Varför ska man vara seriös?

Om man frågar mig finns det få knivmakare som kan mäta sig med Roland Lannier när det kommer till uppfinningsrikedom. Att skapa och designa knivar har han gjort länge och för er som är bevandrade bland franska knivar känner säkerligen till knivmärket Perceval där han varit chefdesigner.

Men när han valde att gå sin egen väg gjorde han det med bravur och på ett högst rebelliskt sätt sket i alla normer när det kommer till franskt knivmakande.

Den här kniven är både ett rebelliskt uppror i knivvärlden och en eloge till en stor skådespelare. Det här är Why so serious? Punk!

 

Det är på tvättmaskinen husets bästa ljus finns

Gourmandens bäste vän

Det är svårt att tänka sig hur den här 26 centimeter långa kniven kan vara en behändig edc, men det är nästan svårare för de flesta edc-nördar att tänka sig att den här knivens främsta (tänkta) användningsområde är som matkniv. Närmare bestämt gourmandens personliga och högst exklusiva matkniv. Men om du själv inte råkar vara en gourmand  så går det självklart bra att använda till mer vardagliga sysslor som att skära snacks, öppna diverse brev och paket eller tälja till något snabbt verktyg om du bor i närheten av skogen.

Designen är gjord för att passa bra i handen när man fattar kniven på det där matknivs-sättet och för det sitter den verkligen bra i handen. Den är även bekväm och utan några irriterande hotspots om man greppar den på något annat sätt. Linjerna som kniven har är rundade och eleganta och passar mycket bra som en elegantare edc-kniv.

Rörpost när den är som bäst

Skulle man köpa en kniv av Roland Lannier kan man förvänta sig något extraordinärt när det kommer till alla detaljer. Även i förpackningen av kniven när du får den. Den kommer inte i en vanlig kartong eller liknande utan här gäller det att stå ut. Kniven kommer i en ficka av tartanmönstrad siden. Hela paketet med kniv och ficka kommer i sin tur i ett elegant bamburör bärande Roland Lanniers logga. Fäst vid bamburöret är även två kort där det står vilken kniv det är i serien och att den är äkta.

 

Kniven, röret och siden

Bladet som är boostat 

Bladet har en intressant form som påminner om en wharncliffe eller snarare ett traditionellt blad á la Britange knivar eller lite som de knivblad som finns på victorinox, fast upp och ned. Stålet är 14C18N som är boostat av kväve och härdat i extrem kyla för att ge det en så hög tålighet som möjligt. Det leder till att bladet är läskigt vasst när det kommer ur lådan och är även nu efter mer än ett år fortfarande galet vasst utan att jag satt det mot strigeln en endaste gång. Jag har förvisso inte använt just den här kniven till grova jobb mer än i köket, öppna några kuvert och nått paket och kanske ätit med den.

 

Notera bladets form

Skalorna är där det händer

De är ju för fan gjorda av en kilt. Så sjukt fräckt!

De skalor som finns på kniven är även de av en intressant design. De är gjorda av micarta. Micarta gör man genom att limma och pressa ihop tyg så det blir till ett hårt material. Det tyg som använts i den här kniven är från en Kilt. Den tartan som använts är den kungliga vilket ger kniven sitt namn. Detta för det var den tartan som användes mest av punkarna. Knivens backspacer är gjord av bambu vilket även det är ett ovanligt material i en modern kniv.

 

Tartan och elegans

När fjädern är av bambu får man lösa det på ett annat sätt

Kniven i fråga har en så kallad liner-lock låsning vilket låser bladet på ett diskret sätt. Låsningen är stabil och det finns inget “blade-play”. En negativ sak är att det inte finns någon urgröpning i knivens skalor för att lättare komma åt liner-locket. Detta är inte ett problem då man ganska enkelt kommer åt låset och stänga kniven med en hand ändå.

Fin n’ finish

Den här kniven är ett mästerverk. Den är gjord med ett fantastiskt hantverk och med en unik design. Det är en av mina favoritknivar skapad av en av mina favoritmakare. Om ni får chansen att skaffa ett av Roland Lanniers alster tycker jag att ni ska ta den. De är inte så dyra man kan tro och han tar beställningar. Det är bara att höra av sig till honom om man vill ha en av hans knivar, och skulle du råka göra det hälsa från mig.

 

Det vackra är i de små detaljerna

 

Väl mött alla knivintresserade

Actilam S4

Jag är på ständig jakt efter knivar som både är traditionella och moderna i ett. Är knivarna dessutom franska blir mitt ha-begär outhärdligt. Därför blev jag väldigt glad när jag fick se att märket Actilam fanns hos knivshop.se.

Actilam är en ny stjärna på den franska kniv-himmeln. Märket uppkom 2013 när en känd tillverkare av skär-verktyg (till industri) slog sig ihop med en känd knivtillverkare och designade Actilams första modell (T3). Då Actilams knivar är moderna använder de sig av moderna material och metoder men de håller sig ändå fast vid traditioner. Deras flaggskepp (modellen T3) är smidd för att sedan få sin form via maskin. För att visa detta sparar de den smidda ytan på en del av knivbladet. Dessutom använder de sig av designer som för tankarna till traditionella knivmodeller.

S4:ans design är förhållandevis enkel men med moderna inslag och detaljer vilket gör att ögat stannar på kniven mer som ett intressant objekt än som ett verktyg. Kniven är ju ändå i första hand ett verktyg men i dessa eleganta knivars fall är den lika mycket en accessoar och ett portabelt litet konstverk.

Actilam S4

Ett blad som delar

Bladet har en traditionell form där spetsen går ihop i en traditionell droppoint och är av 14C28N. Det forsta man kanske lägger märket till är att istället för en traditionell nagelskåra i bladet har Actilam valt att öppningen sker med hjälp av ett urfräst hål. Detta hål påminner om formen av en traditionell nagelskåra och är på ungefär samma plats som den traditionella nagelskåran på bladet.

Jag vet inte riktigt om det är formen eller om det är bladet som ställer till det för mig. Jag har haft svårt att tycka om hur kniven presterar. Den är egentligen helt okej på att skära saker när man exempelvis använder den för att bearbeta mat. Den är även bra när man gör lättare vardagliga sysslor som att öppna brev och paket vilket oftast är allt man använder en fällkniv med traditionellt utseende till. Men på något sätt gör den det inte nog bra. Det är svårt att förklara vad felet är. Det mest konkreta är att den blir slö fort.

Stålet i bladet är som sagt 14C28N vilket är ett beprövat stål men just det blad jag testat blev slött väldigt fort. Det kan och är antagligen härdningen som är lite sämre. Kniven var när jag fick den väldigt slö, men efter någon minut på strigel var den väldigt vass. Dock efter att använt den i de dagliga bestyren ett tag återigen slö som en smörkniv. Detta är inget som kniven i sig antagligen ska beskyllas för men det blir ju ett minus för Actilam i mina ögon. Det kanske ändras när jag testar deras flaggskepp T3 i framtiden. Kniven har ändå skött sig bra när man gett den mindre ansträngande uppdrag som de i köket.

Ett av många tillfällen på strigeln

Det kan vara värt att nämna att ett vanligt användningsområde för de franska knivarna och även fällknivarna är som matknivar. Både för att förbereda maten men även när man äter den. Det är i sig inget unikt för de franska fällknivarna, att äta med sina vassa knivar gör nog ganska många. Men för detta ändamålet är faktiskt, trots den dåliga härdningen, min S4 väldigt trevlig. Den ligger väldigt bra i handen och skär med lätthet igenom kött, pizzor och bröd. Bladformen har dock en lite störande detalj när det kommer till det här ändamålet och det är hålet som fylls med smulor eller något från maten, men å andra sidan är hålet så stort så det inte på något sätt är ett problem att diska ur det.

Modern kniv med traditionell siluett

Den här kniven har som sagt ett modernt men samtidigt traditionellt utseende. Om man ser till hela knivens form som en siluett ser man tydliga referenser till de traditionella franska knivmönstren. Men när man ser till detaljer kommer det moderna och det nytänkande in i bilden. Först ser man trädetaljerna, gjorda i IPE träd eller brasilianskt valnötsträd. Dessa skalor är inte helt täckande utan ger endast en rundning av formen utan att täcka knivens skalor. Även detta anspelar på det traditionella knivmakeriet utan att dölja det moderna stålet.

En annan detalj som vittnar om det moderna är designen på pivot-skruven, alltså den skruv eller detalj som fäster själva bladet i knivhandtaget. Den har inte utseendet av de traditionella fällknivarnas nitade konstruktion eller de enklare (läs vanligare) skruvarna som pryder pivoten. Här är det istället två större konstruktioner som pryder knivens enda led.

Detaljerna i brasilianskt valnötsträd

Kniven har även ett lås vilket även det förflyttar den till de mer moderna knivarna. Låset fungerar som ett standard button-lock vilket innebär att låset regleras med en knapp. På Actilam S4 är den fjäder som får knappen att åka upp igen en del av skalan vilket även visas då låsets funktion inte täcks av trädetajlerna. Det är inte det säkraste låset men för knivens användningsområden är ett elegant lås bättre än det allra stabilaste. Låset blir även det en av detaljerna som sätter modern prägel på den traditionella siluetten.

Låsets konstruktion

Den sista och kanske viktigaste detaljen som får S4 att ta steget till det moderna hörnet är faktumet att den har ett pocket-clip, alltså en fickklämma. Detta är något man ser ofta på moderna knivar men nästan aldrig på knivar med traditionellt utseende. Här finns ett clip om än lite annorlunda från den vanliga konfigurationen.

Pivoten och fickklämman

Hur den ligger i fickan 

Detta pocket-clip, fickklämma, sitter på knivens rygg och är integrerad i backspacern. gör att kniven sitter väldigt väl i fickan. Kniven är inte väldigt hög i sin profil och detta gör att kniven nästan försvinner i fickan. Dessutom är clipet ganska litet vilket gör att knivens profil är väldigt diskret. Det gör sig även bra tillsammans med pennorna i skjort- eller kavajfickan.

Kniven smälter in bland pennorna i kavajfickan

Något måste jag säga om förpackningen kniven kommer i. De flesta knivar jag äger har kommit i kartonger eller i bästa fall i en liten kartonage-låda med urfräst profil för kniven. Den här kniven kommer i en i min mening elegant liten metall-låda. Lådan är i och för sig inte något märkvärdigt och även den har en urfräst profil för kniven. Den är i sig inget intressant men än ett avbrott från det vanliga och det är på ett sätt sammanfattningen för hela kniven.

Kniven i den stilrena lådan

Slutliga ord

Man kan säga att jag verkligen vill älska Actilams S4 men det är svårt. Jag tycker verkligen om att titta på kniven, och om den endast skulle vara i ett skåp eller man endast skulle ha den till väldigt lätta sysslor skulle den vara underbar och en verkligen stilig accessoar. Jag vill dock kunna använda mina knivar som verktyg i första hand och det exemplaret jag fick hade lite att ta igen på den punkten.

Kniven är vacker och sitter bra i handen. Bladet är av en form som passar de flesta sysslor och fickklämman får kniven att bli ett modernt konstverk som sitter underbart i vilken ficka som helst. Men en kniv är i mina ögon först och främst ett verktyg och även om det är ett avbrott från vardagen så är en kniv utan blad rätt pointless.

Ni kan köpa kniven i fråga här och på knivshop finns även resten av Actilams sortiment med flertalet versioner av både S4 och T3 hittas här.

Väl mött alla knivintresserade.

Viper Dan 2: Elegant Italiensk EDC

När det kommer till eleganta knivar vänder jag oftast blicken mot Europa. Och trots att jag premierar franska fällknivar så innebär inte det på något sätt att jag bara håller mig till knivar från det landet. Jag tycker tvärtom att det mest är roligt att se vilka knivkulturer och intressanta designer som de andra europeiska länderna producerar. Det finns då ett land som i min mening rivaliserar med Frankrike när det kommer till knivmakare med elegans, nyskapande och framför allt vackra knivar. Det landet är Italien.

När man blickar ner över kontinenten tycks det finnas en trend när det kommer till knivmakare att dra sig till en viss ort. I Frankrike är orten Thiers. I Tyskland är det Solingen. I Sverige kanske det är Mora eller Eskilstuna. Och i Italien är den orten Maniago. Där finns det ett stort antal knivtillverkare som tillverkar allt från traditionella knivar i smedjor med nästan antika anor till supermoderna knivar i de allra modernaste verkstäderna. Och det är en av dessa supermoderna verkstäder som huserar Tecnocut vilket är företaget som tillverkar knivmärket Viper.

Viper har tillverkat knivar sedan 1987 och de har hela tiden strävat efter att kombinera moderna tekniker och traditionellt hantverk. Detta syns i mina ögon mest i deras Gentleman & Collezione  repertoar där deras mest eleganta och traditionella knivar finns. Där finns knivar som använder sig av både moderna material och tillverkningssätt men med väldigt traditionella former. Där finns även moderna knivar med moderna former men som på något sätt anspelar på traditionella mönster och linjer.

En kniv som mer tillhör den sistnämnda kategorin är Viper Dan 2. Dan är en akronym och står för “Daily Assorted Needs” och är designad av Tommaso Rumici med en knivs dagliga användande i åtanke. Svaret blev då en elegant fällkniv i moderna tåliga material med en egen variant av slipjoint låsning vilket gör att den inte skrämmer någon och är laglig att bära i de allra flesta europeiska länder.

Viper Dan 2

Action stopper system

Först vill jag prata om Vipers egna variant av slipjoint-låset. Slipjoint är namnet på en traditionell mekanisk lösning på problemet att en fällkniv lätt kan öppna sig i fickan eller kollapsa när man håller i den. Slipjoint fungerar med att det går en stålbit längst med handtaget i fällkniven som agerar som en fjäder. Denna fjäder sätter spänning på bladet vilket gör det trögt att öppna och stänga kniven. Många traditionella knivar har även en fasad och jämn pivot (alltså den delen av bladet där navet går igenom) vilket gör att det även finns en tröghet när bladet är i 90 grader. Ett så kallat halfstop.

Hur en traditionell slipjoint fungerar

Action stopper fungerar däremot genom att det finns två platta fjädrar inkorporerade i knivens skalor (alltså sidorna av handtaget) med en varsin liten boll i. Denna boll går då i en fräst skåra i bladet där den går fritt förutom i vissa lägen där det är urfräst lite extra; vilket håller kvar bladet i det läget. Det finns tre lägen där dessa kulor ger en tröghet. Det är öppet, stängt och 90 grader (ett så kallat halfstop). Detta gör att knivens rygg är öppen. Detta gör kniven lite lättare och det gör den även lättare att rengöra från damm och ludd. Dessutom ger det en kniv som känns lite mer unik än andra slipjoint knivar då de som sagt är slutna i ryggen.

Här kan man se den inkorporerade fjädern samt knivens öppna design

Bladet

Viper tillverkar två sorters Dan knivar. De har siffran 1 och 2 efter sig. Detta innebär endast skillnader i bladformen då 1 betyder att bladet har en drop point form som på ett sätt för tankarna till en bowie-knivs utseende. Om det istället står 2 innebär det att bladet har en en wharncliffe form med ett subtilt uppåt-svep längst ut på spetsen. De båda bladen har även en bakre del som är till för att kunna öppna kniven med en hand och som även fungerar lite som en extra låsning av bladet eftersom den vid utfällt läge hamnar i handtaget. Vilket leder till att man även håller i den delen när man greppar kniven. Bladet har en matt sammets finish och har en flat yta som smalnar av mot eggen. Bladet är 3 mm tjockt vid ryggen och gjort av det svenska stålet Böhler N690co härdat till 57/59 HCR vilket innebär att det är ett rostfritt stål med bra skärpa och tålighet men som ändå är lätt att slipa upp till en fin och vass egg.

Bladets form 

Handtaget

Viper gör Dan knivarna med ett antal olika handtagsmaterial. Den jag har haft är den med burgundy canvas micarta vilket är en fin färg och gör att kniven skiljer sig något från de flesta andra moderna knivar som oftast går i en mer grå-svart färgskala. Handtaget är även väldigt ergonomiskt utformat med rundade hörn vilket gör att det sitter väldigt väl i handen utan att på något sätt skava. Dock tror jag inte det skulle passa att ihärdigt använda flera timmar i sträck då clipet kan skava lite lätt. Men å andra sidan är kniven inte designad för att användas till tunga jobb i flera timmar.

 

Viper Dans öppna konstruktion

Canvas micarta är kanske inte det hållbaraste av material. Men när det kommer till Viper Dan 2 behövs det inte heller, då det är en kniv som ämnar sig för lättare arbeten som att bearbeta mat och snacks i vardagen, öppna paket eller kanske skära av en irriterande tråd som lossnat från tröjan. Det är inte en kniv som man bör utföra de lite grövre arbetena med, trots att den förmodligen skulle klara även de med goda resultat för att inte vara en låsbar kniv. Kniven leder handen till lite mjukare rörelser, speciellt när man håller tummen på den jimping som finns på bakre delen av bladet som inkorporerar sig i handtaget.

De båda skalorna sitter ihop med tre vanliga torx skruv samt en lite större pivotskruv som även den är en torx. Detta gör att man utan större problem kan plocka isär kniven för bättre rengöring eller för att se hur det tidigare nämna Action stopper systemet fungerar.

Detaljerna som gör det

Dessutom finns det en mängd smakrika detaljer i handtaget som tillför en estetisk aspekt på det hela. En detalj som jag själv uppskattar mycket är den milt blånade spacer som sitter mellan skalorna i knivens bakersta del. En onödig detalj kan tyckas, men den detaljer säger så mycket om kniven. Spacern är rundad och sticker upp ur handtaget precis så mycket att man kan känna det vilket ger en intressant kontrast mellan titanets lite kalla släta yta och micartans lite strävare textur. Ett tecken på att inte bara designern utan även tillverkningen är genomtänkt med ett skarpt öga för detaljer.

Den elegant rundade backspacern och clipet

Ännu en modern detalj är att kniven har ett pocketclip och ett hål för fångstlina. Dessa detaljer är även de lösta på ett smart sätt. Pocketclipet är ett så kallat deep carry clip vilket innebär att det är konstruerat för att kniven ska rida djupt i fickan vilket Viper fått till genom att montera det i baksidan av den tidigare nämnda spacern. Detta gör att kniven åker ner lite mer i fickan utan att clipet ska behöva vara så snirkligt. Dessutom gör det det hela väldigt enkelt att byta sida på clipet då man helt enkelt byter sida på det. Dock blir man tvungen att bära kniven med spetsen uppåt då clipet bara kan sitta i de hålen som finns på baksidan. I clipet finns även ett hål som linjerar sig med det hål som går rakt igenom skalorna. Det är för att man ska kunna sätta i en fångstlina eller för att ytterligare pynta kniven. Hålet är så stort att det skulle kunna gå igenom 550 paracord men enligt min erfarenhet är det både snyggare och mycket enklare att låta bli. Främst då hålet är lite väl snävt vilket leder till att det är väldigt pilligt att få igenom 550 paracord men även för att kniven är i sig själv vacker och användningsområdena för den är inte sådana att en fånglina krävs. Dessutom om man drar fångstlinan genom både hålen i micartan och genom clipet ser det i mina ögon lite fel ut. Det material linan ska igenom blir på något sätt för tjock.

Till sist

Viper Dan 2 har länge varit en av mina favorit knivar då den är elegant i sina enkla former med snillrika detaljer. Den väger dessutom inte mycket vilket har gjort att den många gånger följt med i fickan utan att man ens tänkt på det vilket för mig är en stor fördel. Kniven är inte heller en sådan som ger en taktisk look. Utan den lyckas vara modern utan att på något sätt vara läskig. Den känns som en gentlemans naturliga accessoar och jag tror inte någon skulle bli förvånad om en sådan kniv fanns i någons kavajficka.

Jag rekommenderar verkligen den här kniven och den finns att köpa hos knivshop.se i alla varianter. Just den varianten som syns på bilderna finner ni här och fler välproducerade knivar från Viper hittar ni här. Passa på att lägga händerna på den kanske perfekta edc-kniven.

 

Väl mött alla knivintresserade

 



Au Sabot

Ny skribent – nygamla knivar

Ibland händer det konstiga och rent utsagt absurda saker i livet. Man kanske har haft den bästa julveckan på väldigt väldigt länge som avslutas men en kraftig förkylning vilket gör att man får stanna hemma ensam över nyåret. Men kanske är man ändå glad och nöjd med tillvaron när man ser att den hemsida och blogg man ofta besöker är på jakt efter nya skribenter. Då kanske man utan några förväntningar skriver en liten text där man presenterar sig själv. Och vips! Kanske man ska vara den där nya skribenten som skriver för bloggen Vasst. Kanske blir man ännu gladare och framförallt tacksam för den chansen.

Vem är då jag som är den här “Ny skribent – nygamla knivar” skribenten hos Vasst?

Mitt namn är Emil Funcke och jag som så många andra samlar på knivar. Det är inget konstigt i det när man skriver för en blogg vid namn Vasst, men mitt samlande är lite nischat. Visserligen gillar jag och har en viss fascination för alla knivar men mitt fokus på samlandet är på regionala franska och neo-klassiska knivar. Vad dessa två begrepp innebär kommer jag verkligen bena ut i senare inlägg men en kort historia kan vara på sin plats.

Den franska knivkulturen är i min mening lite speciell. Det är så att i princip varenda liten by och region i Frankrike har ett eget knivmönster. En egen sorts kniv. Dessa knivar kommer från en ganska gammal tradition och har därför ganska traditionella drag.

De är oftast slipjoint knivar, vilket innebär att de inte går att låsa utan det är en fjäder längst med knivens rygg som gör att kniven inte fäller ihop sig för minsta lilla och även inte öppnas för lätt. De är oftast gjorda av traditionella material såsom skalor gjorda av oliv-träd eller horn och knivstålet är det lite enklare 12C27 från Sandvik. Det kanske mest kända exemplet på en sådan här fransk by-kniv är Laguiolekniven (även den kommer få en mer utvecklad historia i senare inlägg).

 

Laguiole av Au Sabots

 Neo-klassiska knivar är den term jag valt att använda om knivar som kanske har ett traditionellt utseende (såsom Laguiole) men är gjord i moderna material och kanske med ett toppmodernt superstål. Eller så är det bara en modern kniv men med traditionella drag. Ett bra exempel på en kniv som är båda dessa är Why so serious? av Roland Lannier vilket i mångt och mycket är en modern kniv med linerlock, modernt stål och härdningsmetod, nyskapande micarta gjort av en kilt. Men kniven ger ändå ett traditionellt skimmer ifrån sig. Den här kniven är en jag kan prata om i timmar. Det är även något jag planerar att göra i framtiden om någon orkar lyssna (läsa).

Why so serious? av Roland Lannier

Jag som person kommer från de Wermländska skogarna men är för närvarande bosatt i Landskrona och jobbar som gymnasielärare. Utöver knivsamlandet så lägger jag ner stor tid och intresse i scoutrörelsen där jag bland annat är ledare för ett antal ungdomar.

Mitt knivsamlande började egentligen med scouterna. Jag var en ny ledare och kände att jag behövde en “vuxenkniv” en ny lite större kniv att använda (det blev en mora2000). Men den här nya kniven räckte inte riktigt till utan jag såg snabbt en ny kniv som även den väckte mitt intresse och på den vägen gick det. Jag fick efter en stund min första fällkniv i julklapp (det var en Gerber av något slag).

Efter att ha upptäckt hur ofta jag faktiskt använde min fällkniv i vardagen kände jag ett behov att ha en kniv som gick lättare att öppna och stänga och i sökandet efter den drog det verkligen igång.

Från en fällkniv och kanske fem fastbladare hade jag snabbt 15, 20 och till slut 30 knivar. Efter det började mitt samlande nischa sig sakta men säkert till det samlande det är idag. Jag har fortfarande en del moderna knivar i min rotation som är enkla att öppna med en hand och som låser sig på ett tillförlitligt sätt. Men de är ett fåtal och majoriteten är eleganta traditionella och osmidiga knivar men med det, i min mening, lilla extra. En sorts historisk patina som gör kniven ännu stiligare än vad den redan är.

Väl mött alla knivintresserade.

Eder “Ny skribent – nygamla knivar”

/Emil

Nytt spännande märke – Ruike!

– en het kandidat till årets budget-EDC

Kinesiska Ruike är ett relativt nytt märke på marknaden. Företaget som står bakom det är desto mer väletablerat eftersom det är Fenix Lights som bestämt sig för att expandera sin verksamhet till att även omfatta knivar. De är tidigare kända för ett brett sortiment inom framförallt belysningssektorn med fokus på pann- och ficklampor samt cykelbelysning.

Det här är min första kontakt med dem och deras knivar och den aktuella modellen har beteckningen P128-SF.

Ruike P128 SF

Konceptet känns igen vid det här laget och en vän tyckte ironiskt att kniven av det skälet borde döpts till “Deja Vú” istället. Han har inte helt fel i det att konstruktionen är minst sagt bekant och linjerna känns familjära.

Orsaken står att finna i att det är en helmetallkniv med ett distinkt modernt utseende baserat på en flipperöppning som sedvanligt försetts med ramlås, ett handtag med fasade sidor samt ett blad med en trendriktig harpunspets. Kombinationer vi sett förut i olika varianter.

Inte helt nytänkande men väl utfört

Men upplägget kan hanteras med olika grad av entusiasm och skicklighet och i det här fallet är det väl genomfört med gott “hantverk”. P128 bjuder på utmärkt prestanda och ett samtida formspråk och inte minst görs det till ett lockande pris.

Låt oss bryta ned helheten och som vanligt titta på de olika delarna och se vad Ruike erbjuder för runt 500-lappen.

 

Blad

Det väl tilltagna bladet mäter över nio centimeter i längd och är i grund och botten en droppoint. Sen har den modifierats med vad som ibland benämns harpunspets. Den har i sin tur fått en falskegg för utseendets skull. Vidare är bladet nästan helt flatslipat. En liten platt del finns kvar och det underlättar tillvaron för alla som nyttjar slipsystem med fasta vinklar. Grovleken på det använda godset är 3,5 millimeter.

Ett nästan decimeterlångt blad med karaktäristisk harpunspets

Själva eggen är med sina 97 millimeter faktiskt längre än bladlängden som uppges till 93 millimeter. Det kommer sig av dels av att handtaget sticker ut en bit på mitten av bladet och dels av att hela eggen utgör en lång gradvis buk. Den avslutas tillsammans med harpunen i en riktigt sympatisk spets, både stark och vass. Helt i min smak.

Fabrikseggen var bra – jämn, symmetrisk och vass nog att raka armhår med endast lätt tryck. På den punkten får Ruike mer än godkänt. Den enda invändningen jag har är den som närmast blivit mitt mantra och det är att stålet kunde varit tunnare bakom eggen. Särskilt på den här kniven men det återkommer jag till.

Finishen på 14C28N-stålet är i det här utförandet blästrat

Finishen är blästrad och kniven finns även i en svart utgåva för den som föredrar det. För min del är det aningen för mycket text på bladet för att vara optimalt men det kan tilläggas att det är smakfullt gjort då storleken är hyfsat diskret. Där återfinns förutom Ruikes logga som är föredömligt liten, siffror på ricasson som skulle kunna vara “födelsemånad”. På motstående sida hittas “namnet” eller snarare modellbeteckningen på kniven samt vad som förefaller vara ett serienummer på bladet. Vad gör det där kan man undra? Det är inte en upplaga begränsad till några hundra exemplar det handlar om utan en rent serieproducerad kniv så det kunde vi varit utan.

I ärlighetens namn hade jag hellre sett att kniven försetts med en satinfinish. Den som är har en tendens att bli en smula repig när kniven används.

På bladet står även aktuell stålsort vilken är det av Sandvik framställda 14C28N vilket jag anser är ett utmärkt budgetstål.

Det är ett av mina favoriter bland “budgetstål”, inte bara av patriotiska skäl utan för att det är rosttrögt, tar en mycket fin egg samt är någorlunda uthålligt. Det har också en tendens att hellre vika sig än att “chippa”/splittras vilket gör det lättare att reparera en skadad egg när så tarvas. Det är inte det mest extrema stålet på marknaden men väl valt för prisklassen.

Exempel på uppgifter som den här kniven är riktigt bra på

Efter en stunds arbete med den här kniven kan det snabbt konstateras att det är handtaget och inte bladet som är den begränsande faktorn här. Det gör P128 till en ren EDC-kniv i det större formatet och inte en kniv för tyngre uppgifter enligt mig. Med det avser jag dels arbete i hårdare material som tjockare vävd plast, gummi, mattor och liknande men framför allt trä i olika former. Då märks det att handtagets fördelar återfinns inom andra områden.

Men så länge arbetsuppgifterna kretsar kring material som papper, tjockare papp och att massakrera kartonger är kniven inte bara bra utan utmärkt. Det gäller även att penetrera plast och förpackningar, sprätta upp lådor med mera. Lättare kökstjänst går dugligt tack vare flatslipat blad, en fin kurvatur på eggen och en någorlunda diskret flipper. Men som alla “flippertabs” så sticker den ut och är i vägen vid arbete mot skärbrädor eller andra plana ytor. Det är en av orsakerna till att flippers generellt inte är min favoritmetod när det kommer till att öppna knivar.

 

Handtag

Eftersom jag redan avslöjat att det är en helstålskniv det handlar om så kommer inte handtagsmaterial som en överraskning. Med tanke på knivens storlek hade den kunnat användas som ett bojsänke om det inte varit för att Ruike valt att lägga mycket kraft och arbete på insidan. Sidorna är kraftigt lättade och liknar bitvis en fackverkskonstruktion. Det ger en mycket stark kniv som i sammanhanget är relativt lätt. Den väger in på 159 gram.

Nej, kniven är inte så tung som stålhandtaget antyder. Notera den rena presentationssidan

Vikten känns i handen det måste medges men oväntat lite och det är tack vare att balanspunkten på P128 återfinns mitt i urtaget för fingret. Det trollar inte bort vikten helt men gör den klart mindre påtaglig.

Konstruktionen är skruvad med en backspacer i G10. Skruvarna är av hona/hane typ och dragna enbart från låssidan. Ett snygg detalj som ger en renare presentationssida. Samma sak har gjorts med pivotskruven som används som dekorelement men ändå kan justeras med en T8. Inga specialverktyg krävs således. Det går med andra ord göra skruvar både dekorativa och praktiska!

Sidorna är lätt välvda genom den breda fasning som gjorts. Det ser snyggt ut och gör att kniven känns mer arbetad samt slankare i fickan. Men en sak gör den inte och det är att motverka den stora invändningen jag har mot det här handtaget. Vilket osökt för oss in på området ergonomi.

Mycket är bra gjort på det här handtaget men inte allt

Att en kniv skär bra är förstås viktigt men för att kunna göra det bör det gå att hålla i den också. Gärna så länge som uppgiften ifråga tarvar. Överlag känns P128an bra i handen. Den fördjupning som finns för pekfingret är korrekt gjord, handtaget sväller ut på mitten vilket fyller handen väl och sidorna är som sagt välvda. Clipet känns men utgör ingen källa till obehag även om man kramar handtaget till knogarna vitnar. Eftersom handtaget är relativt neutralt fungerar de flesta grepp utom när kniven greppas i nypan. Då är den här precis som alla andra flippers mindre bra. Hammargrepp, sabelgrepp och en fattning med ett finger eller tummen på bladryggen går utmärkt liksom omvända grepp.

Det är emellertid dags att återkomma till brasklappen jag lämnade under rubriken “blad” när jag sade att handtagets styrkor återfinns på andra områden. Fördelarna är främst att kniven är bekväm i fickan, att det är snyggt samt att det fungerar väl vid lättare arbeten. Sen var det den mindre bra biten.

De ser ju så distinkta ut de där linjerna. Tyvärr känns de så också

Bara så ni vet, det går inte att tälja eller ta i hårt med den här kniven. Inte utan tjocka handskar i alla fall. Trots att storleken och den kraftiga konstruktionen med sitt stålhandtag, dubbla lås och rejäla blad inbjuder till tuffare tag. Orsaken är att handtaget är på tok för kantigt på ett par ställen.

Fasningen gör att det ser bedrägligt rundat ut men när man tar i biter det dig först i lillfingret som håller emot vridrörelsen som uppstår. Framför allt gnager det dock som en ekorre med rabies i den mjuka huden i tumvecket. All kraft användaren tillför kniven pressar direkt mot de endast lätt rundade nittiogradiga kanterna som återfinns mot främre delen av handtagets ovansida.

Det gör rent ut sagt ont att använda kniven på torrt trä varpå jag efter en stund gav upp. Här har man endera missat den här detaljen eller valt utseende före funktion.

För all del, lösningen ger gott om utrymme för fingret att landa på när man leker med kniven det måste medges. Det finns även gott om plats att placera en tumme på när så behövs samt skänker skarpa och snygga linjer. Men det gör kniven mindre allroundbetonad. Det behöver inte vara något problem bara man är medveten om det. Det är förstås avhängigt användningsområde. Det är för övrigt inte en problematik den här kniven är ensam om.

Det var det jag avsåg när jag tidigare skrev “kunde vara tunnare bakom eggen”. Eftersom P128 på grund av handtaget inte är helt lämpad för riktigt tunga uppgifter kunde bladet gjorts smäckrare för att ytterligare understryka knivens förtjänster.

 

Öppning och lås

P128 öppnas med en flipper. Kniven är relativt kvick och öppnar med ett lätt väsande. Bladet löper på lager och är relativt tungt så när det väl är i rörelse öppnar det säkert och bestämt. Själva flippern är bra men inte perfekt. Den är liten och därmed inte i vägen, vinkeln är bra och den allmänna geometrin ger en lättöppnad kniv. Men en miss finns, den är för hal! Det går att missa flippern helt eller halka av den och det sker från stund till annan. Särskilt om man är kall och våt om händerna vilket händer rätt ofta här i vårt klimat. Min rekommendation till Ruike är därför att förse den med en räffla eller två mot framsidan till. Det skulle förbättra funktionen avsevärt.

En bra detalj är att man tänkt på hur det skall kännas när pekfingret landar på handtagsryggen efter öppningsrörelsen också. Där är det mjukt och välstädat. Inga störande skyttegravar eller taggtråd i form av felplacerade jimpings eller annat otyg.

En flipper som är så bra förutom det att den upplevs som något hal

Som konstaterats i inledningen är det här en kniv som följer mall 1A och därmed är det ett ramlås som står för säkerheten när bladet väl är ute. Ruikes variant är mycket välgjord. Funktionen är utmärkt, den låser alltid och gör det utan tillstymmelse till glapp eller spel. Förutom i god geometri återfinns en del av förklaringen i materialet. Det är lättare att tillverka ramlås i stål än i titan om bara vinklarna är rätt. Man behöver inga låsarmsförstärkningar eller översträckningsskydd vilket förenklar konstruktionen och risken för lockstick och slip minskar även om de inte är uteslutna.

 

Ramlås i stål

 

Och extralåset kallat “Beta Plus”

Utöver det ordinarie låset har flera modeller av Ruikes knivar ett extra lås kallat “Beta Plus”. Det är för övrigt en av de saker som får mig att misstänka att deras knivar görs av Real Steel/SRM då det är deras lösning. Till och med namnet är detsamma. Vad funktionen gör är det i aktiverat läge hindrar låsarmen att röra sig i sidled. Med tanke på det och den övriga konstruktionen gör det kniven mycket stark. Att gå så långt som att kalla det en “fastbladare” gör jag inte men resultatet blir onekligen stabilt. Personligen är jag inte mycket för dylika extralås då jag inte ser behovet av dem överhuvudtaget. Men för dem som föredrar både hängslen och livrem är de ett alternativ antar jag.

Beta plus fungerar i vilket fall som helst klanderfritt och framförallt låter det inte när det är inaktiverat. Jag uppskattar knivar som inte låter som ilskna skallerormar.

 

Att bära

Ruike P128 är faktiskt riktigt bra i fickan givet sin storlek. Vikten som uppenbarligen finns där fördelas jämnt om man kan säga så och clipets utformning gör att den återfinns rätt djupt ned i fickan istället för att balansera på kanten som en del knivar tenderar att göra. Det gör även att risken för att tappa kniven minskar.

I fickan presterar P128 över genomsnittet

Clipet är i stål och utseendet är tämligen neutralt och matchar resten av kniven. Egentligen har det för lite spänst då det är rejält styvt. Men funktionen blir ändå god dels på grund av läppen som lätt går att föra över textilkanter men framför allt eftersom stålet i handtaget är helt slätt vilket förstås minskar friktionen. Kanten som uppstår där låsarmen tunnats ut är rundat vilket gör att den inte fastnar i tyget när kniven dras något som annars inte är helt ovanligt.

En annan god sak är att den mjuka ryggen och den lilla flippern inte attackerar handen om du stoppar ned den i fickan för att nå dina husnycklar som huserar längst ned i höger framficka. Kniven tar inte heller onödigt stor plats i fickan då den med sina 12 mm över ryggen och fasade kanter är tämligen tunn. Profilen är inte heller för hög men det är trots allt en rätt stor kniv så helt anonym blir den trots det inte.

 

Sammanfattningsvis

Man kan ha lite olika uppfattningar om blotta mängden “framelock flippers” på marknaden för tillfället. Det bör dock betonas att konceptet kan genomföras mer eller mindre väl och Ruike P128 är ett exempel på när det gjorts riktigt bra och det till ett synnerligen konkurrenskraftigt pris. Jag vill därför gå så långt att jag utnämner den här kniven till en av kandidaterna till årets budgetkniv i sin klass allt sammantaget.

En kniv med ett distinkt utseende

Men det finns dock en invändning eller snarare ett förbehåll kopplat till den kandidaturen och det rör tänkt användningsområde. Det här är en modern flipperkniv gjord för lättare EDC-bruk trots sin robusta kroppshydda. Håller man sig inom de ramarna är kniven helt klart något att beakta. Men köp den inte som grovarbetarredskap.

Vad du får för din investerade peng är en mycket välbyggt kniv med ett bra bladstål, stabilt lås och ett välfungerande clip. Därutöver bjuds på en smakfull design med flera moderna attribut. Vad man tycker om utseende är förstås subjektivt men kniven bjuder på konsekvens och snyggt formspråk.

Lägg därtill intressanta detaljer av olika slag. Allt från ett djärvt blad vars linjer delvis går igen i handtaget, via omfattande arbete för att minska vikten på kniven till kullager, dekorativa skruvar och extralåsfunktion.

Ruike P128 SF, kanske i en ficka nära dig?

En utmärkt introduktion för ett nytt märke får jag ändå säga. Jag uppskattar den här kniven för vad den är men inte helt utan förbehåll. Det finns några förbättringar jag skulle vilja föreslå. En är att våga slipa bladet tunnare. Det håller för det, jag lovar även om det säkert finns någon Youtubare därute som skulle lyckas knäcka det. Det finns det alltid nämligen. Vi andra skulle dock få bättre knivar på köpet samt några videos att göra narr av. Det tipset riktar jag å andra sidan till hela industrin inte bara till Ruike.

Mer specifikt för den här kniven vädjar jag till upphovsmannen – snälla, runda av handtaget mer på nästa modell. Det får inte göra ont i handen när man använder en kniv. Särskilt inte en som är så här stor och stadig och därför lockar till tyngre arbeten. När ni ändå håller på, förse flippern med ett par tvärstreck för ökat grepp också. Sen skulle kniven vara rustad för det mesta som kan komma i dess väg.

Men som en modern EDC-kniv i det större formatet kan jag ändå varmt rekommendera den här kniven. Särskilt om priset tillförs ekvationen. Det är klart att det går att göra kniven lättare genom att använda titan i handtaget till exempel men då ökar även prislappen i motsvarande grad. Här har man gjort ett flertal balanserade val och resultatet är en riktigt bra fickkniv.

Det OM du gillar stilen vill säga. För visst har vi sett den förut? Kniven har alla ingredienser som kan förväntas inklusive flipper, lager och harpunspets. Jag kan möjligen tycka att det finns en framelockflipper för mycket här i världen men majoriteten av den knivköpande befolkningen håller inte med mig på den punkten och Ruike P128 är bra!

Kniven bjuder som sagt på ett konsekvent formspråk med harmoniska linjer. En snygg kniv helt enkelt, testa den!

 

Här återfinns tillverkarens produktsida.

Specifikation:

Längd utfälld: 217 mm
Längd hopfälld: 124 mm
Vikt: 159 g
Bladlängd: 93 mm
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: Sandvik 14C28N, 58-60 HRC
Handtag: Rostfritt stål, 3Cr14N
Lås: Ramlås förstärkt med ett extralås, “Beta Plus”

Producerad av: Ruike, tillverkad i Kina

 

/ John

#knivshop #knivshop.se

EDC Kitt

Every Day Carry, ett begrepp i tiden

Ett vanligt begrepp som används av bland annat knivvänner är “EDC” eller “Every Day Carry”. Ni kanske har sett det förr och undrat vad det betyder och innebär. Kortfattat kan man beskriva det som “de saker du bär med dig varje dag för att klara vardagens behov”. Vi har alla olika behov och somliga vill vara beredda på alla tänkbara scenarior. Det finns väskor speciellt utformade för just EDC behov. Knasigt eller hur? Eller kanske inte… för kvinnor har ju länge burit runt på sina handväskor fulla med just sådant de “behöver” varje dag. Så företeelsen i sig är inte speciellt ny även om begreppet Every Day Carry inte har så enormt många år på nacken.

Så vad räknas då som EDC utrustning? Ja, det är helt upp till dig själv. Vad tycker du att du behöver eller vad vill du bära med dig varje dag? Pennknivar, multiverktyg, plåster, klockor, pennor, hörlurar, telefoner, ficklampor eller diverse små leksaker att fingra på för rastlösa fingrar. Dessa är exempel på vad man kan hitta i en EDC väska men det finns inget som måste ingå eller inte får ingå för att det ska kallas EDC. Det skulle möjligtvis vara saker som man inte kan bära på sig. Ta bilen till exempel. Det är ett föremål som många använder dagligen men få skulle räkna till sin EDC utrustning. Bilnyckeln däremot är ett bra exempel på EDC.

Till extremfallen av EDC kan man räkna så kallade “preppers” och deras “Bug Out Bags”. Detta är väskor fyllda med prylar för att man ska klara nödsituationer av olika magnitud. Det kan vara första förband, nödproviant, vattenreningstabletter och vatten. Åt andra hållet bland extremfallen räknar jag in till exempel min pappa, som bär plånbok, nycklar, vigselring och en klocka. Med andra ord: inget annat än det han anser är absolut nödvändigt. Eller med andra ord EDC, även om han inte känner till detta uttryck.

Ibland debatteras det huruvida saker som man byter ut ofta i sin EDC utrustning är just EDC. Alltså är det verkligen att räkna som saker som man bär varje dag? En omskrivning av uttrycket som “Every Day Checklist” tycker jag personligen passar betydligt bättre då de flesta vill ha med sig en viss typ av utrustning men inte nödvändigtvis samma dag ut och dag in, år ut och år in. De flesta som använder begreppen EDC eller Every Day Carry vill byta ut delar av eller hela sin utrustning ofta för att få variation.

Relaterat till detta ämne är definitionen av “behöver”. Vad behöver man egentligen och vad är vad som ofta benämns som “villhöver”. En lek med ord som betyder ungefär “jag vill ha detta men behöver det inte dock kommer jag hitta ett användningsområde för det för att försvara att jag bär på den här saken”. Detta ord tycker jag är betydligt mer lämpligt i många fall då man egentligen klarar sig med betydligt enklare utrustning än den man faktiskt har. Behöver man verkligen den där superdyra ficklampan med 5 miljoner lumen, pennan av “unobtainium” eller den där plånboken i enhörningsskinn? Nej, men man vill ha dem.

Så, vad ligger i din EDC utrustning? Berätta gärna i kommentarerna.

 

Notera: ta Svensk lag i beaktning när du planerar din EDC utrustning.

 

Nedan finns länkar till diverse EDC relaterad utrustning på knivshop.se.

CRKT Snailor Large

CRKT Snailor Small

Maratac AAA Titanium Flashlight

Victorinox Alox Cadet Red

Jens Anso Carabiner Black

EDC Kit

Mora Garberg Multi Sheath

EDC Träff i Årsta Folkets Hus 12e november

Den 12e november är ni välkomna på EDC Träff i Årsta Folkets Hus. Träffen arrangeras av knivshop.se, vilka kommer närvara och erbjuda lotteri och rabatterade priser på utvalt sortiment.

Fokus kommer ligga på knivar av olika typer och prisklasser men även annat som faller under vad som i intressekretsar kallas EDC, Every Day Carry, alltså sådant man dagligen bär med sig i en eller annan form. Det kommer även finnas utrymme för privata utställare som vill visa upp och jämföra sina samlingar.

Inträde är gratis och vi öppnar portarna kl 11:30 och stänger kl 16:00.

Ta sig hit
Det är lätt att ta sig till Årsta Folkets Hus, både med bil och med allmänna kommunikationer.
Allmänna kommunikationer: Tunnelbanans gröna linjer passerar Gullmarsplan och därifrån tar man buss 160, 168 eller 164 till Årsta Torg. Tvärbanan tar man till Valla Torg, antingen från Gullmarsplan, Alvik eller Liljeholmen. Från Årstabergs pendeltågsstation kan ta tvärbanan till Valla torg, eller buss 160 till Årsta Torg.
Med bil: Parkering finns alldeles utanför Folkets Hus. Adress , Hjälmarsvägen 26, 12052 ÅRSTA

Välkomna!

Practical Tactical

Namnet “Tora Tactical Knives” mer än antyder att det i allmänhet handlar om knivar som är tänkta till mer än att spänta ved i Småländska lingonskogar med. Det bekräftades av min första kontakt med dem som bestod i en massivt aggresiv Karambit helt gjord i titan döpt till “Dragon” vars huvudsakliga användningsområde framgår med all önskvärd tydlighet. Mer om den skapelsen vid senare tillfälle. 

Nu skall vi nämligen prata om en annan kniv med det något mer prosaiska namnet “TR1 Compact”. En synnerligen kontrasterande skapelse. Här talar vi om en liten fastbladare som nästan skulle kunna vara skandinavisk i sin enkelhet och stillsamma framtoning.

Tora Tactical Knives TR1 Compact

Tora Tactical Knives TR1 Compact

Användningsområdet ser jag som ett utmärkt alternativ till en stabil fällkniv. Nu är fastbladare inte helt socialt acceptabla i detta land så på kontoret passar den inte trots sina modesta mått men i alla andra sammanhang utomhus är den gångbar och den tanken tänkte jag utveckla.

Det här blir ett litet annorlunda format eller “recension” från min sida då kniven är en lånekniv från Knivshop.se och således inte min. Det innebär att jag behandlar den ytterst varsamt och inte karvar i saker och ting med den. Så någon äkta recension med tillhörande test är det inte frågan om. Frågan är vad man skall döpa det till på svenska? På modern YouTube-engelska brukar det kallas “table top review”.

Jag vill därför vara tydlig med att det är en presentation och ett samtal/diskussion kring kniven och dess troliga för- och nackdelar. Somligt kan ju avgöras genom att hantera kniven ifråga och annat måste man förstås använda redskapet för att kunna uttala sig om.

En fulltångekniv med en godstjocklek på 4 mm

En fulltångekniv med en godstjocklek på 4 mm

Om kniven kan sägas att måtten även de är “skandinaviskt” återhållsamma. Anledningen till att jag återkommer till den kopplingen är att storleken mycket påminner mig om många mindre knivar härifrån om man bortser från bredden på bladet. Det mäter åtta centimeter på längden och är tre och en halv centimeter brett, gjort av ett fyra millimeters Elmaxstål från Uddeholm. Se där, ytterligare en koppling till kalla nord.
Konstruktionen är en fulltångehistoria med ett par orangefärgade mellanlägg som färgklick. Skollorna är gjorda av kolfiber och fästa med ett par genomgående rör i lilaanodiserad titan. Det bakre kan användas som fånglinehål som så önskas även om placeringen inte är helt optimal för det.
Själva bladformen är en enkel och rättfram droppoint med mycket buk. Slipfasen är mycket hög och kniven flatslipad med en tydlig primäregg. Stålet är som sagt ett högkvalitativt pulverstål men jag kan inte avgöra hur väl härdat det är utan att testa kniven. Direkt från tillverkaren är den vass utan att vara extrem. En duglig och hållbar bruksegg som är jämnt och bra utförd.

Den här idén, en liten behändig fastbladare, har funnits förr i historien. Här är TR1 bredvid en annan handgjord kniv. En “Caperknife” av M Lesniewski

TR1 är också mycket bra slipad på så vis att ansatsen är helt vinkelrät mot bladet och har försetts med ett uttag för att underlätta framtida underhåll. Det går således att komma åt med en slipsten. De flata sidorna av bladet underlättar slipning med system med fasta vinklar.

Med den här utformningen kan kniven slipas om när så behövs

Med den här utformningen kan kniven slipas om när så behövs

Det finns en orsak att så här enkla blad kommer igen i många praktiska knivar. Med sin flatslipning och höga slipfas fungerar det till det mesta. Inte bäst på allt men genomgående mycket användbara. Möjligen kan det vara för brett för att ägna sig åt rent täljande med. Troligen är den här kniven bra att flå med. Bladet är brett, spetsen finns där men är inte dominerande och längden gör att det enkelt går att lägga ett pekfinger över bladet och därmed styra det. Den markanta buken ger en lång egg i relation till storleken samtidigt som det möjliggör långa svepande skär.
Jag skulle bra gärna vilja sätta eggen i lite trä för att se hur den uppträder. Jag är nämligen övertygad om att den är bra till allmänna campingsysslor. I den rollen ser jag den här kniven briljera mycket beroende på sitt kompakta format och ringa vikt.
Det mest utmärkande för den här kniven är balansen. Den är helt neutral med tyngdpunkten precis vid pekfingret och eftersom kniven inte väger mer än 122 gram* gör det den lätt och livlig i handen. Det är enkelt att byta mellan olika grepp och kniven är mycket bekväm oavsett vilken fattning som väljs. Mina händer kommer mycket väl överens med det här handtaget må jag säga. Mycket av det beror på måtten i kombination med ett förträffligt format urtag för pekfingret. Det är utformat så att det inte tvingar handen bakåt, något jag avskyr och gör att det går att komma nära det som skärs med handen för bättre kontroll.

 

Kniven har en uppsättning räfflor/frästa spår (“Jimping”) längs ryggen på bladet närmast greppet. Normalt är det inget jag är anhängare av även om jag vet att det är trendriktigt. Men på den här kniven är de åtminstone rätt utformade. Distansen mellan skårorna gör att tummen “greppar” riktigt bra. Kanterna är distinkta nog för att ge friktion utan att flå skinnet av fingrarna. Men som vanligt går det inte att använda dem under längre tid utan obehag. Jag kan tänka mig att det underlättar om man använder kniven i våta förhållanden eller med handskar. Annars kan jag som sagt vara utan dem.

Själva skollorna är gjorda av en polerad kolfiber som i sig är rätt hal. Men jag tycker att den ger en len och mjuk känsla mot handen som jag uppskattar mycket. Det som ger greppet är framförallt det väl formade handtaget. De välvda sidorna och längden gör att det smälter in i handen på ett utmärkt sätt.

 

Ett bra handtag om man inte har alltför stora händer

 

Skall jag anmärka på något så är det två små detaljer jag hade valt att ändra på. Dels hade jag gjort framkanten på skollorna något lite tunnare och rundat dem aningen mer. Allt för att göra kniven ännu mer bekväm i sidledes grepp där man håller kniven i nypan. Tänk att putsa och skära i kött till exempel. Den andra detaljen är att jag hade rundat bakänden mot handen något mer. Men det kan ha att göra med handstorlek.

Finishen är genomgående mycket hög. Men det går att se att kniven är handgjord. Den är inte perfekt i alla detaljer och i kolfibern återfinns några mindre luftbubblor. Det är dock inget som känns, jag såg dem först när jag gick igenom bildmaterialet. Bladet har försetts med en attraktiv tvåtons handborstad satinfinish.

Kniven rider högt på höften och den ringa vikten gör att man lätt glömmer bort att den är där

Med kniven följer ett fodral i kydex. Det säkrar kniven med ett solitt klickljud och den sitter hårt nog för att inte kunna trilla ut även om man vänder upp och ned på fodralet och skakar hårt samtidigt som det går att dra kniven hyfsat lätt. Möjligen hade jag valt att göra någon form av “avsats” på fodralet för tummen att trycka emot, det hade gjort det ännu lättare att dra kniven. Fodralet håller även kniven utan att skramla eller låta på något vis. Vare sig man skall smyga sig på djur vid jakt eller fotosafari eller bara vandra är det opassande och irriterande med rasslande föremål.

En riktigt bra kniv som inte är fullt så "tactical" som märket antyder

En riktigt bra kniv som inte är fullt så “tactical” som märket antyder

Skall en sammanfattning göras så är det att det här är en riktigt positiv bekantskap som ger mersmak. I den här kniven ser jag en partner för allt från jaktturen, skogspromenaden, vandringen, campingen, båtturen till rent EDC-bärande. Ett komplement till eller en ersättning för en större fällkniv. En liten, stabil och framförallt välbalanserad kniv med många användningsområden.

Köper den gör man här på Knivshop.se som är återförsäljare av Tora Tactical Knives i Sverige.

 

/ John

Mina EDC knivar den senaste månaden

Den senaste månaden har mina fickor haft oavbrutet besök av två knivar som blivit riktiga favoriter redan från första kontakt. 0450 och 0900 är båda från Zero Tolerance och är riktigt fina flippers. Handtag i titan, framelock, S35VN stål, kullager, steel insert med overtravel stop samt att de är tillverkade av Zero Tolerance talar för att det är riktigt fina pjäser men det är något extra speciellt med de här som är svårt att sätta fingret på eller förklara. Det är något man känner när man tar dem i sin hand. Jag har haft mycket svårt att lägga dem ifrån mig ända sedan jag köpte dem.

0900 är designad av Les George och är en kort och stabbig kniv. Den ligger riktigt fint i handen och är nog den snabbaste flippern utan assistans jag har hanterat. När jag först flippade den var jag helt säker på att den var assisterad. Den sparkar verkligen som en häst och ljudet när den gör det är riktigt förtrollande. För en ingående överblick av denna kniv kolla in Jimmys video.
0900 recension av Jimmy Knife and Life
Eller om ni vill köpa den så hittar ni den här:
Zero Tolerance 0900 på knivshop.se

0450 är designad av Dmitry Sinkevich och bygger på hans hyllade 0454. Den är en mindre och smidigare version av 0452 vilken har låssida i titan och displaysida i kolfiber. Även om jag är mycket förtjust i 0452 så är den lite väl mycket att ha i fickan. 0450 passar det ändamålet betydligt bättre. Den är liten och smidig och väger endast 82 gram, vilket är riktigt bra för en kniv som är nästan 19 cm lång. De röd-anodiserade aluminium distanserna är riktigt läckra och ger kniven lite extra liv. Nedan hittar ni en länk till den i shopen.
Zero Tolerance 0450 på knivshop.se

Båda dessa knivar rekommenderas starkt.