Kallt stål

Den där sommaren jag skröt om i förra inlägget lyser nu med sin frånvaro. Igår åskade det så det stod härliga till i de här trakterna och på eftermiddagen kom det hagel i drivor strax söder om stan där jag bor. Från varmt till kallt med andra ord och apropå det skall vi nu tala om kallt stål eller snarare Cold Steel.

Det är ett märke som under de senaste åren gått en smula kräftgång. Fordom var de mycket kända och omtalade inte minst som deras forne VD och grundare Lynn Thompson är en synnerligen färgstark person. De var företaget som populariserade det som ibland kallas “American Tanto” och i begynnelsen var de kända för bland annat enorma fällknivar, större än det mesta på marknaden. Det parades sedan med diverse “Proof Videos” i vilka nämnda Tompson hackade och skar sig igenom allt från betongblock och gummistövlar till hela griskroppar. Allt för att bevisa att just Cold Steel gjorde världens bästa knivar. Åtminstone hävdade de det själva. Sedan kom chefdesigner Andrew Demko in i bilden och uppfann det som kallas “Tri-Ad Lock“. Ofta och framförallt av Cold Steel själva kallat “världens starkaste” fällknivslås. Som vanligt med just jänkare så är allt “världens”-någonting. Ofta utan att resten av världen får vara med och tävla kan väl tilläggas.

Ett av testobjekten är den här fällkniven vid namn Counter Point 1

Men faktum är att det är ett mycket bra lås och bakom alla hyperboler och rena överdrifter i Cold Steels marknadsföring har alltid funnits en del mycket bra produkter. Ofta prisvärda och välgjorda och därtill med en katalog innehållande en del knivar, svärd och andra eggföremål utöver det vanliga. Något som vänder sig både till samlaren och brukaren.

Men för några år sedan drabbades de av samma öde som många andra nuförtiden. De blev uppköpta varpå de upphörde att vara ett företag och blev ett varumärke bland andra. I det här fallet ägda av GSM Outdoors. De äger för övrigt ett femtiotal varumärken och några andra knivmärken som de står bakom är Camillus, Cuda fiskeknivar och SOG. Farhågorna om Cold Steels omedelbara hädangång ventilerades snart men så illa visade det sig inte bli.

En tämligen ny kniv i Cold Steels sortiment är den här kallad Mini Leatherneck

Men frågan om de är i närheten av vad de fordom var är förstås intressant. Hur står det till med såväl innovation som genomförande. Är idéerna fortfarande intresseväckande och matchas de av materialval och tillverkningskvalitet? Sanningen att säga så har deras finare modeller blivit rätt mycket dyrare på senare tid och vissa fall har man nedgraderat material. Men hur står de sig mot förr och mot övrig konkurrens på marknaden?

Det skall jag framöver försöka utröna med hjälp av ett antal knivar av lite varierande slag. Det lär inte bli en heltäckande undersökning men i alla fall en serie nedslag. Resultatet skall ni få ta del av här på Knivskarpt framöver!

/ John

Stekheta nyheter från Al Mar

Al Mar tillhör de där klassiska märkena som kanske är mest kända för vad de gjorde förr. Efter att ha passerat en stormig tid med lite oklara ägarförhållanden gjorde de sedan en comeback med en rad nygamla knivar för några år sedan, närmare bestämt 2020. Då återuppväcktes klassiska modeller som t ex S.E.R.E. Folder som kanske är deras mest kända fällkniv. Men även “fågelfamiljen” med Hawk, Falcon och Eagle fick en genomgång och hittades i båda klassiskt utförande som ultralätt i två olika varianter.

Men även om det var välkommet så saknades det ändå något och det var förstås nyheter och inte minst fastbladare. Något som Al Mar en gång i tiden var mycket kända för. Det enda som fanns i sortimentet var en liten nyckelringskniv. Med jämna mellanrum har det släppts vinkar om att nya knivar var på väg men inte så mycket hände och åren gick.

Nu är det emellertid slut med väntan! Ett flertal nyheter har lanserats och bland dem ingår en del förändringar av befintligt sortiment men även helt nya modeller. Några av dem såg synnerligen sympatiska ut och jag kände att de måste recenseras. 

Al Mar har släppt ett flertal spännande nyheter som är värda att ta en extra titt på!

Först ut är den här kniven kallad Payara 32

Det bör emellertid påpekas att Payara inte är helt ny i Al Mar familjen, snarare nygammal. Det har tidigare funnits en kniv med samma namn och grunddesign. Den var större, tyngre, försedd med en liner lock och blad i VG10. Den var liksom alla andra Al Mar på den tiden tillverkad i Japan.

Därför kan snabbt konstateras att det här är en helt annan typ av kniv. Handtagsmaterialet är nu en fiberförstärkt plast vilket bidrar till att göra kniven till en lättviktare. Den väger endast 85g. Handtaget ger rejält mycket mer fäste än originalet då det är rikligt försett med räfflor för högre friktion. Kanske det till och med är lite för mycket av den varan. Mer om detta vid senare tillfälle. Även om det är tunn kniv så finns det gott om handtag att greppa kring då längden överstiger 12 cm.

Om handtagsmaterialet kan ses som en förenkling så är låset tvärtom mer avancerat. Nu hittas ett lås av “Axis-typ” som i det här utförandet kallas Max Lock. Det är utförandet har mycket starka fjädrar och en distinkt känsla och håller bladet på plats som det skall.

Al Mar Payara 32

Sedan var nya Payara som sagt något mindre än originalet. Siffran 32 i namnet säger något om kniven. I det här fallet att bladet är 3,25 tum långt. Samma logik gäller tacknämligt för alla knivar i Al Mars sortiment. Materialet som används är i det här fallet D2. Det är det mest använda stålet i den nuvarande katalogen men inte det enda. Bladformen är samma tämligen avancerade tanto med en recurve.

Med de här materialen, den låga vikten och det goda fästet så är det här en kniv som kan placeras i samma fack som några kända modeller från exempelvis Spyderco och Benchmade. Ett fack som även inkluderar uppstickare som SRM och QSP bara för att nämna några. Återstår att se hur Payara klarar konkurrensen.

Det här var den första av flera knivar från Al Mar som jag ämnar testa under våren. Nästa kniv blir en mycket intressant fastbladare.

/ John

Nyhet – ANV Knives M25

Nyligen kunde ni läsa en recension av en fällkniv från Tjeckiska ANV Knives här på Knivskarpt. Nu är det dags för en helt annan typ av kniv. En kniv som den uppmärksamme läsaren känner igen från ett tidigare inlägg som faktiskt illustrerades med en bild av sagda kniv.

Lägg därtill att den här är helt ny i ANVs sortiment. Något som inte händer allt för ofta kan väl tilläggas. Med det menar jag att det här är inte är en av alla snabbt hopslängda modeller som annars dominerar delar av marknaden. Istället är det här en en kniv som är framtagen efter en rejäl utvecklingsperiod. 

För övrigt är den utvecklad i samarbete med the 25th Anti-Aircraft Missile Regiment från Strakonice. Det är även från det regementet som kniven fått sitt namn.

En militärkniv med mersmak från Acta non verba Knives

Det märks omedelbart när man greppar den här kniven att den är extremt välkonstruerad och att det ligger mycket eftertanke bakom formgivningen. Balansen är superb och M25 känns helt enkelt väldigt naturlig att greppa och appropå grepp fungerar alla du kan tänka dig, möjligen med undantag av “ishackegrepp” men det finns en anledning till det.

På det viset förhåller det sig med hela kniven, det finns anledningar till det mesta vilket konkret innebär att den gömmer små finesser här och var trots sitt till synes enkla yttre.

ANV Knives M25

Även materialen är av yttersta kvalitet. Handtaget är gjort av ett par massiva stycken Micarta som frästs och försetts med ett mönster som ger mycket gott fäste. De är sedan skruvade på plats med ett par stadiga rostfria skruvar.

I bladet hittas svenskt stål i form av Sleipner. Det är 3,5 mm tjockt i det här fallet. Det är sedan täckt med ett lager DLC som både skyddar mot korrosion och minskar reflexer. Det är trots allt en äkta militärkniv. Det märks även på formatet. Den här kniven är till för att bäras. Längden är modesta tjugofyra centimeter varav bladet mäter elva centimeter. Vikten är mer än godkända 145 gram.

Till det kommer fodralet som för övrigt är tillverkat av Kydex och försett med “Molle”-kompatibla fästen. Det vill säga de passar på stridsselar. Men det medför att kniven är flexibel och kan bäras lite hur som helst på ryggsäckar, avlastningsbälten, skärp etc.

Jag kan säga att jag föll direkt för den här kniven. Den utstrålar kompetens och är av ett format som jag kan tänkas bära på vare sig jag vandrar eller är utomhus på annat sätt.

/ John

Nyhet – Karesuandokniven Pältsa

Det här är faktiskt inte svenska Karesuandoknivens första utflykter i fällknivsland. Jag vet inte exakt hur väl de två första, kallade Nallo och Singi, togs emot eller hur de kändes då jag aldrig testat dem. Men även om handtagsmaterialen var betsad björk så var det något med resten av designen som inte riktigt stämde för mig. Sedan tyckte jag att materialen, särskilt knivstålet inte riktigt var i paritet med priset.

Något nytt och spännande från Karesuandokniven. Till och med lådan är vacker!

Nu gör man emellertid ett nytt försök och det med besked. Att bygga fällknivar är mer komplicerat än att snida till en fastbladare, det vet alla. Därför har man när det gäller själva mekaniken ingått ett samarbete med några som har riktigt mycket rutin på området. Valet föll på Maniagobaserade Fox Knives.

Kniven levereras med ett styck välsytt läderfodral

Resultatet av det samarbetet blev riktigt spännande på flera punkter. En kniv med italiensk “action” genomsyrad av svensk tradition. Det senare kanske är orsaken till att man döpte kniven till Pältsa, sveriges nordligaste högfjäll om inte minnet sviker mig.

Men det är inte bara namnet som är typiskt utan även materialen. Här hittas läder, renhorn, masurbjörk och icke att förglömma svenskt stål. Här har man valt RWL34 från Damasteel. Av det får man ett blad som mäter 75 mm på längden, 20 mm på höjden och är 2,5 mm tjockt. Utmärkta mått, i alla fall på papper. Dessutom har man valt att skrämma upp stålet till lämpliga 61HRC vilket även det låter bra i teorin. Bladet har därtill fått en “skandinavisk” slipning vilket förstås är passande.

Karesuandokniven Pältsa

Men där upphör sedan det traditionella. I vissa avseenden är det är hypermodern kniv som därtill är helt unik! Eller känner ni till någon mer knivmodell på marknaden som är försedd med en back lock men samtidigt är delvis öppen i ryggen samt har ett mellanlägg/en back spacer? Om ni skulle hitta det så kan försöka hitta en som därtill kombinerar mellanlägg i renhorn med skollor i masurbjörk och sedan avrundar allt med en ram i…kolfiber! Jag kan säga att både det rammaterialet* och renhornet är helt nytt för mig. Mycket spännande är det däremot. Utöver det kan tilläggas att handtaget är helt tredimensionellt format.

Sammantaget ger det här en mycket spännande och därtill visuellt attraktiv kniv som jag verkligen ser fram emot att bära och bruka. Särskilt som den är ultralätt. En recension kommer, var så säkra!

/ John

* Jag har knivar som är helt gjorda i kolfiber men ingen som enbart har byggt ramen av det och kombinerat det med träsidor.

Nyhet, Condor TK Terrachete

Eftersom jag sedan tidigare inte äger någon machete blev den här modellen från Condor Tool & Knife omedelbart den största kniven i samlingen. Sedan kan det alltid diskuteras om en machete är en kniv eller inte. Men ett eggredskap är det hur som haver. Därtill ofta ett mycket effektivt sådant. Dessutom har den här specifika modellen en del knivlika egenskaper, men mer om det vid annat tillfälle.

Modellen kallas Terrachete och går därmed mycket väl ihop med den av mig tidigare recenserade bushcraftkniven Terrasaur. Förutom namnet återfinns likheter dem emellan vad gäller handtagsmaterial samt stål. Designern som är ansvarig för båda är Joe Flowers.

Min första Machete  

Många av Condors knivar är gjorda i kolstål och det är även Terrachete, 1075 är beteckningen i det här fallet. Ett för ändamålet utmärkt material då man till ett så här långt blad och med det här användningsområdet behöver något som både klarar smällar och som fjädrar bra. Därför är även en härdning som är relativt mjuk att föredra. Machetes behöver heller inte vara rakbladsvassa för att skära väl. Mycket av kraften i huggen kommer från att bladet är relativt tunt, 3 mm mäter den här.

Längden på Terrachete är strax under 53 cm och av det utgör bladet 37 cm. Vikten är 720 g. Handtaget är gjort av termoplast i form av polypropylen. Ett enkelt men hållbart material som jag hoppas tar bort lite av de vibrationer som uppstår när man jobbar med den här typen av kniv. Personligen har jag ingen erfarenhet av just machetes måste tillstås men de är rätt lika en svensk sly/röjkniv och sådana har jag använt många gånger så jag misstänker att känslan är snarlik.

Condor TK Terrachete designad av Joe Flowers

Sedan har den här macheten en liten finess i att den har en bit högre och vassare egg närmare handtaget och balanspunkten för detaljarbete så den även kan användas som kniv om så tarvas. Det intrycket förstärks av att den levereras med ett stadigt fodral gjort i samma material som handtaget och försett med läderhänge för att bäras i ett bälte. Det återstår att se huruvida jag kommer att nyttja den finessen.

Överlag en spännande och intressant bekantskap som jag ser fram emot att testa och recensera!

/ John

Knivskarpt, en bladvändare!

Först övervägde jag något slags nyårskrönika. Det är ju rätt och riktigt vid den här tiden. Men jag ämnar nog inte dröja mig kvar alltför mycket vid det gångna året utan snarare blicka framåt. Inte minst som det går att konstatera att 2023 blev ett omväxlande och bitvis omtumlande år. I världen hände det mycket, mest elände dessvärre och understundom kan det då vara på sin plats att stanna upp och kanske fokusera på det som kan påverkas och den lilla världen som ligger närmare den egna personen. Det är ett sätt att behålla både perspektiven och sinnesron. 

I den sfären hittas bland annat aktiviteter som kan innefatta allt från matlagning med familj och goda vänner till friluftsliv med jakt, fiske, camping, vandring eller vad det nu kan vara. Där ryms även arbete och fritid i en vidare bemärkelse och i allt det behövs alltid en bra kniv. Ja eller flera om man skall vara noga. Ett faktum vi tog fasta på hemma då nyårsafton mestadels bestod av matlagning. 

En utmärkt knivnyhet för alla former av friluftsliv, M25 från tjeckiska ANV Knives

Men om vi fortsätt på spåret om knivar så kan det konstateras att dylika finns det gott om och fler blev det under det gångna året. Som jag både skrivit och sagt på flera olika ställen är det en bra tid att vara knivintresserad i. Antal märken på marknaden har gått från några få etablerade ackompanjerade av ett antal mindre till att formligen explodera de senare åren. Det finns inget som tyder på att den trenden skall avta inom den närmsta tiden. Det är min framtidsspaning. Ett antal spännande sådana finns dessutom representerade här på Knivshop. När jag tänker efter är ämnet värdigt ett eget blogginlägg. 

Vill man ha riktigt doningar för trippen in i vildmarken eller bara till hörnet av en igenvuxen trädgård så kanske den här saken från Condor TK vara något. Jag återkommer men en recension!

En annan positiv trend verkar vara att fler har blivit intresserade av knivar. Något jag märker inte minst på det gensvar jag får från bloggar, Facebook och Instagram. Av den växande kakan finns det fler som vill ha en bit. Det är kanske därför antalet märket ökat så dramatiskt.

Inte mig emot då mycket av det som släppts också blivit bättre sett till kvalitet. En del av den utvecklingen har drivits fram av en handfull märken som visat vad som är möjligt även i de prisklasserna som inte tillhör de allra högsta. 

Vad gäller kvalitet så har en del knivar fått uppgraderingar som t ex den här kniven, Spyderco Tenacious som numera finns i lyxversion

Därför är det med mycket hopp och stor tillförsikt jag ser fram emot ytterligare ett Knivskarpt år. Sen tror jag mig veta att det kommer att hända en del här på bloggen liksom på hemsidan i stort. Det är ett förändringsarbete som jag ser fram emot och gärna delar med er kära läsare! 

Väl mött i etern och runt hörnet. Nu kör vi så det ryker!

/ John 

En vecka in i oktober

Jag tillhör de där som förnekar hösten in i det längsta. I år har jag fått hjälp av den osedvanligt varma september. Det är enklare att leva i vanföreställningar när det varit varmare nu än under högsommaren. Det ena värmerekordet efter det andra rapporteras från både Europa och Sverige och jag badar fortfarande! Då menar jag inte vinterbad utan att sommarens badsäsong förlängts. Nu var det ett par dagar sedan och vädret lite mer ostadigt så det har förmodligen hunnit bli lite svalare, men ändå. Dessutom går jag i sandaler utan strumpor vilket en kollega påpassligt noterade idag.

Årstiden gör även att man blir mindre svettig när man kastar kniv vilket även det är positivt. Och några knott och mygg finns inte. Det är det positiva med årstiden, i övrigt gillar jag inte mörkret som är på väg. Det sänker sig över såväl nejden som sinnet. 

Knivkastning är en höstaktivitet för mig eller snarare en åretruntaktivitet om jag skall vara ärlig

Men hösttider är även knivanvändartider i ett bredare perspektiv. I höstmörkret kan man dra sig inomhus och laga mat till exempel och då behövs goda knivar. Använder man dem inte själv är de utmärkta gåvor till dem som gör det. Så kika gärna på några av de utmärkta köksknivar du hittar här på Knivshop.se!

Även den som inte är jägare kan tjäna på att gå upp i ottan ibland. Här soluppgång vid Kronobergs slottsruin. Kniven är den eminenta Lionsteel ROK.

För den som är friluftsentusiast erbjuder säsongen allt från svampjakt till älgletande eller varför inte en fisketur? Oavsett vilket eller om det bara är en campingtur som är aktuell är en god kniv ett måste. Eller varför inte flera? Ett set är en tillgång vid både slakt och rensade av fisk. 

Av det skälet är det snart dags för recensioner ett par olika knivar för de ändamålen här på bloggen. Från Cudabrand kommer till exempel ett omfattande sortiment för fiskaren och för den som söker knivar extra lämpade för utomhusmatlagning finns dylika alternativ från Satake. Ett svenskt märke med Japansk-klingande namn. 

Vidare fortsätter jag att titta närmare på ett antal fällknivar för vardagsbruk från diverse olika märken, däribland QSP, Camillus och Lionsteel

Så vi synes under hösten!

/ John

Ännu en nyhet från QSP!

Förra inlägget kallat “Sommarnheter från QSP!” mer än antyder att det skulle vara mer än en. Därför presenterar jag nu en kniv döpt till Kestrel, eller tornfalk som det blir på svenska. QSP följer sin vana att döpa de flesta av sina knivmodeller efter fåglar även om den förra jag presenterade fick heta svärdfisk. Sist jag kollade var de inte särskilt bra på att flyga, åtminstone inte några längre sträckor.

Jag vet inte om den här kniven är smäcker nog för att leva upp till sitt namne. Men snygg är den trots allt. Det var faktiskt det eller mer exakt proportionerna på clip point-bladet som gjorde att jag tittade en gång till.

QSP Kestrel

Först intrycket av kniven är att den är mycket välgjord, som det mesta som kommer från QSP. Q:et i namnet står för “Quality” och det lever de upp till i det här fallet. Här är det understruket av ett handtag gjort av mycket fin Micarta, ett blad med svenskt stål och accentuerat av sympatiskt handhavande. Kniven är både lätt att öppna och stänga.

Det är några av mina första eller snarare andra intryck. Mitt första var att kniven är mindre än jag fått för mig. Som ofta räcker det inte för mig att läsa mått. Jag får lik förbaskat en uppfattning som inte alltid stämmer. Trots allt står det tydligt på hemsidan att kniven endast är 17,5 cm lång utfälld med ett blad på 73 mm.

Utöver det som syns här får man på köpet också ett fint clip i titan och keramiska kullager. Överlag en mycket fin liten kniv som jag har all anledning att återkomma till!

/ J

Sommarnyheter från QSP!

Och plötsligt så exploderade märket QSP med en rad nya modeller. Något som jag kände att jag var tvungen att undersöka med åtminstone några axplock. Först ut blev den här modellen kallad Swordfish.

Det först intrycket både på bild och i verkligheten är att det är en något större och “elakare” version av Penguin och då särskilt den största kniven i den serien med tillägget “Plus”.

QSP Swordfish

Orsaken till att den ser en smula mer aggressiv ut är formen på bladet. Det handlar fortfarande om en rak egg men det finns lite mer av den samtidigt som bladet är påtagligt mycket spetsigare och att den svängda delen av ryggen på bladet gör att det här mer ser ut som en Wharncliffe än en Sheepsfoot om man uttrycker det så.

För den som söker en rak egg med distinkt spets kan Swordfish vara ett alternativ. Särskilt som du på köpet för ett button lock och ett wire-clip

Längden på bladet är 9,2 cm och höjden är 2,8 vilket ger trevliga proportioner så där har man lyckats. Tjockleken hålls till väl valda 3 mm och stålet som använts är svenskt 14C28N från Sandvik.

Handtaget kan fås i en rad olika material och just det här är tvåfärgad G10. Det funkar på en brukskniv tänkte jag. Önskas en mer sober eller diskret färgställning finns exempelvis brun eller grön Micarta att tillgå. Formen på greppet är annars likt det på ovan nämnda Penguin men lite mer format. I och med att det även är längre får man plats med en liten “näbb” mot slutet och handtaget sväller även lite på höjden vid mitten. Sammantaget ett bra handtag vad det verkar.

Kniven kan sedan öppnas på en rad olika vis. Dels finns såväl en flipperfena som tumknoppar men sedan kan knivbladet även trollas fram genom att släppa låset. Där hittas nämligen en nyhet för QSPs räkning. De har på den här kniven valt ett “button” eller “plunge” lock som det också kallas.

Paketet avrundas sedan med ett riktigt bra wire-clip. Inte dumt alls må jag säga.

Så om du sökte en större, kurvigare men samtidigt mer framfusig version av Penguin fast med ett button lock så är Swordfish något för dig.

/ J

Cuda Brand

Det är inte varje dag man stöter på ett nytt knivmärke. Men här har jag förmånen att presentera Cuda Brand. Egentligen är inte varumärket helt nytt på marknaden även om det är det för mig och såvitt jag vet för Sverige. Sedan ligger inriktningen på deras produkter egentligen en smula vid sidan av vad jag i vanliga fall använder. Möjligen är det därför jag missat det. Fokus ligger nämligen på knivar och andra prylar för fiske!

Det är med det i åtanke som det här setet med knivar skall betraktas. Men även för den som inte fiskar kan det vara en bra uppsättning för hanterande av t ex kött och en del utomhusmatlagning tänkte jag. Sedan förekommer fisk förstås i matlagningen hemma och då är inte minst en bra filékniv alltid ett välkommet inslag. 

Cuda Brand, döpt efter gäddans snabbare look a like

De första intrycken var synnerligen positiva då knivarna var mer välgjorda än jag förväntat mig. Handtagen är välformade och känns vid en första besiktning bekväma att hålla i och hantera. Återstår att se hur ergonomin artar sig när man faktiskt använder knivarna. Men grundförutsättningarna finns där onekligen. En kombination av god form med en frikostig fördjupning för pekfingret jämte en materialkombination bestående av plast och gummi ger gott fäste. 

Sedan trycker Cuda Brand på in sin reklam att knivarna är full-tånge och att de är “Titanium Bonded”, vad de nu menar med det sistnämnda. Men det avser stålet som i grund och botten är ett tämligen enkelt tyskt 1.4116. Ett stål som dock används mycket i köksknivssammanhang och som är känt för att vara mycket rosttrögt. En egenskap som trumfar rätt mycket när det kommer till det tänkta användningsområdet i närheten av vatten och särskilt salt sådant. 

Setet består av fyra knivar som levereras med en liten fältslip och ett nylonfodral

Det här är ett set som inkluderar fyra knivar samt en fältslipare. Knivarna är fördelade på en liten “Bait knife” tänkt för förberedelser och beredning av bete. Sedan hittas i väskan även en filékniv samt en urbeningskniv. Det var särskilt den senare som fick mig att tänka att setet går att använda till mer än enbart fisk. Kitet avslutas med en kraftigare kniv med grövre nacke som därtill är sågtandad. Den är tänkt till tuffare uppgifter som att t ex kapa rep och nät jämte att såga halvfruset bete med. Så även om den ser ut som en brödsåg är det definitivt inte en sådan. 

Knivarna känns vid första påseende välgjorda och funktionella

Sammantaget måste jag säga att jag tror på den här uppsättningen knivar från Cuda Brand. Särskilt som både den medföljande väskan och knivarna känns gedigna. Det skall bli roligt att testa dem framöver. Därtill kan väl tilläggas att jag troligen måste inkludera valda delar av släkten i utvärderingen. Där hittas nämligen några riktiga storfiskare. 

/ John

Mer CRKT!

Sådan far sådan son heter det ju. Och vad har det med den här kniven att göra undrar kanske vän av ordning?

Sambandet är faktiskt inte särskilt långsökt. Den här tämligen nya kniven från CRKT är nämligen designad av Ken Onion. Men inte den mycket kända Ken Onion som ligger bakom den nyligen presenterade “Jake” utan hans son. Ken “Kenny” Onion Jr! Nu börjar det likna löksoppa.

CRKT Bamboozled

Så junior följer i sin fars fotspår och det här är om inte hans debut i knivvärlden så åtminstone det första samarbetet med någon större knivtillverkare och i det här fallet Columbia River Knife and Tool som namnet lyder utskrivet. Namnet på den här skapelsen är Bamboozled.

Kniven föll mig genast på läppen vad gäller utseende. Den såg i mina ögon tämligen sofistikerad ut. Mjuka, harmoniska linjer, inte alltför stor men utan att vara extremt liten heller. I siffror innebär det en längd på strax under tjugo centimeter utfälld och en bladlängd på åtta och en halv centimeter. Inte någon minatyr som sagt men ändå åt “fickknivshållet” á la “gentlemen style”. En för företaget sofistikerad modell för EDC-bruk tänkte jag mig.

I materialväg hittas D2-stål i bladet och i handtaget ett bolster av stål och skollor i G10. Låser gör kniven med en liner lock och kniven har ett clip som dock inte kan flyttas. Som synes öppnas kniven med en flipper men något som överraskade mig, mest beroende på att jag inte läst på ordentligt, var att kniven är fjäderassisterad. Något som jag inte är lika allergisk emot som de flesta andra kniventusiaster. Vanligen skall väl tilläggas. I det här fallet är jag det av en mycket specifik orsak som jag ämnar återkomma till i kommande recension av kniven.

Överlag är de första intrycken av den här kniven positiva och så länge den inte gör bort sig helt bör det avspeglas i ett omdöme. Men man vet aldrig innan man lärt känna en kniv och dess egenheter.

/ J

QSP Osprey

De som läser vad jag skriver i olika fora kanske har noterat att jag är en tämligen stor anhängare av märket QSPOm inte  kan intygas att så är fallet. Ni har inte misstagit er på något vis.

Orsaken står att finna i att de har ett brett sortiment och håller konsekvent god kvalitet till priser som inte är avskräckande. Därtill har de på senare tid även utvidgat katalogen till att även omfatta ett par lyxmodeller. I huvudsak gör de förvisso synnerligen praktiska och användbara EDC-knivar i olika varianter även om de på sistone släppt en monstruös kniv kallad Rhino som vid sidan av någon gammal modell får stå för det extravaganta.

Men den här kniven är hittas på den andra sidan spektrat. Här har ni en rejäl, enkel, välkonstruerad EDC-kniv. Inget extremt men det mesta förefaller vara mycket väl genomfört. 

QSP Osprey, här i sällskap med den lilla fastbladaren Canary

Modellen kallas som ni redan sett för “Osprey“, fiskgjuse på svenska. En fågel som är tämligen ovanlig för det mesta men inte där jag växte upp nära en sjö i Småland. Där fanns ett flertal häckande par så jag såg dem faktiskt nästan dagligen.

Kniven är nästan lika smäckert byggd som sin namne. Det är en kniv som i det här fallet fått fjäderdräkt i blå Micarta. Gillar man inte blått finns även brunt och grönt att välja emellan. Utöver det inte mindre än ytterligare åtta varianter inluderande mässing, koppar och kolfiber i ett par olika färgkombinationer.

Bladstålet är 14C28N och bladlängden hamnar precis över åtta centimeter med en tjocklek på tre millimeter. Väldigt förnuftigt blad med andra ord. Särskilt som det är en drop point. Inget extravagant med andra ord men väl fungerande. Särskilt som fabrikseggen var god.

Tänk er den här kniven som en QSP Penguin fast med flipper-öppning och drop point-blad istället. Tilläggas kan att bladet löper på kullager, låset är en liner lock och att kniven har ett flyttbart wire-clip.

Kniven kommer att recenseras vid senare tillfälle!

/ John

Nyhet – CRKT Pilar IV

Den stora frågan är om succén kommer att fortsätta? De första intrycken ger vid handen att det finns stora chanser till det. Det jag talar om är den “sannsaga” som är CRKT Pilar. De var inte först med att försöka krama ut det mesta ur en specifik modell genom att låta den yngla av sig men de har gjort det mycket bra.

Det började med en båt. Eller snarare en kniv döpt efter Hemingways fiskebåt signerad den danske virtuosen Jesper Voxnaes. I begynnelsen var en tämligen liten kniv helt i stål försedd med frame lock och ett tumhål i bladet. Stålet var som vanligt hos CRKT, 8Cr13MoV. Knivköpare i allmänhet och älskare av Voxnaes i synnerhet uppskattade den lille gynnaren men ville ha mer. Mer som i större! Och ja, gärna med ett annat stål i bladet.

Ur den önskan föddes Pilar II som var större, helt i stål med samma frame lock och enkla stål. Dock hade öppningshålet i bladet kompletterats med en flipper. Formatet gjorde att den kallades “Pilarge” trots att bladlängden endast ökats med ca 6 mm. Lite senare kompletterades på allmän begäran med en version med en sida i G10 samt D2-stål. Det som är exklusivt hos CRKT är standard hos de flesta andra märken kan vi konstatera.

Pilar II följdes upp av Pilar III och G10-sidan hade nu permanentats liksom det något större formatet. Eller rättare sagt hade bladet ökat ytterligare i längd från 6,7 till 7,5 cm. På köpet hade bladet även blivit spetsigare.Något förvirrande finns den både i utförande med blad i 8Cr-stål och D2.

CRKT Pilar IV

Nu skriver vi 2023 och det var dags för Pilar IV Det är samma koncept med några förbättringar. Bladformen har ändrats till en clip point, vilket möjligen kan diskuteras huruvida det är en förbättring eftersom det är beroende av tycke och smak. Jag anser att det är ett kliv upp då jag uppskattar en spets på mina EDC-knivar. Kniven har även blivit ytterligare en smula större. Bladet har nu sträckt på sig från strax över 7,5 cm till ståtliga 7,85 cm vilket ger en totallängd på 18,6 cm. Sedan är stålet enbart D2 och för att markera att det är en senare generation har den fått behålla sin back spacer i mässing.

En annan detalj som kom redan på förra versionen var kullagren som gör den här kniven extremt lättöppnad. Överlag ger allt detta en intressant kniv som jag ämnar recensera så snart det är möjligt. För den som inte kan bärga sig finns den emellertid att köpa här på Knivshop.se redan nu!

/ John

CRKT Jake

Löften är till för att hållas. I enlighet med det vill jag presentera CRKT Jake för er! Kniven är designad av ingen mindre än den hawaiianska knivmakaren/designern Ken Onion. 

Vid sidan av sina customknivar var han var från början kraftigt involverad med Kershaw men gick senare över till CRKT. Resultatet av det kan lätt spåras för den som kan sin moderna fällknivshistoria. Lite retsamt kan man kanske säga att Onion ibland gör samma modell om och om igen. Åtminstone gäller det delar av hans produktion. Som exempel kan den här kniven tjäna. Först gjorde han den eminenta Blur för Kershaw. Men efter att ha bytt företag kom sedan CRKT Shenanigan som är mest lik, sedan kom Prowess följt av modellerna Hi Jinx och nu Jake. Släktskapet är inte helt svårt att spåra. 

Ken Onion står bakom både Kershaw Blur och CRKT Jake, vilket framgår tämligen tydligt om de läggs sida vid sida

Fördelen med det förfarandet är att eftersom originalet var mycket bra och en av mina favorit-EDC-knivar alla kategorier så kan en inkrementell utveckling vara av godo i det här fallet. Förlagan dras nämligen med någon detalj som jag inte är helt förtjust i som en recurve/s-formad egg och något som många andra entusiaster inte uppskattar i form av assisterad öppning. Vad gäller de bitarna är Jake en helt annan kniv. Särskilt som den är flipperöppnad och är försedd med kullager som ersättning för originalets tumknoppar. 

Förutom likheterna vad gäller utseende delar de egenskaperna att de har handtag i aluminium med paneler infällda i sidorna för bättre fäste. På Jake har det guldbrunanodiserade handtaget fått sidor i tämligen sträv G10. 

CRKT Jake, ny för 2023 men finns redan nu att köpa här på Knivshop”

Vad den mer delar med originalet är den eminenta handtagsformen. Den är bekväm i hand och jag vågar sträcka mig till att ergonomin är god redan innan jag arbetat ordentligt med den. Mjuka former med väl avvägda dimensioner borgar för det. Dessutom känns den aningen tjockare än ursprungsmodellen. 

Bladet är en drop point även om det närmar sig ett rakt blad i formen med en rygg som endast svagt sluttar nedåt. Materialet är Sandvik 12C27 och bladet är helt flatslipad. Finishen är blästrad och borstad vilket ger bladet en mörkgrå ton. 

I övrigt kan sägas om kniven att den känns anmärkningsvärt lätt och välbalanserad. Mycket goda första intryck  med andra ord även om några små detaljer finns att anmärka på även inledningsvis. Jag ämnar återkomma till dem senare. 

Specifikationer

  • Längd utfälld: 202 mm
  • Längd hopfälld: 117 mm
  • Vikt: 108 g
  • Bladlängd: 85 mm
  • Godstjocklek: mm
  • Bladstål: 12C27
  • Handtag: Aluminium/G10
  • Lås: Liner lock

/ John

CRKT 2023

Det var inte igår eller ens i förrgår förresten! Vad då? Som jag tittade en gång till på knivar från CRKT eller Columbia River Knives and Tools som hela namnet lyder. Anledningen är både enkel och komplicerad på samma gång. De har gjort sig kända för att vara märket som ofta har intressanta knivmodeller framtagna i samarbete med både kända och mindre kända knivdesigners. De har även experimenterat med en del intressanta lås och öppningsmekanismer under åren. Så långt har jag inga invändningar, snarare tvärtom!

Men så var det själva genomförandet. På den fronten har resultatet inte alltid varit lika framstående dessvärre. Något jag har personlig erfarenhet av. Ibland är det bra, ibland mindre bra. Det handlar både om tillverkningskvalitet men framför allt om de använda materialen. Alltför många på pappret relativt fina modeller har stupat på tjocka stålhandtag med därtill hörande höga vikt och usla balans, alltför enkla plastbussningar och framförallt simpelt bladstål. I princip har de gjort varenda kniv de sista åren i 8Cr13MoV. Missförstå mig rätt nu, det stålet är inte dåligt som en del entusiaster vill göra gällande. Men det här heller inget som skall hittas på knivar som kostar bortåt tusenlappen. 

CRKT Jake designad av Ken Onion är en av nyheterna för 2023

För problemet är att tiden sprungit ifrån de märken som inte följer med strömmen när det kommer till de här bitarna. Anledningen stavas “Civivi/Sencut, QSP, Bestechman, SRM” m fl. De har visat att det inte finns någon anledning att försöka ta genvägar ens i de lägre prisklasserna utan att det mer handlar om att göra rätt val och du kan fortfarande åstadkomma en kvalitetsprodukt. Ursäkten att de är kinesiska märken och CRKT inte är det håller inte då de också är tillverkade där. Detsamma kan för övrigt sägas om ett flertal andra amerikanska märken också.  

Men nu till det positiva! CRKT har nämligen gjort det som så många knivintresserade velat se i många år. De har börjat byta ut en del av materialen. Inte i någon våldsamt snabb takt men ändå. Det innebär att det nu hittas D2 i några blad. Ett stål som förvisso inte är särskilt exklusivt men ändå ett för det mesta dugligt sådant. I några andra har man börjat stoppa i Sandvikstål. Inte det mer moderna 14C28N utan man nöjer sig med det äldre och troligen billigare 12C28. Men återigen, ett fall framåt. 

Av det skälet och det faktum att det kommit några, enligt mig, intressanta nyheter för i år kommer jag att i relativt rask takt presentera några olika modeller. Tre närmare bestämt och en av dem är förstås kniven ovan kallad “Jake“, designad av mästaren Ken Onion. 

Recensioner följer så snart de är tillräckligt använda. 

/ John

Ny kniv – Satake Kuro Mori

Dags för presentation av ytterligare en ny kökskniv och därtill en tämligen unik sådan. Nej, den är inte speciellt inriktad mot fisk eller kött, inte grönsaker eller frukt. I det här fallet är det istället en kniv som är uttalat gjord för att riktas mot “Outdoor cooking” eller utomhusmatlagning i alla dess former. Vare sig det sker vid grillen, ute i skogen eller på en camping. Serien kallas “Kuro” och den här kniven har fått namnet Mori och kommer från Satake.

Här käns det dock som det är på plats med en förklaring. “Satake” ger nämligen rätt många träffar om du söker på namnet. Särskilt som Google numera förstört alla sökningar med drösvis med annonser och butiker på förstasidan. I det här fallet massor av sidor som säljer köksutrustning. En av träffarna som dyker upp är Satake Cutlery med hemvist i Seki, Japan. Den här kniven är dock inte från dem!

Kniven levereras i en elegant trälåda

Eftersom kniven riktar sig mot utomhusbruk så kommer den med fodral

Det som är aktuellt är istället svenska Vikingsuns eget husmärke som också heter Satake. De talar på sin hemsida om att designavdelningen återfinns i Stockholm. Men influenserna är uppenbarligen japanska, något de också uppger. Det är emellertid här det för mig blir lite oklart varifrån den här kniven faktiskt kommer. Låt mig förklara.

Jag har nämligen en något äldre kniv från det här märket, en Santoku ur deras “No Vac”-serie med trähandtag. Den är stämplad “High Carbon Stainless Steel” och “Japan”. Då får man anta att den är tillverkad där. Länge trodde jag faktiskt att kniven var (helt) japansk.

Den här nya kniven är emellertid inte stämplad med någonting förutom namnet men på en medföljande lapp står att läsa att stålet är “Chrome, kolstål och VG 10 stål” (Sic!). Det för oneklingen tankarna till just den uppåtgående solens land. Jag återkommer till varför. För att göra en entusiast förvirrad står vidare att kniven har “skaftände och bolster av 18/8 stål”. Kniven ser emellertid ut att vara helsmidd och den inte bara uppges vara det utan dessutom gjord för hand om man får tro säljtexterna.

För att sedan totalt blanda bort korten står att läsa på hemsidan att materialet i kniven är 5Cr15MoV-stål, (felskrivet som 5CR15MOV) samt “också benämnt 1.4116-stål” .

Nu har man således nämnt inte mindre än 6 olika beteckningar på stål! Dessutom stål från olika länder och med olika egenskaper. Låt mig försöka bena ut det något.

Den medföljande informationen gör en kniventusiast som mig konfunderad

“Chrome” kan möjligen ha missförståtts av den som skrev texten och syfta till att det ingår i 5Cr15-stålet. Det stålet nämns dock inte på lappen och det är verklingen INTE ett kolstål vilket nämns i samma mening. Tvärtom är det ett stål som är extremt rosttrögt men inte håller skärpan särskilt väl eftersom det inte går härda till några högre höjder. Som de flesta läsare vet är kolstål allt annat än rostfritt men går att få mycket hårt om man så önskar. Nu kanske de första oklarheterna börjar lösa sig.

Nästa omnämnande av stål är dock knepigare att tolka men det var det som ledde tankarna till Japan. G:et i VG 10 står för “Gold” för övrigt. Det syftar till egenskaperna att vara både hårt som kolstål men ändå rostfritt. Egenskaper värda just guld när stålet uppfanns för ca sextio år sedan av det japanska företaget Takefu Special Steel. Det är ett rostfritt stål med något högre kolhalt än många andra och därtill inslag av vanadium vilket V:et står för.

Så, materialet skulle kunna vara VG10* vilket kan räknas som ett “high carbon“-stål då det har närmare 1% kol vilket är över minimikravet för att räknas dit bland rostfria stål. Det skall dock inte förväxlas med kolstål eller “carbon steel“.

Men i så fall kan inte bolster och ändknapp vara av 18/8-stål. Då måste kniven i så fall ha ett laminerat blad eftersom kniven sägs vara helsmidd. Men det står det inget om. Ståltypen som tillhör den mest använda gruppen av alla rostfria stål, sk austenitiskt stål. I köksvärlden hittas de vanligen i grytor kan väl tilläggas. Det är ett stål med mycket mycket låg kolhalt, under 0,05%. Med andra ord raka motsatsen till ett “high carbon“.

Framförallt finns mycket få likheter mellan VG10 och 5Cr15MoV som är ett kinesiskt stål! Förutom att det kommer från ett annat land skulle japanska företag ALDRIG befatta sig med material från Kina av flera olika skäl. De flesta har med stolthet att göra.

Sen förstår jag inte varför man säger att det också är benämnt 1.4116. Det är det inte alls! Även om båda är stål med ungefär samma kolhalt, 0,45-0,55% och liknande kemisk komposition så är de inte identiska och 1.4116 tillverkas av bland andra Krupp och är således ett tyskt stål. Det benämns däremot ibland X50CrMoV (DIN-standard) när det hittas i knivar från t ex Victorinox. Det används även av många kända tyska kockknivsmärken som Zwilling och Wüsthof. Där föredrar man generellt lite mjukare stål än vad man gör i Japan.

Satake Kuri Mori

Hos Satake Kuro Mori hittas dock en likhet med de schweiziska och tyska knivarna då man på hemsidan uppger att hårdheten är så låg som 54-56 HRC. Det är riktigt mjukt oavsett vilket material den är gjord av. Om man nu inte skall tro den medföljande lappen då som istället anger hårdheten till 58HRC. Det skulle i så fall vara på gränsen till vad man kan åstadkomma med de enklare stålen som nämnts. Även det en smula förvirrande.

Det bör även påpekas att det inte är några exklusiva stål utan är enkla och därmed tämligen billiga material som främst används av tre skäl. För tillverkarna ligger de lågt i pris och är lätta att bearbeta vilket spar tid och därmed pengar. För användaren är de förbaskat rosttröga. Ett ok stål för hemmakocken men inget för finare knivar för att vara ärlig. Så de är inget att skryta med av den orsaken.

Nu kan jag förlåta Satake för det om det är valt utifrån knivens tänkta användningsområde, utomhus under varierande förhållande där den kanske utsätts för mycket fukt. Därtill kan det tänkas att man inte är helt rädd om den som man är med en japansk sashimi-kniv och att den kanske kommer att stöta på ben när man t ex klyver en kyckling. 5Cr-stål torde pga sina egenskaper har mindre tendens till att flisa sig jämfört med hårdare stål. Men allt det återstår att se. Jag förutspår emellertid mycket slipande. Det i sin tur borde vara lätt.

Kuro Mori levereras i en exklusiv trälåda med sotat utseende och en saia eller snarare ett läderfodral som kan bäras i bältet. Det är gjort i konstläder men med duglig finish.

Kniven i sig känns en smula märklig då den ser ut som en hybrid mellan en kinesisk kockkniv, en köttyxa och en japansk Santoku. Ett uttryck som förstärks av det förlängda handtaget. Möjligen skulle man kunna kalla den för en “Western Deba” eftersom den tillika är tung. Med den här höjden på bladet väger kniven in på kring 318 gram vilket är mycket för en kökskniv med ett 195 mm långt blad. Nu uppger man förvisso på hemsidan att vikten skulle vara hela 376 g och med saia 484 g. Det stämmer tack och lov inte.

Jag ämnar återkomma till den här kniven med nya uppgifter kring vilket material kniven faktisk är gjord av, hur den är tillverkad och vart. Min gissning lutar åt det kinesiska “bokstavsstålet”, att den är maskintillverkad och att upphovslandet troligen är Kina för just den här modellen. Förhoppningvis kan det redas ut efter kontakt med Vikingsun. De har nämligen en lång rad olika stål i sin repertoar och de andra är japanska.

Sedan blir det förstås en recension! Att inledningen blev lite strulig betyder inte att kniven behöver vara dålig! Den känns välgjord och jag ser fram emot att bruka den!

/ John

* Möjligen kan missförståndet bero på att de andra knivarna i Kuro-serien är knivar som verkar ha ett Tsuchime-hamrat blad med mönstervällt blad med ett kärn(egg)-stål i VG10. Mori är emellertid inte alls gjord på det viset.

Recension Spyderco Para 3

Först ut i serien som sedermera skulle bli en av Spydercos bäst säljande var modellen “Military” vilken är en minst sagt tilltagen fällkniv. Den upplevdes dock för stor för många varpå den mindre Paramilitary senare släpptes som komplement. I alla delar betraktades emellertid inte formatändringen som helt lyckad vilket ledde till att storsäljaren Paramilitary 2 kom till. Mellan versionerna ändrades bland annat ett par detaljer i hur handtaget var utformat.

Den har sedan släppts i ett otal varianter och utseenden med avseende på stålkvaliteter, handtagsmaterial och färger. Men även PM 2 är något för substantiell för vardagligt bruk/EDC i mångas ögon. Det är det hålet som skulle fyllas av kniven som fick namnet Para 3 var det tänkt.

Spyderco C223G Para 3

Något som väckte min nyfikenhet var att se om man än en gång lyckats krympa storleken på en kniv utan att förlora det som är modellens själ och orsaken till framgången från första början. Det finns genom historiens gång både lyckade och och mindre framgångsrika exempel på dylika försök.

Para 3 blev till slut namnet efter en längre tids sökande under vilket man från Spydercos sida bland annat vände sig till sin lojala fan-base på Internet för konsultation. Meningen var att det både skulle anknyta till föregångarna men även ge ett mindre “militant” intryck minns jag att det sades på olika forum. Parallellt hävdades det att det var en kniv som inte direkt skulle ses som en fortsättning utan en ny modell.

Storfamiljen, längden krympte och fånglinehålet växte efterhand

Vad vi har framför oss är således en fickvänligare och åtminstone namnmässigt mindre militant version av Para Military 2. Att den blev mindre går lätt att konstatera men hur bra blev den egentligen?

Blad

Bladet känns igen, fattas bara annat, det har bara blivit kortare. Inte så värst mycket faktiskt men någon halvtum, 12 millimeter för att vara exakt. Vad man däremot inte minskat är grovleken då bladet faktiskt är grövre än storkusinen! Para 3 mäter 3,7 millimeter över nacken och en PM2 3,5 millimeter. Således är det ett grovt litet blad vi har att göra med. Funktionen räddas av att det smalnar av rejält mot spetsen till.

Det är även distinkt rent utseendemässigt eftersom puckeln som bildas av Spydercohålet är tydligare än på många andra modeller då det är ett fullstorlekshål på 14 millimeter som klämts in i det mindre bladet. Så spontant misstänker jag att de som har något emot Spydercoknivars utseende tycker extra illa om den här modellen.

Eggens kurvatur följer annars en vanlig formel för Spyderco. Den är faktiskt i princip helt identisk med Sage-seriens lövformade blad. Det innebär en svag buk och en skarp spets.

En välbekant bladform i ett välbekant stål

Stålet är i grundutförande Spydercos mest använda, CPM S30V. Men det finns redan nu en modell med CPM S110V och känner jag märket rätt så kommer det under modellens livslängd släppas ett otal varianter och kombinationer.* Om det här stålet är inte mycket att orda. Det är ett utmärkt stål för fickknivar och i Colorado behärskar man hanteringen av det till fulländning vid det här laget vad beträffar härdning och värmebehandling. Resultatet är ett slitstarkt stål med balanserade egenskaper.

Para 3 skär bra. Fattas bara annat då det är ett av Spydercos främsta kännetecken som märke. Den egenskapen kommer sig av en full flatslipning, ett beprövat stål och att bladet inte är toktjockt bakom eggen trots den väl tilltagna godsdimensionen.

Upphovsmännens Sal och Eric Glessers signaturer jämte upphovsplanet

Extra tydligt blir det när man ger sig i kast med cellulosaprodukter. I papper tunt och tjockt, papp och kartong är kniven oerhört effektiv. Det kortare bladet ger förträfflig hävstång när man tar i. Det märks även när man närmar sig trä. Färska grenar klarar Para 3 mer än galant. I det fallet är flatslipade blad inte någon nackdel. I virke och torkat trä klarar den sig inte lika bra som säg en bra “skandinavisk slipning” men annat var inte att vänta. Spetsen har jag inte provocerat och jag rekommenderar inte någon att göra det om man nu inte vill testa Spydercos bytespolicies. Spetsen på PM2 är ökänd för att vara nålvass/känslig och även om spetsen på den här kniven är något stabilare är det inte ett bräckjärn.

Som kökshjälpreda är Para 3 inte så vidare värst bra. Visst ett vasst flatslipat blad skär dugligt men den är inte i närheten av sina mindre knubbiga släktingar som Spyderco Delica eller Chaparall. Därtill är bladet för tjockt helt enkelt.

Inte oväntat är området där den är bäst små snabba EDC-sysslor som de nu kan se ut för olika individer: Skala en frukt, skära av ett rep, kapa till en kartong, spetsa en blompinne, skära bort en etikett från klädesplagg, tälja en grillpinne, peta bort snö från fruset cykellås, öppna förpackningar, sprätta fönsterkuvert, dela en bit tyg eller vad det nu kan vara. Förutom att den skär bra så bidrar att den är mycket lätt att fälla ut och ihop.

Handtag

Ett av handtagets mest dominerande drag är ett gigantiskt fånglinehål eller snarare tub som jag mer ser som en eftergift till alla älskare av utsmycknad på sina knivar snarare än ett praktiskt övervägande. Tyvärr får jag väl tillägga eftersom det drar ned helhetsintrycket på hela kniven. Dels ser det fult ut i och med att det är så oproportionerligt stort även om det är det minsta problemet. Det här är trots allt en brukskniv. Värre är att det tvingar fästena till clipet längre ned på handtaget vilket gör att det sticker upp väldigt mycket kniv ur fickan. Faktum är att den minsta kniven i serien syns lika mycket som sina väsentligt större syskon när den inte används. Det är ett stort minus i mina ögon.

Para 3 bjuder på: stålram, G10-sidor, Torxskruvar, öppen i ryggen, saker vi kommit att förvänta oss

Konstruktionen känns annars igen. En stålram försedd med skollor/sidor i G10 skruvat med en distans jämte pivotskruv och fånglinetub. Resultatet är en stabil konstruktion med öppen rygg där  också låset återfinns. Kniven kan förstås demonteras och för det krävs torxnycklar i storlek 8 och 10. Något som ställer till det är att tuben för fånglinan är pressad in i sidorna och inte skruvad.

Som vanligt kan kniven fås i flera varianter och den ursprungliga svarta har fått sällskap av en “digi camo” i gröna toner och den lilablå nyansen som utmärker S110V versionen.

I sann Spydercoanda är handtaget ergonomiskt men det tilltagna clipet är ibland ivägen

I hand är kniven både bekant och främmande. Det är en medlem i Military-familjen men den känns inte som storebror. Komforten är överlag mycket god och alla grepp passar. Men likt skor och handskar passar alla plagg inte alla personer lika bra. Det gäller också knivhandtag och i min hand gör sig clipet påmint då och då. Det är stort och därför påtagligt. I något grepp förbättrar det till och med ergonomin, som när kniven hålls i “sabre grip”. Men om samma grepp fattas med pekfingret i därför avsett “choil” så skaver clipet.

Öppning och lås

Som tidigare sagts är det ett ovanligt stort hål vi talar om som agerar öppningsmekanism. Det är också i sin helhet placerat utanför handtagssidorna vilket gör det mycket lätt att komma åt. Som vanligt höll jag på att säga kan kniven öppnas på ett flertal vis. Stillsamt med tummen vilket är det kniven är byggd för eller alternativt kan bladet snabböppnas antingen med en snärt av tumme, långfingret – en så kallad “Spydieflick” eller genom att släppa låset och låta kniven agera “gravityknife”.

Para 3 är försedd med glidlager i brons och i det här utförandet bevisar de varför lager på knivar egentligen är överflödiga. Bladet öppnas med lätthet och faller igen av sin egen vikt.

Hålet är av samma dimension som på PM2 men ser större ut p g a det mindre bladet. Lättåtkomligt hur som haver

En av knivens tydligaste igenkänningstecken är låset. Det rör sig om Spydercos egna “compression lock”. En variant som ibland lite slarvigt kallas ett omvänt linerlås vilket det inte är. Skillnaden är rätt stor i och med att låsarmen i det här fallet inte bara möter baksidan på bladet utan även kilas fast mellan densamma och stoppbulten. Det innebär att för att låset skall fallera krävs endera att man belastar bladet åt fel håll tills dess att handtaget ger upp eller att man lyckas skrynkla ihop metallen vilket är i princip omöjligt.**

Compressionlock fungerar här som alltid utmärkt för att hålla bladet på plats

Funktionen är förträfflig då den låser stabilt utan spel och glapp och därtill gör kniven helt ambidextriös. Låsarmen är relativt lätt att hitta och släppa så även på det området är det utmärkt. Som en passus kan tilläggas att det även gör kniven till en utmärkt stresskula/jojo eller valfri leksak för den som ser det som en egenskap värd att beakta.

Att bära

Som fickkniv får inte Para 3 idel lovsånger från mig. Den dras med vissa brister som jag starkt misstänker kommer att åtgärdas vid något tillfälle i enlighet med Spydercos uttalade policy om kvalitetsförbättring.
Det jag har invändningar emot är att den inte alls bärs som en liten kniv. Tvärtom och i jämförelse med PM2 är den förvisso en halv tum kortare men där slutar fördelarna. Bredden i fickan är densamma och det är även grovleken på handtaget. Men det egentliga problemet är clipet eller snarare hur det är placerat. Valet av Spydercos “skedclip” kombinerat med fånglinehålet gör att det är mycket kniv som sticker upp ur fickan. Alldeles för mycket för att passa åtminstone mig.

Vilken är vilken? Minst kniv syns nästan mest

Något av problemet kanske kunde ha undvikits om man valt att använda samma lösning som på Delica eller Endura där fånglinehålet går genom clipet. Men då hade hålet behövt vara mindre och därtill ändrar det på hur clipet är positionerat och därmed den generella ergonomin. Det senare är något som visar på hur komplext det är att designa knivar. Det är inte alltid att bara ändra en mindre bra detalj. Risken är att nya problem uppstår någon annanstans.

Min lösning på att kniven syns mycket är att jag oftast bär den som komplementkniv löst i en ficka och inte använder clipet alls. Kniven väger bara 96 gram så där stör den inte mycket.

Sammanfattningsvis

Det här är en kniv jag har lite svårt att få grepp om, ja rent bildligt då. Para 3 kan upplevas som något identitetslös. Med det avses inte att kniven är dålig på något vis utan mer att den inte riktigt vet vad den vill. Ett påstående som måste utvecklas misstänker jag.

För att frigöra sig från “Military”-knivarna så kortades namnet ner till “Para”. Meningen var att det skulle markera att det handlar om en helt fristående modell och inte en uppföljare. Men då borde den kanske döpts till Para eller kanske Para 1? Som det är nu pekar namnet i kombination med utseendet som är lätt att härleda tydligt på släktskapet bakåt.

Vilken föredras, Sage 5 eller Para 3? Mest en fråga om utseende

Samma lätta förvirring råder kring det exakta användningsområdet eller kanske snarare vart den passar in i Spydercos modellprogram menar jag.

Den är nämligen i profil lik den klassiska Endura  både vad beträffar egg- och handtagslängd och tillhörande puckelrygg på bladet. Men den är förstås kraftigare med tjockare blad, starkare handtagsmaterial och ett på papperet stabilare lås. Den är även något kortare än Endura.  Så likheterna är i det fallet inte alltför ansträngande och därmed kan den frigöra sig från det oket.

Men så var det en annan modell som släpptes innan Para 3, nämligen Sage 5. Den kniven har också ett compressionlås, G10/CF-sidor, identisk egglängd, full flatslipning, samma stål som grundmodellen av Para 3 samt ett “forward choil”. Och eftersom den har tunnare blad så skär den faktiskt något bättre och den är både lättare samt tunnare i fickan.

En på många vis solid kniv men som krigar om uppmärksamheten trots sitt mindre aggressiva namn

Så kanske riktar sig Para 3 renodlat mot den som bestämt sig för “Militaryplattformen” men som söker ett mer lättburet alternativ utan att betrakta alternativen.

Det du får om du köper den här kniven är en stabil liten rackare som skär riktigt bra och på sant Spydercovis är tämligen ergonomisk i de flesta händer. Materialen och byggkvaliteten är på topp och där finns inga invändningar alls.

Vad du också får är en kniv som syns rätt mycket om du bär den med clipet fastsatt i byxfickan och det mycket på grund av ett fånglinehål så stort att du utan problem kan köra armen genom det. Så för älskare av fånglinor med därtill hörande smyckeskultur torde den vara perfekt. Den är också lite grövre än sin släkting Sage 5 och kanske är mer stabil även om jag mest tror att den fördelen återfinns på ett teoretiskt plan.

Nu kan det låta som jag inte gillar Para 3 men det gör jag. Jag har bara svårt att riktigt placera den i knivuniversum. Den är nämligen inte heller så mycket mindre än sin föregångare att jag tycker det spelar någon roll i min ficka.

Frågan som skulle besvaras är om succén krympt tillsammans med längden. Njae säger jag och med det avses att jag tror den kommer att sälja väl särskilt när de olika sprintrun-versionerna börjar komma. Men jag förutspår att den aldrig kommer att motsvara den förlaga den inte sägs följa.

 

Länk till tillverkarens produktsida

 

Specifikation:

Längd utfälld: 184 mm

Längd hopfälld: 109 mm
Vikt: 96 g
Bladlängd: 75 mm
Godstjocklek: 3,8 mm
Bladstål: CPM S30V
Handtag: G10 på stålram
Lås: Compressionlock
Producerad av: Spyderco, tillverkad Golden, Colorado

/ John

 

* Texten hann inte färdigställas förrän modeller utrustade med extremstål som S90V, M390 och Cruwear dök upp.

** Naturligtvis har Cold Steel som vanligt lyckats med det men det struntar jag högaktningsfullt i av det enkla skälet att deras så kallade tester är helt värdelösa ur ett praktiskt perspektiv och enbart gjort för att framhålla deras egna produkters förträfflighet.

Knivrecension Kizer Feist

– en något udda gentleman

Personligen har jag undvikit Kizer som märke ett tag. Inte för att de gjort “fel” i någon bemärkelse. Tvärtom har de breddat sitt modellprogram och har nu tre olika serier uppdelade i Vanguard, Prime och Bladesmith och har parallellt med dem även lanserat ett budgetmärke kallat Tangram. Så de har sannerligen inte legat på latsidan.

Men många av deras knivar i de högre divisionerna lider i mina ögon av att de är något för trendiga. Allt fler modeller har “styrketränat” det vill säga blivit bredare över axelpartiet och försetts med de så populära köttyxebladen. Trendkänsligheten har också lett till att i princip alla deras lyxigare modeller följer exakt samma mall när det gäller material, finish och därmed utseende trots att de har olika designers som upphovsmän. Särskilt som nittionio procent eller så är flipperknivar. Lägg därtill att den generella prisnivån på dem ökat i takt med att märkets popularitet tilltagit. De tillhör numera de etablerade och är inte längre uppstickare på en ständigt mer konkurrensutsatt marknad.

 

Kizer Ki3499 Feist

 

Dagens kniv är i mångt och mycket en frisk fläkt i sammanhanget samtidigt som den lider lite av Kizersjukan. Formatet avviker då den är rejält mycket mindre än allt annat de gjort och designen från Justin Lundquist är behagligt avskalad vilket placerar Feist i en klass för sig. Kvar finns materialval, konstruktion och finish på både blad och handtag samt val av skruvar. Det borgar för kvalitet men strömlinjeformar även utseendet. Till exempel pivotskruven känns igen för dem som äger andra knivar från Kizer.

En minimalistisk design från Justin Lundquist

 

Twitterversion: Feist – konsten att sticka ut trots att man är strömlinjeformad som en inoljad säl

 

Blad

Bladformen är en droppoint som klart närmar sig en spearpoint i utseende. Det betyder att det är nästan symmetriskt med tillhörande svaga buk som sträcker sig över större delen av bladets längd. Måtten är 73 millimeter på längden och det är tre millimeter grovt.  Det är således harmoniska mått även om de tre millimeterna faktiskt av mig upplevs som grövre. Mycket beroende på att bladet är rätt smalt. I storlek ligger det rätt nära en Vixtorinox Cadet till exempel.

Utseendemässigt karaktäriseras det tydligast av en rejält rundad rygg och en svepande “plunge-line”. Finishen följer som sagt det mesta Kizer gör i Bladesmith-serien med sitt tumlade, lätt polerade uttryck. Sen är det värt att notera att de numera fått till både logga och storlek på text.

Ett nästan fullt flatslipat blad i S35VN

 

Feist har liksom de flesta finare Kizer-produktioner blad i S35VN-stål från Crucible. Inte mycket att orda om då det är ett synnerligt kompetent stål. Invändningen är att det inte är helt lätt att slipa men å andra sidan kan jag inte föreställa mig att en så här liten fickkniv används så till den milda grad att eggen måste finjusteras varje dag så i det här fallet är det ett gott val.

Den här typen av verktyg betraktar jag som liten kompletterande kniv, tillhörande samma klass som Schweizerknivar och andra mindre fickknivar. De är inte till för att “arbeta” med under längre perioder. Därtill formatet och därmed ergonomin oftast alltför begränsande. Istället tar du fram din kniv, skär av eller till en eller två saker och stoppar undan dem igen. Och som sådant redskap fungerar Feist ypperligt. Bladet är både vasst och skär dugligt. Dugligt på grund av att eggvinkeln blir något tvär, inte för att bladgodset är överdrivet tjockt utan för att det är smalt.

Ett mycket vasst litet blad bra till vardagliga småsysslor

 

I det här fallet får man skilja på att skära och skära motsvarande engelskans “cut” respektive “slice”. Feist skär bra men är inte fullt lika bra på att skära igenom saker. Men i sammanhanget är den ändå mycket duglig. När jag säger är “inte fullt lika bra” så skall det betonas att det är i relation till de knivar som briljerar på området. Men kniven är vass och det flatslipade bladet avverkar papper, kartong, plast och rep och allehanda vardagliga småsysslor på ett utmärkt vis.

 

Handtag

Som tidigare sagts följer den här kniven samma grundkoncept som många andra Kizers i den här klassen. Det skänker både viss igenkänning på marknaden och underlättar förstås produktionen och sänker därmed kostnaderna. Har man exempelvis samma typ av pivotskruvar till nästan samtliga modeller behöver man inte ta fram nya. Dock har man i det här fallet låtit bli de blå detaljerna som annars är vanligt förekommande. Möjligen kan jag tycka att den är kniven liksom den av mig tidigare recenserade T1 kan behöva någon liten färgklick. Annars är handtaget en blank canvas för dem som ägnar sig åt hemanodisering. Det är grått helt enkelt.

En konstruktion nästan lika sparsmakad som designen

Utöver skruvarna känns finishen på handtaget igen, en blästrad variant. Konstruktionen är öppen i ryggen med endast en mycket liten backspacer mot bakänden till. Tacknämligt har man låtit bli att förse kniven med fånglinehål vilket i mina ögon hade totalmassakrerat utseendet. Nu är det rent och elegant. En finess som understryker renheten är hur skruvarna för både för backspacer, låsarmsförstärkning och clip är grupperade i par. Sådana detaljer höjer helhetsintrycket på en kniv.

Handtagsformen är modell pinne, en bekväm pinne

 

Formen på handtaget är strömlinjeformat och vi talar om urtypen för kategorin “pinne”. Mjukt rundat med välvda sidor och därmed så ergonomiskt som ett sådant kan bli i den här storleken. Handtagsdesignen understryker att det här inte är en kniv för grovarbete. Det fungerar emellertid väl för de lättare uppgifter som det är tänkt för. Det är fördelen med pinnar, de är inte i vägen på något vis. Men å andra sidan skänker de inte särskilt mycket fäste heller så det gäller att hålla i sin kniv. Här bidrar ytbehandlingen som ger en smula friktion.

 

Öppning och lås

Öppningsmekanismen är en av de saker som tydligast definierar den här kniven. Förutom det uppenbara att den avgör hur kniven fälls ut så påverkar den utseendet kraftigt. Det är en frontflipper! Som kuriosa kan nämnas att det är ett system som av någon anledning är ovanligt populärt hos knivmakare och designers med bakgrund i Sydafrika.

 

Frontlippern kräver viss tillvänjning och hade tjänat på kraftigare mönster

 

Fördelen med lösningen är att man får en kniv som inte ser ut som en traditionell flipper men som trots det kan öppnas rasande kvickt med en hand. Det gäller även Feist , OM man träffar rätt vill säga. Annars missar man och du står där med en fällkniv med delvis öppnat blad. Toppen av den förlängda bladtangen som agerar flipper har försetts med några räfflor för bättre fäste. I det här fallet är de inte en kosmetisk detalj utan helt nödvändiga. Feist hade behövt ett mer markant mönster på bladtangen för att vara perfekt. Trots dem går det nämligen att missa öppningen på den här kniven. Kniven tarvar en viss tillvänjning helt enkelt. En sak som bevisar det är det faktum att jag räckt över den här kniven till ett flertal personer som förvisso är vana vid knivar men inte till den grad jag är. De får inte upp den alls vilket pekar mot att öppningsmekanismen inte är helt intuitiv att hantera.

Sen tillhör det här specifika exemplaret uppenbarligen den första generationen som led av det omtalade problemet att insidorna av handtaget inte var helt perfekta med lätt grusig känsla till följd. Det samt att dent interna bladstoppet låter som en maraccas. Det gäller dock bara om bladet är halvöppet. I stängt respektive öppet läge är kniven helt tyst tack och lov. Så den detaljen stör mig inte särskilt mycket. Vad gäller finishen på insidan så räckte det för min del att demontera kniven, rengöra insidan, fetta in stoppinnen och olja lagren varpå kniven fungerar utmärkt.

Ett mycket bra lås som dock är lite fippligt att släppa

 

Lås är något som Kizer behärskar vid det här laget. Jag tror alla knivar jag hanterat från dem med något sällsynt undantag varit närmast perfekta vad gäller funktion och utförande. Det stämmer in på Feist också. Stabil konstruktion och med de korrekta attributen för ett ramlås gjort av titan i form av stålförstärkning i låsarmens kontaktyta samt översträckningsskydd. Det senare är närmast nödvändigt på en så här pass liten kniv där det är lätt att ta i för mycket av misstag.

Det som inte når samma höga standard är hur svårt det är att komma åt att släppa låset. Det kan möjligen bero på det slanka formatet för samma problem gäller även en annan Kizermodell, Sliver. Det krävs helt enkelt lite pillande för att komma åt låsarmen. Ett visst motstånd bjuds det också på vilket gör kniven något mindre “lekvänlig”.

 

Att bära

Formatet på Feist gör den naturligt lättburen. Kniven är som synes liten och lätt. Lika naturligt är inte clipet, det är mer snyggt än bra i ärlighetens namn. Skulpterat som sig “bör” men när de varianterna blir så här små trivs de inte särskilt bra tillsammans med lite grövre tyg som jeans till exempel. Då studsar det till lite innan det kan träs över kanten och samma fenomen uppträder på vägen upp ur fickan. Inte omöjligt att hantera på något vis men inte heller något att höja till skyarna. Det fungerar, fast med ett frågetecken kan sägas. Skulpterade clip är mycket svåra att få till och oftare än inte upplevs de mer som metallkrokar att hänga kniven på än fjäderclip.

Clipet är inte Feists främsta försäljningsargument men det är snyggt!

 

Men trots att Feist är försedd med clip är det här en kniv som jag faktiskt för det mesta bär löst i vänster ficka på en hoodie eller liknande. För mig har den tydlig karaktär av “gentlemans knife” eller som en sekundärkniv som kompletterar något mer substantiellt. Den mäter inte mer än nio gånger en centimeter i hopfällt läge och matchvikten är nätta 73 gram.

Den yttre formen lämpar sig även den synnerligen väl för att bäras löst. Den ser ut som en liten cigarr eller klassiska knivmönster som Barlows eller Canoes eller varför inte en Vixtorinox Cadet. Av uppenbara skäl har Feist en utstickande tang. Men den är rundad och märks på så vis inte alls. Det jag inte gillar med att bära knivar löst rent generellt är att det är lättare att tappa eller förlägga dem än om de sitter fast.

 

Sammanfattningsvis

Den här kniven fyller en tydlig roll för mig som komplement till en större kniv. Som sådan bär jag den mest löst i vänster ficka på en hoodie eller en jacka medan den primära EDCn för dagen som vanligt får husera i höger byxficka. I den rollen uppskattar jag Feist mycket. Den är välbyggd och snygg på ett elegant vis. Några av de utseendemässiga fördelarna kan härröras till att formgivaren Justin Lundquist valde en “frontflipper” vilket överlag ger renare linjer.

Som en god cigarr efter maten, ja för den som röker då

 

Häri återfinns även en nackdel i relation till användningsområdet måste erkännas. Det gör den nämligen betydligt svårare att fälla fram diskret, något som en kniv i den här kategorin bör klara av i mitt tycke. Det går men det är inte helt lätt. Endera exploderar bladet fram eller vågar det sig inte ut ur sitt gömsle alls. Det senare är tyvärr inte helt ovanligt då det diminutiva formatet hos flippern parat med de alltför snälla räfflorna gör att den går att missa om man inte koncentrerar sig.

Feist – en kniv som skär med stil

 

Men i övrigt är det här en kniv som är lite av vad “”WYSIWYG” var för nittiotalets datorer, “what you see is what you get”. Du får definitivt inte en stor, stabil fällbar ersättare för Morakniven ute i skog och mark eller ens en kartongmassakrerande demon till fällkniv.

Istället får du en liten elegant fickkamrat som klarar av allehanda mindre uppgifter med den äran och ser bra ut medan den gör det.

 

Specifikation:

Längd utfälld: 165 mm
Längd hopfälld: 92 mm
Vikt: 75 g
Bladlängd: 73 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: CPM S35VN
Handtag: Titan
Lås: Ramlås i titan med stålförstärkning

Producerad av: Kizer, tillverkad i Kina

 

/ John

Knivrecension Kizer T1

Min förhoppning när jag för första gången såg den här kniven på bild var att den skulle vara en för mig bättre version av Kizers “Gemini”. En kniv som från början var och är riktigt bra och tillhör topparna bland EDC-knivar. Men T1 besitter ett par egenskaper som jag föredrar i sammanhanget.

För det första är handtaget en aning grövre. Återigen, inget fel på slanka handtag men det på Gemini är rätt spinkigt måste medges.

Den största skillnaden och fördelen återfinns emellertid i hur kniven öppnas. På T1 är det tumknoppar som är aktuella och den är därmed ingen flipper. Annars följer kniven Kizers vid det här laget beprövade mall för “Bladesmith-serien” vad gäller materialval i blad och handtag samt hur pivot- och andra skruvhuvuden ser ut.

Kizer Ki3490 T1

“T1” skall utläsas “Task One” och är formgiven av den tyske knivdesignern Uli Hennicke som även inlett samarbete med WE Knives och tidigare även jobbat med bland andra Spyderco. Förutom den här modellen har han åt Kizer även formgett en fastbladad version av den här kniven kallad T2 och en fällkniv med namnet “Sea Lion”.

Det uttalade målet med T1 var att skapa en robust och enkel kniv kapabel att hantera vardagens alla uppgifter från lättare snitt till tyngre arbeten. Hur väl herr Hennicke lyckats med det skall vi tala om nu.

Twitterversion: “När det enkla blir genialiskt”

Blad

Knivblad ja, de kan inte varieras i all oändlighet eller så är det just det de kan. Men det handlar inte alltid om de storvulna gesterna som skiljer granitstycken från ädla stenar. Oftare handlar det om att förvalta ett par viktiga egenskaper väl och det har Kizer gjort här. Men låt oss inte gå händelserna i förväg.

Enkelhet skall aldrig underskattas. Ett droppoint-blad i bra stål med god geometri räcker långt

Först det tekniska: formen är en droppoint, längden 84 millimeter, höjden millimeter och grovleken 3 millimeter. Bladet har försetts med en snygg finish som påminner om en del andra storheter i branschen som exempelvis Slysz Bowie, det vill säga en fint stentumlad yta som sedan polerats till halvglans. Det ser lyxigt ut men framförallt för det med sig det goda att det döljer repor väl vilket jag anser vara en excellent egenskap.

Sen var det genialiska, det som gör att det här är en riktigt bra kniv. En mycket bättre kniv än många andra:

  • Stålet, inte heller det unikt men i linje med övriga material och därmed av hög klass. Det handlar förstås om Kizers stapelvara i “Bladesmith-serien”, det amerikanska pulverstålet S35VN från Crucible. Ett förträffligt allroundstål för fällknivar. Här behandlat korrekt som vanligt när det kommer till det här märket. Det innebär bra härdning även i det specifika fallet vad det verkar och inga plötsliga överraskningar som att eggen tappar skärpan hastigt och liknande.
  • Proportionerna, de som är viktigare än man tror och utgör grundene för god geometri. Här handlar det inte enbart om att bladet är en droppoint utan om relationen mellan höjd, längd, bukens kurvatur, slipningen och godstjockleken. På T1 gör det att du får en vass men ändå stark spets, en god rundning att göra svepande skär med och ett stycke rak egg att bruka när det behövs läggas kraft bakom snitten. Godstjockleken är inte extremt tunt men återhållsam nog för att inte hamna i vägen för god funktion.
  • Slipningen, flat och mycket hög i det här fallet. Vad som gjorts är att man vågat lita mer på stålet än i vanliga fall och låtit T1 vara tunnare bakom eggen än vad som är brukligt på många knivar idag. Kombinationen av slanka 3 millimeters godstjocklek från början och en hög slipfas bidrar starkt till slutresultatet. Lägg därtill att kniven har en liten ricasso/ansats med form som möjliggör att eggen kan slipas hela vägen till hälen.
  • Utseendet, understryker de övriga egenskaperna. Stilfullt och utan stora åthävor, inga utsmyckningshål, inga “blodrännor”/fullers eller liknande. En tumlad yta som sagt och i mitt tycke helt exemplariskt märkt. Det vill säga knappt alls och det som finns är diskret och snyggt gjort. Det gäller både Kizers logotyp som hålls i en modest storlek anpassad till det blad det sitter på samt Hennickes initialer och modellnamn som återfinns på motstående sida. Material och serienummer finns men är så smått att vi som numera behöver glasögon knappt kan läsa det. Men visst, i en perfekt värld kunde Kizer minskat loggan ännu lite till och placerat den på den flata delen av bladet vid tumknoppen.

Var och en är de ovan listade egenskaperna inte unika men sammantaget blir konceptet riktigt starkt om man har målet att göra en funktionell kniv i åtanke. Särskilt nyskapande blir det som sagt inte men det är mycket väl utfört. Något som är temat i den här recensionen för övrigt.

Tunn bakom eggen och en vass spets, hurra!

Ursprungseggen får godkänt. Vass utan att för den skull vara ett rakblad. Bruksegg brukar jag något svepande kalla den sortens skärpa. Den gjorde “det vanliga”, skar papper utan att låta för mycket, rakade hår med lätt tryck etcetera vid ankomst. Det som talar för den är att den både är jämn och symmetrisk. Eftersom bladet är tunt bakom eggen behöver inte heller primäreggen vara speciellt bred.

Men det är när kniven väl är i bruk som den stiger i graderna. Fram till dess kanske den var en “sill”, en tämligen anonym gråblank titankniv bland andra. Efter ett par skär börjar man le och sen tar det en stund innan man blir av med det smilet. Papper går som en dans, kartong likaså. För att få motstånd höjs insatsen till tejpad dubbel kartong. Tyngre blir det men lika geschwint går det. Så fortsätter det med material efter material, rep, plast och tyg. Spetsen är förnämlig den också. Punkterar Pet-flaskor och även den mest motsträviga plastdunk.

Jag testar inte stål lika utförligt som t ex Cedric & Ada, en YT-recensent som slipar om allt han prövar till 20 graders vinkel vare sig det passar eller ej och sen testar uthålligheten på olika stål gentemot varandra enligt den metoden. Möjligen intressant som komplement.

Bladformen är som synes lik en annan storsäljare från Kizer men den här är faktist bättre

Däremot skär jag i några grövre läderbitar för att se hur stålet håller skärpan och går sen över till trä. Har en krossad “Hol” från IKEA jag ger mig på och som genom en händelse en julgran i trädgården. Det är då det riktigt breda leendet infinner sig. Det går att skära i trä och till och med tälja och karva virke med den här kniven! Det är inte ofta det faller särskilt väl ut med utpräglade EDC-knivar. Men den tunna eggen biter bra och det är lätt att hålla rätt vinkel utan att anstränga sig.

Sen bidrar handtaget genom att inte vara för runt och utan räfflor/skåror mot främre delen så det finns inget som kan skära in och orsaka obehag. Det är bara att jobba på till man tröttar. Clipet känns lite om det inte placeras rätt men ovanligt lite och sen tillkommer min vanliga brasklapp – det går inte att jämföra en fickkniv med en slidkniv när det gäller ergonomi. Avsaknad av fyllighet märks alltid i längden.

 

Handtag

Stilistiskt följer handtaget bladet. Faktum är att det inte bara gör det bildigt utan även bokstavligt eftersom slipfasen övergår i den svepande linje som fungerar som dekorationselement och utmärker handtaget. Ett estetiskt tilltalande val. Handtagsformen är annars något ovanlig då den ser kantig ut på avstånd. Det är den emellertid inte utan är oval i genomskärning. Sidorna är genom sin form välvda. Resultatet är ett enkelt men synnerligen bekvämt handtag.

En något hal titanyta som räddas av god form och bra ergonomi

Materialet är förstås titan och finishen är något blankare än den matta, lätt porösa och mörkare yta som är vanligare hos Kizer. Det har fördelen att det tål mer stryk utan att få “ärr” men det för även med sig att den är något halare att greppa. Utseendemässigt är det sobert och snyggt men anonymt särskilt som det inte kontrasterar lika mycket mot bladet. Mindre diskret är pivotskruven som är Kizers vanliga utsirade dito. Den kunde jag gärna varit utan då den inte alls passar knivens övriga formspråk som överlag är renare.

Titansidorna är inte lättade invändigt men trots det väger T1 in på låga 120 gram vilket är godkänt för en helmetallkniv i den här storleken. Men visst finns det gram att hämta här. Att den inte frästs eller borrats ur för å andra sidan med sig att kniven är lättare att hålla ren invändigt då det finns färre skrymslen för smuts att fastna i. Konstruktionen gör också att det går att blåsa tryckluft genom kniven då den är halvöppen i ryggen. T1 har en backspacer med den är liten. I den har man också på ett förtjänstfullt vis gömt fånglinehålet. Sättet det är gjort på snarare förbättrar ergonomin än försämrar den i och med att de rundade kanterna och det faktum att det är smalare än resten fungerar som en avslutning på handtaget. Ett utmärkts sätt att den lösa detaljen på.

Kniven är inte lättad på insidan och konstruktionen genomgående enkel så när som på kullager

Handtaget är inte ergonomiskt fulländat men mycket bra. Alla grepp fungerar utan anmärkning och det är lätt att byta mellan dem. Den ovala formen gör att man alltid vet vart man har sin egg och den rullar inte i handen. Formen är klassisk. Ett urtag för pekfingret men därutöver modell “lätt krökt pinne”. Det vill säga enkel och inget som bestämmer hur du skall fatta kniven. Med få undantag tycker jag det fungerar bäst särskilt som tillverkaren sällan i förväg vet vem som skall hantera kniven.

Några exempel på saker som är extra bra är att det går lätt att smyga nära bladet om man önskar mer kraft. Ingen stor ricasso, fingerskydd eller “choil” stör det eller om man vill greppa bladet med nypan sidledes. Då är även tumknopparna tacknämligt ur vägen.

Balansen är ovanligt avstämd och närmast exemplarisk. Det är en av sakerna som avgör hur “livlig” en kniv känns i handen. T1 är kvick och därmed lättjobbat. Något som mest känns om man jobbar med till exempel kött vilket för all del inte är den här knivens främsta område även om den inte skäms för sig där heller.

En av få missar, det förtretliga lilla hörnet

Det finns två saker att anmärka på som kunde gjorts bättre och därmed drar ned helhetsintrycket något. Det ena är kanten som uppstår där låsarmen skurits ut. En vanlig källa till skav på många framelockknivar och dessvärre även här. Som tur var är det ingen av de värre syndarna jag stött på och en stunds arbete med fint slippapper löste det. Det andra är clipet. Inte heller det något skräckfall och hur mycket det känns beror på handstorlek. Min hand klarar det rätt bra även under längre sejourer med kniven. Annars är samtliga hörn och kanter på kniven på såväl ut- som insida exemplariskt slipade och rundade.

 

Öppning och lås

I inledningen slog jag fast att den här kniven öppnas med tumknoppar och att jag föredrar det över flipperknivar i största allmänhet. Men på T1 närmar sig de två storheterna varandra. Låt mig förklara.
Egentligen ser jag den egenheten som en liten miss i arbetet. En av av få på den här kniven överhuvudtaget. På motståndet märks det att Kizer är mer vana vid att producera flipperknivar. Kraften som krävs innan bladet släpper är rätt stor och när väl bladet är på väg ut sker det med auktoritet på tysta kullagrade fötter. Men det gör även att kniven i stort uppträder som en flipper fast utan hajfena på ryggen. I och med det går även möjligheten att smyga fram bladet lugnt och stilla förlorad. Ibland går det men oftast inte.

Å andra sidan gör den detaljen ihop med att bladet löper på lager kniven extremt snabböppnad. Lager och tumknoppar är en inte helt vanlig kombination. Ur strikt praktisk synvinkel hade jag föredragit ett par välgjorda glidlager i brons. Det är enklare med färre rörliga delar som drar åt sig smuts och därmed kräver underhåll och är därtill nästan eller lika snabba att öppna.

Bra utformade och placerade tumknoppar fungerar som öppningsmekanism

Tumknopparna är lätta att komma åt och använda. De är av traditionell “tunnform” och rätt placerade i relation till greppet vilket gör rörelsen intuitiv och de sticker ut lagom mycket utanför handtaget för att ge gott fäste. Efter ett tag behövde de dock en droppe LocTite då de gängade upp sig något varv och hotade lossna.

På kniven hittas det numera på titanknivar så gott som traditionella ramlåset med sitt översträckningsskydd och sin utbytbara stålförstärkning. Undrar för övrigt om den delen någonsin bytts på en dylik kniv? Om låset kan sägas att det är mycket lätt att släppa. Bland det mjukaste jag känt på i den vägen överhuvudtaget. Funktionen hos låset är god och bladet sitter där det skall utan tillstymmelse till rörelse när kniven är öppen. Lagren gör att det är en kniv som elegant glider igen när man stänger den. Det känns tillfredsställande och lyxigt på något vis även om det inte är en nödvändig egenskap.

 

Att bära

Clipet på T1 är bra utan att vara perfekt. Det är till att börja med snyggt då det understryker knivens övriga utseende med sin svaga kurvatur. Det är CNC-fräst i titan med lagom spänst och bra ramp vilket bidrar till god funktion. Kniven hålls både på plats och still i fickan. För min personliga del kunde det fått sticka upp något mindre kniv men det tycker jag å andra sidan nästan alltid.

Är det något jag velat förbättra så är det rundningen på clipet, själva profilen. Som det är nu är sidorna samt spetsen en aning för kantiga. De känns i handen men ligger ändå på rätt ställe för mig så någon direkt “hotspot” eller källa till skav är det inte men jag har hört om andra som upplever det som ett större problem.

Ett bra skulpterat clip som dock inte flyttas någonstans

T1ans vikt är inte heller avskräckande med sina drygt 120 gram. För mig är inte antalet gram det enda eller ens viktigaste när det kommer till bärbarhet. Minst lika viktiga är knivens balans i stängt läge samt vilken volym den kräver i fickan. I den punkten ingår eventuella utstickande delar som bladtang, flipperfenor med mera. Lägg därtill egenskaper som clipets spänst i relation till handtagsmaterial samt hur djupt kniven sitter i fickan och i vilken vinkel det sker.

Betyget på alla de punkterna ligger här över genomsnittet och slutresultatet blir därmed utmärkt. Mjuka sidor, avsaknad av flipper och en tämligen slank profil gör kniven lättburen och sympatisk. Den är lätt att dra och när så görs hamnar fingrarna rätt för att komma åt tumknopparna. Ibland har de dock en tendens att fastna något i tyget på vägen upp.

 

Sammanfattningsvis

Kizer T1 är måhända inte världens mest trendriktiga skapelse. Eller så kanske det är precis vad den är. Materialen med titan i handtaget och ett tumlat blad i S35VN-stål är helt rätt. Den är försedd med kullager, översträckningsskydd och har stålförstärkning i låsarmen samt ett “skulpterat” clip. Allt kan kryssas av och är som det skall.

Men som jag ser det är det en kniv att behålla även efter att flipper-manin lugnat sig. Inget fel på en god flipperkniv men hör och häpna, det är inte det enda sättet och i mitt tycke inte ens det bästa sättet att öppna en kniv. Istället ser jag “Task One” som en kniv med blivande klassikerpotential. Även om jag dessvärre tror att Kizers omfattande produktionstakt kanske gör att den passerar allt för snabbt ut ur katalogen.

Knivarna som återuppväckte mitt intresse för Kizer, Feist och dagens objekt T1

Annars har den alla de egenskaper som placerar den “där upp” bland andra EDC-knivsstorheter som Fox Tur, Spyderco Slysz Bowie eller till och med CRK Sebenza. Den legendstatus som Sebenza besitter tror jag aldrig den kommer att uppnå. Men i det fallet handlar det mer om andra faktorer än hur “bra” den aktuella kniven är. Värdet av en massiv skara fans skall icke föraktas.

Men T1 är Kizers egen “Slysz Bowie” i mina ögon. De är som genom en ren slump båda formgivna av europeer. Formspråket går igen med sin enkelhet även om det finns mycket som skiljer dem åt. Materialen är likvärdiga. Tillverkningskvaliteten är nästan där även hos Kizer. Efter att ha LocTitat pivotskruv och tumknopp finns inget att anmärka på alls. Även färgskalan går igen, de är båda grå möss. Det kan endera betraktas som en smula tråkigt eller sobert och tidlöst. Se på orginal Sebenza 21 till exempel.

En annan likhet dem emellan är att de båda är riktiga knivar, de vill säga de skär saker och det riktigt jäkla bra!
Vilken av de två knivarna man föredrar kokas ned till om man föredrar att öppna sin kniv via ett hål i bladet eller med en tumknopp och om man “står ut” med sagda hål i bladet rent utseendemässigt. Alla gör inte det

även om det inte gäller mig personligen.
Ja, sen talar åtkomst en hel del för T1an då den fortfarande tillverkas och därtill kostar väsentligt mindre än Slysz Bowie gjorde och gör. Så just den liknelsen kanske faller.

Kizer T1 utan tvekan en kandidat till titeln “den perfekta fickkniven”

Som jag ser det finns det mycket lite negativt att säga om den här kniven. Det praktiska jag uppmärksammat är att motståndet på väg ut kunde tonats ned något och att pivotskruven behövde kompletteras med en droppe gänglåsning Men i övrigt är det idel ädel lovord från min sida.

Förvisso är färgskalan och ytbehandlingarna neutrala på gränsen till tråkiga. Men det kan också utläsas “klassiskt”. Ibland är det enkla helt rätt och så är det i det här fallet. Men visst något kontrasterande hade inte utseendet tagit skada av. Något som antydde att T1 är bättre än sina många kusiner.

Omdömet om en kniv börjar och slutar med hur den skär. Sällan har det varit lika tydligt som här. Det här är ett ruskigt kompetent blad. Det var med det recensionen började och det är där vi slutar. Vad vi har framför oss är ett blad som vare sig är unikt eller ens dramatiskt. Men likt resten av kniven är det gjort med fingertoppskänsla och höjer sig därför väsentligt över mängden.

Den som söker en en riktigt god fickkniv eller endast vill ha en enda modell från Kizer och inte kräver att kniven skall ha en hajfena på ryggen har hittat rätt i modell T1!

Specifikation:

Längd utfälld: 193 mm
Längd hopfälld: 110 mm
Vikt: 124 g
Bladlängd: 84 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: CPM S35VN
Handtag: Titan, 6AL4V
Lås: Framelock

Producerad av: Kizer, tillverkad i Kina

/ John