Knivrecension Spyderco Techno

Techno är ännu en kniv som när den sorteras hamnar i kategorin “bättre sent än aldrig” för min del. Därmed vill jag betona att jag sannerligen inte är den första att tycka något om den här kniven. Den har funnits på marknaden ett bra tag. Men nu har jag införskaffat den från Knivshop.se i samband med test av ett par nyare knivar som de tidigare presenterade Spyderco Nirvana och ZKC A01.

Originalet från den polske knivmakaren Marcin Slysz heter “Mouse”. Det namnet har jag tidigare diskuterat på några olika ställen då det av någon förunderlig anledning är ett mycket vanligt namn på knivar.

I Spydercoversion som för övrigt är mycket troget förlagan fick den istället namnet “Techno” och är vid det här laget en modern klassiker. Särskilt som den har ett distinkt utseende och format som gjort den till en företrädare för en grupp knivar som ibland refereras till som “Little Big Knives”, knivar som är tänkta att kunna hantera uppgifter större än vad formatet antyder. Det brukar även innebära att de är “overbuilt” eller kraftigt dimensionerade i relation till sin storlek. Dessvärre avspeglas det ofta i prislappen. Båda egenskaperna stämmer väl in på Techno och är ett par av skälen till att jag länge avhöll mig från att stifta närmare bekantskap trots goda vitsord från många håll.

Således är det dags att diskutera en kniv som säljer på mer svårdefinierade värden än att vara bäst “pound for pound” för att använda en boxar- och fightingterm. Mouse, förlåt Techno har fördelar och gör inte bort sig på något enskilt område men är inte heller bäst på något. Istället har den “det” som det brukar heta.

På sin hemsida skriver Spyderco att den här kniven var deras första serieproducerade kniv som nyttjade CTS-XHP-stål. Det stämmer inte på det här specifika exemplaret då bladet är gjort av det vanligare CPM S30V. Det visar att det är en senare version då de bytt ut stålet. Något oklart vad som ligger till grund för stålbytet.

Bladet är fullt flatslipat eller om man skall vara exakt så nära man kan komma utan att faktiskt ha full flatslipning. En liten parallell yta finns vid bladbasen och ovan hålet. Techno är faktiskt inte så attans grov bakom eggen som man vid första anblicken kan förledas att tro även om allt är relativt. Det är det som räddar kniven från att vara en katastrof. Men det avser jag att grundförutsättningarna för att en kniv med ett bladgods på hela 4,5 millimeter som inte mäter mer än 6,5 cm på längden och cirka  2,5 centimeter på höjden skall skära bra inte är de bästa.

Formen är en droppoint där nosen pekar nedåt för att möta buken vilket ger en bra spets. En egenskap jag uppskattar i synnerhet vid förpackningsöppning som är en vanlig sysselsättning för mina fickknivar.

Sammantaget en för “every day carry” eller dagligt bruk mycket duglig bladform. Sen har bladet ett litet “choil” för att underlätta slipning vilket är tacknämligt eftersom det gör att man kan slipa bladet i hela dess längd och därmed utnyttja den egg som faktiskt finns.

Hur uppträder Techno när den faktiskt används? Tja, exakt som förväntat. Den klarar sig men är inget ess direkt. Jag skall inte vara allt för elak då den gör allt den skall men kanske inte lika bra som knivar med mindre flashiga utseenden.

Fabrikseggen är som fallet alltid är med knivar från Taichung, Taiwan mycket bra och godkänt vass redan från början. Den rakar hår med visst tryck och kan skära tidningspapper. Fast…nä, inte särskilt bra. Den börjar skära papper varefter fysikens lagar träder in och säger att kilar inte är bra till det varpå den börjar riva. När jag sen tacklar en bunt kartong av olika dimensioner så är det samma sak där. Handtaget duger gott, det korta bladet ger adekvat hävstång för att ta i och skärpan i eggen biter som den skall varpå fysiken åter gör sig påmind. I det här fallet betyder det att kartongerna dör i långa strimlor precis som avsett men att det inte går så lätt som det kunde ha gjort. Liknelser som en varm kniv genom smör är inte aktuella.

Techno är inte den bästa kniven för att skära i trä med heller. Det är inte formatet som ställer till det på den punkten. Bladet är faktiskt nästan identiskt i storlek med Mora Eldris bara för att ni skall få en uppfattning. Däremot har den här kniven mer än dubbelt så grovt blad som Moran och lägg därtill flatslipning. Det senare gör att bladet gärna vill “glida” när man skär, det biter inte så bra. Det betyder förstås inte att det är omöjligt att skära trä med den. Återigen, den är bara inte optimerad för ändamålet.

Till förpackningsöppning av allehanda slag, vilket i min värld är en frekvent förekommande uppgift för fickknivar är Techno däremot bra. En stark men ändå duglig spets, det vill säga vass nog samt att kniven är relativt lätt att öppna och stoppa undan gör att jag ger bättre betyg på den här punkten.

Man tager två rejäla bitar titan av god kvalité. Därefter skruvas de samman och mellan dem placeras en “backspacer” av blå G10 och där har du ditt handtag till Techno. För att avrunda det hela förses handtaget med en kraftigt dimensionerad från utsidan dold stoppbult och avrundas med ett wireclip.

Kniven är demonterbar för den som önskar rengöra den efter att fått in skräp i handtaget. På den punkten är jag dock inte lika anal som en några Youtube-recensenter som kan döma ut hela knivar för att de är svåra att ta isär. Jag har sällan akuta behov av det helt enkelt. Vanligast är att jag gör det för att få en bättre uppfattning om hur knivar är konstruerade inför skrivande och recenserade. Den mesta skit går att skölja ur om man nu inte styckar djur med sin kniv och det här är knappast en jaktkniv. Att ständigt skruva isär knivar för underhåll är till stora delar ett otyg som uppstått för att a) man behagar stoppa kullager i dem och b) för att somliga knivtokar gillar att pilla med sina ägodelar.

Technoergonomi – vad skall man säga om den? En hel del tror jag. Däribland att handtaget faktiskt är lite väl kort beroende på handstorlek förstås. För mig är kniven en trefingerskniv i flera grepp eller kanske mer exakt tre och en kvartsfinger om nu något sådant hade funnits. Men som sådan ger den för all del gott grepp. Det beror på den i sammanhanget väl tilltagna grovleken. Här fungerar det överdimensionerade materialen och “overbuilt”-konstruktionen väl och skänker därmed stöd åt epitetet “Little Big Knife”.

Sen kan jag få ett relativt bekvämt fullt fyrafingers hammargrepp också om pekfingret placeras nära bladbasen. Men då kan man även skära sig vilket jag gjort. Något jag inte märkte förrän i efterhand.

Placeras tummen ovanpå bladet, framför de därför avsedda räfflorna får man mycket bra kontroll på bladet och kan ta i rejält. Med andra ord fungerar även ett “phillipino grip” mycket väl och likaså det något mer avslappnde “saber grip”. För att kunna använda det blir man i det här fallet nödgad att skjuta kniven framåt så att bakänden på handtaget vilar inne i handflatan varefter man placerar pekfingret i urtaget för hålet och tummen ovanpå bladet.

Utseendet kännetecknas av en grov stentumling som ytterligare mjukar upp de redan fasade kanterna på handtaget. Den mörkare titanytan ger en välkommen och attraktiv kontrast till bladets blanka polerade satin. Handtagets yta döljer repor tämligen väl vilket är tur. Trots att jag för det mesta är snäll mot mina knivar och att Techno inte är särskilt gammal har den fått dels det som brukar omnämnas som “patina” det vill säga en jäkla massa småskav men även någon kraftigare repa som jag inte ens vet varifrån den kom. Troligtvis är en nyckel boven i dramat.

Det här är ytterligare ett av de områden där titan egentligen är ett sämre material än säg G10 eller Micarta. Därtill får läggas någon som är aktuellt för stunden, kyla. Metallhandtag är kallare att hålla i när det blir kallt. Oftast är det inget problem då knivar av det här slaget förvaras i fickan men det blir det om kniven används längre tid utomhus eller i kallförråd vilket var aktuellt för mig häromdagen och man kanske lägger ifrån sig kniven en stund under arbetets gång.

Det är alltid trevligt om fällknivar kan öppnas på ett smidigt vis. Därvidlag är Techno riktigt bra. Spydercohålet på det här kniven har fått sig en lätt fasning vilket gör det något mjukare än på modeller tillverkade i Japan eller Italien som i allmänhet brukar ha vassare kant. Det senare ger bättre fäste men kan upplevas något ofärdigt. Här är finishen perfekt utförd vilket emellertid ställer högre krav på vart hålet befinner sig för att öppningsrörelsen skall bli både mjuk och effektiv utan att fingret slinter. Den här kniven kan öppnas både lugnt och kontrollerat eller med en snärt av tummen om så önskas. Den så kallade “spydercoflicken” med långfingret är däremot svår att nyttja eftersom ramen delvis täcker hålet från vänster sida. Det gör även att vänsterhänta inte gagnas det minsta av utformningen. Det här är dessvärre inte en kniv för er.

För högerhänta har däremot en rejäl fördjupning i handtagssidan inkorporerats i designen för att underlätta åtkomst.

Förutom finish och placering av hålet underlättas öppningsrörelsen av att hålet är extra stort då det mäter 13 mm i diameter vilket är väl tilltaget i relation till knivens övriga mått. Techno har sen tacksamt nog inte försetts med kullager. Här är det glidlager i brons som gäller. Funktionen och känslan är riktigt sympatisk i mitt tycke. Det vill säga mjuk och jämn utan att vara friktionslös. Tänk “Sebenzamjuk” och några förstår vad jag menar.

Likt Sage 2 är den här versionen av ett R.I.L-lås eller ramlås rena propagandan för hur ett sådant skall göras. Trots att låsarmen inte är stålskodd eller har försetts med översträckningsskydd fungerar det helt felfritt. Geometrin är helt enkelt nära perfektion. Låset klickar på plats med ett mycket tillfredsställande “klack” och släpps lika lätt som förväntat av en Taichung-kniv.

Därmed behöver det nästan inte nämnas men det finns inte ens en antydan till vare sig glapp eller spel i bladet i öppet läge. Allt annat hade varit förvånande och gjort mig mycket besviken måste jag medge. Särskilt som kniven lanseras som en “Little Big Knives” vilket förpliktigar vad gäller inte minst låsstyrka.

Överlag extra kraftigt byggd, knubbig och i relation till sin storlek aning tung. Techno skulle kunna vara en katastrof i fickan men är inte det. Faktum är att den inte är illa alls. Vikten är väl fördelad och kniven väger inte så mycket i absoluta tal, vi talar om hektot här. Inte heller måtten är alltför avskräckande. Det är bara i grovlek som kniven är påtaglig. Den enda gången Techno “förlorar” är när den jämförs med alternativ som har ungefär samma bladlängd och sen relaterar till övriga mått.

En annan sak som verkligen gör sig i det här fallet är clipet. Spydercos wireclip är generellt ett av mina favoriter även om jag är medveten om att det inte faller alla i smaken. Det är diskret och fungerar utmärkt. Glider över byxkanter lätt och smidigt men håller ändå knivar på plats. Här har det fått en blästrad grå yta som ger en till handtaget matchande färgton och gör det extra osynligt eller snarare ger ett mindre “knivigt” intryck för den som ser det.

Den här versionen fungerar dock inte riktigt lika bra som på t ex Dragonfly 2. Det här är den större och därmed mindre styva varianten av wireclipet och det gör att det tenderar att glida något i sidled på Technos relativt glatta titanyta. Det lämnar märken, även kallade “snail trails” i titanet. Sen gillar jag inte känslan av att det kan röra sig i sidled.

Technos clip är också ett så kallad “deep carry”, clipet låter kniven dyka djupt ned i fickan. Några hävdar att knivar svårligen kan dras då*. I ärlighetens namn förstår jag inte hur de misslyckas. Jag var tvungen att fundera över hur jag själv gör eftersom det är ett sådant där automatiserat beteende jag är tvungen att utföra för att kunna beskriva. Tummen placeras på insidan av fickan så djupt som behövs för aktuell kniv och samtidigt låter jag pekfingret på utsidan glida ned till och kröka sig runt spetsen på clipet – et voilá, ett bra grepp mellan tumme och pekfinger som inte behöver justeras innan utfällning på de flesta knivar. Undantag finns alltid.

Det Techno besitter i stora mått är charm och personlighet. Den säljer troligen mer på det än absoluta egenskaper. Det är inget fel på dem heller men skall man vara krass så är hela formatet egentligen tämligen meningslöst. En spetsig formulering javisst men det finns egentligen ingen logisk anledning till att förse en så liten kniv med godstjocklek och lås motsvarande tre gånger så stora knivar. Faktum är att fyra och en halv millimeter tjocka blad står upp mot de flesta stora klyvare, Bowies och andra knivar ämnade att processa ved och flå bufflar med. Här återfinns det på en kniv med sex centimeters egglängd. Allt för att uppnå ett visst utseende. Det är således andra hänsynstaganden än de praktiska som ligger bakom det valet.

Spyderco har gjort vad man kan för att få den att skära så bra som möjligt och har där närmat sig gränserna för formatet. Men de finns där och kan inte överträdas. Men en full flatslipning och en väl utförd egg underlättar.

På plussidan återfinns att Techno genomgående håller extremt hög kvalitetsnivå. Något som bland annat syns i de oerhört små toleranserna, den högklassiga finishen på bladet och känslan i lås och öppning. Jag vill nog påstå att du får bege dig långt in i customträsket för att hitta en kniv som slår den på fingrarna när det gäller passning och byggkvalité. På det området är Techno helt enkelt mycket mycket bra.

Kniven är även välbalanserad och mycket neutral i handen. En egenskap som gör att viken känns mindre och trollar lite med den. Sen får väl erkännas att ergonomin är bra givet begränsningarna men inte bäst i klassen.

Det negativa är egentligen formatet som i sig är diskutabel och det faktum att det är en liten, relativt dyr kniv. Riktpriset från Spyderco (MSRP) ligger på hela 329.95$ och redan på andra sidan pölen går kniven loss på närmare tvåtusen kronor och när moms, frakt och tull tillkommer klättrar priset ytterligare.

I skrivande stund kan emellertid kniven köpas här från Knivshop.se för 2640 kr. Vilket får ses som ett mycket bra pris då det ligger under Spydercos eget riktpris och vad en privatimport kostar!

Med det sagt kan tilläggas att Techno ändå är en helt underbar liten pjäs vilket kanske inte är helt logiskt. Men utöver den gedigna konstruktionen är det utseendet som främst lockar, i alla fall mig.

Jag stämmer därför numera in i hyllningskören och rekommenderar den varmt som ett styck vasst charmtroll för allehanda vardagsuppgifter. Den är praktisk nog samtidigt som den är tillräckligt intressant för att ge ägaren det där “lilla extra” som är svårt att definiera och förmedla i ord.