Det här är en mycket speciell kniv. Mest beroende på att L.E. One från italienska Lionsteel är en typisk Karambit. Såvitt jag vet är det deras första försök inom området. Jag har tidigare kallat den här typen för västerländsk karambit med en passning till att de krympt och blivit fällbara för att vara lättare att bära än de ursprungliga knivarna som hittas på Sumatra. De har sedan populariserats genom att de spreds via Indonesien och kamparter som t ex Pentjak Silat till resten av världen.

Sedan saluförs den här kniven som en EDC-kniv, något som är öppet för diskussion. Det är nämligen att undvika den stora elefanten i rummet som stavas s j ä l v f ö r s v a r.*

Lionsteel L.E. One

Men steget från enkel risskära till en sofistikerad kniv från Italien är tämligen långt. Förutom historia och tid går den förvandlingen via Ernest Emerson som står för designen i det här fallet. Sedan har L.E. One byggts med all den teknik som Lionsteel förfogar över. Det innebär bland annat en mycket speciell handtagskonstruktion, ett så kallat superstål i bladet och multipla öppningsmetoder.

Utöver den är versionen med brunt handtag finns kniven att få i ytterligare tre färger samt med ett svärtat blad om så önskas. Priset ligger i skrivande stund på 224€ på Lionsteels hemsida och därmed troligen lite mindre i butik.

En Emerson-designad Karambit

Kortversion: Lionsteel L.E One, en kniv som lanseras som en EDC-kniv men som har fler strängar på sin lyra

Blad

Som alla andra karambits ståtar L.E. One med ett karaktäristiskt blad vilket är vad som definierar dem. Det är kraftigt krökt och eggen hittas på insidan av den kurvan. Det finns dubbeleggade varianter men det låter sig inte göras på en fällkniv. Skall bladformen översättas till knivterminologi så är det en Hawkbill.

Bladet är 8,2 cm långt men ger ett större intryck mycket beroende på formen och höjden som är 2,7 cm som mest. I övrigt kännetecknas det av många detaljer som en kraftig falskegg, en förstärkt spets, ett bladhål, en krok och en tumramp.

Finishen är en fin stentumling som sedan polerats något. Märkningen består av Lionsteels logga på presentationssidan och Emersons på den motsatta.

I bladet hittas ett så avancerat stål som Magnacut

Slipningen är en låg sabelslipning med en höjd av endast 1,5 cm och på den sträckan skall fyra millimeter material tunnas ut. Det går väl sådär kan konstateras då kniven har hela 0,9-1 mm stål bakom eggen. Lägg därtill en mycket tvär egg och du har en kniv som förstås inte skär bra alls. Det finns inget annat sätt att uttrycka det på.

Fabrikseggen var dessutom inte mycket att hänga i granen. LE One var helt enklt inte särskilt vass när den kom! Eggen är som sagt extremt robust så att skära med den här kniven som den anländer direkt ur låda är inte att tänka på. Med ett undantag, spetsen är både vass och stark nog att punktera det mesta.

På låssidan hittas Emersons logotyp

Det är lite synd att man inte bemödat sig lite mer med eggen av två skäl. Jag vet att det är en karambit men den måste ändå vara vass för att fylla någon funktion även om den inte behöver vara “slicy” som man säger på engelska. Det är inte en kockkniv det handlar om. Men skall den kunna skära igenom t ex kläder och läder måste den likförbaskat vara vass. Det är inte den här kniven. Dessutom saluför Lionsteel LE One med argumentet att den även skulle kunna användas för vissa EDC-sysslor. Nu är jag dock helt övertygad om att det är bara för att slippa diskussion om det egentliga användningsområdet.

Sedan är det synd av ett annat skäl och det är med tanke på stålet i den här kniven. Det är något så hyperavancerat som CPM Magnacut. Det tillhör den sista generationen av superstål som förutom egenskaper som att det håller en egg om inte i evigheter så mycket länge även är hyfsat slaghållfasthet men framförallt är det extremt rosttrögt, närmast rostfritt.

En trefaskabel gick inte att skära av med ett snitt ens med en karambit

Även med befintlig egg briljerar emellertid den här kniven på ett område eller snarare två. Det är att öppna kartonger och lådor samt att öppna blisterpacks i hård och seg plast.

Det andra området är att den även är utmärkt till att jabba in i ett större stycke kött. Sedan får du göra vad du vill med den informationen.

Handtag

Handtaget på L.E One är mycket avancerat. Det gäller såväl konstruktion som funktion. Eller rättare sagt så är sättet det är gjort på både enkelt samtidigt som det är tämligen svårt att tillverka. Det är nämligen vad som brukar kallas en “integral”. Det innebär i all enkelhet att handtaget är tillverkat från ett enda stycke metall. Det är inte helt enkelt när man sedan skall få till en låsfunktion och pilla in lager med mera i handtaget. Tekniken Lionsteel använder för att göra sina knivar på det här viset kallar de “SOLID”.

Handtaget är stort och rymligt

Ett vanligare material för den här typen av handtag är titan. Men Lionsteel har gjort sig kända för att kombinera tekniken att göra integral-handtag med bland annat aluminium och så även i detta fall. I LE One hittas Ergal-aluminium. Förutom den maskinbearbetningstid som behövs för att fräsa ur de nödvändiga hålrummen är även öglan fräst ur samma stycke metall. På utsidan hittas sedan ett par olika mönster. Dels ett randigt mönster och dels ett rutmönster.

Handtaget är format ur ett stycke Ergal-aluminium

Eftersom det här är en karambit kan kniven greppas på en lång rad olika vis. Utrymmet räcker i det här fallet till att hålla kniven i ett standard hammargrepp till exempel. Då nyttjas inte ringen alls. Sedan kan du förstås hålla kniven i ett sabelgrepp med tummen på den därför avsedda rampen. Båda greppen är inte bara bra utan utmärkta.

Om lillfingret istället placeras i ringen hamnar handen längre bak. Tummen har då vissa problem att nå ända fram till rampen men i gengäld ökar räckvidden och det blir i princip omöjligt att tappa kniven.

Trots att L.E. One är en karambit kan det greppas på sedvanligt vis och är då tämligen bekväm att hålla i

Du har även ett mer typiskt grepp med bladet nedåt och egg samt spets framåt

I en för knivtypen mer klassisk fattning hamnar pekfingret i ringen och de två nästföljande fingrarna passar i den bakre fördjupningen i handtaget. Lillfingret hamnar framför “puckeln”. Tummen har en bekväm viloplats ovanpå ringen där det även finns några frästa spår för bättre fäste.

Att snurra kniven känns även det bra då ringen är både stor nog och rundad på insidan.

Öppning och lås

L.E. One är en kniv som nästan kan öppnas på vilket sätt som helst. Det är en bedrift i sig. Det finns förvisso ett par “huvudsakliga” metoder om man kan uttrycka det så. Men vi kan börja med att du förstås kan tvåhandsöppna den här kniven, något jag är säker på att ingen gör.

Här syns den uppsjö av öppningsmöjligheter som finns tillgängliga

Sedan finns en en front flipper som kanske inte är helt ideal om det nu ens är att betrakta som en sådan. Därefter kommer vi till de huvudsakliga öppningsteknikerna som är tre till antalet. En flipperfena, ett bladhål och inte minst en Emerson Wave. Det sistnämnda är för den som inte vet den krokliknande utstickaren på bladryggen. Den gör två saker, den äter tyg till frukost men främst är den tänkt att se till att bladet fälls ut i samma ögonblick som kniven dras.

Utöver allt detta är även LE One utrustad med Lionsteels REF-teknik vilker innebär att själva flipperfenan kan avlägsnas om så önskas. Det har jag för övrigt nyligen gjort av två skäl. Dels vill jag inte ha fullt så många detaljer som sticker ut och dels är funktionen inte den allra bästa. Eller rättar sagt den fungerar men är inte blixtsnabb. Däremot kan du både trycka fenan nedåt och dra den bakå men då måste vara bestämd för att få den att fungera. Den är trots det inte helt intuitiv i mitt tycke.

Jag föredrar helt enkelt bladhålet när det gäller att fälla ut kniven manuellt eller så förlitar jag mig på Emerson-wave funktionen som är alldeles utmärkt. Bladhålet är ovalt till formen och har lagom rundade kanter för att ge gott fäste utan att vara obekvämt att använda.

Att tillverka ett ramlås i aluminium kräver kunskap och precision. Lionsteel är ett av få företag som vågar sig på den kombinationen

Ramlåset tar ordentligt och känns mycket starkt

Låset är ett ramlås vilket kanske inte är så ovanligt. Men det här ett gjort i aluminium vilket är mindre vanligt. Det tarvar förstås att låsarmen har en förstärkning i stål vilket hittas här. Det har även försetts med översträckningsskydd vilket är nödvändigt. Böjs låsarmen ur läge blir det mycket svårt att rätta till med en integral-konstruktion.

Om låset kan sägas att det är mycket stadigt och känns stabilt. Inget glapp någonstans. Låset är inte det lättaste att släppa beroende på att låsarmen är lite hal samtidigt som den är mycket stark och bjuder motstånd. Men på den här typen av kniv tar jag gärna det. Säkerheten främst i det här fallet.

Att bära

Att bedöma en Karambit på den här punkten är lite speciellt. De är nämligen alla i princip usla att bära omkring på jämfört med en vanlig fällkniv med samma bladlängd. Så här får L.E. One betraktas ur två andra synviklar, dels hur den är jämfört med andra knivar av samma typ och dels om den är lätt att dra och stoppa undan. Det är främst det förstnämnda som är viktigt med den här typen av kniv.

Clipet är av fjäderstål och flyttbart till motsatt sida

Det som gör den här kniven besvärande i en ficka är förstås att den är extremt bred med sina mer än fem centimeter och att det därtill sticker ut saker överallt som frontflipper, flipperfena och en stor ring.

Vikten däremot är tämligen överkomlig på grund av handtagskonstruktionen och materialet. Kniven väger in på 134 gram. Men jämfört med en standarkniv med ett åttacentimeters blad är det inte lite heller. Men som sagt inte heller ett problem. Men i gengäld är handtaget över 14 cm långt vilket är substantiellt hur man än vrider och vänder på det.

Ringen och kombination av slät yta samt bra clip gör kniven mycket lätt att dra

Förutom yttermåtten är det förstås hur mycket som syns av kniven som gör den till en vattendelare när det kommer till att bära. Med tanke på hur mycket som sticker upp ur fickan och vad det signalerar är det här inget du bär öppet på kontoret eller så. Den är svårförklarad, L.E. One ser verkligen inte ut som en penna om man säger så.

Clipet är ett enkelt vikt stålclip vars fäste är försänkt i handtagssidan. Det är flyttbart vilket i det här fallet är helt nödvändigt av ett mycket enkelt skäl. Det är att om du skall använda kniven som Karambit och använda Wave-funktionen så kan du inte ha clipet där det är monterat från fabrik. Då hamnar du i fel grepp när bladet fälls ut. Med en Karambit vill man ofta ha den i omvänt grepp även om det inte är den enda möjligheten. För att det skall vara flyttbart och kunna kombineras med handtagsmaterialet är det fäst med en genomgående bult i stål.

I vilket fall fungerar clipet mycket bra. Här vill man heller inte ha för mycket friktion mellan tyg och handtag eftersom det skall gå snabbt och lätt att dra kniven.

Sammanfattningsvis

Lika ovanlig som typen av kniv är för Lionsteel lika ovanligt är det tänkta användningsområdet då den sägs vara en EDC-kniv, alltså en fickkniv tänkt för dagligt bruk. Det är nämligen så den presenteras på hemsidan. Huruvida det är sant eller om det är sagt för att blidka potentiella lagstiftare låter jag vara osagt. Men i sak är det ju inget annat än en kniv med ett hawkbill-blad. Ja och en ring i ena änden förstås. Så frågan är hur bra den är för det ändamålet?

Svaret på den frågan är dessvärre “inte särskilt”. Trots extremt fina material och många finesser brister kniven ur den synpunkten på ett mycket specifikt område, nämligen bladet. Det är med sin geometri och form mest lämpligt för ett par uppgifter i den vägen och det är kartongöppning, kapande av rep, buntband och packband etc. Men det kanske räcker, slipar du upp det extremt fina stålet är kniven inte alls dum för dessa användningsområden. Gott så.

L.E. One fungerar till EDC men kompletteras med fördel med något mindre aggressivt och mer mångsidigt som en Lionsteel TRE till exempel

Men låt oss addressera den bruna elefanten i rummet. Lik förbaskat är det här främst en kniv för “självförsvar” men som kan användas till andra saker. Jag sätter begreppet inom citationstecken då jag är villig att argumentera kring huruvida det är handlingar som ens går att utföra med kniv utan att hamna i klammeri med rättvisan. Visst, om vi använder “tänk om”-argument in absurdum går det. Och då är det här en bra kniv. Det var förvisso rätt länge sedan men jag har en viss erfarenhet av träning både mot och med kniv i det syftet.

L.E. One är extremt stadig, spetsen är mycket aggresiv och det går oerhört kvickt att dra den då Wave-funktionen är mycket väl fungerande. Så de kriterierna uppfylls med råge.

Lionsteel L.E One är en intressant Karambit med både avancerad konstruktion och Magnacut i bladet

Men rötterna till knivtypen hittas ju i jordbruksredskap även om vägen därifrån till den hög-teknologiska Lionsteel L.E. One är mycket lång. På vägen blev kniven fällbar, fick de senaste materialen och teknikerna men även en snabböppning samt en antydan om att den skulle kunna vara en “EDC-kniv”. Resultatet är en intressant och välbyggd kniv som är kompetent men inte inom alla områden.

Specifikation:

Längd utfälld: 210 mm
Längd hopfälld: 145 mm
Vikt: 134 g
Bladlängd: 82 mm
Godstjocklek: 4 mm
Bladstål: CPM Magnacut
Handtag:aluminium, integral
Lås: Frame lock

Producerad av: Lionsteel, tillverkad i Italien

/ John

* Huruvida det ens är möjligt att försvara sig med en kniv och samtidigt följa lagen är ämnet för en annan diskussion som jag tagit upp vid olika tillfällen. Min tes är att det snarare rör sig om en eskalering av våldet som introducerats om inte en rad mycket specifika villkor är uppfyllda. Men det är ett omfattande samtal så jag ber att få återkomma i ämnet.

Jag tillhör de där som förnekar hösten in i det längsta. I år har jag fått hjälp av den osedvanligt varma september. Det är enklare att leva i vanföreställningar när det varit varmare nu än under högsommaren. Det ena värmerekordet efter det andra rapporteras från både Europa och Sverige och jag badar fortfarande! Då menar jag inte vinterbad utan att sommarens badsäsong förlängts. Nu var det ett par dagar sedan och vädret lite mer ostadigt så det har förmodligen hunnit bli lite svalare, men ändå. Dessutom går jag i sandaler utan strumpor vilket en kollega påpassligt noterade idag.

Årstiden gör även att man blir mindre svettig när man kastar kniv vilket även det är positivt. Och några knott och mygg finns inte. Det är det positiva med årstiden, i övrigt gillar jag inte mörkret som är på väg. Det sänker sig över såväl nejden som sinnet. 

Knivkastning är en höstaktivitet för mig eller snarare en åretruntaktivitet om jag skall vara ärlig

Men hösttider är även knivanvändartider i ett bredare perspektiv. I höstmörkret kan man dra sig inomhus och laga mat till exempel och då behövs goda knivar. Använder man dem inte själv är de utmärkta gåvor till dem som gör det. Så kika gärna på några av de utmärkta köksknivar du hittar här på Knivshop.se!

Även den som inte är jägare kan tjäna på att gå upp i ottan ibland. Här soluppgång vid Kronobergs slottsruin. Kniven är den eminenta Lionsteel ROK.

För den som är friluftsentusiast erbjuder säsongen allt från svampjakt till älgletande eller varför inte en fisketur? Oavsett vilket eller om det bara är en campingtur som är aktuell är en god kniv ett måste. Eller varför inte flera? Ett set är en tillgång vid både slakt och rensade av fisk. 

Av det skälet är det snart dags för recensioner ett par olika knivar för de ändamålen här på bloggen. Från Cudabrand kommer till exempel ett omfattande sortiment för fiskaren och för den som söker knivar extra lämpade för utomhusmatlagning finns dylika alternativ från Satake. Ett svenskt märke med Japansk-klingande namn. 

Vidare fortsätter jag att titta närmare på ett antal fällknivar för vardagsbruk från diverse olika märken, däribland QSP, Camillus och Lionsteel. 

Så vi synes under hösten!

/ John

– en fullvuxen italienare

På något vis känns det passande att en kniv från Maniago och Italien är döpt till “Opera”. Mer exakt har den här Lionsteelmodellen fått namnet “Big Opera USA”. Originalversionen är en italiensk tolkning av en klassisk lockback vilket innebär ett mer diskret format och exkluderar material som G10 och funktioner som clip och enhandsöppning. Istället är kniven nättare och har sidor i olika träslag samt levereras i ett skinnfodral.

Väsentligt elegantare men inte lika praktiskt enligt mig. Det var det som tippade över vågen i favör för “USA”-tillägget den här gången. Det hindrar mig dock inte från att vilja ha en av ursprungsmodellerna. Det hindrar mig dock inte från att vilja ha en av ursprungsmodellerna.

Det här är som sagt storebror i familjen och det märks. Den var vid första anblick större än jag trodde. Det är märkligt det där, att storlek kan förvåna trots att man tagit del av måtten. Vad jag tycker om färgen vet jag egentligen inte. Ibland vill man ha något annat än svart så jag valde “brown”. Den beskrevs på något ställe som jordfärgad vilket lockade men vill man vara elak kan det även sägas att den påminner om något som åstadkoms av en hund som är dålig i magen.

Kniven påminner mig annars mycket både i känsla och form om en lyxig tolkning av en Dozier folding Hunter från Ka-Bar. Bakom Opera står annars “Max” eller Massimo Salice Sanna som han heter. Han har designat ett antal knivar åt Lionsteel vid det här laget men den här serien lär ha varit den första.

Blad

Bladet är så praktiskt utformat att man nästan får huvudvärk. Det är inte utsmyckat eller fullt med krusiduller. Istället bjuds vi på ett enkelt droppointblad som har en hög nästan full flatslipning. Endast en liten plan yta finns på sidan men den tas tacksamt emot då den underlättar slipning med diverse system som tarvar att bladet förankras.

Även material och dimensioner känns genomtänkta. Stålet är ett D2-verktygsstål försett med en satinfinish vilket motverkar något av korrosionsproblemen som ett icke rostfritt stål kan föra med sig. D2 är ett stål som ofta återkommer i Lionsteels katalog har jag noterat.

Tjockleken på godset är tre millimeter vilket ger styrka samtidigt som det är tunt nog för att göra den här kniven till en riktig skärmaskin. På längden mäter bladet nio centimeter och det är två och en halv centimeter högt.

Tumknoppen hade kunnat placeras längre in mot handtaget enligt mig men den får ändå godkänt därvidlag. Den är i vägen men inte alltför mycket. Även detaljen med hur basen på kniven är slipad och den “sharpening notch” som återfinns är väl formade. Inte mycket bladlängd går förlorad här.

Lionsteel vet hur man märker knivblad. Texten “Lionsteel, Italy, D2” är knappt läsbar så liten är den. Helt i min smak. Diskret är snyggt i det här fallet.

Opera fick under en period sjunga ut i diverse omgivningar. Första scenen utspelade sig i ett kök. Det blev rena arian, ett flatslipat blad med duglig skärpa gör inte alls bort sig. Tomater och annat mjukt glider stålet igenom. Men det blir ett minus för tumknoppen som helt enkelt är i vägen vid långa genomgående skär. Nu är bladet tämligen tilltaget på längden så det går att kompensera för det även om jag föredrar att inte behöva tänka på saken. När det sen skall sjungas duett med en lök eller två så går det bra. Men då skall “bra” inte jämföras med en dedikerad kockkniv. Trots allt är det så att 3 mm fördelat på 2,5 cm höjd måhända kan betraktas som slankt i fällknivsvärlden men för en kockkniv är det horribla siffror. Särskilt när Big Opera inte är särskilt tunn bakom eggen.

Kniven kom vass även om den inte får toppbetyg på det området. Det var emellertid klart skarpare än min andra kniv från Lionsteel “Daghetta” vars originalegg inte var bra. Opera har mer av en arbetsegg. Papper hanterar den inget vidare, den rakar hår med lite vinkel och tryck men umgås desto bättre med kartong. Ett bekvämt handtag och bra geometri möjliggör långa kraftfulla skär. Även snöre, rep och en bit tamp tuggar den sig igenom med ackuratess.

Andra akten utspelar sig i mer rural miljö. När det kommer till trä och virke saknar Opera något av magstödet. Den sjunger mer med halsen och är inte riktigt på hemmaplan. Om det är flatslipningen eller bara eggvinkeln som spelar in har jag svårt att avgöra. Men den “biter” inte på det vis jag önskar om det skall täljas. Särskilt tydligt blir det i torrt virke. Färska grenar går naturligtvis enklare och där underlättar att bladet inte är för tjockt. Något säger mig att den skulle tjäna på en lätt omprofilering vid slipandet.

Handtag

Lionsteel bjuder inte på några överraskningar här heller. Opera är på många vis en klassisk lockbackkniv vilket avspeglar sig i handtagets konstruktion. Kniven är uppbyggd kring en kraftig ram i stål som är rejält urborrad i syfte att få ned vikten. Trots det är kniven en relativt stadig pjäs som väger in på 135 gram.

Den här versionen har skollor i G10. De finns i färgerna svart, grön och brun och “Classic”-modellerna bjuder på trä istället. I det här fallet är materialet tämligen strävt och bjuder på rätt rejält med friktion. Jag kommer nog att gå över den med lite sandpapper för att tona ned den egenskapen något. Om man däremot hanterar kniven mycket i väta och kyla är det bra. På modernt manér är kniven demonterbar och pivotskruven justerbar.

Formen är enkel, briljant samt mycket bekant. Opera påminner om flera knivar men några av Doziers modeller ligger nära till hands som jämförelseobjekt. Det finns ett gott skäl till att så är fallet. Handtaget är en pinne. Dock en lätt krökt och oerhört välformad pinne. Sådana som mänskliga händer gillar att greppa.

Det gör kniven bekväm i alla fattningar. Det finns inget som talar om för användaren hur kniven skall greppas. Enkelheten i det uppskattar jag i det här fallet. Sen är alla kanter mjukt rundade och det finns inga hörn att irritera sig på. Möjligen är bakänden något spetsig men eftersom handtaget är såpass långt är det ingen risk att det sticker in i handflatan. Man har med clipets placering också undanröjt risken för att det skall orsaka onödigt tryck mot handen vilket ytterligare bidrar till den allmänt goda komforten.

Längden på hela tolv centimeter gör även att den med större labbar och korvfingrar får plats. I änden har man även fällt in en metallögla som agerar fånglinehål.

Öppning och lås

I den här versionen bjuds på en tumknopp för enhandsöppning. Standardutförandet har annars nagelskåra och tarvar därmed två händer för att manövrera bladet på mer klassiskt vis. Knoppens placering gör kniven lätt och effektiv att använda. Den hittas där den förväntas och bladet löper så pass lätt att du kan snärta ut bladet om så önskas. En liten sak jag inte gillar är att tumknoppen sitter något löst i bladet. Såpass att det ibland känns.

Låset kan framhållas som ett gott exempel på en välgjord klassiker. Det låser faktiskt bättre än många andra då precisionen i tillverkningen gör att den inte har något spel upp och ned vilket annars kan vara fallet med lockbacks på även finare knivar. Här är kniven helt solid och det finns ingen rörelse i bladet alls. Inte ens om bladet greppas nära spetsen och kniven provoceras. En mycket välbyggd kniv på så vis. Sen får tiden utvisa hur den står sig i längden.

Funktionen understryks av det förtroendeingivande snäpp med vilket låset faller på plats när kniven öppnas. Låset är trots det relativt lätt att släppa och med lite fipplande kan även det skötas med en hand.

En detalj värd att notera är att bladet inte går emot insidan på ramen när det smäller igen men att det fjädrar lite i stängt läge. Det innebär att om du pressar ned bladet i handtaget kan eggen komma åt stålet i ryggen på kniven och därmed bli slö. Det är något man bör vara medveten om.

Att bära

Clipet går igen från den av mig tidigare recenserade Daghetta. Det fungerar emellertid bättre på den här kniven. Det av den enkla anledningen att det bärs på andra hållet och att handtagsmaterialet inte är detsamma. Clipet är diskret, håller kniven på plats och framförallt känns det inte särskilt mycket när man arbetar med kniven. Men det är fortfarande inte bra. Jag sade då om clipet att Lionsteel inte verkar kunna den biten särskilt väl och det står jag fast vid.

Det finns nämligen ett par saker jag verkligen inte uppskattar med det. En sådan är att mycket av kniven syns när den befinner sig i fickan. Vad spelar det för roll att clipet är diskret när två centimeter kniv sticker upp? Sen är hålen i själva clipet större än skruvarna som håller det på plats vilket gör att om de inte är mycket hårt åtdragna så kan clipet röra sig i sidled och även lossna, det hände mig.

Något jag heller inte uppskattar är att tumknopparna som förvisso är lätta att komma åt vid användning helt enkelt sticker ut för mycket. Det gör att de gärna vill haka i fickkanten på väg upp.
Det sämsta med att bära den här kniven är emellertid den jäkla utstickande bladtangen. Den är närmast vass och orsaken därtill är inte svår att spåra. Man vill uppnå god finish i övergången mellan blad och låsarm. Det lyckas man med men det sker på bekostnad av bärkomfort. Kanten som dessutom sitter högt på grund av clipet är lätt att skrapa i och det är inte skönt alls.

Clipet går heller inte att flytta. Kniven bärs med med spets nedåt på höger sida vare sig du vill eller ej. Jag vet att många skriker “nej” när det gäller den biten. Varför förstår jag faktiskt inte. Vad jag själv föredrar beror på såväl handtagets som clipets utformning och vad som fungerar bäst för respektive modell. Oftast är det “tip up” även för mig men jag besitter ingen religiös övertygelse därvidlag.

Sammanfattningsvis

Opera är generellt en mycket välgjord kniv. Passning och byggkvalitet är riktigt goda. Hörn och kanter är fasade, rundade och slipade. Passning mellan sidor och ram samt låsets fjäder är god. Bladet är centrerat och kniven anlände anständigt vass.

Den är också praktisk som en rejäl EDC-betonad kniv. Ett okomplicerat effektivt blad i bra material parat med ett lika enkelt handtag bildar en harmonisk enhet. Lås och öppning fungerar som det skall och utan anmärkning. Sen vet jag inte om brun är färgen jag skulle välja igen, kanske då hellre svart eller grön.

Om jag i allmänhet är positiv varför inte inkludera den i min serie “Jakten på den perfekta fickkniven”? Till det tycker jag den är aningen för stor helt enkelt. Det är nog snarare en utmaning för lillebror. Big Opera betraktar jag snarare som en mer allroundbetonad fällkniv som klarar det mesta men kanske inte är expert på ett område.

Solen har sina fläckar och även Opera har sina brister. På något vis märks det att den här kniven egentligen är designad som en “gentlemans knife” och att moderniseringen är en eftertanke.
Det är ett par punkter som spökar och alla är faktiskt knutna till anpassningen som ger tillägget “USA” till namnet. Clipet är en sådan och en annan är precisionen i tumknopparna, deras placering långt ut på bladet samt hur de sticker ut utanför handtaget. Det är onödigt helt enkelt. Det sistnämnda är för övrigt en av mina kära käpphästar liksom en vass kant på bladbasen. Lionsteel syndar på båda områden i det här fallet. Problemet med den vassa tangen uppstår förstås inte om kniven bärs utan clip i ett läderfodral som kniven ursprungligen utformades för.

Men det övergripande intrycket är gott och jag kan rekommendera den här kniven för den som söker en klassisk och rejäl fällkniv som lämpar sig för det mesta. Utom för ren träbearbetning kan tilläggas.

Sen kan jag inte låta bli att tycka att formen på något vis ändå strävar mot träskollor och bort från clip och tumknoppar. Då undviks också de flesta av de små problem kniven dras med.

Jag tror det får bli en mindre “Opera Classic” i olivträ eller cocobolo någon gång.

Specifikation:
Längd utfälld: 210 mm
Längd hopfälld: 120 mm
Vikt: 135 g
Bladlängd: 90 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: D2
Handtag: G10 över stålram
Lås: backlock

Producerad av: Lionsteel, tillverkad i Maniago, Italien

/ John