Att det här är en modern tolkning av en klassisk italiensk stilett råder det ingen tvekan om. Att kniven blivit en stor succé är inte heller mycket att orda om då det här är en modell från Cold Steel som finns och har funnits i många olika varianter.

Det börjar märkas på namnet. Med det menar jag att det blivit allt längre med tiden. Modellnamnet är i grunden Ti Lite och i det här fallet kan det kännas lite missvisande. Originalet var nämligen tillverkat i Japan och var gjord i just titan, därav namnet. Därefter kom versioner med aluminiumhandtag, som för övrigt finns kvar i sortimentet. Utöver det finns de även med G10 skollor och inte mindre än två varianter på plast, Zytel och den här kallad Zy-Ex.

Sedan var det storleken. Den finns i flera längder vilket inkluderar en bjässe med 6″/15 cm blad. Den här kniven råkar ha det mindre 4″ eller tio centimeters bladet.

Därmed får vi namnet Ti Lite 4″ Zy-Ex.

Cold Steel Ti-Lite 4″ Zy-Ex

Fast antalet kombinationer var inte färdigt i och med det. Det vanligaste utförandet är det här med ett bajonettslipat blad vilket innebär en dolkspets där den övre delen är en falskegg som endast sträcker sig längs en del av bladryggen. Men Ti Lite finns även att få med Kris-blad, med eller utan sågtänder och numera i en Lynn Thomson Signature Edition med ett Clip point-blad. Men den är emellertid en begränsad upplaga och tillhör jättarna. Utöver de många alternativen kan kniven fås med svärtade blad och olika färg på handtagen.

Det råder ingen tvekan om varifrån inspirationen till den här fällkniven kommer

Den här kniven från Knivshop håller sig däremot till mer modesta mått vilket ger en totallängd på 219 mm och en vikt på kring 99 g. Bladstålet som använts är japanskt AUS8.

De något enklare materialen ger en lägre prissatt kniv som fortfarande känns kompetent och välbyggd. Det skall bli riktigt roligt att testa den här kniven! Jag återkommer med en recension vid senare tillfälle.

/ J

– Först ut

Häromdagen skrev jag om “nedslag i katalogen” och då var det Cold Steel som avsågs. Först ut i raden av knivar som skall testas är den här modellen kallad Counter Point 1. Som allt annat CS gör finns den här kniven i ett flertal olika versioner. Särskilt som det inte är en ny kniv. Idag finns den i tre baskonfigurationer där bladen är 3,4 eller 6 tum långa. Det här är mellandmodellen som med sitt tio centimeters blad inte är en liten kniv. Då kan ni själva föreställa er hur stor 6″-kniven är. En sann Cold Steel-produkt. 

Cold Steel Counterpoint 1

Materialen i kniven är inte de mest exklusiva men i sammanhanget väl valda. Stålet i bladet är AUS10 vilket är det finaste i den serien. En av de främsta egenskaperna är att det är mycket motståndskraftigt mot korrosion. Men med just tillägget “10” skall det vara ett par snäpp upp rent generellt från AUS8 som är ett mer frekvent använt stål. AUS10 är nytt för mig så det skall bli spännande att se hur länge det håller skärpan. 

I det väl tilltagna handtaget hittas Griv-Ex vilket är någon form av polymerplast. Kanske inte det roligaste av material men mycket slitstarkt och praktiskt. Här har det därtill fått en textur som ger mycket gott grepp. 

Det råder ingen tvekan om varifrån inspirationen till den här fällkniven kommer!

Kniven öppnas med dubbelsidiga tumknoppar och låser med det av Cold Steel så ofta använda Tri-Ad Lock. Ofta kallat ett av världens starkaste lås för fällknivar. Det kan väl alltid diskuteras med min erfarenhet är att det är ruskigt bra. Inte minst för att det inte utvecklar spel i bladet över tid vilket andra back locks kan göra. 

Sedan måste väl något sägas om själva formen på kniven. Arvet från en klassisk stilett i det typiska bajonettslipade bladet är tydligt och det råder ingen tvekan om att det här är en fällbar variant av en stöveldolk. Men tittar man på bladet isolerat så ser man att det i princip är ett vanligt flatslipat blad med medelhög slipfas och en ovanligt aggressiv falskegg. Tämligen praktiskt trots allt!

Det skall bli extra roligt att testa den här och några andra knivar eftersom jag är nyfiken på att se hur CS nyare knivar står sig mot de lite äldre jag har. 

/ John

Härförleden recenserade jag ett mer budgetorienterat alternativ från QSP. Den typen av knivar var från början något av deras signum, prisvärda knivar av enklare modell. Men det dröjde inte alltför länge innan produktkatalogen svällde och kom att omfatta utsvävningar från det temat. En av de tidigaste var en specialutgåva av Piglet som annars var en av de billigaste knivarna i sortimentet.*

QSP Capybara

Sedan kom Legatus. Även det en kniv som jag tidigare recenserat i ett annat sammanhang. Det är en kniv med ett blad i M390 och ett titanhandtag som försetts med dubbelsidig intarsia av flerfärgad kolfiber, fräst titanclip och kullager i keramik. Därtill var det ett designsamarbete med nederländska DBW. Ett paket som är lyxigt så det förslår.

Den enda modell som överträffade Piglet special och nämnda Legatus i pris är den nyligen släppta Rhino. Men den känns lite för mycket “hallick-estetik” för mig, åtminstone versionen med Mokuti-detaljer. Lite som en gigantisk Cadillac Eldorado med motivlack och en kristallkrona inuti. Men det är en högst personlig åsikt som ni förstår.

Det gäller emellertid INTE den här kniven. Den är väsentligt renare i linjerna trots ett antal spännande detaljer. Därmed har QSP lyckats släppa en lyxkniv som inte bara tilltalar ögat utan även är konkurrenskraftig på alla andra områden också! Plats på scen för Capybara.

När QSP ger sig in i lyxsegmentet blir det bra

Blad

En knivs hjärta är förstås bladet. Det har man tagit fasta på här. Funktionellt och stilrent är ledorden för dagen. Det är en drop point eller möjligen en modifierad sheeps foot som har en tämligen klassisk längd för en modern fickkniv, det vill säga 3″ eller 76 mm. Grovleken är lite mer tilltagen med 3,7 mm. Höjden är 32 mm vid bladbasen.

Formen utmärks av en rejäl “drop” vilket medför en svag buk och en spets som återfinns en bit under knivens tänkta mittlinje. Vidare har det en platt del av ryggen, ovanför tumknopparna som försetts med räfflor för bättre fäste. Bladet har även en markant fördjupning som agerar kombinerad “sharpening” och “finger”choil.

Ett drop pointblad i M390-stål

Finishen på bladet är en smakfull tvåtons-satin. På de flata delarna av bladet är den längsgående och på själva slipfasen tvärgående, den följer slipningen med andra ord.

Bladstålet kan man säga en del om då det är bland det bästa som finns i form av M390. Här verkar dessutom bladet vara relativt hårt härdat vilket är lämpligt. Sedan bör det tydligt påpekas att ett lyxigt stål inte alls betyder en bra kniv per automatik. Härdning, värmebehandling och inte minst bladgeometri samt egg har minst lika stor betydelse för slutresultatet.

För att bättra på utfallet har QSP i det här fallet gjort två saker. Först är själva slipfasen rätt hög (21 mm) eftersom bladet är brett. Sedan har man försett Capybara med en markant skålslipning. Det gör att det relativt grova bladet tunnas ut till 0,5 mm bakom eggen. Det är inte extremt tunt men i gengäld är själva eggen tämligen bred. Det ger goda grundegenskaper.

Fabrikseggen var dessutom mycket välgjord i det här fallet. En av de bättre jag stött på. Kanske inte den vassaste men i gengäld mycket konskvent i höjd och vinklar. I alla fall såvitt jag kan se med blotta ögat. Jag tillhör inte dem som mäter knivar med allsköns testutrustning. Något som blivit populärt nuförtiden.

Ett “choil” som faktiskt fungerar

Fördelen med att spetsen hittas så lågt är att man inte behöver vinkla handleden särskilt mycket när man skär med spetsen mot hårda underlag alternativt öppnar kartonger o dyl. Nackdelen är att svepande skär bli lite mindre effektiva. Så där får du som användare fundera på vilket som är viktigast för dig. Men då det här inte är en jaktkniv utan inriktad på EDC så fungerar bladformen utmärkt med det i åtanke.

Det gör även bladet i stort även om jag ibland har åsikter om “finger choils”. Mest det faktum att om du skär i kartong eller framförallt textilier och mjukplast så måste du använda det för att inte materialet du jobbar med skall fastna där. Men när man gör så är det är en formidabel skärmaskin för just kartong och dylikt. Dessutom är spetsen både vass och effektiv. Den är rejält testat på jobbet där det förekommer mycket förpackningsöppning. I de situationerna hoppar fickkniven in och tjänstgör istället för köksknivarna. Det ger också väsentligt mycket mer användningstid än om den bara skulle nyttjats på fritiden.

Något förvånande är Capybara även helt ok till äpple, morot och andra hårdare födoämnen. Jag brukar testa det för att undersöka geometrin på knivar. Om ni försöker tvinga igenom ett tjockt blad genom frukt så förstår ni varför. I det här fallet är det skålslipningen som räddar Capybaras egenskaper. Det märks helt enkelt inte att bladet är tjockt utan det glider igenom det mesta.

Jag var lite rädd att de tämligen stora tumknopparna skulle vara ivägen men har inte upplevt dem som ett problem. Generellt är det här ett mycket kompetent knivblad måste jag säga.

Handtag

Även om bladet är knivens hjärta klarar det sig inte utan ett bra handtag och det hittas här. Formen kanske känns vagt bekant då den förstås påminner om en del andra knivar med ett kraftigt “choil” eller fördjupning för pekfingret framför fingerskyddet. Längden skrivs till 111 mm, tjockleken är som mest 13 mm och höjden varierar mellan 22 mm och 25 mm.

Påtagligt är även av att handtaget är tämligen kraftigt fasat i nedkant där också tydliga frästa skåror hittas. De är både ett blickfång och fyller funktionen att de ger bättre fäste. Det gäller för övrigt även nästa detalj.

Capybara har ett mycket avancerat handtag med flera detaljer värda att studera

Sedan är det svårt att missa de infällda panelerna som hittas på båda sidor av handtaget gjorda av flerfärgad kolfiber. Capybara finns i två olika färgställningar men här är det svart, vit och blå som gäller. Samma material hittas för övrigt i både kragen kring pivotskruven samt i tumknopparna. Materialet i resten av handtaget är titan som blästrats till en matt grå ton.

I ryggen hittas en back spacer som även gömmer ett fäste för fånglina

Förutom att handtaget är tunnare i nedre delen så är alla hörn och kanter sympatiskt rundade och mjuka mot handen. Inga vassa kanter i vare sig rygg eller i bladskårans insida. Själva back spacern höjer sig något över resten av handtaget men är rejält rundat den med. Ytan bryts av räfflor för bättre fäste.

Hela handtaget kännetecknas förresten av runda former. I övrigt kan tilläggas att något synligt hål för fånglina finns inte. Däremot hittas ett osynligt sådant infällt i back spacern i form av en fästbult.

Det är lätt att hitta ett passande grepp på Capybara

Vissa material kräver att man placerar ett finger i den fördjupning som finns i bladet

Kombinationen av form på handtaget, mått på både det och urtaget gör att det är mycket lätt att hitta ett grepp som fungerar på Capybara. Hammargrepp går att hålla både som vanligt eller om du smyger fram med ett pefingret på bladet. Detsamma gäller sabelgrepp. I den bakre fattningen är det precis att jag kan få ett solitt fyrafingersgrepp. Men flyttar man fram greppet får du plats oavsett hur stora händer du har.

Öppning och lås

Capybara kan öppnas på ett flertal olika vis. I första hand är det en kombinerad flipper- och tumöppnad kniv. Tumknopparna är tämligen unika både sett till utseende och material. Formen gör att man kan trycka lätt utåt för att öppna kniven stillsamt alternativt snärta upp den med tummen men då får man ta spjärn mot den något skarpa bakre kanten av tumknoppen.

Flipperfenan är en av huvudmetoderna att öppna kniven

Materialet är detsamma som hittas i panelerna i sidorna, flerfärgad kolfiber. Funktionen är mycket god även om det märks att kniven är anpassad för att även vara en flipper-öppnad kniv. Motståndet i detent-kulan är nämligen rätt kraftigt.

Flipperfenan kompletteras med ett par helt unika tumknoppar som fungerar väl de också

Det märks även när du använder pekfingret för att öppna kniven. Det går inte att misslyckas med flippandet eftersom du måste ta i lite för att få ut bladet. Det går i gengäld mycket kvickt. Bladet löper som sagt på fina keramiska kullager. Motståndet behövs då bladet är relativt tungt. Det bör påpekas att det här är en flipperfena som enbart kan dras bakåt.

QSP har fått till ett riktigt bra ramlås

Det märks att QSP inte satsat på att göra kniven till en “free-dropper”, alltså en kniv där bladet svingar fritt när låset släppt. Det är jag glad för eftersom fingertopparna alltid riskerar att få sig ett ärr då. Här är känslan mer hydraulisk så fort man passerat kulans grepp. Du får helt enkelt skaka kniven några gånger för att få bladet att glida på plats.

Orsaken till att motståndet är lite större än vanligt är det synnerligen starka ramlåset. Det är inget extraordinärt, det följer mall 1A med låsarmsförstärkning och översträckningsskydd. Men det är ovanligt kraftigt och låser som det berömda bankvalvet. Känslan är mycket solid och glapp eller spel är det inte frågan om ens om bladet provoceras hårt.

Trots kraften är låset relativt lätt att släppa tack vare den fasade kanten på låsarmen och att motsatt handtagssida är försänkt. Kort sagt ett riktigt bra ramlås i titan.

Att bära

Medium. Mitt emellan bra och dålig kan väl Capybaran sammanfattas vad beträffar bärkomfort. Den är inte överdrivet tung med sina ca 130 g men det är inte heller något lättviktare sett till de tre tum blad du får på köpet. Utöver fickorna som hyser kolfiberpanelerna är inte sidorna lättade. Kniven är heller inte extremt tunn och profilen är tämligen hög med sitt breda blad. Den stjäl således lite plats i fickan.**

Därtill har den något kantiga tumknoppar och en flipperfena som sticker ut. Nu kanske det låter som det skulle vara en svårburen kniv men det är den inte. Den är bara inte bäst på området.

Ett fräst titanclip avrundar paketet

Men flipperfenan är inte överdrivet stor och den är mjukt rundad. Tumknopparna sticker inte ut för långt och är därmed inte ivägen. Sedan är allt annat mjukt rundat och slipat. Inte minst gäller det handtagssidorna. Det gör även kniven lättare att dra och stoppa undan.

På Capybara hittas ett exklusivt clip gjort för den här specifika modellen. Materialet är titan för att matcha resten av kniven och formen följer resten av designen väl. Det betyder mjukt svepande linjer och en bakände med samma vinkel som knivhandtaget. På samma vis går räfflorna från resten av handtaget igen även i clipet. Det fästts med enbart en skruv som dock fyller sin funktion väl. Clipet rör inte på sig.

Funktionen får godkänt. Det är snyggt med den här typen av clip men det går inte att komma ifrån att ur ett rent praktiskt perspektiv är fjäderstålsclip oftast att föredra. Med det sagt är inte det här clipet dåligt. Det är tunt nog för att ha god spänst och det finns utrymme under för att fungera med både slacks och jeans. Däremot bör man vara medveten om att det inte är ett “deep carry”-clip. En del av kniven syns när den bärs i fickan. En stor fördel med frästa titanclip är att spetsarna inte sticker ut och irriterar handen. Det gör att det i princip att det försvinner när du använder kniven.

Sammanfattningsvis

Från klarhet till klarhet är ett begrepp som passar QSPs utveckling väl. De började enkelt med billiga men prisvärda knivar och jobbade upp en kundbas. Därefter har de utvidgat katalogen allteftersom och resten är historia som det heter. Den utvecklingen har lett fram till kronjuveler i samlingen som den här. Capybara är nämligen bland de bättre knivar som QSP har gjort. Men den är inte den enda, nota bene. Jag skulle vilja tillägga “i den är prisklassen” för att förtydliga. Att jämföra en utmärkt budgetkniv som den nyligen recenserade Canary Folder med Capybara är lite som att jämföra äpplen och päron. Båda smakar förvisso väl men vissa uppenbara skillnader föreligger.

Capybara är en både vacker och potent EDC-kniv

För det kan inte hävdas att Capybara är en budgetkniv, tvärtom är det en av QSPs mer exklusiva modeller. Men du får en hel del för pengarna. Materialen är genomgående av högsta kvalitet och inte minst har man lagt ned mycket tid på detaljer som att göra panelerna dubbelsidiga vilket inte alltid är fallet. Dessutom får du helt unika lösningar som att hitta inte bara kolfiber, utan mycket exklusiv kolfiber i de dekorativa kragarna kring pivotskruven och inte minst i de speciella tumknopparna. De är inte något taget direkt ur hyllan utan framtagna för den här specifika modellen.

Men trots de fina materialen är det ändå den sammanhållna designen med de flödande linjerna som lockar. Det är en snygg kniv helt enkelt. Inte minst som jag tycker det svart-vit-blåa mönstret och titanet gör det här till en “vinterkniv” på något vis. Det är något med färgskalan som ger det intrycket.

QSP Capybara, en fullträff!

Som grädde på moset är det här en mycket användbar skönhet. Ergonomin är god och greppmöjligheterna många samtidigt som Capybara skär riktigt bra och förbaskat länge kan väl tilläggas.

Så söker du en snygg och synnerligen välgjord kniv och inte räds en något högre prislapp är det här ett riktigt bra alternativ.

Specifikation:

• Längd utfälld: 187 mm
• Längd hopfälld: 111 mm
• Vikt: 129 g
• Bladlängd: 76 mm
• Godstjocklek: 3,7 mm
• Bladstål: M390
• Handtag: Titan med inlägg av kolfiber
• Lås: Frame lock

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina

/ John

* Den enda riktiga lyxkniven sett till material var emellertid länge Woodpecker med blad i M390 och handtag i titan. Den kompletterades senare med några mer “medeldyra” knivar med kombinationer av S35VN och titan/kolfiber (Songbird, Harpy, Falcon). En grupp som sedan dess vuxit med flera modeller. En kortare passus blev “Mustang” som var en mer traditionell kniv som numera inte ens kan hittas på hemsidan under modeller som utgått. Det handtaget innehöll bland annat inlägg av Raffir mammuttand och stabiliserat trä.

** Den kan till exempel jämföras med QSP Canary Folder som har samma egglängd men är både lättare, tunnare och smalare.

Naturligtvis måste det läggas upp en bild på hur Al Mar Payara ser ut i utfällt läge. I sista inlägget var det bara en liten teaser som inte avslöjade det.

Som synes har den ett rätt speciellt blad. Spetsen är en tanto och till det har man lagt en recurve-egg bara för sakens skull. Resultatet blir tämligen slående rent utseemässigt. På köpet får man, på gott och ont, den sekundärspets som en tantospets medför. Den är bra till vissa saker, mindre bra till andra. Men å andra sidan är den inte särskilt uttalad på den här modellen och den korta eggen mot spetsen till är svängd.

Den svängda eggen har den fördelen att den för in visst material i själva snittet. Det gäller om man kapar rep eller tamp till exempel. Stålet som använts är det budgetorienterade D2. Ett stål som rätt behandlat dock är mycket gångbart trots att det inte är dyrt. Ett varningens finger kan höjas för att det inte tillhör gruppen rostfria stål.

Al Mar Payara 32 i sin helhet

Handtaget är gjort i fiberförstärkt plast (någon variant av FRN – Fiber Reinforced Nylon). På hemsidan hävdas att det är kolfiber som står för trådarna. Resultatet är ett lätt och tåligt material med samma (brist på) känsla som hittas i knivar som Benchmade Griptilian och Spyderco Manix till exempel. Låset är ytterligare en tolkning av “Axis-lock”. Efter att patentet gått ut har varianterna blivit många. Det här kallas “Max Lock” och fungerar väl. Dock kan tilläggas att fjädrarna är rejält kraftfulla.

Paketet rundas av med ett mycket stort clip som fungerar väl. Fler intryck får vänta till kommande recension så håll utkik efter den om du vill veta mer!

/ John

Al Mar tillhör de där klassiska märkena som kanske är mest kända för vad de gjorde förr. Efter att ha passerat en stormig tid med lite oklara ägarförhållanden gjorde de sedan en comeback med en rad nygamla knivar för några år sedan, närmare bestämt 2020. Då återuppväcktes klassiska modeller som t ex S.E.R.E. Folder som kanske är deras mest kända fällkniv. Men även “fågelfamiljen” med Hawk, Falcon och Eagle fick en genomgång och hittades i båda klassiskt utförande som ultralätt i två olika varianter.

Men även om det var välkommet så saknades det ändå något och det var förstås nyheter och inte minst fastbladare. Något som Al Mar en gång i tiden var mycket kända för. Det enda som fanns i sortimentet var en liten nyckelringskniv. Med jämna mellanrum har det släppts vinkar om att nya knivar var på väg men inte så mycket hände och åren gick.

Nu är det emellertid slut med väntan! Ett flertal nyheter har lanserats och bland dem ingår en del förändringar av befintligt sortiment men även helt nya modeller. Några av dem såg synnerligen sympatiska ut och jag kände att de måste recenseras. 

Al Mar har släppt ett flertal spännande nyheter som är värda att ta en extra titt på!

Först ut är den här kniven kallad Payara 32. 

Det bör emellertid påpekas att Payara inte är helt ny i Al Mar familjen, snarare nygammal. Det har tidigare funnits en kniv med samma namn och grunddesign. Den var större, tyngre, försedd med en liner lock och blad i VG10. Den var liksom alla andra Al Mar på den tiden tillverkad i Japan.

Därför kan snabbt konstateras att det här är en helt annan typ av kniv. Handtagsmaterialet är nu en fiberförstärkt plast vilket bidrar till att göra kniven till en lättviktare. Den väger endast 85g. Handtaget ger rejält mycket mer fäste än originalet då det är rikligt försett med räfflor för högre friktion. Kanske det till och med är lite för mycket av den varan. Mer om detta vid senare tillfälle. Även om det är tunn kniv så finns det gott om handtag att greppa kring då längden överstiger 12 cm.

Om handtagsmaterialet kan ses som en förenkling så är låset tvärtom mer avancerat. Nu hittas ett lås av “Axis-typ” som i det här utförandet kallas Max Lock. Det är utförandet har mycket starka fjädrar och en distinkt känsla och håller bladet på plats som det skall.

Al Mar Payara 32

Sedan var nya Payara som sagt något mindre än originalet. Siffran 32 i namnet säger något om kniven. I det här fallet att bladet är 3,25 tum långt. Samma logik gäller tacknämligt för alla knivar i Al Mars sortiment. Materialet som används är i det här fallet D2. Det är det mest använda stålet i den nuvarande katalogen men inte det enda. Bladformen är samma tämligen avancerade tanto med en recurve.

Med de här materialen, den låga vikten och det goda fästet så är det här en kniv som kan placeras i samma fack som några kända modeller från exempelvis Spyderco och Benchmade. Ett fack som även inkluderar uppstickare som SRM och QSP bara för att nämna några. Återstår att se hur Payara klarar konkurrensen.

Det här var den första av flera knivar från Al Mar som jag ämnar testa under våren. Nästa kniv blir en mycket intressant fastbladare.

/ John

– en synnerligen lyckad transformation

Det bör redan inledningsvis påpekas att jag även uppskattar originalet från QSP. Deras Canary är en “neck knife” eller kanske snarare fastbladare för EDC-bruk som jag tidigare recenserat annorstädes. En sammantaget mycket sympatisk liten kniv. Jag vill trycka på ordet liten då den verkligen är det och faktiskt växte en storlek när den översattes till fällknivsformat.

Hur som haver gjorde det mig mycket nyfiken på hur den modellen skulle te sig när den fick en led på mitten. Här följer därför mina intryck av Canary Folder.

QSP Canary Folder

Utöver mig verkar även QSP tro på att det skall bli en succé då modellen redan från början finns att tillgå i tio olika utföranden. Det här är den lyxigaste varianten då ett annat alternativ till handtagsmaterial valts. De övriga har försetts med sidor i G10 i varierande färger. Vad den här färgklicken är återkommer jag till.

Inte nog med det, precis innan jag stod i begrepp att avrunda den här texten har QSP avslöjat att de även utökar Canary-familjen med en större fastbladad version! Även den ser lovande ut.

Det här är en utmärkt liten fickkniv med en gyllene touch

Kortversion: QSP Canary Folder, en orgie i vardagsfunktion!

Blad

Formen på bladet känns förstås igen från originalet, fattas bara annat. Men vissa förändringar har ändå gjorts. Framförallt har det som nämndes i ingressen vuxit en storlek, från 63 mm till i det här fallet 72 mm. Höjden är 24 mm och tjockleken är densamma som tidigare, 3 mm.

Finishen är en tämligen blank satin. Sammantaget ett enkelt och rättframt blad som jag ibland brukar uttrycka mig. Vanligen är det positivt och så också den här gången.

Canary folder ståtar med samma enkla drop point som sin föregångare

Det föreligger en skillnad mellan originalet som har en hög sabelslipning och den här kniven som ståtar med en full flatslipning. Det i kombination med ett relativt tunt bladgods gör att kniven har goda grundegenskaper. Särskilt som bladet mäter 0,4 mm bakom eggen. Den senare var från fabrik klart godkänd då den anlände mycket vass, någorlunda symmetrisk om än inte perfekt samt rak.

Stålet som används är 14C28N från Sandvik

Sammantaget gör det bladet till ett utmärt verktyg för allehanda småsysslor. Vasst, fullt flatslipat till rätt bra höjd ger hygglig geometri. Fördelen med det är att kniven skär relativt bra även om den inte är rakbladsvass.

Ett typiskt användningsområde, förpackningsöppning på jobbet

Appropå det så håller bladet skärpan dugligt men stålet är inte extremt uthålligt. Särskilt inte om man skär hårdplast och liknande. Då märks det att det här inte är det hårdaste av material. Bladstålet är en av QSPs stapelvaror i form av svenskt 14C28N från Sandvik. I gengäld reagerar den här kniven mycket snabbt på att bli striglad. Några snabba drag och skärpan är återställd.

Handtag

Canary Folder har handtag i G10 höll jag på att skriva. Det stämmer nämligen för alla hittills släppta versioner förutom den här som istället har ett för stunden trendigt material. Knivtillverkarna har nämligen hittat “Ultem”. Enkelt uttryckt är det varumärket för PEI (en variant av polymerplast). Det är mycket starkt på olika sätt samt lätt.* En annan kanske i knivvärlden mindre viktig egenskap är att det klarar mycket hög värme utan deformeras. Kort sagt är det ett mycket bra handtagsmaterial som i det här utförandet är halvgenomskinligt som synes. Den gula färgen verkar det som man får på köpet då jag sett flera olika produkter gjorda av Ultem i samma nyans.

Handtagsformen är enkel och okomplicerad men fungerar utmärkt

I handtagssidorna hittas samma fyra hål som återfanns redan från början. De tjänar faktiskt ett par syften. Dels är de ett dekorativt element så kniven rent visuella blir mer intressant och dels gör de kniven lättare. Inte minst som hålen sträcker sig genom både sidor och ram på presentationssidan. Därutöver bidrar de starkt till bättre fäste när man använder med kniven. Fingertopparna har någonstans att ta vägen.

Här syns väl att materialet i skollorna, Ultem, är halvgenomskinligt. Färgen påverkas mycket av hur ljuset faller på handtaget

Det gör även den lätt knottriga ytan som handtagssidorna försetts med. I övrigt kan sägas om dem att de är fasade runt alla kanter. Det gäller såväl ut- som insida. Överlag känns Canary Folder välarbetad trots sin enkla form.

Handtaget är 95 mm långt och av det kan i princip hela längden nyttjas för att greppa kring. Det vidgar sig till ett mindre fingerskydd framtill annars är det tämligen rakt förutom en liten bula på mitten och en antydan till ankstjärt mot slutet till.

Apropå slut så hittas i aktern även ett hål för fånglina som sväljer vanlig fallskärmslina för den som önskar fästa en sådan på sin kniv.

Canary Folder är större än förlagan men tillhör fortfarande den mindre skaran knivar. Trots det rymmer handtaget en fullt grepp även om det är knappt

Ett så här enkelt handtag kan knappt gå fel. Eller gör i alla fall inte det i det här fallet. Alla standardgrepp jag brukar pröva fungerar inte bara bra utan utmärkt vare sig det är hammargrepp, sabelgrepp, omvänt grepp, ishacke-varianten eller att hålla kniven i nypan eller med ett pekfinger på bladryggen.

Det kombinerat med neutral balans och låg vikt gör att kniven känns livlig i hand och är lätt att arbeta med. Sedan finns det givetvis nackdelar men de är knutna mer till formatet än till utförandet. Ett så här tunt handtag kan aldrig bli det mest ergonomiska för tunga arbeten. Det sätter fysiken stopp för.

Öppning och lås

Canary Folder öppnas med tumknoppar. Sättet det är gjort på är exemplariskt. Placeringen och det väl avvägda motståndet från “detent”-kulan gör att det med lätthet både går att smyga ut bladet och snärta fram det om så önskas.

Tumknopparna på den här kniven fungerar utmärkt

Sedan underlättas förstås den mjuka gången att den här kniven som många andra från QSP har försetts med keramiska kullager.

Själva knopparna är tunnformade vilket är en av standardvarianterna. De har den fördelen att de inte känns vassa mot tummen. Sedan sitter de väl placerade på så vis att de inte bara underlättar öppnandet av bladet utan även så att de är ur vägen när man skär med kniven.

En liner lock står för säkerheten

Låset är lätt att komma åt då låsarmen sticker upp en bit i relation till handtaget

Låset är lika okomplicerat det. QSP använder sig av en liner lock och det är en teknik som de behärskar till fulländning vid det här laget. Mer konkret innebär det att bladet hålls på plats utan spel eller glapp och att låset tillika är mycket lätt att släppa. Det går även att påpeka att låset fungerar varje gång knivne öppnas och att jag inte fått det att glida överhuvudtaget. Inte ens med lättare “spine whack”-test, det vill säga att man slår på baksidan av bladet.

Låsarmen är enkel att nå då den fått lite mönster för bättre fäste samt höjer sig en aning över handtagssidorna. Motstående sida är dessutom något försänkt vilket ökar åtkomsten ytterligare.

Att bära

Oh ja! Så kan egenskaperna i fickan sammanfattas. Så mycket bättre blir det faktiskt inte. Måtten är diskreta och då är det framförallt tjockleken jag tänker på. Den är under 11 mm. När det sedan kombineras med ett tunt blad och ett lätt handtagsmaterial så blir även slutresultatet lätt, närmare bestämt 79 g.

Det blanka stålclipet är av “deep carry”-typ och kan skiftas om kniven skall bäras på vänster sida

Sedan är alla kanter och hörn rundade som sig bör. Det finns inget vasst eller kantigt att irritera sig på. Utöver det ett handtagsmaterial som inte orsakar något problem med överdriven friktion även om visst motstånd finns. I det här fallet bidrar det mest till att kniven sitter lite säkrare i fickan.

Clipet känns igen från andra knivar från QSP

Det tämligen blanka stålclipet är det som mest ser till att kniven stannar där. Det är ett av QSPs standardclip men det är inget dåligt i det här fallet. Bra spänst, gott om utrymme under och det gör att kniven sitter djupt i fickan. Fästet är försänkt i handtagssidan och även om skruvarna inte har platta huvuden sticker de inte upp mycket. En liten lyxig bonus är att motstående sida fått en metallplatta som gör att det inte är ett stort hål i handtaget när clipet inte sitter där.

Sammantaget ett mycket bra clip. Särskilt som spetsen, som förvisso sticket ut en smula, inte känns alls mot handen när kniven brukas.

Sammanfattningsvis

QSP är ett företag som förefaller vara inne i ett “stim” för tillfället. Med det avser jag förstås att de släppt ett flertal knivar som dels är riktigt dugliga men som även nått ut till många personer och därmed förefaller sälja bra. Det här är en av dem!

Den korta sammanfattningen är att Canary Folder är en osedvanligt lyckad överföring från ett format till ett annat. Därtill en smula ovanligt då det oftast är fällknivar som förvandlas till fastbladare.

Därtill är det något med själva formatet som tilltalar mig. Det syns inte minst om den jämförs med knivar som Cold Steel Hold Out III, Benchmade Bugout och SRM 255. De är alla tunna och lätta och försvinner därmed i fickan. Därtill erbjuder de mycket skärstyrka i relation till sin storlek. Sen kan prisläge diskuteras och då försvinner snabbt en av de här knivarna i bakvattnet jämfört med de tre andra.

Det är med den här typen av knivar Canary Folder kan jämföras. Lättvikts”EDC”-knivar med tretumsblad

Bladet på Canary Folder är enkelt och okomplicerat. Men de trevliga proportionerna och det faktum att det är praktiskt gör det ändå tämligen attraktivt, fast på ett stillsamt sätt om det kan uttryckas på det viset. Även resten av kniven är en sympatisk bekantskap.

Det av det enkla skälet att handtaget matchar bladet vad gäller funktion och utseende. Det ger en tilltalande harmoni. Men det finns ett område som höjer kniven över många andra, inte minst i den här priskategorin och det är hur den känns att öppna. Att hantera den här kniven är nämligen en ren fröjd.

Att öka storleken och förvandla modellen till fällkniv var ett snilledrag. Resultatet blev en riktigt bra och prisvärd fickkniv

Sedan har jag redan hävdat att den är utmärkt i fickan. Så mycket mer kan man inte begära av just en fickkniv. Invändningar finns alltid och en sådan är förstås att det inte är en exklusiv kniv det handlar om även om den känns välarbetad. Materialen är inte extraordinära och det kryllar inte av exotiska detaljer. I gengäld avspeglas det i priset. När man ser det blir man glad igen.

Canary Folder är lika sympatisk som den ser ut. Då materialet i det här utförandet är något av en vattendelare kan påpekas att den finns i många andra utföranden också

Därmed kan konstateras att förutsatt att det inte är en lyxig statuspryl du söker utan en kompetent fällkniv så är det här ett synnerligen gångbart alternativ. Faktum är att jag inte kan komma på något negativt alls. Visst finns begränsningar men de är knutna till formatet, inte design, utförande eller material.

Särskilt när priset för närvarande ligger kring 650 SEK i Europa. Ja, eller mindre om du inte väljer den här versionen med Ultem-handtag.

Specifikation:

Längd utfälld: 167 mm
Längd hopfälld: 95 mm
Vikt: 69 g (vägd av mig, uppgiven vikt 69g)
Bladlängd: 72 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: Sandvik 14C28N, HRC 59-61
Handtag: Ultem
Lås: Liner Lock

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina

/ John

* På grund av sina utmärkta egenskaper inklusive att det inte är särskilt benäget att drabbas av mekanisk utmattning gör att det bland annat används i rymdindustrin.

Knivar och musik kan det vara något? I mitt stilla sinne tänkte jag att den fotoidén inte är vare sig sämre eller bättre än någon annan. Tanken var att kombinera en skiva (jo, jag har sådana fortfarande, både LP och CD) med en kniv. Streams är lite svår att få till på bild. De känns så undflyende på något vis.

Nästa steg var att kombinera musik som på ett eller annat vis känns kopplat till den kniv som är aktuell. I det här fallet tyckte jag jag lyckades tämligen väl. Jan Johanssons klassiska svenska vemod kan väl kombineras med en lika ursvensk Karesuandokniven Pältsa. Eller ja, i den finns ju italienska inslag också. Men även musiken är en fusion med sin kombination av jazz och folkmusik vilket gör att kopplingen känns naturlig.

Sen bara måste ni lyssna på Georg Riedels nedsträngade ståbas i exempelvis Visa från Utanmyra eller Berg-Kirstis polska. Det skall förstås göras via en riktig stereo av god kvalitet och inte någon fjompig “in ear/bud” eller annat modernt påfund.

“…och musik!”

Kniven är fortfarande lika sympatisk som när den anlände. Eller faktiskt lite bättre då pivotskruven behövde justeras en smula både för att ta bort det lilla sidledes glapp som fanns och för att få till rätt gång. Nu är den bara underbar. Vi får om det smekmånadsomdömet får sig en törn varefter kniven används. Men just nu finns inget som tyder på det.

För dagen får den dock spela andrafiol och återfinns i jackfickan. I byxan hittas något annat idag. Något grått gjort i titan. En kniv som tarvar helt annat musik för att det skall matcha!

/ John

Det här är faktiskt inte svenska Karesuandoknivens första utflykter i fällknivsland. Jag vet inte exakt hur väl de två första, kallade Nallo och Singi, togs emot eller hur de kändes då jag aldrig testat dem. Men även om handtagsmaterialen var betsad björk så var det något med resten av designen som inte riktigt stämde för mig. Sedan tyckte jag att materialen, särskilt knivstålet inte riktigt var i paritet med priset.

Något nytt och spännande från Karesuandokniven. Till och med lådan är vacker!

Nu gör man emellertid ett nytt försök och det med besked. Att bygga fällknivar är mer komplicerat än att snida till en fastbladare, det vet alla. Därför har man när det gäller själva mekaniken ingått ett samarbete med några som har riktigt mycket rutin på området. Valet föll på Maniagobaserade Fox Knives.

Kniven levereras med ett styck välsytt läderfodral

Resultatet av det samarbetet blev riktigt spännande på flera punkter. En kniv med italiensk “action” genomsyrad av svensk tradition. Det senare kanske är orsaken till att man döpte kniven till Pältsa, sveriges nordligaste högfjäll om inte minnet sviker mig.

Men det är inte bara namnet som är typiskt utan även materialen. Här hittas läder, renhorn, masurbjörk och icke att förglömma svenskt stål. Här har man valt RWL34 från Damasteel. Av det får man ett blad som mäter 75 mm på längden, 20 mm på höjden och är 2,5 mm tjockt. Utmärkta mått, i alla fall på papper. Dessutom har man valt att skrämma upp stålet till lämpliga 61HRC vilket även det låter bra i teorin. Bladet har därtill fått en “skandinavisk” slipning vilket förstås är passande.

Karesuandokniven Pältsa

Men där upphör sedan det traditionella. I vissa avseenden är det är hypermodern kniv som därtill är helt unik! Eller känner ni till någon mer knivmodell på marknaden som är försedd med en back lock men samtidigt är delvis öppen i ryggen samt har ett mellanlägg/en back spacer? Om ni skulle hitta det så kan försöka hitta en som därtill kombinerar mellanlägg i renhorn med skollor i masurbjörk och sedan avrundar allt med en ram i…kolfiber! Jag kan säga att både det rammaterialet* och renhornet är helt nytt för mig. Mycket spännande är det däremot. Utöver det kan tilläggas att handtaget är helt tredimensionellt format.

Sammantaget ger det här en mycket spännande och därtill visuellt attraktiv kniv som jag verkligen ser fram emot att bära och bruka. Särskilt som den är ultralätt. En recension kommer, var så säkra!

/ John

* Jag har knivar som är helt gjorda i kolfiber men ingen som enbart har byggt ramen av det och kombinerat det med träsidor.

– den mest avancerade fällkniven från Tjeckien så långt

Min första bekantskap med fällknivar från tjeckiska ANV Knives var en modell kallad Z200. Därför gäller det att hålla tungan rätt i mun och fingrarna i styr när man skall beställa en ny kniv eftersom den här har ett snarlikt namn. Som rubriken skvallrar om kallas den A200. En kniv som för övrigt troligen är den mest tekniskt avancerade fällkniv de tillverkat. Vad det innebär ämnar jag beskriva här.

Förutom att det väcker intresse så är A200 en kniv som inte gör ont att titta på och kombinationen svart med röda detaljer är tämligen slående. Frågan är om funktionen är lika djärv som utseendet?

ANV Knives A200

Intrycket jag fått är att det här är en kniv som säljer bra för Acta non verba Knives som hela namnet lyder utskrivet. Inte minst med tanke på att de även producerar en version kallad A100 där skillnaden består i att den kniven har ett enklare handtagsmaterial i form av GRN. Den kan i sin tur fås i flera olika utföranden. Ett förfarande som för övrigt är vanligt med ANVs knivar. Dels kan man i det fallet välja vilket stål man föredrar av Magnacut eller Elmax och även mellan ett par olika färger.

A200 har annat material i såväl handtag som blad och kan enbart fås i svart. Lite som det sades om T-Ford i början “du kan få den i vilken färg du vill, bara du väljer svart”. Nu var det inte riktigt sant men ändå.

A200, en tekniskt avancerad kniv från Tjeckien

Kortversion: A200 från ANV Knives, en tekniskt avancerad lättviktare med superstål och superb balans. En mycket bra EDC-kniv med andra ord.

Blad

Svart, det är det första intrycket man får av bladet på A200. Färgen kommer sig av den DLC-beläggning som bladet fått. Diamond Like Carbon som det står för är en av de mest hållbara ytbehandlingar som finns. Det skyddar bladet extremt bra och det gäller även i det här fallet. Det är reptåligt och håller all korrosion stången

Bladet som fått den här behandlingen är ett drop point-blad som är 88 mm långt och 24 mm högt. Tjockleken på bladet är modesta 3 mm. Bladformen är tämligen rättfram men kännetecknas av att det är något spetsigare än exempelvis Z200. Det åstadkoms genom att själva “dropen“, den sluttande ryggen börjar tämligen nära handtaget.

Ett visuellt element som återkommer på flera modeller och hittas även här är vad de kallar en “ANV Swedge” vilket avser den partiella falskegg som bladet försetts med. Det typiska för den är att den slutar innan spetsen vilket lämnar mer material där varpå man teoretiskt får en starkare spets.

Förutom att vara svart är bladet märkt med ANVs logotyp på en sida jämte tillverkningsland och ståltyp på den andra. Sedan tillkommer en snygg detalj då bladryggen är rundad innan falskeggen tar vid och där hittas även märket utskrivet.

Bladet är en slank drop point med en för ANV typisk partiell falskegg

Materialet är intresseant då ANV jobbar mycket med svenska stål. Förutom ovan nämnda Elmax så använder de även Sleipner som hittas i den här kniven. Det är dessutom enligt uppgift härdat till 60HRC. En hårdhet som är lämplig för det här stålet och ger en egg som håller skärpan mycket länge. Att det tillhör de så kallade “superstålen” innebär att det trots skärpevaraktigheten är relativt slagtåligt och därtill mycket motståndskraftigt mot korrosion. Jag har heller inte märkt någon tendens till att det går mikroflisor ur eggen när jag täljt i torrt trä trots att stålet är hårt. Det är annars en risk som föreligger.

Det fina Sleipner-stålet har givits en svart DLC-yta

I övrigt så är det här ett mycket bra allroundblad för EDC-bruk. Måhända lite tjockt bakom eggen (0,5-0,6 mm) men det är något jag tror jag slår ned på i varje knivrecension. Särskilt om man som här har ett exceptionellt fint stål kan man våga lita på det. Det i kombination med att bladet inte är extremt brett gör att det inte är någon extrem “slicer“, tänk kockkniv. Det vill säga det finns knivar som är bättre på genomgående skär.

Men det är inget jag vill dröja mig kvar vid det då kniven är vass, skär bra nog och är väldigt kompetent. Spetsen är både just spetsig samt hållbar. Bladformen gör även att det finns en stycke rak egg att arbeta med med även en buk att nyttja mot platta underlag. För den som undrar varför jag tjatar om det kan pröva att t ex skära kartong som står upp och försöka avsluta det snittet med ett wharncliffe-blad. En buk gör även att du kan utföra ett mer svepande snitt när så tarvas.

Så överlag är det här ett bra blad för just det kniven är tänkt som, en vardagskniv. Att sticka bladet i en PET-flaska för att åstakomma en improviserad tratt eller att strimla lite tyg för att användas till trasor att rengöra drivlinan på en MTB går lätt. A200 är inte den ultimata äppeltärnarniven men det håller jag som sagt inte emot den. Särskilt inte när den skär bra i kartong och papp samt är ännu bättre på tunnare ämnen som buntband och packremmar i nylon och liknande. Material som inte kräver så djupa snitt.

Handtag

Om bladet var tämligen rättframt och enkelt till sin utformning om än i exklusivt stål så kan det omvända sägas om resten av kniven, den är mer komplicerad fast gjord i enklare material. För det första är det ett tekniskt avancerat handtag vi möts av. Formen är förvisso inte mycket att orda om, tämligen rak med en sluttande fördjupning för pekfingret som slutar i ett fingerskydd. Utseendet är tämligen kantigt med flata sidor men proportionerna är väl avvägda och ryggen har fått sig en krökning betraktat från fram till bakdel. Längden skrivs till 122 mm och tjockleken 12,5 mm.

G10 sidorna bjuder på en rad tekniska finesser

Materialet som används är G10 till skillnad från det enklare GRN (fiberförstärkt plast) som hittas i tidigare nämnda A100. G10-sidorna är lite speciella då ANV valt att göra delar av sidorna närmast polerade eller i alla fall mycket släta men behållt en sträv yta som sträcker sig längs handtaget i en smal ås. En utmärkt lösning då det ger bättre fäste utan att förvandla hela kniven till en rulle sandpapper. Det är heller inte en variant jag stött på tidigare.

A200 består av ovanligt många delar. Foto: ANV Knives

Kniven kan demonteras men en varning utfärdas. Den består av många delar och skruvar samt innehåller ett par fjädrar. Det är som sagt ett speciellt handtag. Tre skruvar i storlek T6 håller ihop kniven tillsammans med den justerbara pivotskruven. Sedan är handtaget öppet i ryggen där man hittar två stycken klarröda distanser som tillsammans med tumknoppen agerar accentfärg. Den bakersta av dem fungerar även som fäste för fånglina för dem som vill använda en sådan. För att möjliggöra det har skruven som håller clipet på plats fått ett stort men mycket platt huvud som hittas på insidan av handtagssidan.

Kniven är extremt lätt vilket bland annat åstakoms genom handtagets öppna rygg

Det som gör kniven avancerad är en kombination av låskonstruktionen samt att kniven likt en Benchmade* med samma typ av lås endast har en partiell ram. Själva styrkan i handtaget kommer istället från materialet sig. För att få ned totalvikten på kniven har dessa dock lättats invändigt. Trots det är sidorna så styva att du endast med möda kan få dem att flexa. Så den kritik som riktats mot t ex BM Bugout är inte aktuell här.

Kombinationen av en liten sträv yta och mjukare helhet fungerar väl vilket även handtagsformen gör

A200 bjuder inte på några överraskningar när man arbetar med kniven. Som alla mycket luftiga lättviktskonstruktioner som är både tunna och öppna i ryggen bjuder den inte på extraordinärt god ergonomi. Men för vad den är så fungerar den väl. Särskilt som man tänkt på även små detaljer som att placera clipet off-set, en bit lägre på handtaget, vilket gör att det inte skaver mot handen.

Längden räcker till för att rymma de flesta händer och det är inte så grovt att den med mindre handskstorlek upplever några problem heller. Den till synes enkla formen gör också att du kan välja ditt favoritgrepp utan problem och det är även enkelt att skifta mellan olika fattningar.

Öppning och lås

Öppningsmetoden på den här kniven utgör knappast någon hemlighet. Det är nämligen svårt att undvika den överdimensionerade tumknoppen som tillsammans med de tidigare nämnda distanserna i ryggen utgör en klart lysande färgklick. Notera att jag skrev “knoppen” i bestämd form singular. Den har nämligen inget sällskap utan är enkelsidig. Dock kan den avlägsnas och skiftas till andra sidan om man så önskar.

Formgivningen av tumknoppen är unik för ANV

Tumknoppen har fått en mycket speciell utformning. Den är större och vidare än de flesta och istället för att likna en tunna påminner den om en vulkankrater. Att den är inte helt vanlig framgår av att de till och med valt att kalla den “ANV button”. Inuti den återfinns en av ANVs signaturer. I alla deras fällknivar hittas nämligen en liten infälld självlysande lumidot-punkt.

Förvisso kan knoppen te sig lite speciell ut rent utseendemässigt men funktionen är utmärkt. Formen gör den mjukare mot tummen än många andra eftersom kontaktytan är större.** Den gör även att det finns två kanter för tummen att fästa mot vilket ger bra grepp. Även rörelsen känns förträfflig på så vis att knoppen återfinns där man förväntar sig när man sträcker tummen åt det hållet och att själva bågen vid öppning är bra.

Eftersom låset är av den typ det är kan man förstås också bara släppa låsbulten och på så sätt frigöra bladet. Då kan kniven både öppnas och stängas med en liten knyck på handleden. Manövern fungerar riktigt bra kan konstateras.

Sedan var inte gången den absolut mjukaste när kniven var ny. ANV tillhör de fåtal tillverkare på den här nivån som använder sig av nylonbussningar. Även om deras är speciella då de är dubbla och försedda med smörjhål. Men det gör att den här kniven behövde nötas in. Den blir mjukare och mjukare att öppna efterhand men den blir aldrig lika silkeslen som en kniv på kullager. Nu kan jag tycka det är en bra sak i och för sig. Jag har aldrig varit någon större vän av “fingergiljotiner”.

Låset är av typen som baseras på en tvärgående bult och har stöd av ett bladstopp

A-Lock är som jag skrev i presentationen av den här kniven ett derivat från ett Axis-lås. Ett lås med en tvärgående bult som är fjäderbelastad och därmed i låst läge klämmer fast ovansidan av bladbasen. Släpper låset gör man genom att dra bulten bakåt. Det gör det mycket lätt att hantera. Särskilt som det här är en mycket välgjord variant. I förbifaten kan nämnas att anledningen till att den förekommer i så många varianter är att Benchmades patent löpt ut.

ANVs tolkning är riktigt bra. En av de bättre faktiskt. Förutom att låset håller bladet på plats som det skall är det lätt att släppa. Motståndet i fjädrarna är väl avvägt och knopparna är inte så vassa som de understundom kan vara på knivar med den här typen av lås. Lägg därtill att bulten inte vill hamna snett vilket ibland kan vara fallet till och med på originalet.

Att bära

En av den här knivens många förtjänster är hur trevlig den är att bära. Att kniven är lätt och välbalanserad gör även att den försvinner i fickan och sitter där komfortabelt utan att dingla omkring. Särskilt som man valt den tidigare beskrivna lösningen med en G10-yta som bara är delvis sträv. Ytan där clipet möter handtagssidan till är däremot slät vilket är ett stort plus.

Slank, lätt, inte alltför sträva sidor och försedd med ett deep ride-clip gör A200 mycket lätt att bära

Det finns tre faktorer till som gör A200 lättburen. Strömlinjeformen där man t ex rundat den lätt utstickande baksidan på bladet bidrar starkt. Men framförallt är det vikten. När man utgår från G10 som dessutom försetts med fickor på insidan, valt att ha öppen rygg och mycket liten ram, ett wire-clip samt ett tunt blad så kan resultatet bara bli ett, en lätt kniv! A200 väger in på flugvikt med sina 81 gram. Det skall ställas i relation till nästan nio centimeters bladlängd!

Den här versionen av ett wire-clip är riktigt bra

Den tredje faktorn hittas på utsidan. Clipet är helt enkelt förbaskat bra. Mer diskret än ett svärtat, deep ride wire-clip blir det inte. Det som gör det bra är emellertid att man gjort det styvare än den av mig tidigare testade versionen på Z200. Den versionen var något klen vilket gjorde att det kunde vandra i sidled. Det gör inte det här clipet. Rampen är dessutom bra, utrymmet under godkänt och spänsten perfekt. Utrymmet under själva clipet kan till största delen nyttjas för tyg då clipet på ett finurligt sätt fäster i bakänden av handtaget istället för sidan. Tyvärr sticker det upp några skruvhuvuden där och de stjäl lite av utrymmet. Men eftersom de är rundade har jag inte upplevt att de orsakar problem.

Sedan känns inte clipet i handen när man jobbar med kniven vilket jag uppskattar. Men där är det mer längden på handtaget som räddar situationen än clipets form. Bakändar av det här slaget kan orsaka “hotspots“, och därmed skava lite mot handen.

Sammanfattningsvis

Inledningsvis skrev jag att det här troligen var den mest tekniskt avancerade kniv ANV tillverkat. Jag skulle möjligen också kunnat ha använt ordet “exklusiv”. Det påståendet grundar sig på en rad detaljer. Förvisso är handtagsmaterialet vare sig dyrt eller extremt på något vis då G10 är tämligen vanligt även i enklare knivar. Men sättet på vilket det har använts och bearbetats i det här fallet är mer unikt med avseende både på att sidorna saknar ram, är lättade samt har en både sträv och glatt del på utsidan. Det är med andra ord mycket arbete nedlagt på kniven.

Bladstålet däremot är exklusivt och bland de bättre som går att använda i en fällkniv och detsamma kan sägas om ytbehandlingen. Där har inte ANV snålat det minsta. Sleipner svärtat med DLC går inte av för hackor.

A200 är en välkomponerad kniv med fina material där de gör mest nytta

Men det avancerade stannar inte vid handtagets bearbetning, blad och ytbehandling utan sträcker sig vidare via tumknoppen med sin självlysande punkt och ovanliga utformning till låskonstruktionen. Här hittar vi ett “axis-derivat” eller ett lås med tvärgående låsbult som i många fall om inte överträffar så åtminstone matchar originalet. ANVs version har de döpt till A-Lock och har visat sig vara förträffligt.

Även clipet är speciellt då det är ett wire-clip, vilket i sig inte är ovanligt, som fästs i bakänden av kniven. Det senare och särskilt i den här formen är väsentligt mycker mer sällsynt. Men tillsammans med hur tumknoppen kan skiftas och låsets utformning gör det kniven helt ambidextriös.

Sedan kunde A200 likt nästan alla andra moderna fällknviar vara tunnare bakom eggen. Men det skall jag åstadkomma när det är dags att slipa om den. Sleipner-stålet klarar det.

Exempel på knivar som hittas i samma nisch som A200 är SOG XR LTE och Benchmade Bugout

Men det som utmärker A200 allra mest i mina ögon är faktiskt inte allt det tekniska utan kombinationen av en mycket lätt samt förbaskat välbalanserad kniv. Det gör den till en fröjd att bära men framförallt använda.

Den här kniven är en klar konkurrent til knivar som Benchmade Bugout och SOG XR LTE. Den trion delar egenskaper som låstyp samt att de är lättviktare. A200 har dock ett ett eget formspråk och flera utmärkande detaljer som gör den unik. Då tänker jag främst på tumknoppen, det utmärkta clipet och stålvalet.

ANV A200 är en riktigt bra EDC-kniv för den som vill ha en lätt och välbalanserad kniv

Det innebär i korthet att ANV A200 är en förträfflig kniv för den som söker en EDC-kniv med de egenskaperna. Därtill får du en kniv som inte alla andra har och som är sympatisk att titta på. Låter det som något för dig är det bara att slå till!

Specifikation:

Längd utfälld: 210 mm
Längd hopfälld: 122mm
Vikt: 81 g
Bladlängd: 88 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: Sleipner
Handtag: G10
Lås: A-Lock

Producerad av: ANV, tillverkad i Tjeckien

/ John

* Den är uppbyggd på ett vis som påminner om en Benchmade Bugout fast i bättre material.
** Som t ex den mardröm som hittas på den så berömda CRK Sebenza.

– bra har blivit bättre!

Ibland undrar jag om jag är ett unikum och om det verkligen är bra. Det som fick mig att fundera kring det är formatet du möter här, den skrivna recensionen. En halvt utdöd konstart. Jag har nämligen googlat och inte hittat någon enda sådan som avhandlar CRKTs Pilar IV, trots att modellen funnits ett bra tag nu. Det betyder att jag antingen är dålig på att söka eller att det inte finns. I vilket fall är det här ett försök att rätta till det missförhållandet.

CRKT Pilar IV

För den initierade kniventusiasten behöver designern bakom Pilar IV ingen närmare presentation. Det är förstås vår käre södra nabo Jesper Voxnaes som formgivit såväl den här som de andra knivarna i serien. Som ordningsnumret upplyser om finns det tre tidigare versioner. Generellt kan förändringarna sammanfattas med att kniven vuxit över tid samt ändrat bladform. Originalet hade ett sheeps foot-blad som mätte sex centimeter och nu är bladet nästan uppe i åtta.

Den kan nämnas att för den som tycker sig känna igen namnet “Pilar” så är det inte så konstigt då det var namnet på Hemmingways båt. Om jag inte missminner mig finns den fortfarande att beskåda i Havanna om du har vägarna förbi Kuba.

Större, snyggare och bättre – Pilar IV

Kortversion: CRKT Pilvar IV, det är inte bara ordningsnumren som vuxit utan även kniven och så även användningsområdena

Blad

Till skillnad från både Pilar och Pilar II, även kallad “Pilarge” som båda har sheepsfoot-blad hittades redan på Pilar III en något spetsigare form. Ett blad som möjligen kan beskrivas som en modifierad Wharncliffe. Det hade då vuxit till 7,5 cm.

Den utvecklingen verkar nu ha nått sin fullbordan i och med att det här bladet är en clip point och att det mäter cirka 79 mm. Bladet har en höjd på 27 mm och en mycket distinkt klippt del av bladet som också fått en tydlig falskegg. Bladet har en kort rak egg och en uttalad buk, något som Voxnaes ofta inkluderar i sina alster. Överlag tycker jag att det är ett attraktivt blad och finishen är en trevlig satin.

Märkningen är tämligen diskret den också med CRKTs logotyp på en sida och Voxnaes på den andra. Tacknämligt har de minskat storleken på sin font. Ett område inom vilket CRKT var notoriskt dåliga för att inte säga usla förr i tiden.

En snygg clip point är ett gott försäljningsargument

CRKT har med den här kniven och några andra frångått sin stapelvara som är kinesiskt Cr8-stål. Istället används D2. Det är ett verktygsstål som ibland kallas “semi-rostfritt”. Det vill säga det kan rosta men är tämligen motståndskraftigt mot korrosion trots allt. I övrigt kan det härdas rätt hårt och håller en egg någorlunda väl.

Sedan får jag väl tillägga att jag inte tycker att CRKT är experter på härdning och värmebehandling rent generellt och detsamma gäller här. Det här stålet känns tämligen mjukt och håller inte skärpan riktigt lika bra som andra D2-varianter jag testat. Men det är mer av en känsla än något jag har exakta siffror på så ta det för vad det är. Sådant kan trots allt variera även från kniv till kniv. Men det är sant för det här exemplaret.

Bladet och för all del resten av kniven är designad av Voxnaes

Tjockleken är maffiga 3,8 millimeter och det är inte helt ovanligt för knivar designade av Voxnaes. Varför han vill ha så tjocka blad är jag lite osäker på. Möjligtvis är det en utseendefråga. Pilar IV hade inte behövt ha mer än 3 mm från början i mitt tycke.

Men i gengäld hittas den tjockleken mest i bladryggen och vid ricasson då kniven har en tämligen hög flatslipning. Det tunnar ut stålet till 0,4-0,5 mm bakom eggen.

På tal om egg så var den från fabrik en smula ojämn. Sedan har man från CRKTs sida misslyckats med att få till plunge line trots det stora urtaget. En bedrift i sig och resultatet blir att eggen blir assymetrisk där. Eggen har inte samma vinkel på båda sidor. Kniven var inte heller helt vass. Någorlunda duglig men inget att skriva hem om.

Den här bladformen är mycket praktisk om än kanske något spetsig för somliga. Men spetsen är i gengäld mycket bra. Den penetrerar det mesta som kan vara aktuellt. I en värld av plast är det dessvärre en mycket eftertraktad egenskap. Inte minst märker jag det på jobbet där det öppnas en del förpackningar. Något man inte gärna använder köksknivarna till. Även om jag från stund till annan ertappar någon kollega med att göra just det.

Överlag fungerar Pilar IV till det mesta i EDC väg. Mycket tack vare att bladet blivit längre. Men i gengäld kan sägas att hade urtaget för fingret minskats eller avlägsnats så hade det funnits plats för väsentligt mycket mer tillgänglig egglängd i relation till handtagets storlek.

Handtag

Egentligen tillhör Pilar IV en typ av knivar som jag inte gillar. De med en presentationssida och en markant låssida. Förutom att det ger ett assymetriskt utseende så ger de olika materialen även olika känsla mot handen och i de värsta fallen blir även balansen lidande. Det finns de knivar som upplevs som de har slagsida i handen. Så är inte fallet med den här kniven, tack och lov.

Sedan blir en kniv med en stålsida och därtill en back-spacer i metall ingen lättviktare hur man än vrider och vänder på det. Men Pilar IV är inte gigantisk så vikten stannar ändå på 112 gram. Längden på handtaget är 10,8 cm, tjockleken 10,7 cm och höjden cirka 2,55 cm.

Till skillnad från den första utgåvan av Pilar bjuder fyran på ett mycket rymligt handtag

Presentationssidan är gjord av G10 som i det här fallet är tämligen mesig. Den kunde vara något grövre för bättre fäste helt enkelt. Särskilt som det är ett material som har en tendens att bli slätare med åren. Mina äldsta kniv med G10-sidor är snorhala nu, läs Benchmade AFCK.

Låssidan består som sagt av blästrat stål. En finish som emellertid är sympatisk i mitt tycke då den kontrasterar mot den blankare bladet. Jag har lite svårt för knivar som flyter ihop helt i nyanserna.

Pilar IV är delvis öppen i ryggen med en back spacer i mässing

I ryggen hittas en överraskande färgklick i form av en back spacer gjord i mässing! Det minskar förvisso inte vikten men det känns ändå som en lyxig detalj och kanske något man inte här helt van vid från CRKT.

Det är också i den som det rymliga fånglinehålet återfinns. Ett fånglinehål som tyvärr fått dominera över placeringen av clipet. Men å andra sidan behöver en kniv döpt efter en båt ett sådant hål. Är det någonstans en fästpunkt för kniven är välkommen så är det till sjöss. Risken att din dyrgrip försvinner med ett försmädligt plums är annars överhängande.

Hela konstruktionen är skruvad med två skruvar per sida utöver pivotskruven. De är för övrigt fippligt små T6or. De kunde gott vara ett dimension grövre samt fått platta huvuden. Det finns andra knivmärken som klarar det i den här prisklassen.

Handtaget har i övrigt helt flata sidor utan rundning utöver en liten fasad kant runtom. Det skulle kunna gjort att kniven känts kantig. Men i det här fallet har Voxnaes lyckats riktigt väl. Pilar IV är en kniv som är mycket sympatisk att hålla i och även att arbeta med.

Den här kniven bjuder på mååånga greppmöjligheter tack vare ett rymligt forward choil

De grepp som passar mig bäst på den här kniven

Men det får direkt sägas att det är förutsatt att du gillar “forward choils” det vill säga stora urtag i bladet gjorda för att placera ett pekfinger i. Gör du inte det och greppar kniven i ett vanligt hammargrepp med fingrarna bakom fingerskyddet så hamnar handen och därmed kontrollen mycket långt från själva eggen. För mig är det ett nästan oanvändbart grepp på den här kniven. Så i praktiken är greppmöjligheterna inte riktigt lika många som i teorin.

I gengäld fungerar de som återstår på ett förträffligt vis.

Öppning och lås

Det är inte ofta man stöter på en kniv i den här prisklassen med så snärtig öppning. I alla fall inte från CRKT. Själva öppningen sker via ett rymligt avlångt hål i bladet. Både form och placering får mer än godkänt. Kanten på hålet är inte bruten så den känns något vass men den ger i gengäld gott fäste så att tummen inte halkar.

Utöver tummetott kan även pekfingret användas på baksidan i ett pekfingersnärt för den som föredrar den metoden.

Bladhålet fungerar utmärkt för att öppna kniven

En annan detalj som inte fanns på originalet är kullager. Nu hittas IKBS-lager i kniven vilket bidrar till en sjutusan till fart. Särskilt som CRKT i det fallet lyckats trimma motståndet i detent-kulan till nära perfektion för att åstadkomma det resultatet. Kniven känns extremt “krispig” att öppna, det känns lite som att bryta spagetti att öppna Pilar IV.

CRKT har fått till ramlåset riktigt bra

En fördjupning i presentationssidans G10-material underlättar åtkomst till låsarmen

På samma vis har man lyckats väl med låset. Tidigare har jag blandade upplevelser av låsfunktion från det här märket men på Pilar IV är det korrekt utfört. Det ger en stabil känsla och frånvaron av spel och glapp i bladet är påtaglig.

Trots det är låsarmen lätt att släppa och tillgänligheten till den god. Nu förenklas konstruktionen av att materialet är stål vilket alltid är lättare att trimma än titan. Av samma skäl behövs inte översträckningsskydd och låsarmsförstärkningar. Men sammantaget ett mycket bra lås

Att bära

Mellanmjölk brukar man säga om saker i Sverige som är lite för lagom. Det kan sägas om hur den här kniven upplevs i fickan också. Det finns inget direkt att reta sig på, inga vassa flipperfenor eller hörn, bakänden är möjligen lite för spetsig men ändå inte så man irriterar sig på den. Vikten är inte direkt avskräckande och clipet fungerar dugligt. Men Pilar IV är heller ingen kung i vare sig fickan eller i baren.

Ett enkelt clip i fjäderstål

Pilar IV kommer med ett så kallat deep ride-clip, gjort för att kniven skall sitta djupt var än den vilar. Men nu gör kniven inte det ändå eftersom Voxnaes ville inkludera ett mycket väl tilltaget fånglinehål. Det tvingar positionen på clipet till en annan plats på handtaget och resultatet blir en kniv som sticker upp en bit ur fickan.

I fickan syns rätt mycket kniv för att inte vara större än vad den är

Clipet är en ordinär variant gjord av ett stycke stansat fjäderstål med ett hål i för att göra det möjligt att komma åt de två T6-skruvar som det är fäst med. De är förtjänstfullt försänkta i själva clipet och det i sin tur i metallen på låssidan. Det ökar det tillgängliga utrymmet under clipet för att ge plats åt tjockare tyg samtidigt som det minskar risken att materialet skall fastna när kniven dras eller stoppas undan.

Däremot kan det inte flyttas någonstans. Exempelvis inte till vänster sida vilket gör att vänsterhänta icke göre sig besvär med att skaffa den här kniven. Det tycker jag är lite svagt.

Sammanfattningsvis

Trots att allt inte är enbart rosendoftande så blev det här tämligen snabbt en av mina favoritknivar från CRKT. Åtminstone i den här prisklassen. CRKT har nämligen tidigare gjort misstaget att när de uppgraderat någon av sina modeller från 8Cr-stål till exempelvis D2 har de hissat priset till närmast fåniga nivåer för att kompensera. Så är inte fallet med den här kniven. Riktpriset är på hemsidan är sjuttiofem dollar. I Europa kan den fås från ca 900 kr beroende på inköpsställe.

Därtill är Pilar IV en tämligen välbyggd historia. Några små smolk i glädjebägaren finns ändå som att pivotskruven envisas med att skruva upp sig. Något som en liten droppe Loc-Tite förvisso tog hand om.

CRKT Pilar IV är ingen oäven EDC-kniv med tämligen allroundbetonade egenskaper

Sedan är jag egentligen är jag inte förtjust i handtag som har sidor gjorda i två olika material som nämndes tidigare. Fast skall man gå tillväga på det viset och därtill göra låssidan i stål är det här ett exempel på när det är väl utfört. Balansen och känslan i kniven är nämligen god. Trots materialvalet får jag väl säga. Ännu bättre hade varit om man gömt den uttunnade delen av låsarmen på insidan av handtaget.

I fickan är kniven sisådär, inte dålig – det vore att ta i men heller inte i topp. Clipet är fövisso av deep ride-typ men tyvärr är inte resten av kniven det då man envisas med att ha ett stort hål för fånglina. Men det kanske är tvunget på en kniv döpt efter en båt?

Ergonomisk succé eller inte, det beror på användarens inställning till “choils“. Används det är den här kniven mycket bra, annars inte alls. Detsamma kan sägas om sättet att öppna kniven. Endera gillar du bladhål eller inte. I vilket fall är den här varianten mycket väl fungerande.

Pilar IV, en mycket ergonomisk kniv om du gillar “choils” vill säga

Därmed kan sägas att kniven är lite polariserande. Vet du med dig att de egenskaperna är något du uppskattar är det här en mycket sympatisk bekantskap.

Sedan ser bladet på Pilar IV närmast ut som ett litet Bowie-knivsblad vilket för mig är ytterligare ett försäljningsargument. Mest för att det är snyggt. På köpet får du en bra spets både på din kniv och kanske i tillvaron?

Specifikation:

Längd utfälld: 186 mm
Längd hopfälld: 108 mm
Vikt: 112 g
Bladlängd: 78 mm
Godstjocklek: 3,8 mm
Bladstål: D2
Handtag: stål/G10
Lås: frame lock

Producerad av: CRKT, tillverkad i Kina

/ John

– taktisk fällkniv med vintage-vibbar

Det fanns en tid då den här kniven var en halvt helig Graal för mig. Det var någon gång på nittiotalet och internet var inte en källa för knivar än. Då fick man bläddra i och köpa svindyra tidskrifter som “Blade” och “Tactical Knives” som återfanns i en välsorterad tidningskiosk i stan. Den heliga fyrklövern vid den tiden när det handlar om “tactical knives” som inte var customknivar var Spyderco Starmate, Gerber CF, Benchmade AFCK och så ursprungsversionen av den här kniven Camillus CUDA .*

Fyrklövern som hade fler blad. De fem stora i kategorin “tactical folders” från 90-talet, Al Mar S.E.R.E, Camillus C.U.D.A, Gerber CF, Benchmade AFCK och Spyderco Starmate

Det var dock en annan era och mycket har hänt med märket Camillus sedan dess. Det bör därför påpekas att det här är en enklare nyutgåva av den kniven. Men modellen är densamma. Och eftersom jag har de övriga var jag tvungen att ha den här också!

Camillus C.U.D.A. 9″

“C.U.D.A” står för övrigt för Camillus Ultra Design Advantage och syftade bland annat på det helt unika öppningssystemet. Det här var som sagt innan flipperfenor och kullager associerades med fällknivar eller åtminstone hittades på produktionsknivar.

Originalet var därmed en av de mest snabböppnade knivar som fanns att tillgå jämte stiletter och så kallade “gravity knives”. Det jag uppskattar mest med den är den innovativa andan den utstrålar mer än funktionen som inte alls är ultimat för att vara ärlig.

CUDA 9″, en retrosnygg kniv med ett unikt öppningssystem

Kortversion: Camillus C.U.D.A., retrochick kniv med nydanande teknik som tiden sprungit ifrån.

Blad

CUDA ståtar med ett i mitt tycke rätt snyggt blad. Möjligen kan det karaktäriseras som en drop point även om jag nog tycker att det är en spear point med sitt nästan symmetriska utseende och sin kraftiga falskegg. Den kan dock inte slipas eftersom den sticker ut ur handtaget när kniven är ihopfälld.*

Sedan går det inte att missa att bladet är svärtat. I det här fallet är det mest för att kniven skall se mer brutal ut då stålet inte är särskilt benäget att rosta. Man använder nämligen AUS8. Frågan är varför, inte för att det är ett uselt stål, det är det nämligen inte. Men det är ett japanskt stål och kniven är tillverkad i Kina och de har andra stål som egentligen är minst lika bra. Om stålet kan annars sägas att det är lika daterat som designen och att det inte används särskilt frekvent längre. Det är tämligen rostfritt, lättslipat, håller inte eggen särskilt väl och ligger väl ok vad gäller slaghållfasthet för att vara ett rostfritt stål kan väl egenskaperna sammanfattas. Möjligen kan stålvalet spåras tillbaka till originalet som hade blad i ATS-34 om jag inte missminner mig.

Bladet är strax under decimetern långt och svärtat

Det är ett tämligen substantiellt blad med en längd på 9,7 cm och en höjd på 2,4 cm. Extra mycket kraft utstrålar det då godstjockleken är väl tilltagna 4 mm. Slipningen är en tämligen låg sabeslipning och därmed kan befaras att den här kniven skall vara alldeles hemsk att skära med.

Men på den punkten har Camillus räddat bladet genom att förse den med en skålslipning. Något som inte är helt lätt att se mitt i det mörka och ett av få sätt att få till en duglig egg på ett tjockt och inte särskilt högt blad.

I bladet hittas japanskt AUS8-stål

Fabrikseggen är emellertid inte mycket att skryta med. Särskilt vass var den inte utan snarare bitvis halvskarp. Det gick att skära papper med den med visst beskvär så förstår ni ungefär vad jag menar. Därtill har kniven redan från början tendens till vad som på engelska brukar kallas “smile”, dvs att eggen inte är rak in mot ricasson. Sedan kan tilläggas att inte den arean heller inte är helt symmetrisk sedd ovanifrån. Detsamma kan sägas om den falskeggen som inte har samma vinkel på båda sidor. Ett typiskt exempel på att det gått undan vid produktion.

Väl satt i arbete uppträder kniven som den ser ut. Inte särskilt effektiv med andra ord. Det som är undantaget är att penetrationssnitt är bra. Det är ett spetsigt blad. Kartong och liknande material skär den också men inte utan ansträngning på grund av geometrin. Det krävs mer kraft helt enkelt. Detsamma gäller förstås nylonrep vilket jag även brukar testa på. Det här är ingen kniv jag skulle få för mig att tälja med så det har jag faktiskt inte ens givit mig in på. Camillus CUDA är långt från en friluftskniv.

Handtag

Konstruktionen av den här kniven kan sammanfattas med att den ar en bas i en invändig stålram som är öppen i ryggen samt klätts med handtagssidor av G10 som skruvats på plats. I ryggen hittas distanser av enklaste slag, den är inte ens tunnformade utan bara raka rör, bokstavligen i det här fallet. Om det skall betraktas som snålt eller enkelt och ändamålsenligt är öppet för diskussion. Ni vet “form follows function”-argumentet.

G10-materialet är mellangrovt vilket ger ett visst fäste. Särskilt när det kombineras med ett urtag för pekfingret samt en tumramp på bladet. Men det är också det enda som gör det. I övrigt är handtaget mycket rakt som synes.

Handtagssidor i finmönstrad G10

Formen på handtaget liksom hela kniven för övrigt är lite av en utflykt i retro-världen. Allt med det är inte bra. Själva grundformen är duglig i all sin enkelhet men utförandet är det inte. Dels har man valt att ha ett tjockt blad som sedan har mycket luft kring sig. Det är ett rejält avstånd mellan bladbasen och insidan på ramen. Det ger en mycket bred öppning och när det sedan kombineras med för knivstorleken mycket tunn ram och lika spinkiga sidor G10 ser resultatet billigt ut.

Det behöver inte betyda dåligt men det finns en stor nackdel eller snarare ett par med den lösningen.

Kniven är öppen i ryggen och här syns även de något märkliga proportionerna mellan totaltjockleken på handtaget och sidorna

Den första och största invändningen jag har är praktisk. Det blir helt enkelt inte särskilt bekvämt att hålla i åtminstone om man skall utföra något tyngre arbete. En stor kniv lockar gärna till det. Det eftersom tunna sidor ger snålt med material som ligger an mot handen både i tumvecket och mot lillfingret om man vill nyttja lite kraft i skären. Men i ärlighets namn är det inte till bushcraft eller friluftsliv som den här kniven är designad. Så att den inte här helt bra på det området kanske inte skall hållas mot designen. Möjligen kan ett par handskar hjälpa till med det skall inte vara nödvändigt.

För lättare uppgifter och med kniven i ett sabelgrepp är den enkla handtagsformen däremot förvånansvärt bekväm.

De flesta grepp fungerar men försök inte att greppa kniven i nypan för finarbete, det går inte alls

Storleken är väl tilltagen. Längden uppgår till 12,8 cm vilket matchas av en höjd på 2,7 cm. Tillgänglig greppyta bakom fingerskyddet är elva centimeter. Men utformningen av skyddet gör att du kan placera ett pekfinger där om du vill krypa närmare bladet med handen. Tjockleken mäts till 1,34 cm enligt mitt skjutmått.

Måtten ger gott om plats för hela handen och det blir till och med lite över. Då formen är okomplicerad är det inga problem att vare sig använda alla grepp eller skifta mellan dem.

Öppning och lås

Förutom själva grundformen är det under den här rubriken som den stora innovationen eller den som var det en gång i tiden, återfinns. Själva C.U.D.A -systemet.

Det består av en disk som glider i ett v-format spår. Själva öppnandet av kniven går till så att man pressar med tummen på disken och för den framåt och utåt och sedan enbart framåt varpå bladet öppnas. Tämligen genialiskt kan tyckas. Ja, till någon kom på flipperfenan förstås.

Den unika disken är lätt att komma åt men inte lika lätt att använda

Problemet med den här metoden är att den kräver stor exakthet. Du kan inte trycka “knappen” eller disken nedåt/inåt för då händer inget eller åtminstone mycket lite. Den måste pressas framåt och lite utåt för att följa spåret men även lite nedåt för att trycket/friktionen skall bibehållas. Den sista biten skall den rakt framåt. Det hela hjälps av en liten snärt på handleden varpå du kan få rätt bra fart på bladet.

Utan den snärten blir inte öppningen fullt lika snabbt. Därtill är bladet för tungt och framförallt hävstången liten. Det beror på att själva disken rör sigt väldigt nära pivotsksruven. Det är av samma skäl tumknoppar är mer effektiva om de sitter längre ut från sin rotationspunkt på en bredbladig kniv. Mer hävstång helt enkelt. Det saknas här.

Disken löper i ett v-format spår som det gäller att följa när man öppnar kniven

Det kan även sägas att den där snärten kan förstärkas och om man vill kan man kasta ut bladet helt utan att använda disken. Det är även det snabbaste sättet att öppna kniven även om det inte är med flit som den fuktionen uppstått. Den finns för att moståndet från detent-kulan är något för klent. Inte så att det är farligt i fickan. Räddningen finns där i att kniven sitter på “fel” håll med spetsen nedåt.

Ett annat problem med den här lösningen är att själva disken för att kunna glida fritt sitter löst. Det gör att den oavsett bladets position låter, den rasslar om du skakar kniven. Även det är något som gör att kniven känns billigare än vad den är. Det är inte ett praktiskt problem men något som de flesta kniventusiaster inte uppskattar.

En rätt tunn liner lock står för säkerheten

Låset är inte mycket att orda om. Eller jo, lite faktiskt. Det är förvisso en enkel och rättfram liner lock men det finns ändå något att säga. En sak är att den är klen! Ramen är inte kraftig och därmed är inte låsarmen det heller. Därtill låser den rätt sent vilket tyder på att geometrin mellan låsarm och bladbas inte är helt hundra. Jag har hört om andra som haft problem med själva funktionen men det gäller inte det här exemplaret. Låset tar ordentligt i det här fallet och något glapp är det inte i bladet. Inte heller något spel i höjdled och det är jag tacksam för.

Låsarmen är mycket lätt att komma åt tack vare ett mer än generöst urtag i motstånende handtagssida.

Att bära

CUDA är en klump i fickan. Det är enklaste sättet att beskriva den på. Som tidigare nämnts är den tämligen tjock även om sidorna är tunna. Om du därtill lägger till en maffig längd och ett härligt omodernt clip så blir inte resultatet det bästa på den här parametern.

Kniven är därtill tämligen tung även om 149 gram inte är extremt för storleken. Men det gör den inte till någon lättviktare heller.

Ett clip som endast kan fästas i “fel” ände

Clipet är inte riktigt det senaste skrev jag ovan och med det avser jag såväl utseende som funktion. Fyrkantiga clip ser man inte ofta nuförtiden och särskilt inte ett som inte går att flytta alls. Lägger du till det faktum att kniven enbart kan bäras med spets nedåt så har du som sagt ett clip från förr.

Annars kan sägas att det är ett vanligt stålclip som skruvats på plats med tre stycken små T6-skruvar.

Både clipet och kniven är väl synliga när de bärs i en ficka

Funktionen är duglig men inte mer. Rampen är stor nog och spänsten faktiskt tillfredsställande. Däremot sticker mycket av kniven upp enligt den gamla devisen att om det inte gör det kan man inte dra sin kniv. Något jag inte alls skriver under på men det är ämnet för en annan diskussion.

Med det sagt behöver det inte vara helt fel att just den här kniven bärs som den gör. Själva öppningsmekanismen gör att den ändå inte kan användas med vänster hand och därtill är den lättare att komma åt om man först drar kniven och sen snurrar den ett halvt varv i handen innan bladet fälls ut.

Sammanfattningsvis

Inledningsvis skrev jag att Camillus CUDA närmast var en trofé för mig. Frågan är om den motsvarar förväntningarna som följer med det? Svaret är nog både ja och nej. Det beror nämligen på vilka skor den skall uppfylla och vilken roll den spelar. I mitt sinne är den fortfarande rätt häftig och den fyller därmed sin plats i samlingen eller möjligen knivhögen. Därmed inte sagt att det med nödvändighet är en “bra” kniv. Snarare är det så att den representerar något annat, en tidsepok i det här falllet.

Camillus Titanium-serie gånger två, Tyrant och C.U.D.A. 9″

Om man bortser från det är det kanske trots allt så att utvecklingen sprungit ifrån den här modellen. Mycket av det som en gång var både nytt och unikt känns idag tämligen daterat och lite överkomplicerat. Inte minst gäller det öppningssystemet. En stor invändning är att “CUDA”-lösningen med disken kräver tämligen god finmotorik vilket är uruselt när man exempelvis är stressad eller kall om fingrarna. Därmed faller både det “taktiska” och rent praktisk användning i allt utom värme och solsken. Det är en invändning redan på designstadiet.

Lösningen är därtill inte särskilt kvick jämfört med vad som finns på marknaden idag. Sedan rasslar det om disken, det är inte ett plus det heller även om det inte är avgörande i sig. Den har spelrum vare sig kniven är öppen eller stängd.

Sedan tycker jag att själva konstruktionen av handtaget ser billig ut men det är inte enbart Camillus fel utan mer tidsandan från vilken CUDA härstammar missänker jag. Det eftersom Spyderco Starmate vars design är ungefär samtida har samma lite märkliga förhållande mellan handtagssidor och tomrum. Men det resulterar hur som haver i ett handtag som är både tunt och tjockt på en gång vilket är en bedrift i sig.

Billigt ser det även ut med ett stort gap mellan blad och ramsidor. Det är heller inte praktiskt då det ger mindre stöd åt bladet och tillåter smuts att tränga in där. Faktum är att du kan känna att kniven är klen. Om du tar tag i bladet och bänder i sidled flexar kniven på samma vis som Benchmade Bugout gör.

Det vore dessutom något som lätt kunde åtgärdas på en version 2 som det här handlar om. Det känns inte som tillverkaren brytt sig om att förbättra modellen när chansen gavs vilket är ett minus.

Camillus C.U.D.A är en nostalgikniv för mig, frågan är vad den är för dig?

Efter att ha umgåtts med Camillus CUDA 9″ ett längre tag så har har glorian inte hamnat helt på sned men glöden falnat lite kan man väl uttrycka det. Det är inte en särskilt praktisk kniv och frågan är om den ser tillräckligt “cool” ut för den som inte har några minnen knuten till den? Det är en fråga jag har lite svårt att svara på. För trots att jag nog inte anser att det är en bra eller ens särskilt välbyggd kniv så är den heller inte dålig och jag tycker den är lite charmig på något avigt vis. Den är trots allt unik!

Specifikation:
Längd utfälld: 225 mm
Längd hopfälld: 128 mm
Vikt: 149 g (vägd av mig)
Bladlängd: 97 mm
Godstjocklek: 4 mm
Bladstål: AUS8
Handtag: G10
Lås: liner lock

Producerad av: Camillus, tillverkad i Kina

/ John

* Sedan tidigare fanns även ett par till, dels de första customknivarna från Terzuola men även Spyderco Police förstås.
** Något som inte gäller en annan “stridskniv” från samma era, nämligen Gerber CF som kan dubbelslipas för den som önskar det.

– en inte helt inspirerad kniv

Somliga knivar väcker mer intresse än andra. Camillus Vortex tillhör kategorin “andra”. Inte för att den är helt usel men den är väldigt generisk. Det är en fällkniv/fickkniv helt enkelt.

Men däri ligger inte problemet enligt mig. Snarare återfinns det i ett antal val som gör kniven sämre än den kunnat vara. Camillus har i mitt tycke slarvat bort en möjlighet att göra en enkel men bra fällkniv riktad mot budgetsegmentet. Jag ämnar här förklara varför.

Camillus Vortex

Grundförutsättningarna är egentligen inte dåliga. Man tager ett stycke konstmaterial av känd sort och av det gör man två stycken handtagssidor. De fästes utanpå en stålram som även inkluderar ett lås. I en ände fäster man en pivotskruv i vilken ett blad gjort av ett förvisso gammalt men ändock dugligt mellanklasstål. Allt skruvas ihop så kniven blir isärtagbar. Ryggen lämnas öppen och bladet förses med knoppar så det kan enhandsöppnas. Till det adderas ett clip för att kniven lättare skall kunna bäras. Som grädde på moset görs bladet svart för att det inte skall rosta och kniven förses med räfflor här och var för att ge bättre grepp.

Inte mycket som kan gå fel kan man tycka. Men allt kan göras med mer eller mindre finess.

När många bäckar små bildar en hel å. En kniv som kunde varit bra men inte är det på grund av flera mindre misstag och designval

Kortversion: Camillus Vortex, när snålheten bedrar visheten. Kniven som kunde varit bra men inte är det.

Blad

Men de små misstagen börjar faktiskt med bladet. Det är 8,25 cm långt, ca 27 mm högt som mest och är ett typiskt exempel på ett drop point-blad. Så långt inga anmärkningar men de kommer.

Bladet kännetecknas av en markant falskegg/swedge och av att det är svart. Vidare är det märkt med en ansenligt stor logotyp på en sida och bladstål i stor font på den andra. Användaren behöver inte tveka vare sig på vilket märke som hålls i handen eller vad vederbörande skär med.

Bladet är en clip point som utmärks av en svart beläggning och en S-formad egg

Nu är det inte så mycket att skryta om för det som står där är AUS-8. Det är ett stål som för länge sedan var ett mellanklassstål om ett sådant uttryck existerar och nu knappt används alls. Inte för att det är undermåligt men det finns ett flertal bättre stål på marknaden som även de håller överkomligt pris.

Men att det är aningen omodernt är inte det största problemet utan hur man använt det. För det första är bladet sabelslipat vilket ger en så låg slipfas som 16 mm. Det är inte mycket att tunna ut bladets ursprungliga 3,1 mm på. Så det gör man inte heller. Nu skall tilläggas att det är en skålslipning det rör sig om vilket skulle kunna ha räddat situationen. Men nej, bladet är 0,6-0,7mm tjockt bakom eggen. “Strike one” hade kanske en amerikan sagt. För den som inte vet, det är ett mått som platsar på vilken stor överlevnadskniv som helst. Det ger inga bra förutsättningar för en liten fällkniv.

“Strike two” är lite mindre uppenbar och kanske diskuterbar. Någon kanske faktiskt gillar “recurves” eller S-formade eggar. De har trots allt vissa teoretiska fördelar. De är dock inte applicerbara i det här fallet av olika skäl. Här är det bara dumt och gör kniven mer svårslipad i framtiden. Särskilt som kniven helt saknar “sharpening choil” vilket gör övergången till ricasson ful redan från början och inte lär den bli vackrare med tiden. Tänk kälkbacke på en ost och ni förstår vad jag menar.

Men “Strike three” är svårare att försvara. Någon tyckte nämligen att det var en god idé att hålla härdningen till uppgivna 56 HRC. Det är INTE ett lyckat val! Efter att ha testat är det fullt möjligt att det faktiskt är så mjukt. Det gör att den här kniven konkurrerar med schweizerknivar i det avseendet och när det gäller egguthållighet är det ingen komplimang.

Slår man ihop de här egenskaperna, låg slipfas om än skålslipad, mycket stål bakom eggen och mjukt stål så får man en kniv som inte skär särskilt väl och framförallt inte länge innan den behöver slipas om.

Stålet är AUS-8 som härdats i nivå med en mjukost

Carbonitride Titanium Non-Stick kallas materialet som återfinns på utsidan och skall förhindra att bladet rostar. Nu är AUS-stål rätt rosttröga ändå så det är tveksamt om det behövs. Men det fungerar i det här fallet hur som haver. Det är inte mycket stål som lyser fram och kan rosta. Beläggningen verkar även rätt tålig av vad jag kan avgöra.

Sedan vill jag att ni missförstår mig rätt. Det går visst att skära saker med Vortex. Men inte så bra som det borde och det här en recension. Det är min plikt att påpeka när saker inte är bra utförda.

Handtag

Handtaget på Vortex är inte helt oävet. En längd på 11,2 cm och en höjd på 28-24mm ger mycket att hålla kring. Särskilt när det kombineras med en tjocklek på hela 14,6 mm förutom där det långa clipet sitter. Där är det förstås tjockare, hela 18 mm. Vanligen brukar jag inte räkna in clipet i det här måttet men här täcker clipet större delen av handtaget så det tvunget.

Att kniven är så grov beror dels på att ramen är stadig men främst på att man valt att spara pengar på att inte försänka den 1,5 mm tjocka ramdelarna i skollorna. Istället är sidorna skruvade på utsidan med fyra stycken skruvar jämte pivotskruven.

Handtagssidor av grovmönstrad G10 ger gott fäste

Materialet i ramen är stål och av det får man generösa mängder. Förutom att handtaget är tämligen högt så är ramen inte det minsta fräst eller urborrad. Det gör försås kniven tyngre. Men värre är att det förskjuter balansen mot handtaget till. Balanspunkten återfinns därför vid bakre delen av fingerurtaget. Det är inte hela världen men när många småmissar kombineras blir slutresultatet inte helt lyckat.

I övrigt kan konstateras att den släta insidan kombinerat med en helt öppen rygg gör kniven lätt att rengöra. Vilket man tydligen skall påpeka vid recensioner. Personligen tycker jag inte några fällknivar är särskilt enkla att hålla rena men det är en annan diskussion.

Den massiva stålramen är öppen i ryggen

Själva greppet består av G10 som försetts med ett mönster av gropar som ger ett mycket gott fäste. Det finns även räfflor på såväl blad som handtaget på två ställen, ett framtill och ett baktill. Varför det bakre existerar är ett mysterium. Det fyller ingen funktion alls oavsett på vilket sett kniven hålls. Någon som ritat den här kniven tyckte uppenbarligen att det såg coolt ut.

Bearbetningstiden för både den delen samt de fem dekororationshål som återfinns i sidorna kunde lagts på bättre saker.

Vortex känns relativt bra i hand

Handtaget fungerar annars tämligen väl i de flesta grepp. Ja, förutom i hammargrepp då spetsen på clipet skär in i alla fall min hand. Hålls kniven däremot i ett sabelgrepp med tummen på ovansidan är den riktigt bekväm. Pekfingret hittar sin plats i fördjupningen och övriga fingrar följer efter. Inte ens den till synes vassa stålbit som utgör fånglinehål stör handen för mycket.

Öppning och lås

Tumknopparna är en av de bättre detaljerna på den här kniven. Ännu mer så om de varit placerade något närmare handtaget i öppet läge. Men i övrigt fungerar de väl. De är lätta att hitta och använda och formen är mjuk och behaglig mot tummen. De sticker inte heller ut för långt.

Tumknopparna får framhållas som en av de bättre detaljerna på den här kniven

Tyvärr gör inte en svala en sommar och en detalj inte en kniv. Vortex är ingen fröjd alls att öppna och stänga. I en tid då man som användare är bortskämda med både kullager eller fina bronslager känns inte plast eller nylon helt ok. Känslan i den här kniven är lite ryckig, tänk “start och stopp” under själva rörelsen både när bladet skall ut och in.

Då kan man tänka att det är bara pivoskruven som behöver släppas lite. Men si det går inte! Inte utan den möda det krävs för att leta fram någon specialnyckel som kan tänkas att passa de fyra hål som hittas i skruvhuvudet. Det är inte tid jag ämnar att lägga på den här kniven.

Låset är bra men pivotskruven usel. Vem tusan använder dylika huvuden nuförtiden?

En bra utförd detalj på den här kniven är låset. Det är lätt att komma åt, att släppa och det håller bladet på ett föredömligt vis. Inget glapp eller spel så långt ögat når. Låsarmen vandrar heller inte under belastning från fel håll. Låset är enkelt men väl fungerande.

Att bära

Vad skall man säga? Vortex är inte trevlig att bära är väl det enklaste. Till att börja med är det en stor kniv. Inklusive konstruktionen för att fästa fånglina i är längden strax under tolv centimeter. Tjockleken är sagt väl tilltagen och ramen inte lättad. Det ger mycket volym i fickan samt en vikt på strax under 150 g. Stor och relativt tung med andra ord.

Clipet kan inte flyttas utan sitter där det sitter, på höger sidan med spets nedåt

Men de stora invändningarna återstår. En är att det relatvit grova mönstret på handtaget som riktigt gnager på byxtyget. En annan och ännu större är clipet.

Det är ingen tvekan om vad som finns i fickan i alla fall. För säkerhets skull har någon stansat ut en knivsiluett i clipet

Vem tusan tyckte att det var en god idé att 2023 fästa clipet runt pivotskruven? Det går därmed enbart att bära kniven med spets nedåt vilket är något de flesta inte föredrar. Dessutom går det inte att flytta clipet heller. Så vänsterhänta göre sig icke besvär.

Själva funktionen är inte usel. Spänsten är duglig och spetsen pekar inte utåt. Men å andra sidan är utrymmet under mer anpassat för tunna sommarbyxor än rejäla arbetsditon. Och med tanke på vikten på kniven känns det inte helt välmatchat.

Nådastöten är dock att clipet är mycket stort, stör handen i vissa grepp och visar upp en rejäl bit kniv när den sitter i fickan. Enbart det hade inte fått mig att reagera så mycket men ihop med de andra invändningarna blir det för mycket. Det här är ett dåligt clip!

Sammanfattningsvis

Förvisso är det alltid intressant med knivar som vänder sig mer mot ett budgetsegment än de högsta klasserna. Där hittas den breda publiken och inte bara kniventusiasterna. Det är också mer av en utmaning att göra bra produkter med begränsade resurser rent generellt.

Men med Vortex tycker jag att Camillus har “slarvat bort” möjligheten att göra en bra men prisvärd vara. Enligt mig har man använt för många genvägar. Kniven ger ett i mitt tycke klumpigt och oinspirerad intryck.

Att man inte kan få de dyraste och mest exklusiva materialen i en kniv som inte kostar mer än vad Vortex gör är inte så konstigt. Men det finns ingen anledning att göra ett blad sämre än nödvändigt. Det finns heller ingen anledning att fuska med smådetaljer som glidlager.

Diskussionen skulle kunna sammanfattas i nedanstående punkter.

Saker som talar om att det här är en kniv riktad mot budgetsegmentet:

• Enkla glidlager, varav något är i nylon
• AUS-8-stål i bladet
• Ramen är inte försänkt i handtagssidorna

Saker som gör det här till en sämre kniv än det behövt vara:

• Bladet har låg sabelslipning och det är
• Mycket stål bakom eggen
• Härdningen är på tok för mjuk
• Eggen är S-formad “sharpening choil” saknas
• Clipet är fäst runt pivotskruven och kan inte flyttas
• Pivotskruvens huvud är inte gjort för standardmejslar
• Ramen är inte det minsta lättad

Till det yttre är inte Vortex inte helt fel

Det som är irriterande är att flera av valen inte har mycket med prisläge att göra. Det handlar enbart om dåliga designval. Det finns i princip ingen som fäster ett clip på det här viset nuförtiden. Att på enkel kniv inte ha en pivotskruv med torx- eller möjligen flatskruvshuvud är en dödssynd eftersom den då är mycket svårjusterad. Att inte lätta ramen spar förvisso någon krona med det ger en tyngre och sämre balanserad kniv. Att inte försänka ramen är lite vanligare bland enklare knivar men ändå sällan en god idé.

Att förse ett blad med en recurve på en kniv som på grund av dålig härdning eller snarare mjukt stål måste slipas om ofta är en ännu sämre idé. Att sedan para det med en låg slipfas och klumpig geometri förbättrar inte saken.

Camillus Vortex i en tänkt roll som kraftig EDC-kniv

Sammantaget kan jag därför säga att jag inte uppskattar Camillus Vortex. Det finns saker som är positiva vilket gäller exempelvis prisbilden som utgår från ett riktpris i USA på under fyrtio dollar.* Vidare är handtaget inte så dumt och låset fungerar klanderfritt. Bladstorleken är väl vald för en lite kraftigare EDC-kniv eller stadig fickkniv för friluftsliv. Men så var det de många små detaljerna som inte riktigt satt. Några hittas redan på designstadiet och borde ha stoppats där. Men det blir rätt uppenbart att den här kniven är gjord och släppt av någon som inte bryr sig.

Specifikation:

Längd utfälld: 198 mm
Längd hopfälld: 115 mm
Vikt: 147 g (vägd av mig)
Bladlängd: 83 mm
Godstjocklek: mm
Bladstål: AUS-8
Handtag: G10
Lås: liner lock

Producerad av: Camillus, tillverkad i Kina

/ John

* I Sverige ligger kniven kring 600 kronor vilket tyvärr för dess existens placerar den i närheten av utmärkta budgetknivar som exempelvis QSP Penguin och Kershaw Dividend bara för att nämna några.

Det var ett tag sedan jag skrev den här recensionen men det jag tyckte då känns aktuellt även nu och efter att priserna för något år sedan justerades nedåt är den här kniven kanske ännu mer intressant för läsare av Vasst.

– uppdaterad klassiker!

Somliga knivmodeller är mer ikoniska än andra. Al Mars S.E.R.E. Folder är en av dem. Det kan till och med argumenteras att den ursprungliga versionen av den här kniven var den första i sitt slag. Den kategori som på engelska kallas tactical folders och som i olika varianter helt dominerar fällknivsmarknaden nuförtiden. Idag skall vi ta en titt på den absolut senaste versionen av den här moderna klassikern. Den har fått namnet SERE 2020.

Al Mar AMK2206 3.6″ S.E.R.E. 2020 Night G

För att göra en lång historia kort så nyttjade Al Mar tillsammans med en herre vid namn Nick Rowe sina kunskaper som tidigare tillhörande USAs gröna baskrar för att skapa en fällkniv som klarade av de hårda krav som SERE-skolan i Fort Bragg ställde. Tanken bakom modellen var att en tillräckligt robust fällkniv som bars på den egna personen skulle vara något som fanns till hands även i nödsituationer. Erfarenheterna från fältet sade nämligen att de fastbladade knivar soldater bar med sig om de hade någon, ofta satt fast på den stridspackning som dumpades vid dessa tillfällen.

Den första modellen som fick beteckningen 3001A kom 1979. Det var en stabil fällkniv utrustad med en modifierad back lock, bolster och trähandtag. I grund och botten en klassisk back lock-kniv men SERE var mycket grövre och stabilare än allt annat vid den tiden*. Sedan dess har det släppts många varianter av den här fällkniven. Tämligen omgående efter introducerandet släpptes till exempel en version “B” med syntetskollor och även en mindre version med ett tretumsblad kallad Mini SERE.

Ungefär tjugo år senare var det dags för en rejäl överhalning i och med S2K eller SERE 2000. Den yttre formen var snarlik men materialen hade moderniserats med G10 i greppet och inte minst hade bladet fått en tumknopp som gjorde kniven enhandsöppnad. Det bör dock tilläggas att det 4 mm tjocka bladet tillsammans med mjukheten i gången samt ett lås som placerats långt fram gjorde att även den första modellen kunde öppnas med en handledssnärt. Utöver det har det även funnits automatversioner.

Ytterligare tjugo år senare är det så dags igen. Nu släpps SERE 2020. Handtaget är sig likt med sitt distinkta utseende och sin mycket ergonomiska grundform. Men bladstålet som länge var AUS8 och senare VG10 är nu utbytt och tumknoppen har ersatts med en flipper.

SERE Folder, en uppdaterad klassiker

Blad

Bladformen på den här modellen är det som förändrats minst under alla år. Konturerna är närmast dolkaktiga. Formen är en spear point med en markant falskegg. Det är ingen tvekan om att det här bladet även designats för att sticka med. Men det är också formgett för att vara mycket starkt. Därför är det fyra millimter tjocka bladet försett med en flat sabelslipning. Det ger mycket material kvar längs mitten på bladet jämfört med fullt flatslipade blad till exempel.

Bladformen, en bastant spearpoint, är det som ändrats minst under åren

Stålet i SERE har tidigare under åren varit olika japanska stapelvaror som AU6, AUS8 och VG10 av det enkla skälet att knivarna gjordes i just Japan. I och med att produktionen nu flyttats till kina har man övergått till andra alternativ. I den här kniven hittas D2. Ett verktygsstål som är starkt, relativt segt och tar en mycket bra egg. Ibland är jag en smula negativ mot det stålet i EDC-knivar då det har en tendens till att rosta. Hur mycket är ofta ett resultat av vilken ytbehandling som valts. Här är det snarare en styrka. Inte rosten då men segheten. Den här kniven är byggd för att hantera betydligt mer än bara mindre vardagsuppgifter och för att minska korrosion är det svärtat. Vilket för övrigt tillägget “Night G” i namnet står för. Kniven finns även med satinfinish.

Fabrikseggen var duglig men ingen av de vassaste jag stött på. En del av det förklaras av att eggen är gjord för att vara stark även den. Därför mäter bladet den ca 1 mm bakom primäreggen.

Materialet i det svärtade bladet är D2. Eggen är gjord för att vara hållbar

Bladets form och geometri avspeglar sig förstås i hur det uppträder. Som väntat penetrarer det här bladet utmärkt i såväl kartong, som hårdplast och gummi. Och lika väntat går det någorlunda bra att skära och dela saker så länge det inte är genomgående skär. Försöker man däremot dela t ex ett äpple skär kniven en bit sen spräcker det som väntat frukten. Lite på samma vis som en Morakniv gör.

På samma vis är den här kniven överraskande bra i skogen. Något som är viktigt för mig då jag tämligen ofta befinner mig där. Det innebär konkret att den här kniven är utmärkt till att kapa rep med men framförallt att den skär bra i trä, något som faktiskt förvånade mig. Här är det bekväma handtaget till stor hjälp.

Handtag

SERE 2020 är väldigt konsekvent byggd. På samma vis som bladet designats för uttalade krav så har även handtaget gjors för att matcha det. Det resulterar i ett mycket bekvämt och ergonomiskt handtag som även skall hindra handen från att glida framåt när man hugger eller sticker med kniven. Det är också byggt för att vara exceptionellt starkt.

Handtagsformen har stått sig under åren och är mycket ergonomisk

Det gör att den här kniven avviker något från den gängse normen. För det första är ramen helt självbärande. Sidorna behövs således inte för styrkans skull. Men mest påfallande är att de mycket starka, närmare två millimeter tjocka, sidorna i ramen inte är lättade det minsta. De är inte heller infällda i skollorna på något vis vilket gör att kniven bygger en smula på bredden. Handtaget mäter strax under 15 mm över ryggen.

Förutom själva pivotskruven, som är justerbar, så har SERE inte mindre än tre ytterligare fästpunkter. Två distanser och själva slutet av handtaget som utgörs av en liten back spacer. Där återfinns även ett fånglinehål. Bladstoppet är även det överdimensionerat för att stå emot det mesta.

Ramen är mycket stark med bl a 1,7 mm tjocka sidor

Materialet i sidorna är svart G10 som skruvats utanpå ramen. På formen syns det att handtaget modellerats efter en fastbladare. Det är rymligt, brett och mycket bekvämt. Det sker förvisso på bekostnad av hur lätt kniven är att bära. Ytan är inte särskilt grov utan snarare medium till fint mönstrat. Det ger fäste men inget extremt sådant. Greppet står själva handtagsformen för.

SERE 2020 är en extremt komfortabel kniv att jobba med

Handtaget är stort vilket gör att de flesta händer utom riktigt små kan få ett bra grepp om det. Den disponibla grepplängden mellan fingerskydd och “näbb” är strax under tio centimeter. Formen på handtaget gör att såväl hammar- och sabelgrepp fungerar utmärkt. Sen går det att smyga fram ett finger eller en tumme på bladet också även om man då får sträcka sig över tumrampen som främre delen av handtaget utgör. Men det här här är utan tvekan en av de bekvämare fällknivshandtag du kan greppa vid tyngre arbeten.

Öppning och lås

En av de största skillnaderna mellan de olika generationerna i SERE-serien är hur de öppnas. Från det tvåhands/gravity-öppnade originalet via tumknoppar på S2K till dagens flipper. Att det blev en flipper kanske inte förvånar särskilt mycket. Den ligger rätt i tiden och även det är en rätt intuitiv metod för knivöppning och fungerar i allmänhet väl. Därtill bidrar flipperfenan med extra fingerskydd när bladet är utfällt vilket väl överensstämmer med knivens tänkta användningsområde.

Ett val jag däremot ställer mig något frågande till är att göra det här till en assisterad kniv. Jo, ni läste rätt och det lär uppröra en del fippelfetischister. Men det skall tilläggas att inget på den här kniven är gjort för dem. Den här kniven är inte “fidget friendly” som det brukar heta på engelska. Uttrycket finns inte på svenska och det av en orsak. Möjligen skulle man kunna säga “lekvänlig” men ni hör själva hur det låter. Anledningen till att sätta en fjäder i kniven tror jag har med grundläggande formgivning att göra. Om ni betraktar hur handtagets främre del ser så ser ni att flipperfenan inte kan sitta mycket längre fram eftersom den då skulle döljas helt. Resultatet av det är att den egentligen befinner sig för långt bak i relation till pivotskruven för att vara helt effektiv. Ett problem som måst lösas på något vis.

Med det sagt fungerar öppningen mycket bra. När den justerats vill säga. Den är kniven är nämligen nästan lika känslig som en Benchmade Griptilian när det kommer till marginalen mellan en snabb öppningsrörelse och sidledes spel i bladet. Den gyllene balansen där emellan är hårfin. När man väl hittat rätt är kniven någorlunda snabb. Inte den snabbaste trots assistansen och mycket av det kommer sig av det tunga bladet och frånvaron av kullager.

Flipperfenan känns som den efterkonstruktion det faktiskt är även om den fungerar

Även om jag tidigare sade att sidorna inte behövs för styrkan så behövs åtminstone en av dem för att härbergera fjädern som hjälper till vid öppningen. Den är för övrigt inte särskilt stark så det mesta av öppningen står flipperfenan för. Den är för övrigt lite speciell vilket medför att det finns för och nackdelar med dess utformning. En nackdel är att den helt saknar räfflor och att den inte sticker upp särskilt mycket över kanten på handtaget. Det märks att det är en efterkonstruktion och att handtaget ursprungligen inte är formgett med den funktionen i åtanke. Det går således att halka av fenan om man inte är försiktig. Men så fort man lär sig att luta kniven lite på sidan är det problemet löst.

Fördelen är annars densamma, det att den inte sticker ut särskilt mycket från handtaget vilket förstås gör kniven lättare att bära.

En låsarm som inte är helt lätt att komma åt och som tjänat på att rundas något

Jag har redan stött på kommentarer på sociala medier som säger att det här är “fel” lås, då det är en liner lock. Belackarna menar att det inte är starkt nog. Jag håller inte med dem! En kedja är nämligen inte starkare än sin svagaste länk och i fallet med t ex ramlås så är det punkten där låsarmen är uttunnand för att kunna fjädra. Resten av låset må se hur maffigt ut som helst där det möter bladet men det är inte där styrkan avgörs. Där och i hur geometrin mellan låsarm och bladbas är utformad.

I båda de fallen briljerar SERE. Låsarmen är 1,7 millimeter tjock, tämligen hög och har bara en ytterst liten skåra som gör att den fjädrar. Själva låsarmen är således mycket stark och den låser med hela sin yta mot bladet. Därtill har man på samma vis som ex Spyderco gjort med sina Bradley-modeller låtit låsarmen vara försänkt i handtaget. Den kan således inte lossas av misstag vid vridande rörelser. Något som annars kan vara en akilleshäl hos den här typen av lås. Inte heller glider låset det minsta vid negativ belastning så uppenbarligen har man även fått till korrekta vinklar mellan blad och lås.

Allt det här gör att låset känns extremt pålitligt. Det gör emellertid också att det inte är helt lätt att släppa. På motstående sida finns ett mycket litet jack att pilla in fingret i men det är ändå mjukdelarna av tummen som får stå för arbetet mot den icke fasade kanten på låsarmen. Men på den här kniven har jag inte så mycket emot det. Det ligger i linje med resten av utformningen och konstruktionen.

Att bära

Kniven är tänkt att temporärt, i nödsituationer kunna ersätta en fastbladad kniv. I den målsättningen har man kommit tämligen långt. Med det tankesättet följer även nackdelar. En av dem handlar om hur kniven är att bära omkring på. Handtaget är mycket ergonomiskt och det innebär även att det är långt, brett och massivt eller översatt till siffror: 12,2 cm långt, 1,5 cm brett och 2,8 cm högt. Lägg därtill vikten på hela 189 gram.

Vikten kommer sig förutom storleken att inget är lättat på den här kniven. Bladgodset kraftigt och ramen likaså.

Clipet som fästs i bakänden av handtaget är vändbart

En fördel med flipperfenans placering är att den knappt sticker upp över handtagets främre del. Så trots att den har tämligen vasssa kanter är det ändå ingen aggressiv fickterrorist.

Clipet är av “deep ride”-typ vilket gör att kniven sitter säkert

Clipet i sig är mycket bra. Spänsten är adekvat och det är helt ambidextriöst i det att det kan flyttas eller snarare vändas från höger till vänster sida. Det är också en ett deep carry-clip vilket ligger i linje med allt annat i designen. Tanken är förstås att kniven inte skall falla ur fickan. Om den gjorde det är hela syftet med kniven rätt förfelad.

Fästet på clipet hittas i änden av handtaget och består av två skruvar. Själva clipet är gjort i stål och svartmålat. Det är väl en av få nackdelar med det. Målade clip har alltid en tendens att bli skavda efter ett tag och så även det här.

Längden på handtaget räddar ergonomin i det här fallet. Den gör nämligen att själva böjen på clipet hamnar utanför handen i de viktigaste fattningarna. Därmed känns det mindre än det kunde gjort annars.

Sammanfattningsvis

Det är svårt att inte titta i backspegelen när man testar en kniv med så här diger stamtavla. Få moderna fällknivar har den här tyngden i historien helt enkelt.

SERE 2020 är också en smula polariserande då den på sätt och vis är en daterad design även om den kommer med moderna inslag. Men formen andas vintage tactical folders på samma vis som knivar som Emersom CQC 7, Benchmade AFCK och Spyderco Police. För mig är det dock något positivt, ett tydligt exempel på att en formgivning överlevt tidens tand och är bra nog för att leva vidare på en trendkänslig marknad.

Frågan är om den här uppdaterade versionen har något att erbjuda dagens knivmarknad? Några saker har gjorts för att anpassa modellen till nya tider. De hittas på ett par områden. Att flytta produktionen till Kina är ett sätt att hålla ned priserna vilka ofta varit något som hållts emot Al Mar. Med flytten följde även viss anpassning i material även om det inte gäller alla modeller. D2-stål är inte alltid min favorit men i den här modellen känns det tämligen väl valt. Själv hade jag även föredragit att de behållt tumknopparna åtminstone i en alternativ modell men kan acceptera flippern då den ger ett extra fingerskydd. Problemet som uppstår är att man därmed på grund av formgivningen på handtaget mer eller mindre tvingades göra kniven assisterad.

S.E.R.E Folder, modellens som motstått tidens gnagande tand

Det märks omgående att den här kniven inte är byggd för att vara en insmickrande och lättburen EDC-kniv. Den är för robust och tung för det. Bladet är tjockt med låg slipning för att vara så starkt som möjligt. Det är emellertid uttunnat mot spetsen till för att kunna penetrera bättre. Ramen är massiv och låset likaså. Det är även stoppbulten för bladet. Inget är lättat, allt är fokuserat på att vara hållbart. Stål istället för titan och mycket av det. Handtaget är stort och generöst vilket sväljer alla handstorlekar inklusive dem med hanskar på. Men det ryms inte med lätthet i en ficka. Sedan var det vikten. Den här fällkniven närmar sig med raska steg två hekto, 189 gram för att vara exakt. Det är siffror man inte skojar bort.

Al Mar S.E.R.E 2020 en tungviktare i segmentet “tactical folding knives”

Överlag kan sägas att SERE 2020 är väsentligt mycket bättre till stora rejäla uppgifter än dedikerat småpill. Därför har jag svårt att helhjärtat rekommendera den som EDC-kniv. Samtidigt vill jag tillägga att jag visst använt den som det men skall kniven nyttjas för vardagsbruk behöver den enligt mitt tycke en liten kompanjon. Och sådana har Al Mar ett flertal av i programmet. Jag återkommer till några sådana i senare texter.

Men även om det här sannerligen inte är en EDC-kniv för alla anser jag att Al Mar lyckats tämligen väl med att uppdatera sin klassiker för att möta dagens konkurrens. De har i stora delar behållt knivens själ och ursprungliga uttryck eller kanske snarare förvaltat arvet efter S2K. Det bekväma handtaget är kvar liksom det robusta bladet. SERE 2020 är stentuff helt enkelt.

Så för den som är intresserad av en extremt kraftig fällkniv, gillar utseendet och kan förbise att den är assisterad är det här ett måste.

Specifikation:

Längd utfälld: 211 mm
Längd hopfälld: 122 mm
Vikt: 189 g (vägd av mig, angett 133 g)
Bladlängd: 89 mm
Godstjocklek: 4 mm (mätt av mig, angett 3,7 mm)
Bladstål: D2
Handtag: G10 på stålram
Lås: Liner lock

Producerad av: Al Mar, tillverkad i Kina

/ John

* Buck 110 användes av många soldater under bl a Vietnamkriget men dess inriktning mot jakt gjorde att bladen ofta gick av. Stålet var härdat för maximal egguthållighet och inte styrka, det var även skålslipat och godset var tunt för de här sammanhangen. Lägg därtill en känslig spets.

Om man frågar mig finns det få knivmakare som kan mäta sig med Roland Lannier när det kommer till uppfinningsrikedom. Att skapa och designa knivar har han gjort länge och för er som är bevandrade bland franska knivar känner säkerligen till knivmärket Perceval där han varit chefdesigner.

Men när han valde att gå sin egen väg gjorde han det med bravur och på ett högst rebelliskt sätt sket i alla normer när det kommer till franskt knivmakande.

Den här kniven är både ett rebelliskt uppror i knivvärlden och en eloge till en stor skådespelare. Det här är Why so serious? Punk!

 

Det är på tvättmaskinen husets bästa ljus finns

Gourmandens bäste vän

Det är svårt att tänka sig hur den här 26 centimeter långa kniven kan vara en behändig edc, men det är nästan svårare för de flesta edc-nördar att tänka sig att den här knivens främsta (tänkta) användningsområde är som matkniv. Närmare bestämt gourmandens personliga och högst exklusiva matkniv. Men om du själv inte råkar vara en gourmand  så går det självklart bra att använda till mer vardagliga sysslor som att skära snacks, öppna diverse brev och paket eller tälja till något snabbt verktyg om du bor i närheten av skogen.

Designen är gjord för att passa bra i handen när man fattar kniven på det där matknivs-sättet och för det sitter den verkligen bra i handen. Den är även bekväm och utan några irriterande hotspots om man greppar den på något annat sätt. Linjerna som kniven har är rundade och eleganta och passar mycket bra som en elegantare edc-kniv.

Rörpost när den är som bäst

Skulle man köpa en kniv av Roland Lannier kan man förvänta sig något extraordinärt när det kommer till alla detaljer. Även i förpackningen av kniven när du får den. Den kommer inte i en vanlig kartong eller liknande utan här gäller det att stå ut. Kniven kommer i en ficka av tartanmönstrad siden. Hela paketet med kniv och ficka kommer i sin tur i ett elegant bamburör bärande Roland Lanniers logga. Fäst vid bamburöret är även två kort där det står vilken kniv det är i serien och att den är äkta.

 

Kniven, röret och siden

Bladet som är boostat 

Bladet har en intressant form som påminner om en wharncliffe eller snarare ett traditionellt blad á la Britange knivar eller lite som de knivblad som finns på victorinox, fast upp och ned. Stålet är 14C18N som är boostat av kväve och härdat i extrem kyla för att ge det en så hög tålighet som möjligt. Det leder till att bladet är läskigt vasst när det kommer ur lådan och är även nu efter mer än ett år fortfarande galet vasst utan att jag satt det mot strigeln en endaste gång. Jag har förvisso inte använt just den här kniven till grova jobb mer än i köket, öppna några kuvert och nått paket och kanske ätit med den.

 

Notera bladets form

Skalorna är där det händer

De är ju för fan gjorda av en kilt. Så sjukt fräckt!

De skalor som finns på kniven är även de av en intressant design. De är gjorda av micarta. Micarta gör man genom att limma och pressa ihop tyg så det blir till ett hårt material. Det tyg som använts i den här kniven är från en Kilt. Den tartan som använts är den kungliga vilket ger kniven sitt namn. Detta för det var den tartan som användes mest av punkarna. Knivens backspacer är gjord av bambu vilket även det är ett ovanligt material i en modern kniv.

 

Tartan och elegans

När fjädern är av bambu får man lösa det på ett annat sätt

Kniven i fråga har en så kallad liner-lock låsning vilket låser bladet på ett diskret sätt. Låsningen är stabil och det finns inget “blade-play”. En negativ sak är att det inte finns någon urgröpning i knivens skalor för att lättare komma åt liner-locket. Detta är inte ett problem då man ganska enkelt kommer åt låset och stänga kniven med en hand ändå.

Fin n’ finish

Den här kniven är ett mästerverk. Den är gjord med ett fantastiskt hantverk och med en unik design. Det är en av mina favoritknivar skapad av en av mina favoritmakare. Om ni får chansen att skaffa ett av Roland Lanniers alster tycker jag att ni ska ta den. De är inte så dyra man kan tro och han tar beställningar. Det är bara att höra av sig till honom om man vill ha en av hans knivar, och skulle du råka göra det hälsa från mig.

 

Det vackra är i de små detaljerna

 

Väl mött alla knivintresserade

Jag är på ständig jakt efter knivar som både är traditionella och moderna i ett. Är knivarna dessutom franska blir mitt ha-begär outhärdligt. Därför blev jag väldigt glad när jag fick se att märket Actilam fanns hos knivshop.se.

Actilam är en ny stjärna på den franska kniv-himmeln. Märket uppkom 2013 när en känd tillverkare av skär-verktyg (till industri) slog sig ihop med en känd knivtillverkare och designade Actilams första modell (T3). Då Actilams knivar är moderna använder de sig av moderna material och metoder men de håller sig ändå fast vid traditioner. Deras flaggskepp (modellen T3) är smidd för att sedan få sin form via maskin. För att visa detta sparar de den smidda ytan på en del av knivbladet. Dessutom använder de sig av designer som för tankarna till traditionella knivmodeller.

S4:ans design är förhållandevis enkel men med moderna inslag och detaljer vilket gör att ögat stannar på kniven mer som ett intressant objekt än som ett verktyg. Kniven är ju ändå i första hand ett verktyg men i dessa eleganta knivars fall är den lika mycket en accessoar och ett portabelt litet konstverk.

Actilam S4

Ett blad som delar

Bladet har en traditionell form där spetsen går ihop i en traditionell droppoint och är av 14C28N. Det forsta man kanske lägger märket till är att istället för en traditionell nagelskåra i bladet har Actilam valt att öppningen sker med hjälp av ett urfräst hål. Detta hål påminner om formen av en traditionell nagelskåra och är på ungefär samma plats som den traditionella nagelskåran på bladet.

Jag vet inte riktigt om det är formen eller om det är bladet som ställer till det för mig. Jag har haft svårt att tycka om hur kniven presterar. Den är egentligen helt okej på att skära saker när man exempelvis använder den för att bearbeta mat. Den är även bra när man gör lättare vardagliga sysslor som att öppna brev och paket vilket oftast är allt man använder en fällkniv med traditionellt utseende till. Men på något sätt gör den det inte nog bra. Det är svårt att förklara vad felet är. Det mest konkreta är att den blir slö fort.

Stålet i bladet är som sagt 14C28N vilket är ett beprövat stål men just det blad jag testat blev slött väldigt fort. Det kan och är antagligen härdningen som är lite sämre. Kniven var när jag fick den väldigt slö, men efter någon minut på strigel var den väldigt vass. Dock efter att använt den i de dagliga bestyren ett tag återigen slö som en smörkniv. Detta är inget som kniven i sig antagligen ska beskyllas för men det blir ju ett minus för Actilam i mina ögon. Det kanske ändras när jag testar deras flaggskepp T3 i framtiden. Kniven har ändå skött sig bra när man gett den mindre ansträngande uppdrag som de i köket.

Ett av många tillfällen på strigeln

Det kan vara värt att nämna att ett vanligt användningsområde för de franska knivarna och även fällknivarna är som matknivar. Både för att förbereda maten men även när man äter den. Det är i sig inget unikt för de franska fällknivarna, att äta med sina vassa knivar gör nog ganska många. Men för detta ändamålet är faktiskt, trots den dåliga härdningen, min S4 väldigt trevlig. Den ligger väldigt bra i handen och skär med lätthet igenom kött, pizzor och bröd. Bladformen har dock en lite störande detalj när det kommer till det här ändamålet och det är hålet som fylls med smulor eller något från maten, men å andra sidan är hålet så stort så det inte på något sätt är ett problem att diska ur det.

Modern kniv med traditionell siluett

Den här kniven har som sagt ett modernt men samtidigt traditionellt utseende. Om man ser till hela knivens form som en siluett ser man tydliga referenser till de traditionella franska knivmönstren. Men när man ser till detaljer kommer det moderna och det nytänkande in i bilden. Först ser man trädetaljerna, gjorda i IPE träd eller brasilianskt valnötsträd. Dessa skalor är inte helt täckande utan ger endast en rundning av formen utan att täcka knivens skalor. Även detta anspelar på det traditionella knivmakeriet utan att dölja det moderna stålet.

En annan detalj som vittnar om det moderna är designen på pivot-skruven, alltså den skruv eller detalj som fäster själva bladet i knivhandtaget. Den har inte utseendet av de traditionella fällknivarnas nitade konstruktion eller de enklare (läs vanligare) skruvarna som pryder pivoten. Här är det istället två större konstruktioner som pryder knivens enda led.

Detaljerna i brasilianskt valnötsträd

Kniven har även ett lås vilket även det förflyttar den till de mer moderna knivarna. Låset fungerar som ett standard button-lock vilket innebär att låset regleras med en knapp. På Actilam S4 är den fjäder som får knappen att åka upp igen en del av skalan vilket även visas då låsets funktion inte täcks av trädetajlerna. Det är inte det säkraste låset men för knivens användningsområden är ett elegant lås bättre än det allra stabilaste. Låset blir även det en av detaljerna som sätter modern prägel på den traditionella siluetten.

Låsets konstruktion

Den sista och kanske viktigaste detaljen som får S4 att ta steget till det moderna hörnet är faktumet att den har ett pocket-clip, alltså en fickklämma. Detta är något man ser ofta på moderna knivar men nästan aldrig på knivar med traditionellt utseende. Här finns ett clip om än lite annorlunda från den vanliga konfigurationen.

Pivoten och fickklämman

Hur den ligger i fickan 

Detta pocket-clip, fickklämma, sitter på knivens rygg och är integrerad i backspacern. gör att kniven sitter väldigt väl i fickan. Kniven är inte väldigt hög i sin profil och detta gör att kniven nästan försvinner i fickan. Dessutom är clipet ganska litet vilket gör att knivens profil är väldigt diskret. Det gör sig även bra tillsammans med pennorna i skjort- eller kavajfickan.

Kniven smälter in bland pennorna i kavajfickan

Något måste jag säga om förpackningen kniven kommer i. De flesta knivar jag äger har kommit i kartonger eller i bästa fall i en liten kartonage-låda med urfräst profil för kniven. Den här kniven kommer i en i min mening elegant liten metall-låda. Lådan är i och för sig inte något märkvärdigt och även den har en urfräst profil för kniven. Den är i sig inget intressant men än ett avbrott från det vanliga och det är på ett sätt sammanfattningen för hela kniven.

Kniven i den stilrena lådan

Slutliga ord

Man kan säga att jag verkligen vill älska Actilams S4 men det är svårt. Jag tycker verkligen om att titta på kniven, och om den endast skulle vara i ett skåp eller man endast skulle ha den till väldigt lätta sysslor skulle den vara underbar och en verkligen stilig accessoar. Jag vill dock kunna använda mina knivar som verktyg i första hand och det exemplaret jag fick hade lite att ta igen på den punkten.

Kniven är vacker och sitter bra i handen. Bladet är av en form som passar de flesta sysslor och fickklämman får kniven att bli ett modernt konstverk som sitter underbart i vilken ficka som helst. Men en kniv är i mina ögon först och främst ett verktyg och även om det är ett avbrott från vardagen så är en kniv utan blad rätt pointless.

Ni kan köpa kniven i fråga här och på knivshop finns även resten av Actilams sortiment med flertalet versioner av både S4 och T3 hittas här.

Väl mött alla knivintresserade.

När det kommer till eleganta knivar vänder jag oftast blicken mot Europa. Och trots att jag premierar franska fällknivar så innebär inte det på något sätt att jag bara håller mig till knivar från det landet. Jag tycker tvärtom att det mest är roligt att se vilka knivkulturer och intressanta designer som de andra europeiska länderna producerar. Det finns då ett land som i min mening rivaliserar med Frankrike när det kommer till knivmakare med elegans, nyskapande och framför allt vackra knivar. Det landet är Italien.

När man blickar ner över kontinenten tycks det finnas en trend när det kommer till knivmakare att dra sig till en viss ort. I Frankrike är orten Thiers. I Tyskland är det Solingen. I Sverige kanske det är Mora eller Eskilstuna. Och i Italien är den orten Maniago. Där finns det ett stort antal knivtillverkare som tillverkar allt från traditionella knivar i smedjor med nästan antika anor till supermoderna knivar i de allra modernaste verkstäderna. Och det är en av dessa supermoderna verkstäder som huserar Tecnocut vilket är företaget som tillverkar knivmärket Viper.

Viper har tillverkat knivar sedan 1987 och de har hela tiden strävat efter att kombinera moderna tekniker och traditionellt hantverk. Detta syns i mina ögon mest i deras Gentleman & Collezione  repertoar där deras mest eleganta och traditionella knivar finns. Där finns knivar som använder sig av både moderna material och tillverkningssätt men med väldigt traditionella former. Där finns även moderna knivar med moderna former men som på något sätt anspelar på traditionella mönster och linjer.

En kniv som mer tillhör den sistnämnda kategorin är Viper Dan 2. Dan är en akronym och står för “Daily Assorted Needs” och är designad av Tommaso Rumici med en knivs dagliga användande i åtanke. Svaret blev då en elegant fällkniv i moderna tåliga material med en egen variant av slipjoint låsning vilket gör att den inte skrämmer någon och är laglig att bära i de allra flesta europeiska länder.

Viper Dan 2

Action stopper system

Först vill jag prata om Vipers egna variant av slipjoint-låset. Slipjoint är namnet på en traditionell mekanisk lösning på problemet att en fällkniv lätt kan öppna sig i fickan eller kollapsa när man håller i den. Slipjoint fungerar med att det går en stålbit längst med handtaget i fällkniven som agerar som en fjäder. Denna fjäder sätter spänning på bladet vilket gör det trögt att öppna och stänga kniven. Många traditionella knivar har även en fasad och jämn pivot (alltså den delen av bladet där navet går igenom) vilket gör att det även finns en tröghet när bladet är i 90 grader. Ett så kallat halfstop.

Hur en traditionell slipjoint fungerar

Action stopper fungerar däremot genom att det finns två platta fjädrar inkorporerade i knivens skalor (alltså sidorna av handtaget) med en varsin liten boll i. Denna boll går då i en fräst skåra i bladet där den går fritt förutom i vissa lägen där det är urfräst lite extra; vilket håller kvar bladet i det läget. Det finns tre lägen där dessa kulor ger en tröghet. Det är öppet, stängt och 90 grader (ett så kallat halfstop). Detta gör att knivens rygg är öppen. Detta gör kniven lite lättare och det gör den även lättare att rengöra från damm och ludd. Dessutom ger det en kniv som känns lite mer unik än andra slipjoint knivar då de som sagt är slutna i ryggen.

Här kan man se den inkorporerade fjädern samt knivens öppna design

Bladet

Viper tillverkar två sorters Dan knivar. De har siffran 1 och 2 efter sig. Detta innebär endast skillnader i bladformen då 1 betyder att bladet har en drop point form som på ett sätt för tankarna till en bowie-knivs utseende. Om det istället står 2 innebär det att bladet har en en wharncliffe form med ett subtilt uppåt-svep längst ut på spetsen. De båda bladen har även en bakre del som är till för att kunna öppna kniven med en hand och som även fungerar lite som en extra låsning av bladet eftersom den vid utfällt läge hamnar i handtaget. Vilket leder till att man även håller i den delen när man greppar kniven. Bladet har en matt sammets finish och har en flat yta som smalnar av mot eggen. Bladet är 3 mm tjockt vid ryggen och gjort av det svenska stålet Böhler N690co härdat till 57/59 HCR vilket innebär att det är ett rostfritt stål med bra skärpa och tålighet men som ändå är lätt att slipa upp till en fin och vass egg.

Bladets form 

Handtaget

Viper gör Dan knivarna med ett antal olika handtagsmaterial. Den jag har haft är den med burgundy canvas micarta vilket är en fin färg och gör att kniven skiljer sig något från de flesta andra moderna knivar som oftast går i en mer grå-svart färgskala. Handtaget är även väldigt ergonomiskt utformat med rundade hörn vilket gör att det sitter väldigt väl i handen utan att på något sätt skava. Dock tror jag inte det skulle passa att ihärdigt använda flera timmar i sträck då clipet kan skava lite lätt. Men å andra sidan är kniven inte designad för att användas till tunga jobb i flera timmar.

 

Viper Dans öppna konstruktion

Canvas micarta är kanske inte det hållbaraste av material. Men när det kommer till Viper Dan 2 behövs det inte heller, då det är en kniv som ämnar sig för lättare arbeten som att bearbeta mat och snacks i vardagen, öppna paket eller kanske skära av en irriterande tråd som lossnat från tröjan. Det är inte en kniv som man bör utföra de lite grövre arbetena med, trots att den förmodligen skulle klara även de med goda resultat för att inte vara en låsbar kniv. Kniven leder handen till lite mjukare rörelser, speciellt när man håller tummen på den jimping som finns på bakre delen av bladet som inkorporerar sig i handtaget.

De båda skalorna sitter ihop med tre vanliga torx skruv samt en lite större pivotskruv som även den är en torx. Detta gör att man utan större problem kan plocka isär kniven för bättre rengöring eller för att se hur det tidigare nämna Action stopper systemet fungerar.

Detaljerna som gör det

Dessutom finns det en mängd smakrika detaljer i handtaget som tillför en estetisk aspekt på det hela. En detalj som jag själv uppskattar mycket är den milt blånade spacer som sitter mellan skalorna i knivens bakersta del. En onödig detalj kan tyckas, men den detaljer säger så mycket om kniven. Spacern är rundad och sticker upp ur handtaget precis så mycket att man kan känna det vilket ger en intressant kontrast mellan titanets lite kalla släta yta och micartans lite strävare textur. Ett tecken på att inte bara designern utan även tillverkningen är genomtänkt med ett skarpt öga för detaljer.

Den elegant rundade backspacern och clipet

Ännu en modern detalj är att kniven har ett pocketclip och ett hål för fångstlina. Dessa detaljer är även de lösta på ett smart sätt. Pocketclipet är ett så kallat deep carry clip vilket innebär att det är konstruerat för att kniven ska rida djupt i fickan vilket Viper fått till genom att montera det i baksidan av den tidigare nämnda spacern. Detta gör att kniven åker ner lite mer i fickan utan att clipet ska behöva vara så snirkligt. Dessutom gör det det hela väldigt enkelt att byta sida på clipet då man helt enkelt byter sida på det. Dock blir man tvungen att bära kniven med spetsen uppåt då clipet bara kan sitta i de hålen som finns på baksidan. I clipet finns även ett hål som linjerar sig med det hål som går rakt igenom skalorna. Det är för att man ska kunna sätta i en fångstlina eller för att ytterligare pynta kniven. Hålet är så stort att det skulle kunna gå igenom 550 paracord men enligt min erfarenhet är det både snyggare och mycket enklare att låta bli. Främst då hålet är lite väl snävt vilket leder till att det är väldigt pilligt att få igenom 550 paracord men även för att kniven är i sig själv vacker och användningsområdena för den är inte sådana att en fånglina krävs. Dessutom om man drar fångstlinan genom både hålen i micartan och genom clipet ser det i mina ögon lite fel ut. Det material linan ska igenom blir på något sätt för tjock.

Till sist

Viper Dan 2 har länge varit en av mina favorit knivar då den är elegant i sina enkla former med snillrika detaljer. Den väger dessutom inte mycket vilket har gjort att den många gånger följt med i fickan utan att man ens tänkt på det vilket för mig är en stor fördel. Kniven är inte heller en sådan som ger en taktisk look. Utan den lyckas vara modern utan att på något sätt vara läskig. Den känns som en gentlemans naturliga accessoar och jag tror inte någon skulle bli förvånad om en sådan kniv fanns i någons kavajficka.

Jag rekommenderar verkligen den här kniven och den finns att köpa hos knivshop.se i alla varianter. Just den varianten som syns på bilderna finner ni här och fler välproducerade knivar från Viper hittar ni här. Passa på att lägga händerna på den kanske perfekta edc-kniven.

 

Väl mött alla knivintresserade

 

---

---

Ibland händer det konstiga och rent utsagt absurda saker i livet. Man kanske har haft den bästa julveckan på väldigt väldigt länge som avslutas men en kraftig förkylning vilket gör att man får stanna hemma ensam över nyåret. Men kanske är man ändå glad och nöjd med tillvaron när man ser att den hemsida och blogg man ofta besöker är på jakt efter nya skribenter. Då kanske man utan några förväntningar skriver en liten text där man presenterar sig själv. Och vips! Kanske man ska vara den där nya skribenten som skriver för bloggen Vasst. Kanske blir man ännu gladare och framförallt tacksam för den chansen.

Vem är då jag som är den här “Ny skribent – nygamla knivar” skribenten hos Vasst?

Mitt namn är Emil Funcke och jag som så många andra samlar på knivar. Det är inget konstigt i det när man skriver för en blogg vid namn Vasst, men mitt samlande är lite nischat. Visserligen gillar jag och har en viss fascination för alla knivar men mitt fokus på samlandet är på regionala franska och neo-klassiska knivar. Vad dessa två begrepp innebär kommer jag verkligen bena ut i senare inlägg men en kort historia kan vara på sin plats.

Den franska knivkulturen är i min mening lite speciell. Det är så att i princip varenda liten by och region i Frankrike har ett eget knivmönster. En egen sorts kniv. Dessa knivar kommer från en ganska gammal tradition och har därför ganska traditionella drag.

De är oftast slipjoint knivar, vilket innebär att de inte går att låsa utan det är en fjäder längst med knivens rygg som gör att kniven inte fäller ihop sig för minsta lilla och även inte öppnas för lätt. De är oftast gjorda av traditionella material såsom skalor gjorda av oliv-träd eller horn och knivstålet är det lite enklare 12C27 från Sandvik. Det kanske mest kända exemplet på en sådan här fransk by-kniv är Laguiolekniven (även den kommer få en mer utvecklad historia i senare inlägg).

 

Laguiole av Au Sabots

 Neo-klassiska knivar är den term jag valt att använda om knivar som kanske har ett traditionellt utseende (såsom Laguiole) men är gjord i moderna material och kanske med ett toppmodernt superstål. Eller så är det bara en modern kniv men med traditionella drag. Ett bra exempel på en kniv som är båda dessa är Why so serious? av Roland Lannier vilket i mångt och mycket är en modern kniv med linerlock, modernt stål och härdningsmetod, nyskapande micarta gjort av en kilt. Men kniven ger ändå ett traditionellt skimmer ifrån sig. Den här kniven är en jag kan prata om i timmar. Det är även något jag planerar att göra i framtiden om någon orkar lyssna (läsa).

Why so serious? av Roland Lannier

Jag som person kommer från de Wermländska skogarna men är för närvarande bosatt i Landskrona och jobbar som gymnasielärare. Utöver knivsamlandet så lägger jag ner stor tid och intresse i scoutrörelsen där jag bland annat är ledare för ett antal ungdomar.

Mitt knivsamlande började egentligen med scouterna. Jag var en ny ledare och kände att jag behövde en “vuxenkniv” en ny lite större kniv att använda (det blev en mora2000). Men den här nya kniven räckte inte riktigt till utan jag såg snabbt en ny kniv som även den väckte mitt intresse och på den vägen gick det. Jag fick efter en stund min första fällkniv i julklapp (det var en Gerber av något slag).

Efter att ha upptäckt hur ofta jag faktiskt använde min fällkniv i vardagen kände jag ett behov att ha en kniv som gick lättare att öppna och stänga och i sökandet efter den drog det verkligen igång.

Från en fällkniv och kanske fem fastbladare hade jag snabbt 15, 20 och till slut 30 knivar. Efter det började mitt samlande nischa sig sakta men säkert till det samlande det är idag. Jag har fortfarande en del moderna knivar i min rotation som är enkla att öppna med en hand och som låser sig på ett tillförlitligt sätt. Men de är ett fåtal och majoriteten är eleganta traditionella och osmidiga knivar men med det, i min mening, lilla extra. En sorts historisk patina som gör kniven ännu stiligare än vad den redan är.

Väl mött alla knivintresserade.

Eder “Ny skribent – nygamla knivar”

/Emil

–  “In the Zon”

Blad

Handtag

Öppning och lås

Kniven är som så ofta nuförtiden en flipper och bladet löper lätt på kullager. Här har man varit återhållsam med flipperns storlek vilket jag verkligen uppskattar. Hävstången räcker som det är. För ökad friktion har den fått lite tigerstrimmor i form av “jimpings”.

Sen bjuder A01 på en liten knorr. Den stora frågan är om den är gjord medvetet eller är ett resultat av dålig balans mellan keramiska lager, flipperns storlek och placering samt motståndet från låsarmen.

Att bära

Sammanfattningsvis

 

Längd utfälld: 165 mm (6.5″)

Längd hopfälld: 101,6 mm (4″)

Vikt: 116 g

Bladlängd: 63,5 mm (2,5″)

Godstjocklek: 3,5 mm

Bladstål: CPM S35VN

Handtag: TC4 titan med infällda kolfiberpartier

Lås: ramlås med översträckningskydd och stålförstärkning

Producerad av: Stedemon, tillverkad i Kina

/ John

* Exempelvis: Cold Steel Talwar, Spyderco Persian,  Böker Impetus, Todd Begg Kwaiken  (Steelcraft Series).

Den senaste månaden har mina fickor haft oavbrutet besök av två knivar som blivit riktiga favoriter redan från första kontakt. 0450 och 0900 är båda från Zero Tolerance och är riktigt fina flippers. Handtag i titan, framelock, S35VN stål, kullager, steel insert med overtravel stop samt att de är tillverkade av Zero Tolerance talar för att det är riktigt fina pjäser men det är något extra speciellt med de här som är svårt att sätta fingret på eller förklara. Det är något man känner när man tar dem i sin hand. Jag har haft mycket svårt att lägga dem ifrån mig ända sedan jag köpte dem.

0900 är designad av Les George och är en kort och stabbig kniv. Den ligger riktigt fint i handen och är nog den snabbaste flippern utan assistans jag har hanterat. När jag först flippade den var jag helt säker på att den var assisterad. Den sparkar verkligen som en häst och ljudet när den gör det är riktigt förtrollande. För en ingående överblick av denna kniv kolla in Jimmys video.
0900 recension av Jimmy Knife and Life
Eller om ni vill köpa den så hittar ni den här:
Zero Tolerance 0900 på knivshop.se

0450 är designad av Dmitry Sinkevich och bygger på hans hyllade 0454. Den är en mindre och smidigare version av 0452 vilken har låssida i titan och displaysida i kolfiber. Även om jag är mycket förtjust i 0452 så är den lite väl mycket att ha i fickan. 0450 passar det ändamålet betydligt bättre. Den är liten och smidig och väger endast 82 gram, vilket är riktigt bra för en kniv som är nästan 19 cm lång. De röd-anodiserade aluminium distanserna är riktigt läckra och ger kniven lite extra liv. Nedan hittar ni en länk till den i shopen.
Zero Tolerance 0450 på knivshop.se

Båda dessa knivar rekommenderas starkt.

Här är en bild som visar designen på Kizer Vanguard Perock av Mikkel Willumsen. Den kommer enligt Mikkel bli färdig i januari. Senare kommer en exklusivare Bladesmith version också.

Bilden är publicerad med tillstånd av Mikkel Willumsen.