Höstkniv

Hösten är här och med den kommer nyheter inom allehanda områden. Det gäller förstås även på knivfronten. Helt ny är nu inte den här kniven men den är spännande ändå.

En het kniv, ja ordvitsen är usel – S571 Pro från RSK

 

Det handlar om Real Steels “S571 Pro”, en kniv som just nu befinner sig i skottgluggen för att recenseras här på Vasst inom kort.

Den tillhör en ny klass av påkostade versioner av redan existerande knivar från Real Steel. Först ut var deras “Stinger” med vilken de testade marknaden. Därefter följde den här kniven S571Pro, titanversionen av Griffin och inte minst Megalodon. Med de knivarna har de börjat etablera sig i klasser som annars numera domineras av jag kallar de nya kinesiska drakarna, märken som Kizer, Rike, Reate, WE-knives och Stedemon. Andra märken som du förstås kan köpa här på Knivshop.

Väl mött i etern go’ vänner!

/ John

Knivrecension Spyderco Techno

– till sist hittade den hem

Techno är ännu en kniv som när den sorteras hamnar i kategorin “bättre sent än aldrig” för min del. Därmed vill jag betona att jag sannerligen inte är den första att tycka något om den här kniven. Den har funnits på marknaden ett bra tag. Men nu har jag införskaffat den från Knivshop.se i samband med test av ett par nyare knivar som de tidigare presenterade Spyderco Nirvana och ZKC A01.

Originalet från den polske knivmakaren Marcin Slysz heter “Mouse”. Det namnet har jag tidigare diskuterat på några olika ställen då det av någon förunderlig anledning är ett mycket vanligt namn på knivar.

Spyderco C158Ti "Techno"

Spyderco C158Ti “Techno”

I Spydercoversion som för övrigt är mycket troget förlagan fick den istället namnet “Techno” och är vid det här laget en modern klassiker. Särskilt som den har ett distinkt utseende och format som gjort den till en företrädare för en grupp knivar som ibland refereras till som “Little Big Knives”, knivar som är tänkta att kunna hantera uppgifter större än vad formatet antyder. Det brukar även innebära att de är “overbuilt” eller kraftigt dimensionerade i relation till sin storlek. Dessvärre avspeglas det ofta i prislappen. Båda egenskaperna stämmer väl in på Techno och är ett par av skälen till att jag länge avhöll mig från att stifta närmare bekantskap trots goda vitsord från många håll.

En liten knubbis som växer efter hand

En liten knubbis som växer efter hand

Således är det dags att diskutera en kniv som säljer på mer svårdefinierade värden än att vara bäst “pound for pound” för att använda en boxar- och fightingterm. Mouse, förlåt Techno har fördelar och gör inte bort sig på något enskilt område men är inte heller bäst på något. Istället har den “det” som det brukar heta.

 

Blad

På sin hemsida skriver Spyderco att den här kniven var deras första serieproducerade kniv som nyttjade CTS-XHP-stål. Det stämmer inte på det här specifika exemplaret då bladet är gjort av det vanligare CPM S30V. Det visar att det är en senare version då de bytt ut stålet. Något oklart vad som ligger till grund för stålbytet.

Ett mycket grovt droppointblad i S30V som försetts med en lyxig satinfinish

Ett mycket grovt droppointblad i S30V som försetts med en lyxig satinfinish

Bladet är fullt flatslipat eller om man skall vara exakt så nära man kan komma utan att faktiskt ha full flatslipning. En liten parallell yta finns vid bladbasen och ovan hålet. Techno är faktiskt inte så attans grov bakom eggen som man vid första anblicken kan förledas att tro även om allt är relativt. Det är det som räddar kniven från att vara en katastrof. Men det avser jag att grundförutsättningarna för att en kniv med ett bladgods på hela 4,5 millimeter som inte mäter mer än 6,5 cm på längden och cirka  2,5 centimeter på höjden skall skära bra inte är de bästa.

Formen är en droppoint där nosen pekar nedåt för att möta buken vilket ger en bra spets. En egenskap jag uppskattar i synnerhet vid förpackningsöppning som är en vanlig sysselsättning för mina fickknivar.

Sammantaget en för “every day carry” eller dagligt bruk mycket duglig bladform. Sen har bladet ett litet “choil” för att underlätta slipning vilket är tacknämligt eftersom det gör att man kan slipa bladet i hela dess längd och därmed utnyttja den egg som faktiskt finns.

Hur uppträder Techno när den faktiskt används? Tja, exakt som förväntat. Den klarar sig men är inget ess direkt. Jag skall inte vara allt för elak då den gör allt den skall men kanske inte lika bra som knivar med mindre flashiga utseenden.

spyderco-techno-2a

Det flatslipade bladet är på en sida märkt med Marcins Slysz logotyp jämte tillverkningsplats

 

Fabrikseggen är som fallet alltid är med knivar från Taichung, Taiwan mycket bra och godkänt vass redan från början. Den rakar hår med visst tryck och kan skära tidningspapper. Fast…nä, inte särskilt bra. Den börjar skära papper varefter fysikens lagar träder in och säger att kilar inte är bra till det varpå den börjar riva. När jag sen tacklar en bunt kartong av olika dimensioner så är det samma sak där. Handtaget duger gott, det korta bladet ger adekvat hävstång för att ta i och skärpan i eggen biter som den skall varpå fysiken åter gör sig påmind. I det här fallet betyder det att kartongerna dör i långa strimlor precis som avsett men att det inte går så lätt som det kunde ha gjort. Liknelser som en varm kniv genom smör är inte aktuella.

Techno är inte den bästa kniven för att skära i trä med heller. Det är inte formatet som ställer till det på den punkten. Bladet är faktiskt nästan identiskt i storlek med Mora Eldris bara för att ni skall få en uppfattning. Däremot har den här kniven mer än dubbelt så grovt blad som Moran och lägg därtill flatslipning. Det senare gör att bladet gärna vill “glida” när man skär, det biter inte så bra. Det betyder förstås inte att det är omöjligt att skära trä med den. Återigen, den är bara inte optimerad för ändamålet.

Till förpackningsöppning av allehanda slag, vilket i min värld är en frekvent förekommande uppgift för fickknivar är Techno däremot bra. En stark men ändå duglig spets, det vill säga vass nog samt att kniven är relativt lätt att öppna och stoppa undan gör att jag ger bättre betyg på den här punkten.

 

Handtag

Man tager två rejäla bitar titan av god kvalité. Därefter skruvas de samman och mellan dem placeras en “backspacer” av blå G10 och där har du ditt handtag till Techno. För att avrunda det hela förses handtaget med en kraftigt dimensionerad från utsidan dold stoppbult och avrundas med ett wireclip.

Kniven är demonterbar för den som önskar rengöra den efter att fått in skräp i handtaget. På den punkten är jag dock inte lika anal som en några Youtube-recensenter som kan döma ut hela knivar för att de är svåra att ta isär. Jag har sällan akuta behov av det helt enkelt. Vanligast är att jag gör det för att få en bättre uppfattning om hur knivar är konstruerade inför skrivande och recenserade. Den mesta skit går att skölja ur om man nu inte styckar djur med sin kniv och det här är knappast en jaktkniv. Att ständigt skruva isär knivar för underhåll är till stora delar ett otyg som uppstått för att a) man behagar stoppa kullager i dem och b) för att somliga knivtokar gillar att pilla med sina ägodelar.

En delvis sluten konstruktion där en lysande blå backspacer i G10 skruvats mellan två bitar titan

En delvis sluten konstruktion där en lysande blå backspacer i G10 skruvats mellan två bitar titan

Technoergonomi – vad skall man säga om den? En hel del tror jag. Däribland att handtaget faktiskt är lite väl kort beroende på handstorlek förstås. För mig är kniven en trefingerskniv i flera grepp eller kanske mer exakt tre och en kvartsfinger om nu något sådant hade funnits. Men som sådan ger den för all del gott grepp. Det beror på den i sammanhanget väl tilltagna grovleken. Här fungerar det överdimensionerade materialen och “overbuilt”-konstruktionen väl och skänker därmed stöd åt epitetet “Little Big Knife”.

Sen kan jag få ett relativt bekvämt fullt fyrafingers hammargrepp också om pekfingret placeras nära bladbasen. Men då kan man även skära sig vilket jag gjort. Något jag inte märkte förrän i efterhand.

Placeras tummen ovanpå bladet, framför de därför avsedda räfflorna får man mycket bra kontroll på bladet och kan ta i rejält. Med andra ord fungerar även ett “phillipino grip” mycket väl och likaså det något mer avslappnde “saber grip”. För att kunna använda det blir man i det här fallet nödgad att skjuta kniven framåt så att bakänden på handtaget vilar inne i handflatan varefter man placerar pekfingret i urtaget för hålet och tummen ovanpå bladet.

Handtaget ligger förvånansvärt bra i handen men hade tjänat på att var liiite längre

Handtaget ligger förvånansvärt bra i handen men hade tjänat på att var liiite längre

Utseendet kännetecknas av en grov stentumling som ytterligare mjukar upp de redan fasade kanterna på handtaget. Den mörkare titanytan ger en välkommen och attraktiv kontrast till bladets blanka polerade satin. Handtagets yta döljer repor tämligen väl vilket är tur. Trots att jag för det mesta är snäll mot mina knivar och att Techno inte är särskilt gammal har den fått dels det som brukar omnämnas som “patina” det vill säga en jäkla massa småskav men även någon kraftigare repa som jag inte ens vet varifrån den kom. Troligtvis är en nyckel boven i dramat.

Det här är ytterligare ett av de områden där titan egentligen är ett sämre material än säg G10 eller Micarta. Därtill får läggas någon som är aktuellt för stunden, kyla. Metallhandtag är kallare att hålla i när det blir kallt. Oftast är det inget problem då knivar av det här slaget förvaras i fickan men det blir det om kniven används längre tid utomhus eller i kallförråd vilket var aktuellt för mig häromdagen och man kanske lägger ifrån sig kniven en stund under arbetets gång.

 

 

Öppning och lås

Det är alltid trevligt om fällknivar kan öppnas på ett smidigt vis. Därvidlag är Techno riktigt bra. Spydercohålet på det här kniven har fått sig en lätt fasning vilket gör det något mjukare än på modeller tillverkade i Japan eller Italien som i allmänhet brukar ha vassare kant. Det senare ger bättre fäste men kan upplevas något ofärdigt. Här är finishen perfekt utförd vilket emellertid ställer högre krav på vart hålet befinner sig för att öppningsrörelsen skall bli både mjuk och effektiv utan att fingret slinter. Den här kniven kan öppnas både lugnt och kontrollerat eller med en snärt av tummen om så önskas. Den så kallade “spydercoflicken” med långfingret är däremot svår att nyttja eftersom ramen delvis täcker hålet från vänster sida. Det gör även att vänsterhänta inte gagnas det minsta av utformningen. Det här är dessvärre inte en kniv för er.

För högerhänta har däremot en rejäl fördjupning i handtagssidan inkorporerats i designen för att underlätta åtkomst.

Ett stort och låttåtkomligt hål för den högerhänte

Ett stort och lättåtkomligt hål för den högerhänte

Förutom finish och placering av hålet underlättas öppningsrörelsen av att hålet är extra stort då det mäter 13 mm i diameter vilket är väl tilltaget i relation till knivens övriga mått. Techno har sen tacksamt nog inte försetts med kullager. Här är det glidlager i brons som gäller. Funktionen och känslan är riktigt sympatisk i mitt tycke. Det vill säga mjuk och jämn utan att vara friktionslös. Tänk “Sebenzamjuk” och några förstår vad jag menar.

Likt Sage 2 är den här versionen av ett R.I.L-lås eller ramlås rena propagandan för hur ett sådant skall göras. Trots att låsarmen inte är stålskodd eller har försetts med översträckningsskydd fungerar det helt felfritt. Geometrin är helt enkelt nära perfektion. Låset klickar på plats med ett mycket tillfredsställande “klack” och släpps lika lätt som förväntat av en Taichung-kniv.

Ett skolexempel på hur ramlås i titan skall utföras

Ett gott exempel på hur ramlås i titan skall utföras

Därmed behöver det nästan inte nämnas men det finns inte ens en antydan till vare sig glapp eller spel i bladet i öppet läge. Allt annat hade varit förvånande och gjort mig mycket besviken måste jag medge. Särskilt som kniven lanseras som en “Little Big Knives” vilket förpliktigar vad gäller inte minst låsstyrka.

 

Att bära

Överlag extra kraftigt byggd, knubbig och i relation till sin storlek aning tung. Techno skulle kunna vara en katastrof i fickan men är inte det. Faktum är att den inte är illa alls. Vikten är väl fördelad och kniven väger inte så mycket i absoluta tal, vi talar om hektot här. Inte heller måtten är alltför avskräckande. Det är bara i grovlek som kniven är påtaglig. Den enda gången Techno “förlorar” är när den jämförs med alternativ som har ungefär samma bladlängd och sen relaterar till övriga mått.

Den längre versionen av Spydercos wireclip, här i grått utförande

Den längre versionen av Spydercos wireclip, här i grått utförande

En annan sak som verkligen gör sig i det här fallet är clipet. Spydercos wireclip är generellt ett av mina favoriter även om jag är medveten om att det inte faller alla i smaken. Det är diskret och fungerar utmärkt. Glider över byxkanter lätt och smidigt men håller ändå knivar på plats. Här har det fått en blästrad grå yta som ger en till handtaget matchande färgton och gör det extra osynligt eller snarare ger ett mindre “knivigt” intryck för den som ser det.

Den här versionen fungerar dock inte riktigt lika bra som på t ex Dragonfly 2. Det här är den större och därmed mindre styva varianten av wireclipet och det gör att det tenderar att glida något i sidled på Technos relativt glatta titanyta. Det lämnar märken, även kallade “snail trails” i titanet. Sen gillar jag inte känslan av att det kan röra sig i sidled.

Techno är synnerligen diskret i fickan

Techno är synnerligen diskret i fickan

Technos clip är också ett så kallad “deep carry”, clipet låter kniven dyka djupt ned i fickan. Några hävdar att knivar svårligen kan dras då*. I ärlighetens namn förstår jag inte hur de misslyckas. Jag var tvungen att fundera över hur jag själv gör eftersom det är ett sådant där automatiserat beteende jag är tvungen att utföra för att kunna beskriva. Tummen placeras på insidan av fickan så djupt som behövs för aktuell kniv och samtidigt låter jag pekfingret på utsidan glida ned till och kröka sig runt spetsen på clipet – et voilá, ett bra grepp mellan tumme och pekfinger som inte behöver justeras innan utfällning på de flesta knivar. Undantag finns alltid.

 

Sammanfattningsvis

Det Techno besitter i stora mått är charm och personlighet. Den säljer troligen mer på det än absoluta egenskaper. Det är inget fel på dem heller men skall man vara krass så är hela formatet egentligen tämligen meningslöst. En spetsig formulering javisst men det finns egentligen ingen logisk anledning till att förse en så liten kniv med godstjocklek och lås motsvarande tre gånger så stora knivar. Faktum är att fyra och en halv millimeter tjocka blad står upp mot de flesta stora klyvare, Bowies och andra knivar ämnade att processa ved och flå bufflar med. Här återfinns det på en kniv med sex centimeters egglängd. Allt för att uppnå ett visst utseende. Det är således andra hänsynstaganden än de praktiska som ligger bakom det valet.

Spyderco har gjort vad man kan för att få den att skära så bra som möjligt och har där närmat sig gränserna för formatet. Men de finns där och kan inte överträdas. Men en full flatslipning och en väl utförd egg underlättar.

...men så var den snygg!

…men så var den snygg!

På plussidan återfinns att Techno genomgående håller extremt hög kvalitetsnivå. Något som bland annat syns i de oerhört små toleranserna, den högklassiga finishen på bladet och känslan i lås och öppning. Jag vill nog påstå att du får bege dig långt in i customträsket för att hitta en kniv som slår den på fingrarna när det gäller passning och byggkvalité. På det området är Techno helt enkelt mycket mycket bra.

Kniven är även välbalanserad och mycket neutral i handen. En egenskap som gör att viken känns mindre och trollar lite med den. Sen får väl erkännas att ergonomin är bra givet begränsningarna men inte bäst i klassen.

Techno - en kniv som är en aning större än vad måtten antyder

Techno – en kniv som är en aning större än vad måtten antyder

Det negativa är egentligen formatet som i sig är diskutabel och det faktum att det är en liten, relativt dyr kniv. Riktpriset från Spyderco (MSRP) ligger på hela 329.95$ och redan på andra sidan pölen går kniven loss på närmare tvåtusen kronor och när moms, frakt och tull tillkommer klättrar priset ytterligare.

I skrivande stund kan emellertid kniven köpas här från Knivshop.se för 2640 kr. Vilket får ses som ett mycket bra pris då det ligger under Spydercos eget riktpris och vad en privatimport kostar!

Med det sagt kan tilläggas att Techno ändå är en helt underbar liten pjäs vilket kanske inte är helt logiskt. Men utöver den gedigna konstruktionen är det utseendet som främst lockar, i alla fall mig.

Jag stämmer därför numera in i hyllningskören och rekommenderar den varmt som ett styck vasst charmtroll för allehanda vardagsuppgifter. Den är praktisk nog samtidigt som den är tillräckligt intressant för att ge ägaren det där “lilla extra” som är svårt att definiera och förmedla i ord.

Specifikation:

Längd utfälld: 152 mm

Längd hopfälld: 87 mm

Vikt: 102 g

Bladlängd: 65 mm varav 59 mm egg

Godstjocklek blad: 4,4 mm

Bladstål: CPM S30V

Handtag: 6AL4V titan

Lås: ramlås, “R.I.L” – Reeve Integral Lock

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Taichung, Taiwan

/ John

* En “kändis” på Youtube som brukar framhålla det så ofta han kommer åt är Jim Skelton. Extra intressant eftersom hans knivar ofta är stora som hus. Hur han missar dem när de skall halas fram för att eventuellt clip skulle vara av en viss konstruktion övergår mitt förstånd. 

[porto_product view=”grid” id=”2047″]

Knivrecension ZKC AO1

–  “In the Zon”

Nu blir det intressant igen. Ibland riskerar vissa ord att överanvändas. Men det är ändå det som ligger närmast till hands även den här gången. För den här kniven har ett eget uttryck. Sen om man uppskattar den estetiken är förstås en smakfråga och därmed upp till var och en. Men jag skall försöka delge er min syn på den här skapelsen.

ZKC A01. en design från Stedemon

ZKC A01. en design från Stedemon

Kniven har fått namnet eller snarare produktionsnumret A01 och namnet är ZKC. För att förvilla lite är det ett varumärke som sorterar under Stedemon som på samma vis som till exempel Böker gör knivar under tre olika varumärken. Men till skillnad från Böker som har distinkta prisskillnader mellan sina olika varianter så är den här lösningen mest förbryllande. Stedemon är modermärket och något enklare knivar släpptes under systermärket Maxace. Så långt var allt väl till man mixade prislägena med ett par modeller för att förvilla. Detsamma gäller ZKC – Zon Knife Company, “Stedemon design”. De första jag såg tillhörde toppskiktet vad gäller såväl pris som material men igår såg jag deras absolut mest budgetorienterade kniv under det namnet.

En modern fällkniv med extra allt

En modern fällkniv med extra allt

ZKC A01 är så mycket “High Tech” det blir i knivars värld. Alla moderna material och flera tekniker är samlade i samma fickkniv. Här finns titan och kolfiber, keramik och toppstål. Jag skrev tidigare om den här kniven att “rymdskeppet har landat”, det gäller än.

Blad

Det första som slår betraktaren är att ZKC den här gången bjuder på en tämligen ovanlig bladform. Kniven ser ut som en huggtand i handen. Ett svag uppåtpekande tendens ger en “trailing point”. Det känns lite befriande mitt bland alla droppoints på marknaden även om det generellt är den bladform jag föredrar. De enda knivarna som brukar dyka upp med den här bladtypen är annars varianter på persiska eller orientaliska blad.*

Sen kan det funderas något över måtten och proportionerna och jag återkommer till det i min sammanfattning. Bladet mäter nämligen bara strax över sex centimeter på längden men är hela tre och en halv millimeter över nacken. Intressant att notera är att bladet tack vare sin form har en egg som mäter nästan sju centimeter. Den är således längre än bladet eftersom hela eggen utgör en svepande buk från häl till spets. Spetsen är för övrigt jäkligt bra.

Kniven bjuder på en svag "trailing point", uppåtpekande spets för ovanlighets skull

Kniven bjuder på en svag “trailing point”, uppåtpekande spets för ovanlighets skull

För att göra bladet mer intressant rent visuellt har en falskegg lagts till och det kännetecknas för övrigt av att man fällt in plattor av kolfiber på båda sidor. Bladet är komplett sterilt sånär som på en mikroskopisk text på sidan av flippern som upplyser om bladstål. I det här fallet råkar det vara S35VN vilket vid det här laget knappt behöver någon närmare presentation. Det är ett av amerikanska Crucibles finare knivstål och är numera stapelvara bland finare produktionsknivar och särskilt då de med ursprung i Kina. De importerar stål för att tillfredsställa marknadens påstådda efterfrågan på superstål.

Finishen på bladet är en tilltalande satin med tämligen hög glans utan att vara polerad, något jag uppskattar då jag tycker att det blir lite för mycket tumlade blad ibland och omväxling förnöjer.

Stålet, CPM S35VN, har försetts med en blank satinfinish och en mycket väl utförd egg

Stålet, CPM S35VN, har försetts med en blank satinfinish och en mycket väl utförd egg

A01 har försetts med en flatslipning som är tämligen hög, runt tre fjärdedelar av bladets höjd. Originaleggen är synnerligen väl utförd, jämn, centrerad och mycket vass. Kniven rakar hår med lätthet utan åtgärder från min sida. När den skall slipas om har den vad som ser ut som ett fungerande “sharpening choil”som gör att man kommer åt med diverse slipsystem ända in till eggens början. Som vanligt hade jag velat ha den lite tunnare bakom eggen. Det är ett stående önskemål från min sida som riktar sig mot nästan alla tillverkare.

Så långt kommer jag inte den här gången då även det här är en “returkniv” som jag inte ämnar slita det minsta på.

Annars hade jag gärna satt bladet i diverse olika material inte minst trä. Nyfikenheten på om flatslipningen räcker för att ta hand om det tämligen tjocka godset är nämligen stor. Likt många andra moderna fällknivar är den här något överdimensionerad populärt kallad “overbuilt”. Det brukar vanligen vara en ursäkt för att fläska på med allt vad man har i grova proportioner på såväl handtag som blad. Resultatet brukar bli blandat men oftast innebär det mindre kniv och mer ficksmycke. Men den här lilla kniven utstrålar rätt mycket styrka.

Handtag

Det moderna kantiga uttrycket går igen i handtaget. Utseendet är konsekvent och det finns en genomgående tanke bakom linjerna. Så långt är allt väl. Kniven är byggd enligt principen två grova stycken titan hopskruvade i det här fallet med tre fästpunkter i form av en pivotskruv och två skruvar utöver det. De i sin tur är fästa i en liten backspacer som även utgör fånglinehålet. I övrigt är kniven öppen i ryggen. Stoppinnen är dold inuti ramen och därmed inte synlig.

Det lite kantiga formspråket går igen i handtaget även om det är mer komfortabelt än det ser ut

Det lite kantiga formspråket går igen i handtaget även om det är mer komfortabelt än det ser ut

Kniven är mycket diskret märkt och först vid närmare besiktning hittar man en Stedemonlogga, deras å-liknande S med beteckningen A01 under i liten font. Annars återfinns hela namnet på clipet men ingen annanstans.

Pivotskruvens huvud är rejält överdimensionerat och utgör ett dekorativt element. Tacknämligt har det ett alldeles standardiserat torxhuvud i mitten vilket gör det lätt att demontera kniven. Eller snarare misstänker jag att så är fallet. På grund av formatet på den här recensionen har jag inte skruvat isär den. Annars brukar jag göra det med knivar för att få ett intryck av byggkvalité och eventuella finesser. Inget avslöjar fällknivar som det som inte syns. Det gäller särskilt för “finknivar”.

Rammaterialet är inte ovanligt, det är titan. Men här kraftigt anodiserat till mörkblått med lätt anslag av lila. Utmärkande för kniven är de fält av kolfiber som lagts in på båda sidor av handtaget, tre på var sida. Jag vill inte säga skollor för de är inte heltäckande utan infällda i titanet. Det gäller även låssidan där till och med låsarmen fått ett matchande utseende även den.

Kolfibern är högkvalitativ och helt utan bubblor eller blåsor, välpolerad och med riktig lyster. Snygg men en aning glatt att hålla i.

 Kniven har många detaljer att studera. Däribland den delvis öppna ryggen samt backspacern med sitt fånglinehål, fästet till clipet och den utmärkta kvalitén på kolfiberinläggen

Kniven har många detaljer att studera. Däribland den delvis öppna ryggen
samt backspacern med sitt fånglinehål, fästet till clipet och den utmärkta kvalitén på kolfiberinläggen

Handtaget är annars tämligen okej på ett lite fyrkantigt vis. Alla grepp fungerar även om det är knappt om plats vid vanligt fyrafingers hammargrepp. Jag skulle väl gissa på att mina händer är normalstora om något sådant finns. Det märks att kniven är tänkt att främst hållas i “sabre grip” det vill säga med tummen på ovansidan av bladet. I den fattningen fungerar kniven riktigt bra och känns stabil. Det höga och grova handtaget fyller handen väl och på de ledderna känns kniven större än vad den är. Sen går det inte att komma ifrån det som utseendet antyder – det är lite kantigt.

Att det finns ett clip känns men inte på något påträngande vis. Det är inte helt anonymt i handen men orsakar heller inte tryckpunkter. Något jag normalt inte är förtjust i är handtag som det här som smalnar av bakåt. Särskilt inte om de är en smula glatta. Det gäller även den här kniven i vissa grepp, ni vet “hal tvålsyndromet”. När jag inledningsvis granskade kniven var jag rädd att det utstickande fånglinehålet och basen på clipet skulle orsaka obehag men de orsakar inga problem.

Öppning och lås

Kniven är som så ofta nuförtiden en flipper och bladet löper lätt på kullager. Här har man varit återhållsam med flipperns storlek vilket jag verkligen uppskattar. Hävstången räcker som det är. För ökad friktion har den fått lite tigerstrimmor i form av “jimpings”.

Sen bjuder A01 på en liten knorr. Den stora frågan är om den är gjord medvetet eller är ett resultat av dålig balans mellan keramiska lager, flipperns storlek och placering samt motståndet från låsarmen.

Den går nämligen även att öppna den som en tumöppnad kniv om man så vill. Något som inte är vanligt bland flipperknivar annars. Det finns både för och nackdelar med det. Genom att inte “förladda” eller spänna fingret när flippern används eller genom att inte dra kvickt nog bakåt så fälls bladet inte ut hela vägen. Rörelsen kan sedan fortsättas stilla och lugnt genom att tummen placeras på kolfiberplattorna i bladet.

Själva flippern fungerar väl och är föredömligt liten, Hastigheten däremot är inte den mest exceptionella men det bjuder på alternativ öppningsmetod

Själva flippern fungerar väl och är föredömligt liten, Hastigheten däremot
är inte den mest exceptionella men det bjuder på alternativ öppningsmetod

De keramiska kullagren gör sedan att bladet mjukt och stilla glider ut och faller på plats med ett distinkt klick. Om det är en medveten funktion eller ett resultat av för klen “detent” vet jag som sagt inte.

Nackdelen är nämligen att det blir svårare att flipperöppna kniven med säkerhet. Det vill säga man måste bestämma sig och antingen spänna fingret vid “push button”-rörelse eller dra fingret snabbt bakåt vid “light switch”-rörelse. Görs inte det riskerar man att missa öppningsrörelsen och stå där med ett delvis utfällt blad. Det innebär också att den som söker en kniv med hög lekfaktor på öppningen bör tänka sig för.

Om man väl bestämt sig är kniven däremot lättöppnad och relativt kvick. Funktionen beskriven ovan gör dock att det inte är den snabbaste kniven på marknaden att öppna.  Å andra sidan bjuder den heller inte på ett ömmande pekfinger om rörelsen upprepas vilket många knivar med hårt motstånd i låsarm och “detent” gör.

Ett väl utfört ramlås med såväl stålskodd låsarm och ö versträckningsskydd

Ett väl utfört ramlås med såväl stålskodd låsarm och ö
versträckningsskydd

Ramlåset på ZKC A01 fungerar alldeles utmärkt. Den har fått de tillägg som ofta behövs för att komplettera konstruktionen, översträckningsskydd och en förstärkning av stål. Att släppa låset kräver liksom öppningen en viss beslutsamhet. Inte för att motståndet är stort för det är det inte utan för att handtaget av utseendeskäl inte har någon fördjupning för att underlätta åtkomst av låsarmen. En svag fasning är allt. På den finns heller inga räfflor för att öka fästet.

Men kniven är så väl avvägd att jag inte direkt saknar det även om det gott kunde fått vara något lättare att böka in tummen i ramen. Som det är nu går det bra om man träffar i rätt vinkel och motståndet är så litet att funktionen är god. Men är man kall om fingrarna och lite fumlig är det inte lika smidigt. Ibland verkar det som om alla knivar är designade i varma klimat utan nederbörd.

Att bära

I fickan är den som de flesta knivar med de här måtten. Det vill säga knubbig. Kniven har en tjocklek på 13,5 mm över ryggen vilket är tämligen grovt för en liten fickkniv och det skulpterade clipet ökar på det måttet ytterligare. Därför är man medveten om att den bärs. Men vad som är otympligt och inte i knivväg är en ren smaksak och för stor tycker jag inte att den är även om det finns bättre.

På det positiva kontot hamnar övriga mått och själva formen på kniven vilken gör att den lätt glider på plats och väl där inte utgör något hinder för en hand på jakt efter husnyckeln. Själva formen gör den spolformad och de glatta kolfibersidorna bjuder inte på motstånd.

Clipet sällar sig till skaran frästa titanclip som faktiskt fungerar

Clipet sällar sig till skaran frästa titanclip som faktiskt fungerar

Clipet på den här kniven är ett litet kapitel för sig. Det tillhör nämligen kategorin fungerande skulpterade clip. Den skaran börjar för all del växa men historiskt har de varit notoriskt usla och är i många fall fortfarande sämre än vanliga fjäderclip. Men på en viss typ av knivar förväntas en viss typ av clip. Ofta är den detaljen knutet till pris. Här fungerar det eftersom titanet har gjorts så tunt att det faktiskt fjädrar. Det ger spänst nog att passera över en byxkant och hålla kniven på plats. Utseendet passar kniven med sin vinkel och blästrade finish. Texten på utsidan kunde jag väl varit utan.

Utöver att vara arbetat och ha ett matchande utseende känns det inte för mycket i handen när kniven greppas vilket är tacknämligt. Sammantaget ett riktigt bra clip.

Sammanfattningsvis

Det här är en synnerligen intressant kniv. Så uttrycket jag mig om det förra recensionsobjektet Spyderco Nirvana också. I det här fallet är det andra faktorer som delar mig en smula men känslan är ändå snarlik. Det finns helt enkelt olika perspektiv att iaktta den här kniven ur.

 

Det som splittrar mig är två saker. Den ena är rent subjektiv då jag inte till fullo uppskattar utseendet. Den andra är att ZKC A01 är en relativt bra kniv som vill lite för mycket. Det är som man matat in alla nu moderna och populära fällknivsdetaljer i en dator och via en algoritm fått fram en modell. Intrycket förstärks av att den inte har ett namn utan en beteckning. Kniven består av titan, keramik och kolfiber, har ett fint stål samt ett intressant blad med infällda detaljer som löper på lager, ett ramlås med stålförstärkning och översträckningsskydd, dekorativ pivotskruv, backspacern är i titan och clipet likaså, det är även skulpterat. Alla rutor är helt enkelt ikryssade.

Förutom att alla rutor är ikryssade vad gäller material kommer kniven i påkostad förpackning

Förutom att alla rutor är ikryssade vad gäller material kommer kniven i påkostad förpackning

 

Men det är verkligen inget fel med kniven! Tvärtom är det som jag ser det en bra kniv på många parametrar. Den tilltalar bara inte mig personligen. Den är riktigt välbyggd och matchar de flesta kvalitetsknivar i serieproduktion som Spydercos Taichungknivar, Reate, Rike med flera. Materialen är genomgående både väl valda och av hög klass. Finishen märks exempelvis på hur väl de i bladet infällda kolfiberdetaljerna är gjorda och på hur clipet är format. Även normala “besiktningsområden” som hur kniven låser och släpper, hur väl bladet är centrerat och hur ytfinish och slipning på bladet är gjort får toppbetyg. Det finns inget negativt att invända där. Hur väl kniven flippar kan diskuteras men har man bestämt sig kan den vara kvick och den har finessen med alternativ öppning så inget egentligt negativt där heller.

En kniv med ett distinkt utseende, inte för alla kanske men den är värd sin publik

En kniv med ett distinkt utseende, inte för alla kanske men den är värd sin publik

Skall ZKC A01 klassificeras vill jag nog egentligen bunta ihop den med knivar i klassen “Little Big Knives” men jag valde att låta bli eftersom den är i största laget. Den är snarare av kategorin knubbisar eller mittemellan stor och liten om det är viktigt. Funktionsmässigt är den inte alls dum. Den känns inte för mycket i fickan och väl i hand går det att jobba med den om man känner för det. Inget supergrepp visserligen så den som söker en fiskekniv får välja alternativ partner. Men med sin kraftiga buk och distinkta spets är det ett tämligen rejält blad. Faktiskt skulle jag kunna tänka mig att ge mig på trä med den. Även om slipningen inte är densamma ligger inte måtten allt för långt bort från flera klassiska skandinaviska knivar.

Den som köper den här kniven gör det troligtvis för att vederbörande gillar “overbuilt”-utseende och vill ha en välbyggd och originell kniv i klassen att komplettera samlingen med. På köpet får man en synnerligen välbyggd kniv med extra allt.

Så gillar du utseendet, köp den!

 

Specifikation:

Längd utfälld: 165 mm (6.5″)

Längd hopfälld: 101,6 mm (4″)

Vikt: 116 g

Bladlängd: 63,5 mm (2,5″)

Godstjocklek: 3,5 mm

Bladstål: CPM S35VN

Handtag: TC4 titan med infällda kolfiberpartier

Lås: ramlås med översträckningskydd och stålförstärkning

Producerad av: Stedemon, tillverkad i Kina

/ John

* Exempelvis: Cold Steel Talwar, Spyderco Persian,  Böker Impetus, Todd Begg Kwaiken  (Steelcraft Series).

Tora Tactical Knives “Raptor”

– en klo med attityd

Raptor är den första fällkniven från thailändska TTK eller Tora Tactical Knives. Det här specifika exemplaret som jag har till låns från Knivshop.se är dessutom en av prototyperna. Enligt vad jag hört gjordes två versioner varav den här är den som fått eggen åt “fel” håll.

Tora Tactical Knives Raptor, Pikal

Tora Tactical Knives Raptor, Pikal

Att den första fällkniven skulle bli en kniv gjord i moderna material med själförsvarsinriktning var ingen högoddsare då de mest tongivande knivarna från TTK har varit av den typen. Materialen brukar vara Elmax, titan och kolfiber och på programmet står flera modeller av karambits bland annat. Det finns förstås andra knivar att tillgå som är mer inriktade mot EDC- och friluftssegmentet och till och med köksknivar återfinns numera i utbudet.

Kniven levereras i en bag

Kniven levereras i en bag

Den första tanken som föll mig in när jag såg den här kniven på bild var intressant då det i ärlighetens namn inte är en fällkniv jag skulle köpa personligen. Varför skall jag förklara senare och det är inte relaterat till kvalitet på något vis utan är snarare kopplat till användningsområde knutet till prisbild.

Ordet intressant dök upp därför att det här är en mycket ovanlig knivsort som jag bara stött på en gång tidigare och det var i Spydercoskepnad. Det vill säga när det gäller den här mer moderna tolkningen av formatet annars inget nytt under solen som jag snart sagt i varje recension på senare tid. Men mer om det senare.

Blad

En udda fågel kräver sin näbb och det har Raptor bokstavligen fått i det här fallet i form av en hawkbill. Som ni vet kännetecknas bladformen av att eggen kröker sig åt fel håll ned mot en spets istället för upp mot ryggen. Stålet i det här bladet är detsamma som återfinns i de flesta av TTKs knivar, en för oss här uppe i norr halvlokal bekantskap i och med att det är Böhler/Uddeholms Elmax.

Dimensionerna på bladet är rätt extrema men väl valda givet hur kniven är tänkt att fungera. Det är utan tvekan styrka som premierats här vilket avspeglas i bladgodset som mäter hela fyra millimeter över nacken vilket får anses vara grovt om det ställs i relation till att bladet på bredaste stället mäter omkring två och en halv centimeter och längden ligger strax över sju och en halv centimeter.

En mäktig näbb mejslad ur fyra millimeter Elmax-stål

En mäktig näbb mejslad ur fyra millimeter Elmax-stål

Här är en liten utvikning kring bladformer på sin plats. Varför välja en hawkbill i det här fallet? Jo jämfört med vanliga knivblad med buk så har raka och nästan raka eggar sina fördelar. Det blir tydligt när det kommer till wharncliffeblad vilket är orsaken till att de används till såväl mattknivar som i vissa självförsvarsapplikationer.*

Tar man den raka formen ett steg längre och kröker den vidare nedåt får man ett klassiskt trädgårdsredskap, en “pruning knife” eller kniv för beskärning av fruktträd. De har nämligen inte sällan försetts med en “hawkbill” eller höknäbb, ett blad vars egg kröker åt “fel” håll. Det ger en kniv vars blad fångar upp det som skall skäras istället för att låta ämnet glida iväg bort från eggen under rörelsen. De “biter” bättre framåt spetsen till efterhand som den skärande rörelsen fortsätter på samma vis som en skära eller en lie gör. Det ger en kniv som är utmärkt till vissa specifika uppgifter som att t ex kapa rep. Något som utnyttjas i knivar för maritimt bruk till exempel.

Raptor bredvid en urgammal misshandlad beskärningskniv som jag i flera år använde för att öppna pelletssäckar med. Bladformen går igen

Raptor bredvid en urgammal misshandlad beskärningskniv som jag i flera år använde för att öppna pelletssäckar med. Bladformen går igen

När bladformen inte används för att kapa vare sig rosenbuskar eller tamp så kan det användas på det här viset. I den här typen av kniv ger det en elak klo där fokus ligger på spetsen och dess funktion och förmåga att penetrera snabbt och utan ansträngning. Typen av kniv kalla ibland för “Pikal” vilket är knutet till filippinska kamparter och har sina anhängare liksom karambits har sina. Grundfattningen för den närbesläktade karambiten är ett omvänt grepp med spetsen pekandes framåt för att kunna jabba och slå medan det för en Pikal också är omvänd fast med eggen vänd bakåt alternativt i vanlig “sabelfattning” fast med eggen uppåt.

"Business-end", spetsen är mycket av vad den här kniven handlar om

“Business-end”, spetsen är mycket av vad den här kniven handlar om

Ett blads egenskaper förstärks mycket av vilken slipning det försetts med och det bllir tydligt här. Raptor har en låg, brant skålslipning. Slipfasen mäter inte mer än tolv millimeter inklusive primäregg.

Originaleggen får godkänt och kniven anlände vass. Tora kan det här med symmetri och jämn slipning även om det på en sida kan skönjas att den är handgjord och att eggen där har en lätt avvikande kurvatur. Det är något som hör customknivar till.

Raptorn är bruksknivsvass kan vi väl säga, det innebär att den rakar hår med visst motstånd. Känslan kommer sig mer av geometrin än av att kniven inte skulle vara vass. Återigen ser jag inga problem med det då det ligger väl i linje med knivens tänkta användningsområde. En alltför tunn egg riskerar att flisa sig när man hugger med den.
Och det är på det här området som en av mina invändningar mot hela konceptet kommer. Såvida du inte är inne i Pentjak Silat-svängen eller bara gillar jäkligt “tacticool” knivar så är användningsområdet något begränsat det måste medges. Den är riktigt dålig som allroundkniv men gör några få saker mycket bra. En av dem är rätt praktisk. Den öppnar allt inklusive kartonger med oerhörd ackuratess. Sen går det att kapa snören också om man känner för det men inte rep, till det är eggen för brant. Det kan dock tilläggas att den som köper den här kniven troligen inte är på jakt efter en fruktkniv heller.

Sen är det är bara att erkänna – kniven är fullkomligt grym att snitta med. Allt spetsen närmar sig river den hål på. Jag har testat på papp, kartong och tyg samt tyg fastsatt på kartong för att få till en primitiv dummy. Du behöver knappt nudda materialen förrän yttersta delen av bladet har glidit igenom. Raptorn är elak på det viset.

Jag hoppade över kökshandräckningen med den här kniven. Efter att för skojs skull försökt trycka den igenom ett äpple gav jag upp.

Handtag

Raptorns handtag är en modern och solid historia. Kniven saknar ram och presentationssidan är gjord i tjock massiv kolfiber och låssidan i titan. I ryggen återfinns en backspacer med vad som brukar benämnas “gearpattern”. Kniven hålls samman med tre skruvar per sida förutom pivotskruven och ger ett mycket gediget och välbyggt intryck.

ttk-raptor-3a

Ett väl tilltaget handtag i kolfiber och titan som fyller handen väl

Flera detaljer avslöjar att det är en custom- och inte en produktionskniv det handlar om. Alla hörn, fasade kanter och “jimpings” är inte exakta om än mycket väl utförda. Finishen är överlag hög men fokus ligger inte på utställningsstatus utan andas mer funktionalitet. Lite på samma vis som Emersons knivar med vilka Raptor också delar egenheten med spårmejselhuvud i den justerbara pivotkruven.

Andra saker som andas custom och hantverk är hur väl allt är rundat och slipat. Det syns även i den snyggt utförda blåanodiseringen som går igen på lås-sida, backspacer och clip samt på kvaliteten på kolfibersidan.

Det är först ur den här vinkeln som handtaget blir förnuftigt

Det är först ur den här vinkeln som handtaget blir förnuftigt

Sen kommer vi till det mest udda med det här handtaget. Det upplevs vara upp och ned. Eller åtminstone inte rätt om man inte vet vilken typ av kniv det handlar om eller spontant utgår från eggens orientering. Greppar du kniven för första gången utan att tänka efter känns den därför, inte dålig men inte heller särskilt bra.

Handtaget är väl tilltaget med sina 15 millimeters midjemått och fyller därför handen väl särskilt när clipet ökar på den tjockleken till runt två centimeter. I rätt grepp vill säga. Fattar du kniven “fel”, alltså med eggen nedåt som brukligt är så fungerar det förvisso fortfarande hjälpligt men handtaget fyller inte ut greppet fram mot bladet till, det är något som saknas. Om en tumme placeras vid den ramp som bladet bildar och pekfingret får ta spjärn mot räfflorna så kan kniven användas med eggen på traditionellt vis men det är inte optimalt.

Det är när du vänder på Raptor det märks hur den är tänkt att hållas. När tummen placeras på jimpingen istället blir greppet riktigt bekvämt och likaså när kniven trollas runt i omvänt grepp med eggen bakåt.

När man väl listat ut hur man bäst håller kniven så är handtaget tämligen komfortabelt och de handgjorda räfflorna kan särskilt omnämnas då jag vanligen inte alls uppskattar den här glesa grova sorten. Här är de dock välgjorda och greppar bra utan att riva upp huden. Lite öm blir man efter en stund men det är en eftergift för att uppnå bättre fäste.

Handtaget fungerar troligen även till en längre stunds hårt arbete. Det är inget jag prövat. Jag har nämligen mycket svårt att se vad det skulle vara. Att träna med den kräver knappast god ergonomi av det slaget. Kanske om man behöver sprätta upp tonvis med paket och kapa mängder av buntband.

Öppning och lås

Även om det här området finns rätt mycket att säga. Tyvärr kommer här några av mina största invändningar mot kniven som sådan och mot hela principen att använda det så populära ramlåset i titan på den här typen av kniv.

För lycka och framgång?

För lycka och framgång?

Hur kniven öppnas går inte att missa då tumplattan är det mest karaktäristiska och uttalade på hela kniven tillsammans med vilket håll eggen pekar åt. Den är förutom gigantiskt stor och utstickande även gjord i brons samt försedd med ett markant kors. Väldigt iögonfallande med andra ord. Varför den har det sistnämnda dekorelementet är jag inte helt säker på men jag gissar att det har med tur och välgång att göra. Sydostasiater brukar ta sin religion på allvar vare sig de är buddhister, kristna eller muslimer. Hur det förhåller sig med materialet vet jag inte men inom bland andra samisk kultur brukar brons på knivar hålla onda andar borta. Vad man tycker om utseendet är nog antingen eller misstänker jag. Personligt är det i vilket fall som helst.

Funktionsmässigt är den, tråkigt att behöva säga det, inte särskilt bra! Det går att öppna kniven med tumplattan och hyfsat fort också efter viss övning. Det goda är nämligen att den sitter rätt långt ut från handtaget och därmed inte är skymd på något vis samt bjuder på en god radie för tummen att följa.

Det är också stor så den borde vara lätt att träffa. Borde är nyckelordet då den inte är det och det beror på två saker. Dess främsta brist är placeringen. Den befinner sig FÖR långt ut vilket innebär att om man reflexmässigt försöker öppna kniven snabbt och snärtar med tummen i den vinkel där såväl tumplattor och tumknoppar brukar återfinnas på knivar så glider tummetott längs med bladet och ut i tomma intet. Här måste man först hitta undersidan av plattan med tummen och sen trycka till. Då går det både säkert och bra. OM du inte kommer för långt ut från bladsidan vill säga. Tumplattan är nämligen rundad på undersidan också vilket inte är bra alls. Det gör att man lätt slinter mot den hala metallytan. Särskilt om fingrarna är våta av vatten eller svett.

Anledningen till att jag uppehåller mig vid den här delen av kniven är att det inte är oviktigt moment att kunna trolla fram sitt blad respektabelt snabbt när det kommer till den här typen av kniv. Skall du använda en fällkniv i en stressad situation oavsett anledning får den inte kräva för mycket finmotorik. Det är en av de första sakerna som ryker när adrenalinnivåerna rusar.

Den unika och exklusiva tumplattan är arbetad även på undersidan. Tyvärr för mycket då en inte erbjuder erforderligt fäste

Den unika och exklusiva tumplattan är arbetad även på undersidan. Tyvärr för mycket då en inte erbjuder erforderligt fäste

När man väl tänker sig för är kniven dock mycket sympatisk att öppna. Gången är inte silkeslen men ändå mjuk och framförallt jämn vilket jag håller högre än att den är helt friktionslös. Jag är ingen anhängare av “fingergiljotiner”. Hur häftigt det än må vara med blad som faller in av sin egen vikt är det inte särskilt praktiskt.

För själva låsfunktionen står ett ramlås i titan. Någon stålförstärkning på låsarmen finns inte men ytan har försetts med karbider och det gör att det inte finns något tendens till “stick”. Låser gör kniven stadigt och varje gång. Ramlåset tar inte extremt tidigt vilket jag är tacksam för särskilt som om det här är ett blad som skulle kunna tänkas få ett slag från fel håll under användning. När låset skall släppas är låsarmen lätt att hitta och det går smidigt trots att det känns att det finns kraft i den. Så långt är allt väl.

Ett ramlås som inte tar extremt tidigt

Ett ramlås som inte tar extremt tidigt

Nu följer min kritik av det här specifika låset. Något av den kan nog härröras till begränsad erfarenhet av ramlås från Toras sida, “nybörjarmisstag” helt enkelt. Det är inte lätt att få till det perfekta ramlåset vid första försöket. Något som jag ofta påpekar och som även stora tillverkare misslyckas med från stund till annan. Det är två detaljer som spökar i det här fallet:
Det finns en tendens till att låsarmen vill vandra (lockslip). Belastas bladet med lite tyngre tryck, observera att det sker från från rätt håll, glider låsarmen något utåt. Den tendensen försvinner emellertid helt om handtaget fattas hårdare så att fingrarna förstärker låsfunktionen. Det är i och för sig ett typexempel på hur det är tänkt att ett ramlås skall fungera. Personligen tycker jag dock att det är felkonstruerat om det behövs.**

Det finns även en aning spel i bladet upp och ned. Inte så att bladet “skallrar” eller sitter löst men på samma vis som en del lockbacks kan ha. Det känns om bladet provoceras. Det är möjligt att det kommer att försvinna varefter kniven används. Det kan jag inte utröna då det här är en lånekniv och jag därför inte har för avsikt att vare sig långtids- eller hårdtesta den. Så det skall tas i beaktande i sammanhanget.

Punkt ett är emellertid vad jag avser när jag inledningsvis i det här stycket skrev att det finns problem med ramlås. Trots att de är populära ÄR de inte alltid bäst. Exempelvis i det här fallet eftersom kniven är tänkt att användas i omvänt grepp varpå lockslip blir ett sjutusan till problem. Dels har du eggen riktad rakt mot din egen tumme alternativt handled om du håller kniven på avsett vis och dels finns det inga fingrar som förstärker låsarmen som tänkt och då faller ett av ramlåsets främsta fördelar.

Att bära

Hur en kniv uppträder i fickan är förvånansvärt viktigt av det enkla skälet att det är där en fällkniv tillbringar överlägset störst tid när det inte ligger på valfritt förvaringsställe.
Raptor är relativt bra att konka omkring på givet knivens yttermått. Den är också välbalanserad i fickan vilket gör att vikten på 130 gram inte känns särskilt mycket. Den är däremot mycket iögonfallande, liksom resten av kniven.

Ett synnerligen väl tilltaget customclip

Ett synnerligen väl tilltaget customclip

Ett köttigt stort skulpterat clip som låter en bra bit kniv sticka upp är inte direkt diskret. Förutom om man bär blå jeans i rätt nyans får då smälter kniven in i bakgrunden med sin blåanodisering. Clipet är långt och sköter sin uppgift dugligt men kunde ha bättre spänst. Det är en egenskap som det delar med de flesta skulpterade customclip för övrigt. För att vara ett första försök är det faktiskt riktigt bra men det är inte i närheten av att vara lika funktionellt som ett bra “springclip”. Fjäderstål är alltid bättre sett till funktion. Men givet en viss prisnivå förväntas nuförtiden alltid ett skulpterat clip, oavsett om de är bra eller ej. Intressant fenomen det där.

Kniven är välbalanserad i fickan men också mycket synlig

Kniven är välbalanserad i fickan men också mycket synlig

Att kniven sticker upp en bit kan jag leva med eftersom tanken med det är att öka åtkomsten. Den hålls på plats dugligt men där är det mer storlek än spänst som sköter det arbetet. Det är emellertid ingen risk att man tappar kniven. Balansen i hopfällt läge är också godkänd vilket gör att Raptorn inte dinglar omkring i fickan.

Men det finns ett stort aber och det är att clipet gör kniven långsammare att dra än nödvändigt och dessutom hakar det fast i fickkanten från stund till annan. Det är längden och bristen på spänst som ställer till det. Det är något som inte alls är en bra egenskap när det handlar om självförsvarsinriktade knivar. Det är ett typexempel på när praktiska hänsynstaganden får ge vika för fåfänga. Enkla fjäderclip i stål utan kanter i änden är i nittionio fall av hundra bättre.

Sammanfattningsvis

Det skall sägas direkt – Tora Tactical Knives “Raptor” är inte en kniv för alla, särskilt inte i Pikalversion. Den är vare sig insmickrande eller lättsåld. Men den är brutal och rätt charmig på sitt aviga vis. Intressant skrev jag inledningsvis och det intrycket står sig även efter det att jag sällskapat med den ett tag. Det är inte mycket mellanmjölk över den här skapelsen vilket kan vara befriande. Om inte annat är det lättare att skriva då.

Ibland används ett uttryck på engelska som känns aktuellt : “Purposedriven”. Den här kniven hamnar i samma fack som Cold Steels Talon, Blackhawks Be-Wharned och Spydercomodeller som exempelvis Chinook, Civilian, Yojimbo och framförallt P’kal.

Det här är en självförsvarsorienterad kniv som kan användas till annat. Inte en allroundkniv som kan användas i självförsvar. Sen uppstår i och med det uttalade användningsområdet en viss kulturkrock. Jag tror mig veta att det föreligger en viss skillnad i syn på det området mellan knivens ursprungsland och Svensk nödvärnsrätt. Sen är det upp till läsaren själv att ta ställning i frågan.

TTK Raptor är inte mellanmjölk. Så kaffet inmundigas svart

TTK Raptor är inte mellanmjölk. Så kaffet inmundigas svart

Vad tycker jag då om kniven om den bedöms efter de aktuella kriterierna? Ja, kontentan är att jag är något kluven även då. Det finns mycket kunnande och gott arbete här, kniven är välbyggd i häftiga material och finishen god även om den inte siktar mot utställningskvalitet. Den är ett stabilt och personligt hantverk av en man som har en tydlig vision.

Men här finns också några saker som jag hade sett över. En är grundläggande och det är valet av lås. Jag vet att ramlås i titan säljer men det är inte vad jag valt på den här typen av kniv av de skäl jag angav ovan. En detalj är i sammanhanget är låsgeometri men där är jag säker på att senare exemplar lär vara felfria. Det här är trots att allt en prototyp och en inte alltför mycket använd sådan. Titan har en tendens att slitas över tid så det är fullt möjligt att det löser sig av sig själv. Men locksliptendenser vill man inte ha på en självförsvarskniv, särskilt inte en där de egna fingrarna inte agerar backup utan måltavla.

Sen hade jag valt att ändra en aning på tumplattans placering, Som det är nu går den att missa. Särskilt vid stress eller om man har bråttom. Det som talar för placeringen är att rörelsen är naturlig och att det är väldigt lätt att greppa kniven efter öppningen. Jag hade även ökat friktionen mot tummen så man inte riskerar att halka av lika lätt.

Men innan man kommer så långt bör man ha halat fram sin kniv och för att det skall ske på bästa vis behöver clipet enligt mig minskas ned och kortas av. Åtminstone med jeans eller chinos vill det gärna haka i och fastna ibland i kanten på fickan eller byxlinningen beroende på hur kniven bärs.

En udda fågel i svensk höst, TTK Raptor

En udda fågel i svensk höst, TTK Raptor

Väl framme är bladet upp och ned. Det är en Pikal! Jag är sannerligen ingen expert ens teoretiskt på hur den skall användas även om jag faktiskt prövat några av teknikerna för många år sedan. Men till den tänkta applikationen är bladets form och slipning utmärkt. Spetsen är oerhört effektiv och det lätt krökta hawkbillbladet parat med en brant skålslipning gör att det här bladet biter och river hårt. Den funktionen är utomordentligt bra.

Vill du använda den praktiskt så är Raptor överjäklig på att öppna lådor och kartonger och kapa tejp med mera. Men det känns mest som ett alibi i sammanhanget. Du filear inte fisk eller täljer en kåsa med den här kniven. Faktum är att du knappt öppnar ett kuvert med den. I så fall lär innehållet dö. Endera av spetsen eller av skräck. Den här kniven skaffar du för att den är elak.

Raptorn köper du förstås här på Knivshop.se om du vill ha en kniv som är unik med mycket personlighet som andas råhet och skall vi säga “effektivitet”.

Specifikation Tora Tactical Knives Raptor:

Längd utfälld: 190 mm
Längd hopfälld: 111 mm
Vikt: 130 g
Bladlängd: 76 mm
Godstjocklek: 4 mm
Bladstål: elmax
Handtag: titan/kolfiber
Lås: ramlås

Producerad av: Tora Tactical Knives, handtillverkad i Thailand.

/ John

* Som exempel kan tas de av Michal Janichdesignade Spyderco Yojimbo och Ronin.samt Be-Wharned från Blackhawk som alla har wharncliffe-blad. Den Perrindesignade PPT från Spyderco samt Bastinellis Dragotac har snarlika modifierade wharncliffeblad med svag buk.
**Då väljer jag hellre en frictionfolder där det är uppenbart att det är mina fingrar som skall låsa och inget annat.

Tora! Tora! Tora!

– “E-TAC Dragon”, en karambit från Tora Tactical Knives

Rubriken är tillika titeln på en känd film från tidigt sjuttiotal som handlar om Japans attack på Pearl Harbor. Kopplingen till dagens knivpresentation är inte så långsökt som det kan verka då “Dragon” som den här kniven kallas kommer från Tora Tactical Knives. Eller inte bara från Tora kanske skall tilläggas. Det här är ett samarbete mellan Evan Tai (HK) och Tora.

Intressant kuriosa i sammanhanget är att “Tora” betyder tiger på japanska och det är också därifrån den typiskt krökta sydostasiatiska kniven fått sitt namn* då dess form härmar en stor kattklo. Nu vet jag inte i skrivande stund om namnet “Tora” är taget eller om den aktuelle knivmakaren med hemvist i Thailand faktiskt heter så.

E-TAC Dragon från Tora Tactical Knives

E-TAC Dragon från Tora Tactical Knives

Det är således en karambit som är aktuell och just den här är ytterst modern i sin formgivning. Det innebär ett mycket kortare blad än mer traditionella karambiak/kerambit, kärt barn har många namn och att det vanligtvis är mer krökt. Anledningen till formen är enkel att härleda då den från början var mindre extrem och var en mer allroundbetonad brukskniv med fokus på risplantering och allehanda vardagliga uppgifter.

De här modernare varianterna återfinns främst inom diverse kamparter och de mer krigiska applikationerna är vad som ligger bakom den unika formen. Det är en ren självförsvarskniv det handlar om och inget annat. Visst kan du kan öppna kartonger med den men det skulle kännas en smula krystat.

I sammanhanget uppstår alltid en kulturkrock då det området knappast är förenligt med Svensk nödvärnslagstiftning. Du kommer inte undan i rätten genom att åberopa “nödvärn” om du burit den här kniven på din person och nödgats använda den mot någon ens om de övriga omständigheterna är på din sida, det kan jag lova.

Så vad skall man ha den till? Svaret på den frågan är mycket enkel i mina ögon. Det finns två mycket direkta användningsområden.

Den ena är förstås något som ligger oss knivfantaster varmt om hjärtat – att samla! För den som har ett intresse för regionen eller bara gillar en modern tolkning av etniska knivar är det här en utmärkt alternativ. Det finns förstås mer klassiskt utformade knivar att välja på, även från Tora Tactical. Utöver det är den handgjorda “coolhetsfaktorn” också hög.

För mig är det här annars en övningskniv för den som har ett intresse av exempelvis Pentjak Silat eller andra system som inkluderar vapen. Till det är den ytterst väl lämpad.

En mycket ändamålsenlig kniv med fodral i kolfiber

En mycket ändamålsenlig kniv med fodral i kolfiber

“Dragon” är en karambit i synnerligen moderna material. Kniven är helt gjord i 6AL4V-titan med skruvade skollor i kolfiber över “liners” i G10.

Ytan har gjorts i en slags grov “rockpattern” i rå titanfinish med de naturliga färgskiftningar som uppstår. Det strax över sex centimeter långa bladet är dubbeleggat eller snarare delvis tveeggat då baksidan blir vassare ju närmare spetsen man kommer.

Handtagssidorna är gjorda i en högkvalitativ kolfiber utan synliga luftbubblor. Även den har en robust men tämligen bekväm finish. Sidorna är skruvade med en variant av skruv hämtad från min kära cykelvärld, nämligen klingbultar. Här är de i lite mindre format och även de av titan vilket bidrar till den låga vikten.

Några ord måste sägas om titan som material eftersom det inte är helt vanligt i knivar**. Men de finns och har använts inte minst i dykarknivar för röjdykare då det som bekant inte är magnetiskt. Titanets kvalitéer som knivmaterial är en smula omstritt då det är tämligen extremt i sammanhanget. Mycket förenklat kan sägas att det i princip inte korroderar alls eller snarare bildar en mycket hård yta som skyddar mot “rost”, det är extremt slagtåligt, “segt”*** och det är lätt i relation till volym. Det är vad som finns på plussidan.

Eggen har försetts med volfram på en sida för att öka slitstyrkan

Eggen har försetts med volfram på en sida för att öka slitstyrkan

Men och det finns ett stort men, det är också mycket mjukt. Det är bland annat därför som titan inte dominerar som knivämne. Materialet i den här kniven, 6AL-4V, är en legering som har en hårdhet på runt 34HRC i grundutförande vilket är i paritet med en rutten gurka.

Det gör att man måste behandla eggen på något vis för att den inte skall bli akut slö efter det första snittet som görs. Därför har i det här fallet ett lager karbid lagts på eggen. Det återfinns dock bara på en sida vilket gör kniven lättare att skärpa om så behövs. Sen har det uppstått en språklig förbistring då jag sett några skriva att det är “Tungsten” det handlar om. På svenska är “tungsten” detsamma som volfram. Jag har hört uppgifter på att ytan skall kunna nå en hårdhetsgrad på 70HRC vilket jag personligen inte tror att den här kniven är i närheten av. Men det låter jag vara osagt.

Materialet bidrar således även det för att definiera användningsområdet. Den här kniven går inte att skära saker med. Däremot går det utmärkt att snitta upp saker med den.

En ände man inte vill befinna sig i

En ände man inte vill befinna sig i

“Dragon” kom inte särskilt vass om jag skall vara ärlig. Men spetsig och får jag nog säga, adekvat skarp. Det är här användningsområdet måste vägas in. Skall den nu fungera som en självskyddskniv måste den ständigt finnas till hands. För den här typen av kniv är “bärbarhet” i form av format och vikt därför mycket betydelsefullt och den här kniven är lätt. Det är även bra om den inte rostar när den ständigt bärs nära kroppen och därmed är utsatt för svett och fukt. Det kan särskilt betonas när upphovsmannen återfinns i Thailand. Därför är titan faktiskt inte så dumt i sammanhanget.

Då det är en lånekniv från Knivshop det handlar om har jag hanterat den ytterst varsamt och inte gått loss vare sig på hårdare eller mjukare mål och kan därför inte uttala mig så mycket om vare sig uthållighet eller hårdhet på eggen och bladet. För skojs skull prövade jag att jabba lite mot en tavla av kartong och några tygtrasor. Effekten var god och jag kan ana kapaciteten. Jag körde även några gamla knivdrillar för att bli lite nostalgisk och känna på hur Draken beter sig när den flyger.

Kniven är lätt att bära och sitter som gjuten i det mycket välgjorda kolfiberfodralet som kommer med en variant på tec-loc. Det finns inget glapp och därmed “skallrande” när kniven är nedstoppad. Även det är tacksamt då det är synnerligen irriterande att bära omkring på något som låter. Tack vare ringen är den här typen av kniv mycket lätt att dra och den faller naturligt in i “grundgreppet” för en Karambit vilket är med den krökta eggen nedåt och spetsen pekandes framåt. Kniven kan förstås användas i andra fattningar också beroende på vilka tekniker som föredras och hur mycket grappling som skall blandas in.

Handtaget är bekvämt men bör anpassas till användaren

Handtaget är bekvämt men bör anpassas till användaren

Väl i hand känns kniven trygg även om just den här kniven inte passar mig särskilt väl. Den är helt enkelt för liten för min hand som dessvärre täcker en bit av bladet och den första “kanten” på baksidan av bladet. Det är inte helt bekvämt och dessutom riskerar man att skära sig i förlängningen. Som tur var går det eftersom det rör sig om handbyggda knivar att få i andra storlekar.

Balansen är exemplarisk och Dragon känns smidig, snabb och livlig i handen precis som den skall. Den är lätt att snurra och ringen gör att det går utmärkt att greppa med öppen hand utan att tappa kniven.

Utseendemässigt är det här enligt mig en mycket lyckad kniv. Den ser ut som vad den är och kan göra! Av nyfikenhet har jag visat den för flera icke knivintresserade och reaktionerna har varit desamma. Alla tycker att den ser brutal ut och påminner om en klo, någon sade dinosaurie och någon annan faktiskt “tiger”!

Den naturliga titanlooken och grovhamrade ytan ger ett distinkt budskap som endera avskräcker eller tilltalar tror jag. Finishen är bra men inte lika arbetad som på exempelvis Toras mer allroundbetonade vardagsknivar. Det finns någon glipa mellan titanet och linern på något ställe och eggen är inte perfekt. Men det är inte heller syftet med kniven och formspråk och bearbetning ligger i linje med de tänkta applikationerna så det finns inga motsättningar där.

Äpplet är dött men Dragon briljerar inte som skalkniv

Äpplet är dött men Dragon briljerar inte som skalkniv

Enligt mig skall du inte snegla på den här kniven om du söker en vardagskompis för att skära äpple med i lunchrummet på jobbet eller öppna kuvert med. Förutom de något sneda blickarna från kollegorna kommer du troligen få besök av farbror blå.

Köp den däremot om du vill ha ett stycke robust träningspartner i karambitkostym alternativt en modern, rå, häftig kniv som representant för knivtypen i din samling. Då är det här kniven för dig. En exklusiv handgjord orgie i titan och kolfiber med brutalt formspråk! En kniv som är unik och inte finns i var mans hem.

Kniven köper du förstås här på Knivshop som är stolta generalagenter för Tora Tactical Knives i Sverige.

Kort specifikation “E-TAC Dragon”:

Bladlängd: 63 mm (2,5″)

Totallängd: 165 mm (6,5″)

Material, blad: 6AL-4V titan, med egg av volframkarbid

Material, handtag: kolfiber

/ John

* Knivtypen sägs ha sitt ursprung på Sumatra men kanske är mest känd som en kniv som används i Filippinska och Indonesiska kamparter även om den är spridd över hela Sydostasien inklusive Thailand. 

** Det finns de som specialiserat sig på materialet som knivmakaren Warren Thomas som gjort sig känd för att bland annat göra blad i titan/kolfiberlaminat.

** Ett icke oomstritt påstående det heller eftersom det gäller större “volymer”. I den mängd som förekommer i tunna knivblad är det snarare tämligen skört jämfört med stål.

Mina EDC knivar den senaste månaden

Den senaste månaden har mina fickor haft oavbrutet besök av två knivar som blivit riktiga favoriter redan från första kontakt. 0450 och 0900 är båda från Zero Tolerance och är riktigt fina flippers. Handtag i titan, framelock, S35VN stål, kullager, steel insert med overtravel stop samt att de är tillverkade av Zero Tolerance talar för att det är riktigt fina pjäser men det är något extra speciellt med de här som är svårt att sätta fingret på eller förklara. Det är något man känner när man tar dem i sin hand. Jag har haft mycket svårt att lägga dem ifrån mig ända sedan jag köpte dem.

0900 är designad av Les George och är en kort och stabbig kniv. Den ligger riktigt fint i handen och är nog den snabbaste flippern utan assistans jag har hanterat. När jag först flippade den var jag helt säker på att den var assisterad. Den sparkar verkligen som en häst och ljudet när den gör det är riktigt förtrollande. För en ingående överblick av denna kniv kolla in Jimmys video.
0900 recension av Jimmy Knife and Life
Eller om ni vill köpa den så hittar ni den här:
Zero Tolerance 0900 på knivshop.se

0450 är designad av Dmitry Sinkevich och bygger på hans hyllade 0454. Den är en mindre och smidigare version av 0452 vilken har låssida i titan och displaysida i kolfiber. Även om jag är mycket förtjust i 0452 så är den lite väl mycket att ha i fickan. 0450 passar det ändamålet betydligt bättre. Den är liten och smidig och väger endast 82 gram, vilket är riktigt bra för en kniv som är nästan 19 cm lång. De röd-anodiserade aluminium distanserna är riktigt läckra och ger kniven lite extra liv. Nedan hittar ni en länk till den i shopen.
Zero Tolerance 0450 på knivshop.se

Båda dessa knivar rekommenderas starkt.