– bra har blivit bättre!

Ibland undrar jag om jag är ett unikum och om det verkligen är bra. Det som fick mig att fundera kring det är formatet du möter här, den skrivna recensionen. En halvt utdöd konstart. Jag har nämligen googlat och inte hittat någon enda sådan som avhandlar CRKTs Pilar IV, trots att modellen funnits ett bra tag nu. Det betyder att jag antingen är dålig på att söka eller att det inte finns. I vilket fall är det här ett försök att rätta till det missförhållandet.

CRKT Pilar IV

För den initierade kniventusiasten behöver designern bakom Pilar IV ingen närmare presentation. Det är förstås vår käre södra nabo Jesper Voxnaes som formgivit såväl den här som de andra knivarna i serien. Som ordningsnumret upplyser om finns det tre tidigare versioner. Generellt kan förändringarna sammanfattas med att kniven vuxit över tid samt ändrat bladform. Originalet hade ett sheeps foot-blad som mätte sex centimeter och nu är bladet nästan uppe i åtta.

Den kan nämnas att för den som tycker sig känna igen namnet “Pilar” så är det inte så konstigt då det var namnet på Hemmingways båt. Om jag inte missminner mig finns den fortfarande att beskåda i Havanna om du har vägarna förbi Kuba.

Större, snyggare och bättre – Pilar IV

Kortversion: CRKT Pilvar IV, det är inte bara ordningsnumren som vuxit utan även kniven och så även användningsområdena

Blad

Till skillnad från både Pilar och Pilar II, även kallad “Pilarge” som båda har sheepsfoot-blad hittades redan på Pilar III en något spetsigare form. Ett blad som möjligen kan beskrivas som en modifierad Wharncliffe. Det hade då vuxit till 7,5 cm.

Den utvecklingen verkar nu ha nått sin fullbordan i och med att det här bladet är en clip point och att det mäter cirka 79 mm. Bladet har en höjd på 27 mm och en mycket distinkt klippt del av bladet som också fått en tydlig falskegg. Bladet har en kort rak egg och en uttalad buk, något som Voxnaes ofta inkluderar i sina alster. Överlag tycker jag att det är ett attraktivt blad och finishen är en trevlig satin.

Märkningen är tämligen diskret den också med CRKTs logotyp på en sida och Voxnaes på den andra. Tacknämligt har de minskat storleken på sin font. Ett område inom vilket CRKT var notoriskt dåliga för att inte säga usla förr i tiden.

En snygg clip point är ett gott försäljningsargument

CRKT har med den här kniven och några andra frångått sin stapelvara som är kinesiskt Cr8-stål. Istället används D2. Det är ett verktygsstål som ibland kallas “semi-rostfritt”. Det vill säga det kan rosta men är tämligen motståndskraftigt mot korrosion trots allt. I övrigt kan det härdas rätt hårt och håller en egg någorlunda väl.

Sedan får jag väl tillägga att jag inte tycker att CRKT är experter på härdning och värmebehandling rent generellt och detsamma gäller här. Det här stålet känns tämligen mjukt och håller inte skärpan riktigt lika bra som andra D2-varianter jag testat. Men det är mer av en känsla än något jag har exakta siffror på så ta det för vad det är. Sådant kan trots allt variera även från kniv till kniv. Men det är sant för det här exemplaret.

Bladet och för all del resten av kniven är designad av Voxnaes

Tjockleken är maffiga 3,8 millimeter och det är inte helt ovanligt för knivar designade av Voxnaes. Varför han vill ha så tjocka blad är jag lite osäker på. Möjligtvis är det en utseendefråga. Pilar IV hade inte behövt ha mer än 3 mm från början i mitt tycke.

Men i gengäld hittas den tjockleken mest i bladryggen och vid ricasson då kniven har en tämligen hög flatslipning. Det tunnar ut stålet till 0,4-0,5 mm bakom eggen.

På tal om egg så var den från fabrik en smula ojämn. Sedan har man från CRKTs sida misslyckats med att få till plunge line trots det stora urtaget. En bedrift i sig och resultatet blir att eggen blir assymetrisk där. Eggen har inte samma vinkel på båda sidor. Kniven var inte heller helt vass. Någorlunda duglig men inget att skriva hem om.

Den här bladformen är mycket praktisk om än kanske något spetsig för somliga. Men spetsen är i gengäld mycket bra. Den penetrerar det mesta som kan vara aktuellt. I en värld av plast är det dessvärre en mycket eftertraktad egenskap. Inte minst märker jag det på jobbet där det öppnas en del förpackningar. Något man inte gärna använder köksknivarna till. Även om jag från stund till annan ertappar någon kollega med att göra just det.

Överlag fungerar Pilar IV till det mesta i EDC väg. Mycket tack vare att bladet blivit längre. Men i gengäld kan sägas att hade urtaget för fingret minskats eller avlägsnats så hade det funnits plats för väsentligt mycket mer tillgänglig egglängd i relation till handtagets storlek.

Handtag

Egentligen tillhör Pilar IV en typ av knivar som jag inte gillar. De med en presentationssida och en markant låssida. Förutom att det ger ett assymetriskt utseende så ger de olika materialen även olika känsla mot handen och i de värsta fallen blir även balansen lidande. Det finns de knivar som upplevs som de har slagsida i handen. Så är inte fallet med den här kniven, tack och lov.

Sedan blir en kniv med en stålsida och därtill en back-spacer i metall ingen lättviktare hur man än vrider och vänder på det. Men Pilar IV är inte gigantisk så vikten stannar ändå på 112 gram. Längden på handtaget är 10,8 cm, tjockleken 10,7 cm och höjden cirka 2,55 cm.

Till skillnad från den första utgåvan av Pilar bjuder fyran på ett mycket rymligt handtag

Presentationssidan är gjord av G10 som i det här fallet är tämligen mesig. Den kunde vara något grövre för bättre fäste helt enkelt. Särskilt som det är ett material som har en tendens att bli slätare med åren. Mina äldsta kniv med G10-sidor är snorhala nu, läs Benchmade AFCK.

Låssidan består som sagt av blästrat stål. En finish som emellertid är sympatisk i mitt tycke då den kontrasterar mot den blankare bladet. Jag har lite svårt för knivar som flyter ihop helt i nyanserna.

Pilar IV är delvis öppen i ryggen med en back spacer i mässing

I ryggen hittas en överraskande färgklick i form av en back spacer gjord i mässing! Det minskar förvisso inte vikten men det känns ändå som en lyxig detalj och kanske något man inte här helt van vid från CRKT.

Det är också i den som det rymliga fånglinehålet återfinns. Ett fånglinehål som tyvärr fått dominera över placeringen av clipet. Men å andra sidan behöver en kniv döpt efter en båt ett sådant hål. Är det någonstans en fästpunkt för kniven är välkommen så är det till sjöss. Risken att din dyrgrip försvinner med ett försmädligt plums är annars överhängande.

Hela konstruktionen är skruvad med två skruvar per sida utöver pivotskruven. De är för övrigt fippligt små T6or. De kunde gott vara ett dimension grövre samt fått platta huvuden. Det finns andra knivmärken som klarar det i den här prisklassen.

Handtaget har i övrigt helt flata sidor utan rundning utöver en liten fasad kant runtom. Det skulle kunna gjort att kniven känts kantig. Men i det här fallet har Voxnaes lyckats riktigt väl. Pilar IV är en kniv som är mycket sympatisk att hålla i och även att arbeta med.

Den här kniven bjuder på mååånga greppmöjligheter tack vare ett rymligt forward choil

De grepp som passar mig bäst på den här kniven

Men det får direkt sägas att det är förutsatt att du gillar “forward choils” det vill säga stora urtag i bladet gjorda för att placera ett pekfinger i. Gör du inte det och greppar kniven i ett vanligt hammargrepp med fingrarna bakom fingerskyddet så hamnar handen och därmed kontrollen mycket långt från själva eggen. För mig är det ett nästan oanvändbart grepp på den här kniven. Så i praktiken är greppmöjligheterna inte riktigt lika många som i teorin.

I gengäld fungerar de som återstår på ett förträffligt vis.

Öppning och lås

Det är inte ofta man stöter på en kniv i den här prisklassen med så snärtig öppning. I alla fall inte från CRKT. Själva öppningen sker via ett rymligt avlångt hål i bladet. Både form och placering får mer än godkänt. Kanten på hålet är inte bruten så den känns något vass men den ger i gengäld gott fäste så att tummen inte halkar.

Utöver tummetott kan även pekfingret användas på baksidan i ett pekfingersnärt för den som föredrar den metoden.

Bladhålet fungerar utmärkt för att öppna kniven

En annan detalj som inte fanns på originalet är kullager. Nu hittas IKBS-lager i kniven vilket bidrar till en sjutusan till fart. Särskilt som CRKT i det fallet lyckats trimma motståndet i detent-kulan till nära perfektion för att åstadkomma det resultatet. Kniven känns extremt “krispig” att öppna, det känns lite som att bryta spagetti att öppna Pilar IV.

CRKT har fått till ramlåset riktigt bra

En fördjupning i presentationssidans G10-material underlättar åtkomst till låsarmen

På samma vis har man lyckats väl med låset. Tidigare har jag blandade upplevelser av låsfunktion från det här märket men på Pilar IV är det korrekt utfört. Det ger en stabil känsla och frånvaron av spel och glapp i bladet är påtaglig.

Trots det är låsarmen lätt att släppa och tillgänligheten till den god. Nu förenklas konstruktionen av att materialet är stål vilket alltid är lättare att trimma än titan. Av samma skäl behövs inte översträckningsskydd och låsarmsförstärkningar. Men sammantaget ett mycket bra lås

Att bära

Mellanmjölk brukar man säga om saker i Sverige som är lite för lagom. Det kan sägas om hur den här kniven upplevs i fickan också. Det finns inget direkt att reta sig på, inga vassa flipperfenor eller hörn, bakänden är möjligen lite för spetsig men ändå inte så man irriterar sig på den. Vikten är inte direkt avskräckande och clipet fungerar dugligt. Men Pilar IV är heller ingen kung i vare sig fickan eller i baren.

Ett enkelt clip i fjäderstål

Pilar IV kommer med ett så kallat deep ride-clip, gjort för att kniven skall sitta djupt var än den vilar. Men nu gör kniven inte det ändå eftersom Voxnaes ville inkludera ett mycket väl tilltaget fånglinehål. Det tvingar positionen på clipet till en annan plats på handtaget och resultatet blir en kniv som sticker upp en bit ur fickan.

I fickan syns rätt mycket kniv för att inte vara större än vad den är

Clipet är en ordinär variant gjord av ett stycke stansat fjäderstål med ett hål i för att göra det möjligt att komma åt de två T6-skruvar som det är fäst med. De är förtjänstfullt försänkta i själva clipet och det i sin tur i metallen på låssidan. Det ökar det tillgängliga utrymmet under clipet för att ge plats åt tjockare tyg samtidigt som det minskar risken att materialet skall fastna när kniven dras eller stoppas undan.

Däremot kan det inte flyttas någonstans. Exempelvis inte till vänster sida vilket gör att vänsterhänta icke göre sig besvär med att skaffa den här kniven. Det tycker jag är lite svagt.

Sammanfattningsvis

Trots att allt inte är enbart rosendoftande så blev det här tämligen snabbt en av mina favoritknivar från CRKT. Åtminstone i den här prisklassen. CRKT har nämligen tidigare gjort misstaget att när de uppgraderat någon av sina modeller från 8Cr-stål till exempelvis D2 har de hissat priset till närmast fåniga nivåer för att kompensera. Så är inte fallet med den här kniven. Riktpriset är på hemsidan är sjuttiofem dollar. I Europa kan den fås från ca 900 kr beroende på inköpsställe.

Därtill är Pilar IV en tämligen välbyggd historia. Några små smolk i glädjebägaren finns ändå som att pivotskruven envisas med att skruva upp sig. Något som en liten droppe Loc-Tite förvisso tog hand om.

CRKT Pilar IV är ingen oäven EDC-kniv med tämligen allroundbetonade egenskaper

Sedan är jag egentligen är jag inte förtjust i handtag som har sidor gjorda i två olika material som nämndes tidigare. Fast skall man gå tillväga på det viset och därtill göra låssidan i stål är det här ett exempel på när det är väl utfört. Balansen och känslan i kniven är nämligen god. Trots materialvalet får jag väl säga. Ännu bättre hade varit om man gömt den uttunnade delen av låsarmen på insidan av handtaget.

I fickan är kniven sisådär, inte dålig – det vore att ta i men heller inte i topp. Clipet är fövisso av deep ride-typ men tyvärr är inte resten av kniven det då man envisas med att ha ett stort hål för fånglina. Men det kanske är tvunget på en kniv döpt efter en båt?

Ergonomisk succé eller inte, det beror på användarens inställning till “choils“. Används det är den här kniven mycket bra, annars inte alls. Detsamma kan sägas om sättet att öppna kniven. Endera gillar du bladhål eller inte. I vilket fall är den här varianten mycket väl fungerande.

Pilar IV, en mycket ergonomisk kniv om du gillar “choils” vill säga

Därmed kan sägas att kniven är lite polariserande. Vet du med dig att de egenskaperna är något du uppskattar är det här en mycket sympatisk bekantskap.

Sedan ser bladet på Pilar IV närmast ut som ett litet Bowie-knivsblad vilket för mig är ytterligare ett försäljningsargument. Mest för att det är snyggt. På köpet får du en bra spets både på din kniv och kanske i tillvaron?

Specifikation:

Längd utfälld: 186 mm
Längd hopfälld: 108 mm
Vikt: 112 g
Bladlängd: 78 mm
Godstjocklek: 3,8 mm
Bladstål: D2
Handtag: stål/G10
Lås: frame lock

Producerad av: CRKT, tillverkad i Kina

/ John

– taktisk fällkniv med vintage-vibbar

Det fanns en tid då den här kniven var en halvt helig Graal för mig. Det var någon gång på nittiotalet och internet var inte en källa för knivar än. Då fick man bläddra i och köpa svindyra tidskrifter som “Blade” och “Tactical Knives” som återfanns i en välsorterad tidningskiosk i stan. Den heliga fyrklövern vid den tiden när det handlar om “tactical knives” som inte var customknivar var Spyderco Starmate, Gerber CF, Benchmade AFCK och så ursprungsversionen av den här kniven Camillus CUDA .*

Fyrklövern som hade fler blad. De fem stora i kategorin “tactical folders” från 90-talet, Al Mar S.E.R.E, Camillus C.U.D.A, Gerber CF, Benchmade AFCK och Spyderco Starmate

Det var dock en annan era och mycket har hänt med märket Camillus sedan dess. Det bör därför påpekas att det här är en enklare nyutgåva av den kniven. Men modellen är densamma. Och eftersom jag har de övriga var jag tvungen att ha den här också!

Camillus C.U.D.A. 9″

“C.U.D.A” står för övrigt för Camillus Ultra Design Advantage och syftade bland annat på det helt unika öppningssystemet. Det här var som sagt innan flipperfenor och kullager associerades med fällknivar eller åtminstone hittades på produktionsknivar.

Originalet var därmed en av de mest snabböppnade knivar som fanns att tillgå jämte stiletter och så kallade “gravity knives”. Det jag uppskattar mest med den är den innovativa andan den utstrålar mer än funktionen som inte alls är ultimat för att vara ärlig.

CUDA 9″, en retrosnygg kniv med ett unikt öppningssystem

Kortversion: Camillus C.U.D.A., retrochick kniv med nydanande teknik som tiden sprungit ifrån.

Blad

CUDA ståtar med ett i mitt tycke rätt snyggt blad. Möjligen kan det karaktäriseras som en drop point även om jag nog tycker att det är en spear point med sitt nästan symmetriska utseende och sin kraftiga falskegg. Den kan dock inte slipas eftersom den sticker ut ur handtaget när kniven är ihopfälld.*

Sedan går det inte att missa att bladet är svärtat. I det här fallet är det mest för att kniven skall se mer brutal ut då stålet inte är särskilt benäget att rosta. Man använder nämligen AUS8. Frågan är varför, inte för att det är ett uselt stål, det är det nämligen inte. Men det är ett japanskt stål och kniven är tillverkad i Kina och de har andra stål som egentligen är minst lika bra. Om stålet kan annars sägas att det är lika daterat som designen och att det inte används särskilt frekvent längre. Det är tämligen rostfritt, lättslipat, håller inte eggen särskilt väl och ligger väl ok vad gäller slaghållfasthet för att vara ett rostfritt stål kan väl egenskaperna sammanfattas. Möjligen kan stålvalet spåras tillbaka till originalet som hade blad i ATS-34 om jag inte missminner mig.

Bladet är strax under decimetern långt och svärtat

Det är ett tämligen substantiellt blad med en längd på 9,7 cm och en höjd på 2,4 cm. Extra mycket kraft utstrålar det då godstjockleken är väl tilltagna 4 mm. Slipningen är en tämligen låg sabeslipning och därmed kan befaras att den här kniven skall vara alldeles hemsk att skära med.

Men på den punkten har Camillus räddat bladet genom att förse den med en skålslipning. Något som inte är helt lätt att se mitt i det mörka och ett av få sätt att få till en duglig egg på ett tjockt och inte särskilt högt blad.

I bladet hittas japanskt AUS8-stål

Fabrikseggen är emellertid inte mycket att skryta med. Särskilt vass var den inte utan snarare bitvis halvskarp. Det gick att skära papper med den med visst beskvär så förstår ni ungefär vad jag menar. Därtill har kniven redan från början tendens till vad som på engelska brukar kallas “smile”, dvs att eggen inte är rak in mot ricasson. Sedan kan tilläggas att inte den arean heller inte är helt symmetrisk sedd ovanifrån. Detsamma kan sägas om den falskeggen som inte har samma vinkel på båda sidor. Ett typiskt exempel på att det gått undan vid produktion.

Väl satt i arbete uppträder kniven som den ser ut. Inte särskilt effektiv med andra ord. Det som är undantaget är att penetrationssnitt är bra. Det är ett spetsigt blad. Kartong och liknande material skär den också men inte utan ansträngning på grund av geometrin. Det krävs mer kraft helt enkelt. Detsamma gäller förstås nylonrep vilket jag även brukar testa på. Det här är ingen kniv jag skulle få för mig att tälja med så det har jag faktiskt inte ens givit mig in på. Camillus CUDA är långt från en friluftskniv.

Handtag

Konstruktionen av den här kniven kan sammanfattas med att den ar en bas i en invändig stålram som är öppen i ryggen samt klätts med handtagssidor av G10 som skruvats på plats. I ryggen hittas distanser av enklaste slag, den är inte ens tunnformade utan bara raka rör, bokstavligen i det här fallet. Om det skall betraktas som snålt eller enkelt och ändamålsenligt är öppet för diskussion. Ni vet “form follows function”-argumentet.

G10-materialet är mellangrovt vilket ger ett visst fäste. Särskilt när det kombineras med ett urtag för pekfingret samt en tumramp på bladet. Men det är också det enda som gör det. I övrigt är handtaget mycket rakt som synes.

Handtagssidor i finmönstrad G10

Formen på handtaget liksom hela kniven för övrigt är lite av en utflykt i retro-världen. Allt med det är inte bra. Själva grundformen är duglig i all sin enkelhet men utförandet är det inte. Dels har man valt att ha ett tjockt blad som sedan har mycket luft kring sig. Det är ett rejält avstånd mellan bladbasen och insidan på ramen. Det ger en mycket bred öppning och när det sedan kombineras med för knivstorleken mycket tunn ram och lika spinkiga sidor G10 ser resultatet billigt ut.

Det behöver inte betyda dåligt men det finns en stor nackdel eller snarare ett par med den lösningen.

Kniven är öppen i ryggen och här syns även de något märkliga proportionerna mellan totaltjockleken på handtaget och sidorna

Den första och största invändningen jag har är praktisk. Det blir helt enkelt inte särskilt bekvämt att hålla i åtminstone om man skall utföra något tyngre arbete. En stor kniv lockar gärna till det. Det eftersom tunna sidor ger snålt med material som ligger an mot handen både i tumvecket och mot lillfingret om man vill nyttja lite kraft i skären. Men i ärlighets namn är det inte till bushcraft eller friluftsliv som den här kniven är designad. Så att den inte här helt bra på det området kanske inte skall hållas mot designen. Möjligen kan ett par handskar hjälpa till med det skall inte vara nödvändigt.

För lättare uppgifter och med kniven i ett sabelgrepp är den enkla handtagsformen däremot förvånansvärt bekväm.

De flesta grepp fungerar men försök inte att greppa kniven i nypan för finarbete, det går inte alls

Storleken är väl tilltagen. Längden uppgår till 12,8 cm vilket matchas av en höjd på 2,7 cm. Tillgänglig greppyta bakom fingerskyddet är elva centimeter. Men utformningen av skyddet gör att du kan placera ett pekfinger där om du vill krypa närmare bladet med handen. Tjockleken mäts till 1,34 cm enligt mitt skjutmått.

Måtten ger gott om plats för hela handen och det blir till och med lite över. Då formen är okomplicerad är det inga problem att vare sig använda alla grepp eller skifta mellan dem.

Öppning och lås

Förutom själva grundformen är det under den här rubriken som den stora innovationen eller den som var det en gång i tiden, återfinns. Själva C.U.D.A -systemet.

Det består av en disk som glider i ett v-format spår. Själva öppnandet av kniven går till så att man pressar med tummen på disken och för den framåt och utåt och sedan enbart framåt varpå bladet öppnas. Tämligen genialiskt kan tyckas. Ja, till någon kom på flipperfenan förstås.

Den unika disken är lätt att komma åt men inte lika lätt att använda

Problemet med den här metoden är att den kräver stor exakthet. Du kan inte trycka “knappen” eller disken nedåt/inåt för då händer inget eller åtminstone mycket lite. Den måste pressas framåt och lite utåt för att följa spåret men även lite nedåt för att trycket/friktionen skall bibehållas. Den sista biten skall den rakt framåt. Det hela hjälps av en liten snärt på handleden varpå du kan få rätt bra fart på bladet.

Utan den snärten blir inte öppningen fullt lika snabbt. Därtill är bladet för tungt och framförallt hävstången liten. Det beror på att själva disken rör sigt väldigt nära pivotsksruven. Det är av samma skäl tumknoppar är mer effektiva om de sitter längre ut från sin rotationspunkt på en bredbladig kniv. Mer hävstång helt enkelt. Det saknas här.

Disken löper i ett v-format spår som det gäller att följa när man öppnar kniven

Det kan även sägas att den där snärten kan förstärkas och om man vill kan man kasta ut bladet helt utan att använda disken. Det är även det snabbaste sättet att öppna kniven även om det inte är med flit som den fuktionen uppstått. Den finns för att moståndet från detent-kulan är något för klent. Inte så att det är farligt i fickan. Räddningen finns där i att kniven sitter på “fel” håll med spetsen nedåt.

Ett annat problem med den här lösningen är att själva disken för att kunna glida fritt sitter löst. Det gör att den oavsett bladets position låter, den rasslar om du skakar kniven. Även det är något som gör att kniven känns billigare än vad den är. Det är inte ett praktiskt problem men något som de flesta kniventusiaster inte uppskattar.

En rätt tunn liner lock står för säkerheten

Låset är inte mycket att orda om. Eller jo, lite faktiskt. Det är förvisso en enkel och rättfram liner lock men det finns ändå något att säga. En sak är att den är klen! Ramen är inte kraftig och därmed är inte låsarmen det heller. Därtill låser den rätt sent vilket tyder på att geometrin mellan låsarm och bladbas inte är helt hundra. Jag har hört om andra som haft problem med själva funktionen men det gäller inte det här exemplaret. Låset tar ordentligt i det här fallet och något glapp är det inte i bladet. Inte heller något spel i höjdled och det är jag tacksam för.

Låsarmen är mycket lätt att komma åt tack vare ett mer än generöst urtag i motstånende handtagssida.

Att bära

CUDA är en klump i fickan. Det är enklaste sättet att beskriva den på. Som tidigare nämnts är den tämligen tjock även om sidorna är tunna. Om du därtill lägger till en maffig längd och ett härligt omodernt clip så blir inte resultatet det bästa på den här parametern.

Kniven är därtill tämligen tung även om 149 gram inte är extremt för storleken. Men det gör den inte till någon lättviktare heller.

Ett clip som endast kan fästas i “fel” ände

Clipet är inte riktigt det senaste skrev jag ovan och med det avser jag såväl utseende som funktion. Fyrkantiga clip ser man inte ofta nuförtiden och särskilt inte ett som inte går att flytta alls. Lägger du till det faktum att kniven enbart kan bäras med spets nedåt så har du som sagt ett clip från förr.

Annars kan sägas att det är ett vanligt stålclip som skruvats på plats med tre stycken små T6-skruvar.

Både clipet och kniven är väl synliga när de bärs i en ficka

Funktionen är duglig men inte mer. Rampen är stor nog och spänsten faktiskt tillfredsställande. Däremot sticker mycket av kniven upp enligt den gamla devisen att om det inte gör det kan man inte dra sin kniv. Något jag inte alls skriver under på men det är ämnet för en annan diskussion.

Med det sagt behöver det inte vara helt fel att just den här kniven bärs som den gör. Själva öppningsmekanismen gör att den ändå inte kan användas med vänster hand och därtill är den lättare att komma åt om man först drar kniven och sen snurrar den ett halvt varv i handen innan bladet fälls ut.

Sammanfattningsvis

Inledningsvis skrev jag att Camillus CUDA närmast var en trofé för mig. Frågan är om den motsvarar förväntningarna som följer med det? Svaret är nog både ja och nej. Det beror nämligen på vilka skor den skall uppfylla och vilken roll den spelar. I mitt sinne är den fortfarande rätt häftig och den fyller därmed sin plats i samlingen eller möjligen knivhögen. Därmed inte sagt att det med nödvändighet är en “bra” kniv. Snarare är det så att den representerar något annat, en tidsepok i det här falllet.

Camillus Titanium-serie gånger två, Tyrant och C.U.D.A. 9″

Om man bortser från det är det kanske trots allt så att utvecklingen sprungit ifrån den här modellen. Mycket av det som en gång var både nytt och unikt känns idag tämligen daterat och lite överkomplicerat. Inte minst gäller det öppningssystemet. En stor invändning är att “CUDA”-lösningen med disken kräver tämligen god finmotorik vilket är uruselt när man exempelvis är stressad eller kall om fingrarna. Därmed faller både det “taktiska” och rent praktisk användning i allt utom värme och solsken. Det är en invändning redan på designstadiet.

Lösningen är därtill inte särskilt kvick jämfört med vad som finns på marknaden idag. Sedan rasslar det om disken, det är inte ett plus det heller även om det inte är avgörande i sig. Den har spelrum vare sig kniven är öppen eller stängd.

Sedan tycker jag att själva konstruktionen av handtaget ser billig ut men det är inte enbart Camillus fel utan mer tidsandan från vilken CUDA härstammar missänker jag. Det eftersom Spyderco Starmate vars design är ungefär samtida har samma lite märkliga förhållande mellan handtagssidor och tomrum. Men det resulterar hur som haver i ett handtag som är både tunt och tjockt på en gång vilket är en bedrift i sig.

Billigt ser det även ut med ett stort gap mellan blad och ramsidor. Det är heller inte praktiskt då det ger mindre stöd åt bladet och tillåter smuts att tränga in där. Faktum är att du kan känna att kniven är klen. Om du tar tag i bladet och bänder i sidled flexar kniven på samma vis som Benchmade Bugout gör.

Det vore dessutom något som lätt kunde åtgärdas på en version 2 som det här handlar om. Det känns inte som tillverkaren brytt sig om att förbättra modellen när chansen gavs vilket är ett minus.

Camillus C.U.D.A är en nostalgikniv för mig, frågan är vad den är för dig?

Efter att ha umgåtts med Camillus CUDA 9″ ett längre tag så har har glorian inte hamnat helt på sned men glöden falnat lite kan man väl uttrycka det. Det är inte en särskilt praktisk kniv och frågan är om den ser tillräckligt “cool” ut för den som inte har några minnen knuten till den? Det är en fråga jag har lite svårt att svara på. För trots att jag nog inte anser att det är en bra eller ens särskilt välbyggd kniv så är den heller inte dålig och jag tycker den är lite charmig på något avigt vis. Den är trots allt unik!

Specifikation:
Längd utfälld: 225 mm
Längd hopfälld: 128 mm
Vikt: 149 g (vägd av mig)
Bladlängd: 97 mm
Godstjocklek: 4 mm
Bladstål: AUS8
Handtag: G10
Lås: liner lock

Producerad av: Camillus, tillverkad i Kina

/ John

* Sedan tidigare fanns även ett par till, dels de första customknivarna från Terzuola men även Spyderco Police förstås.
** Något som inte gäller en annan “stridskniv” från samma era, nämligen Gerber CF som kan dubbelslipas för den som önskar det.

Vad jag tittar på när jag recenserar knivar – de 100 punkterna!

Den här genomgången är en lätt reviderad version av en text jag publicerade för flera år sedan. Den ingick i en liten serie som ämnade förklara hur åtminstone jag resonerar och tänker när jag recenserar något. Bakom en sammanfattning som kanske lyder “Kniven skär väl, har godkänd ergonomi men upplevs lite tung i hand samt är trevlig att se på” döljer sig en hel del visade det sig.

Så här formulerade jag mig om ämnet då det begav sig.

För att travestera ett känt filmcitat “Livet är som en låda knivar, du vet aldrig vad du får”.

Nu blir det “nörderi” på hög nivå. Dags att gräva ned sig i specialintressenas allra djupaste träsk och förbli där ett gott tag.

Det här med att recensera något blir vad man gör det till och det gäller förstås inte bara knivar utan allehanda ting.

För att sortera i tankebanorna har jag under en period valt att sätta de olika delarna jag undersöker när jag recenserar fällknivar på pränt. Det blev en tämligen diger lista visade det sig. Det är fler detaljer som studeras än vad man vid första anblicken kan tro. Sen gäller det att sammanfatta alla intryck och koka ned det till en läsbar text även om jag tenderar att vara tämligen utförlig därvidlag. Kanske till och med långrandig?

Listan är inte komplett än och det här är en text som kommer att revideras efter hand men i skrivande stund omfattar mer än etthundra punkter och ser ut som följer:

A. Första intryck

Hur ser kniven ut och hur upplevs den inledningsvis?

(förpackning/ask/låda)

1. Vilket formspråk har kniven?

• Är den: Traditionell/modern?
• Liten/stor?
• Slank/grov?
• Lätt/tung?
• Har den: Format/rakt handtag?
• Mycket/lite friktion i greppet?
• Finns det något tydligt utmärkande eller unikt?

2. Hur är detaljerna utformade?

• Vilken typ av skruvar är aktuella? Mejsel/stjärn/torx/specialhuvuden, storlek, pivot – dekorativ eller standard etc?
• Hur ser eventuellt clip ut? Utseende och placering, flyttbart eller ej?

3. Vilken färgställning är aktuell?

• På: Blad?
• Sidor/skollor/bolster?
• Skruvar, pivot, ram?
• Backspacer/distanser?
• Logotyper och märkningar?
• Clip?

4. Övriga bedömningsområden

• Hur upplevs passning och byggkvalitét (“F&F”)?
• Är ytbehandlingarna som beskrivet? Exempelvis tumlade, blästrade eller slipade ytor, bladbeläggningar, färg etc
• Hur känns kniven att greppa i hopfällt läge?
• Hur är balansen i hopfällt läge?
• Är det lätt att byta grepp eller vända kniven när den är hopfälld?
• Hur upplevs fattningen när kniven skall öppnas?
• Förutom tidigare nämnda form, hur uppfattas storlek på handtaget – längd, höjd och tjocklek?
• Vilka är proportionerna mellan handtagets storlek och bladets längd?
• Hur ser övergångar mellan olika material och komponenter ut?
• Vilken kvalité är det på ytbehandlingarna?
• Kvalitet på skruvar (senare)
• Sitter bladet/bladen centrerat i ramen?

B. Öppning och lås

1. Hur känns kniven att öppna

• En eller flera – går kniven att öppna med mer än en metod?
• Vilken typ av öppningsmekanism är aktuell? Flipper, hål i bladet, tumknoppar, knappar/fjäder, AO, tvåhandsfattning, nagelskåra, gravitation, diskar, “wave-funktion” etc.
• Hur är åtkomsten av öppningsmekanismen?
• Är kniven ambidextriös?
• Hur känns själva öppningsrörelsen? Både vad gäller mjukhet och motstånd.
• Hur stort är motståndet som skall övervinnas för att påbörja öppning (“detent” alt “pull”)?
• Hur fungerar öppningsmekanismen under själva rörelsen?

2. Hur låser kniven och hur släpper låset?

• Om det finns lås, vilken typ är aktuell?
• Finns det någon tendens till rörelse i bladet i horisontellt eller vertikalt (glapp eller spel)?
• Är låset lätt att komma åt när det skall släppas?
• Hur stort är motståndet när låset skall deaktiveras?
• Hur känns bladet att stänga (walk & talk)? Är kniven exempelvis en “freedropper”?

C. Blad

Hur är knivens viktigaste del utformad?

• Vilken bladform är aktuell? Är det ett “normalblad” eller en drop point, clip point, upswept, wharncliffe, spearpoint, dolk, sheepsfoot, spey, pen etc?
• Är formen renodlad eller modifierad? I så fall hur?

1. Vilka mått har bladet?

• Längd?
• Bredd/höjd?
• Godstjocklek?

2. Övriga bedömningsområden

• Hur är spetsen designad?
• Har bladet ricasso – ansats?
• Styrkor respektive svagheter hos vald bladform. Generellt och i relation till tänkt användningsområde.
• Finns det dekorativa element (hål, “blodskåror” eller liknande)?
  • Tillför de någonting estetiskt och i så fall vad?
  • Om det finns sådana detaljer – hur fungerar de rent praktiskt?

• Har bladet text och logotyper? I så fall är de väl utförda och hur stora?
• Vilken typ av yta har stålet? Är det exempelvis tumlat, blästrat, polerat, målat, försett med satinfinish eller beläggning (DLC etc) eller kombinationer av dessa.
• För och nackdelar med respektive typ av ytbehandling.
• Hur uppträder stålet? Generella egenskaper och egna erfarenheter.
• Hur bra tar kniven egg och hur uthålligt är stålet?
• Är bladet lätt att underhålla med avseende på reprofilering, slipning, skärpning/bryning, strigling.
• Hur upplevs rosttrögheten?
• Vilken typ av slipning är aktuell? Är bladet: skålslipat, flatslipat, konvext slipat, mejselslipat eller variationer på dessa?
• Hur ser slipningen ut? Är bladet enkelt eller kombinationsslipat? Är sekundäreggen hög/låg, sabelslipad, “skandinavisk”, fullt flatslipad etc.
• Hur mycket gods har bladet bakom eggen?
• Hur förhåller sig slipning och geometri i relation till stålvalet?
• Hur ser relationen mellan egg- och bladlängd ut?

4. Är fabriksslipningen väl utförd?

• Är eggen jämnbred från häl till spets?
• Är eggarna om kniven inte är mejselslipad, symmetriska på båda sidor?
• Är eggen centrerad i relation till bladet?
• Hur ser området kring eventuell ricasso/ansats ut (“plungeline”)?

D. Handtag/grepp

Hur upplevs kniven i handen?

1. Hur är handtaget konstruerat?

• Har kniven ram eller ej?
  • Om ja hur är den utförd? Hel/partiell, dold/synlig, urborrrad/massiv?
  • Är konstruktionen öppen eller “hel”?
• Hur ser handtaget ut, vilken typ handlar det om? Är det exempelvis: rakt/format grepp, vinklat i relation till bladet exempelvis “pistolgrepp”, finns urtag för fingrarna, är sidorna platta/tredimensionella etc.
• Hur känns kniven att hålla i grundläggande grepp? “Hammargrepp”, “sabelgrepp”, omvänd fattning/”reverse”, “fillipino” – tummen långt fram på bladet, “icepick” – nedåtriktad, i “nypan” – “pinchgrip” med flera varianter.
• Vilka material har använts i ram och grepp?
• Hur upplevs balansen generellt?
• Hur balanserar kniven i de olika greppen?
• Hur uppfattas vikten när kniven greppas?
• Är kniven “livlig” i handen – lätt att manövrera?
• Är det lätt att skifta mellan fattningar?
• Känns eventuellt clip i handen när man arbetar med kniven?
  • Fungerar lösningen praktiskt, estetiskt?
• Finns hål för fånglina?
  • Om det finns, fungerar det rent praktiskt?

E. Att bära

• Hur är det tänkt att kniven skall bäras? Löst i fickan, med clip, i fodral etc.
• Hur ser eventuellt clip ut? Kort/långt, blankt/matt/färgat, tjockt/tunt, spetsigt/rundat, dubbelböj, etc.
• Hur ser kniven ut i fickan? Hur mycket av kniven syns, hur väl syns clipet etc.
• Är clipet flyttbart och i så fall till vilka positioner?
• Är kniven lätt att dra och stoppa undan? Hur känns friktion mot tyg, spänst i materialet, utformning av “läppen”/ramp, storlek mm.
• Hur mycket sliter kombinationen clip och material i greppet på textilier?
• Hur upplevs de faktiska måtten på kniven i fickan?
• Finns det kanter/hörn/flipperfenor som sticker ut?
• Hur upplevs vikten när kniven bärs?
• Är balansen i fickan god?

F. Funktion

Hur är kniven att faktiskt använda?

• Hur uppträder kniven generellt? Stålsort och härdning i samklang med bladform, geometri och slipning och spetsens utformning etc.
• Exempel på material som testas: Hår, papper – olika tjocklekar och typer, papp, kartong, trä – torkat och färskt, snöre/rep/tamp i olika material (t ex nylon och hampa), plast – hård och mjuk (förpackningar, “blisterpack”, PET-flaskor), mattor/gummi, buntband, tyg, tape – olika sorter, födoämnen som: rotsaker, grönsaker, kött/fågel/fisk, ost, frukt.

• Sedan undersöks
  • Hur smidig kniven är att använda vid “snabba skär” – att öppna brev, paket, förpackningar, skära av snören och andra småsysslor.
  • Hur kniven känns att använda under något längre tid som täljande och/eller matberedning.

G. Vilket “andra” intryck ger kniven?

• Hur relaterar designen till tänkt användningsområde på ett teoretiskt plan. Är formgivningen lyckad? Fungerar den som tänkt?
• Hur förhåller sig kniven till “klassen”?
  • Vad gäller: sort/stil
  • Vilken är konkurrensen?
  • Hur står testobjektet sig i konkurrensen?
• Har kniven några utmärkande egenheter som inte upptäckts tidigare?

H. Sammanfattning

En extensiv genomgång. Sen bakas de flesta upplevelser ihop till ett intryck som beskrivs med någon rad. Men likt ett gränssnitt finns det mer “under huven” än vad som visas.

1. Nyanserad, ändrad eller stadfäst uppfattning?

2. Styrkor och svagheter – vilka detaljer är bra respektive mindre bra eller t o m dåliga?

3. Därefter tillkommer:

Teknisk specifikation:

Längd utfälld:
Längd hopfälld:
Vikt: g
Bladlängd:
Godstjocklek:
Bladstål:
Handtag, material:
Lås:

Producerad av: , tillverkad i

Den tekniska specifikationen ser förstås annorlunda ut beroende på om det är en fällkniv eller en fastbladare som bedöms.

En gammal bild som jag döpte till “Knife Migration”

Alla eller delar av de här punkterna kan beaktas vid ett test av en kniv. Sen är det förstås ytterst varierande vilken vikt som fästs vid de olika delarna. Det påverkas av typ av kniv, tänkt användningsområde, ingående material, prisnivå och så vidare. Enkelt uttryckt en kockkniv, en dykarkniv, en jaktkniv och en fickkniv bedöms inte efter exakt samma kriterier. Någon hävdade att man borde göra det. Jag håller inte med och det är området för ett annat inlägg.

/ John, din knivrecensent i etern

Är ett kärt ämne för några och ett mer fruktat område för andra. Till en tredje kategori hör dem som inte bryr sig alls och som endera köper en ny kniv, då det handlar om t ex Moraknivar som används i jobbet och ofta betalas av någon annan eller använder en brödsåg till allt i köket för att “allt annat är slött”. 

Dessvärre började situationen i det kök där jag arbetar närma sig det sistnämnda. Det beslutade jag att göra något åt så nu är jag ansvarig för den biten. Gårdagen var lika solig som dagen fast det var något jag mest betraktade inifrån en snickeriverkstad. Jag slipade nämligen knivar för glatta livet. 

Köksknivar som används av många och som dessutom diskas i maskin (!?) tar mycket stryk. Men nu är det slut med vissa av de missförhållandena i vilket fall som helst. Efter att jag försökt slipa upp dem så blir det inga mer turer i diskmaskin för då blir allt mitt arbete ogjort. 

För dem som inte förstår brukar jag dra en liknelse med en bil. De flesta har en sådan i närheten om de inte äger en själv. Jag brukar fråga dem om vad de gör om de får en måsskit på motorhuven. Tar de en mjuk trasa och något milt tvättmedel eller tar sandpapper och avlägsar den med? Det sistnämnda skulle nämligen fungera det också men kanske inte är helt snällt mot lacken. 

En riktig proffsmaskin, Tormek T8 utrustad med diamantskiva och jiggar

Till mitt förfogande hade jag en eminent Tormek T8 som dessutom är utrustad med jiggar för både knivar, saxar och borr. Själva stenen är en diamantsten, grovlek 600 skulle jag gissa på. Dessvärre hade jag inget mer att slipa på. Jag hade gärna sett en något finare sten för mer polering. Nu löstes det genom att jag helt enkelt drar de sista omgångarna mycket lösare. 

Det hanns med en sju åtta knivar av varierande storlek

Sedan fanns även en utmärkt strigel och slippasta så den användes för finliret. Knivarna är inte sofistikerade nog för att få till den där sista skärpan. Det är rostfria budgetstål vi talar om. Därför gäller en duglig bruksegg snarare än en konnässöregg. Den rakar armhår med aningen tryck och skär igenom tidningspapper med lätthet och ett svagt väsande. Det brukar höras på ljudet hur eggen uppträder. Nästa vecka skall jag ta det sista gänget. Idag blev det sju eller åtta knivar, jag kommer inte riktigt ihåg. 

Sedan hade jag i åtanke att återkomma till lite olika slipsystem i inlägg här på Vasst. Det är inte alla som har tillgång till en så här pass avancerad maskin. De kostar trots allt en en bra slant. Men misströsta inte. Det finns många andra lösningar på problemet med slöa knivar. 

/ John

Jag är på ständig jakt efter knivar som både är traditionella och moderna i ett. Är knivarna dessutom franska blir mitt ha-begär outhärdligt. Därför blev jag väldigt glad när jag fick se att märket Actilam fanns hos knivshop.se.

Actilam är en ny stjärna på den franska kniv-himmeln. Märket uppkom 2013 när en känd tillverkare av skär-verktyg (till industri) slog sig ihop med en känd knivtillverkare och designade Actilams första modell (T3). Då Actilams knivar är moderna använder de sig av moderna material och metoder men de håller sig ändå fast vid traditioner. Deras flaggskepp (modellen T3) är smidd för att sedan få sin form via maskin. För att visa detta sparar de den smidda ytan på en del av knivbladet. Dessutom använder de sig av designer som för tankarna till traditionella knivmodeller.

S4:ans design är förhållandevis enkel men med moderna inslag och detaljer vilket gör att ögat stannar på kniven mer som ett intressant objekt än som ett verktyg. Kniven är ju ändå i första hand ett verktyg men i dessa eleganta knivars fall är den lika mycket en accessoar och ett portabelt litet konstverk.

Actilam S4

Ett blad som delar

Bladet har en traditionell form där spetsen går ihop i en traditionell droppoint och är av 14C28N. Det forsta man kanske lägger märket till är att istället för en traditionell nagelskåra i bladet har Actilam valt att öppningen sker med hjälp av ett urfräst hål. Detta hål påminner om formen av en traditionell nagelskåra och är på ungefär samma plats som den traditionella nagelskåran på bladet.

Jag vet inte riktigt om det är formen eller om det är bladet som ställer till det för mig. Jag har haft svårt att tycka om hur kniven presterar. Den är egentligen helt okej på att skära saker när man exempelvis använder den för att bearbeta mat. Den är även bra när man gör lättare vardagliga sysslor som att öppna brev och paket vilket oftast är allt man använder en fällkniv med traditionellt utseende till. Men på något sätt gör den det inte nog bra. Det är svårt att förklara vad felet är. Det mest konkreta är att den blir slö fort.

Stålet i bladet är som sagt 14C28N vilket är ett beprövat stål men just det blad jag testat blev slött väldigt fort. Det kan och är antagligen härdningen som är lite sämre. Kniven var när jag fick den väldigt slö, men efter någon minut på strigel var den väldigt vass. Dock efter att använt den i de dagliga bestyren ett tag återigen slö som en smörkniv. Detta är inget som kniven i sig antagligen ska beskyllas för men det blir ju ett minus för Actilam i mina ögon. Det kanske ändras när jag testar deras flaggskepp T3 i framtiden. Kniven har ändå skött sig bra när man gett den mindre ansträngande uppdrag som de i köket.

Ett av många tillfällen på strigeln

Det kan vara värt att nämna att ett vanligt användningsområde för de franska knivarna och även fällknivarna är som matknivar. Både för att förbereda maten men även när man äter den. Det är i sig inget unikt för de franska fällknivarna, att äta med sina vassa knivar gör nog ganska många. Men för detta ändamålet är faktiskt, trots den dåliga härdningen, min S4 väldigt trevlig. Den ligger väldigt bra i handen och skär med lätthet igenom kött, pizzor och bröd. Bladformen har dock en lite störande detalj när det kommer till det här ändamålet och det är hålet som fylls med smulor eller något från maten, men å andra sidan är hålet så stort så det inte på något sätt är ett problem att diska ur det.

Modern kniv med traditionell siluett

Den här kniven har som sagt ett modernt men samtidigt traditionellt utseende. Om man ser till hela knivens form som en siluett ser man tydliga referenser till de traditionella franska knivmönstren. Men när man ser till detaljer kommer det moderna och det nytänkande in i bilden. Först ser man trädetaljerna, gjorda i IPE träd eller brasilianskt valnötsträd. Dessa skalor är inte helt täckande utan ger endast en rundning av formen utan att täcka knivens skalor. Även detta anspelar på det traditionella knivmakeriet utan att dölja det moderna stålet.

En annan detalj som vittnar om det moderna är designen på pivot-skruven, alltså den skruv eller detalj som fäster själva bladet i knivhandtaget. Den har inte utseendet av de traditionella fällknivarnas nitade konstruktion eller de enklare (läs vanligare) skruvarna som pryder pivoten. Här är det istället två större konstruktioner som pryder knivens enda led.

Detaljerna i brasilianskt valnötsträd

Kniven har även ett lås vilket även det förflyttar den till de mer moderna knivarna. Låset fungerar som ett standard button-lock vilket innebär att låset regleras med en knapp. På Actilam S4 är den fjäder som får knappen att åka upp igen en del av skalan vilket även visas då låsets funktion inte täcks av trädetajlerna. Det är inte det säkraste låset men för knivens användningsområden är ett elegant lås bättre än det allra stabilaste. Låset blir även det en av detaljerna som sätter modern prägel på den traditionella siluetten.

Låsets konstruktion

Den sista och kanske viktigaste detaljen som får S4 att ta steget till det moderna hörnet är faktumet att den har ett pocket-clip, alltså en fickklämma. Detta är något man ser ofta på moderna knivar men nästan aldrig på knivar med traditionellt utseende. Här finns ett clip om än lite annorlunda från den vanliga konfigurationen.

Pivoten och fickklämman

Hur den ligger i fickan 

Detta pocket-clip, fickklämma, sitter på knivens rygg och är integrerad i backspacern. gör att kniven sitter väldigt väl i fickan. Kniven är inte väldigt hög i sin profil och detta gör att kniven nästan försvinner i fickan. Dessutom är clipet ganska litet vilket gör att knivens profil är väldigt diskret. Det gör sig även bra tillsammans med pennorna i skjort- eller kavajfickan.

Kniven smälter in bland pennorna i kavajfickan

Något måste jag säga om förpackningen kniven kommer i. De flesta knivar jag äger har kommit i kartonger eller i bästa fall i en liten kartonage-låda med urfräst profil för kniven. Den här kniven kommer i en i min mening elegant liten metall-låda. Lådan är i och för sig inte något märkvärdigt och även den har en urfräst profil för kniven. Den är i sig inget intressant men än ett avbrott från det vanliga och det är på ett sätt sammanfattningen för hela kniven.

Kniven i den stilrena lådan

Slutliga ord

Man kan säga att jag verkligen vill älska Actilams S4 men det är svårt. Jag tycker verkligen om att titta på kniven, och om den endast skulle vara i ett skåp eller man endast skulle ha den till väldigt lätta sysslor skulle den vara underbar och en verkligen stilig accessoar. Jag vill dock kunna använda mina knivar som verktyg i första hand och det exemplaret jag fick hade lite att ta igen på den punkten.

Kniven är vacker och sitter bra i handen. Bladet är av en form som passar de flesta sysslor och fickklämman får kniven att bli ett modernt konstverk som sitter underbart i vilken ficka som helst. Men en kniv är i mina ögon först och främst ett verktyg och även om det är ett avbrott från vardagen så är en kniv utan blad rätt pointless.

Ni kan köpa kniven i fråga här och på knivshop finns även resten av Actilams sortiment med flertalet versioner av både S4 och T3 hittas här.

Väl mött alla knivintresserade.

här kan ni läsa om dem senaste nyheterna från kizer

 

 

2018kizer-catalog

 

 

När det kommer till eleganta knivar vänder jag oftast blicken mot Europa. Och trots att jag premierar franska fällknivar så innebär inte det på något sätt att jag bara håller mig till knivar från det landet. Jag tycker tvärtom att det mest är roligt att se vilka knivkulturer och intressanta designer som de andra europeiska länderna producerar. Det finns då ett land som i min mening rivaliserar med Frankrike när det kommer till knivmakare med elegans, nyskapande och framför allt vackra knivar. Det landet är Italien.

När man blickar ner över kontinenten tycks det finnas en trend när det kommer till knivmakare att dra sig till en viss ort. I Frankrike är orten Thiers. I Tyskland är det Solingen. I Sverige kanske det är Mora eller Eskilstuna. Och i Italien är den orten Maniago. Där finns det ett stort antal knivtillverkare som tillverkar allt från traditionella knivar i smedjor med nästan antika anor till supermoderna knivar i de allra modernaste verkstäderna. Och det är en av dessa supermoderna verkstäder som huserar Tecnocut vilket är företaget som tillverkar knivmärket Viper.

Viper har tillverkat knivar sedan 1987 och de har hela tiden strävat efter att kombinera moderna tekniker och traditionellt hantverk. Detta syns i mina ögon mest i deras Gentleman & Collezione  repertoar där deras mest eleganta och traditionella knivar finns. Där finns knivar som använder sig av både moderna material och tillverkningssätt men med väldigt traditionella former. Där finns även moderna knivar med moderna former men som på något sätt anspelar på traditionella mönster och linjer.

En kniv som mer tillhör den sistnämnda kategorin är Viper Dan 2. Dan är en akronym och står för “Daily Assorted Needs” och är designad av Tommaso Rumici med en knivs dagliga användande i åtanke. Svaret blev då en elegant fällkniv i moderna tåliga material med en egen variant av slipjoint låsning vilket gör att den inte skrämmer någon och är laglig att bära i de allra flesta europeiska länder.

Viper Dan 2

Action stopper system

Först vill jag prata om Vipers egna variant av slipjoint-låset. Slipjoint är namnet på en traditionell mekanisk lösning på problemet att en fällkniv lätt kan öppna sig i fickan eller kollapsa när man håller i den. Slipjoint fungerar med att det går en stålbit längst med handtaget i fällkniven som agerar som en fjäder. Denna fjäder sätter spänning på bladet vilket gör det trögt att öppna och stänga kniven. Många traditionella knivar har även en fasad och jämn pivot (alltså den delen av bladet där navet går igenom) vilket gör att det även finns en tröghet när bladet är i 90 grader. Ett så kallat halfstop.

Hur en traditionell slipjoint fungerar

Action stopper fungerar däremot genom att det finns två platta fjädrar inkorporerade i knivens skalor (alltså sidorna av handtaget) med en varsin liten boll i. Denna boll går då i en fräst skåra i bladet där den går fritt förutom i vissa lägen där det är urfräst lite extra; vilket håller kvar bladet i det läget. Det finns tre lägen där dessa kulor ger en tröghet. Det är öppet, stängt och 90 grader (ett så kallat halfstop). Detta gör att knivens rygg är öppen. Detta gör kniven lite lättare och det gör den även lättare att rengöra från damm och ludd. Dessutom ger det en kniv som känns lite mer unik än andra slipjoint knivar då de som sagt är slutna i ryggen.

Här kan man se den inkorporerade fjädern samt knivens öppna design

Bladet

Viper tillverkar två sorters Dan knivar. De har siffran 1 och 2 efter sig. Detta innebär endast skillnader i bladformen då 1 betyder att bladet har en drop point form som på ett sätt för tankarna till en bowie-knivs utseende. Om det istället står 2 innebär det att bladet har en en wharncliffe form med ett subtilt uppåt-svep längst ut på spetsen. De båda bladen har även en bakre del som är till för att kunna öppna kniven med en hand och som även fungerar lite som en extra låsning av bladet eftersom den vid utfällt läge hamnar i handtaget. Vilket leder till att man även håller i den delen när man greppar kniven. Bladet har en matt sammets finish och har en flat yta som smalnar av mot eggen. Bladet är 3 mm tjockt vid ryggen och gjort av det svenska stålet Böhler N690co härdat till 57/59 HCR vilket innebär att det är ett rostfritt stål med bra skärpa och tålighet men som ändå är lätt att slipa upp till en fin och vass egg.

Bladets form 

Handtaget

Viper gör Dan knivarna med ett antal olika handtagsmaterial. Den jag har haft är den med burgundy canvas micarta vilket är en fin färg och gör att kniven skiljer sig något från de flesta andra moderna knivar som oftast går i en mer grå-svart färgskala. Handtaget är även väldigt ergonomiskt utformat med rundade hörn vilket gör att det sitter väldigt väl i handen utan att på något sätt skava. Dock tror jag inte det skulle passa att ihärdigt använda flera timmar i sträck då clipet kan skava lite lätt. Men å andra sidan är kniven inte designad för att användas till tunga jobb i flera timmar.

 

Viper Dans öppna konstruktion

Canvas micarta är kanske inte det hållbaraste av material. Men när det kommer till Viper Dan 2 behövs det inte heller, då det är en kniv som ämnar sig för lättare arbeten som att bearbeta mat och snacks i vardagen, öppna paket eller kanske skära av en irriterande tråd som lossnat från tröjan. Det är inte en kniv som man bör utföra de lite grövre arbetena med, trots att den förmodligen skulle klara även de med goda resultat för att inte vara en låsbar kniv. Kniven leder handen till lite mjukare rörelser, speciellt när man håller tummen på den jimping som finns på bakre delen av bladet som inkorporerar sig i handtaget.

De båda skalorna sitter ihop med tre vanliga torx skruv samt en lite större pivotskruv som även den är en torx. Detta gör att man utan större problem kan plocka isär kniven för bättre rengöring eller för att se hur det tidigare nämna Action stopper systemet fungerar.

Detaljerna som gör det

Dessutom finns det en mängd smakrika detaljer i handtaget som tillför en estetisk aspekt på det hela. En detalj som jag själv uppskattar mycket är den milt blånade spacer som sitter mellan skalorna i knivens bakersta del. En onödig detalj kan tyckas, men den detaljer säger så mycket om kniven. Spacern är rundad och sticker upp ur handtaget precis så mycket att man kan känna det vilket ger en intressant kontrast mellan titanets lite kalla släta yta och micartans lite strävare textur. Ett tecken på att inte bara designern utan även tillverkningen är genomtänkt med ett skarpt öga för detaljer.

Den elegant rundade backspacern och clipet

Ännu en modern detalj är att kniven har ett pocketclip och ett hål för fångstlina. Dessa detaljer är även de lösta på ett smart sätt. Pocketclipet är ett så kallat deep carry clip vilket innebär att det är konstruerat för att kniven ska rida djupt i fickan vilket Viper fått till genom att montera det i baksidan av den tidigare nämnda spacern. Detta gör att kniven åker ner lite mer i fickan utan att clipet ska behöva vara så snirkligt. Dessutom gör det det hela väldigt enkelt att byta sida på clipet då man helt enkelt byter sida på det. Dock blir man tvungen att bära kniven med spetsen uppåt då clipet bara kan sitta i de hålen som finns på baksidan. I clipet finns även ett hål som linjerar sig med det hål som går rakt igenom skalorna. Det är för att man ska kunna sätta i en fångstlina eller för att ytterligare pynta kniven. Hålet är så stort att det skulle kunna gå igenom 550 paracord men enligt min erfarenhet är det både snyggare och mycket enklare att låta bli. Främst då hålet är lite väl snävt vilket leder till att det är väldigt pilligt att få igenom 550 paracord men även för att kniven är i sig själv vacker och användningsområdena för den är inte sådana att en fånglina krävs. Dessutom om man drar fångstlinan genom både hålen i micartan och genom clipet ser det i mina ögon lite fel ut. Det material linan ska igenom blir på något sätt för tjock.

Till sist

Viper Dan 2 har länge varit en av mina favorit knivar då den är elegant i sina enkla former med snillrika detaljer. Den väger dessutom inte mycket vilket har gjort att den många gånger följt med i fickan utan att man ens tänkt på det vilket för mig är en stor fördel. Kniven är inte heller en sådan som ger en taktisk look. Utan den lyckas vara modern utan att på något sätt vara läskig. Den känns som en gentlemans naturliga accessoar och jag tror inte någon skulle bli förvånad om en sådan kniv fanns i någons kavajficka.

Jag rekommenderar verkligen den här kniven och den finns att köpa hos knivshop.se i alla varianter. Just den varianten som syns på bilderna finner ni här och fler välproducerade knivar från Viper hittar ni här. Passa på att lägga händerna på den kanske perfekta edc-kniven.

 

Väl mött alla knivintresserade

 

---

---

I helgen pågår Blade Show 2017 för fullt i Atlanta, USA. Här finner ni en sammanställning av vinnarna i custom klasserna och länkar till deras hemsidor. Håll till godo. 🙂

Best in Show: Cas and Sam Lurquin

http://www.samuel-lurquin.com/New/ckca.html

Best new maker: Phil Jacob

https://m.facebook.com/PH-Jacob-Custom-Knives-474383709418739/

Most innovative design: Grace Horn

http://www.gracehorne.co.uk

Best fixed blade: CAS

http://www.casknives.com/portal/

Best damascus: Mike Deibert

http://www.deibertknives.com/Deibert_Knives/Home.html

Best bowie: Jean-Louis Regel

http://www.jeanlouis-knives.com

Best folder: Glenn Waters

http://www.glennwaters.com

Best fighter: Josh Fisher

http://www.jnfisherknives.com

Best handle design: Ben Seward

http://bensewardknives.com

Best miniature: Glenn Waters

http://www.glennwaters.com

Best of the rest: Lloyd Studios

http://www.lloydstudios.com/id10.html

Best utility hunter: Wess Barnhill

http://www.wessbarnhillknives.com

Best tactical folder: Brian Nadeau

http://www.sharpbydesign.com

Best sword: Ron Chen

https://m.facebook.com/sakaeforge/

Best collaboration: Cas and Sam Lurquin

http://www.samuel-lurquin.com/New/ckca.html

Best art knife: David Broadwell

http://www.broadwellstudios.com

Kershaw har lovat att släppa ett samarbete mellan dem och Grant & Gavin Hawk under 2016 men det lutar starkt åt ett släpp under 2017 istället. G&G Hawk är kända för sina unika låskonstruktioner och mekanismer och givetvis kommer “Induction” ha några av dessa. Flippern sitter högt placerad på knivens rygg i ihopfällt läge vilket skapar ett naturligt motstånd vilket gör att man bygger upp en kraft innan man passerar ett läge då det plötsligt går lättare och bladet uppnår en kraftig fart. Bladet låses sedan i öppet läge av ytterligare en Hawk konstruktion vilken vid en hastig blick kan misstas för ett axis lås men detta är långt ifrån sanningen. Knappen manövrerar en liten plåtbricka med ett spår. Detta spår låser en liten pinne som sitter på bladtangen. En smått genialisk lösning helt i klass med de flesta andra Hawk uppfinningar.

Induction har även ett så kallat choil grepp där man kan greppa kniven långt fram för god precission. Detta är ovanligt för Kershaw knivar och kan öppna upp ögonen hos fans av denna konstruktion för Kershaw märket.

Handtagssidorna är av aluminium och framsidan har en ilägg av G10 för bättre grepp. Clipet kan fästas i tre olika positioner. Stålet är 8Cr13MoV i två toner, svart oxid och satin. Priset borde landa på runt 600 kr i Sverige när den släpps och jag kommer vara först i kön att köpa en.

Trots sitt goda rykte, höga kvalitet, välkända siluett och att den är så eftertraktad har inte Todd Beggs Bodega funnits med på kartan i så många år. Den har tagit knivvärlden med storm. Alla tycker något om den men oavsett vad man gillar utseendet så måste man erkänna den kvalitet, detaljrikedom och hantverksskicklighet som ligger bakom.

För ca fem år sedan insåg Todd att han inte skulle hinna möta det stadigt ökande intresset för hans knivar. Dessutom var det många som gärna skulle vilja ha dem men inte hade råd. För att tillmötesgå efterfrågan började Todd träna upp sin personal för att kunna tillverka midtech knivar av högsta klass. Faktum är att Todds midtech knivar är de dyraste i världen. Ett faktum som är svårt att förstå för många. Men när man håller en midtech Bodega i sin hand så förstår man vilken talang som ligger bakom oavsett om det är Todds egna händer eller någon av hans handfull medarbetare.

Under följande länk kan ni se mer hur det går till bakom kulisserna när en Bodega tillverkas.

http://www.britishblades.com/forums/showthread.php?162182-Todd-begg-bodega

Under det senaste året har Todd tagit ännu ett steg närmare att kunna erbjuda sina designer till alla. Han har tagit hjälp av Reate för att tillverka sin så kallade Steel Series. Det är en produktionsserie av Todds knivar. Än så länge finns Sun Tzu Kwaiken, Mini Bodega och Field Marshall. Härnäst har turen kommit till Glimpse. Ännu är inget release datum avslöjat men jag gissar på någon gång under första kvartalet 2017.

Den 12e november är ni välkomna på EDC Träff i Årsta Folkets Hus. Träffen arrangeras av knivshop.se, vilka kommer närvara och erbjuda lotteri och rabatterade priser på utvalt sortiment.

Fokus kommer ligga på knivar av olika typer och prisklasser men även annat som faller under vad som i intressekretsar kallas EDC, Every Day Carry, alltså sådant man dagligen bär med sig i en eller annan form. Det kommer även finnas utrymme för privata utställare som vill visa upp och jämföra sina samlingar.

Inträde är gratis och vi öppnar portarna kl 11:30 och stänger kl 16:00.

Ta sig hit
Det är lätt att ta sig till Årsta Folkets Hus, både med bil och med allmänna kommunikationer.
Allmänna kommunikationer: Tunnelbanans gröna linjer passerar Gullmarsplan och därifrån tar man buss 160, 168 eller 164 till Årsta Torg. Tvärbanan tar man till Valla Torg, antingen från Gullmarsplan, Alvik eller Liljeholmen. Från Årstabergs pendeltågsstation kan ta tvärbanan till Valla torg, eller buss 160 till Årsta Torg.
Med bil: Parkering finns alldeles utanför Folkets Hus. Adress , Hjälmarsvägen 26, 12052 ÅRSTA

Välkomna!

Många intresserar sig idag för att “pimpa” sina favoritknivar på olika sätt. När det gäller titan så brukar man vanligtvis välja mellan två metoder för färgläggning: elektrisk anodisering och det som i allmänhet kallas “värmeanodisering”. Eftersom det undras mycket över skillnaderna så tänker jag ge mig på en förklaring och jämförelse här.

Det är en stor skillnad på elektrisk anodisering och så kallad “värmeanodisering” som inte alls är någon anodisering då varken anod, katod eller någon form av elektricitet är inblandad. Att marknadsföra det som anodisering är därmed ganska vilseledande i mitt tycke. Jag väljer därför att kalla det “aggressiv värmebehandling”.

Värmebehandlar man en metall så förändras metallens kristallstruktur. Hårdheten och segheten påverkas. När man gör det med en blåslampa blir uppvärmningen ojämn och därmed kommer metallen få olika egenskaper på olika ställen. Detta är inte så lätt att göra ogjort som en elektrisk anodisering som enbart påverkar metallens oxidskikt. Så utan att vara en metallurg utan “endast” ha studerat maskinkonstruktion så vill jag påstå att metallens hållfasthetsegenskaper har försämrats. Huruvida det är radikalt eller inte när det gäller en knivs hållfasthet låter jag vara osagt.

Något annat som händer är att metallen deformeras på grund av uppvärmningen. Detta leder till att detaljen kommer passa och fungera sämre efter värmebehandlingen vilket absolut inte är önskvärt.

Man kan med värmebehandling skapa mönster med steglösa färgövergångar på ett sätt som inte är möjligt med elektrisk anodisering.

Elektrisk anodisering å andra sidan är en mer eller mindre reversibel metod för att ändra titanets färg. Olika metoder används för att färga olika områden i olika färger med hjälp en elektrisk spänning och ett vattenbad. Olika volttal resulterar i olika färger. Titanets renhet påverkar också resultatet. Denna metod har egentligen inga nackdelar förutom att det tunna oxidskiktet kan slitas ut och ny oanodiserad titan når ytan och därmed förloras färgen i det området. Det finns metoder för att få starkare och klarare färger. Metoderna för att lyckas med en bra anodisering är ganska välbevakade “hemligheter” bland knivpimpare då man ogärna vill dela med sig av sina kunskaper till eventuella konkurrenter.

Jag hoppas att jag lyckats räta ut några frågetecken i ämnet och att ni som nu känner er sugna på att testa att färga er titankniv kontaktar någon kunnig person som kan hjälpa er för båda metoderna kräver övning, teknik och utrustning som gemene man inte besitter.

Knivar finns i prisklasser för alla. När det gäller att identifiera den dyraste gör man rätt i att leta på auktioner. “The Gem of the Orient” lär vara den kniv som inbringat mest pengar med ett försäljningspris på 2,1 miljoner dollar. Den tog Buster Warenski 10 år att färdigställa och innehar 9 diamanter, 153 smaragder och ett jadehandtag med guldinlägg.

Om ni som jag har funderat på hur olika knivstål står sig mot varandra så finns det en bra guide här.

http://bestpocketknifetoday.com/discovering-the-best-knife-steel/

Om ni som jag har funderat på hur olika knivstål står sig mot varandra så finns det en bra guide här.

http://bestpocketknifetoday.com/discovering-the-best-knife-steel/

• CPM S35VN
2009 introducerades detta stål av CI och Chris Reeve som en utvecklad version av deras tidigare utmärkta S30V stål och döpte det till S35VN. Genom en finare kornstruktur och genom att addera små mängder niobium förbättrades segheten och förmågan till hög skärpa som redan var väldigt hög i S30V. Många hävdar att detta stål just nu är det förnämsta knivstålet med en bra kombination av seghet, förmåga till hållbar skärpa och motstånd mot korrosion.

• CPM S30V
Stål tillverkat av CI, som enbart kallas S30V). Utmärkt skärpa och rostmotsånd. Används främst för high-end knivar och dyra köksverktyg. Ett av de finaste knivstålen med optimal balans mellan hårdhet och seghet.

• M390
M390 är ett nytt superstål som tillverkas av Böhler-Uddeholm. Det använder tredje generationens metallpulverteknologi och är speciellt utvecklat för knivblad som kräver utmärkt korrosionsbeständighet och mycket hög hårdhet och utmärkt slitstyrka. Krom, molybden, vanadin och volfram tillsätts att främja skärpa och skärpevaraktighet. M390 härdar till 60-62 HRC. Tillverkarna kallar detta stål “Microclean” och det kan poleras till hög spegelglans.

• Elmax
Från Böhler-Uddeholm kommer även Elmax vilket är ett höglegerat krom-vanadin-molybden pulverstål med extremt hög slitstyrka och korrosionsbeständighet.

• BG-42
Detta stål anses anses också vara ett premiumstål med en hög egghållbarhet jämfört med stålen här nedanför. En nackdel är att det kan vara lite svårt att skärpa.

• 154CM
Ett bra hårt stål som liknar S30V och kommer från USA och som är någorlunda resistent mot korrosion. Den har utmärkt seghet för de flesta användningsområden och har en bra egghållbarhet. Måttligt svårt att slipa. Finns i flera bättre knivar från ledande tillverkare som Benchmade. Det finns även en variant av CPM 154CM, som tekniskt är samma legering men tillverkas annorlunda med mindre karbidpartiklar, men det är diskutabelt om den genomsnittlige användaren kan märka någon skillnad.

• ATS-34
Den japanska motsvarigheten till 154CM. Har liknande egenskaper som 154CM och är högkvalitativt stål som är mycket populärt bland knivmakare. ATS-34 har stor skärpevaraktighet men är faktiskt mindre rosttrögt än t.ex. 440C stål.

• D2
D2 stålet kallas ofta “rosttrögt” eftersom den saknar den nödvändiga mängden krom (14%) för att kvalificera sig som riktigt rostfritt, men det ändå ger ett bra rostmotstånd. Det är dessutom hårdare än andra stå i den här gruppen som 154CM eller ATS-34 och har därför bättre egghållbarhet. Det är därför även svårare att slipa, faktum är att du verkligen måste vara en bra slipare/brynare för att få en fin egg på D2.

• VG-10
Det här stålet liknar 154CM och ATS-34 i kompositionen men har lite mer krom, det innehåller även vanadin vilket gör det marginellt “bättre” än dessa två. Det har sitt ursprung i Japan men har även börjat användas på den amerikanska marknaden av bl.a. Spyderco. Det är riktigt hårt och går att få mycket vasst, men också en aning skört. Vanligt förekommande på dyrare japantillverkade kockknivar.

• N680
N680-stål innehåller ca 20% kväve vilket gör den extremt korrosionsbeständigt. Det innehåller också ca 1,5% kobolt, som gör att det kan göras mycket hårt och ger en bra egg då det är väldigt finkornigt. Dess egghållbarhet fär liknande som 154CM. Med tanke på korrosionsbeständigheten så är det ett bra val för knivar som kommer i kontakt med saltvatten, som seglins och dykknivar.

• 440C
Detta är ett rostfritt stål som vanligen används på många masstillverkade knivar och är ett utmärkt och prisvärt knivstål. Det har rimligt seghet samt är slitstarkt och har bra korrosionsbeständighet. Det är lätt att slipa och har den högsta andelen av kol och krom i denna grupp.

• AUS-8
AUS-8 kommer från Japan och är som 440C mycket rostbeständigt. Det har också bra seghet men behåller inte en vass egg lika bra som några av de bättre premiumstålen som har en högre andel kol. Riktigt lätt att slipa.

• 8Cr13MoV
MOV-serien av stål kommer från Kina och kan jämföras med AUS-8, men har en något högre kolhalt. Du får mycket för pengarna med detta stål, som bl.a. används av tillverkare som Spyderco.

• 14C28N
Rostfritt stål från den svenska tillverkaren Sandvik, som är en uppgradering av deras 13C26 som följer här under. Det finns litet mer krom i 14C28N men skillnaden är marginell. Ett bra stål i mellanklassen som går att få verkligt vasst.

• 420HC
Liknar 420 stålet, men med högre kolinnehåll (HC i stålets namn står för High Carbon) som gör stålet hårdare. Betraktas som ett stål i lägre mellanklassen, men används av t.ex Buck. Ett prisvärt stål som kräver bra härdning som resulterar i en bra skärpa och motståndskraft mot korrosion.

• 440A
Liknar 420HC men med lite mer krom som har som resultat förhöjda nivåer av slitstyrka och korrosionsskydd.

• 13C26
Kommer från Uddeholm och liknar 440A, men med högre kol till kromförhållande som generellt gör det lite hårdare och med bättre slitstyrka på bekostnad av rostbeständigheten. Ändå är det svårt att skilja dom åt. 13C26 och det något bättre 14C28N utvecklades ursprungligen för rakblad och som förväntat går det att få dom riktigt rakbladsvassa .

• 420 & 420J
420 & 420J ligger bland stål i den nedre delen av kvalitetsspektrumet men är fortfarande utmärkta stål för allmänt bruk. Med lågt innehåll av kol (mindre än 0,5%) ger det mjukare blad och som snabbare blir slött än stål av högre kvalitet. Det är segt och har hög flexibilitet och motstånd mot rost men det är inte särskilt motståndskraftiga mot slitage. Ett vanligt stål i massproducerade billigare knivar.

• 3Cr13MoV, En 420-typ av stål men med tillsats av molybden och vanadin.

• 5Cr13MoV, Nära 5Cr15MoV i komposition med en hårdhet på 56-58RC. Används vanligen i dyrare saxar fällknivar och jaktknivar.

• 6Cr12MoV, Nära 6Cr14MoV i komposition med en hårdhet på upp till 60RC. Bra till rakverktyg och kiruriska instrument.

• 7Cr13MoV, Den stora skillnaden mellan 7Cr13MoV och 7Cr17MoV är tillsatsen av krom. 7Cr13MoV har mindre draghållfasthet, hårdhet och slitstyrka jämfört med 7Cr17MoV.

• 7Cr17MoV, Jämförbart med 440A.

• 8Cr13MoV, Räknas som ett bättre budgetstål med en hårdhet på 56-48 RC. Används av bl.a. Spyderco, Kershaw etc. i deras budgetknivar. Liknar AUS-8 och 440B i komposition, men med något högre kolinnehåll.

• 8Cr14MoV, Nära AUS-8 i komposition. Ett ypperligt prisvärt knivstål med bra prestanda.

• 9Cr18Mo, Kinastål av högre kvalitet som används i rakverktyg och kiruriska instrument.

• CPM S35VN
2009 introducerades detta stål av CI och Chris Reeve som en utvecklad version av deras tidigare utmärkta S30V stål och döpte det till S35VN. Genom en finare kornstruktur och genom att addera små mängder niobium förbättrades segheten och förmågan till hög skärpa som redan var väldigt hög i S30V. Många hävdar att detta stål just nu är det förnämsta knivstålet med en bra kombination av seghet, förmåga till hållbar skärpa och motstånd mot korrosion.

• CPM S30V
Stål tillverkat av CI, som enbart kallas S30V). Utmärkt skärpa och rostmotsånd. Används främst för high-end knivar och dyra köksverktyg. Ett av de finaste knivstålen med optimal balans mellan hårdhet och seghet.

• M390
M390 är ett nytt superstål som tillverkas av Böhler-Uddeholm. Det använder tredje generationens metallpulverteknologi och är speciellt utvecklat för knivblad som kräver utmärkt korrosionsbeständighet och mycket hög hårdhet och utmärkt slitstyrka. Krom, molybden, vanadin och volfram tillsätts att främja skärpa och skärpevaraktighet. M390 härdar till 60-62 HRC. Tillverkarna kallar detta stål “Microclean” och det kan poleras till hög spegelglans.

• Elmax
Från Böhler-Uddeholm kommer även Elmax vilket är ett höglegerat krom-vanadin-molybden pulverstål med extremt hög slitstyrka och korrosionsbeständighet.

• BG-42
Detta stål anses anses också vara ett premiumstål med en hög egghållbarhet jämfört med stålen här nedanför. En nackdel är att det kan vara lite svårt att skärpa.

• 154CM
Ett bra hårt stål som liknar S30V och kommer från USA och som är någorlunda resistent mot korrosion. Den har utmärkt seghet för de flesta användningsområden och har en bra egghållbarhet. Måttligt svårt att slipa. Finns i flera bättre knivar från ledande tillverkare som Benchmade. Det finns även en variant av CPM 154CM, som tekniskt är samma legering men tillverkas annorlunda med mindre karbidpartiklar, men det är diskutabelt om den genomsnittlige användaren kan märka någon skillnad.

• ATS-34
Den japanska motsvarigheten till 154CM. Har liknande egenskaper som 154CM och är högkvalitativt stål som är mycket populärt bland knivmakare. ATS-34 har stor skärpevaraktighet men är faktiskt mindre rosttrögt än t.ex. 440C stål.

• D2
D2 stålet kallas ofta “rosttrögt” eftersom den saknar den nödvändiga mängden krom (14%) för att kvalificera sig som riktigt rostfritt, men det ändå ger ett bra rostmotstånd. Det är dessutom hårdare än andra stå i den här gruppen som 154CM eller ATS-34 och har därför bättre egghållbarhet. Det är därför även svårare att slipa, faktum är att du verkligen måste vara en bra slipare/brynare för att få en fin egg på D2.

• VG-10
Det här stålet liknar 154CM och ATS-34 i kompositionen men har lite mer krom, det innehåller även vanadin vilket gör det marginellt “bättre” än dessa två. Det har sitt ursprung i Japan men har även börjat användas på den amerikanska marknaden av bl.a. Spyderco. Det är riktigt hårt och går att få mycket vasst, men också en aning skört. Vanligt förekommande på dyrare japantillverkade kockknivar.

• N680
N680-stål innehåller ca 20% kväve vilket gör den extremt korrosionsbeständigt. Det innehåller också ca 1,5% kobolt, som gör att det kan göras mycket hårt och ger en bra egg då det är väldigt finkornigt. Dess egghållbarhet fär liknande som 154CM. Med tanke på korrosionsbeständigheten så är det ett bra val för knivar som kommer i kontakt med saltvatten, som seglins och dykknivar.

• 440C
Detta är ett rostfritt stål som vanligen används på många masstillverkade knivar och är ett utmärkt och prisvärt knivstål. Det har rimligt seghet samt är slitstarkt och har bra korrosionsbeständighet. Det är lätt att slipa och har den högsta andelen av kol och krom i denna grupp.

• AUS-8
AUS-8 kommer från Japan och är som 440C mycket rostbeständigt. Det har också bra seghet men behåller inte en vass egg lika bra som några av de bättre premiumstålen som har en högre andel kol. Riktigt lätt att slipa.

• 8Cr13MoV
MOV-serien av stål kommer från Kina och kan jämföras med AUS-8, men har en något högre kolhalt. Du får mycket för pengarna med detta stål, som bl.a. används av tillverkare som Spyderco.

• 14C28N
Rostfritt stål från den svenska tillverkaren Sandvik, som är en uppgradering av deras 13C26 som följer här under. Det finns litet mer krom i 14C28N men skillnaden är marginell. Ett bra stål i mellanklassen som går att få verkligt vasst.

• 420HC
Liknar 420 stålet, men med högre kolinnehåll (HC i stålets namn står för High Carbon) som gör stålet hårdare. Betraktas som ett stål i lägre mellanklassen, men används av t.ex Buck. Ett prisvärt stål som kräver bra härdning som resulterar i en bra skärpa och motståndskraft mot korrosion.

• 440A
Liknar 420HC men med lite mer krom som har som resultat förhöjda nivåer av slitstyrka och korrosionsskydd.

• 13C26
Kommer från Uddeholm och liknar 440A, men med högre kol till kromförhållande som generellt gör det lite hårdare och med bättre slitstyrka på bekostnad av rostbeständigheten. Ändå är det svårt att skilja dom åt. 13C26 och det något bättre 14C28N utvecklades ursprungligen för rakblad och som förväntat går det att få dom riktigt rakbladsvassa .

• 420 & 420J
420 & 420J ligger bland stål i den nedre delen av kvalitetsspektrumet men är fortfarande utmärkta stål för allmänt bruk. Med lågt innehåll av kol (mindre än 0,5%) ger det mjukare blad och som snabbare blir slött än stål av högre kvalitet. Det är segt och har hög flexibilitet och motstånd mot rost men det är inte särskilt motståndskraftiga mot slitage. Ett vanligt stål i massproducerade billigare knivar.

• 3Cr13MoV, En 420-typ av stål men med tillsats av molybden och vanadin.

• 5Cr13MoV, Nära 5Cr15MoV i komposition med en hårdhet på 56-58RC. Används vanligen i dyrare saxar fällknivar och jaktknivar.

• 6Cr12MoV, Nära 6Cr14MoV i komposition med en hårdhet på upp till 60RC. Bra till rakverktyg och kiruriska instrument.

• 7Cr13MoV, Den stora skillnaden mellan 7Cr13MoV och 7Cr17MoV är tillsatsen av krom. 7Cr13MoV har mindre draghållfasthet, hårdhet och slitstyrka jämfört med 7Cr17MoV.

• 7Cr17MoV, Jämförbart med 440A.

• 8Cr13MoV, Räknas som ett bättre budgetstål med en hårdhet på 56-48 RC. Används av bl.a. Spyderco, Kershaw etc. i deras budgetknivar. Liknar AUS-8 och 440B i komposition, men med något högre kolinnehåll.

• 8Cr14MoV, Nära AUS-8 i komposition. Ett ypperligt prisvärt knivstål med bra prestanda.

• 9Cr18Mo, Kinastål av högre kvalitet som används i rakverktyg och kiruriska instrument.

Definition av Kniv/Knivar

En kniv består av ett blad med en vass egg (knivsegg) och ett skaft att hålla i. Vanligen är bladet tillverkat av stål och har en platt stång instucken i skaftet, som kallas tånge.
När kniven ingår i ett bordsbestick kallas den bordskniv. Ofta är bladet då inte särskilt vasst om det inte är tandat. Det är vanligt att använda bordsbestick, alltså kniv, gaffel och sked, med samma dekor.
Om handen glider från handtaget ner till knivbladet finns risk för skärskador. Vissa knivar har därför ibland någon form av skydd som hindrar handen från att glida ner till knivbladet, en så kallad parerstång eller någon annan form av greppfunktion.
För att hålla en kniv vass under en längre period bör den slipas och brynas regelbundet.
Vissa knivar har knivbladet laserhärdat. Sådana knivblad har fått ett hårt ytskikt på knivbladets ena sida och sägs vara självslipande. Eftersom knivbladets ens sida är hårt så nöts det ohärdade materialet bort i första hand. Kvar blir det hårda ytskiktet som friläggs efterhand som kniven slits. En sådan kniv kan därför hålla skärpan även utan slipning och bryning

Knivblad

Det finns flera typer av knivblad eller klingor som är ett mer ålderdomligt namn för ett knivblad. Knivblad tillverkade av helstål är förmodligen den vanligaste typen. Finns i två varianter, rostfritt och kolstål. Dessutom finns det laminerade blad, damaskerade blad och mosaik damaskblad. Keramiska knivblad har på senare tid blivit populära på bland annat köksknivar av olika slag.

Kniven som vapen

Knivar används ofta som vapen, Att bära kniv på allmän plats är i Sverige olagligt enligt knivlagen, som infördes 1988. Undantag görs för de personer som i sitt yrke har behov av eller regelbundet använder kniv. Kniven i det militärhistoriska perspektivet är ett gatustridsvapen, men är först och främst sedan människans första historia ett livsnödvändigt verktyg. Den första kniven var tillverkad av flintasten eller en vässad benbit.

Se även knivlagen https://polisen.se/Lagar-och-regler/Vapen/Knivar-med-mera/

Traditionell brukskniv

är en kniv av enklare traditionellt snitt med sparsam utsmyckning. Begreppet har sin grund i utformningen av den svenska morakniven.

Fällkniv

är en kniv vars blad kan fällas in i skaftet. När den är hopfälld är den oftast tillräckligt liten för att få plats i en ficka. Fickknivar innehåller ibland flera andra verktyg förutom knivbladet. Dessa går på vissa knivar att låsa i utfällt läge, ibland även i infällt läge.
En liten fickkniv kallas ofta pennkniv, och användes tidigare för att vässa blyertspennor eller skära till gåspennor.
En vanlig typ av fickkniv är den schweiziska armékniven.

Vad är en kniv för DIG ?

Definition av Kniv/Knivar

En kniv består av ett blad med en vass egg (knivsegg) och ett skaft att hålla i. Vanligen är bladet tillverkat av stål och har en platt stång instucken i skaftet, som kallas tånge.
När kniven ingår i ett bordsbestick kallas den bordskniv. Ofta är bladet då inte särskilt vasst om det inte är tandat. Det är vanligt att använda bordsbestick, alltså kniv, gaffel och sked, med samma dekor.
Om handen glider från handtaget ner till knivbladet finns risk för skärskador. Vissa knivar har därför ibland någon form av skydd som hindrar handen från att glida ner till knivbladet, en så kallad parerstång eller någon annan form av greppfunktion.
För att hålla en kniv vass under en längre period bör den slipas och brynas regelbundet.
Vissa knivar har knivbladet laserhärdat. Sådana knivblad har fått ett hårt ytskikt på knivbladets ena sida och sägs vara självslipande. Eftersom knivbladets ens sida är hårt så nöts det ohärdade materialet bort i första hand. Kvar blir det hårda ytskiktet som friläggs efterhand som kniven slits. En sådan kniv kan därför hålla skärpan även utan slipning och bryning

Knivblad

Det finns flera typer av knivblad eller klingor som är ett mer ålderdomligt namn för ett knivblad. Knivblad tillverkade av helstål är förmodligen den vanligaste typen. Finns i två varianter, rostfritt och kolstål. Dessutom finns det laminerade blad, damaskerade blad och mosaik damaskblad. Keramiska knivblad har på senare tid blivit populära på bland annat köksknivar av olika slag.

Kniven som vapen

Knivar används ofta som vapen, Att bära kniv på allmän plats är i Sverige olagligt enligt knivlagen, som infördes 1988. Undantag görs för de personer som i sitt yrke har behov av eller regelbundet använder kniv. Kniven i det militärhistoriska perspektivet är ett gatustridsvapen, men är först och främst sedan människans första historia ett livsnödvändigt verktyg. Den första kniven var tillverkad av flintasten eller en vässad benbit.

Se även knivlagen https://polisen.se/Lagar-och-regler/Vapen/Knivar-med-mera/

Traditionell brukskniv

är en kniv av enklare traditionellt snitt med sparsam utsmyckning. Begreppet har sin grund i utformningen av den svenska morakniven.

Fällkniv

är en kniv vars blad kan fällas in i skaftet. När den är hopfälld är den oftast tillräckligt liten för att få plats i en ficka. Fickknivar innehåller ibland flera andra verktyg förutom knivbladet. Dessa går på vissa knivar att låsa i utfällt läge, ibland även i infällt läge.
En liten fickkniv kallas ofta pennkniv, och användes tidigare för att vässa blyertspennor eller skära till gåspennor.
En vanlig typ av fickkniv är den schweiziska armékniven.

Vad är en kniv för DIG ?