Nu är den här!

Frågan vän av ordning måhända ställer sig är, vad då? Min nya bil…eller ja och ja ny är den inte ny utan bättre begagnad förstås. Den gamla Volvon beslutade sig för att den inte vill vara med längre eller åtminstone bli så dyr att reparera att det känns tröstlöst. Därför har ett nytt fortskaffningsmedeln införskaffats till det Wikströmska hemmet.  


Men det var inte alls det jag hade i åtanke. Det är knappast av intresse för andra. Det var förstås hösten jag talar om. Den där med alla färgerna som alla påstär är så jäkla vackra. 

En stilla undran, vart exakt är färgerna?


Själv brukar jag dras med lite höstdepressioner. Mest för att det är så förbaskad mörkt hela tiden. Fast å andra sidan skiner solen från en närmast blå himmel på ett motsägelsefullt vis när jag plitar dessa rader. Men efter den här månaden följer den fruktade november som i de här trakterna mest brukar bjuda på massiv skymning dygnet runt blandat med duggregn och dis. Mörkt när man åker till jobbet, mörkt när man kommer hem. Men vi får se, det är inte nu utan då.  

Där kan de få vara, färgerna, i bakgrunden bakom exempelvis en MKM Goccia


Fördelen med den här tiden på året är emellertid att när det väl är fint väder är det förbaskat skönt att vara ute. Mygg och andra flygfän lyser med sin frånvaro och lusten är klar och hög. Och visst, de där färgerna kan skådas här och var. Det får väl erkännas. 


Sedan var det knivsäsongen. Den är förvisso alltid i full gång vad mig anbelangar. Men det pågår en hel del aktiviteter som kräver sina knivar under sensommaren och hösten. Jakt, fiske, svampplockning, camping och annat friluftsliv lockar och en bra kniv eller två är inte av ondo vid dessa tillfällen. 


Det finns många bra knivar att välja på men just idag skulle jag vilja slå ett slag för två olika men båda mycket bra fastbladare. Små nog att bära omkring på i väskan som EDC-knivar om så önskas. Det är Makro 2 designad av allas vår danske gigant Jesper Voxnaes och tillverkad av MKM – Maniago Knife Makers. Ett litet enklare alternativ är Mini Leatherneck från Cold Steel. En kniv för den som vill ha lite “bowieknivsvibbar” i ett mindre format. 

MKM Makro 2

Cold Steel Mini Leatherneck


Sedan finns alltid Karesuandokniven. Visst kostar knivarna en slant men de är dock till största delen handgjorda i Sverige. Det är inte många som kan säga det idag. På bild ses jaktkniven Galten jämte deras fällkniv Pältsa och en yxa som fritt översatt från finska blir “skogsman” eller som den heter Metsämies. Här i ett set inkluderande eldstål och diamantbryne. 

Karesuandokniven har många bra produkter för den som vill ha moderna material men i traditionell förpackning

Hösten kanske inte är så illa trots allt. Efter jobbet skall jag ut en sväng och ägna mig åt en annan aktivitet som kräver sina knivar, nämligen knivkastning. Jag återkommer både beträffande det och andra ämnen som rör saker med egg. Var så säkra!

/ John

Recension Karesuandokniven Pältsa

Ytligt sett är Karesuandoknivens senaste och numera enda fällbara tillskott i katalogen tämligen traditionell. Det som syns först är endera det mycket snygga trähandtaget eller det rejäla läderfodralet beroende på hur kniven bärs.

Om man sedan noterar att det är en lock back och att den därtill har en typisk “skandinavisk” slipning så förefaller kniven enkel att kategorisera. Återstår bara att se om den är lika effektiv som den ser ut kan man förledas att tro men då bedrar man sig. Den här kniven bjuder på mer än så och det finns flera finesser att upptäcka.

Karesuandokniven Pältsa

Det här är inte Karesuandoknivens första försök att göra fällknivar. Jag har dock inte varit i kontakt med deras tidigare bidrag till området kallade Nallo och Singi. Det var något med dem som inte lockade mig måste jag erkänna. Modellerna kändes inte så genomarbetade var det intryck jag fick från bilder.

Annat är det med Pältsa. Här har vi en kniv som är mycket väldesignad och andas kompetens redan på avstånd. Därtill har man tagit hjälp av experter på området. Att bygga fällknivar är nämligen mer komplicerat än att tillverka fastbladare. Därför är det här ett samarbete mellan Italienska Fox Knives och Karesuandokniven där de förstnämnda står för själva mekanismen.

Sedan står Karesuandokniven för norrländskt “know how” i övrigt och adderar även tradtionella material som renhorn, trä och läder. Slutresultatet blir en både snygg och gedigen kniv.

Pältsa är till synes enkel men döljer finesser

Kortversion: Karesueandokniven Pältsa – Tradition möter modern teknik i skön harmoni. En brukskniv som är lika sympatisk att betrakta som att nyttja.

Blad

Utseendemässikt är det här bladet så svenskt eller möjligen skandinaviskt det kan bli. Formen är en drop point utan excesser. Längden är väl avvägda 75 mm och höjden 20 mm. Det är proportioner som känns igen från mer än en liten klassisk jaktkniv från den här delen av världen. Sedan har man valt att hålla ned tjockleken till anmärkningsvärda 2 mm vilket jag är mycket glad för. Det förbättrar skäregenskaperna väsentligt jämfört med om det lagts på en millimeter vilket många tillverkare gör idag av någon outgrundlig anledning. Måhända är orsaken alla förstörelsetest som hittas på Youtube. Men för normal knivanvändning behövs inte mer. I alla fall inte på en liten fickkniv.

Bladet är en lika enkel som duglig drop point

Karesuandokniven har i mitt tycke tidigare tagit lite genvägar vad beträffar stålval. Särskilt har det varit fallet om pris adderats till ekvationen. En ovana de nu frångått. Pältsa kan fås i ett flertal olika varianter och bladstålen varierar beroende på vad som väljs. I versionen med Micarta-handtag hittas 12C27 vilket är ett något enklare stål men det är en något enklare kniv rent generellt. Utöver det finns även Pältsa med blad i både ELMAX och Damasteel Nordic Light. Det sistnämnda hittas i den allra mest exklusiva utgåvan i serien. Förutom att vara mycket snyggt så är det mönstervällda stålet rostfritt.

Men i den här kniven hittas ett annat riktigt kompetent knivstål från svenska Damasteel i form av RWL-34. Här uppskrämt till kring 61 HRC vilket är utmärkt! Nu har jag ingen apparatur för att undersöka hårdhet men med tanke på hur bladet uppträder över tid har jag ingen anledning att misstro uppgifterna.

Stålet som används är i det här utförandet svenskt RWL-34

Sedan är slipningen ett kapitel för sig. Ett positivt sådant. Fabrikseggen på det här exemplaret var ruskigt bra. Oerhört vass, jämn och centrerad. Dessutom verkar härdningen hålla vad den lovar då den håller skärpan riktigt länge. Själva slipfasen är vad som numera brukar kallas skandinavisk eller en nollegg utan sekundäregg om man så vill. Det vill säga endast en slipfas.

Den typen av slipning kan ibland medföra vissa nackdelar. Exempelvis att de har en tendens till att spräcka frukt som äpple och även material med liknande textur istället för att skära dem. Vanligen är de överlägsna när det kommer till att hantera trä i olika varianter. Men, och det är ett stort men, det finns sätt att kringgå nackdelarna. En av dem har man som sagt nyttjat här. Karesuandokniven har förstått att bladet skall vara tunt! Den egenskapen gör att det här är en veritabel fickskalpell, fast med mycket bättre stål än vad gängse kirurginstrument brukar ha.

Det märks när kniven sätts i arbete. Som vanligt har kniven fått följa med på jobbet och där hittas diverse förpackningsmaterial i stora mängder. Särskilt när leveranserna anländer på måndagar blir det mycket kartong och plast som skall hanteras. Pältsa är mycket bra även för den sortens uppgifter. Det tunna bladet glider igenom kartong utan särskilt mycket motstånd. Det gäller även tjockare dubbelväggiga lådor kan konstateras. Handtaget är förvisso litet men ger tillräckligt med stöd för att användaren skall kunna lägga tryck bakom snitten när så behövs.

Det som hindrar den från att vara en riktigt bra “jobbkniv” för mig är att den kräver två händer för att öppna. Ofta står jag där med en trekilospåse krossade tomater i en hand och då vill jag gärna fälla ut bladet med andra handen. Här måste jag tänka på att öppna kniven först, sedan greppa både det som skall skäras och kniven. Inte omöjligt men jag har vant mig av med det momentet kan noteras.

I övrigt skär Pältsa precis som väntat, dvs förbaskat bra, särskilt i trä. Det gäller både färska björkslanor och torrt virke. En frekvent och tung uppgift som mina fickknivar utsetts för är att putsa kastknivstavlor. Det innebär att alla torra flisor kring bullseye måste avlägsnas. Det är som att raka en Ent. Och det klarar den här kniven väl trots sitt lilla format.

Handtag

Det första som syns är förstås det snygga trämaterialet i skollorna. Den här kniven har ett handtag av masurbjörk vilket ger den personliga ådringen. Inget trähandtag är förstås det andra likt och särskilt gäller det den här typen av trä. Tycker man av någon outgrundlig anledning inte om det så finns istället bok att tillgå eller Micarta för den som föredrar konstmaterial. Trähandtaget är behandlat med bivax för övrigt.

Handtaget är 98 millimeter långt, 14,3-17,9 mm tjockt och bygger som mest 23,9 mm på höjden. Inte en enormt stor kniv med andra ord men väldigt “lagom” vilket även det känns svenskt.

Handtaget är välformat och ger ett bra grepp

Sedan kommer vi till en av de där sakerna jag antydde i början av recensionen. Att kniven bjuder på mer än vad som är synligt. Det är nämligen ett par saker som är extremt ovanliga och möjligen helt unika. Det handlar om materialkombinationen i handtaget. Ramen är nämligen gjord i kolfiber! Knivar helt eller delvis i det materialet har jag förstås men inte en konstruerad på det här viset. Särskilt inte när mellanlägget inte är gjort vare sig i kolfiber eller av trä utan i renhorn! Även det en nyhet för mig.

Här syns den ovanliga kombinationen av en back lock, delvis öppen rygg och ett mellanlägg

Resultatet är både snyggt och lätt. Kombinationen av kolfiber och trä ger dessutom en vridstyv kniv som inte flexar. Inte ens när man skär tungt som i torrt trä.

Handtaget är inte stort men fungerar till mina händer i storlek large. Men det är precis

Handtaget på Pältsa är tredimensionellt format så till vida att det inte bara har ett litet fingerskydd mot bladet till, en utbuktning på mitten och en liten näbb längre bak utan även sväller på mitten. Totalt sett ger det ett mycket gott grepp.

Storleken räcker till även för mina händer sin storlek large men vet man med sig att man har mycket stora labbar så är kniven möjligen för liten. I övrigt är handtaget inte så kraftigt format att det omöjliggör något grepp. Tvärtom fungerar alla de mest frekventa sätten att hålla en kniv utmärkt.

I handtaget hittas även ett hål för fånglina och kniven kommer som synes med en lädersnodd som försetts med en dekorativ pärla gjord av renhorn.

Öppning och lås

När det kommer till öppning är Pältsa så traditionell den kan bli. Man tager sina två händer och fäller ut kniven helt enkelt. Inga flipperfenor, front flippers, tumknoppar eller bladhål. Det skulle för övrigt bara ha stört den avskalade rena estetiken. Det sticker dessutom ut tillräckligt med blad för att man skall kunna nypa kring det utan att behöva addera en nagelskåra. En detalj jag gärna klarar mig utan. Den samlar mest på sig skräp i största allmänhet.

Det sticker ut tillräckligt med blad för att ge ett gott grepp när kniven skall fällas ut

Känslan när kniven öppnas är mycket sympatisk med ett blad som glider lätt och smidigt. Men så var det sannerligen inte från början. När jag fick kniven var det illa. Pivotskruven var hårt åtdragen och kniven kändes både seg och lite “grusig” i gången. Bladet var trots det inte centrerat. Det kändes en smula nervöst innan det var åtgärdat men var dock problem som lätt löstes genom att släppa på trycket i den justerbara pivotskruven och sedan dra åt den lite igen.

Det tillsammans med en viss tids nötning har gett gott resultat. Nu är kniven mycket sympatisk att hantera och gången är mjuk och smidig.

Låser gör kniven med en back lock

Låset är en back lock som nämnts tidigare och som sådant sköter det sig bra. Det håller bladet i ett fast grepp och det är lätt att släppa. Ibland kan fjäderstyrkan bli så kraftig att det nästan är smärtsamt att släppa den typen av lås men icke i det här fallet. Sedan är alla knivar utrustade med back locks en smula känsliga för smuts. En bit ludd i låshacket och bladet låser inte som det skall. Det är dock mycket lätt fixat.

Att bära

Pältsa tillhör de där knivarna som kommer med ett läderfodral. Möjligen beroende på att kniven saknar clip. Ett tillbehör som många nu för tiden anser vara helt oumbärligt. Men faktum är att det finns fördelar med att vara utan dem också. Frånsett att knivar vanligen är snyggare utan så är förbättras ergonomin. Inget clip, inget skav i handen.

Pältsa kommer med ett kraftigt läderfodral

I fodralet förvarar jag dock mest kniven när den befinner sig i en väska. Mest för att skydda kniven mot skavande metallföremål som nycklar och dylikt. När jag bär Pältsa är det oftast fritt i en jack- eller byxficka. Det är nämligen inte en särskilt stor kniv som handtagsmåtten ovan skvallrade om. Men ännu bättre är att det är mycket lätt kniv.

En kniv med ett tämligen tunt blad, ram i kolfiber, mestadels öppen i ryggen och försedd med träskollor blir inte tung. Totalvikten ligger på 68 g! Det är imponerande oavsett vilket fällkniv vi talar om. Särskilt en med det här bekväma handtaget.

Det kombinerat med de väl rundade hörnen gör Pältsa tämligen bekväm i en ficka. Dock finns det sedvanliga problemet som uppstår om en kniv utan clip placeras i en byxficka, att de gärna vill lägga sig på tvären i botten av fickan. Men det kan undvikas om fodralet nyttjas. Det är gjort av högkvalitativt läder och är välsytt. Locket snäpper på plats med en kraftig tryckknapp och bältesfästet tar bälten upp till fem centimeters bredd.

Sammanfattningsvis

Karesuandoknien Pältsa är en resultatet av en förnämlig mix av tradition och nytänkande i mina ögon. Att kombinera de enkla och harmoniska linjerna hos en klassisk svensk jaktkniv med vad det innebär i både ergonomiskt och praktiskt hänseende med modern teknik är ett excellent drag. Mest nytta gör förstås det fina RWL-stålet medan kolfiberramen ger en mjuk gång även utan lager och bidrar därtill till en lätt kniv. Renhornet i mellanlägget är mest en kul detalj men som även binder samman kniven med både trakten den är gjord och äldre tider. Ett snyggt och roligt tillskott.

Pältsa är en mycket sympatisk bekantskap

För mig var dock inte den positiva slutsatsen given. Jag hade inga tidigare erfarenheter av fällknivar från det norrländska företaget och varför därför nyfiken. Särskilt som deras knivar inte tillhör lågprissegmentet. Det är trots allt premiumknivar tillverkade delvis för hand i Sverige.

Prisläget varierar lite beroende på vilken version som väljs. Den lyxigaste kostar närmare sjutusen men då får du ett riktigt exklusivt damaskstål på köpet. Den enklaste utgåvan hamnar kring tvåtusen kronor. Det här är mellanutgåvan med en prislapp kring tretusen kronor.

Karesuandokniven Pältsa är en utmärkt följeslagare på sommarens alla äventyr!

För de pengarna får du dock en kniv med ett par rejäla fördelar. De praktiska har jag varit inne på med ett utmärkt blad i ett förnämligt stål och ett handtag med god ergonomi.

Utöver det gör proportionerna kniven mycket attraktiv. Flera jag visat kniven för och som fått känna på den har uttryckt det i olika positiva ordalag. Och däri ligger nog något av hemligheten, den här kniven har “det” i form av en charm som är något svår att beskriva. Det gör den förstås till en utmärkt present till vilken jägare, friluftsmänniska eller knivintresserad person som helst.

Jag rekommenderar den varmt!

Specifikation:

Längd utfälld: 170 mm
Längd hopfälld: 98 mm
Vikt: 68 g
Bladlängd: 75 mm
Godstjocklek: 2 mm
Bladstål: Damasteel RWL-34
Handtag: trä, masurbjörk på kolfiberram med mellanlägg i renhorn
Lås: back lock

/ John

Hej hej sommartider!

Nu är jag väl inte Gyllene Tiders största fan men vissa slagdängor sätter sig förstås ändå. Och just gyllene tider är det för stunden. Solen skiner från en sådan där blå himmel med vita tussar på och temperaturen är behagliga tjugosju grader. Åtminstone där jag befinner mig. Därtill stundar ledighet.

Kaffe vid vatten hör sommaren till. Exempelvis i sällskap med en Al Mar SERE T36

Undertecknad skall nämligen iväg på en kort semester i form av en road trip med början i morgon. Första anhalt är i vare sig Provence eller Toscana utan  Arboga av alla ställen. 

Men redan där blev ledighetstillvaron inriktad på knivar. Är man entusiast så är man. Det är nämligen dags för tävling i knivkastning. Det internationella Soulthrower Open går av stapeln nu till helgen. Då skall det kastas kniv och yxa i dagarna två eller möjligen tre även om jag än så länge mest kastar just yxor en gång om året, nämligen på SM. Resultaten är också därefter. Men knivkastningen har det tränats intensivt på ett tag. Återstår att se hur det går. Måhända skriver jag något om det! 

En av mina favoritknivar har den här blivit, Pältsa från svenska Karesuandokniven

Men även i övrigt är sommaren en utmärkt tid för det mesta som inluderar knivar. Det vandras, campas, grillas och fiskas i hela vårt avlånga land. Aktiviteter som alltid kräver goda verktyg. Du kan förstås klara dig med en sax med glapp i skänklarna, en rostig morakniv, den slöa sågtandade brödkniven i sommarstugan eller ett multiverktyg från Biltema som legat i tackelboxen i ett år och kleggat ihop. 

Vad gömmer sig i grönskan? En liten fastbladare från italienska MKM designad av ingen mindre än Jesper Voxnaes

Riktiga knivar gör dock arbetet så mycket roligare. Det gäller vare sig du skall ta ur ett lurvigt djur, rensa en fisk, strimla en kartong eller bara skära up dina delikata sticky ribs du barbecuat i tre timmar. Så  mitt grundtips förblir detsamma som alltid, skaffa ett par bra redskap som passar dig och dina behov. 

På återhörande i sommarvärmen. 

/ John

Februari och en bild

Knivar och musik kan det vara något? I mitt stilla sinne tänkte jag att den fotoidén inte är vare sig sämre eller bättre än någon annan. Tanken var att kombinera en skiva (jo, jag har sådana fortfarande, både LP och CD) med en kniv. Streams är lite svår att få till på bild. De känns så undflyende på något vis.

Nästa steg var att kombinera musik som på ett eller annat vis känns kopplat till den kniv som är aktuell. I det här fallet tyckte jag jag lyckades tämligen väl. Jan Johanssons klassiska svenska vemod kan väl kombineras med en lika ursvensk Karesuandokniven Pältsa. Eller ja, i den finns ju italienska inslag också. Men även musiken är en fusion med sin kombination av jazz och folkmusik vilket gör att kopplingen känns naturlig.

Sen bara måste ni lyssna på Georg Riedels nedsträngade ståbas i exempelvis Visa från Utanmyra eller Berg-Kirstis polska. Det skall förstås göras via en riktig stereo av god kvalitet och inte någon fjompig “in ear/bud” eller annat modernt påfund.

“…och musik!”

Kniven är fortfarande lika sympatisk som när den anlände. Eller faktiskt lite bättre då pivotskruven behövde justeras en smula både för att ta bort det lilla sidledes glapp som fanns och för att få till rätt gång. Nu är den bara underbar. Vi får om det smekmånadsomdömet får sig en törn varefter kniven används. Men just nu finns inget som tyder på det.

För dagen får den dock spela andrafiol och återfinns i jackfickan. I byxan hittas något annat idag. Något grått gjort i titan. En kniv som tarvar helt annat musik för att det skall matcha!

/ John

Nyhet – Karesuandokniven Pältsa

Det här är faktiskt inte svenska Karesuandoknivens första utflykter i fällknivsland. Jag vet inte exakt hur väl de två första, kallade Nallo och Singi, togs emot eller hur de kändes då jag aldrig testat dem. Men även om handtagsmaterialen var betsad björk så var det något med resten av designen som inte riktigt stämde för mig. Sedan tyckte jag att materialen, särskilt knivstålet inte riktigt var i paritet med priset.

Något nytt och spännande från Karesuandokniven. Till och med lådan är vacker!

Nu gör man emellertid ett nytt försök och det med besked. Att bygga fällknivar är mer komplicerat än att snida till en fastbladare, det vet alla. Därför har man när det gäller själva mekaniken ingått ett samarbete med några som har riktigt mycket rutin på området. Valet föll på Maniagobaserade Fox Knives.

Kniven levereras med ett styck välsytt läderfodral

Resultatet av det samarbetet blev riktigt spännande på flera punkter. En kniv med italiensk “action” genomsyrad av svensk tradition. Det senare kanske är orsaken till att man döpte kniven till Pältsa, sveriges nordligaste högfjäll om inte minnet sviker mig.

Men det är inte bara namnet som är typiskt utan även materialen. Här hittas läder, renhorn, masurbjörk och icke att förglömma svenskt stål. Här har man valt RWL34 från Damasteel. Av det får man ett blad som mäter 75 mm på längden, 20 mm på höjden och är 2,5 mm tjockt. Utmärkta mått, i alla fall på papper. Dessutom har man valt att skrämma upp stålet till lämpliga 61HRC vilket även det låter bra i teorin. Bladet har därtill fått en “skandinavisk” slipning vilket förstås är passande.

Karesuandokniven Pältsa

Men där upphör sedan det traditionella. I vissa avseenden är det är hypermodern kniv som därtill är helt unik! Eller känner ni till någon mer knivmodell på marknaden som är försedd med en back lock men samtidigt är delvis öppen i ryggen samt har ett mellanlägg/en back spacer? Om ni skulle hitta det så kan försöka hitta en som därtill kombinerar mellanlägg i renhorn med skollor i masurbjörk och sedan avrundar allt med en ram i…kolfiber! Jag kan säga att både det rammaterialet* och renhornet är helt nytt för mig. Mycket spännande är det däremot. Utöver det kan tilläggas att handtaget är helt tredimensionellt format.

Sammantaget ger det här en mycket spännande och därtill visuellt attraktiv kniv som jag verkligen ser fram emot att bära och bruka. Särskilt som den är ultralätt. En recension kommer, var så säkra!

/ John

* Jag har knivar som är helt gjorda i kolfiber men ingen som enbart har byggt ramen av det och kombinerat det med träsidor.

Bushcraftfestivalen 2017

I helgen, 25-27 augusti, avverkades 2017 års upplaga av Bushcraftfestivalen. Det var en trevlig tillställning och jag deltog själv för första gången. Flera svenska och ett par utländska utställare kunde besökas. Bland de utländska kunde man notera representanter för Esee Knives som rest från det stora landet i väst för att medverka. Bland de svenska fanns Hultafors, Casström, Knivshop.se och Seved Hjelm. Seved är en knivmakare från min hemkommun, Finspång, som tillverkar riktigt trevliga bruksknivar. Knivshop hade packat ner ett stort urval av sitt lager och det fanns mycket trevligt att känna på och köpa. Jag önskar att min plånbok hade varit större. De hade bland annat tagit med sig en nyhet från Fällkniven nämligen deras Modern Bowie, MB. En fantastisk och rejäl skapelse som väckte stort habegär eller villhöver som man brukar uttrycka det numera.

För de som ville medverka själva så kunde man till exempel lära sig tälja skedar eller spåra i skog och mark. Jonas Landolsi (Jonas Vildmark) höll föredrag och presenterade en världsnyhet. En kniv tillverkad av Karesuandokniven och designad av Jonas Landolsi. Den ser riktigt trevlig ut men jag fick tyvärr inte chansen att känna på den.

Själv lämnade jag festivalen med tre nya knivar: Kershaw Induction, Kershaw Natrix och Esee 5. Alla tre mycket trevliga knivar. Jag kan starkt rekommendera dem. Jag hoppas få möjlighet att besöka festivalen nästa år igen och då med en större plånbok.

Fällkniven MB