Recension Camillus C.U.D.A. 9″

– taktisk fällkniv med vintage-vibbar

Det fanns en tid då den här kniven var en halvt helig Graal för mig. Det var någon gång på nittiotalet och internet var inte en källa för knivar än. Då fick man bläddra i och köpa svindyra tidskrifter som “Blade” och “Tactical Knives” som återfanns i en välsorterad tidningskiosk i stan. Den heliga fyrklövern vid den tiden när det handlar om “tactical knives” som inte var customknivar var Spyderco Starmate, Gerber CF, Benchmade AFCK och så ursprungsversionen av den här kniven Camillus CUDA .*

Fyrklövern som hade fler blad. De fem stora i kategorin “tactical folders” från 90-talet, Al Mar S.E.R.E, Camillus C.U.D.A, Gerber CF, Benchmade AFCK och Spyderco Starmate

Det var dock en annan era och mycket har hänt med märket Camillus sedan dess. Det bör därför påpekas att det här är en enklare nyutgåva av den kniven. Men modellen är densamma. Och eftersom jag har de övriga var jag tvungen att ha den här också!

Camillus C.U.D.A. 9″

“C.U.D.A” står för övrigt för Camillus Ultra Design Advantage och syftade bland annat på det helt unika öppningssystemet. Det här var som sagt innan flipperfenor och kullager associerades med fällknivar eller åtminstone hittades på produktionsknivar.

Originalet var därmed en av de mest snabböppnade knivar som fanns att tillgå jämte stiletter och så kallade “gravity knives”. Det jag uppskattar mest med den är den innovativa andan den utstrålar mer än funktionen som inte alls är ultimat för att vara ärlig.

CUDA 9″, en retrosnygg kniv med ett unikt öppningssystem

Kortversion: Camillus C.U.D.A., retrochick kniv med nydanande teknik som tiden sprungit ifrån.

Blad

CUDA ståtar med ett i mitt tycke rätt snyggt blad. Möjligen kan det karaktäriseras som en drop point även om jag nog tycker att det är en spear point med sitt nästan symmetriska utseende och sin kraftiga falskegg. Den kan dock inte slipas eftersom den sticker ut ur handtaget när kniven är ihopfälld.*

Sedan går det inte att missa att bladet är svärtat. I det här fallet är det mest för att kniven skall se mer brutal ut då stålet inte är särskilt benäget att rosta. Man använder nämligen AUS8. Frågan är varför, inte för att det är ett uselt stål, det är det nämligen inte. Men det är ett japanskt stål och kniven är tillverkad i Kina och de har andra stål som egentligen är minst lika bra. Om stålet kan annars sägas att det är lika daterat som designen och att det inte används särskilt frekvent längre. Det är tämligen rostfritt, lättslipat, håller inte eggen särskilt väl och ligger väl ok vad gäller slaghållfasthet för att vara ett rostfritt stål kan väl egenskaperna sammanfattas. Möjligen kan stålvalet spåras tillbaka till originalet som hade blad i ATS-34 om jag inte missminner mig.

Bladet är strax under decimetern långt och svärtat

Det är ett tämligen substantiellt blad med en längd på 9,7 cm och en höjd på 2,4 cm. Extra mycket kraft utstrålar det då godstjockleken är väl tilltagna 4 mm. Slipningen är en tämligen låg sabeslipning och därmed kan befaras att den här kniven skall vara alldeles hemsk att skära med.

Men på den punkten har Camillus räddat bladet genom att förse den med en skålslipning. Något som inte är helt lätt att se mitt i det mörka och ett av få sätt att få till en duglig egg på ett tjockt och inte särskilt högt blad.

I bladet hittas japanskt AUS8-stål

Fabrikseggen är emellertid inte mycket att skryta med. Särskilt vass var den inte utan snarare bitvis halvskarp. Det gick att skära papper med den med visst beskvär så förstår ni ungefär vad jag menar. Därtill har kniven redan från början tendens till vad som på engelska brukar kallas “smile”, dvs att eggen inte är rak in mot ricasson. Sedan kan tilläggas att inte den arean heller inte är helt symmetrisk sedd ovanifrån. Detsamma kan sägas om den falskeggen som inte har samma vinkel på båda sidor. Ett typiskt exempel på att det gått undan vid produktion.

Väl satt i arbete uppträder kniven som den ser ut. Inte särskilt effektiv med andra ord. Det som är undantaget är att penetrationssnitt är bra. Det är ett spetsigt blad. Kartong och liknande material skär den också men inte utan ansträngning på grund av geometrin. Det krävs mer kraft helt enkelt. Detsamma gäller förstås nylonrep vilket jag även brukar testa på. Det här är ingen kniv jag skulle få för mig att tälja med så det har jag faktiskt inte ens givit mig in på. Camillus CUDA är långt från en friluftskniv.

Handtag

Konstruktionen av den här kniven kan sammanfattas med att den ar en bas i en invändig stålram som är öppen i ryggen samt klätts med handtagssidor av G10 som skruvats på plats. I ryggen hittas distanser av enklaste slag, den är inte ens tunnformade utan bara raka rör, bokstavligen i det här fallet. Om det skall betraktas som snålt eller enkelt och ändamålsenligt är öppet för diskussion. Ni vet “form follows function”-argumentet.

G10-materialet är mellangrovt vilket ger ett visst fäste. Särskilt när det kombineras med ett urtag för pekfingret samt en tumramp på bladet. Men det är också det enda som gör det. I övrigt är handtaget mycket rakt som synes.

Handtagssidor i finmönstrad G10

Formen på handtaget liksom hela kniven för övrigt är lite av en utflykt i retro-världen. Allt med det är inte bra. Själva grundformen är duglig i all sin enkelhet men utförandet är det inte. Dels har man valt att ha ett tjockt blad som sedan har mycket luft kring sig. Det är ett rejält avstånd mellan bladbasen och insidan på ramen. Det ger en mycket bred öppning och när det sedan kombineras med för knivstorleken mycket tunn ram och lika spinkiga sidor G10 ser resultatet billigt ut.

Det behöver inte betyda dåligt men det finns en stor nackdel eller snarare ett par med den lösningen.

Kniven är öppen i ryggen och här syns även de något märkliga proportionerna mellan totaltjockleken på handtaget och sidorna

Den första och största invändningen jag har är praktisk. Det blir helt enkelt inte särskilt bekvämt att hålla i åtminstone om man skall utföra något tyngre arbete. En stor kniv lockar gärna till det. Det eftersom tunna sidor ger snålt med material som ligger an mot handen både i tumvecket och mot lillfingret om man vill nyttja lite kraft i skären. Men i ärlighets namn är det inte till bushcraft eller friluftsliv som den här kniven är designad. Så att den inte här helt bra på det området kanske inte skall hållas mot designen. Möjligen kan ett par handskar hjälpa till med det skall inte vara nödvändigt.

För lättare uppgifter och med kniven i ett sabelgrepp är den enkla handtagsformen däremot förvånansvärt bekväm.

De flesta grepp fungerar men försök inte att greppa kniven i nypan för finarbete, det går inte alls

Storleken är väl tilltagen. Längden uppgår till 12,8 cm vilket matchas av en höjd på 2,7 cm. Tillgänglig greppyta bakom fingerskyddet är elva centimeter. Men utformningen av skyddet gör att du kan placera ett pekfinger där om du vill krypa närmare bladet med handen. Tjockleken mäts till 1,34 cm enligt mitt skjutmått.

Måtten ger gott om plats för hela handen och det blir till och med lite över. Då formen är okomplicerad är det inga problem att vare sig använda alla grepp eller skifta mellan dem.

Öppning och lås

Förutom själva grundformen är det under den här rubriken som den stora innovationen eller den som var det en gång i tiden, återfinns. Själva C.U.D.A -systemet.

Det består av en disk som glider i ett v-format spår. Själva öppnandet av kniven går till så att man pressar med tummen på disken och för den framåt och utåt och sedan enbart framåt varpå bladet öppnas. Tämligen genialiskt kan tyckas. Ja, till någon kom på flipperfenan förstås.

Den unika disken är lätt att komma åt men inte lika lätt att använda

Problemet med den här metoden är att den kräver stor exakthet. Du kan inte trycka “knappen” eller disken nedåt/inåt för då händer inget eller åtminstone mycket lite. Den måste pressas framåt och lite utåt för att följa spåret men även lite nedåt för att trycket/friktionen skall bibehållas. Den sista biten skall den rakt framåt. Det hela hjälps av en liten snärt på handleden varpå du kan få rätt bra fart på bladet.

Utan den snärten blir inte öppningen fullt lika snabbt. Därtill är bladet för tungt och framförallt hävstången liten. Det beror på att själva disken rör sigt väldigt nära pivotsksruven. Det är av samma skäl tumknoppar är mer effektiva om de sitter längre ut från sin rotationspunkt på en bredbladig kniv. Mer hävstång helt enkelt. Det saknas här.

Disken löper i ett v-format spår som det gäller att följa när man öppnar kniven

Det kan även sägas att den där snärten kan förstärkas och om man vill kan man kasta ut bladet helt utan att använda disken. Det är även det snabbaste sättet att öppna kniven även om det inte är med flit som den fuktionen uppstått. Den finns för att moståndet från detent-kulan är något för klent. Inte så att det är farligt i fickan. Räddningen finns där i att kniven sitter på “fel” håll med spetsen nedåt.

Ett annat problem med den här lösningen är att själva disken för att kunna glida fritt sitter löst. Det gör att den oavsett bladets position låter, den rasslar om du skakar kniven. Även det är något som gör att kniven känns billigare än vad den är. Det är inte ett praktiskt problem men något som de flesta kniventusiaster inte uppskattar.

En rätt tunn liner lock står för säkerheten

Låset är inte mycket att orda om. Eller jo, lite faktiskt. Det är förvisso en enkel och rättfram liner lock men det finns ändå något att säga. En sak är att den är klen! Ramen är inte kraftig och därmed är inte låsarmen det heller. Därtill låser den rätt sent vilket tyder på att geometrin mellan låsarm och bladbas inte är helt hundra. Jag har hört om andra som haft problem med själva funktionen men det gäller inte det här exemplaret. Låset tar ordentligt i det här fallet och något glapp är det inte i bladet. Inte heller något spel i höjdled och det är jag tacksam för.

Låsarmen är mycket lätt att komma åt tack vare ett mer än generöst urtag i motstånende handtagssida.

Att bära

CUDA är en klump i fickan. Det är enklaste sättet att beskriva den på. Som tidigare nämnts är den tämligen tjock även om sidorna är tunna. Om du därtill lägger till en maffig längd och ett härligt omodernt clip så blir inte resultatet det bästa på den här parametern.

Kniven är därtill tämligen tung även om 149 gram inte är extremt för storleken. Men det gör den inte till någon lättviktare heller.

Ett clip som endast kan fästas i “fel” ände

Clipet är inte riktigt det senaste skrev jag ovan och med det avser jag såväl utseende som funktion. Fyrkantiga clip ser man inte ofta nuförtiden och särskilt inte ett som inte går att flytta alls. Lägger du till det faktum att kniven enbart kan bäras med spets nedåt så har du som sagt ett clip från förr.

Annars kan sägas att det är ett vanligt stålclip som skruvats på plats med tre stycken små T6-skruvar.

Både clipet och kniven är väl synliga när de bärs i en ficka

Funktionen är duglig men inte mer. Rampen är stor nog och spänsten faktiskt tillfredsställande. Däremot sticker mycket av kniven upp enligt den gamla devisen att om det inte gör det kan man inte dra sin kniv. Något jag inte alls skriver under på men det är ämnet för en annan diskussion.

Med det sagt behöver det inte vara helt fel att just den här kniven bärs som den gör. Själva öppningsmekanismen gör att den ändå inte kan användas med vänster hand och därtill är den lättare att komma åt om man först drar kniven och sen snurrar den ett halvt varv i handen innan bladet fälls ut.

Sammanfattningsvis

Inledningsvis skrev jag att Camillus CUDA närmast var en trofé för mig. Frågan är om den motsvarar förväntningarna som följer med det? Svaret är nog både ja och nej. Det beror nämligen på vilka skor den skall uppfylla och vilken roll den spelar. I mitt sinne är den fortfarande rätt häftig och den fyller därmed sin plats i samlingen eller möjligen knivhögen. Därmed inte sagt att det med nödvändighet är en “bra” kniv. Snarare är det så att den representerar något annat, en tidsepok i det här falllet.

Camillus Titanium-serie gånger två, Tyrant och C.U.D.A. 9″

Om man bortser från det är det kanske trots allt så att utvecklingen sprungit ifrån den här modellen. Mycket av det som en gång var både nytt och unikt känns idag tämligen daterat och lite överkomplicerat. Inte minst gäller det öppningssystemet. En stor invändning är att “CUDA”-lösningen med disken kräver tämligen god finmotorik vilket är uruselt när man exempelvis är stressad eller kall om fingrarna. Därmed faller både det “taktiska” och rent praktisk användning i allt utom värme och solsken. Det är en invändning redan på designstadiet.

Lösningen är därtill inte särskilt kvick jämfört med vad som finns på marknaden idag. Sedan rasslar det om disken, det är inte ett plus det heller även om det inte är avgörande i sig. Den har spelrum vare sig kniven är öppen eller stängd.

Sedan tycker jag att själva konstruktionen av handtaget ser billig ut men det är inte enbart Camillus fel utan mer tidsandan från vilken CUDA härstammar missänker jag. Det eftersom Spyderco Starmate vars design är ungefär samtida har samma lite märkliga förhållande mellan handtagssidor och tomrum. Men det resulterar hur som haver i ett handtag som är både tunt och tjockt på en gång vilket är en bedrift i sig.

Billigt ser det även ut med ett stort gap mellan blad och ramsidor. Det är heller inte praktiskt då det ger mindre stöd åt bladet och tillåter smuts att tränga in där. Faktum är att du kan känna att kniven är klen. Om du tar tag i bladet och bänder i sidled flexar kniven på samma vis som Benchmade Bugout gör.

Det vore dessutom något som lätt kunde åtgärdas på en version 2 som det här handlar om. Det känns inte som tillverkaren brytt sig om att förbättra modellen när chansen gavs vilket är ett minus.

Camillus C.U.D.A är en nostalgikniv för mig, frågan är vad den är för dig?

Efter att ha umgåtts med Camillus CUDA 9″ ett längre tag så har har glorian inte hamnat helt på sned men glöden falnat lite kan man väl uttrycka det. Det är inte en särskilt praktisk kniv och frågan är om den ser tillräckligt “cool” ut för den som inte har några minnen knuten till den? Det är en fråga jag har lite svårt att svara på. För trots att jag nog inte anser att det är en bra eller ens särskilt välbyggd kniv så är den heller inte dålig och jag tycker den är lite charmig på något avigt vis. Den är trots allt unik!

Specifikation:
Längd utfälld: 225 mm
Längd hopfälld: 128 mm
Vikt: 149 g (vägd av mig)
Bladlängd: 97 mm
Godstjocklek: 4 mm
Bladstål: AUS8
Handtag: G10
Lås: liner lock

Producerad av: Camillus, tillverkad i Kina

/ John

* Sedan tidigare fanns även ett par till, dels de första customknivarna från Terzuola men även Spyderco Police förstås.
** Något som inte gäller en annan “stridskniv” från samma era, nämligen Gerber CF som kan dubbelslipas för den som önskar det.

Recension Camillus Vortex

– en inte helt inspirerad kniv

Somliga knivar väcker mer intresse än andra. Camillus Vortex tillhör kategorin “andra”. Inte för att den är helt usel men den är väldigt generisk. Det är en fällkniv/fickkniv helt enkelt.

Men däri ligger inte problemet enligt mig. Snarare återfinns det i ett antal val som gör kniven sämre än den kunnat vara. Camillus har i mitt tycke slarvat bort en möjlighet att göra en enkel men bra fällkniv riktad mot budgetsegmentet. Jag ämnar här förklara varför.

Camillus Vortex

Grundförutsättningarna är egentligen inte dåliga. Man tager ett stycke konstmaterial av känd sort och av det gör man två stycken handtagssidor. De fästes utanpå en stålram som även inkluderar ett lås. I en ände fäster man en pivotskruv i vilken ett blad gjort av ett förvisso gammalt men ändock dugligt mellanklasstål. Allt skruvas ihop så kniven blir isärtagbar. Ryggen lämnas öppen och bladet förses med knoppar så det kan enhandsöppnas. Till det adderas ett clip för att kniven lättare skall kunna bäras. Som grädde på moset görs bladet svart för att det inte skall rosta och kniven förses med räfflor här och var för att ge bättre grepp.

Inte mycket som kan gå fel kan man tycka. Men allt kan göras med mer eller mindre finess.

När många bäckar små bildar en hel å. En kniv som kunde varit bra men inte är det på grund av flera mindre misstag och designval

Kortversion: Camillus Vortex, när snålheten bedrar visheten. Kniven som kunde varit bra men inte är det.

Blad

Men de små misstagen börjar faktiskt med bladet. Det är 8,25 cm långt, ca 27 mm högt som mest och är ett typiskt exempel på ett drop point-blad. Så långt inga anmärkningar men de kommer.

Bladet kännetecknas av en markant falskegg/swedge och av att det är svart. Vidare är det märkt med en ansenligt stor logotyp på en sida och bladstål i stor font på den andra. Användaren behöver inte tveka vare sig på vilket märke som hålls i handen eller vad vederbörande skär med.

Bladet är en clip point som utmärks av en svart beläggning och en S-formad egg

Nu är det inte så mycket att skryta om för det som står där är AUS-8. Det är ett stål som för länge sedan var ett mellanklassstål om ett sådant uttryck existerar och nu knappt används alls. Inte för att det är undermåligt men det finns ett flertal bättre stål på marknaden som även de håller överkomligt pris.

Men att det är aningen omodernt är inte det största problemet utan hur man använt det. För det första är bladet sabelslipat vilket ger en så låg slipfas som 16 mm. Det är inte mycket att tunna ut bladets ursprungliga 3,1 mm på. Så det gör man inte heller. Nu skall tilläggas att det är en skålslipning det rör sig om vilket skulle kunna ha räddat situationen. Men nej, bladet är 0,6-0,7mm tjockt bakom eggen. “Strike one” hade kanske en amerikan sagt. För den som inte vet, det är ett mått som platsar på vilken stor överlevnadskniv som helst. Det ger inga bra förutsättningar för en liten fällkniv.

“Strike two” är lite mindre uppenbar och kanske diskuterbar. Någon kanske faktiskt gillar “recurves” eller S-formade eggar. De har trots allt vissa teoretiska fördelar. De är dock inte applicerbara i det här fallet av olika skäl. Här är det bara dumt och gör kniven mer svårslipad i framtiden. Särskilt som kniven helt saknar “sharpening choil” vilket gör övergången till ricasson ful redan från början och inte lär den bli vackrare med tiden. Tänk kälkbacke på en ost och ni förstår vad jag menar.

Men “Strike three” är svårare att försvara. Någon tyckte nämligen att det var en god idé att hålla härdningen till uppgivna 56 HRC. Det är INTE ett lyckat val! Efter att ha testat är det fullt möjligt att det faktiskt är så mjukt. Det gör att den här kniven konkurrerar med schweizerknivar i det avseendet och när det gäller egguthållighet är det ingen komplimang.

Slår man ihop de här egenskaperna, låg slipfas om än skålslipad, mycket stål bakom eggen och mjukt stål så får man en kniv som inte skär särskilt väl och framförallt inte länge innan den behöver slipas om.

Stålet är AUS-8 som härdats i nivå med en mjukost

Carbonitride Titanium Non-Stick kallas materialet som återfinns på utsidan och skall förhindra att bladet rostar. Nu är AUS-stål rätt rosttröga ändå så det är tveksamt om det behövs. Men det fungerar i det här fallet hur som haver. Det är inte mycket stål som lyser fram och kan rosta. Beläggningen verkar även rätt tålig av vad jag kan avgöra.

Sedan vill jag att ni missförstår mig rätt. Det går visst att skära saker med Vortex. Men inte så bra som det borde och det här en recension. Det är min plikt att påpeka när saker inte är bra utförda.

Handtag

Handtaget på Vortex är inte helt oävet. En längd på 11,2 cm och en höjd på 28-24mm ger mycket att hålla kring. Särskilt när det kombineras med en tjocklek på hela 14,6 mm förutom där det långa clipet sitter. Där är det förstås tjockare, hela 18 mm. Vanligen brukar jag inte räkna in clipet i det här måttet men här täcker clipet större delen av handtaget så det tvunget.

Att kniven är så grov beror dels på att ramen är stadig men främst på att man valt att spara pengar på att inte försänka den 1,5 mm tjocka ramdelarna i skollorna. Istället är sidorna skruvade på utsidan med fyra stycken skruvar jämte pivotskruven.

Handtagssidor av grovmönstrad G10 ger gott fäste

Materialet i ramen är stål och av det får man generösa mängder. Förutom att handtaget är tämligen högt så är ramen inte det minsta fräst eller urborrad. Det gör försås kniven tyngre. Men värre är att det förskjuter balansen mot handtaget till. Balanspunkten återfinns därför vid bakre delen av fingerurtaget. Det är inte hela världen men när många småmissar kombineras blir slutresultatet inte helt lyckat.

I övrigt kan konstateras att den släta insidan kombinerat med en helt öppen rygg gör kniven lätt att rengöra. Vilket man tydligen skall påpeka vid recensioner. Personligen tycker jag inte några fällknivar är särskilt enkla att hålla rena men det är en annan diskussion.

Den massiva stålramen är öppen i ryggen

Själva greppet består av G10 som försetts med ett mönster av gropar som ger ett mycket gott fäste. Det finns även räfflor på såväl blad som handtaget på två ställen, ett framtill och ett baktill. Varför det bakre existerar är ett mysterium. Det fyller ingen funktion alls oavsett på vilket sett kniven hålls. Någon som ritat den här kniven tyckte uppenbarligen att det såg coolt ut.

Bearbetningstiden för både den delen samt de fem dekororationshål som återfinns i sidorna kunde lagts på bättre saker.

Vortex känns relativt bra i hand

Handtaget fungerar annars tämligen väl i de flesta grepp. Ja, förutom i hammargrepp då spetsen på clipet skär in i alla fall min hand. Hålls kniven däremot i ett sabelgrepp med tummen på ovansidan är den riktigt bekväm. Pekfingret hittar sin plats i fördjupningen och övriga fingrar följer efter. Inte ens den till synes vassa stålbit som utgör fånglinehål stör handen för mycket.

Öppning och lås

Tumknopparna är en av de bättre detaljerna på den här kniven. Ännu mer så om de varit placerade något närmare handtaget i öppet läge. Men i övrigt fungerar de väl. De är lätta att hitta och använda och formen är mjuk och behaglig mot tummen. De sticker inte heller ut för långt.

Tumknopparna får framhållas som en av de bättre detaljerna på den här kniven

Tyvärr gör inte en svala en sommar och en detalj inte en kniv. Vortex är ingen fröjd alls att öppna och stänga. I en tid då man som användare är bortskämda med både kullager eller fina bronslager känns inte plast eller nylon helt ok. Känslan i den här kniven är lite ryckig, tänk “start och stopp” under själva rörelsen både när bladet skall ut och in.

Då kan man tänka att det är bara pivoskruven som behöver släppas lite. Men si det går inte! Inte utan den möda det krävs för att leta fram någon specialnyckel som kan tänkas att passa de fyra hål som hittas i skruvhuvudet. Det är inte tid jag ämnar att lägga på den här kniven.

Låset är bra men pivotskruven usel. Vem tusan använder dylika huvuden nuförtiden?

En bra utförd detalj på den här kniven är låset. Det är lätt att komma åt, att släppa och det håller bladet på ett föredömligt vis. Inget glapp eller spel så långt ögat når. Låsarmen vandrar heller inte under belastning från fel håll. Låset är enkelt men väl fungerande.

Att bära

Vad skall man säga? Vortex är inte trevlig att bära är väl det enklaste. Till att börja med är det en stor kniv. Inklusive konstruktionen för att fästa fånglina i är längden strax under tolv centimeter. Tjockleken är sagt väl tilltagen och ramen inte lättad. Det ger mycket volym i fickan samt en vikt på strax under 150 g. Stor och relativt tung med andra ord.

Clipet kan inte flyttas utan sitter där det sitter, på höger sidan med spets nedåt

Men de stora invändningarna återstår. En är att det relatvit grova mönstret på handtaget som riktigt gnager på byxtyget. En annan och ännu större är clipet.

Det är ingen tvekan om vad som finns i fickan i alla fall. För säkerhets skull har någon stansat ut en knivsiluett i clipet

Vem tusan tyckte att det var en god idé att 2023 fästa clipet runt pivotskruven? Det går därmed enbart att bära kniven med spets nedåt vilket är något de flesta inte föredrar. Dessutom går det inte att flytta clipet heller. Så vänsterhänta göre sig icke besvär.

Själva funktionen är inte usel. Spänsten är duglig och spetsen pekar inte utåt. Men å andra sidan är utrymmet under mer anpassat för tunna sommarbyxor än rejäla arbetsditon. Och med tanke på vikten på kniven känns det inte helt välmatchat.

Nådastöten är dock att clipet är mycket stort, stör handen i vissa grepp och visar upp en rejäl bit kniv när den sitter i fickan. Enbart det hade inte fått mig att reagera så mycket men ihop med de andra invändningarna blir det för mycket. Det här är ett dåligt clip!

Sammanfattningsvis

Förvisso är det alltid intressant med knivar som vänder sig mer mot ett budgetsegment än de högsta klasserna. Där hittas den breda publiken och inte bara kniventusiasterna. Det är också mer av en utmaning att göra bra produkter med begränsade resurser rent generellt.

Men med Vortex tycker jag att Camillus har “slarvat bort” möjligheten att göra en bra men prisvärd vara. Enligt mig har man använt för många genvägar. Kniven ger ett i mitt tycke klumpigt och oinspirerad intryck.

Att man inte kan få de dyraste och mest exklusiva materialen i en kniv som inte kostar mer än vad Vortex gör är inte så konstigt. Men det finns ingen anledning att göra ett blad sämre än nödvändigt. Det finns heller ingen anledning att fuska med smådetaljer som glidlager.

Diskussionen skulle kunna sammanfattas i nedanstående punkter.

Saker som talar om att det här är en kniv riktad mot budgetsegmentet:

  • Enkla glidlager, varav något är i nylon
  • AUS-8-stål i bladet
  • Ramen är inte försänkt i handtagssidorna


Saker som gör det här till en sämre kniv än det behövt vara:

  • Bladet har låg sabelslipning och det är
  • Mycket stål bakom eggen
  • Härdningen är på tok för mjuk
  • Eggen är S-formad “sharpening choil” saknas
  • Clipet är fäst runt pivotskruven och kan inte flyttas
  • Pivotskruvens huvud är inte gjort för standardmejslar
  • Ramen är inte det minsta lättad

Till det yttre är inte Vortex inte helt fel

Det som är irriterande är att flera av valen inte har mycket med prisläge att göra. Det handlar enbart om dåliga designval. Det finns i princip ingen som fäster ett clip på det här viset nuförtiden. Att på enkel kniv inte ha en pivotskruv med torx- eller möjligen flatskruvshuvud är en dödssynd eftersom den då är mycket svårjusterad. Att inte lätta ramen spar förvisso någon krona med det ger en tyngre och sämre balanserad kniv. Att inte försänka ramen är lite vanligare bland enklare knivar men ändå sällan en god idé.

Att förse ett blad med en recurve på en kniv som på grund av dålig härdning eller snarare mjukt stål måste slipas om ofta är en ännu sämre idé. Att sedan para det med en låg slipfas och klumpig geometri förbättrar inte saken.

Camillus Vortex i en tänkt roll som kraftig EDC-kniv

Sammantaget kan jag därför säga att jag inte uppskattar Camillus Vortex. Det finns saker som är positiva vilket gäller exempelvis prisbilden som utgår från ett riktpris i USA på under fyrtio dollar.* Vidare är handtaget inte så dumt och låset fungerar klanderfritt. Bladstorleken är väl vald för en lite kraftigare EDC-kniv eller stadig fickkniv för friluftsliv. Men så var det de många små detaljerna som inte riktigt satt. Några hittas redan på designstadiet och borde ha stoppats där. Men det blir rätt uppenbart att den här kniven är gjord och släppt av någon som inte bryr sig.

Specifikation:

Längd utfälld: 198 mm
Längd hopfälld: 115 mm
Vikt: 147 g (vägd av mig)
Bladlängd: 83 mm
Godstjocklek: mm
Bladstål: AUS-8
Handtag: G10
Lås: liner lock

Producerad av: Camillus, tillverkad i Kina

/ John

* I Sverige ligger kniven kring 600 kronor vilket tyvärr för dess existens placerar den i närheten av utmärkta budgetknivar som exempelvis QSP Penguin och Kershaw Dividend bara för att nämna några.

Recension CRKT Bamboozled

Något klassisk i linjerna men ändå modern. Ungefär så väljer CRKT att beskriva Bamboozled på sin hemsida och det kan jag väl hålla med om. Bolstret ger en tidlös look och likaså det faktum att bladet är helt dolt i handtaget när kniven är stängd och att det är en smula cigarrformat som på en del gamla slipjoints. Mer modernt är clipet, flipperfenan och materialen som använts.

Överlag tyckte jag det här är en snygg kniv med egenskaper på pappret som gjorde den värd att testa.

CRKT Bamboozled

Bamboozled är för övrigt Ken “Kenny” Onion Jrs första samarbete med CRKT. Eller med någon knivtillverkare överhuvudtaget om jag förstått det hela rätt. Hans far, Ken Onion, är mer än välkänd bland kniventusiaster inte minst för många knivar från både Kershaw och CRKT som gjort produktionsversioner av hans customknivar.

Kombinationen Ken Onion Jr och CRKT ger mersmak!

Blad

Bladet är en drop point även om det i droppar särskilt mycket utan närmar sig ett rakt blad i formen. Men det är även det som ger de rena klassiska linjerna. Det medför en rätt lång bit rak egg att arbeta och en duglig spets.

Finishen är en satin som får godkänt utan att vara extraordinärt fin. Men i gengäld slits bladytor ändå över tid och den här ytbehandlingen klarar lite misshandel utan att se för jäklig ut.

Längden på bladet hamnar kring åtta och en halv centimeter vilket gör att Bamboozled inte tillhör de minsta knivarna. Där luras utseendet en smula. Bladet är däremot rätt slankt med en höjd av 1,9 cm och det matchas av en tjocklek på 2,7 mm. Det är något tunnare än brukligt och mycket väl valt. Särskilt som det kombineras med en hög flatslipning. Det ger bättre grundgeometri än många andra knivar i klassen.

En enkel men elegant bladform som dock förtjänar bättre slipning

Stålet är väl ett steg upp från CRKTs vanliga 8Cr-stål utan att heller det vara något att skryta med. Men D2 som det handlar om här är minst sagt väletablerat för att inte säga gammalt vilket för det goda med sig att formlerna för hur det skall härdas och värmebehandlas är välkända även de. Baksidan är att det inte är helt rosttrögt. Men jag lever inte vare sig vid havet eller i en djungel så just den egenskapen är inte avgörande i det här fallet.

Fabrikseggar kan man orda mycket om. Jag vet att vissa recensenter hävdar att man inte skall bry sig om kniven är vass eller ej när den kommer från tillverkaren. Det eftersom den ändå bör slipas och kanske reprofileras omgående. Där håller jag inte med eftersom jag tror mig veta att den “genomsnittlige” knivköpare, om det nu finns en sådan, inte alls tänker så. De förväntar sig en vass kniv med en duglig egg redan från start. Inte minst vi i Sverige är bortskämda med det eftersom vi är vana vid Moraknivar. De kanske inte är perfekta men vassa är de.

Med det sagt får den här kniven knappt godkänt. För det första är slipfaserna inte jämna mellan de två sidorna utan har olika höjd och vinkel. För det andra mäter Bamboozled 0,5-0,6 mm bakom eggen. Det är för mycket för en fällkniv.

Bladet är fullt flatslipat och gjort av D2

Trots det skär kniven tämligen väl. Det beror förstås på att geometrin i övrigt är duglig med ett helt flatslipat blad. Ett som dessutom hållts under tre millimeter tjockt.

Därför är det inga problem att mörda lite kartong och öppna paket med den här kniven. Inte heller skräms den av en tomat eller bit ost på picknicken. Dessbättre gör de enkla formerna på handtaget och bladformen att det går bra att tälja till en grillpinne också. Överlag en bra kniv för “EDC” eller vardagssysslor även om den mår bra av en ny egg.

Handtag

När man väljer att göra så här i formen enkla handtag finns det några fällor att undvika. Det har man gjort i det här fallet. Herr Lök har känt på sin produkt innan den hamnade hos CRKT. Exempel på dylika är formen på flipperfenan som inte får kröka sig bakåt och gnaga på pekfingret. Något som inte alls var ovanligt i flipperfenans barndom. En att annat är övergången mellan låsarm och handtag där det inte får finnas vassa kanter eller hörn.

Ett cigarrformat handtag med bolster av stål och skollor av G10

Vad man istället får är ett effektivt cigarrformat handtag i klassisk stil. Det innebär mjuka linjer med ett handtag som sväller aldrig så lite mot mitten samt har lika stillsamt välvda sidor. Materialet är G10 och bolstret är av stål. Skollorna är rejält slipade så förvänta er inte så mycket fäste från materialet som det kan vara i sina mer extrema former.

Sidorna är sedan skruvade i en stålram med två skruvar. Sedan finns ytterligare en uppsättning som håller bolstren på plats jämte den kupolformade och större pivotskruven. Det som behövs för att demontera kniven är T6-mejsel för de mindre skruvarna samt en T8 för pivotskruv samt clip. Men var medveten om att det finns fjädrar och annat kul att ta hänsyn till om du plockar isär Bamboozled.

Förutom att se bra ut fungerar handtaget även bra att arbeta med. Så långt storleken tillåter vill säga

Handtaget fyller handen hyfsat väl utan att vara enormt stort. Längden är relativt tilltagen med elva centimeter. Den ytan kan dessutom nyttjas till fullo eftersom det inte finns något som tvingar handen åt eller annat håll. Tjockleken är 1,3 cm och höjden 2,2 cm.

Ett extra omnämnande förtjänar den förtjänstfullt vinklade och rundade bakänden av handtaget som mjukt vilar mot handen när den placeras där. Faktum är att det mesta känns mjukt mot handen och det gör att Bamboozled är bekväm att arbeta med.

Öppning och lås

Som sagt, CRKT gör en grej av att kniven är assisterad. Det vill säga att den har en fjäder som hjälper till med den senare delen av öppningsrörelsen. Den första får du själv stå för. Det är för övrigt den lilla men betydelsefulla detaljen som skiljer den här typen av knivar från stiletter i lagens mening.

Den initiala rörelsen åstadkoms via en flipperfena. Därtill en snygg sådan som både är tämligen diskret och dessutom genombruten vilket ger ett luftigare utseende. Kombinationen av hygglig flipper, fjäderbelastat blad och kullager gör det här till en snabböppnad kniv.

Flipperfenan är liten, diskret samt genombruten. Det sistnämnda känns genomarbetat

Bladet löper som sagt på IKBS-kullager. Dess vara eller icke vara kan likt fjädrar i knivar diskuteras men om de finns skall de fungera väl och det gör de här. Det jag har emot dem är mest att de komplicerar rengörning vilket blir mycket tydligt om du skulle råka få sand eller annat skit i dem. Men i gengäld brukar det inte vara ett praktiskt problem om användaren är rädd om sina knivar.

Bamboozled bjuder på ett “liner lock” i stål

Låsarmen är något knepig att komma åt men det fungerar

För säkerheten står ett liner lock. I det här fallet gjort i stål vilket är tämligen naturligt både givet prisläge och att det är samma material som hittas i ramen. På den här kniven fungerar låset utmärkt. Enklare och inte helt korrekt trimmade versioner av den här låstypen kan uppvisa tendenser till att låsarmen glider mot bladbasen om man applicerar kraft från fel håll. Men sådana test klarar det här låset utan anmärkning. Inte heller uppvisar Bamboozled någt glapp i sidled eller spel i höjdled. Således ett välkonstruerat lås.

Det är heller inte alltför överjävligt att släppa. Inga toppbetyg heller då designen på kniven gör att du måste pilla in mjukdelarna av tumspetsen i bladspringan för att komma åt låsarmen.

Att bära

Bamboozled är som synes en mycket spolformad kniv. Flippern är liten och inte vass den heller och vikten på kniven är något över ett hekto. Det ger en kniv som fungerar utmärkt som den fickkniv det är.

Clipet är ett “deep ride” men inte för mycket vilket är bra då det känns mindre mot handen

Sen gör kombinationen av rätt slät G10 och utformningen av clipet att kniven är lätt att dra och stoppa undan. En icke oväsentlig detalj hos en god vardagskniv. Det är ju ofta små snabba snitt som kniven används till. Hala fram den, skära av en snörstump för att binda upp den förbaskade gummiplantan med för att sedan stoppa undan den igen.

Det enkla stålclipet har hyfsat med utrymme under för byxtyget

I fickan sitter kniven säkert och osynligt med hjälp av ett så kallat “deep carry”-clip. Det syns mycket lite av kniven när den sitter där. Materialet i clipet är stål och det är ett enkelt vikt sådant. Men formen är genomtänkt vilket ger god funktion. Särskilt som det inte känns särskilt mycket mot handen när du använder kniven. Det beror till stor del på att man inte gått hela vägen med “deep carry” och placerat clipet allra längst ut på handtaget. Det brukar ställa till problem genom att ge ett markant tryck mot handen. Så icke i detta fall.

En annan bra detalj med clipet är att man försänkt fästet i G10-sidan och använt sig av skruvar med platta huvuden. Det ger mer utrymme under clipet för tyg.

Det kan noteras att clipet inte är flyttbart så vänsterhänta har man struntat i.

Sammanfattningsvis

Just den här kniven verkar inte ha slagit något vidare i Internetknivkretsar om det nu finns ett sådant ord. Det säger jag med tanke på att en sökning på Google ger exakt noll träffar på recensioner av den här kniven från CRKT och detsamma gäller om man ger YouTube en chans. Så det här är en ovanlig text tydligen.

Det trots att kniven inte bara bjuder på ett sympatiskt utseende utan även är en debut för ett intressant namn i och med representant nummer två från Onionfamiljen.

Bamboozled är en utmärkt EDC-kniv som kunde varit ännu bättre

Överlag tycker jag att Bamboozled har en del på pluskontot som gör den till en både intressant och tämligen bra EDC-kniv.

Men så finns det lite smolk i glädjebägaren. Ett sådant är den förbaskade assisterade öppningen. Vanligen är jag inte lika allergisk mot dem som många recensenter kan vara. Det brukar nämligen finnas en uppdelning mellan den genomsnittlige knivköparen och entusiaster därvidlag har jag förstått. Det är därför fjädrarna finns, de säljer bra enligt tillverkarna.

Men den här gången skar jag mig rätt illa i fingret vid ett tillfälle på grund av den. Orsaken var att för att fälla ihop kniven måste bladet pressas in den sista biten med en smula kraft. Och när handtaget är så här slankt och hela bladet skall in i kniven så hamnar fingertopparna nära skåran vid själva hopfällandet. Den här gången hamnade lillfingret för nära och jag tryckte igen bladet över fingertoppen.

Man får lära sig att låta bli att göra så förstås men på den här kniven hade den förbaskade fjädern inte behövts alls. Men jag gissar att många gillar “stilettkänslan” när bladet poppar ut.

Sedan anser jag att kniven tjänat på en bättre slipning med jämnare slipfaser och mindre stål bakom själva eggen.

CRKT Bamboozled får en att undra vad som mer kan komma från det här samarbetet

I övrigt är jag däremot tämligen positivt inställd även efter att ha ägt den här kniven ett tag. Materialen är inte alltför pjåkiga, för att vara CRKT kanskte bör tilläggas och även tillverkningskvalitén får godkänt. Med andra ord är debuten för samarbete mellan CRKT och Onion Jr inte alls oäven. Bamboozled är en snygg kniv och därtill praktisk.

Specifikation:

Längd utfälld: 198 mm
Längd hopfälld: 113 mm
Vikt: 105 g
Bladlängd: 85 mm
Godstjocklek: 2,7 mm
Bladstål: D2
Handtag: G10 med stålbolster
Lås: liner lock

Producerad av: CRKT, tillverkad i Kina

/ John

Knivrecension Spyderco Efficient

– ett nytillskott till “Value Line”-familjen

 

Det var ett tag sen sist men här kommer en rykande färsk recension på en om inte riktigt lika färsk så åtminstone tämligen ny kniv på marknaden – Spyderco Efficient!

Den här kniven känns som en bastard. Eller om man vill vara snällare som en hybrid, ett mellanting mellan den framgångsrika Tenacious och den lika etablerade Spydercomodellen Native. Sen kan man kasta in en dos “Ouroboros” eller “Lum Chinese också i och med det djupa urtaget för pekfingret och de lätt rundade formerna et voilá – dagens kniv, “Efficient”. 

Spyderco C216GP “Efficient”

 

Själv fastnade jag just för det. De mjuka formerna, avsaknaden av exponerad bladtang och det djupa urtaget vilket är en egenskap hos en kniv jag är svag för. När de är rätt utformade vill säga. Det finns alltför många exempel på när det inte görs rätt. Tänk att det trots all samlad erfarenhet på området går att missa en så enkel sak som att avlägsna lite material på rätt ställe med rätt form för att passa ett finger. Har man lyckats i det här fallet eller får Spyderco bakläxa? Det ämnar jag försöka svara på i den här texten.

Det går knappt att missa släktskapet med “Native”

 

Blad

För den som kan sina knivar och särskilt Spyderco kommer inte bladformen som någon större överraskning. Det är i princip ett löv och i det här formatet kraftigt likt sin dyrare kusin Native med sitt “50-50 choil”. Den lösningen innebär att halva urtaget för fingret återfinns i själva bladet. Det underlättar när man skall smyga fram närmare eggen för detaljarbeten, åtminstone i teorin. På den punkten är jag väl generellt inte helt överens med halva internet och framförallt amerikanska knivtillverkare. Kommandes från en skandinavisk knivtradition kan jag tycka att det är bättre att slipa eggen ända in till handtaget istället som på vilken Morakniv som helst. Samma effekt uppnås men med längre egglängd som resultat. Spyderco valde för övrigt att göra så på exempelvis Tenacious-serien.

Det breda bladet är bra till mycket men kunde varit tunnare bakom eggen

Som jag ser det finns det nämligen flera nackdelar med “choils”. För det första gör de att det inte går att fatta handtaget lika otvunget utan man blir styrd mot vissa favoriserade grepp. För det andra så medför de ofta att handen hamnar långt från bladet i andra grepp än det tänkta. Detta för att uppnå “reach”/räckvidd, något som jag sällan har särskild nytta av. När “choils” som här dessutom utgörs av bladet självt blir det inte mycket egg kvar av knivens totala längd. Ytteligare en nackdel finns och jag återkommer till den.

Bladet är gjort i 8Cr13MoV-stål och mäter tre tum eller 7,6 centimeter på längden och höjden är strax över 3 centimeter. Som oftast på knivar från Spyderco är Efficient fullt flatslipad, här från en godstjocklek på 3 millimeter.

Generellt kan sägas att jag gillar bladet. Formen är god, praktisk och ser inte för pjåkig ut. Finishen är en tilltalande blank satin och grovleken är väl vald för knivsorten. Stabil utan att bli klumpigt tjock. Men det finns ett par detaljer som inte uppskattas helt från min sida. Trots att kniven utgår från relativt tunt gods återfinns rätt mycket stål bakom eggen i originalutförande. Något som tyvärr är vanligt bland flatslipade blad. Jag undrar varför samtidigt som jag vet att det gäller i princip alla moderna fällknivar. Det har blivit en standard utan att någon reflekterar över det. Själv har jag en teori om Youtubes genomslagskraft i det fallet. Det räcker med ett par tre högljudda recensenter för att vissa trender skall slå igenom.

Stålvalet kan förstås diskuteras med i grund och botten fungerar 8Cr13MoV som budgetalternativ. Men det här kinesiska stålet är inget att hetsa upp sig över. Det blir vasst när man gnider på det men håller inte skärpan särskilt länge och min erfarenhet är att det har en tendens att rosta. Så jag rekommenderar att man efter användning är tämligen noggrann med att torka av sin kniv. Något att ta i beaktande om man tänkt använda kniven mycket i fuktiga miljöer som vid fjällvandringar, jakt och fiske.

Efficient i kartongutmanartagen mot kusin “Persistance”

En annan detalj jag inte är helt tillfreds med är på sättet eggen möter ricasson. Inte ens fabrikssliparen har lyckats helt med den detaljen utan den kröker sig i en lätt uppförsbacke in mot basen och värre lär det bli med tiden.  Även det ett resultat av “50-50-choil”-lösningen.

På bladryggen återfinns räfflor som finns där mest för syns skull. Skall man nu ha dem alls bör de vara mer uttalade menar jag. Något som Spyderco annars är mästare på, i alla fall när det gäller vissa modeller som exempelvis Paramilitary 2 vilken är en av de bästa knivar som finns på det området.

Under användning motsvarar bladet sitt utseende och fungerar utmärkt till det den ser ut att göra det vill säga småarbeten. Det flatslipade bladet gör inte bort sig i köket även om jag inte förstår varför man skulle använda en fällkniv där förutom när knivar testas. Det fungerar även utmärkt till allehanda förpackningsöppning vilket tyvärr är en nödvändighet eftersom allt är inpackat i tre lager plast nuförtiden. Kartong strimlar den bättre än sin kusin Persistance av någon anledning. Spetsen är bra och vinkeln den får i relation till handtaget gör den lättanvänd.

När det kommer till tyngre arbeten som att skära i virke så är den här kniven inte särskilt bra. Det är egentligen inte bladet som är problemet utan handtaget. Det är för fyrkantigt över ryggen helt enkelt och det gör att man får ont i händerna.

En annan typ av arbeten som Efficient är usel till är att exempelvis strimla textilier och liknande. Vänder man på kniven till omvänt så fastnar ofelbart det man skär i. Det var den tredje nackdelen med “choils” – de är i vägen!

 

Handtag

Efficient är rättframt konstruerad utan extravaganser. Kniven utgår från en två millimeter tjock stålram som är skruvad i två punkter utöver pivotskruven. Tilläggas kan att skruvarna är dragna från två håll vilket är utmärkt. De fäster i sin tur i en backspacer i stål vilket skänker stabilitet till hela kniven. Handtaget är därmed inte helt öppet men går ända att blåsa genom för rengöring.

Mjukt rundat och formerna förstärks av ovanligt slät G10

Stålramen är tämligen rejält urborrad för att hålla ned vikten vilket inte är givet och får anses arbetat för prisklassen. Och apropå hål så återfinns det ett akterut på handtaget för den som önskar fästa en fånglina av något slag där.

Sidorna är tillverkade i svart G10 som är tämligen slät till sin natur. Något jag personligen inte har något emot men det finns något av två läger när det kommer till hur materialet G10 skall utformas. Det ena som vill ha en rasplika sidor som de som återfinns på Cold Steel eller Ontario RAT 1a kontra de som föredrar lite mjukare varianter. Där ställs gott grepp mot hur illa kniven skall gå åt fickor och omgivningen i allmänhet. Sen kan tilläggas att tiden slipar ned G10. Min gamla Benchmade AFCK började som medelgrov men är lika slät som glasfiber numera.

Efficient är en välbyggd kniv. Inte mycket som avslöjar att det är en kniv av enklare härkomst

Är Barbapappaformen så bra som den ser ut? Får man tro en del andra recensenter på nätet så är den det och lite till. En och annan har brustit ut i lovsång. Jag är mer kluven. Den är nämligen bitvis mycket bra. Kruxet är att för att uppnå god ergonomi vid vissa grepp försakas flexibiliteten. Där är raka, enklare handtag att föredra. Med det sagt är Efficient riktigt kvalificerad i de vanligaste fattningarna “hammargrepp”, “sabergrip” och omvänt grepp. Brasklappen är emellertid att du håller kniven med pekfingret på dess anvisade plats och som nämdes tidigare, inte skär i mjuka material när du vänt på kniven.

 

Öppning och lås

Kniven öppnas medelst ett hål i bladet, vad annat på en Spyderco? I det här fallet är hålet relativt stort, lätt att komma åt och fungerar därmed utmärkt. Kniven kan smygas fram, snärtas fram med tumme eller en s k “spyderflick” med långfingret. Det som hjälper till är en avvägd “detent” och en pivotskruv som fungerar. Den är för övrigt ställbar som sig bör på en modern fällkniv.

Ett hål i bladet – en välbekant syn för de flesta vid det här laget. Utmärkt funktion men skänker ett utseende som inte tilltalar alla

Efficient låser med en linerlock av det kraftigare slaget. Det fullgör sin uppgift på ett föredömligt vis. Det vill säga låser stabilt utan glapp eller spel, glider inte vid belastning och är möjligt att släppa med lätthet. Punkter som kan synas uppenbara men av någon märklig anledning är det inte självklart att det fungerar på en relativt enkel teknisk pryl som en fällkniv. Inte sällan når eller till och med slår billiga linerlocks i stål dyra titanframelocks när det kommer till funktion.

Enkelt så det förslår. En linerlock i stål som dock fungerar utmärkt

Låset är även exemplariskt lätt att komma åt när det skall släppas. Det kan man tacka det stora fördjupningen i G10-skollan för. I alla fall om man är högerhänt. Är man vänsterhänt eller vill använda kniven med den handen går det bra men man får utöva lite fingergymnastik för att stänga kniven.

 

Att bära

Den här kniven är ingen riktig lättviktare men heller inget bojsänke i fickan utan placerar sig i mittenfåran med sitt dryga hekto, 116 gram för att vara exakt. Efficient är inte lika skrymmande i fickan som valda delar av Spydercos produktion som kan vara lite väl svulstiga från tid till annan. Den mäter 3,6 centimeter på bredaste stället hopfälld.

Allt har en baksida. Efficients döljer ett skedformat Spydercoclip

På plats i fickan syns för mycket av kniven

 

Clipet är Spydercos klassiska skedformade variant. Om det kan sägas att det fungerar exemplariskt men att det är stort och blankt och därmed väl synligt samtidigt som det på Efficient gör att tämligen mycket av kniven sticker upp ur fickan. Det är inget jag gillar. I min värld får knivar gärna synas så lite som möjligt. De behöver inte skyltas med i onödan och dessutom sitter de säkrare när de dyker djupare ned i fickan. Jag har tappat knivar vid några tillfällen och det är inte roligt alls.

Clipet är flyttbart från höger till vänster sida men kniven kan endast bäras med spetsen uppåt. För vänsterhänta fungerar kniven även om hålet är något mindre lättåtkomligt från den sidan.

 

Sammanfattningsvis

För säsongen drog Spyderco till med ett par nytillskott till sin “Value Line”, serien som är tänkt att fungera som en brygga mellan de enklare “Byrd”-knivarna och det övriga sortimentet. Förutom Efficient släpptes även “Polestar” som inte så lite påminner om en lätt upphottad version av Byrd Raven II för övrigt. Frågan är däremot om de inte gjorde den sistnämnda kniven “för bra” för att konkurreras ut av en dyrare kniv i nästan samma material.

Ett problem eller snarare något som förvirrar en smula är att Spyderco delvis konkurrerar med sig själva då flera Byrdmodeller är uppgraderade till BD-1-stål numera och att byggkvaliteten inte skiljer sig nämnvärt från “Value-line” då även de är tillverkade i Kina, högst troligt i samma fabrik. Frågan är därför om det finns någon skillnad mellan dem förutom formen på hålet? Jag låter det ämnet vara för stunden.

Efficient är en utmärkt kniv för “EDC”

Om Efficient kan sägas att byggkvalitet och passning är så pass god att det inte finns något som skvallrar om att den tillhör Spydercos budgetserie. Övergångar mellan backspacer och sidor är väl gjorda, ram och G10 sidor har fått sig en bra fasning och insidan på ramen är både slipad och lättad. Det är den lilla texten på bladet som avslöjar stålsorten och därmed skvallrar om att det här är en enklare kniv, det och möjligen de något släta G10-sidorna. Formgivningen gör det inte.

Utseendet är kurvigt och något mindre skrymmande i fickan än vad som är brukligt för Spyderco då nästan hela bladet tack vare utformningen göms i handtaget när kniven är hopfälld. Bladet är brett och drar lite åt “Lum Chinese” hållet visuellt och är i allmänhet praktiskt.

Kniven är en utmärkt allroundkniv för fickan men med fokus på lättare arbetsuppgifter. En något kort egglängd och blockig rygg gör den mindre bra till större utmaningar. Jag vill inte tälja eller skära trä med den här kniven.

En sympatisk bekantskap och klart en av de bättre ur Spydercos “Value-line”-serie

Så vad blir svaret på frågan jag ställde inledningsvis, lyckades Spyderco med utformningen av “choils” på den här kniven? Ja och nej dryftar jag mig till att säga. Det bakre, den sorten jag normalt gillar är helt rätt men den här kniven och dess handtag kräver att man nyttjar båda. Det främre är också rätt konstruerat och gör kniven komfortabel i vissa grepp. Men det är också begränsande. Så till syvende og sidst kommer det an på vad du som person tycker om den finessen.

Jag anser att Efficient är en utmärkt instegskniv för den som funderar på att skaffa en Spyderco och inte vill betala premiumpriser. Den kostar humana 679 kr här på Knivshop.se när det här skrivs. Kvalitet och material balanserar prisnivån och på köpet får man en portion kvalificerad formgivning som ger god ergonomi förutsatt att man gillar “choils” förstås.

Specifikation:

Längd utfälld: 179 mm

Längd hopfälld: mm

Vikt: 116 g

Bladlängd: 76 mm

Godstjocklek: 3 mm

Bladstål: 8Cr13MoV

Handtag: G10 på stålram

Lås: Linerlock

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Kina

/ John

#knivshop.se #knivshop

Knivrecension Lionsteel Big Opera USA

– en fullvuxen italienare

På något vis känns det passande att en kniv från Maniago och Italien är döpt till “Opera”. Mer exakt har den här Lionsteelmodellen fått namnet “Big Opera USA”. Originalversionen är en italiensk tolkning av en klassisk lockback vilket innebär ett mer diskret format och exkluderar material som G10 och funktioner som clip och enhandsöppning. Istället är kniven nättare och har sidor i olika träslag samt levereras i ett skinnfodral.

Väsentligt elegantare men inte lika praktiskt enligt mig. Det var det som tippade över vågen i favör för “USA”-tillägget den här gången. Det hindrar mig dock inte från att vilja ha en av ursprungsmodellerna. Det hindrar mig dock inte från att vilja ha en av ursprungsmodellerna.

Lionsteel Big Opera USA

Lionsteel Big Opera USA

Det här är som sagt storebror i familjen och det märks. Den var vid första anblick större än jag trodde. Det är märkligt det där, att storlek kan förvåna trots att man tagit del av måtten. Vad jag tycker om färgen vet jag egentligen inte. Ibland vill man ha något annat än svart så jag valde “brown”. Den beskrevs på något ställe som jordfärgad vilket lockade men vill man vara elak kan det även sägas att den påminner om något som åstadkoms av en hund som är dålig i magen.

Kniven påminner mig annars mycket både i känsla och form om en lyxig tolkning av en Dozier folding Hunter från Ka-Bar. Bakom Opera står annars “Max” eller Massimo Salice Sanna som han heter. Han har designat ett antal knivar åt Lionsteel vid det här laget men den här serien lär ha varit den första.

Blad

Bladet är så praktiskt utformat att man nästan får huvudvärk. Det är inte utsmyckat eller fullt med krusiduller. Istället bjuds vi på ett enkelt droppointblad som har en hög nästan full flatslipning. Endast en liten plan yta finns på sidan men den tas tacksamt emot då den underlättar slipning med diverse system som tarvar att bladet förankras.

Ett enkelt, fullvuxet blad i D2

Ett enkelt, fullvuxet blad i D2

Även material och dimensioner känns genomtänkta. Stålet är ett D2-verktygsstål försett med en satinfinish vilket motverkar något av korrosionsproblemen som ett icke rostfritt stål kan föra med sig. D2 är ett stål som ofta återkommer i Lionsteels katalog har jag noterat.

Tjockleken på godset är tre millimeter vilket ger styrka samtidigt som det är tunt nog för att göra den här kniven till en riktig skärmaskin. På längden mäter bladet nio centimeter och det är två och en halv centimeter högt.

Tumknoppen hade kunnat placeras längre in mot handtaget enligt mig men den får ändå godkänt därvidlag. Den är i vägen men inte alltför mycket. Även detaljen med hur basen på kniven är slipad och den “sharpening notch” som återfinns är väl formade. Inte mycket bladlängd går förlorad här.

Synnerligen diskret märkning, knappt läsbar

Synnerligen diskret märkning, knappt läsbar

Lionsteel vet hur man märker knivblad. Texten “Lionsteel, Italy, D2” är knappt läsbar så liten är den. Helt i min smak. Diskret är snyggt i det här fallet.

Opera fick under en period sjunga ut i diverse omgivningar. Första scenen utspelade sig i ett kök. Det blev rena arian, ett flatslipat blad med duglig skärpa gör inte alls bort sig. Tomater och annat mjukt glider stålet igenom. Men det blir ett minus för tumknoppen som helt enkelt är i vägen vid långa genomgående skär. Nu är bladet tämligen tilltaget på längden så det går att kompensera för det även om jag föredrar att inte behöva tänka på saken. När det sen skall sjungas duett med en lök eller två så går det bra. Men då skall “bra” inte jämföras med en dedikerad kockkniv. Trots allt är det så att 3 mm fördelat på 2,5 cm höjd måhända kan betraktas som slankt i fällknivsvärlden men för en kockkniv är det horribla siffror. Särskilt när Big Opera inte är särskilt tunn bakom eggen.

Kniven kom vass även om den inte får toppbetyg på det området. Det var emellertid klart skarpare än min andra kniv från Lionsteel “Daghetta” vars originalegg inte var bra. Opera har mer av en arbetsegg. Papper hanterar den inget vidare, den rakar hår med lite vinkel och tryck men umgås desto bättre med kartong. Ett bekvämt handtag och bra geometri möjliggör långa kraftfulla skär. Även snöre, rep och en bit tamp tuggar den sig igenom med ackuratess.

Andra akten utspelar sig i mer rural miljö. När det kommer till trä och virke saknar Opera något av magstödet. Den sjunger mer med halsen och är inte riktigt på hemmaplan. Om det är flatslipningen eller bara eggvinkeln som spelar in har jag svårt att avgöra. Men den “biter” inte på det vis jag önskar om det skall täljas. Särskilt tydligt blir det i torrt virke. Färska grenar går naturligtvis enklare och där underlättar att bladet inte är för tjockt. Något säger mig att den skulle tjäna på en lätt omprofilering vid slipandet.

Handtag

Lionsteel bjuder inte på några överraskningar här heller. Opera är på många vis en klassisk lockbackkniv vilket avspeglar sig i handtagets konstruktion. Kniven är uppbyggd kring en kraftig ram i stål som är rejält urborrad i syfte att få ned vikten. Trots det är kniven en relativt stadig pjäs som väger in på 135 gram.

Brun G10 kanske inte är en framtida favorit. Emellertid mycket sträv för den som prioriterar fäste

Brun G10 kanske inte är en framtida favorit. Emellertid mycket sträv för den som prioriterar fäste

Den här versionen har skollor i G10. De finns i färgerna svart, grön och brun och “Classic”-modellerna bjuder på trä istället. I det här fallet är materialet tämligen strävt och bjuder på rätt rejält med friktion. Jag kommer nog att gå över den med lite sandpapper för att tona ned den egenskapen något. Om man däremot hanterar kniven mycket i väta och kyla är det bra. På modernt manér är kniven demonterbar och pivotskruven justerbar.

Formen är enkel, briljant samt mycket bekant. Opera påminner om flera knivar men några av Doziers modeller ligger nära till hands som jämförelseobjekt. Det finns ett gott skäl till att så är fallet. Handtaget är en pinne. Dock en lätt krökt och oerhört välformad pinne. Sådana som mänskliga händer gillar att greppa.

En svagt böjd och slipad pinne - aldrig dumt som handtagsform

En svagt böjd och slipad pinne – aldrig dumt som handtagsform

Det gör kniven bekväm i alla fattningar. Det finns inget som talar om för användaren hur kniven skall greppas. Enkelheten i det uppskattar jag i det här fallet. Sen är alla kanter mjukt rundade och det finns inga hörn att irritera sig på. Möjligen är bakänden något spetsig men eftersom handtaget är såpass långt är det ingen risk att det sticker in i handflatan. Man har med clipets placering också undanröjt risken för att det skall orsaka onödigt tryck mot handen vilket ytterligare bidrar till den allmänt goda komforten.

Längden på hela tolv centimeter gör även att den med större labbar och korvfingrar får plats. I änden har man även fällt in en metallögla som agerar fånglinehål.

Öppning och lås

I den här versionen bjuds på en tumknopp för enhandsöppning. Standardutförandet har annars nagelskåra och tarvar därmed två händer för att manövrera bladet på mer klassiskt vis. Knoppens placering gör kniven lätt och effektiv att använda. Den hittas där den förväntas och bladet löper så pass lätt att du kan snärta ut bladet om så önskas. En liten sak jag inte gillar är att tumknoppen sitter något löst i bladet. Såpass att det ibland känns.

Tumpinnnar som sitter för långt ut och sticker för långt ut. Låset är dock mycket välgjort

Tumpinnnar som sitter för långt ut och sticker för långt ut. Låset är dock mycket välgjort

Låset kan framhållas som ett gott exempel på en välgjord klassiker. Det låser faktiskt bättre än många andra då precisionen i tillverkningen gör att den inte har något spel upp och ned vilket annars kan vara fallet med lockbacks på även finare knivar. Här är kniven helt solid och det finns ingen rörelse i bladet alls. Inte ens om bladet greppas nära spetsen och kniven provoceras. En mycket välbyggd kniv på så vis. Sen får tiden utvisa hur den står sig i längden.

Funktionen understryks av det förtroendeingivande snäpp med vilket låset faller på plats när kniven öppnas. Låset är trots det relativt lätt att släppa och med lite fipplande kan även det skötas med en hand.

En detalj värd att notera är att bladet inte går emot insidan på ramen när det smäller igen men att det fjädrar lite i stängt läge. Det innebär att om du pressar ned bladet i handtaget kan eggen komma åt stålet i ryggen på kniven och därmed bli slö. Det är något man bör vara medveten om.

Att bära

Clipet går igen från den av mig tidigare recenserade Daghetta. Det fungerar emellertid bättre på den här kniven. Det av den enkla anledningen att det bärs på andra hållet och att handtagsmaterialet inte är detsamma. Clipet är diskret, håller kniven på plats och framförallt känns det inte särskilt mycket när man arbetar med kniven. Men det är fortfarande inte bra. Jag sade då om clipet att Lionsteel inte verkar kunna den biten särskilt väl och det står jag fast vid.

Clipet fungerar någorlunda men lär aldrig bli någon favorit

Clipet fungerar någorlunda men lär aldrig bli någon favorit

Det finns nämligen ett par saker jag verkligen inte uppskattar med det. En sådan är att mycket av kniven syns när den befinner sig i fickan. Vad spelar det för roll att clipet är diskret när två centimeter kniv sticker upp? Sen är hålen i själva clipet större än skruvarna som håller det på plats vilket gör att om de inte är mycket hårt åtdragna så kan clipet röra sig i sidled och även lossna, det hände mig.

Något jag heller inte uppskattar är att tumknopparna som förvisso är lätta att komma åt vid användning helt enkelt sticker ut för mycket. Det gör att de gärna vill haka i fickkanten på väg upp.
Det sämsta med att bära den här kniven är emellertid den jäkla utstickande bladtangen. Den är närmast vass och orsaken därtill är inte svår att spåra. Man vill uppnå god finish i övergången mellan blad och låsarm. Det lyckas man med men det sker på bekostnad av bärkomfort. Kanten som dessutom sitter högt på grund av clipet är lätt att skrapa i och det är inte skönt alls.

Lost in translation. En detalj som gick fel i översättningen mellan italiensk gentleman i skinnfodral och amerikansk grovjobbare med clip. Sådana kanter borde bannlysas!

Lost in translation. En detalj som gick fel i översättningen mellan italiensk gentleman i skinnfodral och
amerikansk grovjobbare med clip. Sådana kanter borde bannlysas!

Clipet går heller inte att flytta. Kniven bärs med med spets nedåt på höger sida vare sig du vill eller ej. Jag vet att många skriker “nej” när det gäller den biten. Varför förstår jag faktiskt inte. Vad jag själv föredrar beror på såväl handtagets som clipets utformning och vad som fungerar bäst för respektive modell. Oftast är det “tip up” även för mig men jag besitter ingen religiös övertygelse därvidlag.

Sammanfattningsvis

Opera är generellt en mycket välgjord kniv. Passning och byggkvalitet är riktigt goda. Hörn och kanter är fasade, rundade och slipade. Passning mellan sidor och ram samt låsets fjäder är god. Bladet är centrerat och kniven anlände anständigt vass.

Den är också praktisk som en rejäl EDC-betonad kniv. Ett okomplicerat effektivt blad i bra material parat med ett lika enkelt handtag bildar en harmonisk enhet. Lås och öppning fungerar som det skall och utan anmärkning. Sen vet jag inte om brun är färgen jag skulle välja igen, kanske då hellre svart eller grön.

Jodå, Big Opera är rätt elegant. Den gör sig med en kopp kaffe

Jodå, Big Opera är rätt elegant. Den gör sig med en kopp kaffe

Om jag i allmänhet är positiv varför inte inkludera den i min serie “Jakten på den perfekta fickkniven”? Till det tycker jag den är aningen för stor helt enkelt. Det är nog snarare en utmaning för lillebror. Big Opera betraktar jag snarare som en mer allroundbetonad fällkniv som klarar det mesta men kanske inte är expert på ett område.

Solen har sina fläckar och även Opera har sina brister. På något vis märks det att den här kniven egentligen är designad som en “gentlemans knife” och att moderniseringen är en eftertanke.
Det är ett par punkter som spökar och alla är faktiskt knutna till anpassningen som ger tillägget “USA” till namnet. Clipet är en sådan och en annan är precisionen i tumknopparna, deras placering långt ut på bladet samt hur de sticker ut utanför handtaget. Det är onödigt helt enkelt. Det sistnämnda är för övrigt en av mina kära käpphästar liksom en vass kant på bladbasen. Lionsteel syndar på båda områden i det här fallet. Problemet med den vassa tangen uppstår förstås inte om kniven bärs utan clip i ett läderfodral som kniven ursprungligen utformades för.

Men det övergripande intrycket är gott och jag kan rekommendera den här kniven för den som söker en klassisk och rejäl fällkniv som lämpar sig för det mesta. Utom för ren träbearbetning kan tilläggas.

Sen kan jag inte låta bli att tycka att formen på något vis ändå strävar mot träskollor och bort från clip och tumknoppar. Då undviks också de flesta av de små problem kniven dras med.

Jag tror det får bli en mindre “Opera Classic” i olivträ eller cocobolo någon gång.

Specifikation:
Längd utfälld: 210 mm
Längd hopfälld: 120 mm
Vikt: 135 g
Bladlängd: 90 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: D2
Handtag: G10 över stålram
Lås: backlock

Producerad av: Lionsteel, tillverkad i Maniago, Italien

/ John