– en het kandidat till årets budget-EDC

Kinesiska Ruike är ett relativt nytt märke på marknaden. Företaget som står bakom det är desto mer väletablerat eftersom det är Fenix Lights som bestämt sig för att expandera sin verksamhet till att även omfatta knivar. De är tidigare kända för ett brett sortiment inom framförallt belysningssektorn med fokus på pann- och ficklampor samt cykelbelysning.

Det här är min första kontakt med dem och deras knivar och den aktuella modellen har beteckningen P128-SF.

Konceptet känns igen vid det här laget och en vän tyckte ironiskt att kniven av det skälet borde döpts till “Deja Vú” istället. Han har inte helt fel i det att konstruktionen är minst sagt bekant och linjerna känns familjära.

Orsaken står att finna i att det är en helmetallkniv med ett distinkt modernt utseende baserat på en flipperöppning som sedvanligt försetts med ramlås, ett handtag med fasade sidor samt ett blad med en trendriktig harpunspets. Kombinationer vi sett förut i olika varianter.

Men upplägget kan hanteras med olika grad av entusiasm och skicklighet och i det här fallet är det väl genomfört med gott “hantverk”. P128 bjuder på utmärkt prestanda och ett samtida formspråk och inte minst görs det till ett lockande pris.

Låt oss bryta ned helheten och som vanligt titta på de olika delarna och se vad Ruike erbjuder för runt 500-lappen.

 

Blad

Det väl tilltagna bladet mäter över nio centimeter i längd och är i grund och botten en droppoint. Sen har den modifierats med vad som ibland benämns harpunspets. Den har i sin tur fått en falskegg för utseendets skull. Vidare är bladet nästan helt flatslipat. En liten platt del finns kvar och det underlättar tillvaron för alla som nyttjar slipsystem med fasta vinklar. Grovleken på det använda godset är 3,5 millimeter.

Själva eggen är med sina 97 millimeter faktiskt längre än bladlängden som uppges till 93 millimeter. Det kommer sig av dels av att handtaget sticker ut en bit på mitten av bladet och dels av att hela eggen utgör en lång gradvis buk. Den avslutas tillsammans med harpunen i en riktigt sympatisk spets, både stark och vass. Helt i min smak.

Fabrikseggen var bra – jämn, symmetrisk och vass nog att raka armhår med endast lätt tryck. På den punkten får Ruike mer än godkänt. Den enda invändningen jag har är den som närmast blivit mitt mantra och det är att stålet kunde varit tunnare bakom eggen. Särskilt på den här kniven men det återkommer jag till.

Finishen är blästrad och kniven finns även i en svart utgåva för den som föredrar det. För min del är det aningen för mycket text på bladet för att vara optimalt men det kan tilläggas att det är smakfullt gjort då storleken är hyfsat diskret. Där återfinns förutom Ruikes logga som är föredömligt liten, siffror på ricasson som skulle kunna vara “födelsemånad”. På motstående sida hittas “namnet” eller snarare modellbeteckningen på kniven samt vad som förefaller vara ett serienummer på bladet. Vad gör det där kan man undra? Det är inte en upplaga begränsad till några hundra exemplar det handlar om utan en rent serieproducerad kniv så det kunde vi varit utan.

I ärlighetens namn hade jag hellre sett att kniven försetts med en satinfinish. Den som är har en tendens att bli en smula repig när kniven används.

På bladet står även aktuell stålsort vilken är det av Sandvik framställda 14C28N vilket jag anser är ett utmärkt budgetstål.

Det är ett av mina favoriter bland “budgetstål”, inte bara av patriotiska skäl utan för att det är rosttrögt, tar en mycket fin egg samt är någorlunda uthålligt. Det har också en tendens att hellre vika sig än att “chippa”/splittras vilket gör det lättare att reparera en skadad egg när så tarvas. Det är inte det mest extrema stålet på marknaden men väl valt för prisklassen.

Efter en stunds arbete med den här kniven kan det snabbt konstateras att det är handtaget och inte bladet som är den begränsande faktorn här. Det gör P128 till en ren EDC-kniv i det större formatet och inte en kniv för tyngre uppgifter enligt mig. Med det avser jag dels arbete i hårdare material som tjockare vävd plast, gummi, mattor och liknande men framför allt trä i olika former. Då märks det att handtagets fördelar återfinns inom andra områden.

Men så länge arbetsuppgifterna kretsar kring material som papper, tjockare papp och att massakrera kartonger är kniven inte bara bra utan utmärkt. Det gäller även att penetrera plast och förpackningar, sprätta upp lådor med mera. Lättare kökstjänst går dugligt tack vare flatslipat blad, en fin kurvatur på eggen och en någorlunda diskret flipper. Men som alla “flippertabs” så sticker den ut och är i vägen vid arbete mot skärbrädor eller andra plana ytor. Det är en av orsakerna till att flippers generellt inte är min favoritmetod när det kommer till att öppna knivar.

 

Handtag

Eftersom jag redan avslöjat att det är en helstålskniv det handlar om så kommer inte handtagsmaterial som en överraskning. Med tanke på knivens storlek hade den kunnat användas som ett bojsänke om det inte varit för att Ruike valt att lägga mycket kraft och arbete på insidan. Sidorna är kraftigt lättade och liknar bitvis en fackverkskonstruktion. Det ger en mycket stark kniv som i sammanhanget är relativt lätt. Den väger in på 159 gram.

Vikten känns i handen det måste medges men oväntat lite och det är tack vare att balanspunkten på P128 återfinns mitt i urtaget för fingret. Det trollar inte bort vikten helt men gör den klart mindre påtaglig.

Konstruktionen är skruvad med en backspacer i G10. Skruvarna är av hona/hane typ och dragna enbart från låssidan. Ett snygg detalj som ger en renare presentationssida. Samma sak har gjorts med pivotskruven som används som dekorelement men ändå kan justeras med en T8. Inga specialverktyg krävs således. Det går med andra ord göra skruvar både dekorativa och praktiska!

Sidorna är lätt välvda genom den breda fasning som gjorts. Det ser snyggt ut och gör att kniven känns mer arbetad samt slankare i fickan. Men en sak gör den inte och det är att motverka den stora invändningen jag har mot det här handtaget. Vilket osökt för oss in på området ergonomi.

Att en kniv skär bra är förstås viktigt men för att kunna göra det bör det gå att hålla i den också. Gärna så länge som uppgiften ifråga tarvar. Överlag känns P128an bra i handen. Den fördjupning som finns för pekfingret är korrekt gjord, handtaget sväller ut på mitten vilket fyller handen väl och sidorna är som sagt välvda. Clipet känns men utgör ingen källa till obehag även om man kramar handtaget till knogarna vitnar. Eftersom handtaget är relativt neutralt fungerar de flesta grepp utom när kniven greppas i nypan. Då är den här precis som alla andra flippers mindre bra. Hammargrepp, sabelgrepp och en fattning med ett finger eller tummen på bladryggen går utmärkt liksom omvända grepp.

Det är emellertid dags att återkomma till brasklappen jag lämnade under rubriken “blad” när jag sade att handtagets styrkor återfinns på andra områden. Fördelarna är främst att kniven är bekväm i fickan, att det är snyggt samt att det fungerar väl vid lättare arbeten. Sen var det den mindre bra biten.

Bara så ni vet, det går inte att tälja eller ta i hårt med den här kniven. Inte utan tjocka handskar i alla fall. Trots att storleken och den kraftiga konstruktionen med sitt stålhandtag, dubbla lås och rejäla blad inbjuder till tuffare tag. Orsaken är att handtaget är på tok för kantigt på ett par ställen.

Fasningen gör att det ser bedrägligt rundat ut men när man tar i biter det dig först i lillfingret som håller emot vridrörelsen som uppstår. Framför allt gnager det dock som en ekorre med rabies i den mjuka huden i tumvecket. All kraft användaren tillför kniven pressar direkt mot de endast lätt rundade nittiogradiga kanterna som återfinns mot främre delen av handtagets ovansida.

Det gör rent ut sagt ont att använda kniven på torrt trä varpå jag efter en stund gav upp. Här har man endera missat den här detaljen eller valt utseende före funktion.

För all del, lösningen ger gott om utrymme för fingret att landa på när man leker med kniven det måste medges. Det finns även gott om plats att placera en tumme på när så behövs samt skänker skarpa och snygga linjer. Men det gör kniven mindre allroundbetonad. Det behöver inte vara något problem bara man är medveten om det. Det är förstås avhängigt användningsområde. Det är för övrigt inte en problematik den här kniven är ensam om.

Det var det jag avsåg när jag tidigare skrev “kunde vara tunnare bakom eggen”. Eftersom P128 på grund av handtaget inte är helt lämpad för riktigt tunga uppgifter kunde bladet gjorts smäckrare för att ytterligare understryka knivens förtjänster.

 

Öppning och lås

P128 öppnas med en flipper. Kniven är relativt kvick och öppnar med ett lätt väsande. Bladet löper på lager och är relativt tungt så när det väl är i rörelse öppnar det säkert och bestämt. Själva flippern är bra men inte perfekt. Den är liten och därmed inte i vägen, vinkeln är bra och den allmänna geometrin ger en lättöppnad kniv. Men en miss finns, den är för hal! Det går att missa flippern helt eller halka av den och det sker från stund till annan. Särskilt om man är kall och våt om händerna vilket händer rätt ofta här i vårt klimat. Min rekommendation till Ruike är därför att förse den med en räffla eller två mot framsidan till. Det skulle förbättra funktionen avsevärt.

En bra detalj är att man tänkt på hur det skall kännas när pekfingret landar på handtagsryggen efter öppningsrörelsen också. Där är det mjukt och välstädat. Inga störande skyttegravar eller taggtråd i form av felplacerade jimpings eller annat otyg.

Som konstaterats i inledningen är det här en kniv som följer mall 1A och därmed är det ett ramlås som står för säkerheten när bladet väl är ute. Ruikes variant är mycket välgjord. Funktionen är utmärkt, den låser alltid och gör det utan tillstymmelse till glapp eller spel. Förutom i god geometri återfinns en del av förklaringen i materialet. Det är lättare att tillverka ramlås i stål än i titan om bara vinklarna är rätt. Man behöver inga låsarmsförstärkningar eller översträckningsskydd vilket förenklar konstruktionen och risken för lockstick och slip minskar även om de inte är uteslutna.

 

 

Utöver det ordinarie låset har flera modeller av Ruikes knivar ett extra lås kallat “Beta Plus”. Det är för övrigt en av de saker som får mig att misstänka att deras knivar görs av Real Steel/SRM då det är deras lösning. Till och med namnet är detsamma. Vad funktionen gör är det i aktiverat läge hindrar låsarmen att röra sig i sidled. Med tanke på det och den övriga konstruktionen gör det kniven mycket stark. Att gå så långt som att kalla det en “fastbladare” gör jag inte men resultatet blir onekligen stabilt. Personligen är jag inte mycket för dylika extralås då jag inte ser behovet av dem överhuvudtaget. Men för dem som föredrar både hängslen och livrem är de ett alternativ antar jag.

Beta plus fungerar i vilket fall som helst klanderfritt och framförallt låter det inte när det är inaktiverat. Jag uppskattar knivar som inte låter som ilskna skallerormar.

 

Att bära

Ruike P128 är faktiskt riktigt bra i fickan givet sin storlek. Vikten som uppenbarligen finns där fördelas jämnt om man kan säga så och clipets utformning gör att den återfinns rätt djupt ned i fickan istället för att balansera på kanten som en del knivar tenderar att göra. Det gör även att risken för att tappa kniven minskar.

Clipet är i stål och utseendet är tämligen neutralt och matchar resten av kniven. Egentligen har det för lite spänst då det är rejält styvt. Men funktionen blir ändå god dels på grund av läppen som lätt går att föra över textilkanter men framför allt eftersom stålet i handtaget är helt slätt vilket förstås minskar friktionen. Kanten som uppstår där låsarmen tunnats ut är rundat vilket gör att den inte fastnar i tyget när kniven dras något som annars inte är helt ovanligt.

En annan god sak är att den mjuka ryggen och den lilla flippern inte attackerar handen om du stoppar ned den i fickan för att nå dina husnycklar som huserar längst ned i höger framficka. Kniven tar inte heller onödigt stor plats i fickan då den med sina 12 mm över ryggen och fasade kanter är tämligen tunn. Profilen är inte heller för hög men det är trots allt en rätt stor kniv så helt anonym blir den trots det inte.

 

Sammanfattningsvis

Man kan ha lite olika uppfattningar om blotta mängden “framelock flippers” på marknaden för tillfället. Det bör dock betonas att konceptet kan genomföras mer eller mindre väl och Ruike P128 är ett exempel på när det gjorts riktigt bra och det till ett synnerligen konkurrenskraftigt pris. Jag vill därför gå så långt att jag utnämner den här kniven till en av kandidaterna till årets budgetkniv i sin klass allt sammantaget.

Men det finns dock en invändning eller snarare ett förbehåll kopplat till den kandidaturen och det rör tänkt användningsområde. Det här är en modern flipperkniv gjord för lättare EDC-bruk trots sin robusta kroppshydda. Håller man sig inom de ramarna är kniven helt klart något att beakta. Men köp den inte som grovarbetarredskap.

Vad du får för din investerade peng är en mycket välbyggt kniv med ett bra bladstål, stabilt lås och ett välfungerande clip. Därutöver bjuds på en smakfull design med flera moderna attribut. Vad man tycker om utseende är förstås subjektivt men kniven bjuder på konsekvens och snyggt formspråk.

Lägg därtill intressanta detaljer av olika slag. Allt från ett djärvt blad vars linjer delvis går igen i handtaget, via omfattande arbete för att minska vikten på kniven till kullager, dekorativa skruvar och extralåsfunktion.

En utmärkt introduktion för ett nytt märke får jag ändå säga. Jag uppskattar den här kniven för vad den är men inte helt utan förbehåll. Det finns några förbättringar jag skulle vilja föreslå. En är att våga slipa bladet tunnare. Det håller för det, jag lovar även om det säkert finns någon Youtubare därute som skulle lyckas knäcka det. Det finns det alltid nämligen. Vi andra skulle dock få bättre knivar på köpet samt några videos att göra narr av. Det tipset riktar jag å andra sidan till hela industrin inte bara till Ruike.

Mer specifikt för den här kniven vädjar jag till upphovsmannen – snälla, runda av handtaget mer på nästa modell. Det får inte göra ont i handen när man använder en kniv. Särskilt inte en som är så här stor och stadig och därför lockar till tyngre arbeten. När ni ändå håller på, förse flippern med ett par tvärstreck för ökat grepp också. Sen skulle kniven vara rustad för det mesta som kan komma i dess väg.

Men som en modern EDC-kniv i det större formatet kan jag ändå varmt rekommendera den här kniven. Särskilt om priset tillförs ekvationen. Det är klart att det går att göra kniven lättare genom att använda titan i handtaget till exempel men då ökar även prislappen i motsvarande grad. Här har man gjort ett flertal balanserade val och resultatet är en riktigt bra fickkniv.

Det OM du gillar stilen vill säga. För visst har vi sett den förut? Kniven har alla ingredienser som kan förväntas inklusive flipper, lager och harpunspets. Jag kan möjligen tycka att det finns en framelockflipper för mycket här i världen men majoriteten av den knivköpande befolkningen håller inte med mig på den punkten och Ruike P128 är bra!

Kniven bjuder som sagt på ett konsekvent formspråk med harmoniska linjer. En snygg kniv helt enkelt, testa den!

 

Här återfinns tillverkarens produktsida.

Specifikation:

Längd utfälld: 217 mm
Längd hopfälld: 124 mm
Vikt: 159 g
Bladlängd: 93 mm
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: Sandvik 14C28N, 58-60 HRC
Handtag: Rostfritt stål, 3Cr14N
Lås: Ramlås förstärkt med ett extralås, “Beta Plus”

Producerad av: Ruike, tillverkad i Kina

 

/ John

#knivshop #knivshop.se

– en klo med attityd

Raptor är den första fällkniven från thailändska TTK eller Tora Tactical Knives. Det här specifika exemplaret som jag har till låns från Knivshop.se är dessutom en av prototyperna. Enligt vad jag hört gjordes två versioner varav den här är den som fått eggen åt “fel” håll.

Att den första fällkniven skulle bli en kniv gjord i moderna material med själförsvarsinriktning var ingen högoddsare då de mest tongivande knivarna från TTK har varit av den typen. Materialen brukar vara Elmax, titan och kolfiber och på programmet står flera modeller av karambits bland annat. Det finns förstås andra knivar att tillgå som är mer inriktade mot EDC- och friluftssegmentet och till och med köksknivar återfinns numera i utbudet.

Den första tanken som föll mig in när jag såg den här kniven på bild var intressant då det i ärlighetens namn inte är en fällkniv jag skulle köpa personligen. Varför skall jag förklara senare och det är inte relaterat till kvalitet på något vis utan är snarare kopplat till användningsområde knutet till prisbild.

Ordet intressant dök upp därför att det här är en mycket ovanlig knivsort som jag bara stött på en gång tidigare och det var i Spydercoskepnad. Det vill säga när det gäller den här mer moderna tolkningen av formatet annars inget nytt under solen som jag snart sagt i varje recension på senare tid. Men mer om det senare.

Blad

En udda fågel kräver sin näbb och det har Raptor bokstavligen fått i det här fallet i form av en hawkbill. Som ni vet kännetecknas bladformen av att eggen kröker sig åt fel håll ned mot en spets istället för upp mot ryggen. Stålet i det här bladet är detsamma som återfinns i de flesta av TTKs knivar, en för oss här uppe i norr halvlokal bekantskap i och med att det är Böhler/Uddeholms Elmax.

Dimensionerna på bladet är rätt extrema men väl valda givet hur kniven är tänkt att fungera. Det är utan tvekan styrka som premierats här vilket avspeglas i bladgodset som mäter hela fyra millimeter över nacken vilket får anses vara grovt om det ställs i relation till att bladet på bredaste stället mäter omkring två och en halv centimeter och längden ligger strax över sju och en halv centimeter.

Här är en liten utvikning kring bladformer på sin plats. Varför välja en hawkbill i det här fallet? Jo jämfört med vanliga knivblad med buk så har raka och nästan raka eggar sina fördelar. Det blir tydligt när det kommer till wharncliffeblad vilket är orsaken till att de används till såväl mattknivar som i vissa självförsvarsapplikationer.*

Tar man den raka formen ett steg längre och kröker den vidare nedåt får man ett klassiskt trädgårdsredskap, en “pruning knife” eller kniv för beskärning av fruktträd. De har nämligen inte sällan försetts med en “hawkbill” eller höknäbb, ett blad vars egg kröker åt “fel” håll. Det ger en kniv vars blad fångar upp det som skall skäras istället för att låta ämnet glida iväg bort från eggen under rörelsen. De “biter” bättre framåt spetsen till efterhand som den skärande rörelsen fortsätter på samma vis som en skära eller en lie gör. Det ger en kniv som är utmärkt till vissa specifika uppgifter som att t ex kapa rep. Något som utnyttjas i knivar för maritimt bruk till exempel.

När bladformen inte används för att kapa vare sig rosenbuskar eller tamp så kan det användas på det här viset. I den här typen av kniv ger det en elak klo där fokus ligger på spetsen och dess funktion och förmåga att penetrera snabbt och utan ansträngning. Typen av kniv kalla ibland för “Pikal” vilket är knutet till filippinska kamparter och har sina anhängare liksom karambits har sina. Grundfattningen för den närbesläktade karambiten är ett omvänt grepp med spetsen pekandes framåt för att kunna jabba och slå medan det för en Pikal också är omvänd fast med eggen vänd bakåt alternativt i vanlig “sabelfattning” fast med eggen uppåt.

Ett blads egenskaper förstärks mycket av vilken slipning det försetts med och det bllir tydligt här. Raptor har en låg, brant skålslipning. Slipfasen mäter inte mer än tolv millimeter inklusive primäregg.

Originaleggen får godkänt och kniven anlände vass. Tora kan det här med symmetri och jämn slipning även om det på en sida kan skönjas att den är handgjord och att eggen där har en lätt avvikande kurvatur. Det är något som hör customknivar till.

Raptorn är bruksknivsvass kan vi väl säga, det innebär att den rakar hår med visst motstånd. Känslan kommer sig mer av geometrin än av att kniven inte skulle vara vass. Återigen ser jag inga problem med det då det ligger väl i linje med knivens tänkta användningsområde. En alltför tunn egg riskerar att flisa sig när man hugger med den.
Och det är på det här området som en av mina invändningar mot hela konceptet kommer. Såvida du inte är inne i Pentjak Silat-svängen eller bara gillar jäkligt “tacticool” knivar så är användningsområdet något begränsat det måste medges. Den är riktigt dålig som allroundkniv men gör några få saker mycket bra. En av dem är rätt praktisk. Den öppnar allt inklusive kartonger med oerhörd ackuratess. Sen går det att kapa snören också om man känner för det men inte rep, till det är eggen för brant. Det kan dock tilläggas att den som köper den här kniven troligen inte är på jakt efter en fruktkniv heller.

Sen är det är bara att erkänna – kniven är fullkomligt grym att snitta med. Allt spetsen närmar sig river den hål på. Jag har testat på papp, kartong och tyg samt tyg fastsatt på kartong för att få till en primitiv dummy. Du behöver knappt nudda materialen förrän yttersta delen av bladet har glidit igenom. Raptorn är elak på det viset.

Jag hoppade över kökshandräckningen med den här kniven. Efter att för skojs skull försökt trycka den igenom ett äpple gav jag upp.

Handtag

Raptorns handtag är en modern och solid historia. Kniven saknar ram och presentationssidan är gjord i tjock massiv kolfiber och låssidan i titan. I ryggen återfinns en backspacer med vad som brukar benämnas “gearpattern”. Kniven hålls samman med tre skruvar per sida förutom pivotskruven och ger ett mycket gediget och välbyggt intryck.

Flera detaljer avslöjar att det är en custom- och inte en produktionskniv det handlar om. Alla hörn, fasade kanter och “jimpings” är inte exakta om än mycket väl utförda. Finishen är överlag hög men fokus ligger inte på utställningsstatus utan andas mer funktionalitet. Lite på samma vis som Emersons knivar med vilka Raptor också delar egenheten med spårmejselhuvud i den justerbara pivotkruven.

Andra saker som andas custom och hantverk är hur väl allt är rundat och slipat. Det syns även i den snyggt utförda blåanodiseringen som går igen på lås-sida, backspacer och clip samt på kvaliteten på kolfibersidan.

Sen kommer vi till det mest udda med det här handtaget. Det upplevs vara upp och ned. Eller åtminstone inte rätt om man inte vet vilken typ av kniv det handlar om eller spontant utgår från eggens orientering. Greppar du kniven för första gången utan att tänka efter känns den därför, inte dålig men inte heller särskilt bra.

Handtaget är väl tilltaget med sina 15 millimeters midjemått och fyller därför handen väl särskilt när clipet ökar på den tjockleken till runt två centimeter. I rätt grepp vill säga. Fattar du kniven “fel”, alltså med eggen nedåt som brukligt är så fungerar det förvisso fortfarande hjälpligt men handtaget fyller inte ut greppet fram mot bladet till, det är något som saknas. Om en tumme placeras vid den ramp som bladet bildar och pekfingret får ta spjärn mot räfflorna så kan kniven användas med eggen på traditionellt vis men det är inte optimalt.

Det är när du vänder på Raptor det märks hur den är tänkt att hållas. När tummen placeras på jimpingen istället blir greppet riktigt bekvämt och likaså när kniven trollas runt i omvänt grepp med eggen bakåt.

När man väl listat ut hur man bäst håller kniven så är handtaget tämligen komfortabelt och de handgjorda räfflorna kan särskilt omnämnas då jag vanligen inte alls uppskattar den här glesa grova sorten. Här är de dock välgjorda och greppar bra utan att riva upp huden. Lite öm blir man efter en stund men det är en eftergift för att uppnå bättre fäste.

Handtaget fungerar troligen även till en längre stunds hårt arbete. Det är inget jag prövat. Jag har nämligen mycket svårt att se vad det skulle vara. Att träna med den kräver knappast god ergonomi av det slaget. Kanske om man behöver sprätta upp tonvis med paket och kapa mängder av buntband.

Öppning och lås

Även om det här området finns rätt mycket att säga. Tyvärr kommer här några av mina största invändningar mot kniven som sådan och mot hela principen att använda det så populära ramlåset i titan på den här typen av kniv.

Hur kniven öppnas går inte att missa då tumplattan är det mest karaktäristiska och uttalade på hela kniven tillsammans med vilket håll eggen pekar åt. Den är förutom gigantiskt stor och utstickande även gjord i brons samt försedd med ett markant kors. Väldigt iögonfallande med andra ord. Varför den har det sistnämnda dekorelementet är jag inte helt säker på men jag gissar att det har med tur och välgång att göra. Sydostasiater brukar ta sin religion på allvar vare sig de är buddhister, kristna eller muslimer. Hur det förhåller sig med materialet vet jag inte men inom bland andra samisk kultur brukar brons på knivar hålla onda andar borta. Vad man tycker om utseendet är nog antingen eller misstänker jag. Personligt är det i vilket fall som helst.

Funktionsmässigt är den, tråkigt att behöva säga det, inte särskilt bra! Det går att öppna kniven med tumplattan och hyfsat fort också efter viss övning. Det goda är nämligen att den sitter rätt långt ut från handtaget och därmed inte är skymd på något vis samt bjuder på en god radie för tummen att följa.

Det är också stor så den borde vara lätt att träffa. Borde är nyckelordet då den inte är det och det beror på två saker. Dess främsta brist är placeringen. Den befinner sig FÖR långt ut vilket innebär att om man reflexmässigt försöker öppna kniven snabbt och snärtar med tummen i den vinkel där såväl tumplattor och tumknoppar brukar återfinnas på knivar så glider tummetott längs med bladet och ut i tomma intet. Här måste man först hitta undersidan av plattan med tummen och sen trycka till. Då går det både säkert och bra. OM du inte kommer för långt ut från bladsidan vill säga. Tumplattan är nämligen rundad på undersidan också vilket inte är bra alls. Det gör att man lätt slinter mot den hala metallytan. Särskilt om fingrarna är våta av vatten eller svett.

Anledningen till att jag uppehåller mig vid den här delen av kniven är att det inte är oviktigt moment att kunna trolla fram sitt blad respektabelt snabbt när det kommer till den här typen av kniv. Skall du använda en fällkniv i en stressad situation oavsett anledning får den inte kräva för mycket finmotorik. Det är en av de första sakerna som ryker när adrenalinnivåerna rusar.

När man väl tänker sig för är kniven dock mycket sympatisk att öppna. Gången är inte silkeslen men ändå mjuk och framförallt jämn vilket jag håller högre än att den är helt friktionslös. Jag är ingen anhängare av “fingergiljotiner”. Hur häftigt det än må vara med blad som faller in av sin egen vikt är det inte särskilt praktiskt.

För själva låsfunktionen står ett ramlås i titan. Någon stålförstärkning på låsarmen finns inte men ytan har försetts med karbider och det gör att det inte finns något tendens till “stick”. Låser gör kniven stadigt och varje gång. Ramlåset tar inte extremt tidigt vilket jag är tacksam för särskilt som om det här är ett blad som skulle kunna tänkas få ett slag från fel håll under användning. När låset skall släppas är låsarmen lätt att hitta och det går smidigt trots att det känns att det finns kraft i den. Så långt är allt väl.

Nu följer min kritik av det här specifika låset. Något av den kan nog härröras till begränsad erfarenhet av ramlås från Toras sida, “nybörjarmisstag” helt enkelt. Det är inte lätt att få till det perfekta ramlåset vid första försöket. Något som jag ofta påpekar och som även stora tillverkare misslyckas med från stund till annan. Det är två detaljer som spökar i det här fallet:
Det finns en tendens till att låsarmen vill vandra (lockslip). Belastas bladet med lite tyngre tryck, observera att det sker från från rätt håll, glider låsarmen något utåt. Den tendensen försvinner emellertid helt om handtaget fattas hårdare så att fingrarna förstärker låsfunktionen. Det är i och för sig ett typexempel på hur det är tänkt att ett ramlås skall fungera. Personligen tycker jag dock att det är felkonstruerat om det behövs.**

Det finns även en aning spel i bladet upp och ned. Inte så att bladet “skallrar” eller sitter löst men på samma vis som en del lockbacks kan ha. Det känns om bladet provoceras. Det är möjligt att det kommer att försvinna varefter kniven används. Det kan jag inte utröna då det här är en lånekniv och jag därför inte har för avsikt att vare sig långtids- eller hårdtesta den. Så det skall tas i beaktande i sammanhanget.

Punkt ett är emellertid vad jag avser när jag inledningsvis i det här stycket skrev att det finns problem med ramlås. Trots att de är populära ÄR de inte alltid bäst. Exempelvis i det här fallet eftersom kniven är tänkt att användas i omvänt grepp varpå lockslip blir ett sjutusan till problem. Dels har du eggen riktad rakt mot din egen tumme alternativt handled om du håller kniven på avsett vis och dels finns det inga fingrar som förstärker låsarmen som tänkt och då faller ett av ramlåsets främsta fördelar.

Att bära

Hur en kniv uppträder i fickan är förvånansvärt viktigt av det enkla skälet att det är där en fällkniv tillbringar överlägset störst tid när det inte ligger på valfritt förvaringsställe.
Raptor är relativt bra att konka omkring på givet knivens yttermått. Den är också välbalanserad i fickan vilket gör att vikten på 130 gram inte känns särskilt mycket. Den är däremot mycket iögonfallande, liksom resten av kniven.

Ett köttigt stort skulpterat clip som låter en bra bit kniv sticka upp är inte direkt diskret. Förutom om man bär blå jeans i rätt nyans får då smälter kniven in i bakgrunden med sin blåanodisering. Clipet är långt och sköter sin uppgift dugligt men kunde ha bättre spänst. Det är en egenskap som det delar med de flesta skulpterade customclip för övrigt. För att vara ett första försök är det faktiskt riktigt bra men det är inte i närheten av att vara lika funktionellt som ett bra “springclip”. Fjäderstål är alltid bättre sett till funktion. Men givet en viss prisnivå förväntas nuförtiden alltid ett skulpterat clip, oavsett om de är bra eller ej. Intressant fenomen det där.

Att kniven sticker upp en bit kan jag leva med eftersom tanken med det är att öka åtkomsten. Den hålls på plats dugligt men där är det mer storlek än spänst som sköter det arbetet. Det är emellertid ingen risk att man tappar kniven. Balansen i hopfällt läge är också godkänd vilket gör att Raptorn inte dinglar omkring i fickan.

Men det finns ett stort aber och det är att clipet gör kniven långsammare att dra än nödvändigt och dessutom hakar det fast i fickkanten från stund till annan. Det är längden och bristen på spänst som ställer till det. Det är något som inte alls är en bra egenskap när det handlar om självförsvarsinriktade knivar. Det är ett typexempel på när praktiska hänsynstaganden får ge vika för fåfänga. Enkla fjäderclip i stål utan kanter i änden är i nittionio fall av hundra bättre.

Sammanfattningsvis

Det skall sägas direkt – Tora Tactical Knives “Raptor” är inte en kniv för alla, särskilt inte i Pikalversion. Den är vare sig insmickrande eller lättsåld. Men den är brutal och rätt charmig på sitt aviga vis. Intressant skrev jag inledningsvis och det intrycket står sig även efter det att jag sällskapat med den ett tag. Det är inte mycket mellanmjölk över den här skapelsen vilket kan vara befriande. Om inte annat är det lättare att skriva då.

Ibland används ett uttryck på engelska som känns aktuellt : “Purposedriven”. Den här kniven hamnar i samma fack som Cold Steels Talon, Blackhawks Be-Wharned och Spydercomodeller som exempelvis Chinook, Civilian, Yojimbo och framförallt P’kal.

Det här är en självförsvarsorienterad kniv som kan användas till annat. Inte en allroundkniv som kan användas i självförsvar. Sen uppstår i och med det uttalade användningsområdet en viss kulturkrock. Jag tror mig veta att det föreligger en viss skillnad i syn på det området mellan knivens ursprungsland och Svensk nödvärnsrätt. Sen är det upp till läsaren själv att ta ställning i frågan.

Vad tycker jag då om kniven om den bedöms efter de aktuella kriterierna? Ja, kontentan är att jag är något kluven även då. Det finns mycket kunnande och gott arbete här, kniven är välbyggd i häftiga material och finishen god även om den inte siktar mot utställningskvalitet. Den är ett stabilt och personligt hantverk av en man som har en tydlig vision.

Men här finns också några saker som jag hade sett över. En är grundläggande och det är valet av lås. Jag vet att ramlås i titan säljer men det är inte vad jag valt på den här typen av kniv av de skäl jag angav ovan. En detalj är i sammanhanget är låsgeometri men där är jag säker på att senare exemplar lär vara felfria. Det här är trots att allt en prototyp och en inte alltför mycket använd sådan. Titan har en tendens att slitas över tid så det är fullt möjligt att det löser sig av sig själv. Men locksliptendenser vill man inte ha på en självförsvarskniv, särskilt inte en där de egna fingrarna inte agerar backup utan måltavla.

Sen hade jag valt att ändra en aning på tumplattans placering, Som det är nu går den att missa. Särskilt vid stress eller om man har bråttom. Det som talar för placeringen är att rörelsen är naturlig och att det är väldigt lätt att greppa kniven efter öppningen. Jag hade även ökat friktionen mot tummen så man inte riskerar att halka av lika lätt.

Men innan man kommer så långt bör man ha halat fram sin kniv och för att det skall ske på bästa vis behöver clipet enligt mig minskas ned och kortas av. Åtminstone med jeans eller chinos vill det gärna haka i och fastna ibland i kanten på fickan eller byxlinningen beroende på hur kniven bärs.

Väl framme är bladet upp och ned. Det är en Pikal! Jag är sannerligen ingen expert ens teoretiskt på hur den skall användas även om jag faktiskt prövat några av teknikerna för många år sedan. Men till den tänkta applikationen är bladets form och slipning utmärkt. Spetsen är oerhört effektiv och det lätt krökta hawkbillbladet parat med en brant skålslipning gör att det här bladet biter och river hårt. Den funktionen är utomordentligt bra.

Vill du använda den praktiskt så är Raptor överjäklig på att öppna lådor och kartonger och kapa tejp med mera. Men det känns mest som ett alibi i sammanhanget. Du filear inte fisk eller täljer en kåsa med den här kniven. Faktum är att du knappt öppnar ett kuvert med den. I så fall lär innehållet dö. Endera av spetsen eller av skräck. Den här kniven skaffar du för att den är elak.

Raptorn köper du förstås här på Knivshop.se om du vill ha en kniv som är unik med mycket personlighet som andas råhet och skall vi säga “effektivitet”.

Specifikation Tora Tactical Knives Raptor:

Längd utfälld: 190 mm
Längd hopfälld: 111 mm
Vikt: 130 g
Bladlängd: 76 mm
Godstjocklek: 4 mm
Bladstål: elmax
Handtag: titan/kolfiber
Lås: ramlås

Producerad av: Tora Tactical Knives, handtillverkad i Thailand.

/ John

* Som exempel kan tas de av Michal Janichdesignade Spyderco Yojimbo och Ronin.samt Be-Wharned från Blackhawk som alla har wharncliffe-blad. Den Perrindesignade PPT från Spyderco samt Bastinellis Dragotac har snarlika modifierade wharncliffeblad med svag buk.
**Då väljer jag hellre en frictionfolder där det är uppenbart att det är mina fingrar som skall låsa och inget annat.