– en sällsynt lyckad satsning

Är det här en originell kniv? Svaret på den frågan skall jag be att få återkomma till men vid första anblick nej. De övergripande linjerna är inte revolutionerande och det är inte materialen heller.

Men det går att behandla material och designa produkter på många sätt och därigenom uppnå väldigt olika resultat trots samma utgångspunkt. Det kan ske även utan stora åthävor. Ett sätt att närma sig det hela är att göra många små saker rätt. Om alla små detaljer är korrekt utförda uppnås perfektion var det någon som sade. Det verkar vara en bra väg att gå.

Här har det enligt mig tagits några steg på den färden då kniven är estetiskt tilltalande. En början som inte skall föraktas eftersom utseendet är det första man kommer i kontakt med. Sedan har kniven bolster vilket inte är det vanligaste och det väcker intresse även det. Och så var det låstypen.

QSP har därmed lyckats åstadkomma en kniv som man gärna tittar en gång till på. Sedan ser den faktiskt rätt bekväm ut att hålla i också, i alla fall på bild. Återstår att se om Vault är lika solid som sitt namn.

QSP Vault

Mannen bakom det sympatiska utseendet är Jacob Lundquist, icke att förväxla med en annan knivmakare/designer med samma efternamn.

Som ofta är fallet med knivar från QSP finns Vault att tillgå i flera versioner. De är emellertid inte lika många som vanligt utan närmare bestämt tre. Det enda som skiljer dem åt är faktiskt färgen på handtaget. Materialen är annars desamma.

Vault är en Jacob Lundquist-design

Kortversion: QSP Vault, en av de bättre tolkningarna av ett cross bar-lås som gjorts och det är bara början på berömmet. Det här är en hit!

Blad

Det var det där med många små saker. Det gäller exempelvis det här knivbladet. En drop point helt enkelt. Men det är ett attraktivt blad. Proportionerna är helt enkelt rätt. Översatt till siffror blir det en längd på 83 mm, en höjd på 27 mm och en tjocklek som uppgår till 3 mm.

Finishen är ett snyggt utförd satin på slipfasen och en stentumling på de små flata ytor som finns. Det var det där med detaljerna. Även ytbehandlingen är välgjord. Särskilt som QSP-loggan på ena sidan och Lundquists märke på andra sidan jämte uppgift om ståltyp är diskret applicerat.

Extra arbete har lagts på ryggen som är mjukt rundad. Där hittas även några räfflor för bättre fäste men eftersom de också rundade är de av mer indexerande karaktär än någonting annat. Där kan jag tycka att skall man nu ha dylika påfund så kan de vara skarpare.

En drop point, varken mer eller mindre men en snygg sådan

Dessutom har QSP fått till ett rejält “sharpening choil” fast det högst troligt är ett litet “finger choil” det handlar om. De må vara hur det vill med den saken men fungerar gör den fördjupningen i alla fall den dag du behöver slipa om bladet. Detta eftersom den sträcker sig utanför plunge line och även utanför tumknopparna. De sistämnda hamnar annars lätt i vägen när en kniv skall slipas.

Det som skall slipas om är ett Sandvik 14C28N stål. Ett material som kommit att bli en av mina favoriter bland de som inte är dyrast. Tänk på egenskaperna som ett billigare S35VN bara snäppet lägre prestanda på alla parametrar. Här uppges härdningen till 59-61HRC vilket är utmärkt.

Fabrikseggen var för övrigt mycket bra. Den var vass och jämn samt rakade hår med visst litet tryck och skar genom skrivarpapper med ett lätt väsande. En beskrivning som knivnördar känner igen och alla andra får föreställa sig.

Stålet i bladet är Sandvik 14C28N

När Vault sätts i arbete uppträder den som den ser ut. Den är kompetent. Kanske inte den allra bästa när det kommer till att skära riktigt väl. För att uppnå det hade geometrin behövt vara snäppet mer genomtänkt. Tjockleken bakom eggen är nämligen kring 0,6 mm. Den siffran kunde varit lägre i ärlighetens namn. Men det är heller inte så mycket att jag upplever det som ett problem och vill man lägga ned tiden kan den tunnas ut vid omslipning.

Den tiden börjar faktiskt närma sig då den här kniven har använts mycket och särskilt på jobbet. Det kan tilläggas att även om jag verkligen uppskattar stålet så håller det inte skärpan lika länge som de som ibland kallas “superstål”*.

Spetsen är i det här fallet mycket bra och lätt att hitta. Vad jag menar med det är inte att den återfinns längst ut på bladet utan att den befinner sig i någorlunda i höjd med knivens centrumlinje. Det gör att den är enkel att sticka hål på saker med vilket är något jag gör tämligen frekvent. Även de uppgifterna klarar Vault galant.

Handtag

Om bladet var elegant men diskret så handtaget lite mer iögonfallande med sina två material. I sidorna hittas Micarta av mycket god kvalitet och bolstren är gjorda av anodiserad aluminium. Sedan hittas en knapp mitt i bolstret som väcker intresse.

Det som är det mest uppenbara med handtaget är att det är försett med bolster i aluminium

Konstruktionen utgår från en ram som är lättad om än inte så mycket. Ett par hål har borrats genom stålet. Utanpå den hittas bolstren som satts på plats på ett finurligt vis där de liksom överlappar ramen. Övergången till Micarta-sidorna som följer därefter är bra utförd. Förvisso känns skarven men det beror mer på att det är två helt olika material med olika textur än dålig passform.

Ryggen är till större delen öppen och visar den lättade stålramen

Sidorna sitter på plats med två stycken T6-skruvar. Mitt i bolstren hittas den försänkta pivotskruven med sin för QSP typiska triangel-logo på presentationssidan. Motsatt sida innehåller en justerbar T8.

Baktill hittas ett litet mellanlägg i stål men i övrigt är kniven öppen i ryggen. Avsaknad av fånglinehål bidrar till det rena utseendet så vet du med dig att det är en avgörande detalj för dig så får endera se dig efter något annat eller fästa en i clipet. Det sistnämnda fungerar utmärkt för övrigt.

Vault är mycket bekväm i handen oavsett grepp

Alla hörn och kanter på Vault är snyggt fasade och rundade vilket tillsammans med proportionerna gör det här till ett ergonomiskt handtag. Särskilt som clipet är kort. Jag återkommer till varför det är bra.

Det finns en fördjupning för pekfingret och när det hittat rätt följer resten av handen. Handtaget är stort nog för ett rejält fyrafingersgrepp. Vill man närma sig bladet ännu mer finns som sagt den där fördjupningen jag nämnde tidigare. Den är rätt liten men fungerar. Sedan är kniven även bekvämt att hålla i övriga fattningar inklusive omvända grepp. Ett väl genomtänkt handtag helt enkelt. Inga negativa överraskningar alls faktiskt.

Öppning och lås

Den här kniven öppnas med tumknoppar och vilka tumknoppar sedan. Det är så här det skall göras . För det första är de korrekt placerade, det vill säga tillräckligt långt ut för att inte gömma sig mot handtaget men inte för långt bort så tummen behöver sträckas ut. De sticker ut lagom mycket för att inte vara i vägen men ger samtidigt bra grepp mot tummen. Själva formen är mjuk och behaglig och gör inte ont när man trycker till. Bland det bästa är dessutom att de är placerade så de är ur vägen när man skär saker och ting.

Vault kan förstås öppnas med låset som på andra knivar som har någon variant av cross bar lock. I det här fallet fungerar det bättre än många andra.

Tumknopparna fungear utomordentligt väl

Sedan var det själva gången i kniven som faktiskt är exceptionellt bra. Kullagren i keramik bidrar förstås men det räcker inte helt för att förklara den fina känslan.

Förklaringen hittas istället i de, får jag förmoda, rätt kraftigt spända “omega”-fjädrar som brukar följa av den här typen av lås. De ger nämligen i det här fallet ett mycket väl avvägt motstånd fullt i klass med en vältrimmad detent-kula. Det finns nämligen ingen sådan på en kniv med ett cross bar-lås.

Vad det gör är att kniven kan öppnas på flera vis, snabbt, långsamt eller med pekfingret på “baksidan” av kniven i en “spydie flick”. Alla sätt känns naturliga, bekväma och enkla.

QSPs tolkning av ett cross bar-lås kallas Glyde lock och är en riktig hit

Förutom de redan nämnda fördelarna med det här bladlåset så finns det fler. QSP kallar för övrigt sin tolkning för Glyde lock. Det kan mycket väl vara en av de bästa varianterna av den här typen som gjorts eller åtminstone som jag stött på.*

Anledningen till att jag hävdar det är flerfaldig. För det första är låset mycket lätt att använda med de lagom räfflade ytorna på de huvuden som täcker själva låsbulten. Förutom att vara enkel att hantera är det en både snyggare och mer praktisk lösning än många andra. Det blir nämligen inget hål i sidan på handtaget och utöver det kosmetiska kommer det in mindre skit i mekanismen från sidan eftersom det sitter en täckbricka där.

Ytterligare en fördel är att bulten inte kan vrida eller vinkla sig vilket den har en tendens att göra på många varianter av låstypen inklusive orginalet. Låset kan då upplevas som det kärvar lite och dessutom är det svårare att släppa med ett finger om så önskas. Det problemet har QSP alltså byggt bort.

Att fjädrarna är kraftiga märks på att knivbladet riktigt sugs in sista biten som på en kniv med en stor detent-kula eller kanske en bra back lock. Vid sidan om att ge en god “action” så bidrar det till ökad säkerhet. Det här bladet går inte att skaka ut när kniven är stängd hur du än bär dig åt.

Det går även att fundera kring om det är själva låset som gett namnet till kniven. Den låser nämligen som ett bankvalv. Väl ute hålls bladet på plats på ett synnerligen distinkt vis. Någon rörelse i bladet kan inte uppfattas överhuvudtaget.

Att bära

Även i en ficka är det här en snygg kniv. Eller snarare så är den lättburen. Vault väger in på 123 gram och mäter strax över en decimeter på längden, 108 mm. Tjockleken mäts till 12 mm.

Alla mått är medium såtillvida att kniven inte är vare sig den minsta, största, tunnaste eller lättaste. Men och det är ett stort men, kniven har mycket mjuka kanter, ingen flipperfena eller andra utstickande delar. Det gör den bekväm att bära.

Vault har ett fjäderstålsclip som fungerar utan anmärkningar

Rampen på clipet kunde vara lite mer tilltagen men utrymmet under clipet räcker till. Infästningen i bakänden ger ett ambidextriöst clip utan hål i handtagssidorna

Till den känslan bidrar förstås de välvda handtagssidorna och de polerade materialen. Vault är lätt att dra och lika enkel att stoppa tillbaks. En stor del av förklaringen hittas i det till största delen utmärkta clipet.

Inget av själva kniven är synligt när den bärs i en byxficka

Vault kommer med ett enkelt fjäderstålclip. Spänsten är lagom och läppen/rampen är förvisso liten men fungerar för det mesta väl. I alla fall till chinos, jeans och arbetsbyxor vilket är det jag testar. Nu är förvisso mina Fristadsbyxor inte särskilt tjocka bör tilläggas. Har man lite kraftigare byxkanter däremot är rampen för liten.

Men det är ändå infästningen som är den bästa, närmast genialt enkel. Eftersom clipet sitter försänkt i bakänden av handtaget räcker det med en skruv för att både hålla det på plats och göra det avtagbart.

En annan positiv egenskap är att clipet är kort. Det gör att spetsen som trots att den sticker utåt något hamnar inuti handen och inte ligger emot densamma när man håller kniven i ett hammargrepp. På samma vis känns inte bakänden på clipet särskilit mycket mot handen sabelgrepp hellr. Du får hålla vinkla kniven för att det skall kännas.

Sammanfattningsvis

Efter att ha ägt, brukat och granskat den här kniven i tre månader kan konstateras att QSP har gjort det igen! Vault är en förbaskat sympatisk kniv fullt i paritet med de bästa de gjort. Då tänker jag på modeller som Penguin, Gannet och Capybara till exempel. Sedan är den åsikten aningen justerad med ett tänkt prisindex för knivarna i bakhuvudet.

Frågan som ställdes inledningsvis var om Vault är originell. Svaret är faktiskt nej. Betraktar du den från sidan så känns alla dragen bekanta på något vis. Det gäller såväl handtag som blad. Den påminner om andra knivar men ändå inte.

Sedan finns det ett par detaljer som gör att den sticker ut från mängden. Bolstren är förstås en sådan. Men svaret är också ja, sett ur QSP-perspektiv. Det är nämligen deras första kniv med cross bar-lås och som de gör det! Glyde lock som deras variant kallas är extremt bra. Ett av de bästa på marknaden till och med.

Så de detaljer som väckte intresset initialt visade sig hålla även för en närmare granskning.

Vault är en förbaskat bra EDC-kniv, en vardagsvän

En annan fråga var om den var bekväm som i lätt att hantera och med god ergonomi och svaret är ett rungande ja även på de områdena. Om man letar kan man hitta någon vinkel där bakänden på clipet känns men det krävs viss ansträngning. Det här är en kniv att arbeta med.

Sedan matchar bladets prestanda handtagets komfort. Ett för prisklassen bra stål, en vass egg och duglig geometri gör att kniven skär väl. Vault är med andra ord ett bra redskap också.

Den tredje punkten handlar om byggkvalitet och på det området finns mycket positivt att framhålla. Dels den generella konstruktionen men även de många detaljerna. Bolstren är fint gjorda, låsets fördelar har jag varit inne på och sedan var det de välvda sidorna, clipets infästning, den mjuka gången och inte minst hur exceptionellt väl öppning och stängning fungerar. QSP kan det här med att bygga bra knivar vid det här laget.

QSP Vault visade sig vara en av de bättre knivar de gjort så långt

Har du några farhågor inför ett köp av QSP Vault kan du slå dem ur hågen. Gillar du utseendet är det bara att slå till. Det här är en förbaskat bra kniv på alla punkter. Finns det bättre? På vissa parametrar ja men då kostar de väsentligt mycket mer eller så brister de på andra områden. Apropå pris så betingar den kring tusen kronor i Europa.

Men det är väl investerade pengar, sett ur ett helhetsperspektiv är Vault lika solid som sitt namn!

Specifikation:

• Längd utfälld: 191 mm
• Längd hopfälld: 108 mm
• Vikt: 123 g
• Bladlängd: 83 mm
• Godstjocklek: 3 mm
• Bladstål: 14C28N
• Handtag: micarta med aluminiumbolster
• Lås: Glyde lock

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina

/ John

* Det är förstås ett inte helt oproblematiskt uttryck men tänk på stål som M390, CPM 20CV, Magnacut och liknande.
** Det finns förstås ett par jag inte testat som den från Hogue Knives till exempel som också lär vara bra. Men jag har knivar med den här typen av lås från Benchmade (originalet), SOG, SRM, Kershaw, ANV och Al Mar.

– en uppföljare för den som gillar ramlås

Dags för en närmare presentation av en modell kallad Orso 2 från Viper Knives. Det som gör både den här recensionen och kniven en smula speciell är att det redan finns ett par knivar på marknaden som den starkt påminner om och som även de tillverkas i Maniago, Italien.

Det är svårt att inte förhålla sig till dem då jag dels äger alla tre och det dels är samma upphovsman som ligger bakom knivarna.

Viper Orso 2

Jag talar förstås om en av de danska giganterna på området, Jens Ansø. De andra knivarna är Fox Ziggy som är en serieproducerad version av en customkniv från honom med samma namn. Men sedan kommer vi till kniv nummer två, MKM Goccia. Den är till synes än mer snarlik den här kniven med sitt Micarta-handtag med fräst mönster, sin flipperfena och sina överlag flödande linjer.

Men skillnader finns förstås. Vad gäller material så finns inte minde än åtta olika versioner av Orso 2 att välja emellan för närvarande. Så att den här ser ut som den gör beror mer på min smak. Sedan är bladstålet inte detsamma i de två knivarna. De största skillnaderna hittas emellertid i bladets utformning samt låskonstruktionen. För att förvirra kan dock Orso (1) kastas in i mixen då den likt Goccia är en liner lock.

Det där gjorde knappt någon klokare så låt oss studera Orso 2 lite närmare.

Orso 2 är en kniv designad av virtuosen Jens Ansø

Kortversion: Viper Orso 2, ett stabilt komplement till sin föregångare för den som föredrar ramlås över liner locks.

Blad

Bladformen är en av de två saker som skiljer den här kniven mest från de andra knivarna som räknades upp. I det här fallet har vi nämligen ett “rakt” blad. Det vill säga ryggen är vare sig sluttande eller avklippt på något vis. Förutom att det förändrar utseendet gör det att spetsen hittas högre upp än annars samt att buken blir längre och i det här fallet mer svepande.

Övriga utseeendet kännetecknas av en väl utförd stentumling som sedan halvpolerats. Som vanligt hittas Vipers logotyp och modellnamnet på bladet. Somliga tycker att texten är för stor men jag vill tillägga att den är utförd så att i många vinklar syns den knappt alls. På motstående sida hittas Ansø-loggan samt ståltyp.

På Orso 2 hittas något så ovanligt som en helt rak bladrygg

Ett stål som faktiskt är helt nytt för mig. Beteckningen är LO-QPM20-4 och det är ett pulverstål av något slag. Det skall av vad jag förstår höra till samma familj som M390 och 20CV. Ett kvalitetsstål med andra ord. Enligt uppgift är det härdat till 59-61HRC och det låter bra på pappret.

Orso 2 är inte en helt liten kniv och bladet mäter 87 mm på längden. Höjden är ganska exakt en tum, 24,5 mm och godstjockleken uppgår till hela 4 mm. Ett bastant blad med andra ord. Nu är förvisso bladet i princip helt flatslipat, en liten platt yta hittas närmast ricasson. Men trots det så återstår kring 0,6 mm stål bakom eggen. Det är också tämligen robust. Jag är inte riktigt säker på varför man valt att göra så. Ett pulverstål borde teoretiskt inte ha några problem att göras tunnare. Särskilt inte som det här inte är en huggare av något slag utan en fällkniv.

Bladet är gjort i ett än så länge ovanligt stål med beteckningen LO-QPM20-4

Naturligtvis påverkar sådana val hur väl kniven skär. Det är inte det att den inte är vass. Eggen är skarp och det var den direkt ur förpackningen. Men eggen är mer stadig och hållbar än fylld av finess så att säga.

Nu matchas det för all del av handtaget och låset så helt illa är det inte. Men det för Orso 2 en bit bort från kontorsbruk och närmare friluftsanvändning för att använda lite svepande termer. Det är faktiskt där jag uppskattar den mest. Naturligtvis skär den tejp, kartong och papper när så tarvas. Men det är när man närmar sig kraftigare rep, tjockare plast som breda buntband och framförallt trä som den gör sig bäst.

Vid första anblick kanske inte Orso 2 framstår som en “bushcraft”-kniv och det är det inte heller. Men det är inte oäven till tyngre uppgifter. Därtill är både blad och handtag starkt nog och inte minst gör sig den robusta eggen bra i de sammanhangen.

Handtag

Orso 2 har ett tämligen påkostad handtag kan konstateras. Det som föranleder den kommentaren är inte de två materialen även om den canvas-Micarta som finns på presentationssidan är av god kvalitet. Istället är kommentaren sprungen ur att det är nedlagt en hel del bearbetningstid på handtaget.

Det som binder samman de två sidorna är mönstret iform av fyra linjer som understryker utseendet. De går igen även på titansidan. Den har dessutom fått ett finare grundmönster som påminner lite om Micartan. Dock är det så subtilt att det nästan slipats bort.

Presentationssidan är i det här fallet av Canvas-Micarta

I övrigt är hela kniven mjukt rundad, inga flata handtagssidor här inte. Sedan är även back-spacern av det mer arbetade slaget. Den täcker ungefär halva ryggen och är genombruten samt gömmer ett fäste för fånglina.

De två sidorna är sammanbundna med en avancerat formad back spacer

Längden på handtaget mäter 12 cm varav greppbar yta är 10 cm och höjden varierar mellan 20-25 mm. Handtaget har ingen ram utan de två sidorna är skruvade från två håll via back spacern i tre punkter utöver pivot-skruven. Storleken på bultarna är T6 medan det i både pivot- och fästskruv för clipet använts grövre T8-huvuden.

Orso 2 ståtar med ett bra handtag

I hand är Orso 2 riktigt bekväm. Handtagsryggens kurvatur följer handen väl och det finns inga skarpa kanter eller hörn som stör det intrycket. Till och med clipet fungerar väl då bakänden befinner sig en bit in på handtaget och spetsen är parallell med handtagssidan. Det gör att det snarare bidrar till att göra greppet fylligare än att skava. Tjockleken är för övrigt 12,5 mm vilket gör handtaget fylligt.

Öppning och lås

Orso 2 är inte helt trendig när det kommer till öppningsmetoder. Den här kniven öppnas med en flipperfena, punkt. Möjligen kan du pilla ut bladet med två händer men det är omständligt då inte mycket av bladet är tillgängligt att greppa kring.

Flippern fungerar väl men är kanske inte den snabbaste på marknaden. Det beror dels på att bladet är relativt tungt och dels på att Orso följer åtminstone en och dessutom vettig trend. Det är att generellt göra flipperfenor mindre. Därmed får du inte lika stor hävarm men å andra sidan bättre bärkomfort.

Flipperfenan är liten men fungerar

Fenan är inte bara diskret den saknar dessutom mönster. Men formen är tillräckligt distinkt för att ge fäste ändå.

Sedan kan det tilläggas att det faktiskt går att få bra fart på bladet men att man då får “förspänna” fingret innan man trycker till. Kniven i sig är inte snabb om inte användaren är det. Det kan också sägas att den här fenan bara kan användas på ett vis och det är genom att dra den rakt bakåt. Alla andra tekniker är dömda att misslyckas.

En annan detalj som gör bladet kvickare är förstås de keramiska kullagren. Trots det faller inte bladet på plats av sin egen tyngd när man fäller ihop kniven. Därtill är motståndet från låsarmen för stort.

Ramlåset är försett med översträckningsskydd och låsarmsförstärkning

Låsarmen är inte helt lättåtkomlig. En liten försänkning i motstående sida finns men inte mer

Låset är ett tämligen bastant ramlås. Dock noterades under testperioden att det kan vara mycket beroende av att pivotskruven är spänd. Den gängade upp sig något vid ett tillfälle varpå låset blev opålitligt. Det tog inte vid varje öppning och gled dessutom av eftersom det låste med mycket liten kontaktyta. Efter justering av pivotskruven blev funktionen utmärkt.

Låsarmen faller nu återigen på plats och stannar där. Bladet sitter stabilt utan glapp och spel. Låsarmen är emellertid inte helt lättåtkomlig. Förvisso är motstående sida något försänkt men själva låsarmen är hal. Där finns lite förbättringspotential.

Att bära

För att vara kring tolv centimeter lång hopfälld och hela 1,2 cm tjock är Orso 2 sympatisk i en ficka. Mycket av det beroende på att tjockleken trollas bort genom att sidorna inte är platta utan välvda.

Sedan väger kniven inte särskilt mycket för att vara en fullstorlekskniv där både låssida, back spacer och clip är av metall. Totalvikten är 125 g vilket skall ställas i relation till bladlängden på närmare nio centimeter.

Orso 2 kommer med ett fräst titanclip

Att det inte är något tydligt mönster under clipet underlättar när man skall dra kniven eller stoppa tillbaks den. Särskilt som man från Vipers sida valt den snyggare lösningen med förtunningen av låsarmen på insidan istället på utsidan. Därmed slipper man den fördjupning som annars uppstår.

Clipets funktion är utmärkt för att vara av den här typen

Orso 2 har ett CNC-fräst titanclip. Funktionen är mycket god med duglig ramp och lagom spänst. Det gör att du kan trä clipet över de flesta tygkanter och att kniven stannar på plats. Det är också ett clip som rent estetiskt följer knivens övriga formspråk och det är därtill bekvämt i hand.

Det sistnämnda för dock med sig en nackdel och det är att mycket av kniven är synligt när den sitter i en ficka. Clipet är nämligen fäst med endast en skruv, en lösning som fungerar utmärkt eftersom fästet är försänkt i titansidan. Men det gör att det hamnar en bit in på handtaget vilket ger komforten då bakänden av clipet hamnar inne i handen.

Vill man vända på det kan man också säga att det finns gott om kniv att greppa när den skall dras.

Sammanfattningsvis

Först blev jag faktiskt lite förbryllad när den här kniven släpptes. Inte bara för att det är en uppföljare till en redan befintlig modell – Orso utan även för att den är tämligen lik ytterligare två knivar i min samling som jag nämnde inledningsvis. Men så greppade jag konceptet, både bildligt och bokstavligt.

Det är nämligen i handtaget en del av skillnaden finns. Det här är en kniv för den som föredrar ramlås över liner locks. Men det är ändå inte det som är den största förändringen mellan modellerna.

Den hittas nämligen i bladformen. De andra har drag av de böljande linjer som Ansø använde sig av på sina tidiga modeller. Tydligast kan det skönjas på bladryggen. Det gäller dock inte Orso 2. Här är den helt rak.

Orso 2 är en kniv för den som gillar raka bladformer och ramlås i titan

Det ger faktiskt lite annorlunda användaregenskaper då det påverkar hur eggen eller snarare buken artar sig men framförallt vart du hittar spetsen. I det här fallet mycket högt upp. Det gör bland annat att svepande skär underlättas samtidigt som du får vinkla handleden ordentligt om du vill använda spetsen i vissa fall. Det ligger i sakens natur.

Sedan hittas i den här kniven ett spännande och för mig nytt tyskt stål som sägs tillhöra ungefär samma familj som M390/CV20. Vad gäller det kan jag bara läsa mig till stålkompositioner och är inte kunnig nog för att utröna om det är korrekt. Vad gäller praktiskt användade så kan jag dock säga att stålet är riktigt bra. Det håller skärpan länge, går att strigla när det tappat det yttersta stinget och det har inte fått några rostfläckar trots varierande väderförhållanden under testperioden med en del regn.

Det sistnämnda känns viktigt då Orso 2 definitivt är en kniv som jag vill använda utomhus. För mig är det här nästan mer en fällbar friluftskniv än en EDC-kniv. Särskilt som den tillhör de större mediumknivarna om man kan uttrycka det så. Men god låskapacitet och det lite fylligare handtaget lockar utöver bladet till att använda kniven rejält.

En tidig sommarmorgon med en kopp kaffe och en god följeslagare i Viper Orso 2

Sedan är F&F, dvs “fit and finish” eller passform och byggkvalitet som vanligt med knivar från Viper mycket god. De kanter som finns är rundade och de hörn som hittas är även de slipade. Låset fungerar utan anmärkning och bladet är centrerat. Det kan även sägas att Micartan åldras med värdighet som den bör.

Orso 2 bjuder även på ett flertal små detaljer som tyder på att viss tid spenderats på tillverkningen. Det gäller saker som den rundade bladryggen, titankragen kring pivotskruven och den formade back spacern.

Detta sammantaget ger en välbyggd kniv som motsvarar den stilrena design som hittas hos Jens Ansö. Orso 2 är därmed en superb följeslagare på dina kommande äventyr.*

Specifikation:

• Längd utfälld: 208 mm
• Längd hopfälld: 121 mm
• Vikt: 125 g
• Bladlängd: 87 mm
• Godstjocklek: mm
• Bladstål: LO-QPM20-4, HRC 59-61
• Handtag: Canvas-Micarta
• Lås: Frame lock

Producerad av Viper Knives, tillverkad i Italien

/ John

* Prisnivån är något svår att uttala sig om då den vanligen ligger strax över tvåtusen kronor men vid inköp av den här kniven samt vid textens publicering reades ut för kring 1500 kr.

– den bästa Tenacious-versionen?

Oftast brukar jag inte återvända till modeller jag redan recenserat. Men från stund till annan händer det och då för att det gjorts väsentliga förändringar som lett till förbättringar.* Eller att de bara är så annorlunda att de är värda ett eget kapitel. Det gällde till exempel för Spyderco Para 3 när den utkom i lättviktsformat.

Dagens ämne är en annan Spydercoklassiker som fått ny kostym, Tenacious. Originalet var föremål för en av mina första knivrecensioner för snart 12 år sedan. Även om den inte var helt ny ens då så var det ett spännande tillskott i katalogen då den representerade vad Spyderco valde att kalla “Value Line” som var tänkt som ett budgetalternativ till det befintliga sortimentet.

Från den modellen till den här med det långa namnet Tenacious Lightweight CPM S35VN har det hänt en hel del. En har uppenbarligen med stålet att göra då Spyderco valt att ha med hela beteckningen i namnet. Det som återstår att se är om det gör så stor skillnad som man kan hoppas på?

Spyderco Tenacious Lightweight CPM S35VN

Redan i introduktionen av den här kniven påpekade jag att originalet drogs med ett par nackdelar som var kopplade till prisbilden. Ett halt handtag, ett enkelt stål och kanske inte den allra bästa finishen för att vara en Spyderco var några av dem.

I det här fallet har ett par av de områdena addresserats med besked. En fråga som då uppkommer är om det är samma kniv, särskilt som prisbilden blir en helt annan. En annan är om finishen höjts i motsvarande grad? Det ämnar jag utröna här.

Ytterligare en Spyderco-modell som fått lättviktskostym

Kortversion: Spyderco Tenacious LW CPM S35VN, en riktigt sympatisk kniv med ett långt namn och en del identitetsproblem.

Blad

Bladets utformning är identiskt med originalet. Det innebär ett för Spycderco typiskt lätt lövformat blad försett med en puckel för att härbergera bladhålet. Bladet är därtill högt och mäter 32 mm på bredaste stället. När det sedan kombineras med en mycket vass spets och en nästan rak rygg så får man det typiska Spyderco-utseendet som somliga kniventusiaster gillar och andra avskyr. Men i grund och botten är det en variant på en drop point.

Längden är 86 mm vilket gör att Tenacious inte är en helt liten kniv. Tjockleken på bladet är väl valda tre millimeter. Finishen är en blank satin och märkningen består av Spyder-loggan på bladet samt namnet utskrivet tillsammans med bladstål på ricasson. På motsatt sida hittas order “China” skrivit med extremt små bokstäver. Den med god syn kan också urskilja Glessers märke på bladet.

Bladformen är en av Spydercos grundvarianter

Fabrikseggen på den här kniven var väl inte helt top notch om jag skall vara ärlig. Den var inte någon av de vassare Spyderco-knivar jag stött på men framförallt är eggen obalancerad. Vänster sidas slipfas är bredare än högers särskilt fram emot spetsen.

Däremot är den här kniven tunnare bakom eggen än originalet. Här ca 0,4 mm vilket tillsammans med en full flatslipningen och ett uthålligt stål gör att kniven skär mycket bra.

Som ofta med moderna Spyderco-knivar är bladet fullt flatslipat

Och skär bra gör Tenacious. Det gjorde den redan från början och den här versionen gör det både bättre och framförallt under längre tid. Bättre för att åtmistone det här exemplaret är tunnare bakom eggen vilket förbättrar geometrin som redan är duglig tack vare ett tre milllimeters blad med full flatslipning.

Längre för att stålet är väsentligt mycket uthålligare. Det samtidigt som det är ungefär lika rosttrögt. Bättre med andra ord, precis som utlovat. Det här är ett mycket kompetent blad på alla parametrar.

Handtag

Handtaget på Tenacious är rymligt. Hela kniven mäter över elva centimeter hopfälld och av det kan det mesta användas för ett rejält fyrafingersgrepp. Det gör att alla handstorlekar får plats även om du råkar bära ett par tunnare handskar.

Tjockleken är 12,4 mm och höjden kring 29 mm. Det tillsammans med formen gör handtaget så komfortabelt ett handtag med nittio graders rygg och platta sidor kan bli. Skall man upp en nivå till i ergonomistratossfären behövs att handtaget formas i alla dimensioner samt är lite fylligare.

“Bi-directional texture”-mönstret ger oerhört bra fäste

Konstruktionen känns igen och har inte ändrats nämnvärt. En robust stålram med en tjocklek av 1,5 mm står för grunden. För att kniven inte skall bli för tung och framför allt obalanserad har den sedan försetts med en rad invändiga hål. Något som inte alltid var helt vanligt för budgetknivar när Tenacious var ung men som nu är standard för de flesta märken.

Kniven är öppen i ryggen och där hittas det första tecknet på vart det sparats pengar. Tre stycken helt raka distanser utan särskild finess. Där hittas även Spydercos lösning på fånglinehål i form av en ståltub samt en stoppinne för bladet. Sammantaget en robust konstruktion.

Ett annat område där det snålas är kvalitén på skruvarna. De som håller ihop ramen har förvisso platta huvuden vilket är ett plus. Både de sex skruvarna plus de tre som hittas till clipet är av storlek T6 medan den justerbara pivot-skruven är en T8. Gemensamt för dem alla är att de är gjorda av mjukost. Var försiktiga när ni justerar eller demonterar er kniv och se till att ha kvalitetsverktyg som greppar bra annars står ni där med runda skruvhuvuden utan spår i.

Tenacious är öppen i ryggen och där syns den kraftiga ramen som inte är försänkt i sidorna

En av de stora förändringarna förutom bladstålet är förstås handtagsmaterialet och det är även det som gett kniven dess epitet, “Lightweight” även om det kan diskuteras. Kniven väger trots allt bara nio gram mindre än originalet med G10-skollor.

Men det är ändå inte det som är det största förändringen som följer med materialskiftet från G10 till FRN. Det senare är en av många fiberförstärkta plastmaterial, nylon i det här fallet som finns på marknaden. Spyderco injektionsgjuter materialet vilket gör att de kan få vilken yta de vill och de använders sig av något de kallar “Bi-directional Texture”. Det är i alla enkelhet små klackar där riktningen vänder kring den ingjutna Spyderco-loggan i mitten.

Mönstret ger extraordinärt bra grepp för den som uppskattar det. Det formligen äter sig in i skinnet om du greppar kniven hårt. Men halkar gör du inte, vare sig du befinner dig till sjöss och filear en gädda eller tar ur ett rådjut i skogen eller utför annan valfri kladdig uppgift. Kniven stannar i handen ändå.

Handtagsformen är tämligen enkel men välfungerande. Särskilt gäller det i hammar- och sabelgrepp

I hand är Tenacious lika bra som den alltid varit. Som jag skrev ovan, ungefär så bra som en kniv med den här handtagstypen kan bli. Alla grepp fungerar och särskilt gäller det de två vanligaste. När kniven hålls i ett sabelgrepp så har man förutom det eminenta greppet i handtagssidorna även en rejäl tumramp med ytterligare räfflor att ta spjärn emot.

När kniven hålls i vanligt hammargrepp går det att nyttja lite kraft bakom snitten då eggen är dragen nära handtaget i den här designen. Även det ett stort plus i min bok.

På samma vis blir grepp med kniven i nypan goda då handtagssidorna inte är överdrivet tjocka. Även i omvända grepp som om man täljer mot sig eller håller kniven med spetsen nedåt för att hugga så fungerar handtaget utmärkt. Det kanske inte är Spydercos bästa handtag men det går inte av för hackor ändå.

Öppning och lås

Hur en Spyderco-kniv öppnas kommer inte som en överraskning för den som kan något om moderna fickknivar. Här har bladhålet dessutom överdimensionerats en smula för att vara ännu mer låttåtkomligt. Det mäter 12,5 mm i diamteter. Det är dessutom helt rätt placerat. Det gör användandet, förutsatt att du vet vad ett bladhål används till, mycket intuitivt.

Bladhålet är både överdimenstionerat och rätt placerat vilket gör det lätt att nå och använda

Själva känslan i öppningen är lite avhängig av vad som förväntas. I en tid när allt fler knivar är försedda med kullager är den inte bra alls. Särskilt inte när den var ny. Nu har jag haft kniven i något år och det har gjort att den slitits in något även om jag inte använder den varje dag.

Bladet löper på bronsbussningar och de har den fördelen att de blir slätare och mjukare över tid. Men känslan i den här kniven kommer inte i närheten av de bästa. Inte ens de bästa med bussningar. Det är ingen MCusta. Där känns det att det är en kinatillverkad Spyderco.

Fördelen är att de är praktiska och inte släpper in grus som kullager kan göra i extremfall. Även om den risken inte skall överdrivas heller. Men den här lösningen fungerar alltid oavsett omgivning och miljö där kniven brukas.

En sak som dock är krångligare är att den här kniven kräver att man har pivotskruven mycket väl justerad. För hårt åtdragen och gången upplevs en smula ryckig. För löst och du har glapp i bladet med en gång. Kullagerförsedda knivar är inte alls lika känsliga för den detaljen.

Låset är enkelt och välfungerande

Även låsarmen är låttåtkomlig

Låset är en liner lock och är mycket välgjort. Det är stabilt mycket beroende på en kraftig ram kombinerat med en rätt tilltagen låsarm vilket ger stor anläggningsyta mot bladbasen. Det är sedan kombinerat med rätt utförd geometri och resultatet blir att inget spel eller glapp upplevs.

Låsarmen är lätt att nå tack vare en rejäl försänkning på motstående sida i handtaget. Bra design när den är som bäst. Särkilt när det är gjort så att inte handtagskomforten påverkas i negativ riktning.

Att bära

Tja, vad skall man säga om Tenacious Lightweight i fickan? För det första att den inte är så mycket lättviktare som namnet antyder, 108 gram för att vara exakt. Men i gengäld är det inte överdrivet tungt heller med tanke på det rejäla bladet och den långa eggen.

Sedan kan det konstateras att den är rejält hög i fickan. Över fyra centimeter faktiskt. Hur man än vrider och vänder på det är det “Spydercohögt”. Kniven kräver sin plats på den ledden helt enkelt.

Ett av de äldre Spyderco-clipen, här i “kinaupplaga” med för mycket spänst

I det här specifika fallet är det dessutom något som känns mer än vanligt då en del av den breda ytan som hittas i fickan består av ett rivjärn. Så skall handen ned och leta efter bilnyckeln vilken jag råkar förvara där så får man vara försiktig med hur handen avlägsnas ur fickan om du är kär i huden på dina knogar.

En fördel med mönstret är dock att det gör kniven mycket lätt att dra. Stoppa bara ned tummen i fickan och låt den landa mot handtagssidan samtidigt som du låter pefingret vila mot fördjupningen i clipet på utsidan och du har ett utomordentligt bra grepp för att hala fram din kniv.

Nästan lika lätt är den att stoppa undan igen tack vare två smarta detaljer från Spydercos sida. En är att de på alla sina knivar med det här mönstret förser dem med en logotyp på mitten. Förutom att vara bra reklam har de den funktionen att de utgör en flat yta för tyg att vila mot när det kläms av clipet. Något andra tillverkare borde ta efter. Jag tänker på er Cold Steel!

Ytterligare en sak som underlättar förarandet är att rampen på clipet är mycket tilltagen. Modellen är ett av Spydercos äldsta varianter av clip, skedmodellen. Det fungerar som vanligt i budgetutförande. Det håller kniven på plats, har som sagt god ramp, rejäl spänst och dugligt med utrymme under.

Men det är också extremt synligt, blankt och stort som det är. Dessutom syns hela 2,7 cm av själva kniven när den befinner sig i en ficka. Clipet är monterat med tre skruvar i en triangel vilket gör att det absolut inte kan vicka i sidled.

Clipet är inte bara flyttbart mellan höger och vänster utan kan placeras i alla fyra hörn. Något som Spyderco brukar skryta med och ingen utnyttja. Visst, det ger valmöjligheter men det gör också att handtaget ser ut som det angripits av termiter.

Eller möjligen bara upplevs plottrigt, här samsas på en sida, en pivotskruv, ett hål för fånglina, tre skruvar för handtaget, samt hela sex hål för clipet. Förutom själva mönstret samt logotypen då.

Sammanfattningsvis

Att Tenacious som modell har en rad kvalitéer torde vara ställt utom allt tvivel då den har överlevt sedan 2008, en bedrift i en tid då nya modeller både poppar upp och försvinner i en aldrig sinande ström. Men modellen har alltid vilat på en solid grund. Själva formgivningen är god och med den följer en Spyderco utan ett “forward finger choil” en fördjupning i själva bladet för pekfingret vilket är en detalj som agerar vattendelare. Själv tillhör jag dem som inte behöver dylika.

Vad du hittar på pluskontot är det som alltid funnits där. Det är en kvalitetskniv från ett märke som står bakom sina produkter. Bladet är välformat och praktiskt, stålet utmärkt och problemen med handtaget är till stor del löst och det som återstår är ett rimligt ergonomiskt handtag med excellent fäste. En trimmad arbetshäst kallar Spyderco den för på hemsidan och det kan jag hålla med om.

Kvar finns förstås även nackdelarna. Det är en bred kniv som tar mycket plats i fickan. Där agerar dessutom de nya handtagssidorna rivjärn mot knogarna ibland. Men där hittas även detaljer som rätt enkla raka distanser i ryggen och ett clip av enklare sort som dessutom visar rätt mycket kniv i fickan. Sedan kan tilläggas att själva öppnings- och stängningsrörelsen inte är särskilt mjuk alls. Där märks att det här är enklare kniv i grund och botten.

Men den största stötestenen hittas annorstädes.

En trimmad arbetshäst hävdar Spyderco. Ja säger jag, till priset av ett fullblod

Spyderco Tenacious är i det här utförandet en mycket sympatisk kniv men den har enligt mig klara indentitetsproblem. För någon budgetmodell är det inte längre om den nu någonsin varit det i Sverige. Problemet är nämligen för oss européer att alla Spydercoknivar har en tendens att hoppa upp ett par snäpp på prisstegen på vägen hit. Så när amerikaner talar budgetknivar och vad som är prisvärt så är det ämnet aningen komplicerat här.

Bytt prisklass har förstås även den här utgåvan av Lightweight-versionen gjort, särskilt som stålet är väsentligt bättre och därmed dyrare än originalet. Men här blir det mer intrikat då kniven fortfarande är tillverkad i Kina vilket antyder att den skulle var enklare än Spydercos Taiwan- och USA-tillverkade modeller samtidigt som materialet i handtagssidorna är enklare än vad som tidigare var fallet. FRN är inte ett steg upp i jämförelse med G10, möjligen jämbördigt.

Problemet är att grundmodellen av Tenacious Lightweight kostar runt 800 kr. Men skall du ha det bättre stålet så blir prislappen från 1650 kr** och “MSRP” eller riktpriset i Sverige är ca 2000 kr. Det är knappast någon budgetkniv.

Det skall nämligen ställas i relation till andra knivar tillverkade i Kina med samma bladstål från märken som Civivi, CJRB och QSP bara för att nämna några av de bästa. Även om det i vissa fall kan vara svårt att jämföra rakt av då Spyderco är en av få tillverkare som sätter så fina bladstål på ett kniv med ett plasthandtag och en enkel liner lock i stål. De andra tillverkarna förbehåller det stålet för knivar i titan eller kolfiber och med mer avancerade lås.

Men förutom att de är billigare så är tillverkningskvalitén hos dem väsentligt högre än Kinatillverkade Spydercos.

Spyderco Tenacious LW är med det här bladstålet en riktigt bra kniv men knappast någon budgetkniv

Eftersom så mycket är lika med den ursprungliga modellen jag recenserede i början av bloggens varande så kvarstår omdömet. Jag rekommenderar kniven men inte utan förbehåll. Du får fortfarande betala en viss “Spydercoskatt” men får en kompetent kniv för pengarna. Det som hänt med Spyderco Tenacious Lightweigt CPM S35VN är att allt flyttats upp en nivå. Materialen är bättre men priset har även det höjts, tyvärr kanske mer än kvalitén.

Specifikation:

• Längd utfälld: 197 mm
• Längd hopfälld: 111 mm
• Vikt: 108 g
• Bladlängd: 86 mm
• Godstjocklek: 3 mm
• Bladstål: CPM S35VN
• Handtag: FRN
• Lås: Liner lock

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Kina

/ John

* Ett annat exempel kommer från Al Mar där deras senaste T36 version av modellen SERE Folder är en väsentlig uppgradering.
** I skrivande stund skall tilläggas. Det råkar vara i slutet av 2024.

– en fällbar dolk

Dagens recension och tillika den första för knivåret 2025 avhandlar en stöveldolk eller snarare variant därav. Det är ett format som alltid varit populärt. De kanske inte är de allra mest praktiska av knivar men de har “det” när det kommer till utseende. Dolkar kan emellertid upplevas som en smula aggressiva. Då kan det vara en fördel med en fällbar variant. Då ter de sig åtminstone inte lika farliga innan de fälls ut.

Idag skall vi kika närmare på en kniv ur Cold Steels sortiment – nämligen Counter Point I.

Cold Steel Counter Point 1

Siffran I står i det här fallet för mellanstorleken även om den numera i katalogen benämns Counter Point 4″. Det finns också en lillebror som är rätt diskret med tillägget “II”. Den har ett sju och en halvcentimeters blad. Storebror Counter Point III kallas numera även XL och är en bjässe i sann Cold Steel anda med ett blad på kring femton centimeter. Den här kniven ligger som sagt i mitten med en bladlängd på en decimeter istället.

Det här är en modell som varit med ett tag, vi talar om mer än tio år och den har därför genomgått ett par olika utvecklingsstadier. De äldsta knivarna gjordes med ett enklare japanskt AUS8-stål. Därefter användes amerikanskt BD1 från Carpenter ett tag. Det stålet visade sig dock vara rätt svårt att få tag på varpå Cold Steel nu åter landat i ett japanskt stål även produktionen numera återfinns i Taiwan. En annan förändring är att handtaget numera har en mycket sträv yta jämfört med tidigare.

Trots förändringarna är grunden densamma, en mycket robust kniv med ett speciellt utseende som jag härmed vill presentera närmare.

Kortversion: Cold Steel Counter Point, en kvintessentiell CS-produkt, en smula utmanande men i grund och botten välbyggd och faktiskt mer praktisk än man kan förledas att tro

Blad

Counter Point-serien har ett mycket typiskt blad vilket är själva grejen med den här kniven. Det som är aktuellt är är förstås en distinkt “spear point” med en kraftig falskegg vilket gör att bladet närmast ser symmetriskt ut. Precis som sig bör på en dolk.

Längden på bladet kan faktiskt diskuteras. Mäts till nedre delen av handtaget hamnar man precis över tio centimeter eller 102 mm. Sedan är avståndet som synes något mindre till mitten handtaget. Anledningen till måtten är enkel, de vill gardera sig mot jurisdiktioner som inte tillåter längder av blad på över 4″. I exempelvis USA förekommer dylika begränsningar lokalt. I det här fallet balanserar man på den berömda eggen därvidlag.

Bladet är 2,8 cm brett och har en tjocklek på 3,4 mm som mest.

I utfällt läge avslöjas ett 102 mm spear point-blad med en hög flatslipning

Slipningen är flat och rätt hög för att vara en sabeslipning i och med bladets relativt tilltagna bredd. Kniven är rätt tjock bakom eggen måste medges med 0,6-0,7 mm. Det ger god hållbarhet men gör att Counter Point I kanske inte är den bästa kniven för de mest delikata uppgifterna utan mer för grovarbete. Särskilt med det här handtaget. Men det är å andra sidan inget som överraskar med tanke på utseendet.

Bladformen gör totalt sett ett visst avkall på det praktiska till förmån för en specifik estetik. Men faktiskt inte så mycket som man kan förledas att tro. Om du tänker bort det tveeggade utseendet och föreställer dig ryggen lite tjockare så återstår ett blad med spetsen på rätt ställe och som sagt med en rätt hög sabeslipning.

Stålet som används är japanskt AUS10A

Det gör faktiskt den här kniven något mer praktisk än vad utseendet gör gällande. Särskilt som fabrikseggen var mycket duglig. Det blir tydligt när det skall hanteras vardagsnära material som kartong och tunnare plast. Counter Point klarar det och alla andra dagliga sysslor på ett utmärkt vis även om det finns andra knivar som förstås skär bättre om känslan i snitten och motståndet i specifika material jämförs. I gengäld finns det inte fullt lika många som penetrerar så här bra. Skall du nu hugga knivar i saker så är det här kniven för dig. Men det förvånar knappast någon. 

Det här är ingen vinnare vad gäller EDC-bruk men den gör heller inte bort sig som sagt. Inte ens när man skär i trä är det här en dålig kniv. Särskilt inte som eggen är dragen relativt nära handtaget. Dock går det inte att använda “push cuts” där då tumknopparna hamnar ivägen. Ingen Morakniv kanske men det går absolut att använda den här kniven även till allehanda arbeten kring en lägereld också kan konstateras. 

Bladet är starkt nog för det och sedan var det det som är riktigt bra på den här kniven och det kommer vi till nu. 

Handtag

När jag recenserade en fastbladad kniv härförleden talade jag om att det fanns två typer av handtag, de tunna och de tjocka. Om den kniven* tillhörde de tunna så är Counter Point definitivt en representant för de tjocka. Särskilt för att var en fällkniv. Vi talar här om hela 1,7 cm vilket slår de flesta.

Längden på handtaget är 12,7 cm varav elva centimeter är tillgänglig greppbar yta bakom de tydliga fingerskydden. Höjden på handtaget är 2,2 cm som minst och 3 cm som mest, förutom vid änden där det vidgar sig till 3,3 cm. Handtaget är rätt kraftigt format på den ledden. Särskilt i och med den rejäla fördjupningen för pekfingret. Faktum är att om det inte vore för den skulle hela handtaget vara nästan lika symmetriskt som bladet på klassiskt dolkmanér med svällande mittsektion.

Handtaget är byggt kring en ram på vilken det skruvats kraftigt formade skollor i fiberförstärkt nylon

Under de formade sidorna hittas en ram av av aluminium. Den är rejält urborrad, något som är svårt att missa eftersom hålen är genomgående. Ramens funktion är dubbel, dels styvar de upp handtaget även om det knappt behövs med tanke på de stadiga sidorna. Dels så agerar de fästpunkt för låset.

De stora hålen i sidan är som sagt svåra att missa. De fyller faktiskt multipla funktioner. Vikten reduceras förstås i och med dem men därmed förbättras även balansen. Därtill förbättrar hålen greppet, särskilt i sabelfattning, då fingertopparna kan vila i dem.

Det stabila handtaget är hela 17,3 mm brett

Apropå fäste så hittas i handtagssidorna ett material kallat Griv-Ex. En av flera varianter som Cold Steel använt sig av på senare år. Vad det handlar om är förstås avancerad plast eller närmare bestämt fiberförstärkt nylon i någon variant. Hållbart och praktiskt men kanske inte något man ropar hej över.

Ytan är nästan glittrig och det beror på mönstret som ser stöpplat ut. Det ger ett riktigt bra fäste, närmast att likna vid sandpapper. Som nämndes tidigare var det en förändring från tidigare generationer Counter Points. Nu är det dock ingen nyhet per se då uppgraderingen skedde redan 2019.

Ska något sägas om plast i knivhandtag så är det att jag generellt inte uppskattar materialet men att det finns några undantag och det här är ett av dem.

Sidorna är lätt välvda och kraftigt fasade. Den delen är dessutom utan mönster vilket gör handtaget något mjukare mot handen. De är skruvade i tre punkter utöver pivotskruven. Storleken på skruvhuvudena är samma skrotiga T6or som de flesta använder. Här finns även en stoppbult samt en genomgående bult för låset som stagar upp handtaget ännu mer.

Counter Point har ett rejält och bekvämt handtag

Counter Point I är en kniv som är hyfsat neutralt balanserad med lätt bakvikt. Balanspunkten återfinns mitt i fördjupningen bakom fingerskyddet.

Det här är en kniv som är bra i alla grepp men superb i sabelgrepp. Där låser handtaget som allra bäst. Tummen hamnar naturligt mot rampen på ryggen och pefingret får en god position i därför avsedd fördjupning samtidigt som fingertopparna på lång- och ringfinger sticker in lite i hålen i sidorna. Något som dock inte syns på bilden då jag håller kniven i vänster hand varpå clipet är i vägen för det. Materialet biter dessutom i huden och bakändens klockform vilar mot mjukdelarna i handen. I det greppet sitter kniven verkligen fast.

Även omvända grepp fungerar väl

Även i hammargrepp är kniven bekväm. Kurvorna återfinns på rätt ställen som sagt och den tilltagna bredden gör kniven både bekväm och till och med ergonomisk. Det är mer bladstilen som gör att användaren kanske inte jobbar timmar i stöten med den här kniven även om handtaget klarar det.

Utöver det fungerar omvända grepp ovanligt bra. En skåra på handtagets ände ger tummen någonstans att vila och den stora ytan gör det bekvämt. Bra om du nu skall hugga i något.

Öppning och lås

Counter Point öppnas med tumknoppar, punkt. Inga moderna påfund som multipla öppningsmetoder och annat tjafs. Faktum är att den breda och därmed sluttande falskeggen gör att det inte går att få ett ordentligt tag för att fälla ut bladet ens med två händer.

Tumknopparna är av klassisk tunnform och riktigt bra placerade. Tur är väl det för de är det enda sättet att få ut bladet på

Dessutom är kraften i låset så stor att några “Spydie flicks” alltså att man snärtar upp ut bladet med hjälp av pekfingret på baksidan av bladet inte är möjliga. Återstår så tumknopparna som sagt.

De är för ovanlighets skull symmetriska. På ett flertal av Cold Steels knivar är de assymetriska med en högre högersida och en lägre på vänster. Sedan går de med lite våld skruva loss och vändas på även för den vänsterhänte.

Och eftersom låset som varandes en back lock-konstruktion är ambidextriös så är även hela kniven det. Särskilt som clipet kan repositioneras.

Här syns detaljen som skiljer Tri-Ad-lås från sedvanliga lock backs, den i det här fallet kraftigt dimensionerade stoppbulten

Låset är förstås ett Tri-Ad lock, fattas bara annat då det är en Andrew Demko -uppfinning som Cold Steel är mycket stolta över. Ofta, särskilt av dem själva, kallat för världens starkaste fällknivslås. Det må vara hur det vill med den saken men kraftigt är det och så även i det här fallet.

Det som skiljer det från en mer traditionellt back lock är att Demko adderade en stoppinne som kläms mellan bladet och låsarmen. Det gör att kraften från bladet går in i den istället för att trycka direkt mot låsarmen vilket är orsaken till att nästan alla standarlås** av den här typen har ett litet men kännbart glapp upp och ned. Något sådant finns förstås inte här. Faktum är att den här kniven närmast upplevs som en fastbladad kniv. Så solid är den.

Det märks när låset skall släppas eftersom fjädermotståndet är starkt. Det är dock inte i närheten av att vara så överdrivna som de första varianterna av det här låset var. Det handlade om att pissa revir och göra låset så macho som möjligt. En annan egenhet som Tri-Ad-lås har är att man måste pressa rätt hårt då låsklacken är hög. Fördelen med det i kombination med ovan nämnda bult är att det förlänger livslängden på låset. Faktum är att det till viss del är självcentrerande varpå inget glapp uppstår efter slitage. Det slits in snarare än ut.

Att bära

Ibland eller snarare rätt ofta brukar jag hävda att knivar måste vara bra på något. Det omvända gäller förstås det också. Det finns inget snällt sätt att säga det på men Counter Point I är en riktig tjockis. En förbaskat oblyg sådan också.

Handtaget är nästan tretton centimeter långt, tjockleken är som sagt maffiga 1,7 centimeter och till det skall läggas en höjd på nästan fyra centimeter, 37 mm, i hopfällt läge. Sammantaget gör att det känns som du försökt gömma en valross i fickan. Och så förbaskat lång egg får du inte för den volymen heller. Vi talar om 9,7 cm för att vara exakt.

Clipet är ett av Cold Steels korta standardtyper. Det har en bra ramp, alldeles för hård spänst och friktionen mot handtaget är för hög

Det är alltså solid säl du har i fickan. Dock inte en överdrivet tung sådan. Stora hål, lätt material i de fylliga sidorna och ett blad där man slipat av rätt mycket av godstjockeleken gör att Counter Point väger 135 g. Vare sig tung eller lätt utan mitt emellan sett till måtten.

Oblyg är den där den sitter. Tre centimeter kniv sticker upp och clipet skiner ikapp med solen

Men situationen i fickan blir inte bättre av vi här har ett klassiskt Cold Steel clip. Det är som de flesta gjort av fjäderstål. Det är också rätt litet samt mycket blankt. Det syns med andra ord. Särskilt som placeringen gör att det sticket upp mycket kniv ur fickan. Vi snackar närmare tre centimeter vilket inte är något jag uppskattar. Vi kan diskutera det där med att komma åt kniven lättare vid annat tillfälle.

Clipet måste tydligen kompensera för sin ringa storlek genom att vara urstarkt. Förvisso tappar du inte din kniv när den väl är på plats men det är ett litet helvete att få dit den. Särskilt som Cold Steel envisas med att låta mönsteret på handtaget vara kvar där clipet möter sidan. Det formligen äter tyg kan jag meddela. Därför behöver det här clipet tweakas något för att fungera bättre. Trycket behöver släppas lite och lite sandpapprande behövs där handtag och clip möts.

Sedan är det bättre men trots det kvarstår att vinkeln in mot fästet gör att tygkanten inte når ända in varpå ännu lite mer av kniven sticker upp. Bättre är att det är fäst med hela tre skruvar och att det återfinns i en fördjupning. Det sitter med andra ord still. Clipet går även att flytta till vänster sida eller demonteras om så önskas.

Sammanfattningsvis

Cold Steel är ett företag som många gånger varit kontroversiella. Det gäller såväl vissa av deras produkter som deras reklam, särskilt den som gjordes för en tjugo, trettio år sedan. Den har inte åldrats med värdighet kan sägas.

En del av det som väckt uppmärksamhet fast i positiv bemärkelse är att de har ett mycket brett modellprogram. Där hittas det mesta från tämligen praktiska knivar till de mest uppseendeväckande. Ibland hittas hela det spannet under i enda knivmodell. Så är fallet med Counter Point-familjen.

Minstingen är en liten fickkniv även om den har mycket attityd, mellanbrodern är massiv och storebror är ett ficksvärd som mäter en bit över en fot öppen. Fast det som binder dem samman och gör dem både uppmärksammade och attraktiva är förstås den uttalade estetiken. Det uttalade målet från den forne ägaren av Cold Steel och designern bakom den här kniven Lynn Thompson var att åstadkomma en fällbar stöveldolk. Och det gjorde han!

Cold Steel har lyckats åstadkomma en lätt igenkännbar siluett

Det bör således vara det första du är på jakt efter för att gilla den här kniven. Man bör även uppskatta handtag som lättats genom att det borrats hål genom dem. Jag vet att det är en vattendelare bland kniventusiaster. Somliga har inget emot det eller gillar företeelsen medan det för andra är direkt avskräckande.

Men slår man ihop hålen, den sträva ytan på Griv-Ex-materialet samt utformningen av det grova handtaget så får du en kniv som ger ett oerhört stabilt grepp. I allmänhet är undertecknad inte förtjust i plast, vare sig i naturen eller i knivhandtag. Men några få undantag finnes och det här är ett av dem. I det här specifika utförandet på den här knivmodellen fungerar det utmärkt.

Bladformen är inte den bästa för “EDC” eller vardagsbruk som vi kanske skulle säga på svenska. Men den är faktiskt bättre än man kan tro så låt inte det avhålla dig från ett köp om du gillar utseendet. Det är en fullt komptent arbetskniv.

Utseendet till trots är Cold Steel Counter Point I en utmärkt arbetskniv. OM du har stora fickor vill säga

Där har du försäljningsargumenten. En snygg, halvbrutal, effektiv och därtill mycket välbyggd kniv är vad du får. Paketet inkluderar ett urstarkt lås, ett rejält handtag samt ett riktigt starkt blad med en hållbar egg för att vara en dolk. Kvalitén understryks genom väl valda material snarare än att de är exklusiva. Hela kniven känns och är mycket gedigen.

Låter det som något för dig är det bara att slå till. För det nöjet får du för närvarande betala mellan 1000-1300 kr i Europa.

Specifikation:

Längd utfälld: 229 mm
Längd hopfälld: 127 mm
Vikt: 137 g
Bladlängd: 102 mm
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: AUS10A
Handtag: Griv-Ex
Lås: Tri-Ad

Producerad av: Cold Steel, tillverkad i Taiwan

/ John

* Vilket råkade vara Al Mar B-21, en fastbladare vars handtag på bredaste stället mäter 13,5 mm jämfört med Counter Points 17,4 mm.

** Det finns ett par få som inte har det men det kräver en oerhört precision i tillverkningen. En sådan kniv är Lionsteels TM1 som är den bästa lock back jag stött på utöver Tri-ad Lock.

– kniven som växer

Det första som skall avgöras är väl huruvida Kershaw Heist lever upp till namnet eller inte? Blir man rånad/lurad på sina pengar när man köper den här kniven? Spekulationer uppstår lätt när man döper en kniv på det viset.

På den punkten kan jag emellertid lugna er alla omgående, det blir man inte!

Kershaw Heist

Tvärtom kan jag förtälja att den här kniven växer allteftersom. Det kan den möjligen behövas då det är en tämligen nätt liten kniv sett både till mått och inte minst vikt.

Det här är nämligen Kershaws bidrag till vad som nuförtiden ofta kallas “Bug-Out“-klassen* efter Benchmades bästsäljare. Konkret har det kommit att stå för en lättviktskniv, vilket de förstås inte var först med men utrustad med någon form av “cross bar lock“. Alltså ett lås med en fjäderbelastad tvärgående bult som huvudkomponent. Efter det att BMs patent på “Axis lock” gått ut har marknaden fullkomligt exploderat av den typen av lås. I princip varje tillverkare har ett på programmet även om just Kershaw var tämligen sena med sin version. Den du hittar här.

De två komponenterna var för övrigt anledningen till att jag valde att titta närmare på Heist. Det har visat sig vara en gångbar kombination tidigare.

Kniven har en aning kantiga former som emellertid fungerar utmärkt

Kortversion: Kershaw Heist, en doldis som visade sig vara en riktig höjdare!

Blad

Bladet på Heist är en modifierad drop point. De extra tillskotten består i en intressant falskegg eller snarare förtunning av ryggsidan. Bladet har till en början full tjocklek och till och med en liten tumramp för att sedan tunnas ut. Det som gör att det inte är en äkta falskegg är att den inte sträcker sig ända ut till spetsen. Där återfår bladet sin tjocklek igen. Troligen för att det är förbaskat tunt redan från början.

Godset är nämligen inte mer än 2,2 mm tjockt. Bladet är 81 mm långt och 26,5 mm högt. Eftersom sedan slipfasen är tämligen hög med sina 18 mm så finns goda förutsättningar för ett blad som är trevligt att nyttja.

Det är inte ofta man stöter på så här tunna och effektiva blad

Bladet är i gengäld relativt brett vilket hjälper till med stabilitet. Finishen är en mediumgrov stentumlad yta vilket döljer repor väl. Märkningen är tämligen diskret med Kershaw-loggan på en sida och lite onödigt mycket text på andra sidan. Men texten är liten.

Stålvalet föll på D2 vilket jag inte tycker är dåligt i det här fallet. Visst, det är inte det mest rostsäkra, särskilt inte i utföranden där man stentumlat dem även om det är att föredra framför den blästring Kershaw ofta använt sig av. Men det är ett relativt segt stål vilket gör att det kan hålla den tunna eggen utan att det går flisor ur bladet. Det gör också att spetsen håller bättre än den skulle gjort med ett sprödare stål.

Stålet är D2 kan utläsas av bladet. Där står även KAI, modellbeteckning, China och så återfinns en liten krumelur som talar om att Heist är en “in-house production” och inte resultatet av något externt samarbete

Med andra ord har Kershaw Heist en spets som är något kraftigare än vad måtten antyder. Den klarar allt som en bra spets skall hantera. Allt från att avlägsna spetor eller i det här hushållet, kaktustaggar, ur fingrar till att punktera plastdunkar.

Även resten av skäregenskaperna hos Heist är precis så sympatiska som jag hoppats på. Det tunna bladet hanterar allt från att skala en rotselleri** till att skära i skrivarpapper. Det är särskilt vid genomgående skär där man använder hela bladets bredd som den här kniven briljerar. Ett exempel är förstås kartong. Nu håller jag på med lite köksrenovering och det har blivit lite saker över efter hantverkarna, bl a förpackningsmaterial som skall till återvinning. Ett utmärkt arbete för Heist.

De egenskaperna går igen när man skär i tamp och rep men även i nylonremmar. Lite mer får den jobba i buntband och hårdare material men det är mest för att handtaget är tunt som det känns så. Bladet gör vad det skall. Det gäller även i trä kan tilläggas.

Överlag är det här bladet utmärkt och orsakerna står att finna i geometrin. Kershaw har satsat på ett tunt blad vilket alltid skär bättre än ett tjockt.

Handtag

Handtaget är väl egentligen det minst intressanta med Heist. Eller snarare gäller det materialet i sidorna. Det är GFN vilket är ett av många fiberförstärkta plastmaterial. Oerhört praktiskt men inte så spännande. Men här är det mycket välgjort. Texturen på ytan ger mycket bra fäste utan att kännas som sandpapper och alla andra hörn och kanter är väl rundade.

Handtaget är bekvämt för att vara så litet och framförallt tunt som det är

Annars är den här kniven byggt på sedvanligt vis kring en intern och försänkt stålram. Handtaget är öppet i ryggen med tre timglasformade distanser som stöttning. De är dock inte lättade vilket är en smula märkligt med tanke på att det är en lättviktskniv. Det finns således några gram att kapa. I gengäld ger det ett styvt handtag som inte flexar om man trycket på det vilket retat mången ägare av en BM BugOut genom åren.

Kniven är öppen i ryggen och byggd kring en stålram som tittar fram vid låset och vid distanserna. Den för ovanlighets skull inte lättad

Kniven är hopsatt med tre T6 skruvar per sida och dessa är väl försänkta i handtagssidorna. Till det kommer en justerbar pivotskruv med en T8 på en sida och en dekorativ bult med D-form på andra sidan. Det gör kniven lättjusterad eftersom skruven inte snurrar fritt.

Handtaget är även försett med ett myckte rymligt hål gjort för fånglina för den som vill använda en sådan.

Heist är sympatisk i alla de vanligaste greppen. Möjligen kan invändas att handtaget är något kort

Handtagets främsta förtjänst är dock att det är bekvämt i hand. Så bekvämt som ett så här tunt handtag kan bli faktiskt. Framåt hittas ett fingerskydd som hindrar pekfingret att med lätthet stifta bekantskap med eggen, bakom det en fördjupning för sagda finger. Bakre delen av ryggen är sedan mjukt rundad vilket gör att den passar väl in i handflatan vid sabelgrepp. Då hamnar även tummen på ett förnämligt vis på därför avsedd plats. Därtill är hela handtaget svagt svängt så det följer handen bättre.

Sammantaget ett mycket bra handtag där alla grepp fungerar utan att användaren behöver tänka närmare på det. Extra sympatiskt är att clipet har en tendens att försvinna trots att det är av “deep ride”-typ.

Öppning och lås

Heist öppnas med tumknoppar vilket är ett annat stort plus i mina ögon. Jag tillhör dem som rent generellt föredrar det framför flipperfenor om det är de alternativ som erbjuds. Tumknopparna ger mer flexibilitet. Du kan använda såväl tummar som pekfingersnärtar, öppna kniven långsamt eller snabbt beroende på dina preferenser.

Just de här tumknopparna är dessutom excellenta. De har rätt form, rätt placering och är lätta att nå. Med rätt form menas att de inte gör ont mot huden samtidigt som de ger lagom med grepp så du inte halkar. De sticker även ut tillräckligt för att vara lätta att träffa. Rätt placering betyder dels att de är enkla att hitta när du skall fälla ut kniven men även att de inte är i vägen när bladet är utfällt.

Sedan kan du förstås som med alla lås av den här typen använda dig av det för att öppna kniven. Det är bara att dra tillbaks låsbulten och snärta lätt med handleden och ditt blad är ute.

Rätt placerad och rätt formad är tumknoppen inget revolutionerande men väl fungerande

De andra knivar Kershaw släppt med den här låstypen har kullager. Det har inte Heist. Något jag är glad över. Mycket positivt kan sägas om kullager men allt har med hur bra en kniv är att leka med. När det kommer till att var praktisk så slår ett par bronsbussningar dem alla gånger. Det av ett par skäl. För det första är de tunnare vilket gör att hela kniven kan var det också. För det andra är de självpolerande vilket gör kniven mjukare i gången efter hand. Men främst så är det svårare för smuts att tränga in i dem jämfört med kullager vilket gör dem mer praktiska. Sedan är de även starkare i sidled då anläggningsytan mot bladet är större vilket är en bonus. Ja, förutsatt att bussningarn har rätt storlek då förstås.

Men det betyder förstås att den här kniven inte var extremt snabböppnad då den var ny. Lite seg faktiskt. I gengäld har den blivit snabbare och mjukare över tid och är nu precis lagom. Det vill säga kniven är lätt att öppna och stänga utan problem eller närmare eftertanke. Den bara fungerar.

Låset är ett derivat från ett Axis-lås och kallas DuraLock

Kershaw var som sagt inte snabbast ut ur startblocken med den här typen av lås. De kom med sina första modeller utrustade med DuraLock som den här versionen kallas i början av 2023. Det var då modellen Iridium som var aktuell. Den följdes snabbt av den här kniven samt Covalent och Monitor.

Men efter att ha använt Heist ett tag kan konstateras att jag gillar DuraLock. Skruvarna sticker inte ut så långt men går ändå att komma åt och fjäderkraften är välmodulerad. Bladet hålls väl på plats särskilt i sidled. Möjligen kan en liten tendens till spel upp och ned anas men inget som är reellt eller påverkar funktionen. Överlag ett välgjort lås!

Att bära

Heist är nästan perfekt att härbergera i en ficka. Den är mycket lätt om än inte lättast, yttermåtten är modesta och den är tunn. Kniven väger in på låga 79 gram och tjockleken är endast 10,8 mm.

Clipet är nästan en fullträff, hade bara fästet varit aningen bättre så hade det varit där

Materialet är däremot lite styggare mot byxtyg och liknande som alla handtag med rejält mönster men det är inte det som stör utan något som först märks när du skall stoppa kniven i fickan och det har med clipet att göra.

Jag bär ofta den här och liknande lätta knivar i bröstfickan på en jacka. Den här syns inte alls och då är ändå ficklocket inte stängt

Clipet är ett enkelt men effektivt fjäderstålsclip. Ytan är grå och matchare resen av kniven rent utseendemässigt.

Det kan skiftas från höger till vänster sida och är fäst med två T6-skruvar på en höjd plattform i handtagssidan. Där har vi även det enda negativa jag har att invända mot clipet. Rampen är nämligen god och spänsten adekvat men när an kommer så långt som till själva fästet på clipet så vill tyg gärna fastna där och man får trycka till en gång till om man vill få ned kniven djupare i fickan. En liten men irriterande detalj.

I övrigt sitter kniven ordentligt när den väl är på plats och den är relativt lätt att dra. Måtten gör att du knappt märker den när du kommit så långt.

Sammanfattningsvis

Kershaw Heist är ett typexempel på när man tar flera små ting och gör dem rätt. Ibland sägs det att perfekton är just det, små detaljer utförda korrekt. Här är är man rätt nära. I alla fall om man tar med prisklass i beräkningen. Skulle man dessutom vilja lägga ut en något högre summa för mer premiummaterial så finns en lyxigare utgåva av Heist. Då får du S35VN som bladstål och G10 istället för fiberplast i handtaget. Men i gengäld ökar vikten så frågan är om du inte hamnar lite vid sidan om klassen och den här knivens främsta styrka.

Heist var kniven som växte ifrån viss anonymitet till att bli en favorit

För det vi har här är en kniv som börjar och slutar med bladet. Det kan se lite utstuderat ut men är i grund och botten tämligen enkelt och framförallt har man från Kershaws sida använt sig av tunt gods, en hög slipfas och låtit bli att ha för mycket stål bakom eggen. Därefter har man valt D2 vilket är ett bra stål i det här fallet eftersom det inte flisar sig så lätt och därmed håller väl. Resultatet är förträffligt.

Sedan matchas det av ett handtag som är riktigt bra det också. Förvisso lite tyngre än kniven som gett namn åt klassen men i gengäld faktiskt bekvämare!

Det går bara att konstatera att i och med Heist så har Kershaw lyckats få till en riktig hit. Möjligen har den hamnat lite skymundan av några andra av deras modeller med Iridium i spetsen. Men här har vi en EDC-kniv som inte går av för hackor. Lätt, smidig och den ser inte allt för illa ut heller. Därtill spränger den inte banken helt. För närvarande kostar den kring 1000-lappen i Sverige. Och då är det den dåliga växelkursen som står för en del av det.

Specifikation:

Längd utfälld: 193 mm
Längd hopfälld: 112 mm
Vikt: 79 g (vägd av mig, uppgiven vikt 79g)
Bladlängd: 81 mm
Godstjocklek: 2,2 mm
Bladstål: D2
Handtag: GFN på stålram
Lås: DuraLock

Producerad av: Kershaw, tillverkad i Kina

/ John

* Där hittar du förutom originalet knivar som SRM 255, CJRB Hectare och Al Mar Payara.
** De har ofta rester av jord på utsidan så till dem använder man inte sina finaste Sashimi-knivar.

Stor, större, Cold Steel är också ett sätt att komparera. I alla fall när det handlar om fällknivar.* Det amerikanska företaget har med tiden gjort sig kända för att göra gigantiska tingestar inom det området. Någon som är bekant med deras XL-modeller? Men i katalogen har alltid funnits mycket vettiga och praktiska knivar vid sidan av de uppseendeväckande pjäserna. Det är det som gjort dem intressanta, blandningen mellan vardagsnära och saker som är totalt bortom rimlighetens gräns på något vis.

Den här kniven, Cold Steel SR1 Lite, bjuder på lite av båda världar även om den mest är rotad i den praktiska sidan. Den är mycket stor även om den inte är enorm. Men bladet är tjockare än på många fastbladade knivar och låset är ett av de starkaste som gjorts för fällknivar. Det borde borga för en slitvarg som inte är rädd för att skita ned sig.

En tungviktare från Cold Steel kallad SR1 Lite

Just den här versionen med tillägget “Lite” betyder nu inte att den är så mycket lättare än originalmodellen. Vi talar om 196 g för ursprungsmodellen jämfört med den här som väger 193 g enligt hemsidan. Hängde ni med där? Tre gram!

Skillnaden hittas istället i prisbild och den i sin tur är bland annat avhängigt materialen. Den dyrare modellen kostar nästan fyra gånger mer och då får man S35VN-stål i bladet och ett handtag av G10. Så i ärlighetens namn borde den inte var så mycket dyrare. Men det är en annan fråga.

Hur som haver, i det här fallet får man istället 8Cr14MoV-stål och ett handtag med skollor av Griv-Ex. Det är ett i den långa raden av fiberförstärkta plaster eller termoplastisk komposit med glasfiberförstärkning om man vill vara petig. Ett mycket starkt och praktiskt material men måhända en smula tråkigt material.

Den här stadiga fällkniven finns i två utföranden. Den kan fås med tantospets eller som här med ett clip point-blad

Apropå praktisk så är modellen från början tänkt att vara ett fällbart alternativ till Cold Steels vid det här laget smått legendariska överlevnads/friluftskniv SRK. Ni vet den som Fällkniven tämligen oblygt till vissa delar kopierade när de gjorde sin F1.

I alla fall får man en kniv som är kring 24 centimter lång med ett decimeterlångt blad som är närmare 5 millimeter tjockt. Vikten blev som ni märkte därefter. Men det här är en fällkniv för uteliv inte för kontorsmiljö.

Den har funnits något år på marknaden men är ändå aktuell så här i hösttider. En recension följer, var så säkra!

/ John

* Det kan emellertid sägas att det här inte alls är min största fällkniv. Där hittas bland andra en kniv från Linton som väger in på 365 gram, en SKM-stilett som är 13″ lång, en Opinel No 12 (vilket innebär ett blad på 12 centimeter), samt ett par spanska Navajas som har blad kring 15 centimeter.

Kershaw är ett märke som till synes fått något av en pånyttfödelse på sistone. Eller det kanske inte är helt sant men det är det intryck jag fått och inte minst gäller det mitt eget förhållande till dem. Ett tag var det lite “mellanmjölk” över dem. Inget som stack ut och en ändlös räcka knvivar med gråblästrade 8Cr13-blad. Men nu har det kommit ett antal intressanta modeller igen. Det är extra skönt tycker jag då en av mina absoluta favoriter alla kategorier när det kommer till EDC-knivar kommer från Kershaw. Det är den klassiska Blur.

Härförleden presenterade jag Heist som jag tycker är en riktigt sympatisk bekantskap. Så pass trevlig att jag beslutade för att det var dags för ytterligare en kniv med samma ursprung.

Den här gången föll valet på Inception. En tämligen slank flipperkniv med till synes tillfredsställande prestanda.

Kershaw Inception

Bladet är en clip point som fått något lite extra i och med en dubbel falskegg för att göra det mer intressant. Stålet som använts är en gammal bekanting, D2. Det är ett stål som rent generellt bra men även har en liten tendens till att rosta enligt min erfarenhet. Det har ofta varit fallet med just Kershaw tidigare då de envisats med att blästra stålet så att det bildas små mikroporer i materialet. Men i det här fallet är bladet stentumlast vilket helt klart är att föredra. Dessutom tycker jag att det är snyggare.

Konstruktionen bjuder inte på några överraskningar vilket innebär att handtaget utgörs av en stålram med G10-sidor utanpå. Fast även här har man från Kershaws sida kostat på sig något lite extra för att förhöja det visuella intrycket. Pivotskruven har därför fått ett mönster och den andra skruven som håller ihop kniven är av en typ som annars hittas på cyklar, närmare bestämt i framdreven.

Inception bjuder på ett par visuellt intressanta detaljer som exempelvis den dubbla falskeggen

I övrigt kan sägas att kniven har KVT-kullager och öppnas med en flipperfena. För säkerheten står en liner lock.

På längden mäter Inception 18,4 cm varav bladet står för 8,3 cm. Kniven väger in på flugvikt, 88 gram. Det borde göra den till en utmärkt EDC-kniv. Allt tyder på det.

Med tanke på hur Heist känns att arbeta med så ser jag fram emot att testa Inception också. Det är i alla fall en bra start*. Därefter följer en recension.

/ John

* Det är en dålig ordvits, jag vet! För er som inte vet “Inception” betyder början/start.

Att det här är en modern tolkning av en klassisk italiensk stilett råder det ingen tvekan om. Att kniven blivit en stor succé är inte heller mycket att orda om då det här är en modell från Cold Steel som finns och har funnits i många olika varianter.

Det börjar märkas på namnet. Med det menar jag att det blivit allt längre med tiden. Modellnamnet är i grunden Ti Lite och i det här fallet kan det kännas lite missvisande. Originalet var nämligen tillverkat i Japan och var gjord i just titan, därav namnet. Därefter kom versioner med aluminiumhandtag, som för övrigt finns kvar i sortimentet. Utöver det finns de även med G10 skollor och inte mindre än två varianter på plast, Zytel och den här kallad Zy-Ex.

Sedan var det storleken. Den finns i flera längder vilket inkluderar en bjässe med 6″/15 cm blad. Den här kniven råkar ha det mindre 4″ eller tio centimeters bladet.

Därmed får vi namnet Ti Lite 4″ Zy-Ex.

Cold Steel Ti-Lite 4″ Zy-Ex

Fast antalet kombinationer var inte färdigt i och med det. Det vanligaste utförandet är det här med ett bajonettslipat blad vilket innebär en dolkspets där den övre delen är en falskegg som endast sträcker sig längs en del av bladryggen. Men Ti Lite finns även att få med Kris-blad, med eller utan sågtänder och numera i en Lynn Thomson Signature Edition med ett Clip point-blad. Men den är emellertid en begränsad upplaga och tillhör jättarna. Utöver de många alternativen kan kniven fås med svärtade blad och olika färg på handtagen.

Det råder ingen tvekan om varifrån inspirationen till den här fällkniven kommer

Den här kniven från Knivshop håller sig däremot till mer modesta mått vilket ger en totallängd på 219 mm och en vikt på kring 99 g. Bladstålet som använts är japanskt AUS8.

De något enklare materialen ger en lägre prissatt kniv som fortfarande känns kompetent och välbyggd. Det skall bli riktigt roligt att testa den här kniven! Jag återkommer med en recension vid senare tillfälle.

/ J

Kershaw tillhörde de företag som väntade tämligen länge innan de gav sig in i kampen om knivar med någon form av “cross bar eller sliding bar lock“. Ett låssystem som blev tillgängligt efter det att Benchmades patent på Axis-låset löpt ut. Kershaws version kallad “Dura lock” såg dagens ljus på ett par modeller i början av 2023. Bland dem fanns den populära Iridium och den här modellen kallad Heist.

Kershaws utmanare i Bug Out-klassen, dvs lättviktsknivar försedda med ett cross bar lås

Det bör påpekas att det här är den enklare versionen av kniven. Den dyrare utgåvan har handtag i G10, samt blad i S35V. Här hittas istället D2-stål och GRN i handtagssidorna. Men det är inga dåliga material, bara lite billigare. Något som också avspeglas på prislappen.

Heist har ett blad som bäst beskrivs som en modifierad drop point och vad som utmärker det mest förutom den stentumlade ytan är att det är tunt. Både själva godset och bakom eggen. Det är egenskaper som jag ser fram emot att undersöka närmare.

Kershaw Heist

Bladet är strax över åtta centimer långt och hela kniven är 19,3 cm lång. Bladet öppnas med tumknoppar och det löper på glidlager i brons. Låset är som tidigare sagts ett Dura Lock.

Det mest spännande med kniven är förutom låset och det skärvänliga bladet dock att det är en riktig lättviktare som väger in på under åttio gram. Det gör det automatiskt till en “Bug Out“-utmanare. Då återstår att se hur väl den klarar den jämförelsen. Men initialt kan konstateras att alla förutsättningar finns där. Det här är en “doldis” som jag tror är en riktigt bra kniv! Jag återkommer med en recension av den här kniven!

/ John

/

Ytligt sett är Karesuandoknivens senaste och numera enda fällbara tillskott i katalogen tämligen traditionell. Det som syns först är endera det mycket snygga trähandtaget eller det rejäla läderfodralet beroende på hur kniven bärs.

Om man sedan noterar att det är en lock back och att den därtill har en typisk “skandinavisk” slipning så förefaller kniven enkel att kategorisera. Återstår bara att se om den är lika effektiv som den ser ut kan man förledas att tro men då bedrar man sig. Den här kniven bjuder på mer än så och det finns flera finesser att upptäcka.

Karesuandokniven Pältsa

Det här är inte Karesuandoknivens första försök att göra fällknivar. Jag har dock inte varit i kontakt med deras tidigare bidrag till området kallade Nallo och Singi. Det var något med dem som inte lockade mig måste jag erkänna. Modellerna kändes inte så genomarbetade var det intryck jag fick från bilder.

Annat är det med Pältsa. Här har vi en kniv som är mycket väldesignad och andas kompetens redan på avstånd. Därtill har man tagit hjälp av experter på området. Att bygga fällknivar är nämligen mer komplicerat än att tillverka fastbladare. Därför är det här ett samarbete mellan Italienska Fox Knives och Karesuandokniven där de förstnämnda står för själva mekanismen.

Sedan står Karesuandokniven för norrländskt “know how” i övrigt och adderar även tradtionella material som renhorn, trä och läder. Slutresultatet blir en både snygg och gedigen kniv.

Pältsa är till synes enkel men döljer finesser

Kortversion: Karesueandokniven Pältsa – Tradition möter modern teknik i skön harmoni. En brukskniv som är lika sympatisk att betrakta som att nyttja.

Blad

Utseendemässikt är det här bladet så svenskt eller möjligen skandinaviskt det kan bli. Formen är en drop point utan excesser. Längden är väl avvägda 75 mm och höjden 20 mm. Det är proportioner som känns igen från mer än en liten klassisk jaktkniv från den här delen av världen. Sedan har man valt att hålla ned tjockleken till anmärkningsvärda 2 mm vilket jag är mycket glad för. Det förbättrar skäregenskaperna väsentligt jämfört med om det lagts på en millimeter vilket många tillverkare gör idag av någon outgrundlig anledning. Måhända är orsaken alla förstörelsetest som hittas på Youtube. Men för normal knivanvändning behövs inte mer. I alla fall inte på en liten fickkniv.

Bladet är en lika enkel som duglig drop point

Karesuandokniven har i mitt tycke tidigare tagit lite genvägar vad beträffar stålval. Särskilt har det varit fallet om pris adderats till ekvationen. En ovana de nu frångått. Pältsa kan fås i ett flertal olika varianter och bladstålen varierar beroende på vad som väljs. I versionen med Micarta-handtag hittas 12C27 vilket är ett något enklare stål men det är en något enklare kniv rent generellt. Utöver det finns även Pältsa med blad i både ELMAX och Damasteel Nordic Light. Det sistnämnda hittas i den allra mest exklusiva utgåvan i serien. Förutom att vara mycket snyggt så är det mönstervällda stålet rostfritt.

Men i den här kniven hittas ett annat riktigt kompetent knivstål från svenska Damasteel i form av RWL-34. Här uppskrämt till kring 61 HRC vilket är utmärkt! Nu har jag ingen apparatur för att undersöka hårdhet men med tanke på hur bladet uppträder över tid har jag ingen anledning att misstro uppgifterna.

Stålet som används är i det här utförandet svenskt RWL-34

Sedan är slipningen ett kapitel för sig. Ett positivt sådant. Fabrikseggen på det här exemplaret var ruskigt bra. Oerhört vass, jämn och centrerad. Dessutom verkar härdningen hålla vad den lovar då den håller skärpan riktigt länge. Själva slipfasen är vad som numera brukar kallas skandinavisk eller en nollegg utan sekundäregg om man så vill. Det vill säga endast en slipfas.

Den typen av slipning kan ibland medföra vissa nackdelar. Exempelvis att de har en tendens till att spräcka frukt som äpple och även material med liknande textur istället för att skära dem. Vanligen är de överlägsna när det kommer till att hantera trä i olika varianter. Men, och det är ett stort men, det finns sätt att kringgå nackdelarna. En av dem har man som sagt nyttjat här. Karesuandokniven har förstått att bladet skall vara tunt! Den egenskapen gör att det här är en veritabel fickskalpell, fast med mycket bättre stål än vad gängse kirurginstrument brukar ha.

Det märks när kniven sätts i arbete. Som vanligt har kniven fått följa med på jobbet och där hittas diverse förpackningsmaterial i stora mängder. Särskilt när leveranserna anländer på måndagar blir det mycket kartong och plast som skall hanteras. Pältsa är mycket bra även för den sortens uppgifter. Det tunna bladet glider igenom kartong utan särskilt mycket motstånd. Det gäller även tjockare dubbelväggiga lådor kan konstateras. Handtaget är förvisso litet men ger tillräckligt med stöd för att användaren skall kunna lägga tryck bakom snitten när så behövs.

Det som hindrar den från att vara en riktigt bra “jobbkniv” för mig är att den kräver två händer för att öppna. Ofta står jag där med en trekilospåse krossade tomater i en hand och då vill jag gärna fälla ut bladet med andra handen. Här måste jag tänka på att öppna kniven först, sedan greppa både det som skall skäras och kniven. Inte omöjligt men jag har vant mig av med det momentet kan noteras.

I övrigt skär Pältsa precis som väntat, dvs förbaskat bra, särskilt i trä. Det gäller både färska björkslanor och torrt virke. En frekvent och tung uppgift som mina fickknivar utsetts för är att putsa kastknivstavlor. Det innebär att alla torra flisor kring bullseye måste avlägsnas. Det är som att raka en Ent. Och det klarar den här kniven väl trots sitt lilla format.

Handtag

Det första som syns är förstås det snygga trämaterialet i skollorna. Den här kniven har ett handtag av masurbjörk vilket ger den personliga ådringen. Inget trähandtag är förstås det andra likt och särskilt gäller det den här typen av trä. Tycker man av någon outgrundlig anledning inte om det så finns istället bok att tillgå eller Micarta för den som föredrar konstmaterial. Trähandtaget är behandlat med bivax för övrigt.

Handtaget är 98 millimeter långt, 14,3-17,9 mm tjockt och bygger som mest 23,9 mm på höjden. Inte en enormt stor kniv med andra ord men väldigt “lagom” vilket även det känns svenskt.

Handtaget är välformat och ger ett bra grepp

Sedan kommer vi till en av de där sakerna jag antydde i början av recensionen. Att kniven bjuder på mer än vad som är synligt. Det är nämligen ett par saker som är extremt ovanliga och möjligen helt unika. Det handlar om materialkombinationen i handtaget. Ramen är nämligen gjord i kolfiber! Knivar helt eller delvis i det materialet har jag förstås men inte en konstruerad på det här viset. Särskilt inte när mellanlägget inte är gjort vare sig i kolfiber eller av trä utan i renhorn! Även det en nyhet för mig.

Här syns den ovanliga kombinationen av en back lock, delvis öppen rygg och ett mellanlägg

Resultatet är både snyggt och lätt. Kombinationen av kolfiber och trä ger dessutom en vridstyv kniv som inte flexar. Inte ens när man skär tungt som i torrt trä.

Handtaget är inte stort men fungerar till mina händer i storlek large. Men det är precis

Handtaget på Pältsa är tredimensionellt format så till vida att det inte bara har ett litet fingerskydd mot bladet till, en utbuktning på mitten och en liten näbb längre bak utan även sväller på mitten. Totalt sett ger det ett mycket gott grepp.

Storleken räcker till även för mina händer sin storlek large men vet man med sig att man har mycket stora labbar så är kniven möjligen för liten. I övrigt är handtaget inte så kraftigt format att det omöjliggör något grepp. Tvärtom fungerar alla de mest frekventa sätten att hålla en kniv utmärkt.

I handtaget hittas även ett hål för fånglina och kniven kommer som synes med en lädersnodd som försetts med en dekorativ pärla gjord av renhorn.

Öppning och lås

När det kommer till öppning är Pältsa så traditionell den kan bli. Man tager sina två händer och fäller ut kniven helt enkelt. Inga flipperfenor, front flippers, tumknoppar eller bladhål. Det skulle för övrigt bara ha stört den avskalade rena estetiken. Det sticker dessutom ut tillräckligt med blad för att man skall kunna nypa kring det utan att behöva addera en nagelskåra. En detalj jag gärna klarar mig utan. Den samlar mest på sig skräp i största allmänhet.

Det sticker ut tillräckligt med blad för att ge ett gott grepp när kniven skall fällas ut

Känslan när kniven öppnas är mycket sympatisk med ett blad som glider lätt och smidigt. Men så var det sannerligen inte från början. När jag fick kniven var det illa. Pivotskruven var hårt åtdragen och kniven kändes både seg och lite “grusig” i gången. Bladet var trots det inte centrerat. Det kändes en smula nervöst innan det var åtgärdat men var dock problem som lätt löstes genom att släppa på trycket i den justerbara pivotskruven och sedan dra åt den lite igen.

Det tillsammans med en viss tids nötning har gett gott resultat. Nu är kniven mycket sympatisk att hantera och gången är mjuk och smidig.

Låser gör kniven med en back lock

Låset är en back lock som nämnts tidigare och som sådant sköter det sig bra. Det håller bladet i ett fast grepp och det är lätt att släppa. Ibland kan fjäderstyrkan bli så kraftig att det nästan är smärtsamt att släppa den typen av lås men icke i det här fallet. Sedan är alla knivar utrustade med back locks en smula känsliga för smuts. En bit ludd i låshacket och bladet låser inte som det skall. Det är dock mycket lätt fixat.

Att bära

Pältsa tillhör de där knivarna som kommer med ett läderfodral. Möjligen beroende på att kniven saknar clip. Ett tillbehör som många nu för tiden anser vara helt oumbärligt. Men faktum är att det finns fördelar med att vara utan dem också. Frånsett att knivar vanligen är snyggare utan så är förbättras ergonomin. Inget clip, inget skav i handen.

Pältsa kommer med ett kraftigt läderfodral

I fodralet förvarar jag dock mest kniven när den befinner sig i en väska. Mest för att skydda kniven mot skavande metallföremål som nycklar och dylikt. När jag bär Pältsa är det oftast fritt i en jack- eller byxficka. Det är nämligen inte en särskilt stor kniv som handtagsmåtten ovan skvallrade om. Men ännu bättre är att det är mycket lätt kniv.

En kniv med ett tämligen tunt blad, ram i kolfiber, mestadels öppen i ryggen och försedd med träskollor blir inte tung. Totalvikten ligger på 68 g! Det är imponerande oavsett vilket fällkniv vi talar om. Särskilt en med det här bekväma handtaget.

Det kombinerat med de väl rundade hörnen gör Pältsa tämligen bekväm i en ficka. Dock finns det sedvanliga problemet som uppstår om en kniv utan clip placeras i en byxficka, att de gärna vill lägga sig på tvären i botten av fickan. Men det kan undvikas om fodralet nyttjas. Det är gjort av högkvalitativt läder och är välsytt. Locket snäpper på plats med en kraftig tryckknapp och bältesfästet tar bälten upp till fem centimeters bredd.

Sammanfattningsvis

Karesuandoknien Pältsa är en resultatet av en förnämlig mix av tradition och nytänkande i mina ögon. Att kombinera de enkla och harmoniska linjerna hos en klassisk svensk jaktkniv med vad det innebär i både ergonomiskt och praktiskt hänseende med modern teknik är ett excellent drag. Mest nytta gör förstås det fina RWL-stålet medan kolfiberramen ger en mjuk gång även utan lager och bidrar därtill till en lätt kniv. Renhornet i mellanlägget är mest en kul detalj men som även binder samman kniven med både trakten den är gjord och äldre tider. Ett snyggt och roligt tillskott.

Pältsa är en mycket sympatisk bekantskap

För mig var dock inte den positiva slutsatsen given. Jag hade inga tidigare erfarenheter av fällknivar från det norrländska företaget och varför därför nyfiken. Särskilt som deras knivar inte tillhör lågprissegmentet. Det är trots allt premiumknivar tillverkade delvis för hand i Sverige.

Prisläget varierar lite beroende på vilken version som väljs. Den lyxigaste kostar närmare sjutusen men då får du ett riktigt exklusivt damaskstål på köpet. Den enklaste utgåvan hamnar kring tvåtusen kronor. Det här är mellanutgåvan med en prislapp kring tretusen kronor.

Karesuandokniven Pältsa är en utmärkt följeslagare på sommarens alla äventyr!

För de pengarna får du dock en kniv med ett par rejäla fördelar. De praktiska har jag varit inne på med ett utmärkt blad i ett förnämligt stål och ett handtag med god ergonomi.

Utöver det gör proportionerna kniven mycket attraktiv. Flera jag visat kniven för och som fått känna på den har uttryckt det i olika positiva ordalag. Och däri ligger nog något av hemligheten, den här kniven har “det” i form av en charm som är något svår att beskriva. Det gör den förstås till en utmärkt present till vilken jägare, friluftsmänniska eller knivintresserad person som helst.

Jag rekommenderar den varmt!

Specifikation:

Längd utfälld: 170 mm
Längd hopfälld: 98 mm
Vikt: 68 g
Bladlängd: 75 mm
Godstjocklek: 2 mm
Bladstål: Damasteel RWL-34
Handtag: trä, masurbjörk på kolfiberram med mellanlägg i renhorn
Lås: back lock

/ John

– Först ut

Häromdagen skrev jag om “nedslag i katalogen” och då var det Cold Steel som avsågs. Först ut i raden av knivar som skall testas är den här modellen kallad Counter Point 1. Som allt annat CS gör finns den här kniven i ett flertal olika versioner. Särskilt som det inte är en ny kniv. Idag finns den i tre baskonfigurationer där bladen är 3,4 eller 6 tum långa. Det här är mellandmodellen som med sitt tio centimeters blad inte är en liten kniv. Då kan ni själva föreställa er hur stor 6″-kniven är. En sann Cold Steel-produkt. 

Cold Steel Counterpoint 1

Materialen i kniven är inte de mest exklusiva men i sammanhanget väl valda. Stålet i bladet är AUS10 vilket är det finaste i den serien. En av de främsta egenskaperna är att det är mycket motståndskraftigt mot korrosion. Men med just tillägget “10” skall det vara ett par snäpp upp rent generellt från AUS8 som är ett mer frekvent använt stål. AUS10 är nytt för mig så det skall bli spännande att se hur länge det håller skärpan. 

I det väl tilltagna handtaget hittas Griv-Ex vilket är någon form av polymerplast. Kanske inte det roligaste av material men mycket slitstarkt och praktiskt. Här har det därtill fått en textur som ger mycket gott grepp. 

Det råder ingen tvekan om varifrån inspirationen till den här fällkniven kommer!

Kniven öppnas med dubbelsidiga tumknoppar och låser med det av Cold Steel så ofta använda Tri-Ad Lock. Ofta kallat ett av världens starkaste lås för fällknivar. Det kan väl alltid diskuteras med min erfarenhet är att det är ruskigt bra. Inte minst för att det inte utvecklar spel i bladet över tid vilket andra back locks kan göra. 

Sedan måste väl något sägas om själva formen på kniven. Arvet från en klassisk stilett i det typiska bajonettslipade bladet är tydligt och det råder ingen tvekan om att det här är en fällbar variant av en stöveldolk. Men tittar man på bladet isolerat så ser man att det i princip är ett vanligt flatslipat blad med medelhög slipfas och en ovanligt aggressiv falskegg. Tämligen praktiskt trots allt!

Det skall bli extra roligt att testa den här och några andra knivar eftersom jag är nyfiken på att se hur CS nyare knivar står sig mot de lite äldre jag har. 

/ John

Härförleden recenserade jag ett mer budgetorienterat alternativ från QSP. Den typen av knivar var från början något av deras signum, prisvärda knivar av enklare modell. Men det dröjde inte alltför länge innan produktkatalogen svällde och kom att omfatta utsvävningar från det temat. En av de tidigaste var en specialutgåva av Piglet som annars var en av de billigaste knivarna i sortimentet.*

QSP Capybara

Sedan kom Legatus. Även det en kniv som jag tidigare recenserat i ett annat sammanhang. Det är en kniv med ett blad i M390 och ett titanhandtag som försetts med dubbelsidig intarsia av flerfärgad kolfiber, fräst titanclip och kullager i keramik. Därtill var det ett designsamarbete med nederländska DBW. Ett paket som är lyxigt så det förslår.

Den enda modell som överträffade Piglet special och nämnda Legatus i pris är den nyligen släppta Rhino. Men den känns lite för mycket “hallick-estetik” för mig, åtminstone versionen med Mokuti-detaljer. Lite som en gigantisk Cadillac Eldorado med motivlack och en kristallkrona inuti. Men det är en högst personlig åsikt som ni förstår.

Det gäller emellertid INTE den här kniven. Den är väsentligt renare i linjerna trots ett antal spännande detaljer. Därmed har QSP lyckats släppa en lyxkniv som inte bara tilltalar ögat utan även är konkurrenskraftig på alla andra områden också! Plats på scen för Capybara.

När QSP ger sig in i lyxsegmentet blir det bra

Blad

En knivs hjärta är förstås bladet. Det har man tagit fasta på här. Funktionellt och stilrent är ledorden för dagen. Det är en drop point eller möjligen en modifierad sheeps foot som har en tämligen klassisk längd för en modern fickkniv, det vill säga 3″ eller 76 mm. Grovleken är lite mer tilltagen med 3,7 mm. Höjden är 32 mm vid bladbasen.

Formen utmärks av en rejäl “drop” vilket medför en svag buk och en spets som återfinns en bit under knivens tänkta mittlinje. Vidare har det en platt del av ryggen, ovanför tumknopparna som försetts med räfflor för bättre fäste. Bladet har även en markant fördjupning som agerar kombinerad “sharpening” och “finger”choil.

Ett drop pointblad i M390-stål

Finishen på bladet är en smakfull tvåtons-satin. På de flata delarna av bladet är den längsgående och på själva slipfasen tvärgående, den följer slipningen med andra ord.

Bladstålet kan man säga en del om då det är bland det bästa som finns i form av M390. Här verkar dessutom bladet vara relativt hårt härdat vilket är lämpligt. Sedan bör det tydligt påpekas att ett lyxigt stål inte alls betyder en bra kniv per automatik. Härdning, värmebehandling och inte minst bladgeometri samt egg har minst lika stor betydelse för slutresultatet.

För att bättra på utfallet har QSP i det här fallet gjort två saker. Först är själva slipfasen rätt hög (21 mm) eftersom bladet är brett. Sedan har man försett Capybara med en markant skålslipning. Det gör att det relativt grova bladet tunnas ut till 0,5 mm bakom eggen. Det är inte extremt tunt men i gengäld är själva eggen tämligen bred. Det ger goda grundegenskaper.

Fabrikseggen var dessutom mycket välgjord i det här fallet. En av de bättre jag stött på. Kanske inte den vassaste men i gengäld mycket konskvent i höjd och vinklar. I alla fall såvitt jag kan se med blotta ögat. Jag tillhör inte dem som mäter knivar med allsköns testutrustning. Något som blivit populärt nuförtiden.

Ett “choil” som faktiskt fungerar

Fördelen med att spetsen hittas så lågt är att man inte behöver vinkla handleden särskilt mycket när man skär med spetsen mot hårda underlag alternativt öppnar kartonger o dyl. Nackdelen är att svepande skär bli lite mindre effektiva. Så där får du som användare fundera på vilket som är viktigast för dig. Men då det här inte är en jaktkniv utan inriktad på EDC så fungerar bladformen utmärkt med det i åtanke.

Det gör även bladet i stort även om jag ibland har åsikter om “finger choils”. Mest det faktum att om du skär i kartong eller framförallt textilier och mjukplast så måste du använda det för att inte materialet du jobbar med skall fastna där. Men när man gör så är det är en formidabel skärmaskin för just kartong och dylikt. Dessutom är spetsen både vass och effektiv. Den är rejält testat på jobbet där det förekommer mycket förpackningsöppning. I de situationerna hoppar fickkniven in och tjänstgör istället för köksknivarna. Det ger också väsentligt mycket mer användningstid än om den bara skulle nyttjats på fritiden.

Något förvånande är Capybara även helt ok till äpple, morot och andra hårdare födoämnen. Jag brukar testa det för att undersöka geometrin på knivar. Om ni försöker tvinga igenom ett tjockt blad genom frukt så förstår ni varför. I det här fallet är det skålslipningen som räddar Capybaras egenskaper. Det märks helt enkelt inte att bladet är tjockt utan det glider igenom det mesta.

Jag var lite rädd att de tämligen stora tumknopparna skulle vara ivägen men har inte upplevt dem som ett problem. Generellt är det här ett mycket kompetent knivblad måste jag säga.

Handtag

Även om bladet är knivens hjärta klarar det sig inte utan ett bra handtag och det hittas här. Formen kanske känns vagt bekant då den förstås påminner om en del andra knivar med ett kraftigt “choil” eller fördjupning för pekfingret framför fingerskyddet. Längden skrivs till 111 mm, tjockleken är som mest 13 mm och höjden varierar mellan 22 mm och 25 mm.

Påtagligt är även av att handtaget är tämligen kraftigt fasat i nedkant där också tydliga frästa skåror hittas. De är både ett blickfång och fyller funktionen att de ger bättre fäste. Det gäller för övrigt även nästa detalj.

Capybara har ett mycket avancerat handtag med flera detaljer värda att studera

Sedan är det svårt att missa de infällda panelerna som hittas på båda sidor av handtaget gjorda av flerfärgad kolfiber. Capybara finns i två olika färgställningar men här är det svart, vit och blå som gäller. Samma material hittas för övrigt i både kragen kring pivotskruven samt i tumknopparna. Materialet i resten av handtaget är titan som blästrats till en matt grå ton.

I ryggen hittas en back spacer som även gömmer ett fäste för fånglina

Förutom att handtaget är tunnare i nedre delen så är alla hörn och kanter sympatiskt rundade och mjuka mot handen. Inga vassa kanter i vare sig rygg eller i bladskårans insida. Själva back spacern höjer sig något över resten av handtaget men är rejält rundat den med. Ytan bryts av räfflor för bättre fäste.

Hela handtaget kännetecknas förresten av runda former. I övrigt kan tilläggas att något synligt hål för fånglina finns inte. Däremot hittas ett osynligt sådant infällt i back spacern i form av en fästbult.

Det är lätt att hitta ett passande grepp på Capybara

Vissa material kräver att man placerar ett finger i den fördjupning som finns i bladet

Kombinationen av form på handtaget, mått på både det och urtaget gör att det är mycket lätt att hitta ett grepp som fungerar på Capybara. Hammargrepp går att hålla både som vanligt eller om du smyger fram med ett pefingret på bladet. Detsamma gäller sabelgrepp. I den bakre fattningen är det precis att jag kan få ett solitt fyrafingersgrepp. Men flyttar man fram greppet får du plats oavsett hur stora händer du har.

Öppning och lås

Capybara kan öppnas på ett flertal olika vis. I första hand är det en kombinerad flipper- och tumöppnad kniv. Tumknopparna är tämligen unika både sett till utseende och material. Formen gör att man kan trycka lätt utåt för att öppna kniven stillsamt alternativt snärta upp den med tummen men då får man ta spjärn mot den något skarpa bakre kanten av tumknoppen.

Flipperfenan är en av huvudmetoderna att öppna kniven

Materialet är detsamma som hittas i panelerna i sidorna, flerfärgad kolfiber. Funktionen är mycket god även om det märks att kniven är anpassad för att även vara en flipper-öppnad kniv. Motståndet i detent-kulan är nämligen rätt kraftigt.

Flipperfenan kompletteras med ett par helt unika tumknoppar som fungerar väl de också

Det märks även när du använder pekfingret för att öppna kniven. Det går inte att misslyckas med flippandet eftersom du måste ta i lite för att få ut bladet. Det går i gengäld mycket kvickt. Bladet löper som sagt på fina keramiska kullager. Motståndet behövs då bladet är relativt tungt. Det bör påpekas att det här är en flipperfena som enbart kan dras bakåt.

QSP har fått till ett riktigt bra ramlås

Det märks att QSP inte satsat på att göra kniven till en “free-dropper”, alltså en kniv där bladet svingar fritt när låset släppt. Det är jag glad för eftersom fingertopparna alltid riskerar att få sig ett ärr då. Här är känslan mer hydraulisk så fort man passerat kulans grepp. Du får helt enkelt skaka kniven några gånger för att få bladet att glida på plats.

Orsaken till att motståndet är lite större än vanligt är det synnerligen starka ramlåset. Det är inget extraordinärt, det följer mall 1A med låsarmsförstärkning och översträckningsskydd. Men det är ovanligt kraftigt och låser som det berömda bankvalvet. Känslan är mycket solid och glapp eller spel är det inte frågan om ens om bladet provoceras hårt.

Trots kraften är låset relativt lätt att släppa tack vare den fasade kanten på låsarmen och att motsatt handtagssida är försänkt. Kort sagt ett riktigt bra ramlås i titan.

Att bära

Medium. Mitt emellan bra och dålig kan väl Capybaran sammanfattas vad beträffar bärkomfort. Den är inte överdrivet tung med sina ca 130 g men det är inte heller något lättviktare sett till de tre tum blad du får på köpet. Utöver fickorna som hyser kolfiberpanelerna är inte sidorna lättade. Kniven är heller inte extremt tunn och profilen är tämligen hög med sitt breda blad. Den stjäl således lite plats i fickan.**

Därtill har den något kantiga tumknoppar och en flipperfena som sticker ut. Nu kanske det låter som det skulle vara en svårburen kniv men det är den inte. Den är bara inte bäst på området.

Ett fräst titanclip avrundar paketet

Men flipperfenan är inte överdrivet stor och den är mjukt rundad. Tumknopparna sticker inte ut för långt och är därmed inte ivägen. Sedan är allt annat mjukt rundat och slipat. Inte minst gäller det handtagssidorna. Det gör även kniven lättare att dra och stoppa undan.

På Capybara hittas ett exklusivt clip gjort för den här specifika modellen. Materialet är titan för att matcha resten av kniven och formen följer resten av designen väl. Det betyder mjukt svepande linjer och en bakände med samma vinkel som knivhandtaget. På samma vis går räfflorna från resten av handtaget igen även i clipet. Det fästts med enbart en skruv som dock fyller sin funktion väl. Clipet rör inte på sig.

Funktionen får godkänt. Det är snyggt med den här typen av clip men det går inte att komma ifrån att ur ett rent praktiskt perspektiv är fjäderstålsclip oftast att föredra. Med det sagt är inte det här clipet dåligt. Det är tunt nog för att ha god spänst och det finns utrymme under för att fungera med både slacks och jeans. Däremot bör man vara medveten om att det inte är ett “deep carry”-clip. En del av kniven syns när den bärs i fickan. En stor fördel med frästa titanclip är att spetsarna inte sticker ut och irriterar handen. Det gör att det i princip att det försvinner när du använder kniven.

Sammanfattningsvis

Från klarhet till klarhet är ett begrepp som passar QSPs utveckling väl. De började enkelt med billiga men prisvärda knivar och jobbade upp en kundbas. Därefter har de utvidgat katalogen allteftersom och resten är historia som det heter. Den utvecklingen har lett fram till kronjuveler i samlingen som den här. Capybara är nämligen bland de bättre knivar som QSP har gjort. Men den är inte den enda, nota bene. Jag skulle vilja tillägga “i den är prisklassen” för att förtydliga. Att jämföra en utmärkt budgetkniv som den nyligen recenserade Canary Folder med Capybara är lite som att jämföra äpplen och päron. Båda smakar förvisso väl men vissa uppenbara skillnader föreligger.

Capybara är en både vacker och potent EDC-kniv

För det kan inte hävdas att Capybara är en budgetkniv, tvärtom är det en av QSPs mer exklusiva modeller. Men du får en hel del för pengarna. Materialen är genomgående av högsta kvalitet och inte minst har man lagt ned mycket tid på detaljer som att göra panelerna dubbelsidiga vilket inte alltid är fallet. Dessutom får du helt unika lösningar som att hitta inte bara kolfiber, utan mycket exklusiv kolfiber i de dekorativa kragarna kring pivotskruven och inte minst i de speciella tumknopparna. De är inte något taget direkt ur hyllan utan framtagna för den här specifika modellen.

Men trots de fina materialen är det ändå den sammanhållna designen med de flödande linjerna som lockar. Det är en snygg kniv helt enkelt. Inte minst som jag tycker det svart-vit-blåa mönstret och titanet gör det här till en “vinterkniv” på något vis. Det är något med färgskalan som ger det intrycket.

QSP Capybara, en fullträff!

Som grädde på moset är det här en mycket användbar skönhet. Ergonomin är god och greppmöjligheterna många samtidigt som Capybara skär riktigt bra och förbaskat länge kan väl tilläggas.

Så söker du en snygg och synnerligen välgjord kniv och inte räds en något högre prislapp är det här ett riktigt bra alternativ.

Specifikation:

• Längd utfälld: 187 mm
• Längd hopfälld: 111 mm
• Vikt: 129 g
• Bladlängd: 76 mm
• Godstjocklek: 3,7 mm
• Bladstål: M390
• Handtag: Titan med inlägg av kolfiber
• Lås: Frame lock

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina

/ John

* Den enda riktiga lyxkniven sett till material var emellertid länge Woodpecker med blad i M390 och handtag i titan. Den kompletterades senare med några mer “medeldyra” knivar med kombinationer av S35VN och titan/kolfiber (Songbird, Harpy, Falcon). En grupp som sedan dess vuxit med flera modeller. En kortare passus blev “Mustang” som var en mer traditionell kniv som numera inte ens kan hittas på hemsidan under modeller som utgått. Det handtaget innehöll bland annat inlägg av Raffir mammuttand och stabiliserat trä.

** Den kan till exempel jämföras med QSP Canary Folder som har samma egglängd men är både lättare, tunnare och smalare.

Naturligtvis måste det läggas upp en bild på hur Al Mar Payara ser ut i utfällt läge. I sista inlägget var det bara en liten teaser som inte avslöjade det.

Som synes har den ett rätt speciellt blad. Spetsen är en tanto och till det har man lagt en recurve-egg bara för sakens skull. Resultatet blir tämligen slående rent utseemässigt. På köpet får man, på gott och ont, den sekundärspets som en tantospets medför. Den är bra till vissa saker, mindre bra till andra. Men å andra sidan är den inte särskilt uttalad på den här modellen och den korta eggen mot spetsen till är svängd.

Den svängda eggen har den fördelen att den för in visst material i själva snittet. Det gäller om man kapar rep eller tamp till exempel. Stålet som använts är det budgetorienterade D2. Ett stål som rätt behandlat dock är mycket gångbart trots att det inte är dyrt. Ett varningens finger kan höjas för att det inte tillhör gruppen rostfria stål.

Al Mar Payara 32 i sin helhet

Handtaget är gjort i fiberförstärkt plast (någon variant av FRN – Fiber Reinforced Nylon). På hemsidan hävdas att det är kolfiber som står för trådarna. Resultatet är ett lätt och tåligt material med samma (brist på) känsla som hittas i knivar som Benchmade Griptilian och Spyderco Manix till exempel. Låset är ytterligare en tolkning av “Axis-lock”. Efter att patentet gått ut har varianterna blivit många. Det här kallas “Max Lock” och fungerar väl. Dock kan tilläggas att fjädrarna är rejält kraftfulla.

Paketet rundas av med ett mycket stort clip som fungerar väl. Fler intryck får vänta till kommande recension så håll utkik efter den om du vill veta mer!

/ John

– en synnerligen lyckad transformation

Det bör redan inledningsvis påpekas att jag även uppskattar originalet från QSP. Deras Canary är en “neck knife” eller kanske snarare fastbladare för EDC-bruk som jag tidigare recenserat annorstädes. En sammantaget mycket sympatisk liten kniv. Jag vill trycka på ordet liten då den verkligen är det och faktiskt växte en storlek när den översattes till fällknivsformat.

Hur som haver gjorde det mig mycket nyfiken på hur den modellen skulle te sig när den fick en led på mitten. Här följer därför mina intryck av Canary Folder.

QSP Canary Folder

Utöver mig verkar även QSP tro på att det skall bli en succé då modellen redan från början finns att tillgå i tio olika utföranden. Det här är den lyxigaste varianten då ett annat alternativ till handtagsmaterial valts. De övriga har försetts med sidor i G10 i varierande färger. Vad den här färgklicken är återkommer jag till.

Inte nog med det, precis innan jag stod i begrepp att avrunda den här texten har QSP avslöjat att de även utökar Canary-familjen med en större fastbladad version! Även den ser lovande ut.

Det här är en utmärkt liten fickkniv med en gyllene touch

Kortversion: QSP Canary Folder, en orgie i vardagsfunktion!

Blad

Formen på bladet känns förstås igen från originalet, fattas bara annat. Men vissa förändringar har ändå gjorts. Framförallt har det som nämndes i ingressen vuxit en storlek, från 63 mm till i det här fallet 72 mm. Höjden är 24 mm och tjockleken är densamma som tidigare, 3 mm.

Finishen är en tämligen blank satin. Sammantaget ett enkelt och rättframt blad som jag ibland brukar uttrycka mig. Vanligen är det positivt och så också den här gången.

Canary folder ståtar med samma enkla drop point som sin föregångare

Det föreligger en skillnad mellan originalet som har en hög sabelslipning och den här kniven som ståtar med en full flatslipning. Det i kombination med ett relativt tunt bladgods gör att kniven har goda grundegenskaper. Särskilt som bladet mäter 0,4 mm bakom eggen. Den senare var från fabrik klart godkänd då den anlände mycket vass, någorlunda symmetrisk om än inte perfekt samt rak.

Stålet som används är 14C28N från Sandvik

Sammantaget gör det bladet till ett utmärt verktyg för allehanda småsysslor. Vasst, fullt flatslipat till rätt bra höjd ger hygglig geometri. Fördelen med det är att kniven skär relativt bra även om den inte är rakbladsvass.

Ett typiskt användningsområde, förpackningsöppning på jobbet

Appropå det så håller bladet skärpan dugligt men stålet är inte extremt uthålligt. Särskilt inte om man skär hårdplast och liknande. Då märks det att det här inte är det hårdaste av material. Bladstålet är en av QSPs stapelvaror i form av svenskt 14C28N från Sandvik. I gengäld reagerar den här kniven mycket snabbt på att bli striglad. Några snabba drag och skärpan är återställd.

Handtag

Canary Folder har handtag i G10 höll jag på att skriva. Det stämmer nämligen för alla hittills släppta versioner förutom den här som istället har ett för stunden trendigt material. Knivtillverkarna har nämligen hittat “Ultem”. Enkelt uttryckt är det varumärket för PEI (en variant av polymerplast). Det är mycket starkt på olika sätt samt lätt.* En annan kanske i knivvärlden mindre viktig egenskap är att det klarar mycket hög värme utan deformeras. Kort sagt är det ett mycket bra handtagsmaterial som i det här utförandet är halvgenomskinligt som synes. Den gula färgen verkar det som man får på köpet då jag sett flera olika produkter gjorda av Ultem i samma nyans.

Handtagsformen är enkel och okomplicerad men fungerar utmärkt

I handtagssidorna hittas samma fyra hål som återfanns redan från början. De tjänar faktiskt ett par syften. Dels är de ett dekorativt element så kniven rent visuella blir mer intressant och dels gör de kniven lättare. Inte minst som hålen sträcker sig genom både sidor och ram på presentationssidan. Därutöver bidrar de starkt till bättre fäste när man använder med kniven. Fingertopparna har någonstans att ta vägen.

Här syns väl att materialet i skollorna, Ultem, är halvgenomskinligt. Färgen påverkas mycket av hur ljuset faller på handtaget

Det gör även den lätt knottriga ytan som handtagssidorna försetts med. I övrigt kan sägas om dem att de är fasade runt alla kanter. Det gäller såväl ut- som insida. Överlag känns Canary Folder välarbetad trots sin enkla form.

Handtaget är 95 mm långt och av det kan i princip hela längden nyttjas för att greppa kring. Det vidgar sig till ett mindre fingerskydd framtill annars är det tämligen rakt förutom en liten bula på mitten och en antydan till ankstjärt mot slutet till.

Apropå slut så hittas i aktern även ett hål för fånglina som sväljer vanlig fallskärmslina för den som önskar fästa en sådan på sin kniv.

Canary Folder är större än förlagan men tillhör fortfarande den mindre skaran knivar. Trots det rymmer handtaget en fullt grepp även om det är knappt

Ett så här enkelt handtag kan knappt gå fel. Eller gör i alla fall inte det i det här fallet. Alla standardgrepp jag brukar pröva fungerar inte bara bra utan utmärkt vare sig det är hammargrepp, sabelgrepp, omvänt grepp, ishacke-varianten eller att hålla kniven i nypan eller med ett pekfinger på bladryggen.

Det kombinerat med neutral balans och låg vikt gör att kniven känns livlig i hand och är lätt att arbeta med. Sedan finns det givetvis nackdelar men de är knutna mer till formatet än till utförandet. Ett så här tunt handtag kan aldrig bli det mest ergonomiska för tunga arbeten. Det sätter fysiken stopp för.

Öppning och lås

Canary Folder öppnas med tumknoppar. Sättet det är gjort på är exemplariskt. Placeringen och det väl avvägda motståndet från “detent”-kulan gör att det med lätthet både går att smyga ut bladet och snärta fram det om så önskas.

Tumknopparna på den här kniven fungerar utmärkt

Sedan underlättas förstås den mjuka gången att den här kniven som många andra från QSP har försetts med keramiska kullager.

Själva knopparna är tunnformade vilket är en av standardvarianterna. De har den fördelen att de inte känns vassa mot tummen. Sedan sitter de väl placerade på så vis att de inte bara underlättar öppnandet av bladet utan även så att de är ur vägen när man skär med kniven.

En liner lock står för säkerheten

Låset är lätt att komma åt då låsarmen sticker upp en bit i relation till handtaget

Låset är lika okomplicerat det. QSP använder sig av en liner lock och det är en teknik som de behärskar till fulländning vid det här laget. Mer konkret innebär det att bladet hålls på plats utan spel eller glapp och att låset tillika är mycket lätt att släppa. Det går även att påpeka att låset fungerar varje gång knivne öppnas och att jag inte fått det att glida överhuvudtaget. Inte ens med lättare “spine whack”-test, det vill säga att man slår på baksidan av bladet.

Låsarmen är enkel att nå då den fått lite mönster för bättre fäste samt höjer sig en aning över handtagssidorna. Motstående sida är dessutom något försänkt vilket ökar åtkomsten ytterligare.

Att bära

Oh ja! Så kan egenskaperna i fickan sammanfattas. Så mycket bättre blir det faktiskt inte. Måtten är diskreta och då är det framförallt tjockleken jag tänker på. Den är under 11 mm. När det sedan kombineras med ett tunt blad och ett lätt handtagsmaterial så blir även slutresultatet lätt, närmare bestämt 79 g.

Det blanka stålclipet är av “deep carry”-typ och kan skiftas om kniven skall bäras på vänster sida

Sedan är alla kanter och hörn rundade som sig bör. Det finns inget vasst eller kantigt att irritera sig på. Utöver det ett handtagsmaterial som inte orsakar något problem med överdriven friktion även om visst motstånd finns. I det här fallet bidrar det mest till att kniven sitter lite säkrare i fickan.

Clipet känns igen från andra knivar från QSP

Det tämligen blanka stålclipet är det som mest ser till att kniven stannar där. Det är ett av QSPs standardclip men det är inget dåligt i det här fallet. Bra spänst, gott om utrymme under och det gör att kniven sitter djupt i fickan. Fästet är försänkt i handtagssidan och även om skruvarna inte har platta huvuden sticker de inte upp mycket. En liten lyxig bonus är att motstående sida fått en metallplatta som gör att det inte är ett stort hål i handtaget när clipet inte sitter där.

Sammantaget ett mycket bra clip. Särskilt som spetsen, som förvisso sticket ut en smula, inte känns alls mot handen när kniven brukas.

Sammanfattningsvis

QSP är ett företag som förefaller vara inne i ett “stim” för tillfället. Med det avser jag förstås att de släppt ett flertal knivar som dels är riktigt dugliga men som även nått ut till många personer och därmed förefaller sälja bra. Det här är en av dem!

Den korta sammanfattningen är att Canary Folder är en osedvanligt lyckad överföring från ett format till ett annat. Därtill en smula ovanligt då det oftast är fällknivar som förvandlas till fastbladare.

Därtill är det något med själva formatet som tilltalar mig. Det syns inte minst om den jämförs med knivar som Cold Steel Hold Out III, Benchmade Bugout och SRM 255. De är alla tunna och lätta och försvinner därmed i fickan. Därtill erbjuder de mycket skärstyrka i relation till sin storlek. Sen kan prisläge diskuteras och då försvinner snabbt en av de här knivarna i bakvattnet jämfört med de tre andra.

Det är med den här typen av knivar Canary Folder kan jämföras. Lättvikts”EDC”-knivar med tretumsblad

Bladet på Canary Folder är enkelt och okomplicerat. Men de trevliga proportionerna och det faktum att det är praktiskt gör det ändå tämligen attraktivt, fast på ett stillsamt sätt om det kan uttryckas på det viset. Även resten av kniven är en sympatisk bekantskap.

Det av det enkla skälet att handtaget matchar bladet vad gäller funktion och utseende. Det ger en tilltalande harmoni. Men det finns ett område som höjer kniven över många andra, inte minst i den här priskategorin och det är hur den känns att öppna. Att hantera den här kniven är nämligen en ren fröjd.

Att öka storleken och förvandla modellen till fällkniv var ett snilledrag. Resultatet blev en riktigt bra och prisvärd fickkniv

Sedan har jag redan hävdat att den är utmärkt i fickan. Så mycket mer kan man inte begära av just en fickkniv. Invändningar finns alltid och en sådan är förstås att det inte är en exklusiv kniv det handlar om även om den känns välarbetad. Materialen är inte extraordinära och det kryllar inte av exotiska detaljer. I gengäld avspeglas det i priset. När man ser det blir man glad igen.

Canary Folder är lika sympatisk som den ser ut. Då materialet i det här utförandet är något av en vattendelare kan påpekas att den finns i många andra utföranden också

Därmed kan konstateras att förutsatt att det inte är en lyxig statuspryl du söker utan en kompetent fällkniv så är det här ett synnerligen gångbart alternativ. Faktum är att jag inte kan komma på något negativt alls. Visst finns begränsningar men de är knutna till formatet, inte design, utförande eller material.

Särskilt när priset för närvarande ligger kring 650 SEK i Europa. Ja, eller mindre om du inte väljer den här versionen med Ultem-handtag.

Specifikation:

Längd utfälld: 167 mm
Längd hopfälld: 95 mm
Vikt: 69 g (vägd av mig, uppgiven vikt 69g)
Bladlängd: 72 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: Sandvik 14C28N, HRC 59-61
Handtag: Ultem
Lås: Liner Lock

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina

/ John

* På grund av sina utmärkta egenskaper inklusive att det inte är särskilt benäget att drabbas av mekanisk utmattning gör att det bland annat används i rymdindustrin.

Det här är faktiskt inte svenska Karesuandoknivens första utflykter i fällknivsland. Jag vet inte exakt hur väl de två första, kallade Nallo och Singi, togs emot eller hur de kändes då jag aldrig testat dem. Men även om handtagsmaterialen var betsad björk så var det något med resten av designen som inte riktigt stämde för mig. Sedan tyckte jag att materialen, särskilt knivstålet inte riktigt var i paritet med priset.

Något nytt och spännande från Karesuandokniven. Till och med lådan är vacker!

Nu gör man emellertid ett nytt försök och det med besked. Att bygga fällknivar är mer komplicerat än att snida till en fastbladare, det vet alla. Därför har man när det gäller själva mekaniken ingått ett samarbete med några som har riktigt mycket rutin på området. Valet föll på Maniagobaserade Fox Knives.

Kniven levereras med ett styck välsytt läderfodral

Resultatet av det samarbetet blev riktigt spännande på flera punkter. En kniv med italiensk “action” genomsyrad av svensk tradition. Det senare kanske är orsaken till att man döpte kniven till Pältsa, sveriges nordligaste högfjäll om inte minnet sviker mig.

Men det är inte bara namnet som är typiskt utan även materialen. Här hittas läder, renhorn, masurbjörk och icke att förglömma svenskt stål. Här har man valt RWL34 från Damasteel. Av det får man ett blad som mäter 75 mm på längden, 20 mm på höjden och är 2,5 mm tjockt. Utmärkta mått, i alla fall på papper. Dessutom har man valt att skrämma upp stålet till lämpliga 61HRC vilket även det låter bra i teorin. Bladet har därtill fått en “skandinavisk” slipning vilket förstås är passande.

Karesuandokniven Pältsa

Men där upphör sedan det traditionella. I vissa avseenden är det är hypermodern kniv som därtill är helt unik! Eller känner ni till någon mer knivmodell på marknaden som är försedd med en back lock men samtidigt är delvis öppen i ryggen samt har ett mellanlägg/en back spacer? Om ni skulle hitta det så kan försöka hitta en som därtill kombinerar mellanlägg i renhorn med skollor i masurbjörk och sedan avrundar allt med en ram i…kolfiber! Jag kan säga att både det rammaterialet* och renhornet är helt nytt för mig. Mycket spännande är det däremot. Utöver det kan tilläggas att handtaget är helt tredimensionellt format.

Sammantaget ger det här en mycket spännande och därtill visuellt attraktiv kniv som jag verkligen ser fram emot att bära och bruka. Särskilt som den är ultralätt. En recension kommer, var så säkra!

/ John

* Jag har knivar som är helt gjorda i kolfiber men ingen som enbart har byggt ramen av det och kombinerat det med träsidor.

– den mest avancerade fällkniven från Tjeckien så långt

Min första bekantskap med fällknivar från tjeckiska ANV Knives var en modell kallad Z200. Därför gäller det att hålla tungan rätt i mun och fingrarna i styr när man skall beställa en ny kniv eftersom den här har ett snarlikt namn. Som rubriken skvallrar om kallas den A200. En kniv som för övrigt troligen är den mest tekniskt avancerade fällkniv de tillverkat. Vad det innebär ämnar jag beskriva här.

Förutom att det väcker intresse så är A200 en kniv som inte gör ont att titta på och kombinationen svart med röda detaljer är tämligen slående. Frågan är om funktionen är lika djärv som utseendet?

ANV Knives A200

Intrycket jag fått är att det här är en kniv som säljer bra för Acta non verba Knives som hela namnet lyder utskrivet. Inte minst med tanke på att de även producerar en version kallad A100 där skillnaden består i att den kniven har ett enklare handtagsmaterial i form av GRN. Den kan i sin tur fås i flera olika utföranden. Ett förfarande som för övrigt är vanligt med ANVs knivar. Dels kan man i det fallet välja vilket stål man föredrar av Magnacut eller Elmax och även mellan ett par olika färger.

A200 har annat material i såväl handtag som blad och kan enbart fås i svart. Lite som det sades om T-Ford i början “du kan få den i vilken färg du vill, bara du väljer svart”. Nu var det inte riktigt sant men ändå.

A200, en tekniskt avancerad kniv från Tjeckien

Kortversion: A200 från ANV Knives, en tekniskt avancerad lättviktare med superstål och superb balans. En mycket bra EDC-kniv med andra ord.

Blad

Svart, det är det första intrycket man får av bladet på A200. Färgen kommer sig av den DLC-beläggning som bladet fått. Diamond Like Carbon som det står för är en av de mest hållbara ytbehandlingar som finns. Det skyddar bladet extremt bra och det gäller även i det här fallet. Det är reptåligt och håller all korrosion stången

Bladet som fått den här behandlingen är ett drop point-blad som är 88 mm långt och 24 mm högt. Tjockleken på bladet är modesta 3 mm. Bladformen är tämligen rättfram men kännetecknas av att det är något spetsigare än exempelvis Z200. Det åstadkoms genom att själva “dropen“, den sluttande ryggen börjar tämligen nära handtaget.

Ett visuellt element som återkommer på flera modeller och hittas även här är vad de kallar en “ANV Swedge” vilket avser den partiella falskegg som bladet försetts med. Det typiska för den är att den slutar innan spetsen vilket lämnar mer material där varpå man teoretiskt får en starkare spets.

Förutom att vara svart är bladet märkt med ANVs logotyp på en sida jämte tillverkningsland och ståltyp på den andra. Sedan tillkommer en snygg detalj då bladryggen är rundad innan falskeggen tar vid och där hittas även märket utskrivet.

Bladet är en slank drop point med en för ANV typisk partiell falskegg

Materialet är intresseant då ANV jobbar mycket med svenska stål. Förutom ovan nämnda Elmax så använder de även Sleipner som hittas i den här kniven. Det är dessutom enligt uppgift härdat till 60HRC. En hårdhet som är lämplig för det här stålet och ger en egg som håller skärpan mycket länge. Att det tillhör de så kallade “superstålen” innebär att det trots skärpevaraktigheten är relativt slagtåligt och därtill mycket motståndskraftigt mot korrosion. Jag har heller inte märkt någon tendens till att det går mikroflisor ur eggen när jag täljt i torrt trä trots att stålet är hårt. Det är annars en risk som föreligger.

Det fina Sleipner-stålet har givits en svart DLC-yta

I övrigt så är det här ett mycket bra allroundblad för EDC-bruk. Måhända lite tjockt bakom eggen (0,5-0,6 mm) men det är något jag tror jag slår ned på i varje knivrecension. Särskilt om man som här har ett exceptionellt fint stål kan man våga lita på det. Det i kombination med att bladet inte är extremt brett gör att det inte är någon extrem “slicer“, tänk kockkniv. Det vill säga det finns knivar som är bättre på genomgående skär.

Men det är inget jag vill dröja mig kvar vid det då kniven är vass, skär bra nog och är väldigt kompetent. Spetsen är både just spetsig samt hållbar. Bladformen gör även att det finns en stycke rak egg att arbeta med med även en buk att nyttja mot platta underlag. För den som undrar varför jag tjatar om det kan pröva att t ex skära kartong som står upp och försöka avsluta det snittet med ett wharncliffe-blad. En buk gör även att du kan utföra ett mer svepande snitt när så tarvas.

Så överlag är det här ett bra blad för just det kniven är tänkt som, en vardagskniv. Att sticka bladet i en PET-flaska för att åstakomma en improviserad tratt eller att strimla lite tyg för att användas till trasor att rengöra drivlinan på en MTB går lätt. A200 är inte den ultimata äppeltärnarniven men det håller jag som sagt inte emot den. Särskilt inte när den skär bra i kartong och papp samt är ännu bättre på tunnare ämnen som buntband och packremmar i nylon och liknande. Material som inte kräver så djupa snitt.

Handtag

Om bladet var tämligen rättframt och enkelt till sin utformning om än i exklusivt stål så kan det omvända sägas om resten av kniven, den är mer komplicerad fast gjord i enklare material. För det första är det ett tekniskt avancerat handtag vi möts av. Formen är förvisso inte mycket att orda om, tämligen rak med en sluttande fördjupning för pekfingret som slutar i ett fingerskydd. Utseendet är tämligen kantigt med flata sidor men proportionerna är väl avvägda och ryggen har fått sig en krökning betraktat från fram till bakdel. Längden skrivs till 122 mm och tjockleken 12,5 mm.

G10 sidorna bjuder på en rad tekniska finesser

Materialet som används är G10 till skillnad från det enklare GRN (fiberförstärkt plast) som hittas i tidigare nämnda A100. G10-sidorna är lite speciella då ANV valt att göra delar av sidorna närmast polerade eller i alla fall mycket släta men behållt en sträv yta som sträcker sig längs handtaget i en smal ås. En utmärkt lösning då det ger bättre fäste utan att förvandla hela kniven till en rulle sandpapper. Det är heller inte en variant jag stött på tidigare.

A200 består av ovanligt många delar. Foto: ANV Knives

Kniven kan demonteras men en varning utfärdas. Den består av många delar och skruvar samt innehåller ett par fjädrar. Det är som sagt ett speciellt handtag. Tre skruvar i storlek T6 håller ihop kniven tillsammans med den justerbara pivotskruven. Sedan är handtaget öppet i ryggen där man hittar två stycken klarröda distanser som tillsammans med tumknoppen agerar accentfärg. Den bakersta av dem fungerar även som fäste för fånglina för dem som vill använda en sådan. För att möjliggöra det har skruven som håller clipet på plats fått ett stort men mycket platt huvud som hittas på insidan av handtagssidan.

Kniven är extremt lätt vilket bland annat åstakoms genom handtagets öppna rygg

Det som gör kniven avancerad är en kombination av låskonstruktionen samt att kniven likt en Benchmade* med samma typ av lås endast har en partiell ram. Själva styrkan i handtaget kommer istället från materialet sig. För att få ned totalvikten på kniven har dessa dock lättats invändigt. Trots det är sidorna så styva att du endast med möda kan få dem att flexa. Så den kritik som riktats mot t ex BM Bugout är inte aktuell här.

Kombinationen av en liten sträv yta och mjukare helhet fungerar väl vilket även handtagsformen gör

A200 bjuder inte på några överraskningar när man arbetar med kniven. Som alla mycket luftiga lättviktskonstruktioner som är både tunna och öppna i ryggen bjuder den inte på extraordinärt god ergonomi. Men för vad den är så fungerar den väl. Särskilt som man tänkt på även små detaljer som att placera clipet off-set, en bit lägre på handtaget, vilket gör att det inte skaver mot handen.

Längden räcker till för att rymma de flesta händer och det är inte så grovt att den med mindre handskstorlek upplever några problem heller. Den till synes enkla formen gör också att du kan välja ditt favoritgrepp utan problem och det är även enkelt att skifta mellan olika fattningar.

Öppning och lås

Öppningsmetoden på den här kniven utgör knappast någon hemlighet. Det är nämligen svårt att undvika den överdimensionerade tumknoppen som tillsammans med de tidigare nämnda distanserna i ryggen utgör en klart lysande färgklick. Notera att jag skrev “knoppen” i bestämd form singular. Den har nämligen inget sällskap utan är enkelsidig. Dock kan den avlägsnas och skiftas till andra sidan om man så önskar.

Formgivningen av tumknoppen är unik för ANV

Tumknoppen har fått en mycket speciell utformning. Den är större och vidare än de flesta och istället för att likna en tunna påminner den om en vulkankrater. Att den är inte helt vanlig framgår av att de till och med valt att kalla den “ANV button”. Inuti den återfinns en av ANVs signaturer. I alla deras fällknivar hittas nämligen en liten infälld självlysande lumidot-punkt.

Förvisso kan knoppen te sig lite speciell ut rent utseendemässigt men funktionen är utmärkt. Formen gör den mjukare mot tummen än många andra eftersom kontaktytan är större.** Den gör även att det finns två kanter för tummen att fästa mot vilket ger bra grepp. Även rörelsen känns förträfflig på så vis att knoppen återfinns där man förväntar sig när man sträcker tummen åt det hållet och att själva bågen vid öppning är bra.

Eftersom låset är av den typ det är kan man förstås också bara släppa låsbulten och på så sätt frigöra bladet. Då kan kniven både öppnas och stängas med en liten knyck på handleden. Manövern fungerar riktigt bra kan konstateras.

Sedan var inte gången den absolut mjukaste när kniven var ny. ANV tillhör de fåtal tillverkare på den här nivån som använder sig av nylonbussningar. Även om deras är speciella då de är dubbla och försedda med smörjhål. Men det gör att den här kniven behövde nötas in. Den blir mjukare och mjukare att öppna efterhand men den blir aldrig lika silkeslen som en kniv på kullager. Nu kan jag tycka det är en bra sak i och för sig. Jag har aldrig varit någon större vän av “fingergiljotiner”.

Låset är av typen som baseras på en tvärgående bult och har stöd av ett bladstopp

A-Lock är som jag skrev i presentationen av den här kniven ett derivat från ett Axis-lås. Ett lås med en tvärgående bult som är fjäderbelastad och därmed i låst läge klämmer fast ovansidan av bladbasen. Släpper låset gör man genom att dra bulten bakåt. Det gör det mycket lätt att hantera. Särskilt som det här är en mycket välgjord variant. I förbifaten kan nämnas att anledningen till att den förekommer i så många varianter är att Benchmades patent löpt ut.

ANVs tolkning är riktigt bra. En av de bättre faktiskt. Förutom att låset håller bladet på plats som det skall är det lätt att släppa. Motståndet i fjädrarna är väl avvägt och knopparna är inte så vassa som de understundom kan vara på knivar med den här typen av lås. Lägg därtill att bulten inte vill hamna snett vilket ibland kan vara fallet till och med på originalet.

Att bära

En av den här knivens många förtjänster är hur trevlig den är att bära. Att kniven är lätt och välbalanserad gör även att den försvinner i fickan och sitter där komfortabelt utan att dingla omkring. Särskilt som man valt den tidigare beskrivna lösningen med en G10-yta som bara är delvis sträv. Ytan där clipet möter handtagssidan till är däremot slät vilket är ett stort plus.

Slank, lätt, inte alltför sträva sidor och försedd med ett deep ride-clip gör A200 mycket lätt att bära

Det finns tre faktorer till som gör A200 lättburen. Strömlinjeformen där man t ex rundat den lätt utstickande baksidan på bladet bidrar starkt. Men framförallt är det vikten. När man utgår från G10 som dessutom försetts med fickor på insidan, valt att ha öppen rygg och mycket liten ram, ett wire-clip samt ett tunt blad så kan resultatet bara bli ett, en lätt kniv! A200 väger in på flugvikt med sina 81 gram. Det skall ställas i relation till nästan nio centimeters bladlängd!

Den här versionen av ett wire-clip är riktigt bra

Den tredje faktorn hittas på utsidan. Clipet är helt enkelt förbaskat bra. Mer diskret än ett svärtat, deep ride wire-clip blir det inte. Det som gör det bra är emellertid att man gjort det styvare än den av mig tidigare testade versionen på Z200. Den versionen var något klen vilket gjorde att det kunde vandra i sidled. Det gör inte det här clipet. Rampen är dessutom bra, utrymmet under godkänt och spänsten perfekt. Utrymmet under själva clipet kan till största delen nyttjas för tyg då clipet på ett finurligt sätt fäster i bakänden av handtaget istället för sidan. Tyvärr sticker det upp några skruvhuvuden där och de stjäl lite av utrymmet. Men eftersom de är rundade har jag inte upplevt att de orsakar problem.

Sedan känns inte clipet i handen när man jobbar med kniven vilket jag uppskattar. Men där är det mer längden på handtaget som räddar situationen än clipets form. Bakändar av det här slaget kan orsaka “hotspots“, och därmed skava lite mot handen.

Sammanfattningsvis

Inledningsvis skrev jag att det här troligen var den mest tekniskt avancerade kniv ANV tillverkat. Jag skulle möjligen också kunnat ha använt ordet “exklusiv”. Det påståendet grundar sig på en rad detaljer. Förvisso är handtagsmaterialet vare sig dyrt eller extremt på något vis då G10 är tämligen vanligt även i enklare knivar. Men sättet på vilket det har använts och bearbetats i det här fallet är mer unikt med avseende både på att sidorna saknar ram, är lättade samt har en både sträv och glatt del på utsidan. Det är med andra ord mycket arbete nedlagt på kniven.

Bladstålet däremot är exklusivt och bland de bättre som går att använda i en fällkniv och detsamma kan sägas om ytbehandlingen. Där har inte ANV snålat det minsta. Sleipner svärtat med DLC går inte av för hackor.

A200 är en välkomponerad kniv med fina material där de gör mest nytta

Men det avancerade stannar inte vid handtagets bearbetning, blad och ytbehandling utan sträcker sig vidare via tumknoppen med sin självlysande punkt och ovanliga utformning till låskonstruktionen. Här hittar vi ett “axis-derivat” eller ett lås med tvärgående låsbult som i många fall om inte överträffar så åtminstone matchar originalet. ANVs version har de döpt till A-Lock och har visat sig vara förträffligt.

Även clipet är speciellt då det är ett wire-clip, vilket i sig inte är ovanligt, som fästs i bakänden av kniven. Det senare och särskilt i den här formen är väsentligt mycker mer sällsynt. Men tillsammans med hur tumknoppen kan skiftas och låsets utformning gör det kniven helt ambidextriös.

Sedan kunde A200 likt nästan alla andra moderna fällknviar vara tunnare bakom eggen. Men det skall jag åstadkomma när det är dags att slipa om den. Sleipner-stålet klarar det.

Exempel på knivar som hittas i samma nisch som A200 är SOG XR LTE och Benchmade Bugout

Men det som utmärker A200 allra mest i mina ögon är faktiskt inte allt det tekniska utan kombinationen av en mycket lätt samt förbaskat välbalanserad kniv. Det gör den till en fröjd att bära men framförallt använda.

Den här kniven är en klar konkurrent til knivar som Benchmade Bugout och SOG XR LTE. Den trion delar egenskaper som låstyp samt att de är lättviktare. A200 har dock ett ett eget formspråk och flera utmärkande detaljer som gör den unik. Då tänker jag främst på tumknoppen, det utmärkta clipet och stålvalet.

ANV A200 är en riktigt bra EDC-kniv för den som vill ha en lätt och välbalanserad kniv

Det innebär i korthet att ANV A200 är en förträfflig kniv för den som söker en EDC-kniv med de egenskaperna. Därtill får du en kniv som inte alla andra har och som är sympatisk att titta på. Låter det som något för dig är det bara att slå till!

Specifikation:

Längd utfälld: 210 mm
Längd hopfälld: 122mm
Vikt: 81 g
Bladlängd: 88 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: Sleipner
Handtag: G10
Lås: A-Lock

Producerad av: ANV, tillverkad i Tjeckien

/ John

* Den är uppbyggd på ett vis som påminner om en Benchmade Bugout fast i bättre material.
** Som t ex den mardröm som hittas på den så berömda CRK Sebenza.

– bra har blivit bättre!

Ibland undrar jag om jag är ett unikum och om det verkligen är bra. Det som fick mig att fundera kring det är formatet du möter här, den skrivna recensionen. En halvt utdöd konstart. Jag har nämligen googlat och inte hittat någon enda sådan som avhandlar CRKTs Pilar IV, trots att modellen funnits ett bra tag nu. Det betyder att jag antingen är dålig på att söka eller att det inte finns. I vilket fall är det här ett försök att rätta till det missförhållandet.

CRKT Pilar IV

För den initierade kniventusiasten behöver designern bakom Pilar IV ingen närmare presentation. Det är förstås vår käre södra nabo Jesper Voxnaes som formgivit såväl den här som de andra knivarna i serien. Som ordningsnumret upplyser om finns det tre tidigare versioner. Generellt kan förändringarna sammanfattas med att kniven vuxit över tid samt ändrat bladform. Originalet hade ett sheeps foot-blad som mätte sex centimeter och nu är bladet nästan uppe i åtta.

Den kan nämnas att för den som tycker sig känna igen namnet “Pilar” så är det inte så konstigt då det var namnet på Hemmingways båt. Om jag inte missminner mig finns den fortfarande att beskåda i Havanna om du har vägarna förbi Kuba.

Större, snyggare och bättre – Pilar IV

Kortversion: CRKT Pilvar IV, det är inte bara ordningsnumren som vuxit utan även kniven och så även användningsområdena

Blad

Till skillnad från både Pilar och Pilar II, även kallad “Pilarge” som båda har sheepsfoot-blad hittades redan på Pilar III en något spetsigare form. Ett blad som möjligen kan beskrivas som en modifierad Wharncliffe. Det hade då vuxit till 7,5 cm.

Den utvecklingen verkar nu ha nått sin fullbordan i och med att det här bladet är en clip point och att det mäter cirka 79 mm. Bladet har en höjd på 27 mm och en mycket distinkt klippt del av bladet som också fått en tydlig falskegg. Bladet har en kort rak egg och en uttalad buk, något som Voxnaes ofta inkluderar i sina alster. Överlag tycker jag att det är ett attraktivt blad och finishen är en trevlig satin.

Märkningen är tämligen diskret den också med CRKTs logotyp på en sida och Voxnaes på den andra. Tacknämligt har de minskat storleken på sin font. Ett område inom vilket CRKT var notoriskt dåliga för att inte säga usla förr i tiden.

En snygg clip point är ett gott försäljningsargument

CRKT har med den här kniven och några andra frångått sin stapelvara som är kinesiskt Cr8-stål. Istället används D2. Det är ett verktygsstål som ibland kallas “semi-rostfritt”. Det vill säga det kan rosta men är tämligen motståndskraftigt mot korrosion trots allt. I övrigt kan det härdas rätt hårt och håller en egg någorlunda väl.

Sedan får jag väl tillägga att jag inte tycker att CRKT är experter på härdning och värmebehandling rent generellt och detsamma gäller här. Det här stålet känns tämligen mjukt och håller inte skärpan riktigt lika bra som andra D2-varianter jag testat. Men det är mer av en känsla än något jag har exakta siffror på så ta det för vad det är. Sådant kan trots allt variera även från kniv till kniv. Men det är sant för det här exemplaret.

Bladet och för all del resten av kniven är designad av Voxnaes

Tjockleken är maffiga 3,8 millimeter och det är inte helt ovanligt för knivar designade av Voxnaes. Varför han vill ha så tjocka blad är jag lite osäker på. Möjligtvis är det en utseendefråga. Pilar IV hade inte behövt ha mer än 3 mm från början i mitt tycke.

Men i gengäld hittas den tjockleken mest i bladryggen och vid ricasson då kniven har en tämligen hög flatslipning. Det tunnar ut stålet till 0,4-0,5 mm bakom eggen.

På tal om egg så var den från fabrik en smula ojämn. Sedan har man från CRKTs sida misslyckats med att få till plunge line trots det stora urtaget. En bedrift i sig och resultatet blir att eggen blir assymetrisk där. Eggen har inte samma vinkel på båda sidor. Kniven var inte heller helt vass. Någorlunda duglig men inget att skriva hem om.

Den här bladformen är mycket praktisk om än kanske något spetsig för somliga. Men spetsen är i gengäld mycket bra. Den penetrerar det mesta som kan vara aktuellt. I en värld av plast är det dessvärre en mycket eftertraktad egenskap. Inte minst märker jag det på jobbet där det öppnas en del förpackningar. Något man inte gärna använder köksknivarna till. Även om jag från stund till annan ertappar någon kollega med att göra just det.

Överlag fungerar Pilar IV till det mesta i EDC väg. Mycket tack vare att bladet blivit längre. Men i gengäld kan sägas att hade urtaget för fingret minskats eller avlägsnats så hade det funnits plats för väsentligt mycket mer tillgänglig egglängd i relation till handtagets storlek.

Handtag

Egentligen tillhör Pilar IV en typ av knivar som jag inte gillar. De med en presentationssida och en markant låssida. Förutom att det ger ett assymetriskt utseende så ger de olika materialen även olika känsla mot handen och i de värsta fallen blir även balansen lidande. Det finns de knivar som upplevs som de har slagsida i handen. Så är inte fallet med den här kniven, tack och lov.

Sedan blir en kniv med en stålsida och därtill en back-spacer i metall ingen lättviktare hur man än vrider och vänder på det. Men Pilar IV är inte gigantisk så vikten stannar ändå på 112 gram. Längden på handtaget är 10,8 cm, tjockleken 10,7 cm och höjden cirka 2,55 cm.

Till skillnad från den första utgåvan av Pilar bjuder fyran på ett mycket rymligt handtag

Presentationssidan är gjord av G10 som i det här fallet är tämligen mesig. Den kunde vara något grövre för bättre fäste helt enkelt. Särskilt som det är ett material som har en tendens att bli slätare med åren. Mina äldsta kniv med G10-sidor är snorhala nu, läs Benchmade AFCK.

Låssidan består som sagt av blästrat stål. En finish som emellertid är sympatisk i mitt tycke då den kontrasterar mot den blankare bladet. Jag har lite svårt för knivar som flyter ihop helt i nyanserna.

Pilar IV är delvis öppen i ryggen med en back spacer i mässing

I ryggen hittas en överraskande färgklick i form av en back spacer gjord i mässing! Det minskar förvisso inte vikten men det känns ändå som en lyxig detalj och kanske något man inte här helt van vid från CRKT.

Det är också i den som det rymliga fånglinehålet återfinns. Ett fånglinehål som tyvärr fått dominera över placeringen av clipet. Men å andra sidan behöver en kniv döpt efter en båt ett sådant hål. Är det någonstans en fästpunkt för kniven är välkommen så är det till sjöss. Risken att din dyrgrip försvinner med ett försmädligt plums är annars överhängande.

Hela konstruktionen är skruvad med två skruvar per sida utöver pivotskruven. De är för övrigt fippligt små T6or. De kunde gott vara ett dimension grövre samt fått platta huvuden. Det finns andra knivmärken som klarar det i den här prisklassen.

Handtaget har i övrigt helt flata sidor utan rundning utöver en liten fasad kant runtom. Det skulle kunna gjort att kniven känts kantig. Men i det här fallet har Voxnaes lyckats riktigt väl. Pilar IV är en kniv som är mycket sympatisk att hålla i och även att arbeta med.

Den här kniven bjuder på mååånga greppmöjligheter tack vare ett rymligt forward choil

De grepp som passar mig bäst på den här kniven

Men det får direkt sägas att det är förutsatt att du gillar “forward choils” det vill säga stora urtag i bladet gjorda för att placera ett pekfinger i. Gör du inte det och greppar kniven i ett vanligt hammargrepp med fingrarna bakom fingerskyddet så hamnar handen och därmed kontrollen mycket långt från själva eggen. För mig är det ett nästan oanvändbart grepp på den här kniven. Så i praktiken är greppmöjligheterna inte riktigt lika många som i teorin.

I gengäld fungerar de som återstår på ett förträffligt vis.

Öppning och lås

Det är inte ofta man stöter på en kniv i den här prisklassen med så snärtig öppning. I alla fall inte från CRKT. Själva öppningen sker via ett rymligt avlångt hål i bladet. Både form och placering får mer än godkänt. Kanten på hålet är inte bruten så den känns något vass men den ger i gengäld gott fäste så att tummen inte halkar.

Utöver tummetott kan även pekfingret användas på baksidan i ett pekfingersnärt för den som föredrar den metoden.

Bladhålet fungerar utmärkt för att öppna kniven

En annan detalj som inte fanns på originalet är kullager. Nu hittas IKBS-lager i kniven vilket bidrar till en sjutusan till fart. Särskilt som CRKT i det fallet lyckats trimma motståndet i detent-kulan till nära perfektion för att åstadkomma det resultatet. Kniven känns extremt “krispig” att öppna, det känns lite som att bryta spagetti att öppna Pilar IV.

CRKT har fått till ramlåset riktigt bra

En fördjupning i presentationssidans G10-material underlättar åtkomst till låsarmen

På samma vis har man lyckats väl med låset. Tidigare har jag blandade upplevelser av låsfunktion från det här märket men på Pilar IV är det korrekt utfört. Det ger en stabil känsla och frånvaron av spel och glapp i bladet är påtaglig.

Trots det är låsarmen lätt att släppa och tillgänligheten till den god. Nu förenklas konstruktionen av att materialet är stål vilket alltid är lättare att trimma än titan. Av samma skäl behövs inte översträckningsskydd och låsarmsförstärkningar. Men sammantaget ett mycket bra lås

Att bära

Mellanmjölk brukar man säga om saker i Sverige som är lite för lagom. Det kan sägas om hur den här kniven upplevs i fickan också. Det finns inget direkt att reta sig på, inga vassa flipperfenor eller hörn, bakänden är möjligen lite för spetsig men ändå inte så man irriterar sig på den. Vikten är inte direkt avskräckande och clipet fungerar dugligt. Men Pilar IV är heller ingen kung i vare sig fickan eller i baren.

Ett enkelt clip i fjäderstål

Pilar IV kommer med ett så kallat deep ride-clip, gjort för att kniven skall sitta djupt var än den vilar. Men nu gör kniven inte det ändå eftersom Voxnaes ville inkludera ett mycket väl tilltaget fånglinehål. Det tvingar positionen på clipet till en annan plats på handtaget och resultatet blir en kniv som sticker upp en bit ur fickan.

I fickan syns rätt mycket kniv för att inte vara större än vad den är

Clipet är en ordinär variant gjord av ett stycke stansat fjäderstål med ett hål i för att göra det möjligt att komma åt de två T6-skruvar som det är fäst med. De är förtjänstfullt försänkta i själva clipet och det i sin tur i metallen på låssidan. Det ökar det tillgängliga utrymmet under clipet för att ge plats åt tjockare tyg samtidigt som det minskar risken att materialet skall fastna när kniven dras eller stoppas undan.

Däremot kan det inte flyttas någonstans. Exempelvis inte till vänster sida vilket gör att vänsterhänta icke göre sig besvär med att skaffa den här kniven. Det tycker jag är lite svagt.

Sammanfattningsvis

Trots att allt inte är enbart rosendoftande så blev det här tämligen snabbt en av mina favoritknivar från CRKT. Åtminstone i den här prisklassen. CRKT har nämligen tidigare gjort misstaget att när de uppgraderat någon av sina modeller från 8Cr-stål till exempelvis D2 har de hissat priset till närmast fåniga nivåer för att kompensera. Så är inte fallet med den här kniven. Riktpriset är på hemsidan är sjuttiofem dollar. I Europa kan den fås från ca 900 kr beroende på inköpsställe.

Därtill är Pilar IV en tämligen välbyggd historia. Några små smolk i glädjebägaren finns ändå som att pivotskruven envisas med att skruva upp sig. Något som en liten droppe Loc-Tite förvisso tog hand om.

CRKT Pilar IV är ingen oäven EDC-kniv med tämligen allroundbetonade egenskaper

Sedan är jag egentligen är jag inte förtjust i handtag som har sidor gjorda i två olika material som nämndes tidigare. Fast skall man gå tillväga på det viset och därtill göra låssidan i stål är det här ett exempel på när det är väl utfört. Balansen och känslan i kniven är nämligen god. Trots materialvalet får jag väl säga. Ännu bättre hade varit om man gömt den uttunnade delen av låsarmen på insidan av handtaget.

I fickan är kniven sisådär, inte dålig – det vore att ta i men heller inte i topp. Clipet är fövisso av deep ride-typ men tyvärr är inte resten av kniven det då man envisas med att ha ett stort hål för fånglina. Men det kanske är tvunget på en kniv döpt efter en båt?

Ergonomisk succé eller inte, det beror på användarens inställning till “choils“. Används det är den här kniven mycket bra, annars inte alls. Detsamma kan sägas om sättet att öppna kniven. Endera gillar du bladhål eller inte. I vilket fall är den här varianten mycket väl fungerande.

Pilar IV, en mycket ergonomisk kniv om du gillar “choils” vill säga

Därmed kan sägas att kniven är lite polariserande. Vet du med dig att de egenskaperna är något du uppskattar är det här en mycket sympatisk bekantskap.

Sedan ser bladet på Pilar IV närmast ut som ett litet Bowie-knivsblad vilket för mig är ytterligare ett försäljningsargument. Mest för att det är snyggt. På köpet får du en bra spets både på din kniv och kanske i tillvaron?

Specifikation:

Längd utfälld: 186 mm
Längd hopfälld: 108 mm
Vikt: 112 g
Bladlängd: 78 mm
Godstjocklek: 3,8 mm
Bladstål: D2
Handtag: stål/G10
Lås: frame lock

Producerad av: CRKT, tillverkad i Kina

/ John

– taktisk fällkniv med vintage-vibbar

Det fanns en tid då den här kniven var en halvt helig Graal för mig. Det var någon gång på nittiotalet och internet var inte en källa för knivar än. Då fick man bläddra i och köpa svindyra tidskrifter som “Blade” och “Tactical Knives” som återfanns i en välsorterad tidningskiosk i stan. Den heliga fyrklövern vid den tiden när det handlar om “tactical knives” som inte var customknivar var Spyderco Starmate, Gerber CF, Benchmade AFCK och så ursprungsversionen av den här kniven Camillus CUDA .*

Fyrklövern som hade fler blad. De fem stora i kategorin “tactical folders” från 90-talet, Al Mar S.E.R.E, Camillus C.U.D.A, Gerber CF, Benchmade AFCK och Spyderco Starmate

Det var dock en annan era och mycket har hänt med märket Camillus sedan dess. Det bör därför påpekas att det här är en enklare nyutgåva av den kniven. Men modellen är densamma. Och eftersom jag har de övriga var jag tvungen att ha den här också!

Camillus C.U.D.A. 9″

“C.U.D.A” står för övrigt för Camillus Ultra Design Advantage och syftade bland annat på det helt unika öppningssystemet. Det här var som sagt innan flipperfenor och kullager associerades med fällknivar eller åtminstone hittades på produktionsknivar.

Originalet var därmed en av de mest snabböppnade knivar som fanns att tillgå jämte stiletter och så kallade “gravity knives”. Det jag uppskattar mest med den är den innovativa andan den utstrålar mer än funktionen som inte alls är ultimat för att vara ärlig.

CUDA 9″, en retrosnygg kniv med ett unikt öppningssystem

Kortversion: Camillus C.U.D.A., retrochick kniv med nydanande teknik som tiden sprungit ifrån.

Blad

CUDA ståtar med ett i mitt tycke rätt snyggt blad. Möjligen kan det karaktäriseras som en drop point även om jag nog tycker att det är en spear point med sitt nästan symmetriska utseende och sin kraftiga falskegg. Den kan dock inte slipas eftersom den sticker ut ur handtaget när kniven är ihopfälld.*

Sedan går det inte att missa att bladet är svärtat. I det här fallet är det mest för att kniven skall se mer brutal ut då stålet inte är särskilt benäget att rosta. Man använder nämligen AUS8. Frågan är varför, inte för att det är ett uselt stål, det är det nämligen inte. Men det är ett japanskt stål och kniven är tillverkad i Kina och de har andra stål som egentligen är minst lika bra. Om stålet kan annars sägas att det är lika daterat som designen och att det inte används särskilt frekvent längre. Det är tämligen rostfritt, lättslipat, håller inte eggen särskilt väl och ligger väl ok vad gäller slaghållfasthet för att vara ett rostfritt stål kan väl egenskaperna sammanfattas. Möjligen kan stålvalet spåras tillbaka till originalet som hade blad i ATS-34 om jag inte missminner mig.

Bladet är strax under decimetern långt och svärtat

Det är ett tämligen substantiellt blad med en längd på 9,7 cm och en höjd på 2,4 cm. Extra mycket kraft utstrålar det då godstjockleken är väl tilltagna 4 mm. Slipningen är en tämligen låg sabeslipning och därmed kan befaras att den här kniven skall vara alldeles hemsk att skära med.

Men på den punkten har Camillus räddat bladet genom att förse den med en skålslipning. Något som inte är helt lätt att se mitt i det mörka och ett av få sätt att få till en duglig egg på ett tjockt och inte särskilt högt blad.

I bladet hittas japanskt AUS8-stål

Fabrikseggen är emellertid inte mycket att skryta med. Särskilt vass var den inte utan snarare bitvis halvskarp. Det gick att skära papper med den med visst beskvär så förstår ni ungefär vad jag menar. Därtill har kniven redan från början tendens till vad som på engelska brukar kallas “smile”, dvs att eggen inte är rak in mot ricasson. Sedan kan tilläggas att inte den arean heller inte är helt symmetrisk sedd ovanifrån. Detsamma kan sägas om den falskeggen som inte har samma vinkel på båda sidor. Ett typiskt exempel på att det gått undan vid produktion.

Väl satt i arbete uppträder kniven som den ser ut. Inte särskilt effektiv med andra ord. Det som är undantaget är att penetrationssnitt är bra. Det är ett spetsigt blad. Kartong och liknande material skär den också men inte utan ansträngning på grund av geometrin. Det krävs mer kraft helt enkelt. Detsamma gäller förstås nylonrep vilket jag även brukar testa på. Det här är ingen kniv jag skulle få för mig att tälja med så det har jag faktiskt inte ens givit mig in på. Camillus CUDA är långt från en friluftskniv.

Handtag

Konstruktionen av den här kniven kan sammanfattas med att den ar en bas i en invändig stålram som är öppen i ryggen samt klätts med handtagssidor av G10 som skruvats på plats. I ryggen hittas distanser av enklaste slag, den är inte ens tunnformade utan bara raka rör, bokstavligen i det här fallet. Om det skall betraktas som snålt eller enkelt och ändamålsenligt är öppet för diskussion. Ni vet “form follows function”-argumentet.

G10-materialet är mellangrovt vilket ger ett visst fäste. Särskilt när det kombineras med ett urtag för pekfingret samt en tumramp på bladet. Men det är också det enda som gör det. I övrigt är handtaget mycket rakt som synes.

Handtagssidor i finmönstrad G10

Formen på handtaget liksom hela kniven för övrigt är lite av en utflykt i retro-världen. Allt med det är inte bra. Själva grundformen är duglig i all sin enkelhet men utförandet är det inte. Dels har man valt att ha ett tjockt blad som sedan har mycket luft kring sig. Det är ett rejält avstånd mellan bladbasen och insidan på ramen. Det ger en mycket bred öppning och när det sedan kombineras med för knivstorleken mycket tunn ram och lika spinkiga sidor G10 ser resultatet billigt ut.

Det behöver inte betyda dåligt men det finns en stor nackdel eller snarare ett par med den lösningen.

Kniven är öppen i ryggen och här syns även de något märkliga proportionerna mellan totaltjockleken på handtaget och sidorna

Den första och största invändningen jag har är praktisk. Det blir helt enkelt inte särskilt bekvämt att hålla i åtminstone om man skall utföra något tyngre arbete. En stor kniv lockar gärna till det. Det eftersom tunna sidor ger snålt med material som ligger an mot handen både i tumvecket och mot lillfingret om man vill nyttja lite kraft i skären. Men i ärlighets namn är det inte till bushcraft eller friluftsliv som den här kniven är designad. Så att den inte här helt bra på det området kanske inte skall hållas mot designen. Möjligen kan ett par handskar hjälpa till med det skall inte vara nödvändigt.

För lättare uppgifter och med kniven i ett sabelgrepp är den enkla handtagsformen däremot förvånansvärt bekväm.

De flesta grepp fungerar men försök inte att greppa kniven i nypan för finarbete, det går inte alls

Storleken är väl tilltagen. Längden uppgår till 12,8 cm vilket matchas av en höjd på 2,7 cm. Tillgänglig greppyta bakom fingerskyddet är elva centimeter. Men utformningen av skyddet gör att du kan placera ett pekfinger där om du vill krypa närmare bladet med handen. Tjockleken mäts till 1,34 cm enligt mitt skjutmått.

Måtten ger gott om plats för hela handen och det blir till och med lite över. Då formen är okomplicerad är det inga problem att vare sig använda alla grepp eller skifta mellan dem.

Öppning och lås

Förutom själva grundformen är det under den här rubriken som den stora innovationen eller den som var det en gång i tiden, återfinns. Själva C.U.D.A -systemet.

Det består av en disk som glider i ett v-format spår. Själva öppnandet av kniven går till så att man pressar med tummen på disken och för den framåt och utåt och sedan enbart framåt varpå bladet öppnas. Tämligen genialiskt kan tyckas. Ja, till någon kom på flipperfenan förstås.

Den unika disken är lätt att komma åt men inte lika lätt att använda

Problemet med den här metoden är att den kräver stor exakthet. Du kan inte trycka “knappen” eller disken nedåt/inåt för då händer inget eller åtminstone mycket lite. Den måste pressas framåt och lite utåt för att följa spåret men även lite nedåt för att trycket/friktionen skall bibehållas. Den sista biten skall den rakt framåt. Det hela hjälps av en liten snärt på handleden varpå du kan få rätt bra fart på bladet.

Utan den snärten blir inte öppningen fullt lika snabbt. Därtill är bladet för tungt och framförallt hävstången liten. Det beror på att själva disken rör sigt väldigt nära pivotsksruven. Det är av samma skäl tumknoppar är mer effektiva om de sitter längre ut från sin rotationspunkt på en bredbladig kniv. Mer hävstång helt enkelt. Det saknas här.

Disken löper i ett v-format spår som det gäller att följa när man öppnar kniven

Det kan även sägas att den där snärten kan förstärkas och om man vill kan man kasta ut bladet helt utan att använda disken. Det är även det snabbaste sättet att öppna kniven även om det inte är med flit som den fuktionen uppstått. Den finns för att moståndet från detent-kulan är något för klent. Inte så att det är farligt i fickan. Räddningen finns där i att kniven sitter på “fel” håll med spetsen nedåt.

Ett annat problem med den här lösningen är att själva disken för att kunna glida fritt sitter löst. Det gör att den oavsett bladets position låter, den rasslar om du skakar kniven. Även det är något som gör att kniven känns billigare än vad den är. Det är inte ett praktiskt problem men något som de flesta kniventusiaster inte uppskattar.

En rätt tunn liner lock står för säkerheten

Låset är inte mycket att orda om. Eller jo, lite faktiskt. Det är förvisso en enkel och rättfram liner lock men det finns ändå något att säga. En sak är att den är klen! Ramen är inte kraftig och därmed är inte låsarmen det heller. Därtill låser den rätt sent vilket tyder på att geometrin mellan låsarm och bladbas inte är helt hundra. Jag har hört om andra som haft problem med själva funktionen men det gäller inte det här exemplaret. Låset tar ordentligt i det här fallet och något glapp är det inte i bladet. Inte heller något spel i höjdled och det är jag tacksam för.

Låsarmen är mycket lätt att komma åt tack vare ett mer än generöst urtag i motstånende handtagssida.

Att bära

CUDA är en klump i fickan. Det är enklaste sättet att beskriva den på. Som tidigare nämnts är den tämligen tjock även om sidorna är tunna. Om du därtill lägger till en maffig längd och ett härligt omodernt clip så blir inte resultatet det bästa på den här parametern.

Kniven är därtill tämligen tung även om 149 gram inte är extremt för storleken. Men det gör den inte till någon lättviktare heller.

Ett clip som endast kan fästas i “fel” ände

Clipet är inte riktigt det senaste skrev jag ovan och med det avser jag såväl utseende som funktion. Fyrkantiga clip ser man inte ofta nuförtiden och särskilt inte ett som inte går att flytta alls. Lägger du till det faktum att kniven enbart kan bäras med spets nedåt så har du som sagt ett clip från förr.

Annars kan sägas att det är ett vanligt stålclip som skruvats på plats med tre stycken små T6-skruvar.

Både clipet och kniven är väl synliga när de bärs i en ficka

Funktionen är duglig men inte mer. Rampen är stor nog och spänsten faktiskt tillfredsställande. Däremot sticker mycket av kniven upp enligt den gamla devisen att om det inte gör det kan man inte dra sin kniv. Något jag inte alls skriver under på men det är ämnet för en annan diskussion.

Med det sagt behöver det inte vara helt fel att just den här kniven bärs som den gör. Själva öppningsmekanismen gör att den ändå inte kan användas med vänster hand och därtill är den lättare att komma åt om man först drar kniven och sen snurrar den ett halvt varv i handen innan bladet fälls ut.

Sammanfattningsvis

Inledningsvis skrev jag att Camillus CUDA närmast var en trofé för mig. Frågan är om den motsvarar förväntningarna som följer med det? Svaret är nog både ja och nej. Det beror nämligen på vilka skor den skall uppfylla och vilken roll den spelar. I mitt sinne är den fortfarande rätt häftig och den fyller därmed sin plats i samlingen eller möjligen knivhögen. Därmed inte sagt att det med nödvändighet är en “bra” kniv. Snarare är det så att den representerar något annat, en tidsepok i det här falllet.

Camillus Titanium-serie gånger två, Tyrant och C.U.D.A. 9″

Om man bortser från det är det kanske trots allt så att utvecklingen sprungit ifrån den här modellen. Mycket av det som en gång var både nytt och unikt känns idag tämligen daterat och lite överkomplicerat. Inte minst gäller det öppningssystemet. En stor invändning är att “CUDA”-lösningen med disken kräver tämligen god finmotorik vilket är uruselt när man exempelvis är stressad eller kall om fingrarna. Därmed faller både det “taktiska” och rent praktisk användning i allt utom värme och solsken. Det är en invändning redan på designstadiet.

Lösningen är därtill inte särskilt kvick jämfört med vad som finns på marknaden idag. Sedan rasslar det om disken, det är inte ett plus det heller även om det inte är avgörande i sig. Den har spelrum vare sig kniven är öppen eller stängd.

Sedan tycker jag att själva konstruktionen av handtaget ser billig ut men det är inte enbart Camillus fel utan mer tidsandan från vilken CUDA härstammar missänker jag. Det eftersom Spyderco Starmate vars design är ungefär samtida har samma lite märkliga förhållande mellan handtagssidor och tomrum. Men det resulterar hur som haver i ett handtag som är både tunt och tjockt på en gång vilket är en bedrift i sig.

Billigt ser det även ut med ett stort gap mellan blad och ramsidor. Det är heller inte praktiskt då det ger mindre stöd åt bladet och tillåter smuts att tränga in där. Faktum är att du kan känna att kniven är klen. Om du tar tag i bladet och bänder i sidled flexar kniven på samma vis som Benchmade Bugout gör.

Det vore dessutom något som lätt kunde åtgärdas på en version 2 som det här handlar om. Det känns inte som tillverkaren brytt sig om att förbättra modellen när chansen gavs vilket är ett minus.

Camillus C.U.D.A är en nostalgikniv för mig, frågan är vad den är för dig?

Efter att ha umgåtts med Camillus CUDA 9″ ett längre tag så har har glorian inte hamnat helt på sned men glöden falnat lite kan man väl uttrycka det. Det är inte en särskilt praktisk kniv och frågan är om den ser tillräckligt “cool” ut för den som inte har några minnen knuten till den? Det är en fråga jag har lite svårt att svara på. För trots att jag nog inte anser att det är en bra eller ens särskilt välbyggd kniv så är den heller inte dålig och jag tycker den är lite charmig på något avigt vis. Den är trots allt unik!

Specifikation:
Längd utfälld: 225 mm
Längd hopfälld: 128 mm
Vikt: 149 g (vägd av mig)
Bladlängd: 97 mm
Godstjocklek: 4 mm
Bladstål: AUS8
Handtag: G10
Lås: liner lock

Producerad av: Camillus, tillverkad i Kina

/ John

* Sedan tidigare fanns även ett par till, dels de första customknivarna från Terzuola men även Spyderco Police förstås.
** Något som inte gäller en annan “stridskniv” från samma era, nämligen Gerber CF som kan dubbelslipas för den som önskar det.

– fågel, fisk eller mitt emellan?

Titta, en Pingvin till kanske den någorlunda insatte kniventusiasten utropar när man ser den här kniven från QSP. Modellen kallas Swordfish. Likheter föreligger men samma kniv är det inte och för er som inte är fullt lika bekanta med QSPs sortiment skall jag ta det från grunden.

QSP Swordfish

Faktum är emellertid att den här kniven vid ett första ögonkast delar många av egenskaperna med sagda Pingvin, särskilt med den större “Plus”-modellen. Men materialen är inte desamma, låset är det inte heller och bladet har en mer aggressiv form i det här fallet med en mer uttalad spets.

En jämförelse mellan QSP Penguin Plus och Swordfish

Prisläget är en annan faktor som skiljer knivmodellerna åt. Här ligger Swordfish mer i linje med de mindre och enklare pingvinerna. Nu får vi svenskar bortse från att kronan är galet lågt värderad i relation till både Euro och Dollar vilket förstås har starkt inflytande på det området.

Swordfish har ett karakteristiskt blad som skänker viss personlighet

Kortversion: QSP Swordfish, en utmärkt grovarbetare för den som söker kombinationen av ett spetsigt wharncliffe-blad och ett “button lock”.

Blad

Formen på det här bladet känns som sagt bekant men det är inte så konstigt. Det har med den raka eggen att göra då det här är en wharncliffe. Just det här bladet kännetecknas av ett mycket distinkt spets vilket ger ett smått framfusigt utseende. Det åstadkoms både genom vinkeln på bladet men även på den mycket uttalade falskeggen/fasade delen på bladet.

Bladet har en stentumlad finish och är mycket diskret märkt. QSP har över tid minskat sina logotyper rejält vilket är sympatiskt. På presentationssidan hittas loggan och på andra sidan står ståltyp utskrivet. Någon annan märkning finns inte.

Bladformen är ett mycket uttalad och tämligen spetsig wharncliffe

Sedan är bladet tämligen stort då det är över nio centimeter långt, 92 mm för att vara exakt. Höjden är 28 mm och tjockleken är 3 mm vilket inte är överdrivet relativt de övriga måtten. Särskilt inte som slipfasen är tilltagen med en höjd på 20 mm.

Därtill kan läggas att Swordfish mäter ca 0,6mm bakom eggen. Tillsammans med den mycket sympatiska fabrikseggen ger det en kniv som skär mycket bra. Att kniven kom rejält vässad underlättas troligen av att en rak egg av det här slaget är bland det lättaste man kan slipa. Det kan vara värt att ha i bakhuvudet då man själv skall slipa om knivar.

Stålet som används är det i QSPs enklare sortiment frekvent förekommande 14C28N från Sandvik. Inte ett exklusivt stål men ett som generellt är mycket gångbart. Framförallt tar det en god egg och är därtill rejält motståndskraftigt mot korrosion. Dock kan det som i det här fallet vara lite känsligt för stötar. Det är inte det segaste stål som finns.

Stålet är 14C28N, ett mycket gångbart stål

Just det fick jag bekräftat häromdagen då vår frys behagade gå och dö. En ny var tvungen att införskaffas och efter den blev det mycket kartong att ta hand om. Swordfish visade sig inte bara vara bra för ändamålet utan utmärkt. Den käkar den här typen av material till frukost. Dessvärre upptäckte jag att det satt några rejäla märlor i den kraftiga kartongen. De orsakade ett par hack i eggen.

Ananrs är Swordfish en förträfflig kniv att bruka. Den skär riktigt bra och handtaget är bekvämt. Det som kan invändas respektive framhållas är kopplat till bladformen. En rak egg medför både för- och nackdelar även om en del recensenter sjunger dess lov. Mest för att de är bra till vad som på engelska kallas “utility cuts”. Min invändning är just densamma eftersom man då enbart använder spetsen, tänk brytblads/mattkniv. Mycket bra för t ex kartongöppning och liknande men det sliter på en liten del av eggen. Svepande skär är också uteslutet på grund av bladformen.

Handtag

Jag påstår inte att handtaget på Swordfish är mer arbetat än på Penguin men det är kraftigare format. Det i kombination med att det är långt ger mycket utrymme för alla typer av händer. Längden är 11,5 cm och höjd och bredd mäter jag till 2,7 cm respektive 1,2 cm.

Swordfish ståtar med ett rymligt handtag

Materialet kan varieras då kniven finns att tillgå i både Micarta och som här G10. Det senare ger väsentligt mycket bättre friktion för den som önskar det. Det gjorde jag i just den här kniven då jag sökte en mer arbetsinriktad kniv. Som synes är G10-sidorna tvåfärgade och själva ytan är tämligen sträv. Inte på sandpappersnivå men ändå så fästet räcker till och blir över.

Invändigt hittas en kraftigt lättad stålram som förstärker konstruktionen

Swordfish är enkelt uppbyggd kring en stålram. Den är därtill rejält lättad för att få ned totalvikten samt förbättra balansen. Den senare hittas för övrigt vid den första “ringen” på handtaget.

Handtaget är riktigt bekvämt

I hand ger det rejäla handtaget ett mycket bra grepp. Storleken är väl tilltaget och rymmer de flesta händer. Därtill har handtaget både en “näbb” baktill vilken förhindrar att kniven glider samtidigt som handtaget formar ett fingerskydd framtill. Det senare förstärkt av flipperfenan förstås. Handtaget har flata sidor men fasning och rundning är tillräckliga för att ge bekväma grepp oavsett hur kniven fattas. Jag gillar det faktum att inget speciellt sätt att hålla kniven premieras över något annat. Det ger användaren goda möjligheter att hitta något som passar. Överlag är det ett tämligen enkelt men väl fungerande handtag.

Öppning och lås

Som synes kan Swordfish öppnas med ett flertal olika metoder. Mest uppenbara är förstås de dubbelsidiga tumknopparna. Lika snabbt kan noteras att kniven även har en flipperfena. Därtill kan man förstås även lägga en hederlig tvåhandsöppning för den som inte har bråttom. Sedan bidrar själva låstypen med ytterligare ett sätt att få fram bladet. Om låset släpps svingar bladet fritt och det kan snärtas alternativt långsamt svingas ut beroende på användarens preferens.

Den här kniven kan öppnas på ett flertal olika vis

Mycket att välja på således. Glädjande nog kan konstateras att alla sätt fungerar precis lika väl. Det är själva låset som håller bladet på plats i infällt läge samt står för motståendet när kniven skall öppnas. Därför gäller att det är väl utfört. Och det är det i det här fallet. Både flipper och tumknoppar ger en sjutusan till fart i bladet. Allt är förstås underlättat av att kniven har fina keramiska kullager.

Så här ser ett button- eller plunge lock ut i närbild

Lås, det är på den här punkten Swordfish sällar sig till en rådande trend bland fickknivstillverkare. Det är att förse allt fler modeller med ett “button lock” även kallat “plunge lock” ibland. Förutom bonusen att det ger ett extra sätt att öppna kniven på är det korrekt utfört en mycket bra låskonstruktion. Felmarginalerna är dock inte stora. Men på det här exemplaret fungerar allt som det skall. Bladet hålls på plats med ackuratess utan spel eller glapp i vare sig öppet eller stängt läge.

Ytterligare en fördel med den här typen av lås är att de är föredömligt enkla att komma åt att släppa. Leta upp knappen med tummen och tryck till sedan är det klart.

Att bära

“Inte mycket att bråka om” skulle jag kunna skriva under den här rubriken men det blir kanske lite väl kort? Med det menar jag bara att Swordfish är bra att bära omkring på utan att vara exceptionell åt något håll. Den är stor, men lätt. Den har sträv yta men inte överjäkligt sandpapprig.

Den här kniven bjuder på en utmärkt tolkning av ett wire-clip

Kniven mäter som sagt elva och en halv centimeter hopfälld och är 12 mm tjock. Det ger en del volym i fickan men där får man plocka fram den gamla formeln bladlängd/bärkomfort i. Vill man ha ett större blad får någon uppoffring göras. Med det sagt är inte den här kniven överdrivet tjock eller hög så den är ändå relativt lättburen.

Vikten är för storleken relativt låga 125 gram.

Inte mycket av kniven är synligt där den sitter i fickan

Det som höjer kniven rejält är clipet. Inte nog med att det är ett wire-clip, det är ett riktigt bra sådant. Det betyder att det inte är så tunt att det rör sig i sidled, något jag är närmast allergisk mot. Clipet är även flyttbart och fästet försänkt i handtagssidorna vilket ger mer utrymme för tyg. Det är även av “deep ride”-sorten, alltså kniven sitter djupt i fickan vilket både sticker mindre i ögonen för den som råkar se den och gör att kniven sitter säkrare. Även clipets utseende gör att det andas mindre kniv och mer penna om ni förstår vad jag menar.

Samtidigt är inte clipet monterat så långt bak med överdrivet stor böj så att det påverkar hur kniven känns i hand. Nu underlättas det av att handtaget är så stort så du får ha rejäla labbar om du skall få obehag av det här clipet.

Sammanfattningsvis

Först var jag inte säker på om jag “behövde”* en Swordfish. Med det menar jag att den som jag nämnde i inledningen inte ligger helt långt från den redan existerande Penguin. En modell av vilken jag har flera olika utföranden.

Men det kan konstateras att det enligt mig föreligger tillräckligt många olikheter för att Swordfish skall förtjäna sin existens. Men jag skulle säga att den är mer till för den som inte redan har de knivarna men som söker en mix av dem. Låt mig förklara. Storleken ligger nära en Penguin Plus samtidigt som materialen mer liknar en original Penguin. Därtill kostar den i trakterna av den senare kniven också vilket definitivt kan vara en avgörande faktor.**

Löken på laxen är emellertid låset som inte bara skiljer den här kniven från släktingarna utan även tillför något.

Swordfish är en rejäl kniv som fungerar väl som substantiell EDC-kniv

Sedan ser jag faktiskt Swordfishmer som mer av en “grovarbetare” som med sitt mer lättslipade stål och i den här versionen bättre fäste. Min erfarenhet är också att om en kniv inte är fullt lika exklusiv tenderar den att användas lite hårdare. Och det skall sägas att det här är en mycket praktisk kniv för till de flesta uppgifter förutom att flå något eller att skära mot plana ytor. Raka eggar har som sagt både sina förtjänster och tillkortakommanden.

QSP Swordfish gör inte bort sig utomhus heller

På pluskontot kan även adderas att Swordfish liksom det mesta som QSP åstadkommer är mycket välbyggd. Det gäller såväl hur materialen använts till hur de satts samman. Så gillar du estetiken och de fördelar ett wharncliff-blad ger och uppskattar en kniv med många öppningsmetoder så rekommenderar jag utan tvekan den här kniven. För den som vill ha en lite mer sofistikerad look så finns den även med Micartahandtag för övrigt.

Specifikation:

Längd utfälld: 206 mm
Längd hopfälld: 115 mm
Vikt: 125 g
Bladlängd: 92 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: Sandvik 14C28N
Handtag: G10
Lås: button lock

Producerad av QSP, tillverkad i Kina

/ John

– en inte helt inspirerad kniv

Somliga knivar väcker mer intresse än andra. Camillus Vortex tillhör kategorin “andra”. Inte för att den är helt usel men den är väldigt generisk. Det är en fällkniv/fickkniv helt enkelt.

Men däri ligger inte problemet enligt mig. Snarare återfinns det i ett antal val som gör kniven sämre än den kunnat vara. Camillus har i mitt tycke slarvat bort en möjlighet att göra en enkel men bra fällkniv riktad mot budgetsegmentet. Jag ämnar här förklara varför.

Camillus Vortex

Grundförutsättningarna är egentligen inte dåliga. Man tager ett stycke konstmaterial av känd sort och av det gör man två stycken handtagssidor. De fästes utanpå en stålram som även inkluderar ett lås. I en ände fäster man en pivotskruv i vilken ett blad gjort av ett förvisso gammalt men ändock dugligt mellanklasstål. Allt skruvas ihop så kniven blir isärtagbar. Ryggen lämnas öppen och bladet förses med knoppar så det kan enhandsöppnas. Till det adderas ett clip för att kniven lättare skall kunna bäras. Som grädde på moset görs bladet svart för att det inte skall rosta och kniven förses med räfflor här och var för att ge bättre grepp.

Inte mycket som kan gå fel kan man tycka. Men allt kan göras med mer eller mindre finess.

När många bäckar små bildar en hel å. En kniv som kunde varit bra men inte är det på grund av flera mindre misstag och designval

Kortversion: Camillus Vortex, när snålheten bedrar visheten. Kniven som kunde varit bra men inte är det.

Blad

Men de små misstagen börjar faktiskt med bladet. Det är 8,25 cm långt, ca 27 mm högt som mest och är ett typiskt exempel på ett drop point-blad. Så långt inga anmärkningar men de kommer.

Bladet kännetecknas av en markant falskegg/swedge och av att det är svart. Vidare är det märkt med en ansenligt stor logotyp på en sida och bladstål i stor font på den andra. Användaren behöver inte tveka vare sig på vilket märke som hålls i handen eller vad vederbörande skär med.

Bladet är en clip point som utmärks av en svart beläggning och en S-formad egg

Nu är det inte så mycket att skryta om för det som står där är AUS-8. Det är ett stål som för länge sedan var ett mellanklassstål om ett sådant uttryck existerar och nu knappt används alls. Inte för att det är undermåligt men det finns ett flertal bättre stål på marknaden som även de håller överkomligt pris.

Men att det är aningen omodernt är inte det största problemet utan hur man använt det. För det första är bladet sabelslipat vilket ger en så låg slipfas som 16 mm. Det är inte mycket att tunna ut bladets ursprungliga 3,1 mm på. Så det gör man inte heller. Nu skall tilläggas att det är en skålslipning det rör sig om vilket skulle kunna ha räddat situationen. Men nej, bladet är 0,6-0,7mm tjockt bakom eggen. “Strike one” hade kanske en amerikan sagt. För den som inte vet, det är ett mått som platsar på vilken stor överlevnadskniv som helst. Det ger inga bra förutsättningar för en liten fällkniv.

“Strike two” är lite mindre uppenbar och kanske diskuterbar. Någon kanske faktiskt gillar “recurves” eller S-formade eggar. De har trots allt vissa teoretiska fördelar. De är dock inte applicerbara i det här fallet av olika skäl. Här är det bara dumt och gör kniven mer svårslipad i framtiden. Särskilt som kniven helt saknar “sharpening choil” vilket gör övergången till ricasson ful redan från början och inte lär den bli vackrare med tiden. Tänk kälkbacke på en ost och ni förstår vad jag menar.

Men “Strike three” är svårare att försvara. Någon tyckte nämligen att det var en god idé att hålla härdningen till uppgivna 56 HRC. Det är INTE ett lyckat val! Efter att ha testat är det fullt möjligt att det faktiskt är så mjukt. Det gör att den här kniven konkurrerar med schweizerknivar i det avseendet och när det gäller egguthållighet är det ingen komplimang.

Slår man ihop de här egenskaperna, låg slipfas om än skålslipad, mycket stål bakom eggen och mjukt stål så får man en kniv som inte skär särskilt väl och framförallt inte länge innan den behöver slipas om.

Stålet är AUS-8 som härdats i nivå med en mjukost

Carbonitride Titanium Non-Stick kallas materialet som återfinns på utsidan och skall förhindra att bladet rostar. Nu är AUS-stål rätt rosttröga ändå så det är tveksamt om det behövs. Men det fungerar i det här fallet hur som haver. Det är inte mycket stål som lyser fram och kan rosta. Beläggningen verkar även rätt tålig av vad jag kan avgöra.

Sedan vill jag att ni missförstår mig rätt. Det går visst att skära saker med Vortex. Men inte så bra som det borde och det här en recension. Det är min plikt att påpeka när saker inte är bra utförda.

Handtag

Handtaget på Vortex är inte helt oävet. En längd på 11,2 cm och en höjd på 28-24mm ger mycket att hålla kring. Särskilt när det kombineras med en tjocklek på hela 14,6 mm förutom där det långa clipet sitter. Där är det förstås tjockare, hela 18 mm. Vanligen brukar jag inte räkna in clipet i det här måttet men här täcker clipet större delen av handtaget så det tvunget.

Att kniven är så grov beror dels på att ramen är stadig men främst på att man valt att spara pengar på att inte försänka den 1,5 mm tjocka ramdelarna i skollorna. Istället är sidorna skruvade på utsidan med fyra stycken skruvar jämte pivotskruven.

Handtagssidor av grovmönstrad G10 ger gott fäste

Materialet i ramen är stål och av det får man generösa mängder. Förutom att handtaget är tämligen högt så är ramen inte det minsta fräst eller urborrad. Det gör försås kniven tyngre. Men värre är att det förskjuter balansen mot handtaget till. Balanspunkten återfinns därför vid bakre delen av fingerurtaget. Det är inte hela världen men när många småmissar kombineras blir slutresultatet inte helt lyckat.

I övrigt kan konstateras att den släta insidan kombinerat med en helt öppen rygg gör kniven lätt att rengöra. Vilket man tydligen skall påpeka vid recensioner. Personligen tycker jag inte några fällknivar är särskilt enkla att hålla rena men det är en annan diskussion.

Den massiva stålramen är öppen i ryggen

Själva greppet består av G10 som försetts med ett mönster av gropar som ger ett mycket gott fäste. Det finns även räfflor på såväl blad som handtaget på två ställen, ett framtill och ett baktill. Varför det bakre existerar är ett mysterium. Det fyller ingen funktion alls oavsett på vilket sett kniven hålls. Någon som ritat den här kniven tyckte uppenbarligen att det såg coolt ut.

Bearbetningstiden för både den delen samt de fem dekororationshål som återfinns i sidorna kunde lagts på bättre saker.

Vortex känns relativt bra i hand

Handtaget fungerar annars tämligen väl i de flesta grepp. Ja, förutom i hammargrepp då spetsen på clipet skär in i alla fall min hand. Hålls kniven däremot i ett sabelgrepp med tummen på ovansidan är den riktigt bekväm. Pekfingret hittar sin plats i fördjupningen och övriga fingrar följer efter. Inte ens den till synes vassa stålbit som utgör fånglinehål stör handen för mycket.

Öppning och lås

Tumknopparna är en av de bättre detaljerna på den här kniven. Ännu mer så om de varit placerade något närmare handtaget i öppet läge. Men i övrigt fungerar de väl. De är lätta att hitta och använda och formen är mjuk och behaglig mot tummen. De sticker inte heller ut för långt.

Tumknopparna får framhållas som en av de bättre detaljerna på den här kniven

Tyvärr gör inte en svala en sommar och en detalj inte en kniv. Vortex är ingen fröjd alls att öppna och stänga. I en tid då man som användare är bortskämda med både kullager eller fina bronslager känns inte plast eller nylon helt ok. Känslan i den här kniven är lite ryckig, tänk “start och stopp” under själva rörelsen både när bladet skall ut och in.

Då kan man tänka att det är bara pivoskruven som behöver släppas lite. Men si det går inte! Inte utan den möda det krävs för att leta fram någon specialnyckel som kan tänkas att passa de fyra hål som hittas i skruvhuvudet. Det är inte tid jag ämnar att lägga på den här kniven.

Låset är bra men pivotskruven usel. Vem tusan använder dylika huvuden nuförtiden?

En bra utförd detalj på den här kniven är låset. Det är lätt att komma åt, att släppa och det håller bladet på ett föredömligt vis. Inget glapp eller spel så långt ögat når. Låsarmen vandrar heller inte under belastning från fel håll. Låset är enkelt men väl fungerande.

Att bära

Vad skall man säga? Vortex är inte trevlig att bära är väl det enklaste. Till att börja med är det en stor kniv. Inklusive konstruktionen för att fästa fånglina i är längden strax under tolv centimeter. Tjockleken är sagt väl tilltagen och ramen inte lättad. Det ger mycket volym i fickan samt en vikt på strax under 150 g. Stor och relativt tung med andra ord.

Clipet kan inte flyttas utan sitter där det sitter, på höger sidan med spets nedåt

Men de stora invändningarna återstår. En är att det relatvit grova mönstret på handtaget som riktigt gnager på byxtyget. En annan och ännu större är clipet.

Det är ingen tvekan om vad som finns i fickan i alla fall. För säkerhets skull har någon stansat ut en knivsiluett i clipet

Vem tusan tyckte att det var en god idé att 2023 fästa clipet runt pivotskruven? Det går därmed enbart att bära kniven med spets nedåt vilket är något de flesta inte föredrar. Dessutom går det inte att flytta clipet heller. Så vänsterhänta göre sig icke besvär.

Själva funktionen är inte usel. Spänsten är duglig och spetsen pekar inte utåt. Men å andra sidan är utrymmet under mer anpassat för tunna sommarbyxor än rejäla arbetsditon. Och med tanke på vikten på kniven känns det inte helt välmatchat.

Nådastöten är dock att clipet är mycket stort, stör handen i vissa grepp och visar upp en rejäl bit kniv när den sitter i fickan. Enbart det hade inte fått mig att reagera så mycket men ihop med de andra invändningarna blir det för mycket. Det här är ett dåligt clip!

Sammanfattningsvis

Förvisso är det alltid intressant med knivar som vänder sig mer mot ett budgetsegment än de högsta klasserna. Där hittas den breda publiken och inte bara kniventusiasterna. Det är också mer av en utmaning att göra bra produkter med begränsade resurser rent generellt.

Men med Vortex tycker jag att Camillus har “slarvat bort” möjligheten att göra en bra men prisvärd vara. Enligt mig har man använt för många genvägar. Kniven ger ett i mitt tycke klumpigt och oinspirerad intryck.

Att man inte kan få de dyraste och mest exklusiva materialen i en kniv som inte kostar mer än vad Vortex gör är inte så konstigt. Men det finns ingen anledning att göra ett blad sämre än nödvändigt. Det finns heller ingen anledning att fuska med smådetaljer som glidlager.

Diskussionen skulle kunna sammanfattas i nedanstående punkter.

Saker som talar om att det här är en kniv riktad mot budgetsegmentet:

• Enkla glidlager, varav något är i nylon
• AUS-8-stål i bladet
• Ramen är inte försänkt i handtagssidorna

Saker som gör det här till en sämre kniv än det behövt vara:

• Bladet har låg sabelslipning och det är
• Mycket stål bakom eggen
• Härdningen är på tok för mjuk
• Eggen är S-formad “sharpening choil” saknas
• Clipet är fäst runt pivotskruven och kan inte flyttas
• Pivotskruvens huvud är inte gjort för standardmejslar
• Ramen är inte det minsta lättad

Till det yttre är inte Vortex inte helt fel

Det som är irriterande är att flera av valen inte har mycket med prisläge att göra. Det handlar enbart om dåliga designval. Det finns i princip ingen som fäster ett clip på det här viset nuförtiden. Att på enkel kniv inte ha en pivotskruv med torx- eller möjligen flatskruvshuvud är en dödssynd eftersom den då är mycket svårjusterad. Att inte lätta ramen spar förvisso någon krona med det ger en tyngre och sämre balanserad kniv. Att inte försänka ramen är lite vanligare bland enklare knivar men ändå sällan en god idé.

Att förse ett blad med en recurve på en kniv som på grund av dålig härdning eller snarare mjukt stål måste slipas om ofta är en ännu sämre idé. Att sedan para det med en låg slipfas och klumpig geometri förbättrar inte saken.

Camillus Vortex i en tänkt roll som kraftig EDC-kniv

Sammantaget kan jag därför säga att jag inte uppskattar Camillus Vortex. Det finns saker som är positiva vilket gäller exempelvis prisbilden som utgår från ett riktpris i USA på under fyrtio dollar.* Vidare är handtaget inte så dumt och låset fungerar klanderfritt. Bladstorleken är väl vald för en lite kraftigare EDC-kniv eller stadig fickkniv för friluftsliv. Men så var det de många små detaljerna som inte riktigt satt. Några hittas redan på designstadiet och borde ha stoppats där. Men det blir rätt uppenbart att den här kniven är gjord och släppt av någon som inte bryr sig.

Specifikation:

Längd utfälld: 198 mm
Längd hopfälld: 115 mm
Vikt: 147 g (vägd av mig)
Bladlängd: 83 mm
Godstjocklek: mm
Bladstål: AUS-8
Handtag: G10
Lås: liner lock

Producerad av: Camillus, tillverkad i Kina

/ John

* I Sverige ligger kniven kring 600 kronor vilket tyvärr för dess existens placerar den i närheten av utmärkta budgetknivar som exempelvis QSP Penguin och Kershaw Dividend bara för att nämna några.