Den här kniven känns som en bastard. Eller om man vill vara snällare som en hybrid, ett mellanting mellan den framgångsrika Tenacious och den lika etablerade Spydercomodellen Native. Sen kan man kasta in en dos “Ouroboros” eller “Lum Chinese också i och med det djupa urtaget för pekfingret och de lätt rundade formerna et voilá – dagens kniv, “Efficient”. 

Själv fastnade jag just för det. De mjuka formerna, avsaknaden av exponerad bladtang och det djupa urtaget vilket är en egenskap hos en kniv jag är svag för. När de är rätt utformade vill säga. Det finns alltför många exempel på när det inte görs rätt. Tänk att det trots all samlad erfarenhet på området går att missa en så enkel sak som att avlägsna lite material på rätt ställe med rätt form för att passa ett finger. Har man lyckats i det här fallet eller får Spyderco bakläxa? Det ämnar jag försöka svara på i den här texten.

För den som kan sina knivar och särskilt Spyderco kommer inte bladformen som någon större överraskning. Det är i princip ett löv och i det här formatet kraftigt likt sin dyrare kusin Native med sitt “50-50 choil”. Den lösningen innebär att halva urtaget för fingret återfinns i själva bladet. Det underlättar när man skall smyga fram närmare eggen för detaljarbeten, åtminstone i teorin. På den punkten är jag väl generellt inte helt överens med halva internet och framförallt amerikanska knivtillverkare. Kommandes från en skandinavisk knivtradition kan jag tycka att det är bättre att slipa eggen ända in till handtaget istället som på vilken Morakniv som helst. Samma effekt uppnås men med längre egglängd som resultat. Spyderco valde för övrigt att göra så på exempelvis Tenacious-serien.

Som jag ser det finns det nämligen flera nackdelar med “choils”. För det första gör de att det inte går att fatta handtaget lika otvunget utan man blir styrd mot vissa favoriserade grepp. För det andra så medför de ofta att handen hamnar långt från bladet i andra grepp än det tänkta. Detta för att uppnå “reach”/räckvidd, något som jag sällan har särskild nytta av. När “choils” som här dessutom utgörs av bladet självt blir det inte mycket egg kvar av knivens totala längd. Ytteligare en nackdel finns och jag återkommer till den.

Bladet är gjort i 8Cr13MoV-stål och mäter tre tum eller 7,6 centimeter på längden och höjden är strax över 3 centimeter. Som oftast på knivar från Spyderco är Efficient fullt flatslipad, här från en godstjocklek på 3 millimeter.

Generellt kan sägas att jag gillar bladet. Formen är god, praktisk och ser inte för pjåkig ut. Finishen är en tilltalande blank satin och grovleken är väl vald för knivsorten. Stabil utan att bli klumpigt tjock. Men det finns ett par detaljer som inte uppskattas helt från min sida. Trots att kniven utgår från relativt tunt gods återfinns rätt mycket stål bakom eggen i originalutförande. Något som tyvärr är vanligt bland flatslipade blad. Jag undrar varför samtidigt som jag vet att det gäller i princip alla moderna fällknivar. Det har blivit en standard utan att någon reflekterar över det. Själv har jag en teori om Youtubes genomslagskraft i det fallet. Det räcker med ett par tre högljudda recensenter för att vissa trender skall slå igenom.

Stålvalet kan förstås diskuteras med i grund och botten fungerar 8Cr13MoV som budgetalternativ. Men det här kinesiska stålet är inget att hetsa upp sig över. Det blir vasst när man gnider på det men håller inte skärpan särskilt länge och min erfarenhet är att det har en tendens att rosta. Så jag rekommenderar att man efter användning är tämligen noggrann med att torka av sin kniv. Något att ta i beaktande om man tänkt använda kniven mycket i fuktiga miljöer som vid fjällvandringar, jakt och fiske.

En annan detalj jag inte är helt tillfreds med är på sättet eggen möter ricasson. Inte ens fabrikssliparen har lyckats helt med den detaljen utan den kröker sig i en lätt uppförsbacke in mot basen och värre lär det bli med tiden.  Även det ett resultat av “50-50-choil”-lösningen.

På bladryggen återfinns räfflor som finns där mest för syns skull. Skall man nu ha dem alls bör de vara mer uttalade menar jag. Något som Spyderco annars är mästare på, i alla fall när det gäller vissa modeller som exempelvis Paramilitary 2 vilken är en av de bästa knivar som finns på det området.

Under användning motsvarar bladet sitt utseende och fungerar utmärkt till det den ser ut att göra det vill säga småarbeten. Det flatslipade bladet gör inte bort sig i köket även om jag inte förstår varför man skulle använda en fällkniv där förutom när knivar testas. Det fungerar även utmärkt till allehanda förpackningsöppning vilket tyvärr är en nödvändighet eftersom allt är inpackat i tre lager plast nuförtiden. Kartong strimlar den bättre än sin kusin Persistance av någon anledning. Spetsen är bra och vinkeln den får i relation till handtaget gör den lättanvänd.

När det kommer till tyngre arbeten som att skära i virke så är den här kniven inte särskilt bra. Det är egentligen inte bladet som är problemet utan handtaget. Det är för fyrkantigt över ryggen helt enkelt och det gör att man får ont i händerna.

En annan typ av arbeten som Efficient är usel till är att exempelvis strimla textilier och liknande. Vänder man på kniven till omvänt så fastnar ofelbart det man skär i. Det var den tredje nackdelen med “choils” – de är i vägen!

 

Efficient är rättframt konstruerad utan extravaganser. Kniven utgår från en två millimeter tjock stålram som är skruvad i två punkter utöver pivotskruven. Tilläggas kan att skruvarna är dragna från två håll vilket är utmärkt. De fäster i sin tur i en backspacer i stål vilket skänker stabilitet till hela kniven. Handtaget är därmed inte helt öppet men går ända att blåsa genom för rengöring.

Stålramen är tämligen rejält urborrad för att hålla ned vikten vilket inte är givet och får anses arbetat för prisklassen. Och apropå hål så återfinns det ett akterut på handtaget för den som önskar fästa en fånglina av något slag där.

Sidorna är tillverkade i svart G10 som är tämligen slät till sin natur. Något jag personligen inte har något emot men det finns något av två läger när det kommer till hur materialet G10 skall utformas. Det ena som vill ha en rasplika sidor som de som återfinns på Cold Steel eller Ontario RAT 1a kontra de som föredrar lite mjukare varianter. Där ställs gott grepp mot hur illa kniven skall gå åt fickor och omgivningen i allmänhet. Sen kan tilläggas att tiden slipar ned G10. Min gamla Benchmade AFCK började som medelgrov men är lika slät som glasfiber numera.

Är Barbapappaformen så bra som den ser ut? Får man tro en del andra recensenter på nätet så är den det och lite till. En och annan har brustit ut i lovsång. Jag är mer kluven. Den är nämligen bitvis mycket bra. Kruxet är att för att uppnå god ergonomi vid vissa grepp försakas flexibiliteten. Där är raka, enklare handtag att föredra. Med det sagt är Efficient riktigt kvalificerad i de vanligaste fattningarna “hammargrepp”, “sabergrip” och omvänt grepp. Brasklappen är emellertid att du håller kniven med pekfingret på dess anvisade plats och som nämdes tidigare, inte skär i mjuka material när du vänt på kniven.

 

Kniven öppnas medelst ett hål i bladet, vad annat på en Spyderco? I det här fallet är hålet relativt stort, lätt att komma åt och fungerar därmed utmärkt. Kniven kan smygas fram, snärtas fram med tumme eller en s k “spyderflick” med långfingret. Det som hjälper till är en avvägd “detent” och en pivotskruv som fungerar. Den är för övrigt ställbar som sig bör på en modern fällkniv.

Efficient låser med en linerlock av det kraftigare slaget. Det fullgör sin uppgift på ett föredömligt vis. Det vill säga låser stabilt utan glapp eller spel, glider inte vid belastning och är möjligt att släppa med lätthet. Punkter som kan synas uppenbara men av någon märklig anledning är det inte självklart att det fungerar på en relativt enkel teknisk pryl som en fällkniv. Inte sällan når eller till och med slår billiga linerlocks i stål dyra titanframelocks när det kommer till funktion.

Låset är även exemplariskt lätt att komma åt när det skall släppas. Det kan man tacka det stora fördjupningen i G10-skollan för. I alla fall om man är högerhänt. Är man vänsterhänt eller vill använda kniven med den handen går det bra men man får utöva lite fingergymnastik för att stänga kniven.

 

Den här kniven är ingen riktig lättviktare men heller inget bojsänke i fickan utan placerar sig i mittenfåran med sitt dryga hekto, 116 gram för att vara exakt. Efficient är inte lika skrymmande i fickan som valda delar av Spydercos produktion som kan vara lite väl svulstiga från tid till annan. Den mäter 3,6 centimeter på bredaste stället hopfälld.

Clipet är Spydercos klassiska skedformade variant. Om det kan sägas att det fungerar exemplariskt men att det är stort och blankt och därmed väl synligt samtidigt som det på Efficient gör att tämligen mycket av kniven sticker upp ur fickan. Det är inget jag gillar. I min värld får knivar gärna synas så lite som möjligt. De behöver inte skyltas med i onödan och dessutom sitter de säkrare när de dyker djupare ned i fickan. Jag har tappat knivar vid några tillfällen och det är inte roligt alls.

Clipet är flyttbart från höger till vänster sida men kniven kan endast bäras med spetsen uppåt. För vänsterhänta fungerar kniven även om hålet är något mindre lättåtkomligt från den sidan.

 

För säsongen drog Spyderco till med ett par nytillskott till sin “Value Line”, serien som är tänkt att fungera som en brygga mellan de enklare “Byrd”-knivarna och det övriga sortimentet. Förutom Efficient släpptes även “Polestar” som inte så lite påminner om en lätt upphottad version av Byrd Raven II för övrigt. Frågan är däremot om de inte gjorde den sistnämnda kniven “för bra” för att konkurreras ut av en dyrare kniv i nästan samma material.

Ett problem eller snarare något som förvirrar en smula är att Spyderco delvis konkurrerar med sig själva då flera Byrdmodeller är uppgraderade till BD-1-stål numera och att byggkvaliteten inte skiljer sig nämnvärt från “Value-line” då även de är tillverkade i Kina, högst troligt i samma fabrik. Frågan är därför om det finns någon skillnad mellan dem förutom formen på hålet? Jag låter det ämnet vara för stunden.

Om Efficient kan sägas att byggkvalitet och passning är så pass god att det inte finns något som skvallrar om att den tillhör Spydercos budgetserie. Övergångar mellan backspacer och sidor är väl gjorda, ram och G10 sidor har fått sig en bra fasning och insidan på ramen är både slipad och lättad. Det är den lilla texten på bladet som avslöjar stålsorten och därmed skvallrar om att det här är en enklare kniv, det och möjligen de något släta G10-sidorna. Formgivningen gör det inte.

Utseendet är kurvigt och något mindre skrymmande i fickan än vad som är brukligt för Spyderco då nästan hela bladet tack vare utformningen göms i handtaget när kniven är hopfälld. Bladet är brett och drar lite åt “Lum Chinese” hållet visuellt och är i allmänhet praktiskt.

Kniven är en utmärkt allroundkniv för fickan men med fokus på lättare arbetsuppgifter. En något kort egglängd och blockig rygg gör den mindre bra till större utmaningar. Jag vill inte tälja eller skära trä med den här kniven.

Så vad blir svaret på frågan jag ställde inledningsvis, lyckades Spyderco med utformningen av “choils” på den här kniven? Ja och nej dryftar jag mig till att säga. Det bakre, den sorten jag normalt gillar är helt rätt men den här kniven och dess handtag kräver att man nyttjar båda. Det främre är också rätt konstruerat och gör kniven komfortabel i vissa grepp. Men det är också begränsande. Så till syvende og sidst kommer det an på vad du som person tycker om den finessen.

Jag anser att Efficient är en utmärkt instegskniv för den som funderar på att skaffa en Spyderco och inte vill betala premiumpriser. Den kostar humana 679 kr här på Knivshop.se när det här skrivs. Kvalitet och material balanserar prisnivån och på köpet får man en portion kvalificerad formgivning som ger god ergonomi förutsatt att man gillar “choils” förstås.

Techno är ännu en kniv som när den sorteras hamnar i kategorin “bättre sent än aldrig” för min del. Därmed vill jag betona att jag sannerligen inte är den första att tycka något om den här kniven. Den har funnits på marknaden ett bra tag. Men nu har jag införskaffat den från Knivshop.se i samband med test av ett par nyare knivar som de tidigare presenterade Spyderco Nirvana och ZKC A01.

Originalet från den polske knivmakaren Marcin Slysz heter “Mouse”. Det namnet har jag tidigare diskuterat på några olika ställen då det av någon förunderlig anledning är ett mycket vanligt namn på knivar.

I Spydercoversion som för övrigt är mycket troget förlagan fick den istället namnet “Techno” och är vid det här laget en modern klassiker. Särskilt som den har ett distinkt utseende och format som gjort den till en företrädare för en grupp knivar som ibland refereras till som “Little Big Knives”, knivar som är tänkta att kunna hantera uppgifter större än vad formatet antyder. Det brukar även innebära att de är “overbuilt” eller kraftigt dimensionerade i relation till sin storlek. Dessvärre avspeglas det ofta i prislappen. Båda egenskaperna stämmer väl in på Techno och är ett par av skälen till att jag länge avhöll mig från att stifta närmare bekantskap trots goda vitsord från många håll.

Således är det dags att diskutera en kniv som säljer på mer svårdefinierade värden än att vara bäst “pound for pound” för att använda en boxar- och fightingterm. Mouse, förlåt Techno har fördelar och gör inte bort sig på något enskilt område men är inte heller bäst på något. Istället har den “det” som det brukar heta.

 

På sin hemsida skriver Spyderco att den här kniven var deras första serieproducerade kniv som nyttjade CTS-XHP-stål. Det stämmer inte på det här specifika exemplaret då bladet är gjort av det vanligare CPM S30V. Det visar att det är en senare version då de bytt ut stålet. Något oklart vad som ligger till grund för stålbytet.

Bladet är fullt flatslipat eller om man skall vara exakt så nära man kan komma utan att faktiskt ha full flatslipning. En liten parallell yta finns vid bladbasen och ovan hålet. Techno är faktiskt inte så attans grov bakom eggen som man vid första anblicken kan förledas att tro även om allt är relativt. Det är det som räddar kniven från att vara en katastrof. Men det avser jag att grundförutsättningarna för att en kniv med ett bladgods på hela 4,5 millimeter som inte mäter mer än 6,5 cm på längden och cirka  2,5 centimeter på höjden skall skära bra inte är de bästa.

Formen är en droppoint där nosen pekar nedåt för att möta buken vilket ger en bra spets. En egenskap jag uppskattar i synnerhet vid förpackningsöppning som är en vanlig sysselsättning för mina fickknivar.

Sammantaget en för “every day carry” eller dagligt bruk mycket duglig bladform. Sen har bladet ett litet “choil” för att underlätta slipning vilket är tacknämligt eftersom det gör att man kan slipa bladet i hela dess längd och därmed utnyttja den egg som faktiskt finns.

Hur uppträder Techno när den faktiskt används? Tja, exakt som förväntat. Den klarar sig men är inget ess direkt. Jag skall inte vara allt för elak då den gör allt den skall men kanske inte lika bra som knivar med mindre flashiga utseenden.

Fabrikseggen är som fallet alltid är med knivar från Taichung, Taiwan mycket bra och godkänt vass redan från början. Den rakar hår med visst tryck och kan skära tidningspapper. Fast…nä, inte särskilt bra. Den börjar skära papper varefter fysikens lagar träder in och säger att kilar inte är bra till det varpå den börjar riva. När jag sen tacklar en bunt kartong av olika dimensioner så är det samma sak där. Handtaget duger gott, det korta bladet ger adekvat hävstång för att ta i och skärpan i eggen biter som den skall varpå fysiken åter gör sig påmind. I det här fallet betyder det att kartongerna dör i långa strimlor precis som avsett men att det inte går så lätt som det kunde ha gjort. Liknelser som en varm kniv genom smör är inte aktuella.

Techno är inte den bästa kniven för att skära i trä med heller. Det är inte formatet som ställer till det på den punkten. Bladet är faktiskt nästan identiskt i storlek med Mora Eldris bara för att ni skall få en uppfattning. Däremot har den här kniven mer än dubbelt så grovt blad som Moran och lägg därtill flatslipning. Det senare gör att bladet gärna vill “glida” när man skär, det biter inte så bra. Det betyder förstås inte att det är omöjligt att skära trä med den. Återigen, den är bara inte optimerad för ändamålet.

Till förpackningsöppning av allehanda slag, vilket i min värld är en frekvent förekommande uppgift för fickknivar är Techno däremot bra. En stark men ändå duglig spets, det vill säga vass nog samt att kniven är relativt lätt att öppna och stoppa undan gör att jag ger bättre betyg på den här punkten.

 

Man tager två rejäla bitar titan av god kvalité. Därefter skruvas de samman och mellan dem placeras en “backspacer” av blå G10 och där har du ditt handtag till Techno. För att avrunda det hela förses handtaget med en kraftigt dimensionerad från utsidan dold stoppbult och avrundas med ett wireclip.

Kniven är demonterbar för den som önskar rengöra den efter att fått in skräp i handtaget. På den punkten är jag dock inte lika anal som en några Youtube-recensenter som kan döma ut hela knivar för att de är svåra att ta isär. Jag har sällan akuta behov av det helt enkelt. Vanligast är att jag gör det för att få en bättre uppfattning om hur knivar är konstruerade inför skrivande och recenserade. Den mesta skit går att skölja ur om man nu inte styckar djur med sin kniv och det här är knappast en jaktkniv. Att ständigt skruva isär knivar för underhåll är till stora delar ett otyg som uppstått för att a) man behagar stoppa kullager i dem och b) för att somliga knivtokar gillar att pilla med sina ägodelar.

Technoergonomi – vad skall man säga om den? En hel del tror jag. Däribland att handtaget faktiskt är lite väl kort beroende på handstorlek förstås. För mig är kniven en trefingerskniv i flera grepp eller kanske mer exakt tre och en kvartsfinger om nu något sådant hade funnits. Men som sådan ger den för all del gott grepp. Det beror på den i sammanhanget väl tilltagna grovleken. Här fungerar det överdimensionerade materialen och “overbuilt”-konstruktionen väl och skänker därmed stöd åt epitetet “Little Big Knife”.

Sen kan jag få ett relativt bekvämt fullt fyrafingers hammargrepp också om pekfingret placeras nära bladbasen. Men då kan man även skära sig vilket jag gjort. Något jag inte märkte förrän i efterhand.

Placeras tummen ovanpå bladet, framför de därför avsedda räfflorna får man mycket bra kontroll på bladet och kan ta i rejält. Med andra ord fungerar även ett “phillipino grip” mycket väl och likaså det något mer avslappnde “saber grip”. För att kunna använda det blir man i det här fallet nödgad att skjuta kniven framåt så att bakänden på handtaget vilar inne i handflatan varefter man placerar pekfingret i urtaget för hålet och tummen ovanpå bladet.

Utseendet kännetecknas av en grov stentumling som ytterligare mjukar upp de redan fasade kanterna på handtaget. Den mörkare titanytan ger en välkommen och attraktiv kontrast till bladets blanka polerade satin. Handtagets yta döljer repor tämligen väl vilket är tur. Trots att jag för det mesta är snäll mot mina knivar och att Techno inte är särskilt gammal har den fått dels det som brukar omnämnas som “patina” det vill säga en jäkla massa småskav men även någon kraftigare repa som jag inte ens vet varifrån den kom. Troligtvis är en nyckel boven i dramat.

Det här är ytterligare ett av de områden där titan egentligen är ett sämre material än säg G10 eller Micarta. Därtill får läggas någon som är aktuellt för stunden, kyla. Metallhandtag är kallare att hålla i när det blir kallt. Oftast är det inget problem då knivar av det här slaget förvaras i fickan men det blir det om kniven används längre tid utomhus eller i kallförråd vilket var aktuellt för mig häromdagen och man kanske lägger ifrån sig kniven en stund under arbetets gång.

 

 

Det är alltid trevligt om fällknivar kan öppnas på ett smidigt vis. Därvidlag är Techno riktigt bra. Spydercohålet på det här kniven har fått sig en lätt fasning vilket gör det något mjukare än på modeller tillverkade i Japan eller Italien som i allmänhet brukar ha vassare kant. Det senare ger bättre fäste men kan upplevas något ofärdigt. Här är finishen perfekt utförd vilket emellertid ställer högre krav på vart hålet befinner sig för att öppningsrörelsen skall bli både mjuk och effektiv utan att fingret slinter. Den här kniven kan öppnas både lugnt och kontrollerat eller med en snärt av tummen om så önskas. Den så kallade “spydercoflicken” med långfingret är däremot svår att nyttja eftersom ramen delvis täcker hålet från vänster sida. Det gör även att vänsterhänta inte gagnas det minsta av utformningen. Det här är dessvärre inte en kniv för er.

För högerhänta har däremot en rejäl fördjupning i handtagssidan inkorporerats i designen för att underlätta åtkomst.

Förutom finish och placering av hålet underlättas öppningsrörelsen av att hålet är extra stort då det mäter 13 mm i diameter vilket är väl tilltaget i relation till knivens övriga mått. Techno har sen tacksamt nog inte försetts med kullager. Här är det glidlager i brons som gäller. Funktionen och känslan är riktigt sympatisk i mitt tycke. Det vill säga mjuk och jämn utan att vara friktionslös. Tänk “Sebenzamjuk” och några förstår vad jag menar.

Likt Sage 2 är den här versionen av ett R.I.L-lås eller ramlås rena propagandan för hur ett sådant skall göras. Trots att låsarmen inte är stålskodd eller har försetts med översträckningsskydd fungerar det helt felfritt. Geometrin är helt enkelt nära perfektion. Låset klickar på plats med ett mycket tillfredsställande “klack” och släpps lika lätt som förväntat av en Taichung-kniv.

Därmed behöver det nästan inte nämnas men det finns inte ens en antydan till vare sig glapp eller spel i bladet i öppet läge. Allt annat hade varit förvånande och gjort mig mycket besviken måste jag medge. Särskilt som kniven lanseras som en “Little Big Knives” vilket förpliktigar vad gäller inte minst låsstyrka.

Överlag extra kraftigt byggd, knubbig och i relation till sin storlek aning tung. Techno skulle kunna vara en katastrof i fickan men är inte det. Faktum är att den inte är illa alls. Vikten är väl fördelad och kniven väger inte så mycket i absoluta tal, vi talar om hektot här. Inte heller måtten är alltför avskräckande. Det är bara i grovlek som kniven är påtaglig. Den enda gången Techno “förlorar” är när den jämförs med alternativ som har ungefär samma bladlängd och sen relaterar till övriga mått.

En annan sak som verkligen gör sig i det här fallet är clipet. Spydercos wireclip är generellt ett av mina favoriter även om jag är medveten om att det inte faller alla i smaken. Det är diskret och fungerar utmärkt. Glider över byxkanter lätt och smidigt men håller ändå knivar på plats. Här har det fått en blästrad grå yta som ger en till handtaget matchande färgton och gör det extra osynligt eller snarare ger ett mindre “knivigt” intryck för den som ser det.

Den här versionen fungerar dock inte riktigt lika bra som på t ex Dragonfly 2. Det här är den större och därmed mindre styva varianten av wireclipet och det gör att det tenderar att glida något i sidled på Technos relativt glatta titanyta. Det lämnar märken, även kallade “snail trails” i titanet. Sen gillar jag inte känslan av att det kan röra sig i sidled.

Technos clip är också ett så kallad “deep carry”, clipet låter kniven dyka djupt ned i fickan. Några hävdar att knivar svårligen kan dras då*. I ärlighetens namn förstår jag inte hur de misslyckas. Jag var tvungen att fundera över hur jag själv gör eftersom det är ett sådant där automatiserat beteende jag är tvungen att utföra för att kunna beskriva. Tummen placeras på insidan av fickan så djupt som behövs för aktuell kniv och samtidigt låter jag pekfingret på utsidan glida ned till och kröka sig runt spetsen på clipet – et voilá, ett bra grepp mellan tumme och pekfinger som inte behöver justeras innan utfällning på de flesta knivar. Undantag finns alltid.

 

Det Techno besitter i stora mått är charm och personlighet. Den säljer troligen mer på det än absoluta egenskaper. Det är inget fel på dem heller men skall man vara krass så är hela formatet egentligen tämligen meningslöst. En spetsig formulering javisst men det finns egentligen ingen logisk anledning till att förse en så liten kniv med godstjocklek och lås motsvarande tre gånger så stora knivar. Faktum är att fyra och en halv millimeter tjocka blad står upp mot de flesta stora klyvare, Bowies och andra knivar ämnade att processa ved och flå bufflar med. Här återfinns det på en kniv med sex centimeters egglängd. Allt för att uppnå ett visst utseende. Det är således andra hänsynstaganden än de praktiska som ligger bakom det valet.

Spyderco har gjort vad man kan för att få den att skära så bra som möjligt och har där närmat sig gränserna för formatet. Men de finns där och kan inte överträdas. Men en full flatslipning och en väl utförd egg underlättar.

På plussidan återfinns att Techno genomgående håller extremt hög kvalitetsnivå. Något som bland annat syns i de oerhört små toleranserna, den högklassiga finishen på bladet och känslan i lås och öppning. Jag vill nog påstå att du får bege dig långt in i customträsket för att hitta en kniv som slår den på fingrarna när det gäller passning och byggkvalité. På det området är Techno helt enkelt mycket mycket bra.

Kniven är även välbalanserad och mycket neutral i handen. En egenskap som gör att viken känns mindre och trollar lite med den. Sen får väl erkännas att ergonomin är bra givet begränsningarna men inte bäst i klassen.

Det negativa är egentligen formatet som i sig är diskutabel och det faktum att det är en liten, relativt dyr kniv. Riktpriset från Spyderco (MSRP) ligger på hela 329.95$ och redan på andra sidan pölen går kniven loss på närmare tvåtusen kronor och när moms, frakt och tull tillkommer klättrar priset ytterligare.

I skrivande stund kan emellertid kniven köpas här från Knivshop.se för 2640 kr. Vilket får ses som ett mycket bra pris då det ligger under Spydercos eget riktpris och vad en privatimport kostar!

Med det sagt kan tilläggas att Techno ändå är en helt underbar liten pjäs vilket kanske inte är helt logiskt. Men utöver den gedigna konstruktionen är det utseendet som främst lockar, i alla fall mig.

Jag stämmer därför numera in i hyllningskören och rekommenderar den varmt som ett styck vasst charmtroll för allehanda vardagsuppgifter. Den är praktisk nog samtidigt som den är tillräckligt intressant för att ge ägaren det där “lilla extra” som är svårt att definiera och förmedla i ord.

Jag vill börja med att förtydliga att “snabbpresentation” inte nödvändigtvis innebär att den är kort utan att det rör sig om en “table top review” vilket konkret betyder att kniven inte är testad. Skälet i det här fallet är enkelt och silkesvantarna kommer sig av att det är en lånekniv från Knivshop.se. Allt för att jag skall kunna delge er mina åsikter om den här skapelsen utan att massakrera den. Men det gör förstås att vissa egenskaper som till exempel hållbarhet, uthållighet i bladstål, slitage med mera inte är testat alls.

Mitt första och tillika bestående intryck av Spydercos Nirvana är att det är en mycket intressant kniv. Jag sade tidigt att det blir lätt att skriva om den och med det avsågs att det finns mycket att både tycka och tänka kring. Både rörande själva kniven som sådan och historien bakom den.

Det här är nämligen en kniv som klyver mig. Tack och lov inte bokstavligen utan bildligt. Jag tycker mycket om vissa egenskaper och andra passar mig inte alls. Det är inte ofta jag känner mig så splittrad i en recension men så är det heller ingen vanlig kniv.

Den här halvreligiösa uppenbarelsen har inte bara ett namn som förpliktigar utan även en bakomliggande historik. Nirvana är ett resultat av ett samarbete mellan den kanadensiska knivmakaren Peter Rassenti och Spyderco och är producerad i deras utmärkta fabrik i Taichung, Taiwan. Nirvana var av många en mycket efterlängtad skapelse när den kom. Dels för att den är en Rassentidesign med samma namn för övrigt och samarbetet gör det möjligt för fler att få en sådan i handen och dels för dess tekniska meriter. När det tillkännagavs att den skulle släppas var det den första serieproducerade “integralen” försedd med kullager på marknaden. Nu blev den dessvärre inte det i praktiken eftersom bl a CKF hann komma före med produktion av sin “Tegral” till Spydercos förtret. Strax därefter följde även Rike och Reate Knives från Kina och upprepade bedriften. Förseningar på över ett år bidrog till situationen.

Nirvana är Spydercos första “integral” det vill säga en kniv vars handtag är karvat eller snarare CNC-fräst ur ett stycke material. Tekniken visade sig svår att bemästra och därför drog utvecklingsprocessen ut på tiden. Annars är det en metod som inte alls är ovanlig i andra sammanhang. Många cykeldetaljer av det finare slaget är tillverkade på det viset bara för att nämna något. Men nu har tekniken landat i knivvärlden och anses då ny.

Frågan är då om kniven blev det flaggskepp för Spyderco som var tänkt och lever upp till utmärkelsen den erhöll från Blade Magazine: “Imported Knife of the Year”.

Jag svarar njae…eller kanske både ja och nej! Låt mig förklara min något tvehågsna inställning.

Först kan klargöras att vi talar om en kniv med ett riktpris från Spyderco på 739.95$ (MSRP) när texten skrevs. Priset skiljer förstås något åt beroende av vem och vart du köper den men det är inte en lågpriskniv hur man än ser på saken. Men det följer förstås även höjda krav på många områden som materialval, sammansättning, ytbehandling, detaljer med mera.

Första gången jag såg den här kniven på bild någonstans på Spydercos eget forum så blev jag helt betagen och tänkte “jäklar vad snygg, den vill jag ha!” Nästa tanke var “undrar vad den kommer att kosta?” Jag tycker fortfarande att det är en mycket attraktiv kniv även om jag hade valt att ändra på några detaljer som vässat den lite till på det området i mina ögon, mer om det senare. De övergripande linjerna är synnerligen tilltalande och flyter elegant ihop till en helhet. Till det bidrar att Spydercohålet är inkorporerat i Rassentis originaldesign vilket därmed inte bryter flödet på något vis utan känns som den naturliga del av kniven det faktiskt är.

Väl i hand känns det att det är ett stycke ingenjörskonst vi talar om. Och intrycket är att den är lätt, mycket lätt med tanke på all metall och färgen som bidrar att den ser mer massiv ut än vad den i praktiken är.

Dags att granska Nirvana lite närmare. I handen har jag en kniv som utfälld mäter kring 22 centimeter varav nästan en decimeter är blad. Det är således en fullvuxen kniv. Trots det och metallhandtaget väger den in på nätta 136 gram vilket är mer än godkänt i min bok för den storleken på blad. Och när jag nu nämner blad så kan det fortsättas i den änden på kniven.

Redan här stöter vi på den dubbelhet som genomsyrar mina intryck av den här kniven och gör att jag inte helhjärtat sjunger dess lovsång. Konflikten mellan utseende och teknik samt funktion.

Bladet är nämligen i mitt tycke riktigt riktigt snyggt. Linjerna sitter klockrent och här har man i Taichung lyckats få fram de olika övergångarna mellan flatsida, slipfas och falskegg på ett föredömligt vis och därmed förvaltat arvet från Rassentis original. Flera detaljer andas lyx och flärd och signalerar att tid lagts ned på bladet som rundningen av bladryggen, hur hålet i bladet är format och de närmast perfekta skårorna för fingret som dessutom smalnar av framemot falskeggen. Därutöver är eggen mycket fint utförd, symmetrisk, jämn och vass – allt man kan kräva av en kniv i den här klassen.

Något som inte alls tilltalar mig är emellertid ytbehandlingen. Hur fick man för sig att hela kniven skulle vara totalt musgrå? Det är inte sobert och elegant, det är skittråkigt. Jag önskar personligen att kniven sett ut som i katalogen där handtaget är ljusare men framförallt har kniven kontraster mellan blad och handtag på bilderna. I verkligheten ser den närmast homogen ut.

Bladformen är bekant, särskilt för den som kan sin moderna knivhistoria. Det rör sig om en clippoint som i sitt uttryck andas slank Bowie. Skall jag vara ärlig påminner det om en något kraftigare Benchmade AFCK. Bladet har försetts med en “swedge”, falskegg och en tämligen låg flat sabelslipning. Stålet är det exceptionella CPM S90V från amerikanska Crucible. Ett av de så kallade “superstålen”. Oavsett epitet det ett av de bättre stålen som finns att tillgå sett till helhetsegenskaperna och balansen mellan rosttröghet, egghärdighet, slaghållfasthet etc.

Frågan är varför Spyderco valt att inte utnyttja stålets inneboende kvalitéer fullt ut? Jag har ett par tre invändningar mot hela kniven och det här är den första. Jag menar att geometrin är fel för att bli riktigt bra. Nu vill jag återigen betona att jag inte provat kniven ordentligt. Men det finns några saker som är tydliga även utan test och som gör försämrar Nirvana som skärredskap, som kniv.

Det är främst en kombination av två faktorer som ställer till det. Dels är bladet på modernt vis tjockt, fyra millimeter i det här fallet. Något som förvisso ofta ser bra ut och här dessutom nästan borttrollat visuellt men när det inte kombineras med en hel flatslipning som är fallet med många andra knivar i Spydercos katalog utan med en tämligen låg sabelslipning uppstår problem. Då är det plötsligt mycket stål som skall förvandlas till egg under en kort sträcka vilket förstås ger en rätt trubbig slipfas. I det här fallet hade faktiskt en skålslipning varit att föredra.

Sen har man inte riktigt litat på superstålet utan låtit mycket av det vara kvar bakom eggen. Även det helt i onödan. Månne är man rädd för att det skall flisa sig om det blir tunt. Summa summarum – bladet är snyggt med klassiskt utseende men för grått och inte så bra som det kunnat vara.

För ovanlighets skull när vi talar kniv så är det ändå inte bladet hur sympatiskt det än må vara som är i fokus för uppmärksamheten på Nirvana utan handtaget. Materialet i sig är knappast unikt. Det är titan helt enkelt även om det är bra kvalitetstitan.* Själva huvudnumret i showen är tillverkningstekniken parat med ytbehandlingen. Handtaget är vad som på engelska kallas för en “integral” det vill säga det är fräst ur ett stycke metall. Tekniken bjuder på vissa svårigheter särskilt när det skall kombineras med detaljer som kullager och ett ramlås.

En fråga som dyker upp i sammanhanget även om den inte är specifikt knuten till den aktuella kniven: Varför integraler överhuvudtaget?

Jag kan nämligen inte se en enda praktisk fördel med den lösningen. Eller det är inte riktigt sant. Som jag ser det finns det en teoretisk och en estetisk fördel. Den teoretiska ligger konstruktionens enkelhet vilken bjuder på färre delar. Dock återstår att någon visar på det praktiska i det utöver att det låter bra.

Den andra är knuten till utseende, det är snyggt. Konstruktionen är också ovanlig eftersom det är resurskrävande att framställa. Nackdelarna som uppstår är därmed att det blir dyrt och knivar gjorda på det här viset är också mycket svåra att demontera eller snarare sätta ihop igen för den som känner för att utföra lite underhåll på sin dyrgrip. Därmed återkommer temat för recensionen, dubbelhet. Jag tycker inte att “integraler” per se är dåliga men att det mest handlar om utseende och att det för med sig betydande nackdelar och undrar om det är värt det.

Komfortmässigt är är det ett tunt handtag som mäter runt 12 mm över ryggen. Det kombinerat med den låga vikten och den för att vara Spyderco diskreta profilen göra att kniven sitter mycket bra i fickan. Men där tror jag ändå inte de flesta Nirvana kommer att spendera sin tid. Den gör sig allt för bra på samlarhyllor för det. Den är också lätt att dra och stoppa undan. Ytan på handtaget bjuder på lagom friktion för att hålla kniven på plats ihop med spänsten i clipet. Det senare är något standardbetonat då det är ett av Spydercos vanliga timglasformade clip som dock fått sig en uppgradering genom att även det är gjort i titan. Jag sätter dock en slant på att ytan snabbt kommer bli repig. Det är också en punkt jag tror att samlare kan ha invändningar emot. Troligen hade de föredragit ett skulperat titanclip istället.

Farhågor finns även att att ytan på handtaget med sin sobra gråton ligger i farozonen för “snailtrails”, skrapmärken. För den som gillar “patina” är det inget problem för andra kan det bli det.

Själva ytbehandlingen förtjänar ett extra omnämnande då den är tämligen avancerad även den. Först har man skurit asymmetriska mönster i ramen som polerats och därefter har man blästrat ytan mörkgrå. Resultatet blir en slags spruckna spegelskärv-mönster som man kan tycka olika om men som är ovanlig och iögonfallande.

I marknadsföringstexter kan det stå saker som “The handle is thin, durable, ergonomic and absolutely beautiful”** Det skriver jag inte under fullt och fast på. Tunt, hållbart och vackert – ja men inte helt bekvämt. Här kommer nämligen min andra invändning mot kniven. Den är inte alls så ergonomisk som knivar från Spyderco är generellt. Det här handtaget har hotspots och någon märklighet. Ett par missar helt enkelt.

Vi börjar med att urtaget för fingret är endera felplacerat eller bara märkligt. Om du de facto placerar pekfingret där blir hela kniven felbalanserad och framtung. Det tämligen höga och tjocka bladet i relation till det tunna och lätta handtaget är ingen bra kombination. För att få ett bra grepp eller snarare god balans krävs istället att man smyger fram hela handen på handtaget så att ringfingret hamnar där istället. En fattning som i åtminstone min hand känns lätt krystad. Inte den Spydercoergonomi jag är van vid. Men visst det går, så länge du inte skär i något och arbetar med något. Då är handtaget dessutom något för slankt.

Sen är bakänden på handtaget väldigt tunn, närmast vass på insidan och utgör en rejäl “hotspot”. om man faktiskt greppar handtaget med lite mer eftertryck. Det är direkt dåligt.

Bladet löper på kullager vilket gör själva hanterandet smidigt även om det inte är den mjukaste jag känt och orsaken till det står att återfinna i kraften hos låsarmen som ligger på ordentligt. Men den möjliggör att kniven närmast alltid flyger upp som en flipperkniv när den öppnas. Den rörelsen misstänker jag dessutom kommer att bli allt bättre efter hand med riktig och riklig användning.

Kniven öppnas förstås med ett Spydercohål som här är mycket lättåtkomligt tack vare en fördjupning i handtaget. Den gör även att man kan komma åt låsarmen lättare när låset skall släppas. Hålet fungerar i det här fallet tacknämligt tack vare den väl avvägda placeringen i längsled på bladet.

Låser gör kniven med ett ramlås i titan. Och som det låser! Stabilt, stadigt och tyvärr nästan permanent. Inget glapp eller spel i sikte men det går heller knappt att släppa. Första försöket gick det bra och även andra. Därefter började det kärva. Det ökända “Locksticket” från helvetet, inte en chans att stänga kniven med annat än två händer. Det krävs även stor försiktighet när manövern utförs eftersom man inte vill riskera att skada kniven när man tar i, vilket krävs. Det är inte ok Spyderco. Jag vet att det kan lösas med rikliga mängder grafit och en längre inkörningsperiod. Om det förtäljer diverse historier på nätet. Jag hade sålt kniven innan dess. Men det är jag det. Allt hade kunnat frångås med ett stålinlägg i låsarmsspetsen men det är troligen mycket svårt eller åtminstone dyrt att åstadkomma med den här handtagskonstruktionen.

Analogier mellan den här sortens knivar och motorer brukar göras – de behöver köras in brukar det hävdas. Jag är därför tämligen säker på att det är ett problem av övergående natur.

Spydercos signum har alltid varit mycket ergonomiska knivar som skär bra. Fokus har utgått från de två enkla variablerna och sen har utseendet delvis blivit därefter om man skall överdriva. Det finns både lyckade och mindre lyckade exempel på det i deras digra produktion. Ibland har gjorts och görs utflykter från de grundprinciperna men Nirvana är inte bara en utflykt och utan en tvåveckors semester all included. Det gäller även tidigare “lyxmodeller” som till exempel den Careydesignade Rubicon eller Tighe Stick från Brian Tighe.

Det strävades efter något unikt och därför valde man tekniskt avancerade lösningar på Nirvana varpå min dubbelhet uppstår. Kniven känns för mig mer som en “looker” än en “user”, den avlägsnar sig därmed från det vanliga Spydercospåret eller deras “själ” om det nu finns en sådan. Det i sin tur kan säkert locka ny publik misstänker jag. En kniv i häftiga material och tekniker som ser oerhört bra ut. Sen är som fallet med många samarbeten att de ger möjlighet till fler att få en bit av “customkakan”. Som jämförelse i det här fallet kan nämnas att förlagan kostar runt 1200$.

Främst bland försäljningsargumenten är bredvid att det är en Peter Rassentidesign annars att handtaget är av “integraltyp”.

Nu hör till saken att fler märken kan och kunde framförallt tidigare än Spyderco göra dylika så det är inte unikt på något vis. Dels dök den här typen av konstruktion upp rätt tidigt på customscenen, jag tänker exempelvis på Scott Cooks “Lochsa” och i produktionsleden har inte minst italienska Lionsteel modeller på programmet gjorda på det viset, exempelvis SR1 och TiSpine med avknoppningar. Även flera kinesiska producenter har på senare tid gjort knivar på temat. Men nämnda Lionsteel toppar ändå listan med sin “TiDust” vilket kan ses som en inverterad integral då det är en 3D-printad spindelvävskonstruktion även den i titan. Svårare att tillverka än de flesta om det är det som är målet.

Det unika försäljningsargumentet skulle ha varit kombinationen av integral och kullager men som sades inledningsvis det blev uppenbarligen för komplicerat för Spyderco och kniven blev försenad flera gånger under vägs gång. Men de sällade sig till slut  till den exklusiva skaran av märken som har dem på programmet.

Någon får däremot fortfarande försöka övertyga mig om en enda hållbar fördel med integraler, utöver att man tycker det är “coolt” eller att det ser bra ut. Ur alla andra aspekter finner jag det….hm….något mindre bra. Det blir tydligt här. Kniven är förvisso enkelt konstruerad sett till antalet delar men desto mer komplicerad att underhålla. Sen går Spyderco själva går så långt att de hävdar att handtaget är “/../ exceptionally ergonomic /../”.*** Det är ett uttalande som jag är villig att ta en diskussion om. Men händer ser olika ut och i mina passar den sådär.

Mina huvudsakliga invändningar är således som nämnts tidigare att bladet inte är optimerat utifrån vare sig materialval eller funktion. Vidare är kniven inte vidare välbalanserad på grund av det mycket lätta handtaget och det är i sig inte så ergonomiskt som jag förväntade mig. Det är för tunt och har vassa kanter i undertill. Det är inte dåligt men inte i närheten av några superlativ som “exceptionellt”.

Sen undrar jag vad som gick fel med färgskalan? Grå, grå, grå. Tänk så mycket bättre kniven såg ut i katalogen där handtaget var en nyans ljusare än i verkligheten och bladet hade konstrasterande finish.

Nu kanske det låter som jag är negativt inställd till Nirvana. Det är jag inte men jag är kluven. Den sträcker sig utöver vad Spyderco vanligen gör och är i mitt tycke en betydligt mer nischad kniv än vad jag är van vid från deras sida. Jag ser den främst som en samlarkniv och ett objekt för entusiasten. Kanske även en liten flirt med de som vanligen inte uppskattar Spydercos knivar fullt ut då Nirvana är mycket lik sin förlaga från Peter Rassenti.

Den är nämligen fokuserad kring två saker – utseende och teknisk prestanda manifesterad genom produktionsteknik. Kniven briljerar på båda områden. De övergripande linjerna är eleganta, luftiga och attraktiva och Spyderco har förvaltat arvet från originalet väl. Läs, som i mycket lika. Sen kan jag inte komma ifrån att jag tycker utseendet kunde förbättrats ytterligare med kontraster för att bli optimalt. Ett blad med en tvåtons satin till exempel för att matcha det komplexa mönstret i handtaget.

Även prestanda på papperet är på toppnivå eller vad sägs om material som höggradig titan och ett blad i CPM S90V som förenas med kullager. Ett handtag som är en skuret ur ett stycke och försett med ett avancerat tredimensionellt mönster.

För den som vill komplettera sin Spydercosamling med en av de mest tekniskt avancerade knivar de gjort eller bara vill njuta av en Rassentidesign utan att sälja bilen är det här en utmärkt kniv!