– en synnerligen lyckad transformation

Det bör redan inledningsvis påpekas att jag även uppskattar originalet från QSP. Deras Canary är en “neck knife” eller kanske snarare fastbladare för EDC-bruk som jag tidigare recenserat annorstädes. En sammantaget mycket sympatisk liten kniv. Jag vill trycka på ordet liten då den verkligen är det och faktiskt växte en storlek när den översattes till fällknivsformat.

Hur som haver gjorde det mig mycket nyfiken på hur den modellen skulle te sig när den fick en led på mitten. Här följer därför mina intryck av Canary Folder.

QSP Canary Folder

Utöver mig verkar även QSP tro på att det skall bli en succé då modellen redan från början finns att tillgå i tio olika utföranden. Det här är den lyxigaste varianten då ett annat alternativ till handtagsmaterial valts. De övriga har försetts med sidor i G10 i varierande färger. Vad den här färgklicken är återkommer jag till.

Inte nog med det, precis innan jag stod i begrepp att avrunda den här texten har QSP avslöjat att de även utökar Canary-familjen med en större fastbladad version! Även den ser lovande ut.

Det här är en utmärkt liten fickkniv med en gyllene touch

Kortversion: QSP Canary Folder, en orgie i vardagsfunktion!

Blad

Formen på bladet känns förstås igen från originalet, fattas bara annat. Men vissa förändringar har ändå gjorts. Framförallt har det som nämndes i ingressen vuxit en storlek, från 63 mm till i det här fallet 72 mm. Höjden är 24 mm och tjockleken är densamma som tidigare, 3 mm.

Finishen är en tämligen blank satin. Sammantaget ett enkelt och rättframt blad som jag ibland brukar uttrycka mig. Vanligen är det positivt och så också den här gången.

Canary folder ståtar med samma enkla drop point som sin föregångare

Det föreligger en skillnad mellan originalet som har en hög sabelslipning och den här kniven som ståtar med en full flatslipning. Det i kombination med ett relativt tunt bladgods gör att kniven har goda grundegenskaper. Särskilt som bladet mäter 0,4 mm bakom eggen. Den senare var från fabrik klart godkänd då den anlände mycket vass, någorlunda symmetrisk om än inte perfekt samt rak.

Stålet som används är 14C28N från Sandvik

Sammantaget gör det bladet till ett utmärt verktyg för allehanda småsysslor. Vasst, fullt flatslipat till rätt bra höjd ger hygglig geometri. Fördelen med det är att kniven skär relativt bra även om den inte är rakbladsvass.

Ett typiskt användningsområde, förpackningsöppning på jobbet

Appropå det så håller bladet skärpan dugligt men stålet är inte extremt uthålligt. Särskilt inte om man skär hårdplast och liknande. Då märks det att det här inte är det hårdaste av material. Bladstålet är en av QSPs stapelvaror i form av svenskt 14C28N från Sandvik. I gengäld reagerar den här kniven mycket snabbt på att bli striglad. Några snabba drag och skärpan är återställd.

Handtag

Canary Folder har handtag i G10 höll jag på att skriva. Det stämmer nämligen för alla hittills släppta versioner förutom den här som istället har ett för stunden trendigt material. Knivtillverkarna har nämligen hittat “Ultem”. Enkelt uttryckt är det varumärket för PEI (en variant av polymerplast). Det är mycket starkt på olika sätt samt lätt.* En annan kanske i knivvärlden mindre viktig egenskap är att det klarar mycket hög värme utan deformeras. Kort sagt är det ett mycket bra handtagsmaterial som i det här utförandet är halvgenomskinligt som synes. Den gula färgen verkar det som man får på köpet då jag sett flera olika produkter gjorda av Ultem i samma nyans.

Handtagsformen är enkel och okomplicerad men fungerar utmärkt

I handtagssidorna hittas samma fyra hål som återfanns redan från början. De tjänar faktiskt ett par syften. Dels är de ett dekorativt element så kniven rent visuella blir mer intressant och dels gör de kniven lättare. Inte minst som hålen sträcker sig genom både sidor och ram på presentationssidan. Därutöver bidrar de starkt till bättre fäste när man använder med kniven. Fingertopparna har någonstans att ta vägen.

Här syns väl att materialet i skollorna, Ultem, är halvgenomskinligt. Färgen påverkas mycket av hur ljuset faller på handtaget

Det gör även den lätt knottriga ytan som handtagssidorna försetts med. I övrigt kan sägas om dem att de är fasade runt alla kanter. Det gäller såväl ut- som insida. Överlag känns Canary Folder välarbetad trots sin enkla form.

Handtaget är 95 mm långt och av det kan i princip hela längden nyttjas för att greppa kring. Det vidgar sig till ett mindre fingerskydd framtill annars är det tämligen rakt förutom en liten bula på mitten och en antydan till ankstjärt mot slutet till.

Apropå slut så hittas i aktern även ett hål för fånglina som sväljer vanlig fallskärmslina för den som önskar fästa en sådan på sin kniv.

Canary Folder är större än förlagan men tillhör fortfarande den mindre skaran knivar. Trots det rymmer handtaget en fullt grepp även om det är knappt

Ett så här enkelt handtag kan knappt gå fel. Eller gör i alla fall inte det i det här fallet. Alla standardgrepp jag brukar pröva fungerar inte bara bra utan utmärkt vare sig det är hammargrepp, sabelgrepp, omvänt grepp, ishacke-varianten eller att hålla kniven i nypan eller med ett pekfinger på bladryggen.

Det kombinerat med neutral balans och låg vikt gör att kniven känns livlig i hand och är lätt att arbeta med. Sedan finns det givetvis nackdelar men de är knutna mer till formatet än till utförandet. Ett så här tunt handtag kan aldrig bli det mest ergonomiska för tunga arbeten. Det sätter fysiken stopp för.

Öppning och lås

Canary Folder öppnas med tumknoppar. Sättet det är gjort på är exemplariskt. Placeringen och det väl avvägda motståndet från “detent”-kulan gör att det med lätthet både går att smyga ut bladet och snärta fram det om så önskas.

Tumknopparna på den här kniven fungerar utmärkt

Sedan underlättas förstås den mjuka gången att den här kniven som många andra från QSP har försetts med keramiska kullager.

Själva knopparna är tunnformade vilket är en av standardvarianterna. De har den fördelen att de inte känns vassa mot tummen. Sedan sitter de väl placerade på så vis att de inte bara underlättar öppnandet av bladet utan även så att de är ur vägen när man skär med kniven.

En liner lock står för säkerheten

Låset är lätt att komma åt då låsarmen sticker upp en bit i relation till handtaget

Låset är lika okomplicerat det. QSP använder sig av en liner lock och det är en teknik som de behärskar till fulländning vid det här laget. Mer konkret innebär det att bladet hålls på plats utan spel eller glapp och att låset tillika är mycket lätt att släppa. Det går även att påpeka att låset fungerar varje gång knivne öppnas och att jag inte fått det att glida överhuvudtaget. Inte ens med lättare “spine whack”-test, det vill säga att man slår på baksidan av bladet.

Låsarmen är enkel att nå då den fått lite mönster för bättre fäste samt höjer sig en aning över handtagssidorna. Motstående sida är dessutom något försänkt vilket ökar åtkomsten ytterligare.

Att bära

Oh ja! Så kan egenskaperna i fickan sammanfattas. Så mycket bättre blir det faktiskt inte. Måtten är diskreta och då är det framförallt tjockleken jag tänker på. Den är under 11 mm. När det sedan kombineras med ett tunt blad och ett lätt handtagsmaterial så blir även slutresultatet lätt, närmare bestämt 79 g.

Det blanka stålclipet är av “deep carry”-typ och kan skiftas om kniven skall bäras på vänster sida

Sedan är alla kanter och hörn rundade som sig bör. Det finns inget vasst eller kantigt att irritera sig på. Utöver det ett handtagsmaterial som inte orsakar något problem med överdriven friktion även om visst motstånd finns. I det här fallet bidrar det mest till att kniven sitter lite säkrare i fickan.

Clipet känns igen från andra knivar från QSP

Det tämligen blanka stålclipet är det som mest ser till att kniven stannar där. Det är ett av QSPs standardclip men det är inget dåligt i det här fallet. Bra spänst, gott om utrymme under och det gör att kniven sitter djupt i fickan. Fästet är försänkt i handtagssidan och även om skruvarna inte har platta huvuden sticker de inte upp mycket. En liten lyxig bonus är att motstående sida fått en metallplatta som gör att det inte är ett stort hål i handtaget när clipet inte sitter där.

Sammantaget ett mycket bra clip. Särskilt som spetsen, som förvisso sticket ut en smula, inte känns alls mot handen när kniven brukas.

Sammanfattningsvis

QSP är ett företag som förefaller vara inne i ett “stim” för tillfället. Med det avser jag förstås att de släppt ett flertal knivar som dels är riktigt dugliga men som även nått ut till många personer och därmed förefaller sälja bra. Det här är en av dem!

Den korta sammanfattningen är att Canary Folder är en osedvanligt lyckad överföring från ett format till ett annat. Därtill en smula ovanligt då det oftast är fällknivar som förvandlas till fastbladare.

Därtill är det något med själva formatet som tilltalar mig. Det syns inte minst om den jämförs med knivar som Cold Steel Hold Out III, Benchmade Bugout och SRM 255. De är alla tunna och lätta och försvinner därmed i fickan. Därtill erbjuder de mycket skärstyrka i relation till sin storlek. Sen kan prisläge diskuteras och då försvinner snabbt en av de här knivarna i bakvattnet jämfört med de tre andra.

Det är med den här typen av knivar Canary Folder kan jämföras. Lättvikts”EDC”-knivar med tretumsblad

Bladet på Canary Folder är enkelt och okomplicerat. Men de trevliga proportionerna och det faktum att det är praktiskt gör det ändå tämligen attraktivt, fast på ett stillsamt sätt om det kan uttryckas på det viset. Även resten av kniven är en sympatisk bekantskap.

Det av det enkla skälet att handtaget matchar bladet vad gäller funktion och utseende. Det ger en tilltalande harmoni. Men det finns ett område som höjer kniven över många andra, inte minst i den här priskategorin och det är hur den känns att öppna. Att hantera den här kniven är nämligen en ren fröjd.

Att öka storleken och förvandla modellen till fällkniv var ett snilledrag. Resultatet blev en riktigt bra och prisvärd fickkniv

Sedan har jag redan hävdat att den är utmärkt i fickan. Så mycket mer kan man inte begära av just en fickkniv. Invändningar finns alltid och en sådan är förstås att det inte är en exklusiv kniv det handlar om även om den känns välarbetad. Materialen är inte extraordinära och det kryllar inte av exotiska detaljer. I gengäld avspeglas det i priset. När man ser det blir man glad igen.

Canary Folder är lika sympatisk som den ser ut. Då materialet i det här utförandet är något av en vattendelare kan påpekas att den finns i många andra utföranden också

Därmed kan konstateras att förutsatt att det inte är en lyxig statuspryl du söker utan en kompetent fällkniv så är det här ett synnerligen gångbart alternativ. Faktum är att jag inte kan komma på något negativt alls. Visst finns begränsningar men de är knutna till formatet, inte design, utförande eller material.

Särskilt när priset för närvarande ligger kring 650 SEK i Europa. Ja, eller mindre om du inte väljer den här versionen med Ultem-handtag.

Specifikation:

Längd utfälld: 167 mm
Längd hopfälld: 95 mm
Vikt: 69 g (vägd av mig, uppgiven vikt 69g)
Bladlängd: 72 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: Sandvik 14C28N, HRC 59-61
Handtag: Ultem
Lås: Liner Lock

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina

/ John

* På grund av sina utmärkta egenskaper inklusive att det inte är särskilt benäget att drabbas av mekanisk utmattning gör att det bland annat används i rymdindustrin.

– fågel, fisk eller mitt emellan?

Titta, en Pingvin till kanske den någorlunda insatte kniventusiasten utropar när man ser den här kniven från QSP. Modellen kallas Swordfish. Likheter föreligger men samma kniv är det inte och för er som inte är fullt lika bekanta med QSPs sortiment skall jag ta det från grunden.

QSP Swordfish

Faktum är emellertid att den här kniven vid ett första ögonkast delar många av egenskaperna med sagda Pingvin, särskilt med den större “Plus”-modellen. Men materialen är inte desamma, låset är det inte heller och bladet har en mer aggressiv form i det här fallet med en mer uttalad spets.

En jämförelse mellan QSP Penguin Plus och Swordfish

Prisläget är en annan faktor som skiljer knivmodellerna åt. Här ligger Swordfish mer i linje med de mindre och enklare pingvinerna. Nu får vi svenskar bortse från att kronan är galet lågt värderad i relation till både Euro och Dollar vilket förstås har starkt inflytande på det området.

Swordfish har ett karakteristiskt blad som skänker viss personlighet

Kortversion: QSP Swordfish, en utmärkt grovarbetare för den som söker kombinationen av ett spetsigt wharncliffe-blad och ett “button lock”.

Blad

Formen på det här bladet känns som sagt bekant men det är inte så konstigt. Det har med den raka eggen att göra då det här är en wharncliffe. Just det här bladet kännetecknas av ett mycket distinkt spets vilket ger ett smått framfusigt utseende. Det åstadkoms både genom vinkeln på bladet men även på den mycket uttalade falskeggen/fasade delen på bladet.

Bladet har en stentumlad finish och är mycket diskret märkt. QSP har över tid minskat sina logotyper rejält vilket är sympatiskt. På presentationssidan hittas loggan och på andra sidan står ståltyp utskrivet. Någon annan märkning finns inte.

Bladformen är ett mycket uttalad och tämligen spetsig wharncliffe

Sedan är bladet tämligen stort då det är över nio centimeter långt, 92 mm för att vara exakt. Höjden är 28 mm och tjockleken är 3 mm vilket inte är överdrivet relativt de övriga måtten. Särskilt inte som slipfasen är tilltagen med en höjd på 20 mm.

Därtill kan läggas att Swordfish mäter ca 0,6mm bakom eggen. Tillsammans med den mycket sympatiska fabrikseggen ger det en kniv som skär mycket bra. Att kniven kom rejält vässad underlättas troligen av att en rak egg av det här slaget är bland det lättaste man kan slipa. Det kan vara värt att ha i bakhuvudet då man själv skall slipa om knivar.

Stålet som används är det i QSPs enklare sortiment frekvent förekommande 14C28N från Sandvik. Inte ett exklusivt stål men ett som generellt är mycket gångbart. Framförallt tar det en god egg och är därtill rejält motståndskraftigt mot korrosion. Dock kan det som i det här fallet vara lite känsligt för stötar. Det är inte det segaste stål som finns.

Stålet är 14C28N, ett mycket gångbart stål

Just det fick jag bekräftat häromdagen då vår frys behagade gå och dö. En ny var tvungen att införskaffas och efter den blev det mycket kartong att ta hand om. Swordfish visade sig inte bara vara bra för ändamålet utan utmärkt. Den käkar den här typen av material till frukost. Dessvärre upptäckte jag att det satt några rejäla märlor i den kraftiga kartongen. De orsakade ett par hack i eggen.

Ananrs är Swordfish en förträfflig kniv att bruka. Den skär riktigt bra och handtaget är bekvämt. Det som kan invändas respektive framhållas är kopplat till bladformen. En rak egg medför både för- och nackdelar även om en del recensenter sjunger dess lov. Mest för att de är bra till vad som på engelska kallas “utility cuts”. Min invändning är just densamma eftersom man då enbart använder spetsen, tänk brytblads/mattkniv. Mycket bra för t ex kartongöppning och liknande men det sliter på en liten del av eggen. Svepande skär är också uteslutet på grund av bladformen.

Handtag

Jag påstår inte att handtaget på Swordfish är mer arbetat än på Penguin men det är kraftigare format. Det i kombination med att det är långt ger mycket utrymme för alla typer av händer. Längden är 11,5 cm och höjd och bredd mäter jag till 2,7 cm respektive 1,2 cm.

Swordfish ståtar med ett rymligt handtag

Materialet kan varieras då kniven finns att tillgå i både Micarta och som här G10. Det senare ger väsentligt mycket bättre friktion för den som önskar det. Det gjorde jag i just den här kniven då jag sökte en mer arbetsinriktad kniv. Som synes är G10-sidorna tvåfärgade och själva ytan är tämligen sträv. Inte på sandpappersnivå men ändå så fästet räcker till och blir över.

Invändigt hittas en kraftigt lättad stålram som förstärker konstruktionen

Swordfish är enkelt uppbyggd kring en stålram. Den är därtill rejält lättad för att få ned totalvikten samt förbättra balansen. Den senare hittas för övrigt vid den första “ringen” på handtaget.

Handtaget är riktigt bekvämt

I hand ger det rejäla handtaget ett mycket bra grepp. Storleken är väl tilltaget och rymmer de flesta händer. Därtill har handtaget både en “näbb” baktill vilken förhindrar att kniven glider samtidigt som handtaget formar ett fingerskydd framtill. Det senare förstärkt av flipperfenan förstås. Handtaget har flata sidor men fasning och rundning är tillräckliga för att ge bekväma grepp oavsett hur kniven fattas. Jag gillar det faktum att inget speciellt sätt att hålla kniven premieras över något annat. Det ger användaren goda möjligheter att hitta något som passar. Överlag är det ett tämligen enkelt men väl fungerande handtag.

Öppning och lås

Som synes kan Swordfish öppnas med ett flertal olika metoder. Mest uppenbara är förstås de dubbelsidiga tumknopparna. Lika snabbt kan noteras att kniven även har en flipperfena. Därtill kan man förstås även lägga en hederlig tvåhandsöppning för den som inte har bråttom. Sedan bidrar själva låstypen med ytterligare ett sätt att få fram bladet. Om låset släpps svingar bladet fritt och det kan snärtas alternativt långsamt svingas ut beroende på användarens preferens.

Den här kniven kan öppnas på ett flertal olika vis

Mycket att välja på således. Glädjande nog kan konstateras att alla sätt fungerar precis lika väl. Det är själva låset som håller bladet på plats i infällt läge samt står för motståendet när kniven skall öppnas. Därför gäller att det är väl utfört. Och det är det i det här fallet. Både flipper och tumknoppar ger en sjutusan till fart i bladet. Allt är förstås underlättat av att kniven har fina keramiska kullager.

Så här ser ett button- eller plunge lock ut i närbild

Lås, det är på den här punkten Swordfish sällar sig till en rådande trend bland fickknivstillverkare. Det är att förse allt fler modeller med ett “button lock” även kallat “plunge lock” ibland. Förutom bonusen att det ger ett extra sätt att öppna kniven på är det korrekt utfört en mycket bra låskonstruktion. Felmarginalerna är dock inte stora. Men på det här exemplaret fungerar allt som det skall. Bladet hålls på plats med ackuratess utan spel eller glapp i vare sig öppet eller stängt läge.

Ytterligare en fördel med den här typen av lås är att de är föredömligt enkla att komma åt att släppa. Leta upp knappen med tummen och tryck till sedan är det klart.

Att bära

“Inte mycket att bråka om” skulle jag kunna skriva under den här rubriken men det blir kanske lite väl kort? Med det menar jag bara att Swordfish är bra att bära omkring på utan att vara exceptionell åt något håll. Den är stor, men lätt. Den har sträv yta men inte överjäkligt sandpapprig.

Den här kniven bjuder på en utmärkt tolkning av ett wire-clip

Kniven mäter som sagt elva och en halv centimeter hopfälld och är 12 mm tjock. Det ger en del volym i fickan men där får man plocka fram den gamla formeln bladlängd/bärkomfort i. Vill man ha ett större blad får någon uppoffring göras. Med det sagt är inte den här kniven överdrivet tjock eller hög så den är ändå relativt lättburen.

Vikten är för storleken relativt låga 125 gram.

Inte mycket av kniven är synligt där den sitter i fickan

Det som höjer kniven rejält är clipet. Inte nog med att det är ett wire-clip, det är ett riktigt bra sådant. Det betyder att det inte är så tunt att det rör sig i sidled, något jag är närmast allergisk mot. Clipet är även flyttbart och fästet försänkt i handtagssidorna vilket ger mer utrymme för tyg. Det är även av “deep ride”-sorten, alltså kniven sitter djupt i fickan vilket både sticker mindre i ögonen för den som råkar se den och gör att kniven sitter säkrare. Även clipets utseende gör att det andas mindre kniv och mer penna om ni förstår vad jag menar.

Samtidigt är inte clipet monterat så långt bak med överdrivet stor böj så att det påverkar hur kniven känns i hand. Nu underlättas det av att handtaget är så stort så du får ha rejäla labbar om du skall få obehag av det här clipet.

Sammanfattningsvis

Först var jag inte säker på om jag “behövde”* en Swordfish. Med det menar jag att den som jag nämnde i inledningen inte ligger helt långt från den redan existerande Penguin. En modell av vilken jag har flera olika utföranden.

Men det kan konstateras att det enligt mig föreligger tillräckligt många olikheter för att Swordfish skall förtjäna sin existens. Men jag skulle säga att den är mer till för den som inte redan har de knivarna men som söker en mix av dem. Låt mig förklara. Storleken ligger nära en Penguin Plus samtidigt som materialen mer liknar en original Penguin. Därtill kostar den i trakterna av den senare kniven också vilket definitivt kan vara en avgörande faktor.**

Löken på laxen är emellertid låset som inte bara skiljer den här kniven från släktingarna utan även tillför något.

Swordfish är en rejäl kniv som fungerar väl som substantiell EDC-kniv

Sedan ser jag faktiskt Swordfishmer som mer av en “grovarbetare” som med sitt mer lättslipade stål och i den här versionen bättre fäste. Min erfarenhet är också att om en kniv inte är fullt lika exklusiv tenderar den att användas lite hårdare. Och det skall sägas att det här är en mycket praktisk kniv för till de flesta uppgifter förutom att flå något eller att skära mot plana ytor. Raka eggar har som sagt både sina förtjänster och tillkortakommanden.

QSP Swordfish gör inte bort sig utomhus heller

På pluskontot kan även adderas att Swordfish liksom det mesta som QSP åstadkommer är mycket välbyggd. Det gäller såväl hur materialen använts till hur de satts samman. Så gillar du estetiken och de fördelar ett wharncliff-blad ger och uppskattar en kniv med många öppningsmetoder så rekommenderar jag utan tvekan den här kniven. För den som vill ha en lite mer sofistikerad look så finns den även med Micartahandtag för övrigt.

Specifikation:

Längd utfälld: 206 mm
Längd hopfälld: 115 mm
Vikt: 125 g
Bladlängd: 92 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: Sandvik 14C28N
Handtag: G10
Lås: button lock

Producerad av QSP, tillverkad i Kina

/ John

Förra inlägget kallat “Sommarnheter från QSP!” mer än antyder att det skulle vara mer än en. Därför presenterar jag nu en kniv döpt till Kestrel, eller tornfalk som det blir på svenska. QSP följer sin vana att döpa de flesta av sina knivmodeller efter fåglar även om den förra jag presenterade fick heta svärdfisk. Sist jag kollade var de inte särskilt bra på att flyga, åtminstone inte några längre sträckor.

Jag vet inte om den här kniven är smäcker nog för att leva upp till sitt namne. Men snygg är den trots allt. Det var faktiskt det eller mer exakt proportionerna på clip point-bladet som gjorde att jag tittade en gång till.

QSP Kestrel

Först intrycket av kniven är att den är mycket välgjord, som det mesta som kommer från QSP. Q:et i namnet står för “Quality” och det lever de upp till i det här fallet. Här är det understruket av ett handtag gjort av mycket fin Micarta, ett blad med svenskt stål och accentuerat av sympatiskt handhavande. Kniven är både lätt att öppna och stänga.

Det är några av mina första eller snarare andra intryck. Mitt första var att kniven är mindre än jag fått för mig. Som ofta räcker det inte för mig att läsa mått. Jag får lik förbaskat en uppfattning som inte alltid stämmer. Trots allt står det tydligt på hemsidan att kniven endast är 17,5 cm lång utfälld med ett blad på 73 mm.

Utöver det som syns här får man på köpet också ett fint clip i titan och keramiska kullager. Överlag en mycket fin liten kniv som jag har all anledning att återkomma till!

/ J

– en het kandidat till årets budget-EDC

Kinesiska Ruike är ett relativt nytt märke på marknaden. Företaget som står bakom det är desto mer väletablerat eftersom det är Fenix Lights som bestämt sig för att expandera sin verksamhet till att även omfatta knivar. De är tidigare kända för ett brett sortiment inom framförallt belysningssektorn med fokus på pann- och ficklampor samt cykelbelysning.

Det här är min första kontakt med dem och deras knivar och den aktuella modellen har beteckningen P128-SF.

Konceptet känns igen vid det här laget och en vän tyckte ironiskt att kniven av det skälet borde döpts till “Deja Vú” istället. Han har inte helt fel i det att konstruktionen är minst sagt bekant och linjerna känns familjära.

Orsaken står att finna i att det är en helmetallkniv med ett distinkt modernt utseende baserat på en flipperöppning som sedvanligt försetts med ramlås, ett handtag med fasade sidor samt ett blad med en trendriktig harpunspets. Kombinationer vi sett förut i olika varianter.

Men upplägget kan hanteras med olika grad av entusiasm och skicklighet och i det här fallet är det väl genomfört med gott “hantverk”. P128 bjuder på utmärkt prestanda och ett samtida formspråk och inte minst görs det till ett lockande pris.

Låt oss bryta ned helheten och som vanligt titta på de olika delarna och se vad Ruike erbjuder för runt 500-lappen.

 

Blad

Det väl tilltagna bladet mäter över nio centimeter i längd och är i grund och botten en droppoint. Sen har den modifierats med vad som ibland benämns harpunspets. Den har i sin tur fått en falskegg för utseendets skull. Vidare är bladet nästan helt flatslipat. En liten platt del finns kvar och det underlättar tillvaron för alla som nyttjar slipsystem med fasta vinklar. Grovleken på det använda godset är 3,5 millimeter.

Själva eggen är med sina 97 millimeter faktiskt längre än bladlängden som uppges till 93 millimeter. Det kommer sig av dels av att handtaget sticker ut en bit på mitten av bladet och dels av att hela eggen utgör en lång gradvis buk. Den avslutas tillsammans med harpunen i en riktigt sympatisk spets, både stark och vass. Helt i min smak.

Fabrikseggen var bra – jämn, symmetrisk och vass nog att raka armhår med endast lätt tryck. På den punkten får Ruike mer än godkänt. Den enda invändningen jag har är den som närmast blivit mitt mantra och det är att stålet kunde varit tunnare bakom eggen. Särskilt på den här kniven men det återkommer jag till.

Finishen är blästrad och kniven finns även i en svart utgåva för den som föredrar det. För min del är det aningen för mycket text på bladet för att vara optimalt men det kan tilläggas att det är smakfullt gjort då storleken är hyfsat diskret. Där återfinns förutom Ruikes logga som är föredömligt liten, siffror på ricasson som skulle kunna vara “födelsemånad”. På motstående sida hittas “namnet” eller snarare modellbeteckningen på kniven samt vad som förefaller vara ett serienummer på bladet. Vad gör det där kan man undra? Det är inte en upplaga begränsad till några hundra exemplar det handlar om utan en rent serieproducerad kniv så det kunde vi varit utan.

I ärlighetens namn hade jag hellre sett att kniven försetts med en satinfinish. Den som är har en tendens att bli en smula repig när kniven används.

På bladet står även aktuell stålsort vilken är det av Sandvik framställda 14C28N vilket jag anser är ett utmärkt budgetstål.

Det är ett av mina favoriter bland “budgetstål”, inte bara av patriotiska skäl utan för att det är rosttrögt, tar en mycket fin egg samt är någorlunda uthålligt. Det har också en tendens att hellre vika sig än att “chippa”/splittras vilket gör det lättare att reparera en skadad egg när så tarvas. Det är inte det mest extrema stålet på marknaden men väl valt för prisklassen.

Efter en stunds arbete med den här kniven kan det snabbt konstateras att det är handtaget och inte bladet som är den begränsande faktorn här. Det gör P128 till en ren EDC-kniv i det större formatet och inte en kniv för tyngre uppgifter enligt mig. Med det avser jag dels arbete i hårdare material som tjockare vävd plast, gummi, mattor och liknande men framför allt trä i olika former. Då märks det att handtagets fördelar återfinns inom andra områden.

Men så länge arbetsuppgifterna kretsar kring material som papper, tjockare papp och att massakrera kartonger är kniven inte bara bra utan utmärkt. Det gäller även att penetrera plast och förpackningar, sprätta upp lådor med mera. Lättare kökstjänst går dugligt tack vare flatslipat blad, en fin kurvatur på eggen och en någorlunda diskret flipper. Men som alla “flippertabs” så sticker den ut och är i vägen vid arbete mot skärbrädor eller andra plana ytor. Det är en av orsakerna till att flippers generellt inte är min favoritmetod när det kommer till att öppna knivar.

 

Handtag

Eftersom jag redan avslöjat att det är en helstålskniv det handlar om så kommer inte handtagsmaterial som en överraskning. Med tanke på knivens storlek hade den kunnat användas som ett bojsänke om det inte varit för att Ruike valt att lägga mycket kraft och arbete på insidan. Sidorna är kraftigt lättade och liknar bitvis en fackverkskonstruktion. Det ger en mycket stark kniv som i sammanhanget är relativt lätt. Den väger in på 159 gram.

Vikten känns i handen det måste medges men oväntat lite och det är tack vare att balanspunkten på P128 återfinns mitt i urtaget för fingret. Det trollar inte bort vikten helt men gör den klart mindre påtaglig.

Konstruktionen är skruvad med en backspacer i G10. Skruvarna är av hona/hane typ och dragna enbart från låssidan. Ett snygg detalj som ger en renare presentationssida. Samma sak har gjorts med pivotskruven som används som dekorelement men ändå kan justeras med en T8. Inga specialverktyg krävs således. Det går med andra ord göra skruvar både dekorativa och praktiska!

Sidorna är lätt välvda genom den breda fasning som gjorts. Det ser snyggt ut och gör att kniven känns mer arbetad samt slankare i fickan. Men en sak gör den inte och det är att motverka den stora invändningen jag har mot det här handtaget. Vilket osökt för oss in på området ergonomi.

Att en kniv skär bra är förstås viktigt men för att kunna göra det bör det gå att hålla i den också. Gärna så länge som uppgiften ifråga tarvar. Överlag känns P128an bra i handen. Den fördjupning som finns för pekfingret är korrekt gjord, handtaget sväller ut på mitten vilket fyller handen väl och sidorna är som sagt välvda. Clipet känns men utgör ingen källa till obehag även om man kramar handtaget till knogarna vitnar. Eftersom handtaget är relativt neutralt fungerar de flesta grepp utom när kniven greppas i nypan. Då är den här precis som alla andra flippers mindre bra. Hammargrepp, sabelgrepp och en fattning med ett finger eller tummen på bladryggen går utmärkt liksom omvända grepp.

Det är emellertid dags att återkomma till brasklappen jag lämnade under rubriken “blad” när jag sade att handtagets styrkor återfinns på andra områden. Fördelarna är främst att kniven är bekväm i fickan, att det är snyggt samt att det fungerar väl vid lättare arbeten. Sen var det den mindre bra biten.

Bara så ni vet, det går inte att tälja eller ta i hårt med den här kniven. Inte utan tjocka handskar i alla fall. Trots att storleken och den kraftiga konstruktionen med sitt stålhandtag, dubbla lås och rejäla blad inbjuder till tuffare tag. Orsaken är att handtaget är på tok för kantigt på ett par ställen.

Fasningen gör att det ser bedrägligt rundat ut men när man tar i biter det dig först i lillfingret som håller emot vridrörelsen som uppstår. Framför allt gnager det dock som en ekorre med rabies i den mjuka huden i tumvecket. All kraft användaren tillför kniven pressar direkt mot de endast lätt rundade nittiogradiga kanterna som återfinns mot främre delen av handtagets ovansida.

Det gör rent ut sagt ont att använda kniven på torrt trä varpå jag efter en stund gav upp. Här har man endera missat den här detaljen eller valt utseende före funktion.

För all del, lösningen ger gott om utrymme för fingret att landa på när man leker med kniven det måste medges. Det finns även gott om plats att placera en tumme på när så behövs samt skänker skarpa och snygga linjer. Men det gör kniven mindre allroundbetonad. Det behöver inte vara något problem bara man är medveten om det. Det är förstås avhängigt användningsområde. Det är för övrigt inte en problematik den här kniven är ensam om.

Det var det jag avsåg när jag tidigare skrev “kunde vara tunnare bakom eggen”. Eftersom P128 på grund av handtaget inte är helt lämpad för riktigt tunga uppgifter kunde bladet gjorts smäckrare för att ytterligare understryka knivens förtjänster.

 

Öppning och lås

P128 öppnas med en flipper. Kniven är relativt kvick och öppnar med ett lätt väsande. Bladet löper på lager och är relativt tungt så när det väl är i rörelse öppnar det säkert och bestämt. Själva flippern är bra men inte perfekt. Den är liten och därmed inte i vägen, vinkeln är bra och den allmänna geometrin ger en lättöppnad kniv. Men en miss finns, den är för hal! Det går att missa flippern helt eller halka av den och det sker från stund till annan. Särskilt om man är kall och våt om händerna vilket händer rätt ofta här i vårt klimat. Min rekommendation till Ruike är därför att förse den med en räffla eller två mot framsidan till. Det skulle förbättra funktionen avsevärt.

En bra detalj är att man tänkt på hur det skall kännas när pekfingret landar på handtagsryggen efter öppningsrörelsen också. Där är det mjukt och välstädat. Inga störande skyttegravar eller taggtråd i form av felplacerade jimpings eller annat otyg.

Som konstaterats i inledningen är det här en kniv som följer mall 1A och därmed är det ett ramlås som står för säkerheten när bladet väl är ute. Ruikes variant är mycket välgjord. Funktionen är utmärkt, den låser alltid och gör det utan tillstymmelse till glapp eller spel. Förutom i god geometri återfinns en del av förklaringen i materialet. Det är lättare att tillverka ramlås i stål än i titan om bara vinklarna är rätt. Man behöver inga låsarmsförstärkningar eller översträckningsskydd vilket förenklar konstruktionen och risken för lockstick och slip minskar även om de inte är uteslutna.

 

 

Utöver det ordinarie låset har flera modeller av Ruikes knivar ett extra lås kallat “Beta Plus”. Det är för övrigt en av de saker som får mig att misstänka att deras knivar görs av Real Steel/SRM då det är deras lösning. Till och med namnet är detsamma. Vad funktionen gör är det i aktiverat läge hindrar låsarmen att röra sig i sidled. Med tanke på det och den övriga konstruktionen gör det kniven mycket stark. Att gå så långt som att kalla det en “fastbladare” gör jag inte men resultatet blir onekligen stabilt. Personligen är jag inte mycket för dylika extralås då jag inte ser behovet av dem överhuvudtaget. Men för dem som föredrar både hängslen och livrem är de ett alternativ antar jag.

Beta plus fungerar i vilket fall som helst klanderfritt och framförallt låter det inte när det är inaktiverat. Jag uppskattar knivar som inte låter som ilskna skallerormar.

 

Att bära

Ruike P128 är faktiskt riktigt bra i fickan givet sin storlek. Vikten som uppenbarligen finns där fördelas jämnt om man kan säga så och clipets utformning gör att den återfinns rätt djupt ned i fickan istället för att balansera på kanten som en del knivar tenderar att göra. Det gör även att risken för att tappa kniven minskar.

Clipet är i stål och utseendet är tämligen neutralt och matchar resten av kniven. Egentligen har det för lite spänst då det är rejält styvt. Men funktionen blir ändå god dels på grund av läppen som lätt går att föra över textilkanter men framför allt eftersom stålet i handtaget är helt slätt vilket förstås minskar friktionen. Kanten som uppstår där låsarmen tunnats ut är rundat vilket gör att den inte fastnar i tyget när kniven dras något som annars inte är helt ovanligt.

En annan god sak är att den mjuka ryggen och den lilla flippern inte attackerar handen om du stoppar ned den i fickan för att nå dina husnycklar som huserar längst ned i höger framficka. Kniven tar inte heller onödigt stor plats i fickan då den med sina 12 mm över ryggen och fasade kanter är tämligen tunn. Profilen är inte heller för hög men det är trots allt en rätt stor kniv så helt anonym blir den trots det inte.

 

Sammanfattningsvis

Man kan ha lite olika uppfattningar om blotta mängden “framelock flippers” på marknaden för tillfället. Det bör dock betonas att konceptet kan genomföras mer eller mindre väl och Ruike P128 är ett exempel på när det gjorts riktigt bra och det till ett synnerligen konkurrenskraftigt pris. Jag vill därför gå så långt att jag utnämner den här kniven till en av kandidaterna till årets budgetkniv i sin klass allt sammantaget.

Men det finns dock en invändning eller snarare ett förbehåll kopplat till den kandidaturen och det rör tänkt användningsområde. Det här är en modern flipperkniv gjord för lättare EDC-bruk trots sin robusta kroppshydda. Håller man sig inom de ramarna är kniven helt klart något att beakta. Men köp den inte som grovarbetarredskap.

Vad du får för din investerade peng är en mycket välbyggt kniv med ett bra bladstål, stabilt lås och ett välfungerande clip. Därutöver bjuds på en smakfull design med flera moderna attribut. Vad man tycker om utseende är förstås subjektivt men kniven bjuder på konsekvens och snyggt formspråk.

Lägg därtill intressanta detaljer av olika slag. Allt från ett djärvt blad vars linjer delvis går igen i handtaget, via omfattande arbete för att minska vikten på kniven till kullager, dekorativa skruvar och extralåsfunktion.

En utmärkt introduktion för ett nytt märke får jag ändå säga. Jag uppskattar den här kniven för vad den är men inte helt utan förbehåll. Det finns några förbättringar jag skulle vilja föreslå. En är att våga slipa bladet tunnare. Det håller för det, jag lovar även om det säkert finns någon Youtubare därute som skulle lyckas knäcka det. Det finns det alltid nämligen. Vi andra skulle dock få bättre knivar på köpet samt några videos att göra narr av. Det tipset riktar jag å andra sidan till hela industrin inte bara till Ruike.

Mer specifikt för den här kniven vädjar jag till upphovsmannen – snälla, runda av handtaget mer på nästa modell. Det får inte göra ont i handen när man använder en kniv. Särskilt inte en som är så här stor och stadig och därför lockar till tyngre arbeten. När ni ändå håller på, förse flippern med ett par tvärstreck för ökat grepp också. Sen skulle kniven vara rustad för det mesta som kan komma i dess väg.

Men som en modern EDC-kniv i det större formatet kan jag ändå varmt rekommendera den här kniven. Särskilt om priset tillförs ekvationen. Det är klart att det går att göra kniven lättare genom att använda titan i handtaget till exempel men då ökar även prislappen i motsvarande grad. Här har man gjort ett flertal balanserade val och resultatet är en riktigt bra fickkniv.

Det OM du gillar stilen vill säga. För visst har vi sett den förut? Kniven har alla ingredienser som kan förväntas inklusive flipper, lager och harpunspets. Jag kan möjligen tycka att det finns en framelockflipper för mycket här i världen men majoriteten av den knivköpande befolkningen håller inte med mig på den punkten och Ruike P128 är bra!

Kniven bjuder som sagt på ett konsekvent formspråk med harmoniska linjer. En snygg kniv helt enkelt, testa den!

 

Här återfinns tillverkarens produktsida.

Specifikation:

Längd utfälld: 217 mm
Längd hopfälld: 124 mm
Vikt: 159 g
Bladlängd: 93 mm
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: Sandvik 14C28N, 58-60 HRC
Handtag: Rostfritt stål, 3Cr14N
Lås: Ramlås förstärkt med ett extralås, “Beta Plus”

Producerad av: Ruike, tillverkad i Kina

 

/ John

#knivshop #knivshop.se