex, när snålheten bedrar visheten. Kniven som kunde varit bra men inte är det.

Blad

Men de små misstagen börjar faktiskt med bladet. Det är 8,25 cm långt, ca 27 mm högt som mest och är ett typiskt exempel på ett drop point-blad. Så långt inga anmärkningar men de kommer.

Bladet kännetecknas av en markant falskegg/swedge och av att det är svart. Vidare är det märkt med en ansenligt stor logotyp på en sida och bladstål i stor font på den andra. Användaren behöver inte tveka vare sig på vilket märke som hålls i handen eller vad vederbörande skär med.

Bladet är en clip point som utmärks av en svart beläggning och en S-formad egg

Nu är det inte så mycket att skryta om för det som står där är AUS-8. Det är ett stål som för länge sedan var ett mellanklassstål om ett sådant uttryck existerar och nu knappt används alls. Inte för att det är undermåligt men det finns ett flertal bättre stål på marknaden som även de håller överkomligt pris.

Men att det är aningen omodernt är inte det största problemet utan hur man använt det. För det första är bladet sabelslipat vilket ger en så låg slipfas som 16 mm. Det är inte mycket att tunna ut bladets ursprungliga 3,1 mm på. Så det gör man inte heller. Nu skall tilläggas att det är en skålslipning det rör sig om vilket skulle kunna ha räddat situationen. Men nej, bladet är 0,6-0,7mm tjockt bakom eggen. “Strike one” hade kanske en amerikan sagt. För den som inte vet, det är ett mått som platsar på vilken stor överlevnadskniv som helst. Det ger inga bra förutsättningar för en liten fällkniv.

“Strike two” är lite mindre uppenbar och kanske diskuterbar. Någon kanske faktiskt gillar “recurves” eller S-formade eggar. De har trots allt vissa teoretiska fördelar. De är dock inte applicerbara i det här fallet av olika skäl. Här är det bara dumt och gör kniven mer svårslipad i framtiden. Särskilt som kniven helt saknar “sharpening choil” vilket gör övergången till ricasson ful redan från början och inte lär den bli vackrare med tiden. Tänk kälkbacke på en ost och ni förstår vad jag menar.

Men “Strike three” är svårare att försvara. Någon tyckte nämligen att det var en god idé att hålla härdningen till uppgivna 56 HRC. Det är INTE ett lyckat val! Efter att ha testat är det fullt möjligt att det faktiskt är så mjukt. Det gör att den här kniven konkurrerar med schweizerknivar i det avseendet och när det gäller egguthållighet är det ingen komplimang.

Slår man ihop de här egenskaperna, låg slipfas om än skålslipad, mycket stål bakom eggen och mjukt stål så får man en kniv som inte skär särskilt väl och framförallt inte länge innan den behöver slipas om.

Stålet är AUS-8 som härdats i nivå med en mjukost

Carbonitride Titanium Non-Stick kallas materialet som återfinns på utsidan och skall förhindra att bladet rostar. Nu är AUS-stål rätt rosttröga ändå så det är tveksamt om det behövs. Men det fungerar i det här fallet hur som haver. Det är inte mycket stål som lyser fram och kan rosta. Beläggningen verkar även rätt tålig av vad jag kan avgöra.

Sedan vill jag att ni missförstår mig rätt. Det går visst att skära saker med Vortex. Men inte så bra som det borde och det här en recension. Det är min plikt att påpeka när saker inte är bra utförda.

Handtag

Handtaget på Vortex är inte helt oävet. En längd på 11,2 cm och en höjd på 28-24mm ger mycket att hålla kring. Särskilt när det kombineras med en tjocklek på hela 14,6 mm förutom där det långa clipet sitter. Där är det förstås tjockare, hela 18 mm. Vanligen brukar jag inte räkna in clipet i det här måttet men här täcker clipet större delen av handtaget så det tvunget.

Att kniven är så grov beror dels på att ramen är stadig men främst på att man valt att spara pengar på att inte försänka den 1,5 mm tjocka ramdelarna i skollorna. Istället är sidorna skruvade på utsidan med fyra stycken skruvar jämte pivotskruven.

Handtagssidor av grovmönstrad G10 ger gott fäste

Materialet i ramen är stål och av det får man generösa mängder. Förutom att handtaget är tämligen högt så är ramen inte det minsta fräst eller urborrad. Det gör försås kniven tyngre. Men värre är att det förskjuter balansen mot handtaget till. Balanspunkten återfinns därför vid bakre delen av fingerurtaget. Det är inte hela världen men när många småmissar kombineras blir slutresultatet inte helt lyckat.

I övrigt kan konstateras att den släta insidan kombinerat med en helt öppen rygg gör kniven lätt att rengöra. Vilket man tydligen skall påpeka vid recensioner. Personligen tycker jag inte några fällknivar är särskilt enkla att hålla rena men det är en annan diskussion.

Den massiva stålramen är öppen i ryggen

Själva greppet består av G10 som försetts med ett mönster av gropar som ger ett mycket gott fäste. Det finns även räfflor på såväl blad som handtaget på två ställen, ett framtill och ett baktill. Varför det bakre existerar är ett mysterium. Det fyller ingen funktion alls oavsett på vilket sett kniven hålls. Någon som ritat den här kniven tyckte uppenbarligen att det såg coolt ut.

Bearbetningstiden för både den delen samt de fem dekororationshål som återfinns i sidorna kunde lagts på bättre saker.

Vortex känns relativt bra i hand

Handtaget fungerar annars tämligen väl i de flesta grepp. Ja, förutom i hammargrepp då spetsen på clipet skär in i alla fall min hand. Hålls kniven däremot i ett sabelgrepp med tummen på ovansidan är den riktigt bekväm. Pekfingret hittar sin plats i fördjupningen och övriga fingrar följer efter. Inte ens den till synes vassa stålbit som utgör fånglinehål stör handen för mycket.

Öppning och lås

Tumknopparna är en av de bättre detaljerna på den här kniven. Ännu mer så om de varit placerade något närmare handtaget i öppet läge. Men i övrigt fungerar de väl. De är lätta att hitta och använda och formen är mjuk och behaglig mot tummen. De sticker inte heller ut för långt.

Tumknopparna får framhållas som en av de bättre detaljerna på den här kniven

Tyvärr gör inte en svala en sommar och en detalj inte en kniv. Vortex är ingen fröjd alls att öppna och stänga. I en tid då man som användare är bortskämda med både kullager eller fina bronslager känns inte plast eller nylon helt ok. Känslan i den här kniven är lite ryckig, tänk “start och stopp” under själva rörelsen både när bladet skall ut och in.

Då kan man tänka att det är bara pivoskruven som behöver släppas lite. Men si det går inte! Inte utan den möda det krävs för att leta fram någon specialnyckel som kan tänkas att passa de fyra hål som hittas i skruvhuvudet. Det är inte tid jag ämnar att lägga på den här kniven.

Låset är bra men pivotskruven usel. Vem tusan använder dylika huvuden nuförtiden?

En bra utförd detalj på den här kniven är låset. Det är lätt att komma åt, att släppa och det håller bladet på ett föredömligt vis. Inget glapp eller spel så långt ögat når. Låsarmen vandrar heller inte under belastning från fel håll. Låset är enkelt men väl fungerande.

Att bära

Vad skall man säga? Vortex är inte trevlig att bära är väl det enklaste. Till att börja med är det en stor kniv. Inklusive konstruktionen för att fästa fånglina i är längden strax under tolv centimeter. Tjockleken är sagt väl tilltagen och ramen inte lättad. Det ger mycket volym i fickan samt en vikt på strax under 150 g. Stor och relativt tung med andra ord.

Clipet kan inte flyttas utan sitter där det sitter, på höger sidan med spets nedåt

Men de stora invändningarna återstår. En är att det relatvit grova mönstret på handtaget som riktigt gnager på byxtyget. En annan och ännu större är clipet.

Det är ingen tvekan om vad som finns i fickan i alla fall. För säkerhets skull har någon stansat ut en knivsiluett i clipet

Vem tusan tyckte att det var en god idé att 2023 fästa clipet runt pivotskruven? Det går därmed enbart att bära kniven med spets nedåt vilket är något de flesta inte föredrar. Dessutom går det inte att flytta clipet heller. Så vänsterhänta göre sig icke besvär.

Själva funktionen är inte usel. Spänsten är duglig och spetsen pekar inte utåt. Men å andra sidan är utrymmet under mer anpassat för tunna sommarbyxor än rejäla arbetsditon. Och med tanke på vikten på kniven känns det inte helt välmatchat.

Nådastöten är dock att clipet är mycket stort, stör handen i vissa grepp och visar upp en rejäl bit kniv när den sitter i fickan. Enbart det hade inte fått mig att reagera så mycket men ihop med de andra invändningarna blir det för mycket. Det här är ett dåligt clip!

Sammanfattningsvis

Förvisso är det alltid intressant med knivar som vänder sig mer mot ett budgetsegment än de högsta klasserna. Där hittas den breda publiken och inte bara kniventusiasterna. Det är också mer av en utmaning att göra bra produkter med begränsade resurser rent generellt.

Men med Vortex tycker jag att Camillus har “slarvat bort” möjligheten att göra en bra men prisvärd vara. Enligt mig har man använt för många genvägar. Kniven ger ett i mitt tycke klumpigt och oinspirerad intryck.

Att man inte kan få de dyraste och mest exklusiva materialen i en kniv som inte kostar mer än vad Vortex gör är inte så konstigt. Men det finns ingen anledning att göra ett blad sämre än nödvändigt. Det finns heller ingen anledning att fuska med smådetaljer som glidlager.

Diskussionen skulle kunna sammanfattas i nedanstående punkter.

Saker som talar om att det här är en kniv riktad mot budgetsegmentet:

• Enkla glidlager, varav något är i nylon
• AUS-8-stål i bladet
• Ramen är inte försänkt i handtagssidorna

Saker som gör det här till en sämre kniv än det behövt vara:

• Bladet har låg sabelslipning och det är
• Mycket stål bakom eggen
• Härdningen är på tok för mjuk
• Eggen är S-formad “sharpening choil” saknas
• Clipet är fäst runt pivotskruven och kan inte flyttas
• Pivotskruvens huvud är inte gjort för standardmejslar
• Ramen är inte det minsta lättad

Till det yttre är inte Vortex inte helt fel

Det som är irriterande är att flera av valen inte har mycket med prisläge att göra. Det handlar enbart om dåliga designval. Det finns i princip ingen som fäster ett clip på det här viset nuförtiden. Att på enkel kniv inte ha en pivotskruv med torx- eller möjligen flatskruvshuvud är en dödssynd eftersom den då är mycket svårjusterad. Att inte lätta ramen spar förvisso någon krona med det ger en tyngre och sämre balanserad kniv. Att inte försänka ramen är lite vanligare bland enklare knivar men ändå sällan en god idé.

Att förse ett blad med en recurve på en kniv som på grund av dålig härdning eller snarare mjukt stål måste slipas om ofta är en ännu sämre idé. Att sedan para det med en låg slipfas och klumpig geometri förbättrar inte saken.

Camillus Vortex i en tänkt roll som kraftig EDC-kniv

Sammantaget kan jag därför säga att jag inte uppskattar Camillus Vortex. Det finns saker som är positiva vilket gäller exempelvis prisbilden som utgår från ett riktpris i USA på under fyrtio dollar.* Vidare är handtaget inte så dumt och låset fungerar klanderfritt. Bladstorleken är väl vald för en lite kraftigare EDC-kniv eller stadig fickkniv för friluftsliv. Men så var det de många små detaljerna som inte riktigt satt. Några hittas redan på designstadiet och borde ha stoppats där. Men det blir rätt uppenbart att den här kniven är gjord och släppt av någon som inte bryr sig.

Specifikation:

Längd utfälld: 198 mm
Längd hopfälld: 115 mm
Vikt: 147 g (vägd av mig)
Bladlängd: 83 mm
Godstjocklek: mm
Bladstål: AUS-8
Handtag: G10
Lås: liner lock

Producerad av: Camillus, tillverkad i Kina

/ John

* I Sverige ligger kniven kring 600 kronor vilket tyvärr för dess existens placerar den i närheten av utmärkta budgetknivar som exempelvis QSP Penguin och Kershaw Dividend bara för att nämna några.

– en något udda gentleman

Personligen har jag undvikit Kizer som märke ett tag. Inte för att de gjort “fel” i någon bemärkelse. Tvärtom har de breddat sitt modellprogram och har nu tre olika serier uppdelade i Vanguard, Prime och Bladesmith och har parallellt med dem även lanserat ett budgetmärke kallat Tangram. Så de har sannerligen inte legat på latsidan.

Men många av deras knivar i de högre divisionerna lider i mina ögon av att de är något för trendiga. Allt fler modeller har “styrketränat” det vill säga blivit bredare över axelpartiet och försetts med de så populära köttyxebladen. Trendkänsligheten har också lett till att i princip alla deras lyxigare modeller följer exakt samma mall när det gäller material, finish och därmed utseende trots att de har olika designers som upphovsmän. Särskilt som nittionio procent eller så är flipperknivar. Lägg därtill att den generella prisnivån på dem ökat i takt med att märkets popularitet tilltagit. De tillhör numera de etablerade och är inte längre uppstickare på en ständigt mer konkurrensutsatt marknad.

Kizer Ki3499 Feist

Dagens kniv är i mångt och mycket en frisk fläkt i sammanhanget samtidigt som den lider lite av Kizersjukan. Formatet avviker då den är rejält mycket mindre än allt annat de gjort och designen från Justin Lundquist är behagligt avskalad vilket placerar Feist i en klass för sig. Kvar finns materialval, konstruktion och finish på både blad och handtag samt val av skruvar. Det borgar för kvalitet men strömlinjeformar även utseendet. Till exempel pivotskruven känns igen för dem som äger andra knivar från Kizer.

En minimalistisk design från Justin Lundquist

Twitterversion: Feist – konsten att sticka ut trots att man är strömlinjeformad som en inoljad säl

Blad

Bladformen är en droppoint som klart närmar sig en spearpoint i utseende. Det betyder att det är nästan symmetriskt med tillhörande svaga buk som sträcker sig över större delen av bladets längd. Måtten är 73 millimeter på längden och det är tre millimeter grovt.  Det är således harmoniska mått även om de tre millimeterna faktiskt av mig upplevs som grövre. Mycket beroende på att bladet är rätt smalt. I storlek ligger det rätt nära en Vixtorinox Cadet till exempel.

Utseendemässigt karaktäriseras det tydligast av en rejält rundad rygg och en svepande “plunge-line”. Finishen följer som sagt det mesta Kizer gör i Bladesmith-serien med sitt tumlade, lätt polerade uttryck. Sen är det värt att notera att de numera fått till både logga och storlek på text.

Ett nästan fullt flatslipat blad i S35VN

Feist har liksom de flesta finare Kizer-produktioner blad i S35VN-stål från Crucible. Inte mycket att orda om då det är ett synnerligt kompetent stål. Invändningen är att det inte är helt lätt att slipa men å andra sidan kan jag inte föreställa mig att en så här liten fickkniv används så till den milda grad att eggen måste finjusteras varje dag så i det här fallet är det ett gott val.

Den här typen av verktyg betraktar jag som liten kompletterande kniv, tillhörande samma klass som Schweizerknivar och andra mindre fickknivar. De är inte till för att “arbeta” med under längre perioder. Därtill formatet och därmed ergonomin oftast alltför begränsande. Istället tar du fram din kniv, skär av eller till en eller två saker och stoppar undan dem igen. Och som sådant redskap fungerar Feist ypperligt. Bladet är både vasst och skär dugligt. Dugligt på grund av att eggvinkeln blir något tvär, inte för att bladgodset är överdrivet tjockt utan för att det är smalt.

Ett mycket vasst litet blad bra till vardagliga småsysslor

I det här fallet får man skilja på att skära och skära motsvarande engelskans “cut” respektive “slice”. Feist skär bra men är inte fullt lika bra på att skära igenom saker. Men i sammanhanget är den ändå mycket duglig. När jag säger är “inte fullt lika bra” så skall det betonas att det är i relation till de knivar som briljerar på området. Men kniven är vass och det flatslipade bladet avverkar papper, kartong, plast och rep och allehanda vardagliga småsysslor på ett utmärkt vis.

Handtag

Som tidigare sagts följer den här kniven samma grundkoncept som många andra Kizers i den här klassen. Det skänker både viss igenkänning på marknaden och underlättar förstås produktionen och sänker därmed kostnaderna. Har man exempelvis samma typ av pivotskruvar till nästan samtliga modeller behöver man inte ta fram nya. Dock har man i det här fallet låtit bli de blå detaljerna som annars är vanligt förekommande. Möjligen kan jag tycka att den är kniven liksom den av mig tidigare recenserade T1 kan behöva någon liten färgklick. Annars är handtaget en blank canvas för dem som ägnar sig åt hemanodisering. Det är grått helt enkelt.

En konstruktion nästan lika sparsmakad som designen

Utöver skruvarna känns finishen på handtaget igen, en blästrad variant. Konstruktionen är öppen i ryggen med endast en mycket liten backspacer mot bakänden till. Tacknämligt har man låtit bli att förse kniven med fånglinehål vilket i mina ögon hade totalmassakrerat utseendet. Nu är det rent och elegant. En finess som understryker renheten är hur skruvarna för både för backspacer, låsarmsförstärkning och clip är grupperade i par. Sådana detaljer höjer helhetsintrycket på en kniv.

Handtagsformen är modell pinne, en bekväm pinne

Formen på handtaget är strömlinjeformat och vi talar om urtypen för kategorin “pinne”. Mjukt rundat med välvda sidor och därmed så ergonomiskt som ett sådant kan bli i den här storleken. Handtagsdesignen understryker att det här inte är en kniv för grovarbete. Det fungerar emellertid väl för de lättare uppgifter som det är tänkt för. Det är fördelen med pinnar, de är inte i vägen på något vis. Men å andra sidan skänker de inte särskilt mycket fäste heller så det gäller att hålla i sin kniv. Här bidrar ytbehandlingen som ger en smula friktion.

Öppning och lås

Öppningsmekanismen är en av de saker som tydligast definierar den här kniven. Förutom det uppenbara att den avgör hur kniven fälls ut så påverkar den utseendet kraftigt. Det är en frontflipper! Som kuriosa kan nämnas att det är ett system som av någon anledning är ovanligt populärt hos knivmakare och designers med bakgrund i Sydafrika.

Frontlippern kräver viss tillvänjning och hade tjänat på kraftigare mönster

Fördelen med lösningen är att man får en kniv som inte ser ut som en traditionell flipper men som trots det kan öppnas rasande kvickt med en hand. Det gäller även Feist , OM man träffar rätt vill säga. Annars missar man och du står där med en fällkniv med delvis öppnat blad. Toppen av den förlängda bladtangen som agerar flipper har försetts med några räfflor för bättre fäste. I det här fallet är de inte en kosmetisk detalj utan helt nödvändiga. Feist hade behövt ett mer markant mönster på bladtangen för att vara perfekt. Trots dem går det nämligen att missa öppningen på den här kniven. Kniven tarvar en viss tillvänjning helt enkelt. En sak som bevisar det är det faktum att jag räckt över den här kniven till ett flertal personer som förvisso är vana vid knivar men inte till den grad jag är. De får inte upp den alls vilket pekar mot att öppningsmekanismen inte är helt intuitiv att hantera.

Sen tillhör det här specifika exemplaret uppenbarligen den första generationen som led av det omtalade problemet att insidorna av handtaget inte var helt perfekta med lätt grusig känsla till följd. Det samt att dent interna bladstoppet låter som en maraccas. Det gäller dock bara om bladet är halvöppet. I stängt respektive öppet läge är kniven helt tyst tack och lov. Så den detaljen stör mig inte särskilt mycket. Vad gäller finishen på insidan så räckte det för min del att demontera kniven, rengöra insidan, fetta in stoppinnen och olja lagren varpå kniven fungerar utmärkt.

Ett mycket bra lås som dock är lite fippligt att släppa

Lås är något som Kizer behärskar vid det här laget. Jag tror alla knivar jag hanterat från dem med något sällsynt undantag varit närmast perfekta vad gäller funktion och utförande. Det stämmer in på Feist också. Stabil konstruktion och med de korrekta attributen för ett ramlås gjort av titan i form av stålförstärkning i låsarmens kontaktyta samt översträckningsskydd. Det senare är närmast nödvändigt på en så här pass liten kniv där det är lätt att ta i för mycket av misstag.

Det som inte når samma höga standard är hur svårt det är att komma åt att släppa låset. Det kan möjligen bero på det slanka formatet för samma problem gäller även en annan Kizermodell, Sliver. Det krävs helt enkelt lite pillande för att komma åt låsarmen. Ett visst motstånd bjuds det också på vilket gör kniven något mindre “lekvänlig”.

Att bära

Formatet på Feist gör den naturligt lättburen. Kniven är som synes liten och lätt. Lika naturligt är inte clipet, det är mer snyggt än bra i ärlighetens namn. Skulpterat som sig “bör” men när de varianterna blir så här små trivs de inte särskilt bra tillsammans med lite grövre tyg som jeans till exempel. Då studsar det till lite innan det kan träs över kanten och samma fenomen uppträder på vägen upp ur fickan. Inte omöjligt att hantera på något vis men inte heller något att höja till skyarna. Det fungerar, fast med ett frågetecken kan sägas. Skulpterade clip är mycket svåra att få till och oftare än inte upplevs de mer som metallkrokar att hänga kniven på än fjäderclip.

Clipet är inte Feists främsta försäljningsargument men det är snyggt!

Men trots att Feist är försedd med clip är det här en kniv som jag faktiskt för det mesta bär löst i vänster ficka på en hoodie eller liknande. För mig har den tydlig karaktär av “gentlemans knife” eller som en sekundärkniv som kompletterar något mer substantiellt. Den mäter inte mer än nio gånger en centimeter i hopfällt läge och matchvikten är nätta 73 gram.

Den yttre formen lämpar sig även den synnerligen väl för att bäras löst. Den ser ut som en liten cigarr eller klassiska knivmönster som Barlows eller Canoes eller varför inte en Vixtorinox Cadet. Av uppenbara skäl har Feist en utstickande tang. Men den är rundad och märks på så vis inte alls. Det jag inte gillar med att bära knivar löst rent generellt är att det är lättare att tappa eller förlägga dem än om de sitter fast.

Sammanfattningsvis

Den här kniven fyller en tydlig roll för mig som komplement till en större kniv. Som sådan bär jag den mest löst i vänster ficka på en hoodie eller en jacka medan den primära EDCn för dagen som vanligt får husera i höger byxficka. I den rollen uppskattar jag Feist mycket. Den är välbyggd och snygg på ett elegant vis. Några av de utseendemässiga fördelarna kan härröras till att formgivaren Justin Lundquist valde en “frontflipper” vilket överlag ger renare linjer.

Som en god cigarr efter maten, ja för den som röker då

Häri återfinns även en nackdel i relation till användningsområdet måste erkännas. Det gör den nämligen betydligt svårare att fälla fram diskret, något som en kniv i den här kategorin bör klara av i mitt tycke. Det går men det är inte helt lätt. Endera exploderar bladet fram eller vågar det sig inte ut ur sitt gömsle alls. Det senare är tyvärr inte helt ovanligt då det diminutiva formatet hos flippern parat med de alltför snälla räfflorna gör att den går att missa om man inte koncentrerar sig.

Feist – en kniv som skär med stil

Men i övrigt är det här en kniv som är lite av vad “”WYSIWYG” var för nittiotalets datorer, “what you see is what you get”. Du får definitivt inte en stor, stabil fällbar ersättare för Morakniven ute i skog och mark eller ens en kartongmassakrerande demon till fällkniv.

Istället får du en liten elegant fickkamrat som klarar av allehanda mindre uppgifter med den äran och ser bra ut medan den gör det.

Specifikation:

Längd utfälld: 165 mm
Längd hopfälld: 92 mm
Vikt: 75 g
Bladlängd: 73 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: CPM S35VN
Handtag: Titan
Lås: Ramlås i titan med stålförstärkning

Producerad av: Kizer, tillverkad i Kina

/ John