Härförleden recenserade jag ett mer budgetorienterat alternativ från QSP. Den typen av knivar var från början något av deras signum, prisvärda knivar av enklare modell. Men det dröjde inte alltför länge innan produktkatalogen svällde och kom att omfatta utsvävningar från det temat. En av de tidigaste var en specialutgåva av Piglet som annars var en av de billigaste knivarna i sortimentet.*

QSP Capybara

Sedan kom Legatus. Även det en kniv som jag tidigare recenserat i ett annat sammanhang. Det är en kniv med ett blad i M390 och ett titanhandtag som försetts med dubbelsidig intarsia av flerfärgad kolfiber, fräst titanclip och kullager i keramik. Därtill var det ett designsamarbete med nederländska DBW. Ett paket som är lyxigt så det förslår.

Den enda modell som överträffade Piglet special och nämnda Legatus i pris är den nyligen släppta Rhino. Men den känns lite för mycket “hallick-estetik” för mig, åtminstone versionen med Mokuti-detaljer. Lite som en gigantisk Cadillac Eldorado med motivlack och en kristallkrona inuti. Men det är en högst personlig åsikt som ni förstår.

Det gäller emellertid INTE den här kniven. Den är väsentligt renare i linjerna trots ett antal spännande detaljer. Därmed har QSP lyckats släppa en lyxkniv som inte bara tilltalar ögat utan även är konkurrenskraftig på alla andra områden också! Plats på scen för Capybara.

När QSP ger sig in i lyxsegmentet blir det bra

Blad

En knivs hjärta är förstås bladet. Det har man tagit fasta på här. Funktionellt och stilrent är ledorden för dagen. Det är en drop point eller möjligen en modifierad sheeps foot som har en tämligen klassisk längd för en modern fickkniv, det vill säga 3″ eller 76 mm. Grovleken är lite mer tilltagen med 3,7 mm. Höjden är 32 mm vid bladbasen.

Formen utmärks av en rejäl “drop” vilket medför en svag buk och en spets som återfinns en bit under knivens tänkta mittlinje. Vidare har det en platt del av ryggen, ovanför tumknopparna som försetts med räfflor för bättre fäste. Bladet har även en markant fördjupning som agerar kombinerad “sharpening” och “finger”choil.

Ett drop pointblad i M390-stål

Finishen på bladet är en smakfull tvåtons-satin. På de flata delarna av bladet är den längsgående och på själva slipfasen tvärgående, den följer slipningen med andra ord.

Bladstålet kan man säga en del om då det är bland det bästa som finns i form av M390. Här verkar dessutom bladet vara relativt hårt härdat vilket är lämpligt. Sedan bör det tydligt påpekas att ett lyxigt stål inte alls betyder en bra kniv per automatik. Härdning, värmebehandling och inte minst bladgeometri samt egg har minst lika stor betydelse för slutresultatet.

För att bättra på utfallet har QSP i det här fallet gjort två saker. Först är själva slipfasen rätt hög (21 mm) eftersom bladet är brett. Sedan har man försett Capybara med en markant skålslipning. Det gör att det relativt grova bladet tunnas ut till 0,5 mm bakom eggen. Det är inte extremt tunt men i gengäld är själva eggen tämligen bred. Det ger goda grundegenskaper.

Fabrikseggen var dessutom mycket välgjord i det här fallet. En av de bättre jag stött på. Kanske inte den vassaste men i gengäld mycket konskvent i höjd och vinklar. I alla fall såvitt jag kan se med blotta ögat. Jag tillhör inte dem som mäter knivar med allsköns testutrustning. Något som blivit populärt nuförtiden.

Ett “choil” som faktiskt fungerar

Fördelen med att spetsen hittas så lågt är att man inte behöver vinkla handleden särskilt mycket när man skär med spetsen mot hårda underlag alternativt öppnar kartonger o dyl. Nackdelen är att svepande skär bli lite mindre effektiva. Så där får du som användare fundera på vilket som är viktigast för dig. Men då det här inte är en jaktkniv utan inriktad på EDC så fungerar bladformen utmärkt med det i åtanke.

Det gör även bladet i stort även om jag ibland har åsikter om “finger choils”. Mest det faktum att om du skär i kartong eller framförallt textilier och mjukplast så måste du använda det för att inte materialet du jobbar med skall fastna där. Men när man gör så är det är en formidabel skärmaskin för just kartong och dylikt. Dessutom är spetsen både vass och effektiv. Den är rejält testat på jobbet där det förekommer mycket förpackningsöppning. I de situationerna hoppar fickkniven in och tjänstgör istället för köksknivarna. Det ger också väsentligt mycket mer användningstid än om den bara skulle nyttjats på fritiden.

Något förvånande är Capybara även helt ok till äpple, morot och andra hårdare födoämnen. Jag brukar testa det för att undersöka geometrin på knivar. Om ni försöker tvinga igenom ett tjockt blad genom frukt så förstår ni varför. I det här fallet är det skålslipningen som räddar Capybaras egenskaper. Det märks helt enkelt inte att bladet är tjockt utan det glider igenom det mesta.

Jag var lite rädd att de tämligen stora tumknopparna skulle vara ivägen men har inte upplevt dem som ett problem. Generellt är det här ett mycket kompetent knivblad måste jag säga.

Handtag

Även om bladet är knivens hjärta klarar det sig inte utan ett bra handtag och det hittas här. Formen kanske känns vagt bekant då den förstås påminner om en del andra knivar med ett kraftigt “choil” eller fördjupning för pekfingret framför fingerskyddet. Längden skrivs till 111 mm, tjockleken är som mest 13 mm och höjden varierar mellan 22 mm och 25 mm.

Påtagligt är även av att handtaget är tämligen kraftigt fasat i nedkant där också tydliga frästa skåror hittas. De är både ett blickfång och fyller funktionen att de ger bättre fäste. Det gäller för övrigt även nästa detalj.

Capybara har ett mycket avancerat handtag med flera detaljer värda att studera

Sedan är det svårt att missa de infällda panelerna som hittas på båda sidor av handtaget gjorda av flerfärgad kolfiber. Capybara finns i två olika färgställningar men här är det svart, vit och blå som gäller. Samma material hittas för övrigt i både kragen kring pivotskruven samt i tumknopparna. Materialet i resten av handtaget är titan som blästrats till en matt grå ton.

I ryggen hittas en back spacer som även gömmer ett fäste för fånglina

Förutom att handtaget är tunnare i nedre delen så är alla hörn och kanter sympatiskt rundade och mjuka mot handen. Inga vassa kanter i vare sig rygg eller i bladskårans insida. Själva back spacern höjer sig något över resten av handtaget men är rejält rundat den med. Ytan bryts av räfflor för bättre fäste.

Hela handtaget kännetecknas förresten av runda former. I övrigt kan tilläggas att något synligt hål för fånglina finns inte. Däremot hittas ett osynligt sådant infällt i back spacern i form av en fästbult.

Det är lätt att hitta ett passande grepp på Capybara

Vissa material kräver att man placerar ett finger i den fördjupning som finns i bladet

Kombinationen av form på handtaget, mått på både det och urtaget gör att det är mycket lätt att hitta ett grepp som fungerar på Capybara. Hammargrepp går att hålla både som vanligt eller om du smyger fram med ett pefingret på bladet. Detsamma gäller sabelgrepp. I den bakre fattningen är det precis att jag kan få ett solitt fyrafingersgrepp. Men flyttar man fram greppet får du plats oavsett hur stora händer du har.

Öppning och lås

Capybara kan öppnas på ett flertal olika vis. I första hand är det en kombinerad flipper- och tumöppnad kniv. Tumknopparna är tämligen unika både sett till utseende och material. Formen gör att man kan trycka lätt utåt för att öppna kniven stillsamt alternativt snärta upp den med tummen men då får man ta spjärn mot den något skarpa bakre kanten av tumknoppen.

Flipperfenan är en av huvudmetoderna att öppna kniven

Materialet är detsamma som hittas i panelerna i sidorna, flerfärgad kolfiber. Funktionen är mycket god även om det märks att kniven är anpassad för att även vara en flipper-öppnad kniv. Motståndet i detent-kulan är nämligen rätt kraftigt.

Flipperfenan kompletteras med ett par helt unika tumknoppar som fungerar väl de också

Det märks även när du använder pekfingret för att öppna kniven. Det går inte att misslyckas med flippandet eftersom du måste ta i lite för att få ut bladet. Det går i gengäld mycket kvickt. Bladet löper som sagt på fina keramiska kullager. Motståndet behövs då bladet är relativt tungt. Det bör påpekas att det här är en flipperfena som enbart kan dras bakåt.

QSP har fått till ett riktigt bra ramlås

Det märks att QSP inte satsat på att göra kniven till en “free-dropper”, alltså en kniv där bladet svingar fritt när låset släppt. Det är jag glad för eftersom fingertopparna alltid riskerar att få sig ett ärr då. Här är känslan mer hydraulisk så fort man passerat kulans grepp. Du får helt enkelt skaka kniven några gånger för att få bladet att glida på plats.

Orsaken till att motståndet är lite större än vanligt är det synnerligen starka ramlåset. Det är inget extraordinärt, det följer mall 1A med låsarmsförstärkning och översträckningsskydd. Men det är ovanligt kraftigt och låser som det berömda bankvalvet. Känslan är mycket solid och glapp eller spel är det inte frågan om ens om bladet provoceras hårt.

Trots kraften är låset relativt lätt att släppa tack vare den fasade kanten på låsarmen och att motsatt handtagssida är försänkt. Kort sagt ett riktigt bra ramlås i titan.

Att bära

Medium. Mitt emellan bra och dålig kan väl Capybaran sammanfattas vad beträffar bärkomfort. Den är inte överdrivet tung med sina ca 130 g men det är inte heller något lättviktare sett till de tre tum blad du får på köpet. Utöver fickorna som hyser kolfiberpanelerna är inte sidorna lättade. Kniven är heller inte extremt tunn och profilen är tämligen hög med sitt breda blad. Den stjäl således lite plats i fickan.**

Därtill har den något kantiga tumknoppar och en flipperfena som sticker ut. Nu kanske det låter som det skulle vara en svårburen kniv men det är den inte. Den är bara inte bäst på området.

Ett fräst titanclip avrundar paketet

Men flipperfenan är inte överdrivet stor och den är mjukt rundad. Tumknopparna sticker inte ut för långt och är därmed inte ivägen. Sedan är allt annat mjukt rundat och slipat. Inte minst gäller det handtagssidorna. Det gör även kniven lättare att dra och stoppa undan.

På Capybara hittas ett exklusivt clip gjort för den här specifika modellen. Materialet är titan för att matcha resten av kniven och formen följer resten av designen väl. Det betyder mjukt svepande linjer och en bakände med samma vinkel som knivhandtaget. På samma vis går räfflorna från resten av handtaget igen även i clipet. Det fästts med enbart en skruv som dock fyller sin funktion väl. Clipet rör inte på sig.

Funktionen får godkänt. Det är snyggt med den här typen av clip men det går inte att komma ifrån att ur ett rent praktiskt perspektiv är fjäderstålsclip oftast att föredra. Med det sagt är inte det här clipet dåligt. Det är tunt nog för att ha god spänst och det finns utrymme under för att fungera med både slacks och jeans. Däremot bör man vara medveten om att det inte är ett “deep carry”-clip. En del av kniven syns när den bärs i fickan. En stor fördel med frästa titanclip är att spetsarna inte sticker ut och irriterar handen. Det gör att det i princip att det försvinner när du använder kniven.

Sammanfattningsvis

Från klarhet till klarhet är ett begrepp som passar QSPs utveckling väl. De började enkelt med billiga men prisvärda knivar och jobbade upp en kundbas. Därefter har de utvidgat katalogen allteftersom och resten är historia som det heter. Den utvecklingen har lett fram till kronjuveler i samlingen som den här. Capybara är nämligen bland de bättre knivar som QSP har gjort. Men den är inte den enda, nota bene. Jag skulle vilja tillägga “i den är prisklassen” för att förtydliga. Att jämföra en utmärkt budgetkniv som den nyligen recenserade Canary Folder med Capybara är lite som att jämföra äpplen och päron. Båda smakar förvisso väl men vissa uppenbara skillnader föreligger.

Capybara är en både vacker och potent EDC-kniv

För det kan inte hävdas att Capybara är en budgetkniv, tvärtom är det en av QSPs mer exklusiva modeller. Men du får en hel del för pengarna. Materialen är genomgående av högsta kvalitet och inte minst har man lagt ned mycket tid på detaljer som att göra panelerna dubbelsidiga vilket inte alltid är fallet. Dessutom får du helt unika lösningar som att hitta inte bara kolfiber, utan mycket exklusiv kolfiber i de dekorativa kragarna kring pivotskruven och inte minst i de speciella tumknopparna. De är inte något taget direkt ur hyllan utan framtagna för den här specifika modellen.

Men trots de fina materialen är det ändå den sammanhållna designen med de flödande linjerna som lockar. Det är en snygg kniv helt enkelt. Inte minst som jag tycker det svart-vit-blåa mönstret och titanet gör det här till en “vinterkniv” på något vis. Det är något med färgskalan som ger det intrycket.

QSP Capybara, en fullträff!

Som grädde på moset är det här en mycket användbar skönhet. Ergonomin är god och greppmöjligheterna många samtidigt som Capybara skär riktigt bra och förbaskat länge kan väl tilläggas.

Så söker du en snygg och synnerligen välgjord kniv och inte räds en något högre prislapp är det här ett riktigt bra alternativ.

Specifikation:

• Längd utfälld: 187 mm
• Längd hopfälld: 111 mm
• Vikt: 129 g
• Bladlängd: 76 mm
• Godstjocklek: 3,7 mm
• Bladstål: M390
• Handtag: Titan med inlägg av kolfiber
• Lås: Frame lock

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina

/ John

* Den enda riktiga lyxkniven sett till material var emellertid länge Woodpecker med blad i M390 och handtag i titan. Den kompletterades senare med några mer “medeldyra” knivar med kombinationer av S35VN och titan/kolfiber (Songbird, Harpy, Falcon). En grupp som sedan dess vuxit med flera modeller. En kortare passus blev “Mustang” som var en mer traditionell kniv som numera inte ens kan hittas på hemsidan under modeller som utgått. Det handtaget innehöll bland annat inlägg av Raffir mammuttand och stabiliserat trä.

** Den kan till exempel jämföras med QSP Canary Folder som har samma egglängd men är både lättare, tunnare och smalare.

…fast fan tro’t. 

I år har vintern varit ovanligt lång och jäklig på lite olika vis. Just nu väntar jag på våren. Kung Bore och hans hejdukar vägrar ge sig. Den riktiga våren, den som är varm och inkluderar vitsippor och fågeljäklar som ylar i varje buske. Ja, och dessvärre massa pollen för den som är allergisk. Den behagar inte visa sig än. Det är fortfarande minusgrader på nätterna och då bor jag ändå i södra Sverige. Vi skall inte ens tala om de som befinner sig längre norrut. Så här års blir man verkligen varse att vi bor i ett avlångt land. 

Förutom att det är lite allmänt sympatiskt med värme och att jag som cykelpendlare och cykelmotionär skulle upskatta mindre regn så finns det en sak till som lockar och som det inte gått något vidare med. Ett intresse som inte gör sig i minusgrader eller regn heller för den delen. 

Kring 35 kg kastknivar i väntan på den riktiga våren

Min knivkastningssäsong har inte kunnat börja trots att vi är snart fyra månader in på det nya året. Vilken skillnad mot 2023. Det innebär bland annat att jag totalt missat en världsomspännande on-line tävling som förvisso har frikostig deltagartid men som nu lider mot sitt slut. 

Jag kan bara avundsjukt se på när folk med tillgång till inomhusbanor delar filmer på nya framgångar. Ja, ja, vad är en bal på slottet?

I och för sig är jag glad att värmen inte kom den här helgen då jag testade att ha en släng av någon influensa. Febern har släppt och det blir arbete imorgon. Kanske också värme och lite knivkastning, vem vet?

Har ni inga kastknivar än så rekommenderar jag att ni genast gör något åt saken. Här på Knivshop kan ni hitta bra nybörjarknivar från t ex Cold Steel och Condor. De är utmärkta instegsverktyg för ett fantastiskt roligt intresse. Testa så får ni se! 

/ John – knivkastaren

Al Mar tillhör de där klassiska märkena som kanske är mest kända för vad de gjorde förr. Efter att ha passerat en stormig tid med lite oklara ägarförhållanden gjorde de sedan en comeback med en rad nygamla knivar för några år sedan, närmare bestämt 2020. Då återuppväcktes klassiska modeller som t ex S.E.R.E. Folder som kanske är deras mest kända fällkniv. Men även “fågelfamiljen” med Hawk, Falcon och Eagle fick en genomgång och hittades i båda klassiskt utförande som ultralätt i två olika varianter.

Men även om det var välkommet så saknades det ändå något och det var förstås nyheter och inte minst fastbladare. Något som Al Mar en gång i tiden var mycket kända för. Det enda som fanns i sortimentet var en liten nyckelringskniv. Med jämna mellanrum har det släppts vinkar om att nya knivar var på väg men inte så mycket hände och åren gick.

Nu är det emellertid slut med väntan! Ett flertal nyheter har lanserats och bland dem ingår en del förändringar av befintligt sortiment men även helt nya modeller. Några av dem såg synnerligen sympatiska ut och jag kände att de måste recenseras. 

Al Mar har släppt ett flertal spännande nyheter som är värda att ta en extra titt på!

Först ut är den här kniven kallad Payara 32. 

Det bör emellertid påpekas att Payara inte är helt ny i Al Mar familjen, snarare nygammal. Det har tidigare funnits en kniv med samma namn och grunddesign. Den var större, tyngre, försedd med en liner lock och blad i VG10. Den var liksom alla andra Al Mar på den tiden tillverkad i Japan.

Därför kan snabbt konstateras att det här är en helt annan typ av kniv. Handtagsmaterialet är nu en fiberförstärkt plast vilket bidrar till att göra kniven till en lättviktare. Den väger endast 85g. Handtaget ger rejält mycket mer fäste än originalet då det är rikligt försett med räfflor för högre friktion. Kanske det till och med är lite för mycket av den varan. Mer om detta vid senare tillfälle. Även om det är tunn kniv så finns det gott om handtag att greppa kring då längden överstiger 12 cm.

Om handtagsmaterialet kan ses som en förenkling så är låset tvärtom mer avancerat. Nu hittas ett lås av “Axis-typ” som i det här utförandet kallas Max Lock. Det är utförandet har mycket starka fjädrar och en distinkt känsla och håller bladet på plats som det skall.

Al Mar Payara 32

Sedan var nya Payara som sagt något mindre än originalet. Siffran 32 i namnet säger något om kniven. I det här fallet att bladet är 3,25 tum långt. Samma logik gäller tacknämligt för alla knivar i Al Mars sortiment. Materialet som används är i det här fallet D2. Det är det mest använda stålet i den nuvarande katalogen men inte det enda. Bladformen är samma tämligen avancerade tanto med en recurve.

Med de här materialen, den låga vikten och det goda fästet så är det här en kniv som kan placeras i samma fack som några kända modeller från exempelvis Spyderco och Benchmade. Ett fack som även inkluderar uppstickare som SRM och QSP bara för att nämna några. Återstår att se hur Payara klarar konkurrensen.

Det här var den första av flera knivar från Al Mar som jag ämnar testa under våren. Nästa kniv blir en mycket intressant fastbladare.

/ John

– en synnerligen lyckad transformation

Det bör redan inledningsvis påpekas att jag även uppskattar originalet från QSP. Deras Canary är en “neck knife” eller kanske snarare fastbladare för EDC-bruk som jag tidigare recenserat annorstädes. En sammantaget mycket sympatisk liten kniv. Jag vill trycka på ordet liten då den verkligen är det och faktiskt växte en storlek när den översattes till fällknivsformat.

Hur som haver gjorde det mig mycket nyfiken på hur den modellen skulle te sig när den fick en led på mitten. Här följer därför mina intryck av Canary Folder.

QSP Canary Folder

Utöver mig verkar även QSP tro på att det skall bli en succé då modellen redan från början finns att tillgå i tio olika utföranden. Det här är den lyxigaste varianten då ett annat alternativ till handtagsmaterial valts. De övriga har försetts med sidor i G10 i varierande färger. Vad den här färgklicken är återkommer jag till.

Inte nog med det, precis innan jag stod i begrepp att avrunda den här texten har QSP avslöjat att de även utökar Canary-familjen med en större fastbladad version! Även den ser lovande ut.

Det här är en utmärkt liten fickkniv med en gyllene touch

Kortversion: QSP Canary Folder, en orgie i vardagsfunktion!

Blad

Formen på bladet känns förstås igen från originalet, fattas bara annat. Men vissa förändringar har ändå gjorts. Framförallt har det som nämndes i ingressen vuxit en storlek, från 63 mm till i det här fallet 72 mm. Höjden är 24 mm och tjockleken är densamma som tidigare, 3 mm.

Finishen är en tämligen blank satin. Sammantaget ett enkelt och rättframt blad som jag ibland brukar uttrycka mig. Vanligen är det positivt och så också den här gången.

Canary folder ståtar med samma enkla drop point som sin föregångare

Det föreligger en skillnad mellan originalet som har en hög sabelslipning och den här kniven som ståtar med en full flatslipning. Det i kombination med ett relativt tunt bladgods gör att kniven har goda grundegenskaper. Särskilt som bladet mäter 0,4 mm bakom eggen. Den senare var från fabrik klart godkänd då den anlände mycket vass, någorlunda symmetrisk om än inte perfekt samt rak.

Stålet som används är 14C28N från Sandvik

Sammantaget gör det bladet till ett utmärt verktyg för allehanda småsysslor. Vasst, fullt flatslipat till rätt bra höjd ger hygglig geometri. Fördelen med det är att kniven skär relativt bra även om den inte är rakbladsvass.

Ett typiskt användningsområde, förpackningsöppning på jobbet

Appropå det så håller bladet skärpan dugligt men stålet är inte extremt uthålligt. Särskilt inte om man skär hårdplast och liknande. Då märks det att det här inte är det hårdaste av material. Bladstålet är en av QSPs stapelvaror i form av svenskt 14C28N från Sandvik. I gengäld reagerar den här kniven mycket snabbt på att bli striglad. Några snabba drag och skärpan är återställd.

Handtag

Canary Folder har handtag i G10 höll jag på att skriva. Det stämmer nämligen för alla hittills släppta versioner förutom den här som istället har ett för stunden trendigt material. Knivtillverkarna har nämligen hittat “Ultem”. Enkelt uttryckt är det varumärket för PEI (en variant av polymerplast). Det är mycket starkt på olika sätt samt lätt.* En annan kanske i knivvärlden mindre viktig egenskap är att det klarar mycket hög värme utan deformeras. Kort sagt är det ett mycket bra handtagsmaterial som i det här utförandet är halvgenomskinligt som synes. Den gula färgen verkar det som man får på köpet då jag sett flera olika produkter gjorda av Ultem i samma nyans.

Handtagsformen är enkel och okomplicerad men fungerar utmärkt

I handtagssidorna hittas samma fyra hål som återfanns redan från början. De tjänar faktiskt ett par syften. Dels är de ett dekorativt element så kniven rent visuella blir mer intressant och dels gör de kniven lättare. Inte minst som hålen sträcker sig genom både sidor och ram på presentationssidan. Därutöver bidrar de starkt till bättre fäste när man använder med kniven. Fingertopparna har någonstans att ta vägen.

Här syns väl att materialet i skollorna, Ultem, är halvgenomskinligt. Färgen påverkas mycket av hur ljuset faller på handtaget

Det gör även den lätt knottriga ytan som handtagssidorna försetts med. I övrigt kan sägas om dem att de är fasade runt alla kanter. Det gäller såväl ut- som insida. Överlag känns Canary Folder välarbetad trots sin enkla form.

Handtaget är 95 mm långt och av det kan i princip hela längden nyttjas för att greppa kring. Det vidgar sig till ett mindre fingerskydd framtill annars är det tämligen rakt förutom en liten bula på mitten och en antydan till ankstjärt mot slutet till.

Apropå slut så hittas i aktern även ett hål för fånglina som sväljer vanlig fallskärmslina för den som önskar fästa en sådan på sin kniv.

Canary Folder är större än förlagan men tillhör fortfarande den mindre skaran knivar. Trots det rymmer handtaget en fullt grepp även om det är knappt

Ett så här enkelt handtag kan knappt gå fel. Eller gör i alla fall inte det i det här fallet. Alla standardgrepp jag brukar pröva fungerar inte bara bra utan utmärkt vare sig det är hammargrepp, sabelgrepp, omvänt grepp, ishacke-varianten eller att hålla kniven i nypan eller med ett pekfinger på bladryggen.

Det kombinerat med neutral balans och låg vikt gör att kniven känns livlig i hand och är lätt att arbeta med. Sedan finns det givetvis nackdelar men de är knutna mer till formatet än till utförandet. Ett så här tunt handtag kan aldrig bli det mest ergonomiska för tunga arbeten. Det sätter fysiken stopp för.

Öppning och lås

Canary Folder öppnas med tumknoppar. Sättet det är gjort på är exemplariskt. Placeringen och det väl avvägda motståndet från “detent”-kulan gör att det med lätthet både går att smyga ut bladet och snärta fram det om så önskas.

Tumknopparna på den här kniven fungerar utmärkt

Sedan underlättas förstås den mjuka gången att den här kniven som många andra från QSP har försetts med keramiska kullager.

Själva knopparna är tunnformade vilket är en av standardvarianterna. De har den fördelen att de inte känns vassa mot tummen. Sedan sitter de väl placerade på så vis att de inte bara underlättar öppnandet av bladet utan även så att de är ur vägen när man skär med kniven.

En liner lock står för säkerheten

Låset är lätt att komma åt då låsarmen sticker upp en bit i relation till handtaget

Låset är lika okomplicerat det. QSP använder sig av en liner lock och det är en teknik som de behärskar till fulländning vid det här laget. Mer konkret innebär det att bladet hålls på plats utan spel eller glapp och att låset tillika är mycket lätt att släppa. Det går även att påpeka att låset fungerar varje gång knivne öppnas och att jag inte fått det att glida överhuvudtaget. Inte ens med lättare “spine whack”-test, det vill säga att man slår på baksidan av bladet.

Låsarmen är enkel att nå då den fått lite mönster för bättre fäste samt höjer sig en aning över handtagssidorna. Motstående sida är dessutom något försänkt vilket ökar åtkomsten ytterligare.

Att bära

Oh ja! Så kan egenskaperna i fickan sammanfattas. Så mycket bättre blir det faktiskt inte. Måtten är diskreta och då är det framförallt tjockleken jag tänker på. Den är under 11 mm. När det sedan kombineras med ett tunt blad och ett lätt handtagsmaterial så blir även slutresultatet lätt, närmare bestämt 79 g.

Det blanka stålclipet är av “deep carry”-typ och kan skiftas om kniven skall bäras på vänster sida

Sedan är alla kanter och hörn rundade som sig bör. Det finns inget vasst eller kantigt att irritera sig på. Utöver det ett handtagsmaterial som inte orsakar något problem med överdriven friktion även om visst motstånd finns. I det här fallet bidrar det mest till att kniven sitter lite säkrare i fickan.

Clipet känns igen från andra knivar från QSP

Det tämligen blanka stålclipet är det som mest ser till att kniven stannar där. Det är ett av QSPs standardclip men det är inget dåligt i det här fallet. Bra spänst, gott om utrymme under och det gör att kniven sitter djupt i fickan. Fästet är försänkt i handtagssidan och även om skruvarna inte har platta huvuden sticker de inte upp mycket. En liten lyxig bonus är att motstående sida fått en metallplatta som gör att det inte är ett stort hål i handtaget när clipet inte sitter där.

Sammantaget ett mycket bra clip. Särskilt som spetsen, som förvisso sticket ut en smula, inte känns alls mot handen när kniven brukas.

Sammanfattningsvis

QSP är ett företag som förefaller vara inne i ett “stim” för tillfället. Med det avser jag förstås att de släppt ett flertal knivar som dels är riktigt dugliga men som även nått ut till många personer och därmed förefaller sälja bra. Det här är en av dem!

Den korta sammanfattningen är att Canary Folder är en osedvanligt lyckad överföring från ett format till ett annat. Därtill en smula ovanligt då det oftast är fällknivar som förvandlas till fastbladare.

Därtill är det något med själva formatet som tilltalar mig. Det syns inte minst om den jämförs med knivar som Cold Steel Hold Out III, Benchmade Bugout och SRM 255. De är alla tunna och lätta och försvinner därmed i fickan. Därtill erbjuder de mycket skärstyrka i relation till sin storlek. Sen kan prisläge diskuteras och då försvinner snabbt en av de här knivarna i bakvattnet jämfört med de tre andra.

Det är med den här typen av knivar Canary Folder kan jämföras. Lättvikts”EDC”-knivar med tretumsblad

Bladet på Canary Folder är enkelt och okomplicerat. Men de trevliga proportionerna och det faktum att det är praktiskt gör det ändå tämligen attraktivt, fast på ett stillsamt sätt om det kan uttryckas på det viset. Även resten av kniven är en sympatisk bekantskap.

Det av det enkla skälet att handtaget matchar bladet vad gäller funktion och utseende. Det ger en tilltalande harmoni. Men det finns ett område som höjer kniven över många andra, inte minst i den här priskategorin och det är hur den känns att öppna. Att hantera den här kniven är nämligen en ren fröjd.

Att öka storleken och förvandla modellen till fällkniv var ett snilledrag. Resultatet blev en riktigt bra och prisvärd fickkniv

Sedan har jag redan hävdat att den är utmärkt i fickan. Så mycket mer kan man inte begära av just en fickkniv. Invändningar finns alltid och en sådan är förstås att det inte är en exklusiv kniv det handlar om även om den känns välarbetad. Materialen är inte extraordinära och det kryllar inte av exotiska detaljer. I gengäld avspeglas det i priset. När man ser det blir man glad igen.

Canary Folder är lika sympatisk som den ser ut. Då materialet i det här utförandet är något av en vattendelare kan påpekas att den finns i många andra utföranden också

Därmed kan konstateras att förutsatt att det inte är en lyxig statuspryl du söker utan en kompetent fällkniv så är det här ett synnerligen gångbart alternativ. Faktum är att jag inte kan komma på något negativt alls. Visst finns begränsningar men de är knutna till formatet, inte design, utförande eller material.

Särskilt när priset för närvarande ligger kring 650 SEK i Europa. Ja, eller mindre om du inte väljer den här versionen med Ultem-handtag.

Specifikation:

Längd utfälld: 167 mm
Längd hopfälld: 95 mm
Vikt: 69 g (vägd av mig, uppgiven vikt 69g)
Bladlängd: 72 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: Sandvik 14C28N, HRC 59-61
Handtag: Ultem
Lås: Liner Lock

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina

/ John

* På grund av sina utmärkta egenskaper inklusive att det inte är särskilt benäget att drabbas av mekanisk utmattning gör att det bland annat används i rymdindustrin.

Det här är faktiskt inte svenska Karesuandoknivens första utflykter i fällknivsland. Jag vet inte exakt hur väl de två första, kallade Nallo och Singi, togs emot eller hur de kändes då jag aldrig testat dem. Men även om handtagsmaterialen var betsad björk så var det något med resten av designen som inte riktigt stämde för mig. Sedan tyckte jag att materialen, särskilt knivstålet inte riktigt var i paritet med priset.

Något nytt och spännande från Karesuandokniven. Till och med lådan är vacker!

Nu gör man emellertid ett nytt försök och det med besked. Att bygga fällknivar är mer komplicerat än att snida till en fastbladare, det vet alla. Därför har man när det gäller själva mekaniken ingått ett samarbete med några som har riktigt mycket rutin på området. Valet föll på Maniagobaserade Fox Knives.

Kniven levereras med ett styck välsytt läderfodral

Resultatet av det samarbetet blev riktigt spännande på flera punkter. En kniv med italiensk “action” genomsyrad av svensk tradition. Det senare kanske är orsaken till att man döpte kniven till Pältsa, sveriges nordligaste högfjäll om inte minnet sviker mig.

Men det är inte bara namnet som är typiskt utan även materialen. Här hittas läder, renhorn, masurbjörk och icke att förglömma svenskt stål. Här har man valt RWL34 från Damasteel. Av det får man ett blad som mäter 75 mm på längden, 20 mm på höjden och är 2,5 mm tjockt. Utmärkta mått, i alla fall på papper. Dessutom har man valt att skrämma upp stålet till lämpliga 61HRC vilket även det låter bra i teorin. Bladet har därtill fått en “skandinavisk” slipning vilket förstås är passande.

Karesuandokniven Pältsa

Men där upphör sedan det traditionella. I vissa avseenden är det är hypermodern kniv som därtill är helt unik! Eller känner ni till någon mer knivmodell på marknaden som är försedd med en back lock men samtidigt är delvis öppen i ryggen samt har ett mellanlägg/en back spacer? Om ni skulle hitta det så kan försöka hitta en som därtill kombinerar mellanlägg i renhorn med skollor i masurbjörk och sedan avrundar allt med en ram i…kolfiber! Jag kan säga att både det rammaterialet* och renhornet är helt nytt för mig. Mycket spännande är det däremot. Utöver det kan tilläggas att handtaget är helt tredimensionellt format.

Sammantaget ger det här en mycket spännande och därtill visuellt attraktiv kniv som jag verkligen ser fram emot att bära och bruka. Särskilt som den är ultralätt. En recension kommer, var så säkra!

/ John

* Jag har knivar som är helt gjorda i kolfiber men ingen som enbart har byggt ramen av det och kombinerat det med träsidor.

Eftersom jag sedan tidigare inte äger någon machete blev den här modellen från Condor Tool & Knife omedelbart den största kniven i samlingen. Sedan kan det alltid diskuteras om en machete är en kniv eller inte. Men ett eggredskap är det hur som haver. Därtill ofta ett mycket effektivt sådant. Dessutom har den här specifika modellen en del knivlika egenskaper, men mer om det vid annat tillfälle.

Modellen kallas Terrachete och går därmed mycket väl ihop med den av mig tidigare recenserade bushcraftkniven Terrasaur. Förutom namnet återfinns likheter dem emellan vad gäller handtagsmaterial samt stål. Designern som är ansvarig för båda är Joe Flowers.

Min första Machete  

Många av Condors knivar är gjorda i kolstål och det är även Terrachete, 1075 är beteckningen i det här fallet. Ett för ändamålet utmärkt material då man till ett så här långt blad och med det här användningsområdet behöver något som både klarar smällar och som fjädrar bra. Därför är även en härdning som är relativt mjuk att föredra. Machetes behöver heller inte vara rakbladsvassa för att skära väl. Mycket av kraften i huggen kommer från att bladet är relativt tunt, 3 mm mäter den här.

Längden på Terrachete är strax under 53 cm och av det utgör bladet 37 cm. Vikten är 720 g. Handtaget är gjort av termoplast i form av polypropylen. Ett enkelt men hållbart material som jag hoppas tar bort lite av de vibrationer som uppstår när man jobbar med den här typen av kniv. Personligen har jag ingen erfarenhet av just machetes måste tillstås men de är rätt lika en svensk sly/röjkniv och sådana har jag använt många gånger så jag misstänker att känslan är snarlik.

Condor TK Terrachete designad av Joe Flowers

Sedan har den här macheten en liten finess i att den har en bit högre och vassare egg närmare handtaget och balanspunkten för detaljarbete så den även kan användas som kniv om så tarvas. Det intrycket förstärks av att den levereras med ett stadigt fodral gjort i samma material som handtaget och försett med läderhänge för att bäras i ett bälte. Det återstår att se huruvida jag kommer att nyttja den finessen.

Överlag en spännande och intressant bekantskap som jag ser fram emot att testa och recensera!

/ John

Det här är en mycket speciell kniv. Mest beroende på att L.E. One från italienska Lionsteel är en typisk Karambit. Såvitt jag vet är det deras första försök inom området. Jag har tidigare kallat den här typen för västerländsk karambit med en passning till att de krympt och blivit fällbara för att vara lättare att bära än de ursprungliga knivarna som hittas på Sumatra. De har sedan populariserats genom att de spreds via Indonesien och kamparter som t ex Pentjak Silat till resten av världen.

Sedan saluförs den här kniven som en EDC-kniv, något som är öppet för diskussion. Det är nämligen att undvika den stora elefanten i rummet som stavas s j ä l v f ö r s v a r.*

Lionsteel L.E. One

Men steget från enkel risskära till en sofistikerad kniv från Italien är tämligen långt. Förutom historia och tid går den förvandlingen via Ernest Emerson som står för designen i det här fallet. Sedan har L.E. One byggts med all den teknik som Lionsteel förfogar över. Det innebär bland annat en mycket speciell handtagskonstruktion, ett så kallat superstål i bladet och multipla öppningsmetoder.

Utöver den är versionen med brunt handtag finns kniven att få i ytterligare tre färger samt med ett svärtat blad om så önskas. Priset ligger i skrivande stund på 224€ på Lionsteels hemsida och därmed troligen lite mindre i butik.

En Emerson-designad Karambit

Kortversion: Lionsteel L.E One, en kniv som lanseras som en EDC-kniv men som har fler strängar på sin lyra

Blad

Som alla andra karambits ståtar L.E. One med ett karaktäristiskt blad vilket är vad som definierar dem. Det är kraftigt krökt och eggen hittas på insidan av den kurvan. Det finns dubbeleggade varianter men det låter sig inte göras på en fällkniv. Skall bladformen översättas till knivterminologi så är det en Hawkbill.

Bladet är 8,2 cm långt men ger ett större intryck mycket beroende på formen och höjden som är 2,7 cm som mest. I övrigt kännetecknas det av många detaljer som en kraftig falskegg, en förstärkt spets, ett bladhål, en krok och en tumramp.

Finishen är en fin stentumling som sedan polerats något. Märkningen består av Lionsteels logga på presentationssidan och Emersons på den motsatta.

I bladet hittas ett så avancerat stål som Magnacut

Slipningen är en låg sabelslipning med en höjd av endast 1,5 cm och på den sträckan skall fyra millimeter material tunnas ut. Det går väl sådär kan konstateras då kniven har hela 0,9-1 mm stål bakom eggen. Lägg därtill en mycket tvär egg och du har en kniv som förstås inte skär bra alls. Det finns inget annat sätt att uttrycka det på.

Fabrikseggen var dessutom inte mycket att hänga i granen. LE One var helt enklt inte särskilt vass när den kom! Eggen är som sagt extremt robust så att skära med den här kniven som den anländer direkt ur låda är inte att tänka på. Med ett undantag, spetsen är både vass och stark nog att punktera det mesta.

På låssidan hittas Emersons logotyp

Det är lite synd att man inte bemödat sig lite mer med eggen av två skäl. Jag vet att det är en karambit men den måste ändå vara vass för att fylla någon funktion även om den inte behöver vara “slicy” som man säger på engelska. Det är inte en kockkniv det handlar om. Men skall den kunna skära igenom t ex kläder och läder måste den likförbaskat vara vass. Det är inte den här kniven. Dessutom saluför Lionsteel LE One med argumentet att den även skulle kunna användas för vissa EDC-sysslor. Nu är jag dock helt övertygad om att det är bara för att slippa diskussion om det egentliga användningsområdet.

Sedan är det synd av ett annat skäl och det är med tanke på stålet i den här kniven. Det är något så hyperavancerat som CPM Magnacut. Det tillhör den sista generationen av superstål som förutom egenskaper som att det håller en egg om inte i evigheter så mycket länge även är hyfsat slaghållfasthet men framförallt är det extremt rosttrögt, närmast rostfritt.

En trefaskabel gick inte att skära av med ett snitt ens med en karambit

Även med befintlig egg briljerar emellertid den här kniven på ett område eller snarare två. Det är att öppna kartonger och lådor samt att öppna blisterpacks i hård och seg plast.

Det andra området är att den även är utmärkt till att jabba in i ett större stycke kött. Sedan får du göra vad du vill med den informationen.

Handtag

Handtaget på L.E One är mycket avancerat. Det gäller såväl konstruktion som funktion. Eller rättare sagt så är sättet det är gjort på både enkelt samtidigt som det är tämligen svårt att tillverka. Det är nämligen vad som brukar kallas en “integral”. Det innebär i all enkelhet att handtaget är tillverkat från ett enda stycke metall. Det är inte helt enkelt när man sedan skall få till en låsfunktion och pilla in lager med mera i handtaget. Tekniken Lionsteel använder för att göra sina knivar på det här viset kallar de “SOLID”.

Handtaget är stort och rymligt

Ett vanligare material för den här typen av handtag är titan. Men Lionsteel har gjort sig kända för att kombinera tekniken att göra integral-handtag med bland annat aluminium och så även i detta fall. I LE One hittas Ergal-aluminium. Förutom den maskinbearbetningstid som behövs för att fräsa ur de nödvändiga hålrummen är även öglan fräst ur samma stycke metall. På utsidan hittas sedan ett par olika mönster. Dels ett randigt mönster och dels ett rutmönster.

Handtaget är format ur ett stycke Ergal-aluminium

Eftersom det här är en karambit kan kniven greppas på en lång rad olika vis. Utrymmet räcker i det här fallet till att hålla kniven i ett standard hammargrepp till exempel. Då nyttjas inte ringen alls. Sedan kan du förstås hålla kniven i ett sabelgrepp med tummen på den därför avsedda rampen. Båda greppen är inte bara bra utan utmärkta.

Om lillfingret istället placeras i ringen hamnar handen längre bak. Tummen har då vissa problem att nå ända fram till rampen men i gengäld ökar räckvidden och det blir i princip omöjligt att tappa kniven.

Trots att L.E. One är en karambit kan det greppas på sedvanligt vis och är då tämligen bekväm att hålla i

Du har även ett mer typiskt grepp med bladet nedåt och egg samt spets framåt

I en för knivtypen mer klassisk fattning hamnar pekfingret i ringen och de två nästföljande fingrarna passar i den bakre fördjupningen i handtaget. Lillfingret hamnar framför “puckeln”. Tummen har en bekväm viloplats ovanpå ringen där det även finns några frästa spår för bättre fäste.

Att snurra kniven känns även det bra då ringen är både stor nog och rundad på insidan.

Öppning och lås

L.E. One är en kniv som nästan kan öppnas på vilket sätt som helst. Det är en bedrift i sig. Det finns förvisso ett par “huvudsakliga” metoder om man kan uttrycka det så. Men vi kan börja med att du förstås kan tvåhandsöppna den här kniven, något jag är säker på att ingen gör.

Här syns den uppsjö av öppningsmöjligheter som finns tillgängliga

Sedan finns en en front flipper som kanske inte är helt ideal om det nu ens är att betrakta som en sådan. Därefter kommer vi till de huvudsakliga öppningsteknikerna som är tre till antalet. En flipperfena, ett bladhål och inte minst en Emerson Wave. Det sistnämnda är för den som inte vet den krokliknande utstickaren på bladryggen. Den gör två saker, den äter tyg till frukost men främst är den tänkt att se till att bladet fälls ut i samma ögonblick som kniven dras.

Utöver allt detta är även LE One utrustad med Lionsteels REF-teknik vilker innebär att själva flipperfenan kan avlägsnas om så önskas. Det har jag för övrigt nyligen gjort av två skäl. Dels vill jag inte ha fullt så många detaljer som sticker ut och dels är funktionen inte den allra bästa. Eller rättar sagt den fungerar men är inte blixtsnabb. Däremot kan du både trycka fenan nedåt och dra den bakå men då måste vara bestämd för att få den att fungera. Den är trots det inte helt intuitiv i mitt tycke.

Jag föredrar helt enkelt bladhålet när det gäller att fälla ut kniven manuellt eller så förlitar jag mig på Emerson-wave funktionen som är alldeles utmärkt. Bladhålet är ovalt till formen och har lagom rundade kanter för att ge gott fäste utan att vara obekvämt att använda.

Att tillverka ett ramlås i aluminium kräver kunskap och precision. Lionsteel är ett av få företag som vågar sig på den kombinationen

Ramlåset tar ordentligt och känns mycket starkt

Låset är ett ramlås vilket kanske inte är så ovanligt. Men det här ett gjort i aluminium vilket är mindre vanligt. Det tarvar förstås att låsarmen har en förstärkning i stål vilket hittas här. Det har även försetts med översträckningsskydd vilket är nödvändigt. Böjs låsarmen ur läge blir det mycket svårt att rätta till med en integral-konstruktion.

Om låset kan sägas att det är mycket stadigt och känns stabilt. Inget glapp någonstans. Låset är inte det lättaste att släppa beroende på att låsarmen är lite hal samtidigt som den är mycket stark och bjuder motstånd. Men på den här typen av kniv tar jag gärna det. Säkerheten främst i det här fallet.

Att bära

Att bedöma en Karambit på den här punkten är lite speciellt. De är nämligen alla i princip usla att bära omkring på jämfört med en vanlig fällkniv med samma bladlängd. Så här får L.E. One betraktas ur två andra synviklar, dels hur den är jämfört med andra knivar av samma typ och dels om den är lätt att dra och stoppa undan. Det är främst det förstnämnda som är viktigt med den här typen av kniv.

Clipet är av fjäderstål och flyttbart till motsatt sida

Det som gör den här kniven besvärande i en ficka är förstås att den är extremt bred med sina mer än fem centimeter och att det därtill sticker ut saker överallt som frontflipper, flipperfena och en stor ring.

Vikten däremot är tämligen överkomlig på grund av handtagskonstruktionen och materialet. Kniven väger in på 134 gram. Men jämfört med en standarkniv med ett åttacentimeters blad är det inte lite heller. Men som sagt inte heller ett problem. Men i gengäld är handtaget över 14 cm långt vilket är substantiellt hur man än vrider och vänder på det.

Ringen och kombination av slät yta samt bra clip gör kniven mycket lätt att dra

Förutom yttermåtten är det förstås hur mycket som syns av kniven som gör den till en vattendelare när det kommer till att bära. Med tanke på hur mycket som sticker upp ur fickan och vad det signalerar är det här inget du bär öppet på kontoret eller så. Den är svårförklarad, L.E. One ser verkligen inte ut som en penna om man säger så.

Clipet är ett enkelt vikt stålclip vars fäste är försänkt i handtagssidan. Det är flyttbart vilket i det här fallet är helt nödvändigt av ett mycket enkelt skäl. Det är att om du skall använda kniven som Karambit och använda Wave-funktionen så kan du inte ha clipet där det är monterat från fabrik. Då hamnar du i fel grepp när bladet fälls ut. Med en Karambit vill man ofta ha den i omvänt grepp även om det inte är den enda möjligheten. För att det skall vara flyttbart och kunna kombineras med handtagsmaterialet är det fäst med en genomgående bult i stål.

I vilket fall fungerar clipet mycket bra. Här vill man heller inte ha för mycket friktion mellan tyg och handtag eftersom det skall gå snabbt och lätt att dra kniven.

Sammanfattningsvis

Lika ovanlig som typen av kniv är för Lionsteel lika ovanligt är det tänkta användningsområdet då den sägs vara en EDC-kniv, alltså en fickkniv tänkt för dagligt bruk. Det är nämligen så den presenteras på hemsidan. Huruvida det är sant eller om det är sagt för att blidka potentiella lagstiftare låter jag vara osagt. Men i sak är det ju inget annat än en kniv med ett hawkbill-blad. Ja och en ring i ena änden förstås. Så frågan är hur bra den är för det ändamålet?

Svaret på den frågan är dessvärre “inte särskilt”. Trots extremt fina material och många finesser brister kniven ur den synpunkten på ett mycket specifikt område, nämligen bladet. Det är med sin geometri och form mest lämpligt för ett par uppgifter i den vägen och det är kartongöppning, kapande av rep, buntband och packband etc. Men det kanske räcker, slipar du upp det extremt fina stålet är kniven inte alls dum för dessa användningsområden. Gott så.

L.E. One fungerar till EDC men kompletteras med fördel med något mindre aggressivt och mer mångsidigt som en Lionsteel TRE till exempel

Men låt oss addressera den bruna elefanten i rummet. Lik förbaskat är det här främst en kniv för “självförsvar” men som kan användas till andra saker. Jag sätter begreppet inom citationstecken då jag är villig att argumentera kring huruvida det är handlingar som ens går att utföra med kniv utan att hamna i klammeri med rättvisan. Visst, om vi använder “tänk om”-argument in absurdum går det. Och då är det här en bra kniv. Det var förvisso rätt länge sedan men jag har en viss erfarenhet av träning både mot och med kniv i det syftet.

L.E. One är extremt stadig, spetsen är mycket aggresiv och det går oerhört kvickt att dra den då Wave-funktionen är mycket väl fungerande. Så de kriterierna uppfylls med råge.

Lionsteel L.E One är en intressant Karambit med både avancerad konstruktion och Magnacut i bladet

Men rötterna till knivtypen hittas ju i jordbruksredskap även om vägen därifrån till den hög-teknologiska Lionsteel L.E. One är mycket lång. På vägen blev kniven fällbar, fick de senaste materialen och teknikerna men även en snabböppning samt en antydan om att den skulle kunna vara en “EDC-kniv”. Resultatet är en intressant och välbyggd kniv som är kompetent men inte inom alla områden.

Specifikation:

Längd utfälld: 210 mm
Längd hopfälld: 145 mm
Vikt: 134 g
Bladlängd: 82 mm
Godstjocklek: 4 mm
Bladstål: CPM Magnacut
Handtag:aluminium, integral
Lås: Frame lock

Producerad av: Lionsteel, tillverkad i Italien

/ John

* Huruvida det ens är möjligt att försvara sig med en kniv och samtidigt följa lagen är ämnet för en annan diskussion som jag tagit upp vid olika tillfällen. Min tes är att det snarare rör sig om en eskalering av våldet som introducerats om inte en rad mycket specifika villkor är uppfyllda. Men det är ett omfattande samtal så jag ber att få återkomma i ämnet.

Det här är ju också en jäkla månad! Mörk och eländig, höststormarna står som spön i backen och regnet vill inte sluta. OM det väl gör det går det knappt att se för att det är mörkt i vilket fall som helst. Det är mörkt när man lämnar hemmet för att resa till jobbet och det är svart när man återvänder. I alla fall är det så där jag bor. Sade jag att jag inte gillar den här årstiden?

I dylika tider är det bra att muntra upp tillvaron. Det kan försås göras på månghanda vis. Ett är att unna sig själv en ny kniv av något slag. Eller att unna någon annan det. Då mår du dessutom bra eftersom det är bevisat att det är positivt för oss att ge bort gåvor. 

Knivar är utmärkta presenter. Inte minst för att det finns så förbaskat många olika varianter. Till jägaren är möjligheterna nästan oändliga, från den dyra custom-kniven till ett slaktar-set för att ta hand om älgen. För svampjägaren är alternativen färre men finns där ändå. Fiskaren kanske vill ha en ny kniv? Eller slöjdaren? Varför inte kocken eller den glada hemmatlagaren? Där öppnar sig ett helt universum av möjligheter till fina gåvor i alla prisklasser. Det kanske finns en scout i bekantskapskretsen eller bara någon som gillar friluftsliv och camping i största allmänhet? Annars ger du någon en liten fickkniv helt enkelt.  

Eller så vill du bara ge dig själv en present. Det gjorde jag faktiskt så sent som förra veckan. Jag råkade fylla år för någon dag sedan och därför beställdes ytterligare en uppsättning kastknivar. De är vad som kanske räknas som “semi-custom” eller “mid-tech” om det skall översättas till modern svengelska för fällknivsfantaster. Men så tillverkas nästan alla finare kastknivar å andra sidan. De här är från Frankrike och främst avsedda för no spin-kastning vilket råkar vara min specialitet. Det skall bli kul att testa dem!

Alla de här typerna av knivar hittar du förstås varianter av här på Knivshop.se. Ja, utom möjligen den typen av kastknivar då. Men alternativen är ändå legio. Det är bara att välja. 

/ John

– fågel, fisk eller mitt emellan?

Titta, en Pingvin till kanske den någorlunda insatte kniventusiasten utropar när man ser den här kniven från QSP. Modellen kallas Swordfish. Likheter föreligger men samma kniv är det inte och för er som inte är fullt lika bekanta med QSPs sortiment skall jag ta det från grunden.

QSP Swordfish

Faktum är emellertid att den här kniven vid ett första ögonkast delar många av egenskaperna med sagda Pingvin, särskilt med den större “Plus”-modellen. Men materialen är inte desamma, låset är det inte heller och bladet har en mer aggressiv form i det här fallet med en mer uttalad spets.

En jämförelse mellan QSP Penguin Plus och Swordfish

Prisläget är en annan faktor som skiljer knivmodellerna åt. Här ligger Swordfish mer i linje med de mindre och enklare pingvinerna. Nu får vi svenskar bortse från att kronan är galet lågt värderad i relation till både Euro och Dollar vilket förstås har starkt inflytande på det området.

Swordfish har ett karakteristiskt blad som skänker viss personlighet

Kortversion: QSP Swordfish, en utmärkt grovarbetare för den som söker kombinationen av ett spetsigt wharncliffe-blad och ett “button lock”.

Blad

Formen på det här bladet känns som sagt bekant men det är inte så konstigt. Det har med den raka eggen att göra då det här är en wharncliffe. Just det här bladet kännetecknas av ett mycket distinkt spets vilket ger ett smått framfusigt utseende. Det åstadkoms både genom vinkeln på bladet men även på den mycket uttalade falskeggen/fasade delen på bladet.

Bladet har en stentumlad finish och är mycket diskret märkt. QSP har över tid minskat sina logotyper rejält vilket är sympatiskt. På presentationssidan hittas loggan och på andra sidan står ståltyp utskrivet. Någon annan märkning finns inte.

Bladformen är ett mycket uttalad och tämligen spetsig wharncliffe

Sedan är bladet tämligen stort då det är över nio centimeter långt, 92 mm för att vara exakt. Höjden är 28 mm och tjockleken är 3 mm vilket inte är överdrivet relativt de övriga måtten. Särskilt inte som slipfasen är tilltagen med en höjd på 20 mm.

Därtill kan läggas att Swordfish mäter ca 0,6mm bakom eggen. Tillsammans med den mycket sympatiska fabrikseggen ger det en kniv som skär mycket bra. Att kniven kom rejält vässad underlättas troligen av att en rak egg av det här slaget är bland det lättaste man kan slipa. Det kan vara värt att ha i bakhuvudet då man själv skall slipa om knivar.

Stålet som används är det i QSPs enklare sortiment frekvent förekommande 14C28N från Sandvik. Inte ett exklusivt stål men ett som generellt är mycket gångbart. Framförallt tar det en god egg och är därtill rejält motståndskraftigt mot korrosion. Dock kan det som i det här fallet vara lite känsligt för stötar. Det är inte det segaste stål som finns.

Stålet är 14C28N, ett mycket gångbart stål

Just det fick jag bekräftat häromdagen då vår frys behagade gå och dö. En ny var tvungen att införskaffas och efter den blev det mycket kartong att ta hand om. Swordfish visade sig inte bara vara bra för ändamålet utan utmärkt. Den käkar den här typen av material till frukost. Dessvärre upptäckte jag att det satt några rejäla märlor i den kraftiga kartongen. De orsakade ett par hack i eggen.

Ananrs är Swordfish en förträfflig kniv att bruka. Den skär riktigt bra och handtaget är bekvämt. Det som kan invändas respektive framhållas är kopplat till bladformen. En rak egg medför både för- och nackdelar även om en del recensenter sjunger dess lov. Mest för att de är bra till vad som på engelska kallas “utility cuts”. Min invändning är just densamma eftersom man då enbart använder spetsen, tänk brytblads/mattkniv. Mycket bra för t ex kartongöppning och liknande men det sliter på en liten del av eggen. Svepande skär är också uteslutet på grund av bladformen.

Handtag

Jag påstår inte att handtaget på Swordfish är mer arbetat än på Penguin men det är kraftigare format. Det i kombination med att det är långt ger mycket utrymme för alla typer av händer. Längden är 11,5 cm och höjd och bredd mäter jag till 2,7 cm respektive 1,2 cm.

Swordfish ståtar med ett rymligt handtag

Materialet kan varieras då kniven finns att tillgå i både Micarta och som här G10. Det senare ger väsentligt mycket bättre friktion för den som önskar det. Det gjorde jag i just den här kniven då jag sökte en mer arbetsinriktad kniv. Som synes är G10-sidorna tvåfärgade och själva ytan är tämligen sträv. Inte på sandpappersnivå men ändå så fästet räcker till och blir över.

Invändigt hittas en kraftigt lättad stålram som förstärker konstruktionen

Swordfish är enkelt uppbyggd kring en stålram. Den är därtill rejält lättad för att få ned totalvikten samt förbättra balansen. Den senare hittas för övrigt vid den första “ringen” på handtaget.

Handtaget är riktigt bekvämt

I hand ger det rejäla handtaget ett mycket bra grepp. Storleken är väl tilltaget och rymmer de flesta händer. Därtill har handtaget både en “näbb” baktill vilken förhindrar att kniven glider samtidigt som handtaget formar ett fingerskydd framtill. Det senare förstärkt av flipperfenan förstås. Handtaget har flata sidor men fasning och rundning är tillräckliga för att ge bekväma grepp oavsett hur kniven fattas. Jag gillar det faktum att inget speciellt sätt att hålla kniven premieras över något annat. Det ger användaren goda möjligheter att hitta något som passar. Överlag är det ett tämligen enkelt men väl fungerande handtag.

Öppning och lås

Som synes kan Swordfish öppnas med ett flertal olika metoder. Mest uppenbara är förstås de dubbelsidiga tumknopparna. Lika snabbt kan noteras att kniven även har en flipperfena. Därtill kan man förstås även lägga en hederlig tvåhandsöppning för den som inte har bråttom. Sedan bidrar själva låstypen med ytterligare ett sätt att få fram bladet. Om låset släpps svingar bladet fritt och det kan snärtas alternativt långsamt svingas ut beroende på användarens preferens.

Den här kniven kan öppnas på ett flertal olika vis

Mycket att välja på således. Glädjande nog kan konstateras att alla sätt fungerar precis lika väl. Det är själva låset som håller bladet på plats i infällt läge samt står för motståendet när kniven skall öppnas. Därför gäller att det är väl utfört. Och det är det i det här fallet. Både flipper och tumknoppar ger en sjutusan till fart i bladet. Allt är förstås underlättat av att kniven har fina keramiska kullager.

Så här ser ett button- eller plunge lock ut i närbild

Lås, det är på den här punkten Swordfish sällar sig till en rådande trend bland fickknivstillverkare. Det är att förse allt fler modeller med ett “button lock” även kallat “plunge lock” ibland. Förutom bonusen att det ger ett extra sätt att öppna kniven på är det korrekt utfört en mycket bra låskonstruktion. Felmarginalerna är dock inte stora. Men på det här exemplaret fungerar allt som det skall. Bladet hålls på plats med ackuratess utan spel eller glapp i vare sig öppet eller stängt läge.

Ytterligare en fördel med den här typen av lås är att de är föredömligt enkla att komma åt att släppa. Leta upp knappen med tummen och tryck till sedan är det klart.

Att bära

“Inte mycket att bråka om” skulle jag kunna skriva under den här rubriken men det blir kanske lite väl kort? Med det menar jag bara att Swordfish är bra att bära omkring på utan att vara exceptionell åt något håll. Den är stor, men lätt. Den har sträv yta men inte överjäkligt sandpapprig.

Den här kniven bjuder på en utmärkt tolkning av ett wire-clip

Kniven mäter som sagt elva och en halv centimeter hopfälld och är 12 mm tjock. Det ger en del volym i fickan men där får man plocka fram den gamla formeln bladlängd/bärkomfort i. Vill man ha ett större blad får någon uppoffring göras. Med det sagt är inte den här kniven överdrivet tjock eller hög så den är ändå relativt lättburen.

Vikten är för storleken relativt låga 125 gram.

Inte mycket av kniven är synligt där den sitter i fickan

Det som höjer kniven rejält är clipet. Inte nog med att det är ett wire-clip, det är ett riktigt bra sådant. Det betyder att det inte är så tunt att det rör sig i sidled, något jag är närmast allergisk mot. Clipet är även flyttbart och fästet försänkt i handtagssidorna vilket ger mer utrymme för tyg. Det är även av “deep ride”-sorten, alltså kniven sitter djupt i fickan vilket både sticker mindre i ögonen för den som råkar se den och gör att kniven sitter säkrare. Även clipets utseende gör att det andas mindre kniv och mer penna om ni förstår vad jag menar.

Samtidigt är inte clipet monterat så långt bak med överdrivet stor böj så att det påverkar hur kniven känns i hand. Nu underlättas det av att handtaget är så stort så du får ha rejäla labbar om du skall få obehag av det här clipet.

Sammanfattningsvis

Först var jag inte säker på om jag “behövde”* en Swordfish. Med det menar jag att den som jag nämnde i inledningen inte ligger helt långt från den redan existerande Penguin. En modell av vilken jag har flera olika utföranden.

Men det kan konstateras att det enligt mig föreligger tillräckligt många olikheter för att Swordfish skall förtjäna sin existens. Men jag skulle säga att den är mer till för den som inte redan har de knivarna men som söker en mix av dem. Låt mig förklara. Storleken ligger nära en Penguin Plus samtidigt som materialen mer liknar en original Penguin. Därtill kostar den i trakterna av den senare kniven också vilket definitivt kan vara en avgörande faktor.**

Löken på laxen är emellertid låset som inte bara skiljer den här kniven från släktingarna utan även tillför något.

Swordfish är en rejäl kniv som fungerar väl som substantiell EDC-kniv

Sedan ser jag faktiskt Swordfishmer som mer av en “grovarbetare” som med sitt mer lättslipade stål och i den här versionen bättre fäste. Min erfarenhet är också att om en kniv inte är fullt lika exklusiv tenderar den att användas lite hårdare. Och det skall sägas att det här är en mycket praktisk kniv för till de flesta uppgifter förutom att flå något eller att skära mot plana ytor. Raka eggar har som sagt både sina förtjänster och tillkortakommanden.

QSP Swordfish gör inte bort sig utomhus heller

På pluskontot kan även adderas att Swordfish liksom det mesta som QSP åstadkommer är mycket välbyggd. Det gäller såväl hur materialen använts till hur de satts samman. Så gillar du estetiken och de fördelar ett wharncliff-blad ger och uppskattar en kniv med många öppningsmetoder så rekommenderar jag utan tvekan den här kniven. För den som vill ha en lite mer sofistikerad look så finns den även med Micartahandtag för övrigt.

Specifikation:

Längd utfälld: 206 mm
Längd hopfälld: 115 mm
Vikt: 125 g
Bladlängd: 92 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: Sandvik 14C28N
Handtag: G10
Lås: button lock

Producerad av QSP, tillverkad i Kina

/ John

– en inte helt inspirerad kniv

Somliga knivar väcker mer intresse än andra. Camillus Vortex tillhör kategorin “andra”. Inte för att den är helt usel men den är väldigt generisk. Det är en fällkniv/fickkniv helt enkelt.

Men däri ligger inte problemet enligt mig. Snarare återfinns det i ett antal val som gör kniven sämre än den kunnat vara. Camillus har i mitt tycke slarvat bort en möjlighet att göra en enkel men bra fällkniv riktad mot budgetsegmentet. Jag ämnar här förklara varför.

Camillus Vortex

Grundförutsättningarna är egentligen inte dåliga. Man tager ett stycke konstmaterial av känd sort och av det gör man två stycken handtagssidor. De fästes utanpå en stålram som även inkluderar ett lås. I en ände fäster man en pivotskruv i vilken ett blad gjort av ett förvisso gammalt men ändock dugligt mellanklasstål. Allt skruvas ihop så kniven blir isärtagbar. Ryggen lämnas öppen och bladet förses med knoppar så det kan enhandsöppnas. Till det adderas ett clip för att kniven lättare skall kunna bäras. Som grädde på moset görs bladet svart för att det inte skall rosta och kniven förses med räfflor här och var för att ge bättre grepp.

Inte mycket som kan gå fel kan man tycka. Men allt kan göras med mer eller mindre finess.

När många bäckar små bildar en hel å. En kniv som kunde varit bra men inte är det på grund av flera mindre misstag och designval

Kortversion: Camillus Vortex, när snålheten bedrar visheten. Kniven som kunde varit bra men inte är det.

Blad

Men de små misstagen börjar faktiskt med bladet. Det är 8,25 cm långt, ca 27 mm högt som mest och är ett typiskt exempel på ett drop point-blad. Så långt inga anmärkningar men de kommer.

Bladet kännetecknas av en markant falskegg/swedge och av att det är svart. Vidare är det märkt med en ansenligt stor logotyp på en sida och bladstål i stor font på den andra. Användaren behöver inte tveka vare sig på vilket märke som hålls i handen eller vad vederbörande skär med.

Bladet är en clip point som utmärks av en svart beläggning och en S-formad egg

Nu är det inte så mycket att skryta om för det som står där är AUS-8. Det är ett stål som för länge sedan var ett mellanklassstål om ett sådant uttryck existerar och nu knappt används alls. Inte för att det är undermåligt men det finns ett flertal bättre stål på marknaden som även de håller överkomligt pris.

Men att det är aningen omodernt är inte det största problemet utan hur man använt det. För det första är bladet sabelslipat vilket ger en så låg slipfas som 16 mm. Det är inte mycket att tunna ut bladets ursprungliga 3,1 mm på. Så det gör man inte heller. Nu skall tilläggas att det är en skålslipning det rör sig om vilket skulle kunna ha räddat situationen. Men nej, bladet är 0,6-0,7mm tjockt bakom eggen. “Strike one” hade kanske en amerikan sagt. För den som inte vet, det är ett mått som platsar på vilken stor överlevnadskniv som helst. Det ger inga bra förutsättningar för en liten fällkniv.

“Strike two” är lite mindre uppenbar och kanske diskuterbar. Någon kanske faktiskt gillar “recurves” eller S-formade eggar. De har trots allt vissa teoretiska fördelar. De är dock inte applicerbara i det här fallet av olika skäl. Här är det bara dumt och gör kniven mer svårslipad i framtiden. Särskilt som kniven helt saknar “sharpening choil” vilket gör övergången till ricasson ful redan från början och inte lär den bli vackrare med tiden. Tänk kälkbacke på en ost och ni förstår vad jag menar.

Men “Strike three” är svårare att försvara. Någon tyckte nämligen att det var en god idé att hålla härdningen till uppgivna 56 HRC. Det är INTE ett lyckat val! Efter att ha testat är det fullt möjligt att det faktiskt är så mjukt. Det gör att den här kniven konkurrerar med schweizerknivar i det avseendet och när det gäller egguthållighet är det ingen komplimang.

Slår man ihop de här egenskaperna, låg slipfas om än skålslipad, mycket stål bakom eggen och mjukt stål så får man en kniv som inte skär särskilt väl och framförallt inte länge innan den behöver slipas om.

Stålet är AUS-8 som härdats i nivå med en mjukost

Carbonitride Titanium Non-Stick kallas materialet som återfinns på utsidan och skall förhindra att bladet rostar. Nu är AUS-stål rätt rosttröga ändå så det är tveksamt om det behövs. Men det fungerar i det här fallet hur som haver. Det är inte mycket stål som lyser fram och kan rosta. Beläggningen verkar även rätt tålig av vad jag kan avgöra.

Sedan vill jag att ni missförstår mig rätt. Det går visst att skära saker med Vortex. Men inte så bra som det borde och det här en recension. Det är min plikt att påpeka när saker inte är bra utförda.

Handtag

Handtaget på Vortex är inte helt oävet. En längd på 11,2 cm och en höjd på 28-24mm ger mycket att hålla kring. Särskilt när det kombineras med en tjocklek på hela 14,6 mm förutom där det långa clipet sitter. Där är det förstås tjockare, hela 18 mm. Vanligen brukar jag inte räkna in clipet i det här måttet men här täcker clipet större delen av handtaget så det tvunget.

Att kniven är så grov beror dels på att ramen är stadig men främst på att man valt att spara pengar på att inte försänka den 1,5 mm tjocka ramdelarna i skollorna. Istället är sidorna skruvade på utsidan med fyra stycken skruvar jämte pivotskruven.

Handtagssidor av grovmönstrad G10 ger gott fäste

Materialet i ramen är stål och av det får man generösa mängder. Förutom att handtaget är tämligen högt så är ramen inte det minsta fräst eller urborrad. Det gör försås kniven tyngre. Men värre är att det förskjuter balansen mot handtaget till. Balanspunkten återfinns därför vid bakre delen av fingerurtaget. Det är inte hela världen men när många småmissar kombineras blir slutresultatet inte helt lyckat.

I övrigt kan konstateras att den släta insidan kombinerat med en helt öppen rygg gör kniven lätt att rengöra. Vilket man tydligen skall påpeka vid recensioner. Personligen tycker jag inte några fällknivar är särskilt enkla att hålla rena men det är en annan diskussion.

Den massiva stålramen är öppen i ryggen

Själva greppet består av G10 som försetts med ett mönster av gropar som ger ett mycket gott fäste. Det finns även räfflor på såväl blad som handtaget på två ställen, ett framtill och ett baktill. Varför det bakre existerar är ett mysterium. Det fyller ingen funktion alls oavsett på vilket sett kniven hålls. Någon som ritat den här kniven tyckte uppenbarligen att det såg coolt ut.

Bearbetningstiden för både den delen samt de fem dekororationshål som återfinns i sidorna kunde lagts på bättre saker.

Vortex känns relativt bra i hand

Handtaget fungerar annars tämligen väl i de flesta grepp. Ja, förutom i hammargrepp då spetsen på clipet skär in i alla fall min hand. Hålls kniven däremot i ett sabelgrepp med tummen på ovansidan är den riktigt bekväm. Pekfingret hittar sin plats i fördjupningen och övriga fingrar följer efter. Inte ens den till synes vassa stålbit som utgör fånglinehål stör handen för mycket.

Öppning och lås

Tumknopparna är en av de bättre detaljerna på den här kniven. Ännu mer så om de varit placerade något närmare handtaget i öppet läge. Men i övrigt fungerar de väl. De är lätta att hitta och använda och formen är mjuk och behaglig mot tummen. De sticker inte heller ut för långt.

Tumknopparna får framhållas som en av de bättre detaljerna på den här kniven

Tyvärr gör inte en svala en sommar och en detalj inte en kniv. Vortex är ingen fröjd alls att öppna och stänga. I en tid då man som användare är bortskämda med både kullager eller fina bronslager känns inte plast eller nylon helt ok. Känslan i den här kniven är lite ryckig, tänk “start och stopp” under själva rörelsen både när bladet skall ut och in.

Då kan man tänka att det är bara pivoskruven som behöver släppas lite. Men si det går inte! Inte utan den möda det krävs för att leta fram någon specialnyckel som kan tänkas att passa de fyra hål som hittas i skruvhuvudet. Det är inte tid jag ämnar att lägga på den här kniven.

Låset är bra men pivotskruven usel. Vem tusan använder dylika huvuden nuförtiden?

En bra utförd detalj på den här kniven är låset. Det är lätt att komma åt, att släppa och det håller bladet på ett föredömligt vis. Inget glapp eller spel så långt ögat når. Låsarmen vandrar heller inte under belastning från fel håll. Låset är enkelt men väl fungerande.

Att bära

Vad skall man säga? Vortex är inte trevlig att bära är väl det enklaste. Till att börja med är det en stor kniv. Inklusive konstruktionen för att fästa fånglina i är längden strax under tolv centimeter. Tjockleken är sagt väl tilltagen och ramen inte lättad. Det ger mycket volym i fickan samt en vikt på strax under 150 g. Stor och relativt tung med andra ord.

Clipet kan inte flyttas utan sitter där det sitter, på höger sidan med spets nedåt

Men de stora invändningarna återstår. En är att det relatvit grova mönstret på handtaget som riktigt gnager på byxtyget. En annan och ännu större är clipet.

Det är ingen tvekan om vad som finns i fickan i alla fall. För säkerhets skull har någon stansat ut en knivsiluett i clipet

Vem tusan tyckte att det var en god idé att 2023 fästa clipet runt pivotskruven? Det går därmed enbart att bära kniven med spets nedåt vilket är något de flesta inte föredrar. Dessutom går det inte att flytta clipet heller. Så vänsterhänta göre sig icke besvär.

Själva funktionen är inte usel. Spänsten är duglig och spetsen pekar inte utåt. Men å andra sidan är utrymmet under mer anpassat för tunna sommarbyxor än rejäla arbetsditon. Och med tanke på vikten på kniven känns det inte helt välmatchat.

Nådastöten är dock att clipet är mycket stort, stör handen i vissa grepp och visar upp en rejäl bit kniv när den sitter i fickan. Enbart det hade inte fått mig att reagera så mycket men ihop med de andra invändningarna blir det för mycket. Det här är ett dåligt clip!

Sammanfattningsvis

Förvisso är det alltid intressant med knivar som vänder sig mer mot ett budgetsegment än de högsta klasserna. Där hittas den breda publiken och inte bara kniventusiasterna. Det är också mer av en utmaning att göra bra produkter med begränsade resurser rent generellt.

Men med Vortex tycker jag att Camillus har “slarvat bort” möjligheten att göra en bra men prisvärd vara. Enligt mig har man använt för många genvägar. Kniven ger ett i mitt tycke klumpigt och oinspirerad intryck.

Att man inte kan få de dyraste och mest exklusiva materialen i en kniv som inte kostar mer än vad Vortex gör är inte så konstigt. Men det finns ingen anledning att göra ett blad sämre än nödvändigt. Det finns heller ingen anledning att fuska med smådetaljer som glidlager.

Diskussionen skulle kunna sammanfattas i nedanstående punkter.

Saker som talar om att det här är en kniv riktad mot budgetsegmentet:

• Enkla glidlager, varav något är i nylon
• AUS-8-stål i bladet
• Ramen är inte försänkt i handtagssidorna

Saker som gör det här till en sämre kniv än det behövt vara:

• Bladet har låg sabelslipning och det är
• Mycket stål bakom eggen
• Härdningen är på tok för mjuk
• Eggen är S-formad “sharpening choil” saknas
• Clipet är fäst runt pivotskruven och kan inte flyttas
• Pivotskruvens huvud är inte gjort för standardmejslar
• Ramen är inte det minsta lättad

Till det yttre är inte Vortex inte helt fel

Det som är irriterande är att flera av valen inte har mycket med prisläge att göra. Det handlar enbart om dåliga designval. Det finns i princip ingen som fäster ett clip på det här viset nuförtiden. Att på enkel kniv inte ha en pivotskruv med torx- eller möjligen flatskruvshuvud är en dödssynd eftersom den då är mycket svårjusterad. Att inte lätta ramen spar förvisso någon krona med det ger en tyngre och sämre balanserad kniv. Att inte försänka ramen är lite vanligare bland enklare knivar men ändå sällan en god idé.

Att förse ett blad med en recurve på en kniv som på grund av dålig härdning eller snarare mjukt stål måste slipas om ofta är en ännu sämre idé. Att sedan para det med en låg slipfas och klumpig geometri förbättrar inte saken.

Camillus Vortex i en tänkt roll som kraftig EDC-kniv

Sammantaget kan jag därför säga att jag inte uppskattar Camillus Vortex. Det finns saker som är positiva vilket gäller exempelvis prisbilden som utgår från ett riktpris i USA på under fyrtio dollar.* Vidare är handtaget inte så dumt och låset fungerar klanderfritt. Bladstorleken är väl vald för en lite kraftigare EDC-kniv eller stadig fickkniv för friluftsliv. Men så var det de många små detaljerna som inte riktigt satt. Några hittas redan på designstadiet och borde ha stoppats där. Men det blir rätt uppenbart att den här kniven är gjord och släppt av någon som inte bryr sig.

Specifikation:

Längd utfälld: 198 mm
Längd hopfälld: 115 mm
Vikt: 147 g (vägd av mig)
Bladlängd: 83 mm
Godstjocklek: mm
Bladstål: AUS-8
Handtag: G10
Lås: liner lock

Producerad av: Camillus, tillverkad i Kina

/ John

* I Sverige ligger kniven kring 600 kronor vilket tyvärr för dess existens placerar den i närheten av utmärkta budgetknivar som exempelvis QSP Penguin och Kershaw Dividend bara för att nämna några.

SMHI-appen ger ingen lindring trots att jag säkert konsulterat den sju gånger under dagens lopp. Enligt den skall det regna ganska exakt ett dygt i sträck nu i olika omfattning. Det kan stämma väl överens med det väder som rådde när jag nyss cyklade hem från jobbet. Blött blev det och jag sitter här och tinar upp med en kopp te för att förmå de frusna fingrarna att dansa över tangentbordet. 

Det var inte bara regn under sommaren, men mestadels. Här solar sig en Viper Keeper

Men bortsett från att i princip hela juli och augusti regnade bort för min del så har sommaren varit bra. Däremot har den inte varit fullt så “knivig” som den brukar. Utematlagningen som jag tänkt mig har inte blivit av. Det mest beroende på ovan nämnda väder. Därför har min kommande recension av Satakes Kuro Mori fått dröja här på bloggen. Men så fort underlaget finns ämnar jag skriva om den. 

Det har heller inte campats något i mitt fall. Ett år utan enda tältnatt är mycket ovanligt i min kalender men så ser det ut än så länge. Det betyder också mindre eldande och därmed mindre av att sitta framför en brasa och tälja också för att inte tala om alla eldförberedelser. Men har vi tur med hösten kanske det kan rådas bot på. 

Det är mest den här typen av kniv som kommit till användning. Här en Zitoon Spinner

De knivar som däremot har använts och desto mer är allehanda kastknivar. Inte minst som årets SM i sportkastning gick av stapeln förra helgen. Inför det evenemanget tränades det flitigt. Så det ämnar jag förtälja mer om. 

I övrigt finns det en rad fällknivar som väntar på att få ett skriftligt omdöme av undertecknad. Den första lär dyka upp här inom kort. Så väl mött kära läsare!

/ John

Vad jag tittar på när jag recenserar knivar – de 100 punkterna!

Den här genomgången är en lätt reviderad version av en text jag publicerade för flera år sedan. Den ingick i en liten serie som ämnade förklara hur åtminstone jag resonerar och tänker när jag recenserar något. Bakom en sammanfattning som kanske lyder “Kniven skär väl, har godkänd ergonomi men upplevs lite tung i hand samt är trevlig att se på” döljer sig en hel del visade det sig.

Så här formulerade jag mig om ämnet då det begav sig.

För att travestera ett känt filmcitat “Livet är som en låda knivar, du vet aldrig vad du får”.

Nu blir det “nörderi” på hög nivå. Dags att gräva ned sig i specialintressenas allra djupaste träsk och förbli där ett gott tag.

Det här med att recensera något blir vad man gör det till och det gäller förstås inte bara knivar utan allehanda ting.

För att sortera i tankebanorna har jag under en period valt att sätta de olika delarna jag undersöker när jag recenserar fällknivar på pränt. Det blev en tämligen diger lista visade det sig. Det är fler detaljer som studeras än vad man vid första anblicken kan tro. Sen gäller det att sammanfatta alla intryck och koka ned det till en läsbar text även om jag tenderar att vara tämligen utförlig därvidlag. Kanske till och med långrandig?

Listan är inte komplett än och det här är en text som kommer att revideras efter hand men i skrivande stund omfattar mer än etthundra punkter och ser ut som följer:

A. Första intryck

Hur ser kniven ut och hur upplevs den inledningsvis?

(förpackning/ask/låda)

1. Vilket formspråk har kniven?

• Är den: Traditionell/modern?
• Liten/stor?
• Slank/grov?
• Lätt/tung?
• Har den: Format/rakt handtag?
• Mycket/lite friktion i greppet?
• Finns det något tydligt utmärkande eller unikt?

2. Hur är detaljerna utformade?

• Vilken typ av skruvar är aktuella? Mejsel/stjärn/torx/specialhuvuden, storlek, pivot – dekorativ eller standard etc?
• Hur ser eventuellt clip ut? Utseende och placering, flyttbart eller ej?

3. Vilken färgställning är aktuell?

• På: Blad?
• Sidor/skollor/bolster?
• Skruvar, pivot, ram?
• Backspacer/distanser?
• Logotyper och märkningar?
• Clip?

4. Övriga bedömningsområden

• Hur upplevs passning och byggkvalitét (“F&F”)?
• Är ytbehandlingarna som beskrivet? Exempelvis tumlade, blästrade eller slipade ytor, bladbeläggningar, färg etc
• Hur känns kniven att greppa i hopfällt läge?
• Hur är balansen i hopfällt läge?
• Är det lätt att byta grepp eller vända kniven när den är hopfälld?
• Hur upplevs fattningen när kniven skall öppnas?
• Förutom tidigare nämnda form, hur uppfattas storlek på handtaget – längd, höjd och tjocklek?
• Vilka är proportionerna mellan handtagets storlek och bladets längd?
• Hur ser övergångar mellan olika material och komponenter ut?
• Vilken kvalité är det på ytbehandlingarna?
• Kvalitet på skruvar (senare)
• Sitter bladet/bladen centrerat i ramen?

B. Öppning och lås

1. Hur känns kniven att öppna

• En eller flera – går kniven att öppna med mer än en metod?
• Vilken typ av öppningsmekanism är aktuell? Flipper, hål i bladet, tumknoppar, knappar/fjäder, AO, tvåhandsfattning, nagelskåra, gravitation, diskar, “wave-funktion” etc.
• Hur är åtkomsten av öppningsmekanismen?
• Är kniven ambidextriös?
• Hur känns själva öppningsrörelsen? Både vad gäller mjukhet och motstånd.
• Hur stort är motståndet som skall övervinnas för att påbörja öppning (“detent” alt “pull”)?
• Hur fungerar öppningsmekanismen under själva rörelsen?

2. Hur låser kniven och hur släpper låset?

• Om det finns lås, vilken typ är aktuell?
• Finns det någon tendens till rörelse i bladet i horisontellt eller vertikalt (glapp eller spel)?
• Är låset lätt att komma åt när det skall släppas?
• Hur stort är motståndet när låset skall deaktiveras?
• Hur känns bladet att stänga (walk & talk)? Är kniven exempelvis en “freedropper”?

C. Blad

Hur är knivens viktigaste del utformad?

• Vilken bladform är aktuell? Är det ett “normalblad” eller en drop point, clip point, upswept, wharncliffe, spearpoint, dolk, sheepsfoot, spey, pen etc?
• Är formen renodlad eller modifierad? I så fall hur?

1. Vilka mått har bladet?

• Längd?
• Bredd/höjd?
• Godstjocklek?

2. Övriga bedömningsområden

• Hur är spetsen designad?
• Har bladet ricasso – ansats?
• Styrkor respektive svagheter hos vald bladform. Generellt och i relation till tänkt användningsområde.
• Finns det dekorativa element (hål, “blodskåror” eller liknande)?
  • Tillför de någonting estetiskt och i så fall vad?
  • Om det finns sådana detaljer – hur fungerar de rent praktiskt?

• Har bladet text och logotyper? I så fall är de väl utförda och hur stora?
• Vilken typ av yta har stålet? Är det exempelvis tumlat, blästrat, polerat, målat, försett med satinfinish eller beläggning (DLC etc) eller kombinationer av dessa.
• För och nackdelar med respektive typ av ytbehandling.
• Hur uppträder stålet? Generella egenskaper och egna erfarenheter.
• Hur bra tar kniven egg och hur uthålligt är stålet?
• Är bladet lätt att underhålla med avseende på reprofilering, slipning, skärpning/bryning, strigling.
• Hur upplevs rosttrögheten?
• Vilken typ av slipning är aktuell? Är bladet: skålslipat, flatslipat, konvext slipat, mejselslipat eller variationer på dessa?
• Hur ser slipningen ut? Är bladet enkelt eller kombinationsslipat? Är sekundäreggen hög/låg, sabelslipad, “skandinavisk”, fullt flatslipad etc.
• Hur mycket gods har bladet bakom eggen?
• Hur förhåller sig slipning och geometri i relation till stålvalet?
• Hur ser relationen mellan egg- och bladlängd ut?

4. Är fabriksslipningen väl utförd?

• Är eggen jämnbred från häl till spets?
• Är eggarna om kniven inte är mejselslipad, symmetriska på båda sidor?
• Är eggen centrerad i relation till bladet?
• Hur ser området kring eventuell ricasso/ansats ut (“plungeline”)?

D. Handtag/grepp

Hur upplevs kniven i handen?

1. Hur är handtaget konstruerat?

• Har kniven ram eller ej?
  • Om ja hur är den utförd? Hel/partiell, dold/synlig, urborrrad/massiv?
  • Är konstruktionen öppen eller “hel”?
• Hur ser handtaget ut, vilken typ handlar det om? Är det exempelvis: rakt/format grepp, vinklat i relation till bladet exempelvis “pistolgrepp”, finns urtag för fingrarna, är sidorna platta/tredimensionella etc.
• Hur känns kniven att hålla i grundläggande grepp? “Hammargrepp”, “sabelgrepp”, omvänd fattning/”reverse”, “fillipino” – tummen långt fram på bladet, “icepick” – nedåtriktad, i “nypan” – “pinchgrip” med flera varianter.
• Vilka material har använts i ram och grepp?
• Hur upplevs balansen generellt?
• Hur balanserar kniven i de olika greppen?
• Hur uppfattas vikten när kniven greppas?
• Är kniven “livlig” i handen – lätt att manövrera?
• Är det lätt att skifta mellan fattningar?
• Känns eventuellt clip i handen när man arbetar med kniven?
  • Fungerar lösningen praktiskt, estetiskt?
• Finns hål för fånglina?
  • Om det finns, fungerar det rent praktiskt?

E. Att bära

• Hur är det tänkt att kniven skall bäras? Löst i fickan, med clip, i fodral etc.
• Hur ser eventuellt clip ut? Kort/långt, blankt/matt/färgat, tjockt/tunt, spetsigt/rundat, dubbelböj, etc.
• Hur ser kniven ut i fickan? Hur mycket av kniven syns, hur väl syns clipet etc.
• Är clipet flyttbart och i så fall till vilka positioner?
• Är kniven lätt att dra och stoppa undan? Hur känns friktion mot tyg, spänst i materialet, utformning av “läppen”/ramp, storlek mm.
• Hur mycket sliter kombinationen clip och material i greppet på textilier?
• Hur upplevs de faktiska måtten på kniven i fickan?
• Finns det kanter/hörn/flipperfenor som sticker ut?
• Hur upplevs vikten när kniven bärs?
• Är balansen i fickan god?

F. Funktion

Hur är kniven att faktiskt använda?

• Hur uppträder kniven generellt? Stålsort och härdning i samklang med bladform, geometri och slipning och spetsens utformning etc.
• Exempel på material som testas: Hår, papper – olika tjocklekar och typer, papp, kartong, trä – torkat och färskt, snöre/rep/tamp i olika material (t ex nylon och hampa), plast – hård och mjuk (förpackningar, “blisterpack”, PET-flaskor), mattor/gummi, buntband, tyg, tape – olika sorter, födoämnen som: rotsaker, grönsaker, kött/fågel/fisk, ost, frukt.

• Sedan undersöks
  • Hur smidig kniven är att använda vid “snabba skär” – att öppna brev, paket, förpackningar, skära av snören och andra småsysslor.
  • Hur kniven känns att använda under något längre tid som täljande och/eller matberedning.

G. Vilket “andra” intryck ger kniven?

• Hur relaterar designen till tänkt användningsområde på ett teoretiskt plan. Är formgivningen lyckad? Fungerar den som tänkt?
• Hur förhåller sig kniven till “klassen”?
  • Vad gäller: sort/stil
  • Vilken är konkurrensen?
  • Hur står testobjektet sig i konkurrensen?
• Har kniven några utmärkande egenheter som inte upptäckts tidigare?

H. Sammanfattning

En extensiv genomgång. Sen bakas de flesta upplevelser ihop till ett intryck som beskrivs med någon rad. Men likt ett gränssnitt finns det mer “under huven” än vad som visas.

1. Nyanserad, ändrad eller stadfäst uppfattning?

2. Styrkor och svagheter – vilka detaljer är bra respektive mindre bra eller t o m dåliga?

3. Därefter tillkommer:

Teknisk specifikation:

Längd utfälld:
Längd hopfälld:
Vikt: g
Bladlängd:
Godstjocklek:
Bladstål:
Handtag, material:
Lås:

Producerad av: , tillverkad i

Den tekniska specifikationen ser förstås annorlunda ut beroende på om det är en fällkniv eller en fastbladare som bedöms.

En gammal bild som jag döpte till “Knife Migration”

Alla eller delar av de här punkterna kan beaktas vid ett test av en kniv. Sen är det förstås ytterst varierande vilken vikt som fästs vid de olika delarna. Det påverkas av typ av kniv, tänkt användningsområde, ingående material, prisnivå och så vidare. Enkelt uttryckt en kockkniv, en dykarkniv, en jaktkniv och en fickkniv bedöms inte efter exakt samma kriterier. Någon hävdade att man borde göra det. Jag håller inte med och det är området för ett annat inlägg.

/ John, din knivrecensent i etern

Det är inte varje dag man stöter på ett nytt knivmärke. Men här har jag förmånen att presentera Cuda Brand. Egentligen är inte varumärket helt nytt på marknaden även om det är det för mig och såvitt jag vet för Sverige. Sedan ligger inriktningen på deras produkter egentligen en smula vid sidan av vad jag i vanliga fall använder. Möjligen är det därför jag missat det. Fokus ligger nämligen på knivar och andra prylar för fiske!

Det är med det i åtanke som det här setet med knivar skall betraktas. Men även för den som inte fiskar kan det vara en bra uppsättning för hanterande av t ex kött och en del utomhusmatlagning tänkte jag. Sedan förekommer fisk förstås i matlagningen hemma och då är inte minst en bra filékniv alltid ett välkommet inslag. 

Cuda Brand, döpt efter gäddans snabbare look a like

De första intrycken var synnerligen positiva då knivarna var mer välgjorda än jag förväntat mig. Handtagen är välformade och känns vid en första besiktning bekväma att hålla i och hantera. Återstår att se hur ergonomin artar sig när man faktiskt använder knivarna. Men grundförutsättningarna finns där onekligen. En kombination av god form med en frikostig fördjupning för pekfingret jämte en materialkombination bestående av plast och gummi ger gott fäste. 

Sedan trycker Cuda Brand på in sin reklam att knivarna är full-tånge och att de är “Titanium Bonded”, vad de nu menar med det sistnämnda. Men det avser stålet som i grund och botten är ett tämligen enkelt tyskt 1.4116. Ett stål som dock används mycket i köksknivssammanhang och som är känt för att vara mycket rosttrögt. En egenskap som trumfar rätt mycket när det kommer till det tänkta användningsområdet i närheten av vatten och särskilt salt sådant. 

Setet består av fyra knivar som levereras med en liten fältslip och ett nylonfodral

Det här är ett set som inkluderar fyra knivar samt en fältslipare. Knivarna är fördelade på en liten “Bait knife” tänkt för förberedelser och beredning av bete. Sedan hittas i väskan även en filékniv samt en urbeningskniv. Det var särskilt den senare som fick mig att tänka att setet går att använda till mer än enbart fisk. Kitet avslutas med en kraftigare kniv med grövre nacke som därtill är sågtandad. Den är tänkt till tuffare uppgifter som att t ex kapa rep och nät jämte att såga halvfruset bete med. Så även om den ser ut som en brödsåg är det definitivt inte en sådan. 

Knivarna känns vid första påseende välgjorda och funktionella

Sammantaget måste jag säga att jag tror på den här uppsättningen knivar från Cuda Brand. Särskilt som både den medföljande väskan och knivarna känns gedigna. Det skall bli roligt att testa dem framöver. Därtill kan väl tilläggas att jag troligen måste inkludera valda delar av släkten i utvärderingen. Där hittas nämligen några riktiga storfiskare. 

/ John

Det finns många tekniker för att flå en …och ännu fler för att kasta en kniv tycks det. Fast för att bena ut det hela något ämnar jag gå igenom de vanligaste. Allt för att nybörjaren lättare skall kunna orientera sig i den djungel av terminologi som finns.

Kastknivar är en bra start, jag tror att det här är alla jag äger för tillfället

Kasttekniker kan delas in i tre olika grundkategorier beroende på hur kniven uppträder i luften.

• Traditional/full spin
• Half spin
• No spin

Sedan finns det en rad olika underkategorier till dem beroende på vilken fattning som används. Utöver det kan alla tekniker och varianter nyttjas för överhandskast, underhandskast, sidokast och allt där emellan.

Traditional/full spin

På svenska kan man använda begreppet rotationskastning vilket är delvis självförklarande. Traditional eller full spin heter det på engelska. Teknikerna har ofta setts på cirkus och inte minst på film. Tekniken innebär att kniven roterar ett eller flera varv på väg mot målet. Hur många rotationer som krävs beror på avståndet till tavlan. Det är därför filmvarianter där hjälten/hjältinnan greppar närmsta kniv och sular iväg den snurrande som en helikopterrotor och träffar oavsett distans är ett rent fantasifoster. Här handlar det i allmänhet om mycket noga utprovade distanser för att det skall fungera.* Träffar du ändå är det troligen ren tur.

Grundteknik för rotationskast, ett varv från tre meter. Här med Zitoon Knives Spinning Dagger

För att kasta kniven på det här viset kan den greppas på några olika vis.

• Handskaksfattning, innebär precis vad det låter som. Tummen befinner vid sidan av bladet
• Hammargrepp,
• Hammargrepp med tumme på bladryggen

Farten på rotationen beror dels på knivens mått och vikt samt balanspunkt och dels på hur kniven greppas. En längre och tyngre kniv roterar generellt långsammare än en liten och lätt kniv. Vidare gäller att desto längre framåt kniven vinklas i relationen till underarmen desto långsammare roterar den. På omvänt vis ökar den farten om den hålls mer upprätt med spetsen uppåt. Knivar roterar även långsammare ju längre upp på handtaget kniven greppas, närmare rotationscentrum och ökar farten om den hålls mot änden på handtaget. Detta gäller neutralt balanserade knivar vilket är vanligast förekommande i det här fallet. Balanspunkten påverkar även hur snart kniven börjar rotera efter det att den lämnat handen.

Och så här kan det se ut när man kastar med drag från fodral.
Eftersom de här knivarna, Graf Knives B1 Classic Bowie
är tämligen stora greppas de långt ut på handtaget för att de skall hinna rotera på det här avståndet

En rätt vanlig tumregel för de flesta knivar är att de roterar ett varv på 10 fot eller strax över tre meter. Men det beror som sagt både på typ av kniv, hur hårt du kastar och vilken fattning du nyttjar. Från fyra meter skiftas greppet till bladet varpå kniven snurrar 1 1/2 varv. Från fem meter är man sedan tillbaks till handtaget men nu med 2 varvs rotation från släpp till tavla. Från 6 meter gäller bladet igen och 2 1/2 varv. Sju meter är den längsta standarddistansten på tävlingar och då gäller 3 rotationer med grepp i handtaget. Vill man sedan kasta ännu längre fortsätter man att räkna på samma vis med viss modifikation beroende på kniv och kraft som krävs för att nå fram till tavlan. Det är den tekniken som nyttjas när det tävlas i längdkastning.

Half spin

Även här fungerar det bra med svensk terminologi då halvrotationskast är ett fullt begripligt uttryck. Kniven fattas nämligen i bladet på något vis varpå den kastas mot tavlan och på vägen vänder den och hamnar, förhoppningsvis, med spetsen in i målet. Generellt brukar det här betraktas som den enklaste tekniken att lära sig. Den kräver exempelvis inte lika exakta avstånd som rotationaskastning utan kan med lätthet användas mellan 2-6m. Längre så hänger på kastarens skicklighet men de finns de som klarar bortåt tjugo meter med de här teknikerna.**

Att inte fasta avstånd är en nödvändighet gör att half spin räknas till “instinktiv” kastning. Sedan skrev jag “teknikerna” i plural ovan för även här finns det ett flertal olika fattningar att nyttja.

Natural half spin brukar greppet kallas när man håller bladet i nypan mellan tummen och pekfingret. Eggen om en sådan finns är naturligtvis riktad bort från handen. Enda problemet för mig personligen är att jag inte alls tycker att det är ett naturligt grepp. Military half spin känns i mitt fall mycket mer naturligt och innebär tumme på flatsidan av kniven. Återigen skall eventuell skarp del av kniven riktas bort från handen. Det är tummen som reglerar rotationshastigheten i den här fattningen. Namnet kommer för övrigt inte främst från att militärer använder sig av tekniken utan från kast med bajonetter. De har som bekant fästen för att monteras på en pipa eller stock vilket gör dem svårkastade från handtaget därför greppar man bladet istället. Instinctive half spin innebär att kniven fattas med pekfingret mot bladryggen och det är fingret som styr rotationen. Att den kallas för instinktiv i relation till de andra misstänker jag har att göra med att det är med den här fattningen man kan kasta med vågrörelser. Du behöver alltså inte höja kniven över axelhöjd för att skicka iväg den.

No spin

No spin är troligen det svåraste kastsättet men har andra fördelar som att du aldrig behöver skifta fattning på kniven från det att du dragit den samt att du kan kasta från alla avstånd du behärskar utan att behöva veta hur långt det är till målet. Det går även att kasta i princip vad som helst med en spets, egg eller kant med de här teknikerna. De är således mycket flexibla.

No Spin med Throwingzone Scalpel

Även här finns det flera skolor kring hur man kan/bör/skall kasta. Ett sätt att dela in dem är hur man håller kniven och då skulle följande kategorier kunna vara aktuella. De två första har en gemensam grundfattning med ett pekfinger på ovan/undersidan av kniven och en fattning relativt långt ut på handtaget. Den tredje versionen är mer ovanlig i väst och skiljer sig från de andra.

• Slide, med pekfingret liggande nästan plant mot kniven
• Push, pekfingret böjs något och “förspänns” och används för att accelerera kastet samt motverka rotationen
• Skanff, är ett ryskt system utvecklast av Yurij Fedin som förespråkade en extremvariant av de grepp som nämnts ovan där man håller kniven mellan långfinger och tumme så löst att den kan dingla varpå pekfingret placeras på kniven. Ännu längre ut på handtaget än de andra fattningarna med andra ord.
• “Ninja style” – Shuriken jutsu, innebär att kniven eller ofta en Bo Shuriken läggs mellan fingrarna i öppen handflata samtidigt som tummen håller den på plats.
  

Det finns förstås exempel på framgångsrika kastare inom respektive område. Ett litet problem är emellertid att även de har en tendens att genomgå personlig utveckling och byter därför ibland teknik över tid. Ett exempel är Tom Tom Hampich från Tyskland som i början förespråkade en “push”-teknik i sina instruktionsfilmer på Youtube och numera förefaller använda mer av en “slide”-variant eller möjligen hybrid när han kastar. Adam Celadin är för övrigt ett bra exempel på någon som huvudsakligen använder “slide”. Även finske Joel Holopainen experimenterar vilt. Han började mest med push men kastar nu en del Skanff-inspirerat av vad jag kan utläsa av hans videos. Yurijs dotter Olga Fedin som är frontfigur för just Skanff är däremot pålitlig därvidlag. Hon för sin fars arv vidare och ändrar inte mycket.

Det man kan lära av de olika kastarna är att det inte finns rätt eller fel och att det mycket handlar om att hitta det sätt som fungerar för just dig. Men innan det börjar improviseras och experimenteras är det bra för nybörjaren att ha en grundteknik.

För att göra saker lite svårare, No Spin kast med de Zitoon Spinner Dagger som sågs i det första clipet. Knivar som egentligen är helt inriktade mot rotationskastning

Sedan kan du förstås kasta no spin från vilken jäkla fattning som helst om du är skicklig nog bör påpekas. Det finns de som gör det från vanlig sabelfattning eller hammargrepp inklusive underhandskast med samma grepp om kniven. Det gör förstås att du även kan dra och kasta även en vanlig brukskniv om du så önskar. Det leder snabbt in på området “självförsvar” vilket jag anser är kvalificerat dravel i sammanhanget men det ämnet kan diskuteras i ett annat sammanhang. Men i anslutning till det fenomenet hittas “combat knife throwing“. Amerikanskt förstås, vad annars? Även om några ryssar snöar in på området ibland.

När det gäller varianter på “combat throwing” fungerar no spin bäst eftersom man inte behöver växla fattning och kan kasta direkt från vanliga grepp på kniven. Visst, du kan använda full spin också men att göra det på okända avstånd kräver oerhört mycket träning eller filmfusk. I filmer kastar de som sagt nästan alltid iväg kniven som en propeller och träffar rätt oavsett avstånd och dessutom alltid med dödlig utgång.

Ett klipp som visar att du kan kasta alla stilar även med en dedikerad “No Spin”-kniv. Acejet Stinger kastade med No Spin, Military Half Spin, Rotationskast och back hand

I tävling har man mycket noggrant utmätta avstånd som markerar vart man skiftar grepp för rätt antal varv. Detsamma gäller för uppvisningar i prickkastning och cirkusnummer. Där finns inte utrymme för mycket improvisation kan tilläggas. Särskilt inte när man som förr använde sig av personer att kasta kring.

Det finns förstås mer att tillägga och fler detaljer att fördjupa sig i och därför lär jag få anledning att återkomma till ämnet. Eller bara för att knivkastning är bland det roligaste som finns!

/ John – säger “stöd din lokala knivkastare”

* Undantag finns alltid och särskilt ettvarvstekniker kan användas till instinktiv kastning genom att rotationshastigheten kontrolleras med exempelvis tummen. Men det är mycket svårt och Military half spin är väsentligt mycket enklare att nyttja i samma situationer.

** Ett namn som jag osökt kommer att tänka på är ryssen M “The Bear” Melnikov.

Att det gått och blivit en ny månad? Ja, jo det faktum att det (fortfarande) är helgdag den första maj och många varit lediga från arbetet bidrar nog till hågkomsten. Det faktum att det var en hejdundrandes massa eldande i helgen kan måhända också leda minnet rätt. 

Ny månad känns i det här fallet lite mer än vanligt för nu börjar våren på riktigt. Eller rättare sagt den gör det för ungefär halva Sverige eller så. Ibland glömmer man hur förbaskat avlångt vårt land faktiskt är samt vilken breddgrad vi befinner oss på. Som jämförelse kan tas att jag som bor i Småland befinner mig ungefär på 57e breddgraden vilket om man följder den leder norra delarna av Kanada till exempel. 

Våren är här och därmed är även knivkastningssäsongen igång!

Men i alla fall, hopp om nya och ljusare tider är här. Det leder också till mer uteaktiviteter och i mitt fall är det förbaskat uppenbart då knivkastningsäsongen börjar på riktigt eftersom jag inte har tillgång till någon inomhusanläggning och är beroende av vädret.

Den korken är i alla fall död!

Det är en aktivitet jag ämnar slå ett slag för här på Vasst! Det är nämligen något som går att ägna sig åt utan allt för stora åthävor av gammal som ung, man som kvinna. Ett par knivar av lämplig sort och en måltavla som matchar dem. Sedan är det bara att köra igång. 

Vill man göra det mer komplicerat är det förstås möjligt. Men det går att börja enkelt. För att bena ut det hela ämnar jag i kommande inslag presentera såväl lite olika kasttekniker som en del olika typer av knivar som kan tänkas vara lämpliga för ändamålet. 

/ John

– en blivande klassiker?

Vid något tillfälle undrade jag om Ken Onion ritar samma kniv om och om igen och följdfrågan som uppstod var huruvida det är av godo eller ej? Det är den sista frågeställningen som är mest aktuell i det här fallet.

Alla stora knivmärken har sina egna framgångsrika modeller. De som lever sitt eget liv aningen bredvid trendfårorna och som därmed blir knivvärldens “Evergreeens” och inte sällan kassakor för företagen. Kershaw Blur är en sådan och nu verkar det som om CRKT, efter visst experimenterande, har en modell som fyller samma nisch. Eller som i alla fall har potentialen att göra det.

Kniven jag talar om är förstås den här kallad Jake kort och gott.

CRKT Jake

Jämförelsen med Kershaw Blur är inte så märklig som det först kan tyckas. Egentligen skall knivar presenteras på sina egna meriter och inte jämföras med andra men det är svårt att inte göra det i det här fallet då knivarna är tämligen lika både till utseende, storlek och funktion. Inte minst har de samma upphovsman, den Hawaii-baserade knivmakaren och designern Ken Onion.

Namnet på kniven förtjänar ett extra omnämnande då det lär vara namnet på en av Onions fans och tillika en polis som eftersökte den perfekta EDC-kniven. Utifrån det skapade Onion en customkniv som dock var en mer solid frame lock med gummipaneler i handtaget. Det här är CRKTs tolkning av den kniven.

CRKTs tolkning av en customkniv signerad Ken Onion

Twitterversion: CRKT Jake, en av de mer exklusiva knivarna i katalogen med potential att bli en framtida klassiker!

Blad

Drop point kallas en av de mest kvintessentiella bladtyperna. En sådan hittas här, särskilt den här versionen är klassisk då den svagt sluttande ryggen endast “droppar” svagt vilket gör att bladet närmast är rakt till formen. Vad det ger är ett blad med tilltagen buk som utgör mer än halva egglängden men som ändå lämnar en bit rak egg närmast handtaget att arbeta med.

Längden är den i millimeter något udda siffran 84,43 mm. Orsaken är att kniven baseras på tumstorlekar och då skrivs längden till 3,3″ vilket är lättare att utläsa. Tjockleken på bladet hamnar på samma vis strax över 3,5 mm och höjden på bladet är som mest 28 mm. Det är faktiskt aningen lägre precis in mot handtaget till.

Ett åtta och en halv centimeters drop point-blad

CRKT har gått från att vara en av de värsta syndarna vad beträffar “billboarding“, att affischera hela bladen med text till att i det här fallet vara riktigt smakfulla. Logotyp på en sida i diskret storlek jämte designer och någon form av serienummer på motstående.

Särskilt diskret blir det då bladet är tämligen mörkt grått till följd av en längsgående borstad look som fått sig någon form blästring.

Stålet som använts är ett steg uppåt från de för CRKT så vanliga 8Cr-kombinationerna. Här hittas istället 12C27 från Sandviken. Men varför man inte valt det utvecklade och bättre 14C28N övergår mitt förstånd. I och med det här valet uppstår nämligen en av knivens nackdelar.

Men innan vi kommer in på den kan sägas att bladet har en flatslipning som sträcker sig över hela bladets höjd och att det smalnar av från ca en tredjedel av bladets längd. Tjockleken bakom eggen mäter jag till 0,5 mm vilket inte är helt imponerande för en kniv som siktar mot att vara en optimal EDC-kniv. Det som kan sägas till försvar är att eggen blir stark men den hade helt klart tjänat på att vara minst en tiondels millimeter tunnare. Men knivtillverkare nuförtiden litar inte på vare sig sina stål eller sina användare. Det senare med rätta kanske med tanke på vissa tester de utsätts för på nätet. Men det är ett sidorspår.

Bladfinishen är borstad och blästrad och stålet är 12C27

Sedan var det nackdelen med stålet. Det är inte förmågan att ta en god egg. Ni som kan era knivstål vet att det här stålet är vad som hittas i många gamla Moraknivar. Vasst kan det således bli. Och det var det även vid ankomst. CRKT får godkänt på den fronten utan att vara extremt bra. Något som är bra är däremot att det sharpening choil som finns är stort nog för att fylla sin funktion.

Jake har fått agera förpackningsöppnare på jobbet under testperioden. Det innebär mycket plast och kartong

När förpackningen till en ny säng skulle brytas ned i mindre bitar uppenbarar sig en del av problemet med stålvalet

Problemet jag har med 12C27 i det här utförandet är att det blir slött fort. Efter en stunds skärande märks det tydligt att eggen tappar i skärpa. Särskilt tydligt blir det när man ger sig i kast med större mängder kartong. Ett material som är rätt vanligt i vardagsapplikationer. Åtminstone i min tillvaro som i det här fallet när en ny säng inhandlats. Nästan lika vanligt är dessvärre plast. Även i de materialen märks det att stålet inte är det mest uthålliga. Eggen biter bra när den är vass men inte särskilt länge. Det blev extra tydligt när jag tog med kniven till jobbet ( professionell köksmiljö) där den fått agera paketöppnare.

I gengäld är geometrin relativt bra för att vara så tjock bakom eggen. Jag förutspår att när jag sedan slipar om kniven och flackar ut eggvinkeln kommer Jake att bli rena skärmaskinen. Den är duglig som det är nu. Det skall sägas till kniven försvar att den skär relativt bra även när den inte är rakbladsvass vilket är tacknämligt och det är en egenskap som till stor del kan tillskrivas bladgeometrin.

Handtag

Materialet som dominerar i det här handtaget är anodiserad aluminium. Av det har man tagit två rejäla stycken, 4,5 mm tjocka och format ett stadigt och bekvämt handtag. I sidorna har sedan frästs fickor som härbergerar paneler i svart G10. Runt hela handtaget löper en fasad kant som rundar av formen.

Handtaget är gjort av aluminium med paneler i G10

Handtaget är öppet i ryggen sånär som på en partiell back spacer, även den i aluminium. Den utgör även fäste för fånglina. Den luftiga konstruktionen i kombination med den helt släta insidan gör den här delen av kniven mycket lätt att rengöra. Men att för den skull tro att den är kniven är helt gjord för lera och sand är att sträcka sig för långt då det finns andra detaljer som är mer svåra att rensa om så behövs.

Ryggen är öppen och insidan slät vilket underlättar rengöring

Den här konstruktionen består nämligen av rätt många delar. Du har paneler som är skruvade på plats och under en av dem hittar du skruvarna som håller back spacern på plats. Sedan har du lager och lagerskålar för dem att löpa i då sidorna som sagt är gjorda i alumimium. Kniven har även en lös intern stoppinne. Alla skruvar är i storlek T6 utom pivotskruven som är av T8 storlek.

Jake består av rätt många delar och skruvar. Skall kniven tillkommer förutom delarna på bilden ytterligare fem skruvar, en panel samt låsarmen

Det mjukt formade handtaget är 107 mm långt varav 10 cm är greppyta. Tjockleken är lite över tretton millimeter och höjden som mest 32 mm.

De i handtaget infällda G10-panelerna har bra klös och ger därmed bra fäste. Appropå fäste hittas “jimpings“/räfflor både på låsarmen, basen av bladryggen och inte minst på aluminiumdelen som utgör fånglinehål.

På tal om aluminium kan väl konstateras att är det någon nackdel det materialet har så är det hur det åldras. Inte med värdighet kan väl sägas. Så om “patina” eller snarare slitage är något du bekymrar dig över kanske du skall kika på en annan kniv. Med det sagt kan sägas att anodiseringen på den här kniven hållt färgen väl och några större märken efter skav inte uppkommit. Men sen har jag bara haft kniven i ett par månader också.

Balansen är god och handtaget mycket sympatiskt

Sammantaget bidrar både storleken och formen det här till ett mycket bra handtag med något litet undantag. Men överlag är det riktigt bra oavsett vilken fattning du föredrar. Hammargrepp för styrka, sabelgrepp för precision eller kanske ett styrande pekfinger på bladryggen, allt fungerar. Detsamma kan sägas om omvända grepp som när kniven hålls för att tälja mot kroppen eller som en ishacka. I och med att kniven inte är överdrivet tjock i framänden fungerar även grepp i nypan väl.

Öppning och lås

Jake är en dedikerat flipper-öppnad kniv. Du kan till nöds pilla upp den med två händer också då motståndet i detentkulan inte är så hårt trimmat men det är inte särskilt smidigt.

Med den lösningen är det viktigt att man har en bra flipperfena och det har Jake även om funktionen kunde varit snäppet bättre. Det är nämligen inte själva flipperfenan som är problemet. Den är förvisso liten men formen väl uttänkt. Det gör att man både kan pressa den nedåt och dra bakåt även om det är det sistnämnda som fungerar bäst. Därtill har man genomborrat den vilket gör utseendet luftigt och gör att den ser mer arbetad ut. De små räfflorna som finns för att öka friktionen gör vare sig till eller från då det är formen som ger fästet.

En liten men bra flipperfena

Vad jag menade med att funktionen kunde varit bättre är att motståndet inte är perfekt intrimmat. Det gör att kniven inte känns så krispig när den öppnas som den borde. Den är inte dålig men tillhör inte heller toppskiktet vilket innebär att du medvetet måste trycka till och inte var för “blöt” i själva utförandet för då står du där med ett halvt utfällt blad. När du väl vant dig är det dock inget som orsakar problem eller irritation.

Eftersom Jake har IKBS-kullager borde bladet vara snabbare men är som sagt inte det. Men de räcker till för att ge bladet mjuk gång. En sak som dock är mindre bra är att pivotskruven som på så många flipperknivar har en tendens till att gänga upp sig pga vibrationerna som uppstår av kraften från bladet. Det vore nu inget problem om det inte var för att skruvskallen är extremt grund vilket gör att det föreligger risk att dra spåret runt även med kvalitetsverktyg. En droppe gänglåsning rekommenderas.

Låset är aningen speciellt då det är en “nested liner lock”

Taggarma på låsarmen anser jag vara aningen för aggressiva, inte på grund av mönstret men beroende på att låsarmen är tunn

Jake har fått en liner lock av lite speciell karaktär. Ibland kallas konstruktionen för “nested liner lock” vilket är något man tar till då låsarmen är av annat material än handtaget. Typiskt när massiv G10 eller som här aluminium används i kombination med stålet i låsarmen.

Funktionen är mycket pålitlig. Låset tar med säkerhet vid varje öppning och håller bladet på plats med auktoritet. Skall något negativt invändas är det att de förbaskade sågtänderna som låsarmen försetts med för bättre fäste är för vassa. Sedan är de som vanligt egentligen riktade åt fel håll för att fylla den funktion de är avsedda för. Man pressar ju inte låsarmen framåt vilket är riktningen de tar i utan åt sidan.

Att bära

Handtaget är förvisso fylligt på Jake men tillhör ändå inte de mest volumiösa. Snarare kan väl kniven betraktas som mellanmjölk i det fallet, inte för stor, inte för liten. I gengäld är vikten relativt storleken sympatisk. I reella tal innebär det strax över ett hekto i fickan. Inte mycket att bråka om storleken på bladet tas i beaktande. Inte heller är kniven allt för komplicerad att dra eller stoppa undan.

Ett relativt litet men starkt stålclip som känns förvånansvärt lite i handen

Däremot finns det annat som gör Jake lite mer bångstyrig i fickan. En sådan sak är G10-sidorna som är mycket sträva. I bästa fall kan man säga att de tillsammans med clipet gör att kniven sitter stadigare i fickan. Men det jag främst har i åtanke är den kraftigt räfflade back spacern som på grund av clipets positionering sticker upp en smula och inte alls är behaglig att slå till med handen. Det är något som händer tämligen frekvent om man är ute och går och pendlar med armarna till exempel.

Clipet ja, det är ett litet enkelt stålclip av vikt konstruktion. Spänsten är väl tilltagen och du lär inte tappa din kniv av den orsaken. Utrymmet under clipet är även det rejält för att härbergera även lite tjockare tyg. Rampen är bra och har den positiva egenskapen att det inte känns i handen trots att den är vinklad utåt.

Mindre bra för den vänsterhänte är att det här clipet inte kan skiftas. Varför är lite av ett mysterium då ett extra tag med fräsen hade åstadkommit den fördjupning i G10-sidan som varit nödvändig. Det finns nämligen inget i konstruktionen som förhindrar det. I gengäld får alla andra en snyggare presentationssida med mindre hål i.

Sammanfattningsvis

För några år sedan skrev jag en serie inlägg på temat “Jakten på den perfekta fickkniven” i ett annat sammanhang. En serie som ebbade ut en smula men ändå känns aktuell på något vis. CRKT Jake är nämligen en kniv som med lätthet kunnat ingå i den. Här hittas ett tilltalande utseende, en sund bladform och ett mycket sympatiskt handtag.

Svaret på frågan om det är bra eller dåligt att Onion åstadkommer liknande knivmodeller från stund till annan kan härmed anses vara besvarad. Åtminstone vad beträffar Jake. Den är resultatet av en inkrementell utveckling där grunden är Kershaw Blur men som han sedan arbetat med att överföra till en lika framgångsrik modell för CRKT. På vägen har det blivit knivar som Shenanigan, Prowess och Hi Jinx men nu är vi måhända framme vid slutdestinationen, Jake.

Även om kniven som sagt sägs vara ett “beställningsjobb” från ett fan av Ken Onion som önskade den perfekta EDC-kniven.

Jake är en mycket sympatisk EDC-kniv

Vägen till perfektion är lång och krokig men Jake är ett seriöst försök åt det hållet som möjligen stupar på ett par små detaljer även om de inte förtar intrycket som snabbt gjorde att det här blev en av mina favoriter i kategorin. Den är både snygg och praktisk och har därmed mycket som talar för den.

Men lite smolk finns i glädjebägaren. Jag vet inte vad det är med amerikaner och deras “jimpings“. De tycks anse att det enda sättet att få bra grepp om ett handtag är att få det att likna en igelkott eller kanske piggsvin med tanke på geografin. Så illa är det inte fallet med Jake men det finns klart ställen som inte hade behövt vara så skarpa. Ett sådant är skårorna som hittas på låsarmen. Med tanke på riktningen man pressar den i när den skall släppas gör de inte mycket nytta för funktionen och inte behöver man såga något med den heller. Men värre är det med räfflorna som hittas vid handtagsryggens slut. De är närmast vassa och irriterar mig då jag inte sällan slår i min hand i dem när jag är ute och går och har kniven i fickan. Än värre blir det då man skall stoppa ned handen i fickan och river sig på dem.

En annan mindre bra detalj är att man som användare behöver applicera gänglåsning på pivotskruven. Den lossar snabbt och spåren är mycket grunda vilket gör att risken att dra sönder gängorna är uppenbar.

Sedan går det inte att komma ifrån att likt Blur som jag i inledningen jämförde den här kniven med så skulle Jake tjäna på att släppas i versioner med mer avancerade stål. CRKT har tidigare benhårt hållt fast vid mycket enkla stål som 8Cr14MoV på majoriteten av sina knivar. Emellertid har de på senare tid luckrat upp den hållningen med ett par utflykter i knivstålens förtrollande land. Tyvärr har de små picknickstunderna ackompanjerats av rejäla prislappar.

Den här kniven skulle verkligen tjäna på att exempelvis förses med S35VN. Men redan skuttet uppåt till Sandvik 14C28N vore ett första steg. Varför man stannade vid 12C27 är för mig obegripligt. Det lär inte ha med pris att göra då skillnaden inte kan vara enorm. På sin hemsida skriver CRKT om stålet “Superior Performance: Sandvik 12C27 blade steel for excellent edge retention“. En märklig försäljningstext med tanke på att just det är en av det stålets akilleshälar. Det håller inte skärpan särskilt väl jämfört med modernare rostfria stål.

Jag hoppas att CRKT inser potentialen i den här kniven och ändrar sig på den punkten. Även om jag inte tror att det är särskilt troligt.

CRKT Jake är en god vän även på skogsäventyret

Nu kanske det låter som jag är negativt inställd till Jake men så är det absolut inte. De här små förändringarna skulle höja en redan mycket bra EDC-kniv till en av de bästa i sin klass. Potentialen finns där som sagt. Därtill är Jake en välbyggd kniv och funktionen som sagt riktigt bra.

Det lönar sig att kolla runt lite efter bästa pris i EU. I skrivande stund kostar den nämligen allt mellan 1500 kr upp till 2250. Förutom här på knivshop där den just nu kostar 1199 kr!

Specifikation:

Längd utfälld: 202 mm
Längd hopfälld: mm
Vikt: 108 g
Bladlängd: 84,5 mm
Godstjocklek: 3,53 mm
Bladstål: 12C27, Sandvik
Handtag: Aluminium, G10
Lås: liner lock

Producerad av: CRKT, tillverkad i Kina

/ J

Det här är en text som har ett par år på nacken och har publicerats förut. Dessvärre är den minst lika aktuell i dessa dagar. På den här fronten gäller sannerligen “intet nytt”. Som generell kniventusiast kan jag verkligen inte förstå varför det ofta är närmast vattentäta skott mellan de olika kategorierna av människor som uppskattar en god kniv.

Men så blir jag personligen glad av allehanda friluftsliv, gillar att skriva om knivar i allmänhet, uppskattar en god EDC-kniv i synnerhet och sedan är jag förstås kastknivsfanatiker. Utöver har jag sympati för jakt- och fiskeknivar trots att jag inte nyttjar dem särskilt frekvent själv. Och så var det avdelningen köksknivar, den skall vi inte tala om eller det är kanske precis det vi skall. Det var därför jag skrev det här inlägget!

…när folk säger att fällknivar är bra i köket

Särskilt vanligt är fenomenet i diverse amerikanska recensioner och då ofta i de som förekommer på Youtube. Där kan frejdigt konstateras saker som “it’s very good for food prep” och att det är en “slicing machine” när det talas om fällknivar. I samma veva kan man passa på att klämma lite på handtaget också och konstatera att ergonomin är superb eftersom “there are no hot spots” trots att man inte arbetat med kniven alls. Uttalandet betyder mest att blodvite inte uppstår vid omedelbar kontakt i det här fallet.

Ergonomi är något helt annat än att kniven initialt känns bra i handen som jag hävdat förut. Att hålla löst i ett handtag är inte detsamma som att tälja i tio, tjugo minuter, rensa några fiskar, ta ur en älg eller jobba i ett kök någon timme.

Jodå, en fällkniv kan vara bättre i köket än en annan

Vad som står ytterligt klart efter dylika uttalanden är att de personerna inte vet någonting eller i alla fall mycket lite om matlagning och att de inte tillbringar någon tid att tala om i ett kök. Det finns förvisso ett alternativ till som är mer tragiskt och det är att de faktiskt gör det men nyttjar för ändamålet totalt undermåliga redskap och dålig teknik. Att de faktiskt är övertygade om att deras dyra fällknivar är bra redskap vid matlagning.

Tyvärr gäller det många knivsamlare överlag om jag tillåts generalisera lite, inte bara de som syns på Youtube. Jag hör och läser liknande uttalanden lite för ofta även i svenska diskussioner. Annars initierade personer med mycket erfarenhet visar upp stora kunskapsluckor när det kommer till det här området.

Fällknivar är usla för kökshandräckning förutom när det kommer till förpackningsöppning och kanske skalande av någon frukt eller så. Det gäller dock inte vid utomhusmatlagning i form av vandring, camping, fiske- och jaktturer etc. Det är ett helt eget kapitel.

Det är främst ett par egenskaper som gör fällknivar tämligen undermåliga som köksredskap. Ett är storleken och proportionerna på bladen i gemen och den andra är egg- och bladgeometri. Det finns dessutom ett tredje argument som diskvalificerar dem helt, särskilt EDC-knivar och det är hygienaspekten. Men även det släpper jag den här gången fast det är det definitiva argumentet. Det som inte går att trumfa. Bara tanken på att använda något som tillbringat en vecka i fickan och som nyttjats till diverse uppgifter samt är fullt med skrymslen och vrår för att köra ned i salladsingredienserna får mig att rysa.

Några exempel på dedikerade köksknivar: Skalkniv (paring) från Hiro, Allkniv (petty) från Hiro
stor Santoku även den från Hiro samt en stor Gyuto (japansk tolkning av västerländsk kockkniv) från Hattori

Det talas inte sällan om hur snabba fällknivar är att öppna, hur god “action” de har. Många kan allting om lås och vet vilka konstruktioner som i teorin är de starkaste på jorden. De kan skilja på FRN och G10 genom ett ögonkast och har koll på de senaste superstålen. Diskussionens vågor går höga på internet om vilka ståltyper som är mest högpresterande. Är verkligen CPM 20CV detsamma som M390? Har de en chans mot REX45 eller CPM S90V? Är Är LC200 det mest rosttröga stålet som finns? Frågorna är många och testen som skall avslöja svaren blir allt fler.

Jodå, särskilt fällknivars prestanda diskuteras som om de vore sportbilar från skolgårdens pojkdiskussioner om vilken bil som är “världens snabbaste”.

Ibland får till och med geometri och eggvinklar vara med i diskussionen men oftast inte. Trots att det är det som huvudsakligen avgör hur väl en kniv skär. Det spelar ingen roll hur fint stålet är om eggvinkeln är detsamma som på en spräckyxa och bladet mäter 5 mm över nacken. Nu generaliserar jag något för sakens skull, vad man skall skära är förstås också avgörande. Men i det här fallet var det saker lämpliga för förtäring och inte bildörrar och ammunitionslådor som var av intresse.

Faktum är att geometrin på en god kökskniv gör att den skär bättre genom de flesta födoämnen* med slö egg i jämförelse med en vass kniv/fällkniv med blad anpassade för EDC-bruk eller att skära i trä.

Alla tre knivarna skär bra men har olika styrkor. Helle Temagami är utmärkt för att skära i exempelvis trä och TM1 från Lionsteel (nederst) är en grym EDC-kniv, men försök inte att skära en morötter med dem. För det väljs lämplightvis Kagayaki från JCK. Bladet på den är mindre än hälften så tjockt som på de andra två

Men förutom den biten som jag för övrigt varit inne på vid ett flertal tillfällen så spelar måtten på kniven betydande roll. Det var faktiskt en diskussion kring det i gruppen “Knivsamlare” på FB som fick mig att påbörja den här texten. Frågan som ställdes var “Hur lång kökskniv behöver man egentligen” illustrerat med en bild på en mycket stor kökskniv runt 45 cm lång.

Det uppenbara svaret är förstås att det beror på vad man skär och hur man gör det.

Den som styckar tonfisk till vardags har till och med större knivar än så ibland. De flesta har dock inte den sysselsättningen vare sig som yrke eller fritidsintresse.

Jag brukar hävda att man behöver en stor kockkniv, helst med minst 20 cm blad för att klara de stora uppgifterna i ett kök med lätthet. Det handlar om att dela sallads- och vitkålshuvuden, skära grönsaker på längden, dela melon och liknande.

Till mindre uppgifter används andra knivar, till exempel “allknivar” (“petty” på engelska) och små skalknivar. Sedan finns utöver det alla specialiserade knivtyper förstås. Det kan handla om allt från de allestädes närvarande brödsågarna via tournierknivar, stekknivar, filéknivar, laxknivar, styckarknivar, flåknivar och köttyxor till ostronknivar och ostknivar. Variationen är mycket stor och specialiseringen har förstås gått längst i Japan, vart annars? Där lär finnas över sexhundra olika knivmodeller. Mycket beroende på att många fiskarter i princip har en egen lokal variant på kniv eller slipning förknippad med sig. Japaner gillar specialisering och perfektion som bekant.

Mer specialiserade köksknivar för bröd, stekar, styckning, kotletthuggning och fiskfiléande

Men det är inte främst storleken på vad som skärs utan vilken teknik som används som avgör vilka mått som är ideala för en god kökskniv. Jag skrev i den aktuella tråden att det finns en orsak till att kockknivar i gemen har en viss längd och höjd på bladen. En del av förklaringen finns förvisso i kulturella skillnader men vissa universella parametrar finns.

Skall man finhacka mycket råvarar av varierande storlek behöver man antingen en hög kniv eller en lång kniv. Varför kanske ni undrar? Jo, för antingen snabbhackar man med kniven uppifrån och ned ofta med stöd av knogarna så kallade “push cuts” och då vill man inte att knivbladet skall gå “fritt” vid varje snitt utan att fortsätta vila mot fingrarna. Det tydligaste exemplet är en kinesisk kockkniv men även japanerna har sin Nakiri, grönsakskniv.

Kinesiska köksknivar ser i västerländska ögon ut som klyvare eller köttyxor men är i själva verket främst ämnade för grönsaker och kött. Både blad och egg har annan geometri än yxorna. I och med användadet av wok och snabbfräsning krävs mer finfördelning än i de flesta västerländska kök vilket avspeglar sig i knivarna och deras användning.

En knivtyp som är ultimat när det gäller vissa typer av hackande, en kinesisk kockkniv

Det andra sättet att skiva och hacka t ex grönsaker effektivt på är vad som på engelska heter “rocking cuts“. Det vill säga du vilar främre delen av bladet mot skärbrädan och låter kniven glida i gungade rörelser fram och tillbaks med stöd av knogarna. Men för att den rörelsen skall förenklas krävs en viss höjd på bladet även här. Går eggen för högt över det som skärs finns risk att fingrarna hamnar i vägen för eggen. För att inte vinkeln på kniven skall bli för stor när man arbetar med den krävs också en viss längd på bladet. En kort kniv som skall lyftas över t ex en stor lök kräver stor vinkel, en lång kockkniv kräver mindre vinkel. Allt går men det är en fråga om bekvämlighet.

Det kan tilläggas att för att få ut maximal nytta av dina knivar särskilt om de är långa, bör du även ha bra skärbrädor**. Eller åtminstone stora nog för att rymma din kniv. Rocking cuts med långa knivar kräver sin yta helt enkelt. Dessutom är det bekvämare eftersom det du skär inte ramlar av skärbrädan och ned på bänk eller i värsta fall golvet.

Så av de två huvudsakliga skälen är en stor kockkniv en tillgång i köket för såväl proffs som amatör. För att få en basuppsättning knivar vill jag därtill lägga en brödsåg, en allkniv och en skalkniv. Det är i den sistnämnda kategorin som fällknivar faktiskt kan fungera lika bra som en dedikerad kökskniv. Men det är också allt.

Sedan GÅR det naturligtvis använda alla knivar till allting. Men det ligger lite vid sidan om diskussionsämnet. De är nämligen olika bra inom respektive område. Det blir särskilt tydligt om man kikar på ytterligheterna. En stekkniv är inte bra att skära mattor med medan en brytbladskniv är det. Å andra sidan skulle jag inte vilja tranchera fågel eller skära söndagssteken med en “Stanley”/mattkniv heller.

Av det skälet skulle jag rekommendera att alla (fäll)kniventusiaster investerade i åtminstone ett par bra köksknivar. De är trots allt de som används mest sett till tid i det genomsnittliga hushållet om man nu inter räknar att bära omkring på dem och fota dem som brukande förstås.

/ J

* Naturligtvis inte alla. Det är förstås skillnad på att skära i rotsaker, frukt och grönsaker jämfört med kött, fisk och fågel.
** Skärbrädor är ett helt annat ämne som tarvar en egen utläggning.

Om man frågar mig finns det få knivmakare som kan mäta sig med Roland Lannier när det kommer till uppfinningsrikedom. Att skapa och designa knivar har han gjort länge och för er som är bevandrade bland franska knivar känner säkerligen till knivmärket Perceval där han varit chefdesigner.

Men när han valde att gå sin egen väg gjorde han det med bravur och på ett högst rebelliskt sätt sket i alla normer när det kommer till franskt knivmakande.

Den här kniven är både ett rebelliskt uppror i knivvärlden och en eloge till en stor skådespelare. Det här är Why so serious? Punk!

 

Det är på tvättmaskinen husets bästa ljus finns

Gourmandens bäste vän

Det är svårt att tänka sig hur den här 26 centimeter långa kniven kan vara en behändig edc, men det är nästan svårare för de flesta edc-nördar att tänka sig att den här knivens främsta (tänkta) användningsområde är som matkniv. Närmare bestämt gourmandens personliga och högst exklusiva matkniv. Men om du själv inte råkar vara en gourmand  så går det självklart bra att använda till mer vardagliga sysslor som att skära snacks, öppna diverse brev och paket eller tälja till något snabbt verktyg om du bor i närheten av skogen.

Designen är gjord för att passa bra i handen när man fattar kniven på det där matknivs-sättet och för det sitter den verkligen bra i handen. Den är även bekväm och utan några irriterande hotspots om man greppar den på något annat sätt. Linjerna som kniven har är rundade och eleganta och passar mycket bra som en elegantare edc-kniv.

Rörpost när den är som bäst

Skulle man köpa en kniv av Roland Lannier kan man förvänta sig något extraordinärt när det kommer till alla detaljer. Även i förpackningen av kniven när du får den. Den kommer inte i en vanlig kartong eller liknande utan här gäller det att stå ut. Kniven kommer i en ficka av tartanmönstrad siden. Hela paketet med kniv och ficka kommer i sin tur i ett elegant bamburör bärande Roland Lanniers logga. Fäst vid bamburöret är även två kort där det står vilken kniv det är i serien och att den är äkta.

 

Kniven, röret och siden

Bladet som är boostat 

Bladet har en intressant form som påminner om en wharncliffe eller snarare ett traditionellt blad á la Britange knivar eller lite som de knivblad som finns på victorinox, fast upp och ned. Stålet är 14C18N som är boostat av kväve och härdat i extrem kyla för att ge det en så hög tålighet som möjligt. Det leder till att bladet är läskigt vasst när det kommer ur lådan och är även nu efter mer än ett år fortfarande galet vasst utan att jag satt det mot strigeln en endaste gång. Jag har förvisso inte använt just den här kniven till grova jobb mer än i köket, öppna några kuvert och nått paket och kanske ätit med den.

 

Notera bladets form

Skalorna är där det händer

De är ju för fan gjorda av en kilt. Så sjukt fräckt!

De skalor som finns på kniven är även de av en intressant design. De är gjorda av micarta. Micarta gör man genom att limma och pressa ihop tyg så det blir till ett hårt material. Det tyg som använts i den här kniven är från en Kilt. Den tartan som använts är den kungliga vilket ger kniven sitt namn. Detta för det var den tartan som användes mest av punkarna. Knivens backspacer är gjord av bambu vilket även det är ett ovanligt material i en modern kniv.

 

Tartan och elegans

När fjädern är av bambu får man lösa det på ett annat sätt

Kniven i fråga har en så kallad liner-lock låsning vilket låser bladet på ett diskret sätt. Låsningen är stabil och det finns inget “blade-play”. En negativ sak är att det inte finns någon urgröpning i knivens skalor för att lättare komma åt liner-locket. Detta är inte ett problem då man ganska enkelt kommer åt låset och stänga kniven med en hand ändå.

Fin n’ finish

Den här kniven är ett mästerverk. Den är gjord med ett fantastiskt hantverk och med en unik design. Det är en av mina favoritknivar skapad av en av mina favoritmakare. Om ni får chansen att skaffa ett av Roland Lanniers alster tycker jag att ni ska ta den. De är inte så dyra man kan tro och han tar beställningar. Det är bara att höra av sig till honom om man vill ha en av hans knivar, och skulle du råka göra det hälsa från mig.

 

Det vackra är i de små detaljerna

 

Väl mött alla knivintresserade

Jag är på ständig jakt efter knivar som både är traditionella och moderna i ett. Är knivarna dessutom franska blir mitt ha-begär outhärdligt. Därför blev jag väldigt glad när jag fick se att märket Actilam fanns hos knivshop.se.

Actilam är en ny stjärna på den franska kniv-himmeln. Märket uppkom 2013 när en känd tillverkare av skär-verktyg (till industri) slog sig ihop med en känd knivtillverkare och designade Actilams första modell (T3). Då Actilams knivar är moderna använder de sig av moderna material och metoder men de håller sig ändå fast vid traditioner. Deras flaggskepp (modellen T3) är smidd för att sedan få sin form via maskin. För att visa detta sparar de den smidda ytan på en del av knivbladet. Dessutom använder de sig av designer som för tankarna till traditionella knivmodeller.

S4:ans design är förhållandevis enkel men med moderna inslag och detaljer vilket gör att ögat stannar på kniven mer som ett intressant objekt än som ett verktyg. Kniven är ju ändå i första hand ett verktyg men i dessa eleganta knivars fall är den lika mycket en accessoar och ett portabelt litet konstverk.

Actilam S4

Ett blad som delar

Bladet har en traditionell form där spetsen går ihop i en traditionell droppoint och är av 14C28N. Det forsta man kanske lägger märket till är att istället för en traditionell nagelskåra i bladet har Actilam valt att öppningen sker med hjälp av ett urfräst hål. Detta hål påminner om formen av en traditionell nagelskåra och är på ungefär samma plats som den traditionella nagelskåran på bladet.

Jag vet inte riktigt om det är formen eller om det är bladet som ställer till det för mig. Jag har haft svårt att tycka om hur kniven presterar. Den är egentligen helt okej på att skära saker när man exempelvis använder den för att bearbeta mat. Den är även bra när man gör lättare vardagliga sysslor som att öppna brev och paket vilket oftast är allt man använder en fällkniv med traditionellt utseende till. Men på något sätt gör den det inte nog bra. Det är svårt att förklara vad felet är. Det mest konkreta är att den blir slö fort.

Stålet i bladet är som sagt 14C28N vilket är ett beprövat stål men just det blad jag testat blev slött väldigt fort. Det kan och är antagligen härdningen som är lite sämre. Kniven var när jag fick den väldigt slö, men efter någon minut på strigel var den väldigt vass. Dock efter att använt den i de dagliga bestyren ett tag återigen slö som en smörkniv. Detta är inget som kniven i sig antagligen ska beskyllas för men det blir ju ett minus för Actilam i mina ögon. Det kanske ändras när jag testar deras flaggskepp T3 i framtiden. Kniven har ändå skött sig bra när man gett den mindre ansträngande uppdrag som de i köket.

Ett av många tillfällen på strigeln

Det kan vara värt att nämna att ett vanligt användningsområde för de franska knivarna och även fällknivarna är som matknivar. Både för att förbereda maten men även när man äter den. Det är i sig inget unikt för de franska fällknivarna, att äta med sina vassa knivar gör nog ganska många. Men för detta ändamålet är faktiskt, trots den dåliga härdningen, min S4 väldigt trevlig. Den ligger väldigt bra i handen och skär med lätthet igenom kött, pizzor och bröd. Bladformen har dock en lite störande detalj när det kommer till det här ändamålet och det är hålet som fylls med smulor eller något från maten, men å andra sidan är hålet så stort så det inte på något sätt är ett problem att diska ur det.

Modern kniv med traditionell siluett

Den här kniven har som sagt ett modernt men samtidigt traditionellt utseende. Om man ser till hela knivens form som en siluett ser man tydliga referenser till de traditionella franska knivmönstren. Men när man ser till detaljer kommer det moderna och det nytänkande in i bilden. Först ser man trädetaljerna, gjorda i IPE träd eller brasilianskt valnötsträd. Dessa skalor är inte helt täckande utan ger endast en rundning av formen utan att täcka knivens skalor. Även detta anspelar på det traditionella knivmakeriet utan att dölja det moderna stålet.

En annan detalj som vittnar om det moderna är designen på pivot-skruven, alltså den skruv eller detalj som fäster själva bladet i knivhandtaget. Den har inte utseendet av de traditionella fällknivarnas nitade konstruktion eller de enklare (läs vanligare) skruvarna som pryder pivoten. Här är det istället två större konstruktioner som pryder knivens enda led.

Detaljerna i brasilianskt valnötsträd

Kniven har även ett lås vilket även det förflyttar den till de mer moderna knivarna. Låset fungerar som ett standard button-lock vilket innebär att låset regleras med en knapp. På Actilam S4 är den fjäder som får knappen att åka upp igen en del av skalan vilket även visas då låsets funktion inte täcks av trädetajlerna. Det är inte det säkraste låset men för knivens användningsområden är ett elegant lås bättre än det allra stabilaste. Låset blir även det en av detaljerna som sätter modern prägel på den traditionella siluetten.

Låsets konstruktion

Den sista och kanske viktigaste detaljen som får S4 att ta steget till det moderna hörnet är faktumet att den har ett pocket-clip, alltså en fickklämma. Detta är något man ser ofta på moderna knivar men nästan aldrig på knivar med traditionellt utseende. Här finns ett clip om än lite annorlunda från den vanliga konfigurationen.

Pivoten och fickklämman

Hur den ligger i fickan 

Detta pocket-clip, fickklämma, sitter på knivens rygg och är integrerad i backspacern. gör att kniven sitter väldigt väl i fickan. Kniven är inte väldigt hög i sin profil och detta gör att kniven nästan försvinner i fickan. Dessutom är clipet ganska litet vilket gör att knivens profil är väldigt diskret. Det gör sig även bra tillsammans med pennorna i skjort- eller kavajfickan.

Kniven smälter in bland pennorna i kavajfickan

Något måste jag säga om förpackningen kniven kommer i. De flesta knivar jag äger har kommit i kartonger eller i bästa fall i en liten kartonage-låda med urfräst profil för kniven. Den här kniven kommer i en i min mening elegant liten metall-låda. Lådan är i och för sig inte något märkvärdigt och även den har en urfräst profil för kniven. Den är i sig inget intressant men än ett avbrott från det vanliga och det är på ett sätt sammanfattningen för hela kniven.

Kniven i den stilrena lådan

Slutliga ord

Man kan säga att jag verkligen vill älska Actilams S4 men det är svårt. Jag tycker verkligen om att titta på kniven, och om den endast skulle vara i ett skåp eller man endast skulle ha den till väldigt lätta sysslor skulle den vara underbar och en verkligen stilig accessoar. Jag vill dock kunna använda mina knivar som verktyg i första hand och det exemplaret jag fick hade lite att ta igen på den punkten.

Kniven är vacker och sitter bra i handen. Bladet är av en form som passar de flesta sysslor och fickklämman får kniven att bli ett modernt konstverk som sitter underbart i vilken ficka som helst. Men en kniv är i mina ögon först och främst ett verktyg och även om det är ett avbrott från vardagen så är en kniv utan blad rätt pointless.

Ni kan köpa kniven i fråga här och på knivshop finns även resten av Actilams sortiment med flertalet versioner av både S4 och T3 hittas här.

Väl mött alla knivintresserade.

När det kommer till eleganta knivar vänder jag oftast blicken mot Europa. Och trots att jag premierar franska fällknivar så innebär inte det på något sätt att jag bara håller mig till knivar från det landet. Jag tycker tvärtom att det mest är roligt att se vilka knivkulturer och intressanta designer som de andra europeiska länderna producerar. Det finns då ett land som i min mening rivaliserar med Frankrike när det kommer till knivmakare med elegans, nyskapande och framför allt vackra knivar. Det landet är Italien.

När man blickar ner över kontinenten tycks det finnas en trend när det kommer till knivmakare att dra sig till en viss ort. I Frankrike är orten Thiers. I Tyskland är det Solingen. I Sverige kanske det är Mora eller Eskilstuna. Och i Italien är den orten Maniago. Där finns det ett stort antal knivtillverkare som tillverkar allt från traditionella knivar i smedjor med nästan antika anor till supermoderna knivar i de allra modernaste verkstäderna. Och det är en av dessa supermoderna verkstäder som huserar Tecnocut vilket är företaget som tillverkar knivmärket Viper.

Viper har tillverkat knivar sedan 1987 och de har hela tiden strävat efter att kombinera moderna tekniker och traditionellt hantverk. Detta syns i mina ögon mest i deras Gentleman & Collezione  repertoar där deras mest eleganta och traditionella knivar finns. Där finns knivar som använder sig av både moderna material och tillverkningssätt men med väldigt traditionella former. Där finns även moderna knivar med moderna former men som på något sätt anspelar på traditionella mönster och linjer.

En kniv som mer tillhör den sistnämnda kategorin är Viper Dan 2. Dan är en akronym och står för “Daily Assorted Needs” och är designad av Tommaso Rumici med en knivs dagliga användande i åtanke. Svaret blev då en elegant fällkniv i moderna tåliga material med en egen variant av slipjoint låsning vilket gör att den inte skrämmer någon och är laglig att bära i de allra flesta europeiska länder.

Viper Dan 2

Action stopper system

Först vill jag prata om Vipers egna variant av slipjoint-låset. Slipjoint är namnet på en traditionell mekanisk lösning på problemet att en fällkniv lätt kan öppna sig i fickan eller kollapsa när man håller i den. Slipjoint fungerar med att det går en stålbit längst med handtaget i fällkniven som agerar som en fjäder. Denna fjäder sätter spänning på bladet vilket gör det trögt att öppna och stänga kniven. Många traditionella knivar har även en fasad och jämn pivot (alltså den delen av bladet där navet går igenom) vilket gör att det även finns en tröghet när bladet är i 90 grader. Ett så kallat halfstop.

Hur en traditionell slipjoint fungerar

Action stopper fungerar däremot genom att det finns två platta fjädrar inkorporerade i knivens skalor (alltså sidorna av handtaget) med en varsin liten boll i. Denna boll går då i en fräst skåra i bladet där den går fritt förutom i vissa lägen där det är urfräst lite extra; vilket håller kvar bladet i det läget. Det finns tre lägen där dessa kulor ger en tröghet. Det är öppet, stängt och 90 grader (ett så kallat halfstop). Detta gör att knivens rygg är öppen. Detta gör kniven lite lättare och det gör den även lättare att rengöra från damm och ludd. Dessutom ger det en kniv som känns lite mer unik än andra slipjoint knivar då de som sagt är slutna i ryggen.

Här kan man se den inkorporerade fjädern samt knivens öppna design

Bladet

Viper tillverkar två sorters Dan knivar. De har siffran 1 och 2 efter sig. Detta innebär endast skillnader i bladformen då 1 betyder att bladet har en drop point form som på ett sätt för tankarna till en bowie-knivs utseende. Om det istället står 2 innebär det att bladet har en en wharncliffe form med ett subtilt uppåt-svep längst ut på spetsen. De båda bladen har även en bakre del som är till för att kunna öppna kniven med en hand och som även fungerar lite som en extra låsning av bladet eftersom den vid utfällt läge hamnar i handtaget. Vilket leder till att man även håller i den delen när man greppar kniven. Bladet har en matt sammets finish och har en flat yta som smalnar av mot eggen. Bladet är 3 mm tjockt vid ryggen och gjort av det svenska stålet Böhler N690co härdat till 57/59 HCR vilket innebär att det är ett rostfritt stål med bra skärpa och tålighet men som ändå är lätt att slipa upp till en fin och vass egg.

Bladets form 

Handtaget

Viper gör Dan knivarna med ett antal olika handtagsmaterial. Den jag har haft är den med burgundy canvas micarta vilket är en fin färg och gör att kniven skiljer sig något från de flesta andra moderna knivar som oftast går i en mer grå-svart färgskala. Handtaget är även väldigt ergonomiskt utformat med rundade hörn vilket gör att det sitter väldigt väl i handen utan att på något sätt skava. Dock tror jag inte det skulle passa att ihärdigt använda flera timmar i sträck då clipet kan skava lite lätt. Men å andra sidan är kniven inte designad för att användas till tunga jobb i flera timmar.

 

Viper Dans öppna konstruktion

Canvas micarta är kanske inte det hållbaraste av material. Men när det kommer till Viper Dan 2 behövs det inte heller, då det är en kniv som ämnar sig för lättare arbeten som att bearbeta mat och snacks i vardagen, öppna paket eller kanske skära av en irriterande tråd som lossnat från tröjan. Det är inte en kniv som man bör utföra de lite grövre arbetena med, trots att den förmodligen skulle klara även de med goda resultat för att inte vara en låsbar kniv. Kniven leder handen till lite mjukare rörelser, speciellt när man håller tummen på den jimping som finns på bakre delen av bladet som inkorporerar sig i handtaget.

De båda skalorna sitter ihop med tre vanliga torx skruv samt en lite större pivotskruv som även den är en torx. Detta gör att man utan större problem kan plocka isär kniven för bättre rengöring eller för att se hur det tidigare nämna Action stopper systemet fungerar.

Detaljerna som gör det

Dessutom finns det en mängd smakrika detaljer i handtaget som tillför en estetisk aspekt på det hela. En detalj som jag själv uppskattar mycket är den milt blånade spacer som sitter mellan skalorna i knivens bakersta del. En onödig detalj kan tyckas, men den detaljer säger så mycket om kniven. Spacern är rundad och sticker upp ur handtaget precis så mycket att man kan känna det vilket ger en intressant kontrast mellan titanets lite kalla släta yta och micartans lite strävare textur. Ett tecken på att inte bara designern utan även tillverkningen är genomtänkt med ett skarpt öga för detaljer.

Den elegant rundade backspacern och clipet

Ännu en modern detalj är att kniven har ett pocketclip och ett hål för fångstlina. Dessa detaljer är även de lösta på ett smart sätt. Pocketclipet är ett så kallat deep carry clip vilket innebär att det är konstruerat för att kniven ska rida djupt i fickan vilket Viper fått till genom att montera det i baksidan av den tidigare nämnda spacern. Detta gör att kniven åker ner lite mer i fickan utan att clipet ska behöva vara så snirkligt. Dessutom gör det det hela väldigt enkelt att byta sida på clipet då man helt enkelt byter sida på det. Dock blir man tvungen att bära kniven med spetsen uppåt då clipet bara kan sitta i de hålen som finns på baksidan. I clipet finns även ett hål som linjerar sig med det hål som går rakt igenom skalorna. Det är för att man ska kunna sätta i en fångstlina eller för att ytterligare pynta kniven. Hålet är så stort att det skulle kunna gå igenom 550 paracord men enligt min erfarenhet är det både snyggare och mycket enklare att låta bli. Främst då hålet är lite väl snävt vilket leder till att det är väldigt pilligt att få igenom 550 paracord men även för att kniven är i sig själv vacker och användningsområdena för den är inte sådana att en fånglina krävs. Dessutom om man drar fångstlinan genom både hålen i micartan och genom clipet ser det i mina ögon lite fel ut. Det material linan ska igenom blir på något sätt för tjock.

Till sist

Viper Dan 2 har länge varit en av mina favorit knivar då den är elegant i sina enkla former med snillrika detaljer. Den väger dessutom inte mycket vilket har gjort att den många gånger följt med i fickan utan att man ens tänkt på det vilket för mig är en stor fördel. Kniven är inte heller en sådan som ger en taktisk look. Utan den lyckas vara modern utan att på något sätt vara läskig. Den känns som en gentlemans naturliga accessoar och jag tror inte någon skulle bli förvånad om en sådan kniv fanns i någons kavajficka.

Jag rekommenderar verkligen den här kniven och den finns att köpa hos knivshop.se i alla varianter. Just den varianten som syns på bilderna finner ni här och fler välproducerade knivar från Viper hittar ni här. Passa på att lägga händerna på den kanske perfekta edc-kniven.

 

Väl mött alla knivintresserade

 

---

---