Sådan far sådan son heter det ju. Och vad har det med den här kniven att göra undrar kanske vän av ordning?

Sambandet är faktiskt inte särskilt långsökt. Den här tämligen nya kniven från CRKT är nämligen designad av Ken Onion. Men inte den mycket kända Ken Onion som ligger bakom den nyligen presenterade “Jake” utan hans son. Ken “Kenny” Onion Jr! Nu börjar det likna löksoppa.

CRKT Bamboozled

Så junior följer i sin fars fotspår och det här är om inte hans debut i knivvärlden så åtminstone det första samarbetet med någon större knivtillverkare och i det här fallet Columbia River Knife and Tool som namnet lyder utskrivet. Namnet på den här skapelsen är Bamboozled.

Kniven föll mig genast på läppen vad gäller utseende. Den såg i mina ögon tämligen sofistikerad ut. Mjuka, harmoniska linjer, inte alltför stor men utan att vara extremt liten heller. I siffror innebär det en längd på strax under tjugo centimeter utfälld och en bladlängd på åtta och en halv centimeter. Inte någon minatyr som sagt men ändå åt “fickknivshållet” á la “gentlemen style”. En för företaget sofistikerad modell för EDC-bruk tänkte jag mig.

I materialväg hittas D2-stål i bladet och i handtaget ett bolster av stål och skollor i G10. Låser gör kniven med en liner lock och kniven har ett clip som dock inte kan flyttas. Som synes öppnas kniven med en flipper men något som överraskade mig, mest beroende på att jag inte läst på ordentligt, var att kniven är fjäderassisterad. Något som jag inte är lika allergisk emot som de flesta andra kniventusiaster. Vanligen skall väl tilläggas. I det här fallet är jag det av en mycket specifik orsak som jag ämnar återkomma till i kommande recension av kniven.

Överlag är de första intrycken av den här kniven positiva och så länge den inte gör bort sig helt bör det avspeglas i ett omdöme. Men man vet aldrig innan man lärt känna en kniv och dess egenheter.

/ J

De som läser vad jag skriver i olika fora kanske har noterat att jag är en tämligen stor anhängare av märket QSP. Om inte  kan intygas att så är fallet. Ni har inte misstagit er på något vis.

Orsaken står att finna i att de har ett brett sortiment och håller konsekvent god kvalitet till priser som inte är avskräckande. Därtill har de på senare tid även utvidgat katalogen till att även omfatta ett par lyxmodeller. I huvudsak gör de förvisso synnerligen praktiska och användbara EDC-knivar i olika varianter även om de på sistone släppt en monstruös kniv kallad Rhino som vid sidan av någon gammal modell får stå för det extravaganta.

Men den här kniven är hittas på den andra sidan spektrat. Här har ni en rejäl, enkel, välkonstruerad EDC-kniv. Inget extremt men det mesta förefaller vara mycket väl genomfört. 

Modellen kallas som ni redan sett för “Osprey“, fiskgjuse på svenska. En fågel som är tämligen ovanlig för det mesta men inte där jag växte upp nära en sjö i Småland. Där fanns ett flertal häckande par så jag såg dem faktiskt nästan dagligen.

Kniven är nästan lika smäckert byggd som sin namne. Det är en kniv som i det här fallet fått fjäderdräkt i blå Micarta. Gillar man inte blått finns även brunt och grönt att välja emellan. Utöver det inte mindre än ytterligare åtta varianter inluderande mässing, koppar och kolfiber i ett par olika färgkombinationer.

Bladstålet är 14C28N och bladlängden hamnar precis över åtta centimeter med en tjocklek på tre millimeter. Väldigt förnuftigt blad med andra ord. Särskilt som det är en drop point. Inget extravagant med andra ord men väl fungerande. Särskilt som fabrikseggen var god.

Tänk er den här kniven som en QSP Penguin fast med flipper-öppning och drop point-blad istället. Tilläggas kan att bladet löper på kullager, låset är en liner lock och att kniven har ett flyttbart wire-clip.

Kniven kommer att recenseras vid senare tillfälle!

/ John

Den stora frågan är om succén kommer att fortsätta? De första intrycken ger vid handen att det finns stora chanser till det. Det jag talar om är den “sannsaga” som är CRKT Pilar. De var inte först med att försöka krama ut det mesta ur en specifik modell genom att låta den yngla av sig men de har gjort det mycket bra.

Det började med en båt. Eller snarare en kniv döpt efter Hemingways fiskebåt signerad den danske virtuosen Jesper Voxnaes. I begynnelsen var en tämligen liten kniv helt i stål försedd med frame lock och ett tumhål i bladet. Stålet var som vanligt hos CRKT, 8Cr13MoV. Knivköpare i allmänhet och älskare av Voxnaes i synnerhet uppskattade den lille gynnaren men ville ha mer. Mer som i större! Och ja, gärna med ett annat stål i bladet.

Ur den önskan föddes Pilar II som var större, helt i stål med samma frame lock och enkla stål. Dock hade öppningshålet i bladet kompletterats med en flipper. Formatet gjorde att den kallades “Pilarge” trots att bladlängden endast ökats med ca 6 mm. Lite senare kompletterades på allmän begäran med en version med en sida i G10 samt D2-stål. Det som är exklusivt hos CRKT är standard hos de flesta andra märken kan vi konstatera.

Pilar II följdes upp av Pilar III och G10-sidan hade nu permanentats liksom det något större formatet. Eller rättare sagt hade bladet ökat ytterligare i längd från 6,7 till 7,5 cm. På köpet hade bladet även blivit spetsigare.Något förvirrande finns den både i utförande med blad i 8Cr-stål och D2.

CRKT Pilar IV

Nu skriver vi 2023 och det var dags för Pilar IV Det är samma koncept med några förbättringar. Bladformen har ändrats till en clip point, vilket möjligen kan diskuteras huruvida det är en förbättring eftersom det är beroende av tycke och smak. Jag anser att det är ett kliv upp då jag uppskattar en spets på mina EDC-knivar. Kniven har även blivit ytterligare en smula större. Bladet har nu sträckt på sig från strax över 7,5 cm till ståtliga 7,85 cm vilket ger en totallängd på 18,6 cm. Sedan är stålet enbart D2 och för att markera att det är en senare generation har den fått behålla sin back spacer i mässing.

En annan detalj som kom redan på förra versionen var kullagren som gör den här kniven extremt lättöppnad. Överlag ger allt detta en intressant kniv som jag ämnar recensera så snart det är möjligt. För den som inte kan bärga sig finns den emellertid att köpa här på Knivshop.se redan nu!

/ John

Löften är till för att hållas. I enlighet med det vill jag presentera CRKT Jake för er! Kniven är designad av ingen mindre än den hawaiianska knivmakaren/designern Ken Onion. 

Vid sidan av sina customknivar var han var från början kraftigt involverad med Kershaw men gick senare över till CRKT. Resultatet av det kan lätt spåras för den som kan sin moderna fällknivshistoria. Lite retsamt kan man kanske säga att Onion ibland gör samma modell om och om igen. Åtminstone gäller det delar av hans produktion. Som exempel kan den här kniven tjäna. Först gjorde han den eminenta Blur för Kershaw. Men efter att ha bytt företag kom sedan CRKT Shenanigan som är mest lik, sedan kom Prowess följt av modellerna Hi Jinx och nu Jake. Släktskapet är inte helt svårt att spåra. 

Ken Onion står bakom både Kershaw Blur och CRKT Jake, vilket framgår tämligen tydligt om de läggs sida vid sida

Fördelen med det förfarandet är att eftersom originalet var mycket bra och en av mina favorit-EDC-knivar alla kategorier så kan en inkrementell utveckling vara av godo i det här fallet. Förlagan dras nämligen med någon detalj som jag inte är helt förtjust i som en recurve/s-formad egg och något som många andra entusiaster inte uppskattar i form av assisterad öppning. Vad gäller de bitarna är Jake en helt annan kniv. Särskilt som den är flipperöppnad och är försedd med kullager som ersättning för originalets tumknoppar. 

Förutom likheterna vad gäller utseende delar de egenskaperna att de har handtag i aluminium med paneler infällda i sidorna för bättre fäste. På Jake har det guldbrunanodiserade handtaget fått sidor i tämligen sträv G10. 

CRKT Jake, ny för 2023 men finns redan nu att köpa här på Knivshop”

Vad den mer delar med originalet är den eminenta handtagsformen. Den är bekväm i hand och jag vågar sträcka mig till att ergonomin är god redan innan jag arbetat ordentligt med den. Mjuka former med väl avvägda dimensioner borgar för det. Dessutom känns den aningen tjockare än ursprungsmodellen. 

Bladet är en drop point även om det närmar sig ett rakt blad i formen med en rygg som endast svagt sluttar nedåt. Materialet är Sandvik 12C27 och bladet är helt flatslipad. Finishen är blästrad och borstad vilket ger bladet en mörkgrå ton. 

I övrigt kan sägas om kniven att den känns anmärkningsvärt lätt och välbalanserad. Mycket goda första intryck  med andra ord även om några små detaljer finns att anmärka på även inledningsvis. Jag ämnar återkomma till dem senare. 

Specifikationer: 

• Längd utfälld: 202 mm
• Längd hopfälld: 117 mm
• Vikt: 108 g
• Bladlängd: 85 mm
• Godstjocklek: mm
• Bladstål: 12C27
• Handtag: Aluminium/G10
• Lås: Liner lock

/ John

Det var inte igår eller ens i förrgår förresten! Vad då? Som jag tittade en gång till på knivar från CRKT eller Columbia River Knives and Tools som hela namnet lyder. Anledningen är både enkel och komplicerad på samma gång. De har gjort sig kända för att vara märket som ofta har intressanta knivmodeller framtagna i samarbete med både kända och mindre kända knivdesigners. De har även experimenterat med en del intressanta lås och öppningsmekanismer under åren. Så långt har jag inga invändningar, snarare tvärtom!

Men så var det själva genomförandet. På den fronten har resultatet inte alltid varit lika framstående dessvärre. Något jag har personlig erfarenhet av. Ibland är det bra, ibland mindre bra. Det handlar både om tillverkningskvalitet men framför allt om de använda materialen. Alltför många på pappret relativt fina modeller har stupat på tjocka stålhandtag med därtill hörande höga vikt och usla balans, alltför enkla plastbussningar och framförallt simpelt bladstål. I princip har de gjort varenda kniv de sista åren i 8Cr13MoV. Missförstå mig rätt nu, det stålet är inte så dåligt som en del entusiaster vill göra gällande. Men det här heller inget som skall hittas på knivar som kostar bortåt tusenlappen. 

CRKT Jake designad av Ken Onion är en av nyheterna för 2023

För problemet är att tiden sprungit ifrån de märken som inte följer med strömmen när det kommer till de här bitarna. Anledningen stavas “Civivi/Sencut, QSP, Bestechman, SRM” m fl. De har visat att det inte finns någon anledning att försöka ta genvägar ens i de lägre prisklasserna utan att det mer handlar om att göra rätt val och du kan fortfarande åstadkomma en kvalitetsprodukt. Ursäkten att de är kinesiska märken och CRKT inte är det håller inte då de också är tillverkade där. Detsamma kan för övrigt sägas om ett flertal andra amerikanska märken också.  

Men nu till det positiva! CRKT har nämligen gjort det som så många knivintresserade velat se i många år. De har börjat byta ut en del av materialen. Inte i någon våldsamt snabb takt men ändå. Det innebär att det nu hittas D2 i några blad. Ett stål som förvisso inte är särskilt exklusivt men ändå ett för det mesta dugligt sådant. I några andra har man börjat stoppa i Sandvikstål. Inte det mer moderna 14C28N utan man nöjer sig med det äldre och troligen billigare 12C28. Men återigen, ett fall framåt. 

Av det skälet och det faktum att det kommit några, enligt mig, intressanta nyheter för i år kommer jag att i relativt rask takt presentera några olika modeller. Tre närmare bestämt och en av dem är förstås kniven ovan kallad “Jake“, designad av mästaren Ken Onion. 

Recensioner följer så snart de är tillräckligt använda. 

/ John

Gerber Vital är ingen bra kniv. Det är tveksamt om den ens kan kategoriseras som kniv. Snarare rör det sig om ett överprissatt plasthandtag avsett för dåligt slipade skalpellblad. Så, nu var recensionen klar redan i de första tre meningarna. Men jag ämnar trots det motivera varför jag är så hård i mitt omdöme av den här tingesten så ni kan bilda er en egen uppfattning.

Gerber Vital

Efter mina förra äventyr med produkter från Gerber* i form av fällkniven Paraframe och multiverktyget Armbar Drive så hade jag inte mycket tilltro till att den här prylen skulle vara mycket bättre. Samtidigt är hoppet det sista som över ger knivrecensenten som det heter eller kanske borde heta. Det bör tilläggas att jag inte köpt den här själv utan recenserar den åt bloggen Vasst.

Gerber Vital säljs som “flåkniv” främst inriktad mot jägare får man förmoda. Det låter ändå lovande. Rimligtvis borde det vara en grupp människor med vissa krav på funktion kan man tycka. Om det är det eller inte får väl försäljningssiffrorna visa till slut. Fast det är inget bra mått det heller. Reklam kan åstadkomma mycket märkliga saker har det visat sig.

De utbytbara bladen är det främsta försäljningsargumentet. Fel redan på idéstadiet enligt mig

Twitterversion: Gerber Vital, för den som vill betala alldeles för mycket för cirka 3 cm dåligt slipad egg i stål påminnande om mjukost.

Blad

Vanligen brukar jag skriva något om bladform och dylikt här. Det går inte. Det här är ett litet skalpellblad och de flesta vet hur ett sådant ser ut. Eller rättare sagt ett tämligen långt sådant med sina 7,1 cm. Förresten, det är vad som uppges i försäljningstexterna. Det är HELA bladets längd de anger men eftersom det till största delen består av fäste för själva bladet är den tillgängliga eggen 3,6 cm och inget annat. Det är påtaglig skillnad det! Det är därför kniven enbart avbildas från en sida i de bilder som saluför den på nätet.

Bladet är annars 1 cm högt och tjockleken är som vanligt för dylika kring 0,5 mm. Det är för övrigt den enda orsaken till att du kan skära något med det här bladet.

Ett skalpellblad i änden på ett plasthandtag

Stålet vete tusan vad det är. Det uppges vara 420** och det är inget att skryta med från början. Men det här är uselt härdat så efter ett par snitt i något annat än varmt smör kan du lika gärna avända sidan av en sked att skära med. Någon skillnad lär du inte märka.

Tydligen skall det här, återigen enligt diverse dåligt författade säljtexter motsvara “industriell standard #60”. Uppenbarligen gäller det endast måtten på bladet och inte kvalitén. Eggen är nämligen under all kritik trots att Gerber på sin hemsida hävdar att “/../ a surgically sharp blade cuts through game easily”. Det här kan vara bland det slöaste blad av den här typen jag stött på. Tur att man får sex av dem med på köpet. Det behövs kan jag säga. Eggarna på såväl bladet som satt på som ersättningsbladen är usla.

Jag har andra hobby- och brytbladsknivar som är väsentligt mycket billigare än den här men som trots det är avsevärt mycker vassare. Eftersom jag arbetar lite i läder har jag god erfarenhet av den typen av knivar.

Vad jag kan ge Vital på pluskontot är att bladen är mycket lätta att byta. Ett lätt tryck på knappen på hållaren och bladet kan dras framåt och lossar därmed. Att sedan sätta i ett nytt tar några sekunder även om du fumlar på vägen.

Den sida som vanligtvis INTE visas på bilder. Den som avslöjar att den tillgänglig egg är ca 36 mm

Enligt vad som skrivs om den här tingesten skall den vara avsedd för att flå djur med och “finstyckning”. Eftersom jag i min ungdom jobbat en del som styckare tillåter jag mig att hånle. Vad skall flås och styckas med något över TRE CENTIMETER egg, en bofink? Jo, jag kan ge dem att man möjligen kan passa och stoa djuret. Men varför inte ha en kniv till hela jobbet? Alternativt en buköppnare kompletterat med en riktig jaktkniv att arbeta med. Med tanke på att den tillsammans med bössan och ett par bekväma skodon är bland det viktigaste du har med dig ut i skogen så ser jag ingen poäng att spara in vikt just där.

Då jag inte är jägare funderade jag ett ytterst kort tag på om jag skulle försöka snitta upp en intet ont anande kyckling eller attackera en karré med ben med den här leksaken. Sedan insåg jag att det mest är löjligt då jag har ett helt batteri kompetenta köksknivar som är så mycket bättre.

Eggen är skrämmande dålig till och med i nyskick. Ojämn i höd och är tydligt kantrad på flera ställen och därmed inte särskilt vass

Istället gav jag mig på en bit läder. Jag brukar göra knivfodral från stund till annan och har därför en del sådant material liggande. Äventyret gick väl sådär. Ett par snitt sen var det bladet slött. Inte tusan hade det blivit lättare om jag skulle processat en älg med den här saken. Nedslagen övergick jag till att skära till kartong avsedda för något av min fästmös pussel. Tja, det gick ungefär lika illa. Efter några få minuter tappade nästa blad skärpan. Då återstod frågan om jag skulle ge mig på försöket att bryna bladen för att förlänga livslängden. Men varför i så fall inte ha en riktig kniv? Är inte poängen med utbytbara blad att man inte skall behöva att slipa knivar?

Det går förstås strigla, ståla och bryna dem till viss del men man måste ändå byta blad så ofta att det här blir en förbaskat dyr kniv över tid. Det finns en orsak till att skalpeller är engångsprodukter. En kirurg kan dessutom byta flera gånger under en operation. Skalpeller är gjorda för att vara rostfria, billiga och vassa en mycket kort stund, inget annat. De är förbrukningsmateriel.

En enda sak talar till den fördel för den här typen av blad och det är att de är så tunna att de skär någorlunda även när de är relativt slöa. Något som tjockare knivblad inte gör.

Handtag

Signalorange och svart gummi och ett stort utrymme för pekfingret. Det är argumenten för att köpa den här kniven enligt Gerber. Jag kan hålla med dem. De detaljerna kunde borgat för ett bra handtag bekvämt att hålla i. Nu är det inte det! Det av den enkla anledningen att någon på designavdelningen har läst att “jimping”, räfflor av något slag är bra att ha då det ökar friktionen så man inte tappar kniven. Därför försåg man den här lilla saken med vassa plasttaggar utspridda över handtaget. De hittas både på under och översida.

Handtaget är gjort av plast och har som synes på bilden dålig passform. Notera glipan mellan plast och låsarm

Vips hade man gjort det handtaget obekvämt om man inte arbetar med handskar på men det skulle jag inte göra om jag skulle arbeta med vilt eftersom det skulle förstöra handskarna. Eller rättare sagt det gäller de räfflor som återfinns på undersidan samt framdelen av handtaget. De är nämligen splittade i två delar för att tillåta blad respektive låsarm att passera. De som hittas på ryggen baktill är placerade så att de är inte fyller någon funktion alls.

Förstora gärna bilden och ta en titt på hur Gerber tycker man åstadkommer ett handtag. Vassa plastkanter överallt

Sedan var det själva byggkvaliteten. Tyvärr Gerber, kvaliteten på konstruktionen håller inte måttet. Hade Vital kostat kring hundralappen hade jag inte haft några förväntningar. Men för 550 kr eller mer har jag det. Plastmaterialen möts inte särskilt väl och längs med ryggsidan mellan handtagssida och låsarm hittas rejäla glipor. Lika grovhuggen är övergången mellan blad och låsarm. Inte snyggt någonstans.

Balansen hittas vid fördjupningen för pekfingret. Å andra sidan är den meningslös för håller du kniven i hammargrepp eller sabelgrepp är det alldeles för långt fram till bladet. Enda sättet att hålla kniven är som bilden längst till höger

I hand är kniven inte helt oäven. Eller jag omformulerar det där, inte komplett usel. Pekfingret hittar sin naturliga plats i fördjupningen avsett för detsamma och tummen kan placeras ovanpå bladet/hållaren till bladet. Å andra sidan är det greppet nästan värdelöst på den här kniven.

På samma vis kan ett pekfinger placeras där. Men det är i princip de enda grepp som går att använda. Hålls kniven i ett hammargrepp är det evigheter av avstånd mellan hand och den lilla egg som finns. Men i ärlighets namn skall sägas att så håller man sällan en kniv med ett så här litet blad som skall skära i kött.

Öppning och lås

Någon på Gerbers designavdelning tyckte det var lämpligt att placera knoppen för tumöppning tillsammans med mekanismen för att lossa bladet. Så nära att om du placerar fingret fel vilket lätt kan hända med kalla händer så riskerar du att släppa bladet på vägen ut. Visst, det scenariot är inte överhängande men det finns där och bara möjligheten gör mig smått frustrerad. Det visar att någon förvisso tänkt, men fel.

Knoppen för tumöppning är åtminstone lättåtkomlig

I övrigt går det tämligen smärtfritt att öppna bladet. Jag skall inte överdriva och säga att det inte går för det gör det faktiskt.

Låset är en enkel back lock och gör i stort vad ett sådant skall. Det håller bladet på plats eller snarare “bitshållaren” i det här fallet utan allt för mycket spel. För att kompensera på brist på glapp i själva handtaget så återfinns det mellan blad och hållare istället. Så rörelse i bladet får du lik förbaskat. Alla fällnivsentusiaster vet hur irriterande det är. Ja, och sen är ju materialet i bladet så tunt att det flexar i sidled det också.

Att bära

Vital är förstås lätt att bära. Fattas bara då den väger in på flugvikt eller i det här fallet 42 gram. Yttermåtten är även de blygsamma. Längden på handtage är 10,8 cm och höjden kring 2 cm.

Formen på clipet får godkänt, infästningen får det inte

När det paras med ett förvisso plåtigt men dugligt clip samt plastsidor uppstår inga problem med att stoppa kniven i fickan.

Clipet är liksom det mesta på den här saken inte helt bra. Låt mig motivera varför jag tycker så.

Formen i sig är faktiskt inte så dum med bra ramp och rejält med utrymme under. Dessutom är spänsten något över förväntan. Men så var det som var mindre bra.

Det sitter inte still! Det är fäst i handtaget med en skruv och nedsänkt i en fördjupning i plasten. Av tämligen naturliga skäl blir passformen inte så bra med det materialet varpå det rör på sig tämligen kraftigt i sidled. Ytterligare en detalj som inte alls inger förtroende även om det inte påverkar funktionen i stort.

Sammanfattningsvis

När jag öppnade förpackningen blev jag först förbryllad. För på avstånd, läs betraktad på bilder on-line, ser Vital inte alltför illa ut och själva idén verkar inte så dum innan man tänkt efter. När jag sedan såg prislappen var jag helt övertygad om att någon drev med mig. Den kostar i Sverige mellan 550-678kr!*** Dra mig baklänges! Ja, och sedan kostar ett paket ersättningsblad ca 250 kr per uppsättning. För slipa fanskapet skulle jag inte ge mig på. Dels för att bladen är gjorda av plåt och dels för att själva poängen med utbytbara blad är att slippa det. Det innebär att priset efter de första sex bladen, vilket är detsamma som ett par gångers användning är uppe i över 800 kr även om vi utgår från det billigaste alternativet. Därefter ökar priset till skillnad från en vanlig kniv där priset kan sägas minska enligt formeln pris/användning över tid.

Men låt mig sammanfatta tingesten i några punkter. Vi har således en kniv som:

• har 3,6 cm tillgänglig egg att arbeta med
• kommer med utbytbara blad gjort i uselt stål som inte håller skärpan mer än några minuter oavsett vad som skärs
• försetts med ett handtag som förvisso ligger bra i handen men som är sladdrigt och dåligt konstruerat i billiga material och fullt med plasttaggar
• har en frigörningsknapp för bladet som går att komma åt av misstag när man skall öppna kniven.
• är försedd med en clip som rör på sig
• säljs som jaktkniv men är full med skrymslen och vrår där skit kan fastna
• ett pris som på intet sätt avspeglar det man får

Kan något förlåtande sägas om den här tingesten undrar vän av ordning. Kanske det, om kniven hade kostat en bråkdel av vad den faktiskt gör, annars inget. En produkts prestanda måste trots allt ställas i relation till dess pris. Åtminstone om det inte gäller rena samlar- eller konstföremål. Då gäller andra förhållanden. Till den kategorin räknas emellertid inte enkla knivar i gummi och plåt med dålig tillverkningskvalitet.

Förresten, jag kom på ett par avlägset positiva detaljer. Signalfärgen gör att den syns om den tappas i mossa. Det senare är mest tragiskt för det gör att den hittas när man försöker kasta bort den. Tro mig, jag har försökt.

Vidare hävdas i säljtexterna att bladen är lätta att byta. Tur är väl det då man behöver göra det ofta. Vital är också mycket lätt så den känns knappt när den bärs. Ett av sätten det uppnåtts på är att ha löjligt tunna dimensioner på det mesta. Den detaljen inger knappast förtroende, den heller.

Och sen var det där med rengöring och hygien. Även vanliga fällknivar är i underläge i relation till en fastbladare på det området när det tilltänkta användningsområdet tas i beaktande. Men Gerber Vital är full med skrymslen och vrår vilket gör den till en mardröm därvidlag. Det luktar inte helt fräscht om man först flår ett djur med allt vad det innebär och sen låter delar av det sitta kvar i kniven till nästa gång det är aktuellt att använda den.

Gerber Vital saluförs som jaktkniv, kan någon vänlig själ förklara varför?

Det här är en kniv jag inte med gott samvete kan rekommendera till någon. Inser de som saluför den här vad man kan få iställer för 550 kr + 250kr som de extra bladen kostar?

Låt mig därför ge några exempel på knivar jag hittade från olika butiker efter ett par snabba sökningar på nätet. De kan alla användas i samma roll och återfinns i det ungefärliga prisläget. Några är billigare andra något dyrare. Det senare äts emellertid snabbt upp av ytterligare en uppsättning reservblad.

Alternativen har alla det gemensamt att de är ett bättre köp än Gerber Vital. Då har jag undvikit de riktigt lågt prissatta märkena bör tilläggas.

Fällknivar:
Victorinox Hunter XT
Victorinox Hunter Pro
Ontario RAT 1
Cold Steel Double Safe Hunter
Cold Steel Range Boss
Spyderco Tenacious Lightweight
Buck 110 Hunter
QSP Osprey
EKA Swede Wood 8
EKA Swede 10 Orange

Fastbladare:
Brisa Necker 70
Cold Steel Pendleton Lite Hunter
Paaso Pukkot Bird Puukko
Manly Blaze
Morakniv Bushcraft Black
Morakniv Companion
Condor Mini Bushlore
Condor Compact Kephart Knife
Condor Terrasaur
Ka-Bar Hunter

Så sammataget är det bara att konstatera att åtminstone jag anser att den här kniven inte är det minsta prisvärd. Vad är själva poängen med att ha utbytbara blad om de knappt kan användas till något och vad exakt är den funktionen tänkt att underlätta?

Någon annan som annan uppfattning och har andra upplevelser får gärna skriva till mig och motivera varför det här skulle vara något annat än en dåligt uttänkt gimmick.

Specifikation:

Längd utfälld: 180 mm
Längd hopfälld: 108 mm
Vikt: 42 g (vägd av mig)
Bladlängd: 36 mm (användbar bladlängd)
Godstjocklek: 0,5 mm
Bladstål: Vete tusan, 420?
Handtag: Plast
Lås: Lock back

Producerad av: Gerber, tillverkad i Kina

/ John

* Jag vägrar numera skriva “Legendary Blades” tills jag testat något bra från dem som lever upp till en dylik slogan.
** även om “Jaktligt.com” på sin hemsida totalt missförstår och visar att de inget kan om knivar då de skriver att bladen “är #60 av industriell standard har 420 HC i hårdhet /../” (SIC!)
*** Som en jämförelse kostar motsvarande kniv, dock inte fällbar, från CRKT 179 kr! Jag kan inte uttala mig om kvaliteten på den men väl om prisläget.

#knivesandbikes#aliaspostmortem#knivigtvarre

Hösttider är utomhustider. Luften är klar, solen ofta varm och myggor och andra flygfän lyser förtjänstfullt med sin frånvaro. En skön tid att vistas utomhus även om jag själv tillhör skaran som tycker att den här tiden på året är mer än lovligt vemodig. Personligen tycker jag inte om det som kommer härefter och som stavas v i n t e r. 

En Morakniv är aldrig fel. Här har du en Morakniv Garberg Black Carbon.

Det finns ett otal aktiviteter att ägna sig åt när man ändå är ute och många av dem tarvar eller åtminstone pockar på en kniv. I vårt avlånga land är höst nästan synonymt med älgjakt. Ja, med andra former av jakt också för den delen men gemensamt för dem är att de kräver sin kniv eller knivar. Sen har vi alla muntra fiskare som förvisso ägnar sig åt den aktiviteten året om om de är hängivna nog. Kniv behövs även här. Mer tidsbundet är fisket eller jakten efter svamp. Det kräver kanske inte en kniv men en liten rackare för skära av en stor sopp eller borsta jord av trattkantarellen med kan vara bra att ha. Så entusiast som jag är räknas det in som “knivaktivitet” det med. 

Opinel Svampkniv No 8 är given på jakt efter skogens guld!

Sen kan man som jag vara ute trots att jag inte nedlägger djur eller drar upp dem ur plurret. Camping, vandring och promenader lockar. Även om det nuförtiden mest är för att testa knivar skall erkännas. En lite omvänd affär med andra ord. Men i skogen finns kvistar, grenar, små stockar och annat som kan karvas och stötas i och som inte minst kan förvandlas till små brasor att mysa kring. Allt för att få extra nytta av sin kniv.

Med en Swiss Army Knife Huntsman är du aldrig rådlös.

Nu har jag som de flesta användning av knivar ändå men kanske inte i samma utsträckning som jag testar eggredskap. Det finns trots allt en gräns för hur mycket kartong, plast, buntband och tyg en person kan behöva processa om man inte jobbar på ett lager eller liknande. Även om jag kan tycka att mängden förpackningsmaterial särskilt plast i det genomsnittliga hushållet, inklusive mitt eget, är alldeles för stor.

Karimatto Köksknivset är allt annat än undermåligt! Dessutom otroligt prisvärd!

Men still going strong som “knivaktivitet” nummer ett i mitt liv och skulle jag tro, de flestas är matlagning. En intressant iakttagelse kring detta knutet i förhållande till kniventusiaster är att många som trots att de har ett otal fällknivar i varierande prislägen har tämligen undermålig utrustning för köket.

Mcusta/Zanmai Classic gör ingen kock besviken.

Ett minimum enligt mig är en god kockkniv, en mindre allkniv och en skalkniv. Sen kan kan till det adderas en bra brödkniv. Utöver det kan hur många som helst läggas till enligt den berömda formeln “k=n+1” där n står för antalet knivar du äger för stunden.

Själv har jag till exempel ett antal mer specialiserade knivar som en jaktkniv och en klassisk styckarkniv för lite större köttbitar som halva lamm, kvartskalvar och så. Filékniv och en flexig kockkniv för fisk, köttyxa för exempelvis halvtinat och kotletthuggande. Till det kommer mina japanska “svärd” inklusive Santokus för grönsaker, frukt och finlir. Sist men inte minst har jag ett par riktigt billiga skräpknivar i köket som jag inte bryr mig om alls. De används till att skära i aluminiumfolie, mot grillgaller eller utsättas för annan misshandel.

Så knivar är bra att ha av alla de slag och former. Lämpligt nog hittar du alla varianter här på Knivshop! Så häll upp en god kopp kaffe och ta en stund och botanisera bland de tusentals knivar som finns att välja mellan.

/ John

Om man frågar mig finns det få knivmakare som kan mäta sig med Roland Lannier när det kommer till uppfinningsrikedom. Att skapa och designa knivar har han gjort länge och för er som är bevandrade bland franska knivar känner säkerligen till knivmärket Perceval där han varit chefdesigner.

Men när han valde att gå sin egen väg gjorde han det med bravur och på ett högst rebelliskt sätt sket i alla normer när det kommer till franskt knivmakande.

Den här kniven är både ett rebelliskt uppror i knivvärlden och en eloge till en stor skådespelare. Det här är Why so serious? Punk!

Det är på tvättmaskinen husets bästa ljus finns

Gourmandens bäste vän

Det är svårt att tänka sig hur den här 26 centimeter långa kniven kan vara en behändig edc, men det är nästan svårare för de flesta edc-nördar att tänka sig att den här knivens främsta (tänkta) användningsområde är som matkniv. Närmare bestämt gourmandens personliga och högst exklusiva matkniv. Men om du själv inte råkar vara en gourmand  så går det självklart bra att använda till mer vardagliga sysslor som att skära snacks, öppna diverse brev och paket eller tälja till något snabbt verktyg om du bor i närheten av skogen.

Designen är gjord för att passa bra i handen när man fattar kniven på det där matknivs-sättet och för det sitter den verkligen bra i handen. Den är även bekväm och utan några irriterande hotspots om man greppar den på något annat sätt. Linjerna som kniven har är rundade och eleganta och passar mycket bra som en elegantare edc-kniv.

Rörpost när den är som bäst

Skulle man köpa en kniv av Roland Lannier kan man förvänta sig något extraordinärt när det kommer till alla detaljer. Även i förpackningen av kniven när du får den. Den kommer inte i en vanlig kartong eller liknande utan här gäller det att stå ut. Kniven kommer i en ficka av tartanmönstrad siden. Hela paketet med kniv och ficka kommer i sin tur i ett elegant bamburör bärande Roland Lanniers logga. Fäst vid bamburöret är även två kort där det står vilken kniv det är i serien och att den är äkta.

Kniven, röret och siden

Bladet som är boostat 

Bladet har en intressant form som påminner om en wharncliffe eller snarare ett traditionellt blad á la Britange knivar eller lite som de knivblad som finns på victorinox, fast upp och ned. Stålet är 14C18N som är boostat av kväve och härdat i extrem kyla för att ge det en så hög tålighet som möjligt. Det leder till att bladet är läskigt vasst när det kommer ur lådan och är även nu efter mer än ett år fortfarande galet vasst utan att jag satt det mot strigeln en endaste gång. Jag har förvisso inte använt just den här kniven till grova jobb mer än i köket, öppna några kuvert och nått paket och kanske ätit med den.

Notera bladets form

Skalorna är där det händer

De är ju för fan gjorda av en kilt. Så sjukt fräckt!

De skalor som finns på kniven är även de av en intressant design. De är gjorda av micarta. Micarta gör man genom att limma och pressa ihop tyg så det blir till ett hårt material. Det tyg som använts i den här kniven är från en Kilt. Den tartan som använts är den kungliga vilket ger kniven sitt namn. Detta för det var den tartan som användes mest av punkarna. Knivens backspacer är gjord av bambu vilket även det är ett ovanligt material i en modern kniv.

Tartan och elegans

När fjädern är av bambu får man lösa det på ett annat sätt

Kniven i fråga har en så kallad liner-lock låsning vilket låser bladet på ett diskret sätt. Låsningen är stabil och det finns inget “blade-play”. En negativ sak är att det inte finns någon urgröpning i knivens skalor för att lättare komma åt liner-locket. Detta är inte ett problem då man ganska enkelt kommer åt låset och stänga kniven med en hand ändå.

Fin n’ finish

Den här kniven är ett mästerverk. Den är gjord med ett fantastiskt hantverk och med en unik design. Det är en av mina favoritknivar skapad av en av mina favoritmakare. Om ni får chansen att skaffa ett av Roland Lanniers alster tycker jag att ni ska ta den. De är inte så dyra man kan tro och han tar beställningar. Det är bara att höra av sig till honom om man vill ha en av hans knivar, och skulle du råka göra det hälsa från mig.

Det vackra är i de små detaljerna

Väl mött alla knivintresserade

Jag är på ständig jakt efter knivar som både är traditionella och moderna i ett. Är knivarna dessutom franska blir mitt ha-begär outhärdligt. Därför blev jag väldigt glad när jag fick se att märket Actilam fanns hos knivshop.se.

Actilam är en ny stjärna på den franska kniv-himmeln. Märket uppkom 2013 när en känd tillverkare av skär-verktyg (till industri) slog sig ihop med en känd knivtillverkare och designade Actilams första modell (T3). Då Actilams knivar är moderna använder de sig av moderna material och metoder men de håller sig ändå fast vid traditioner. Deras flaggskepp (modellen T3) är smidd för att sedan få sin form via maskin. För att visa detta sparar de den smidda ytan på en del av knivbladet. Dessutom använder de sig av designer som för tankarna till traditionella knivmodeller.

S4:ans design är förhållandevis enkel men med moderna inslag och detaljer vilket gör att ögat stannar på kniven mer som ett intressant objekt än som ett verktyg. Kniven är ju ändå i första hand ett verktyg men i dessa eleganta knivars fall är den lika mycket en accessoar och ett portabelt litet konstverk.

Actilam S4

Ett blad som delar

Bladet har en traditionell form där spetsen går ihop i en traditionell droppoint och är av 14C28N. Det forsta man kanske lägger märket till är att istället för en traditionell nagelskåra i bladet har Actilam valt att öppningen sker med hjälp av ett urfräst hål. Detta hål påminner om formen av en traditionell nagelskåra och är på ungefär samma plats som den traditionella nagelskåran på bladet.

Jag vet inte riktigt om det är formen eller om det är bladet som ställer till det för mig. Jag har haft svårt att tycka om hur kniven presterar. Den är egentligen helt okej på att skära saker när man exempelvis använder den för att bearbeta mat. Den är även bra när man gör lättare vardagliga sysslor som att öppna brev och paket vilket oftast är allt man använder en fällkniv med traditionellt utseende till. Men på något sätt gör den det inte nog bra. Det är svårt att förklara vad felet är. Det mest konkreta är att den blir slö fort.

Stålet i bladet är som sagt 14C28N vilket är ett beprövat stål men just det blad jag testat blev slött väldigt fort. Det kan och är antagligen härdningen som är lite sämre. Kniven var när jag fick den väldigt slö, men efter någon minut på strigel var den väldigt vass. Dock efter att använt den i de dagliga bestyren ett tag återigen slö som en smörkniv. Detta är inget som kniven i sig antagligen ska beskyllas för men det blir ju ett minus för Actilam i mina ögon. Det kanske ändras när jag testar deras flaggskepp T3 i framtiden. Kniven har ändå skött sig bra när man gett den mindre ansträngande uppdrag som de i köket.

Ett av många tillfällen på strigeln

Det kan vara värt att nämna att ett vanligt användningsområde för de franska knivarna och även fällknivarna är som matknivar. Både för att förbereda maten men även när man äter den. Det är i sig inget unikt för de franska fällknivarna, att äta med sina vassa knivar gör nog ganska många. Men för detta ändamålet är faktiskt, trots den dåliga härdningen, min S4 väldigt trevlig. Den ligger väldigt bra i handen och skär med lätthet igenom kött, pizzor och bröd. Bladformen har dock en lite störande detalj när det kommer till det här ändamålet och det är hålet som fylls med smulor eller något från maten, men å andra sidan är hålet så stort så det inte på något sätt är ett problem att diska ur det.

Modern kniv med traditionell siluett

Den här kniven har som sagt ett modernt men samtidigt traditionellt utseende. Om man ser till hela knivens form som en siluett ser man tydliga referenser till de traditionella franska knivmönstren. Men när man ser till detaljer kommer det moderna och det nytänkande in i bilden. Först ser man trädetaljerna, gjorda i IPE träd eller brasilianskt valnötsträd. Dessa skalor är inte helt täckande utan ger endast en rundning av formen utan att täcka knivens skalor. Även detta anspelar på det traditionella knivmakeriet utan att dölja det moderna stålet.

En annan detalj som vittnar om det moderna är designen på pivot-skruven, alltså den skruv eller detalj som fäster själva bladet i knivhandtaget. Den har inte utseendet av de traditionella fällknivarnas nitade konstruktion eller de enklare (läs vanligare) skruvarna som pryder pivoten. Här är det istället två större konstruktioner som pryder knivens enda led.

Detaljerna i brasilianskt valnötsträd

Kniven har även ett lås vilket även det förflyttar den till de mer moderna knivarna. Låset fungerar som ett standard button-lock vilket innebär att låset regleras med en knapp. På Actilam S4 är den fjäder som får knappen att åka upp igen en del av skalan vilket även visas då låsets funktion inte täcks av trädetajlerna. Det är inte det säkraste låset men för knivens användningsområden är ett elegant lås bättre än det allra stabilaste. Låset blir även det en av detaljerna som sätter modern prägel på den traditionella siluetten.

Låsets konstruktion

Den sista och kanske viktigaste detaljen som får S4 att ta steget till det moderna hörnet är faktumet att den har ett pocket-clip, alltså en fickklämma. Detta är något man ser ofta på moderna knivar men nästan aldrig på knivar med traditionellt utseende. Här finns ett clip om än lite annorlunda från den vanliga konfigurationen.

Pivoten och fickklämman

Hur den ligger i fickan 

Detta pocket-clip, fickklämma, sitter på knivens rygg och är integrerad i backspacern. gör att kniven sitter väldigt väl i fickan. Kniven är inte väldigt hög i sin profil och detta gör att kniven nästan försvinner i fickan. Dessutom är clipet ganska litet vilket gör att knivens profil är väldigt diskret. Det gör sig även bra tillsammans med pennorna i skjort- eller kavajfickan.

Kniven smälter in bland pennorna i kavajfickan

Något måste jag säga om förpackningen kniven kommer i. De flesta knivar jag äger har kommit i kartonger eller i bästa fall i en liten kartonage-låda med urfräst profil för kniven. Den här kniven kommer i en i min mening elegant liten metall-låda. Lådan är i och för sig inte något märkvärdigt och även den har en urfräst profil för kniven. Den är i sig inget intressant men än ett avbrott från det vanliga och det är på ett sätt sammanfattningen för hela kniven.

Kniven i den stilrena lådan

Slutliga ord

Man kan säga att jag verkligen vill älska Actilams S4 men det är svårt. Jag tycker verkligen om att titta på kniven, och om den endast skulle vara i ett skåp eller man endast skulle ha den till väldigt lätta sysslor skulle den vara underbar och en verkligen stilig accessoar. Jag vill dock kunna använda mina knivar som verktyg i första hand och det exemplaret jag fick hade lite att ta igen på den punkten.

Kniven är vacker och sitter bra i handen. Bladet är av en form som passar de flesta sysslor och fickklämman får kniven att bli ett modernt konstverk som sitter underbart i vilken ficka som helst. Men en kniv är i mina ögon först och främst ett verktyg och även om det är ett avbrott från vardagen så är en kniv utan blad rätt pointless.

Ni kan köpa kniven i fråga här och på knivshop finns även resten av Actilams sortiment med flertalet versioner av både S4 och T3 hittas här.

Väl mött alla knivintresserade.

När det kommer till eleganta knivar vänder jag oftast blicken mot Europa. Och trots att jag premierar franska fällknivar så innebär inte det på något sätt att jag bara håller mig till knivar från det landet. Jag tycker tvärtom att det mest är roligt att se vilka knivkulturer och intressanta designer som de andra europeiska länderna producerar. Det finns då ett land som i min mening rivaliserar med Frankrike när det kommer till knivmakare med elegans, nyskapande och framför allt vackra knivar. Det landet är Italien.

När man blickar ner över kontinenten tycks det finnas en trend när det kommer till knivmakare att dra sig till en viss ort. I Frankrike är orten Thiers. I Tyskland är det Solingen. I Sverige kanske det är Mora eller Eskilstuna. Och i Italien är den orten Maniago. Där finns det ett stort antal knivtillverkare som tillverkar allt från traditionella knivar i smedjor med nästan antika anor till supermoderna knivar i de allra modernaste verkstäderna. Och det är en av dessa supermoderna verkstäder som huserar Tecnocut vilket är företaget som tillverkar knivmärket Viper.

Viper har tillverkat knivar sedan 1987 och de har hela tiden strävat efter att kombinera moderna tekniker och traditionellt hantverk. Detta syns i mina ögon mest i deras Gentleman & Collezione  repertoar där deras mest eleganta och traditionella knivar finns. Där finns knivar som använder sig av både moderna material och tillverkningssätt men med väldigt traditionella former. Där finns även moderna knivar med moderna former men som på något sätt anspelar på traditionella mönster och linjer.

En kniv som mer tillhör den sistnämnda kategorin är Viper Dan 2. Dan är en akronym och står för “Daily Assorted Needs” och är designad av Tommaso Rumici med en knivs dagliga användande i åtanke. Svaret blev då en elegant fällkniv i moderna tåliga material med en egen variant av slipjoint låsning vilket gör att den inte skrämmer någon och är laglig att bära i de allra flesta europeiska länder.

Viper Dan 2

Action stopper system

Först vill jag prata om Vipers egna variant av slipjoint-låset. Slipjoint är namnet på en traditionell mekanisk lösning på problemet att en fällkniv lätt kan öppna sig i fickan eller kollapsa när man håller i den. Slipjoint fungerar med att det går en stålbit längst med handtaget i fällkniven som agerar som en fjäder. Denna fjäder sätter spänning på bladet vilket gör det trögt att öppna och stänga kniven. Många traditionella knivar har även en fasad och jämn pivot (alltså den delen av bladet där navet går igenom) vilket gör att det även finns en tröghet när bladet är i 90 grader. Ett så kallat halfstop.

Hur en traditionell slipjoint fungerar

Action stopper fungerar däremot genom att det finns två platta fjädrar inkorporerade i knivens skalor (alltså sidorna av handtaget) med en varsin liten boll i. Denna boll går då i en fräst skåra i bladet där den går fritt förutom i vissa lägen där det är urfräst lite extra; vilket håller kvar bladet i det läget. Det finns tre lägen där dessa kulor ger en tröghet. Det är öppet, stängt och 90 grader (ett så kallat halfstop). Detta gör att knivens rygg är öppen. Detta gör kniven lite lättare och det gör den även lättare att rengöra från damm och ludd. Dessutom ger det en kniv som känns lite mer unik än andra slipjoint knivar då de som sagt är slutna i ryggen.

Här kan man se den inkorporerade fjädern samt knivens öppna design

Bladet

Viper tillverkar två sorters Dan knivar. De har siffran 1 och 2 efter sig. Detta innebär endast skillnader i bladformen då 1 betyder att bladet har en drop point form som på ett sätt för tankarna till en bowie-knivs utseende. Om det istället står 2 innebär det att bladet har en en wharncliffe form med ett subtilt uppåt-svep längst ut på spetsen. De båda bladen har även en bakre del som är till för att kunna öppna kniven med en hand och som även fungerar lite som en extra låsning av bladet eftersom den vid utfällt läge hamnar i handtaget. Vilket leder till att man även håller i den delen när man greppar kniven. Bladet har en matt sammets finish och har en flat yta som smalnar av mot eggen. Bladet är 3 mm tjockt vid ryggen och gjort av det svenska stålet Böhler N690co härdat till 57/59 HCR vilket innebär att det är ett rostfritt stål med bra skärpa och tålighet men som ändå är lätt att slipa upp till en fin och vass egg.

Bladets form 

Handtaget

Viper gör Dan knivarna med ett antal olika handtagsmaterial. Den jag har haft är den med burgundy canvas micarta vilket är en fin färg och gör att kniven skiljer sig något från de flesta andra moderna knivar som oftast går i en mer grå-svart färgskala. Handtaget är även väldigt ergonomiskt utformat med rundade hörn vilket gör att det sitter väldigt väl i handen utan att på något sätt skava. Dock tror jag inte det skulle passa att ihärdigt använda flera timmar i sträck då clipet kan skava lite lätt. Men å andra sidan är kniven inte designad för att användas till tunga jobb i flera timmar.

Viper Dans öppna konstruktion

Canvas micarta är kanske inte det hållbaraste av material. Men när det kommer till Viper Dan 2 behövs det inte heller, då det är en kniv som ämnar sig för lättare arbeten som att bearbeta mat och snacks i vardagen, öppna paket eller kanske skära av en irriterande tråd som lossnat från tröjan. Det är inte en kniv som man bör utföra de lite grövre arbetena med, trots att den förmodligen skulle klara även de med goda resultat för att inte vara en låsbar kniv. Kniven leder handen till lite mjukare rörelser, speciellt när man håller tummen på den jimping som finns på bakre delen av bladet som inkorporerar sig i handtaget.

De båda skalorna sitter ihop med tre vanliga torx skruv samt en lite större pivotskruv som även den är en torx. Detta gör att man utan större problem kan plocka isär kniven för bättre rengöring eller för att se hur det tidigare nämna Action stopper systemet fungerar.

Detaljerna som gör det

Dessutom finns det en mängd smakrika detaljer i handtaget som tillför en estetisk aspekt på det hela. En detalj som jag själv uppskattar mycket är den milt blånade spacer som sitter mellan skalorna i knivens bakersta del. En onödig detalj kan tyckas, men den detaljer säger så mycket om kniven. Spacern är rundad och sticker upp ur handtaget precis så mycket att man kan känna det vilket ger en intressant kontrast mellan titanets lite kalla släta yta och micartans lite strävare textur. Ett tecken på att inte bara designern utan även tillverkningen är genomtänkt med ett skarpt öga för detaljer.

Den elegant rundade backspacern och clipet

Ännu en modern detalj är att kniven har ett pocketclip och ett hål för fångstlina. Dessa detaljer är även de lösta på ett smart sätt. Pocketclipet är ett så kallat deep carry clip vilket innebär att det är konstruerat för att kniven ska rida djupt i fickan vilket Viper fått till genom att montera det i baksidan av den tidigare nämnda spacern. Detta gör att kniven åker ner lite mer i fickan utan att clipet ska behöva vara så snirkligt. Dessutom gör det det hela väldigt enkelt att byta sida på clipet då man helt enkelt byter sida på det. Dock blir man tvungen att bära kniven med spetsen uppåt då clipet bara kan sitta i de hålen som finns på baksidan. I clipet finns även ett hål som linjerar sig med det hål som går rakt igenom skalorna. Det är för att man ska kunna sätta i en fångstlina eller för att ytterligare pynta kniven. Hålet är så stort att det skulle kunna gå igenom 550 paracord men enligt min erfarenhet är det både snyggare och mycket enklare att låta bli. Främst då hålet är lite väl snävt vilket leder till att det är väldigt pilligt att få igenom 550 paracord men även för att kniven är i sig själv vacker och användningsområdena för den är inte sådana att en fånglina krävs. Dessutom om man drar fångstlinan genom både hålen i micartan och genom clipet ser det i mina ögon lite fel ut. Det material linan ska igenom blir på något sätt för tjock.

Till sist

Viper Dan 2 har länge varit en av mina favorit knivar då den är elegant i sina enkla former med snillrika detaljer. Den väger dessutom inte mycket vilket har gjort att den många gånger följt med i fickan utan att man ens tänkt på det vilket för mig är en stor fördel. Kniven är inte heller en sådan som ger en taktisk look. Utan den lyckas vara modern utan att på något sätt vara läskig. Den känns som en gentlemans naturliga accessoar och jag tror inte någon skulle bli förvånad om en sådan kniv fanns i någons kavajficka.

Jag rekommenderar verkligen den här kniven och den finns att köpa hos knivshop.se i alla varianter. Just den varianten som syns på bilderna finner ni här och fler välproducerade knivar från Viper hittar ni här. Passa på att lägga händerna på den kanske perfekta edc-kniven.

Väl mött alla knivintresserade

Ibland händer det konstiga och rent utsagt absurda saker i livet. Man kanske har haft den bästa julveckan på väldigt väldigt länge som avslutas men en kraftig förkylning vilket gör att man får stanna hemma ensam över nyåret. Men kanske är man ändå glad och nöjd med tillvaron när man ser att den hemsida och blogg man ofta besöker är på jakt efter nya skribenter. Då kanske man utan några förväntningar skriver en liten text där man presenterar sig själv. Och vips! Kanske man ska vara den där nya skribenten som skriver för bloggen Vasst. Kanske blir man ännu gladare och framförallt tacksam för den chansen.

Vem är då jag som är den här “Ny skribent – nygamla knivar” skribenten hos Vasst?

Mitt namn är Emil Funcke och jag som så många andra samlar på knivar. Det är inget konstigt i det när man skriver för en blogg vid namn Vasst, men mitt samlande är lite nischat. Visserligen gillar jag och har en viss fascination för alla knivar men mitt fokus på samlandet är på regionala franska och neo-klassiska knivar. Vad dessa två begrepp innebär kommer jag verkligen bena ut i senare inlägg men en kort historia kan vara på sin plats.

Den franska knivkulturen är i min mening lite speciell. Det är så att i princip varenda liten by och region i Frankrike har ett eget knivmönster. En egen sorts kniv. Dessa knivar kommer från en ganska gammal tradition och har därför ganska traditionella drag.

De är oftast slipjoint knivar, vilket innebär att de inte går att låsa utan det är en fjäder längst med knivens rygg som gör att kniven inte fäller ihop sig för minsta lilla och även inte öppnas för lätt. De är oftast gjorda av traditionella material såsom skalor gjorda av oliv-träd eller horn och knivstålet är det lite enklare 12C27 från Sandvik. Det kanske mest kända exemplet på en sådan här fransk by-kniv är Laguiolekniven (även den kommer få en mer utvecklad historia i senare inlägg).

Laguiole av Au Sabots

 Neo-klassiska knivar är den term jag valt att använda om knivar som kanske har ett traditionellt utseende (såsom Laguiole) men är gjord i moderna material och kanske med ett toppmodernt superstål. Eller så är det bara en modern kniv men med traditionella drag. Ett bra exempel på en kniv som är båda dessa är Why so serious? av Roland Lannier vilket i mångt och mycket är en modern kniv med linerlock, modernt stål och härdningsmetod, nyskapande micarta gjort av en kilt. Men kniven ger ändå ett traditionellt skimmer ifrån sig. Den här kniven är en jag kan prata om i timmar. Det är även något jag planerar att göra i framtiden om någon orkar lyssna (läsa).

Why so serious? av Roland Lannier

Jag som person kommer från de Wermländska skogarna men är för närvarande bosatt i Landskrona och jobbar som gymnasielärare. Utöver knivsamlandet så lägger jag ner stor tid och intresse i scoutrörelsen där jag bland annat är ledare för ett antal ungdomar.

Mitt knivsamlande började egentligen med scouterna. Jag var en ny ledare och kände att jag behövde en “vuxenkniv” en ny lite större kniv att använda (det blev en mora2000). Men den här nya kniven räckte inte riktigt till utan jag såg snabbt en ny kniv som även den väckte mitt intresse och på den vägen gick det. Jag fick efter en stund min första fällkniv i julklapp (det var en Gerber av något slag).

Efter att ha upptäckt hur ofta jag faktiskt använde min fällkniv i vardagen kände jag ett behov att ha en kniv som gick lättare att öppna och stänga och i sökandet efter den drog det verkligen igång.

Från en fällkniv och kanske fem fastbladare hade jag snabbt 15, 20 och till slut 30 knivar. Efter det började mitt samlande nischa sig sakta men säkert till det samlande det är idag. Jag har fortfarande en del moderna knivar i min rotation som är enkla att öppna med en hand och som låser sig på ett tillförlitligt sätt. Men de är ett fåtal och majoriteten är eleganta traditionella och osmidiga knivar men med det, i min mening, lilla extra. En sorts historisk patina som gör kniven ännu stiligare än vad den redan är.

Väl mött alla knivintresserade.

Eder “Ny skribent – nygamla knivar”

/Emil

Hösten är här och med den kommer nyheter inom allehanda områden. Det gäller förstås även på knivfronten. Helt ny är nu inte den här kniven men den är spännande ändå.

En het kniv, ja ordvitsen är usel – S571 Pro från RSK

Det handlar om Real Steels “S571 Pro”, en kniv som just nu befinner sig i skottgluggen för att recenseras här på Vasst inom kort.

Den tillhör en ny klass av påkostade versioner av redan existerande knivar från Real Steel. Först ut var deras “Stinger” med vilken de testade marknaden. Därefter följde den här kniven S571Pro, titanversionen av Griffin och inte minst Megalodon. Med de knivarna har de börjat etablera sig i klasser som annars numera domineras av jag kallar de nya kinesiska drakarna, märken som Kizer, Rike, Reate, WE-knives och Stedemon. Andra märken som du förstås kan köpa här på Knivshop.

Väl mött i etern go’ vänner!

/ John

– ett nytillskott till “Value Line”-familjen

Det var ett tag sen sist men här kommer en rykande färsk recension på en om inte riktigt lika färsk så åtminstone tämligen ny kniv på marknaden – Spyderco Efficient!

Spyderco C216GP “Efficient”

Det går knappt att missa släktskapet med “Native”

Blad

Det breda bladet är bra till mycket men kunde varit tunnare bakom eggen

Efficient i kartongutmanartagen mot kusin “Persistance”

Handtag

Mjukt rundat och formerna förstärks av ovanligt slät G10

Efficient är en välbyggd kniv. Inte mycket som avslöjar att det är en kniv av enklare härkomst

Öppning och lås

Ett hål i bladet – en välbekant syn för de flesta vid det här laget. Utmärkt funktion men skänker ett utseende som inte tilltalar alla

Enkelt så det förslår. En linerlock i stål som dock fungerar utmärkt

Att bära

Allt har en baksida. Efficients döljer ett skedformat Spydercoclip

På plats i fickan syns för mycket av kniven

Sammanfattningsvis

Efficient är en utmärkt kniv för “EDC”

En sympatisk bekantskap och klart en av de bättre ur Spydercos “Value-line”-serie

Specifikation:

Längd utfälld: 179 mm

Längd hopfälld: mm

Vikt: 116 g

Bladlängd: 76 mm

Godstjocklek: 3 mm

Bladstål: 8Cr13MoV

Handtag: G10 på stålram

Lås: Linerlock

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Kina

/ John

#knivshop.se #knivshop

Många är de som vill göra sin kniv mer personlig, speciell eller vackrare. Anodisering och custom G10 skalor är vanliga sätt att utmärka sig. Gravyr och speciellt handgravyr är mindre vanligt och ger kniven en exklusiv känsla. På bilderna kan ni se hur en Kizer Gemini Bladesmith har genomgått en behandling och jag måste säga att resultatet är riktigt läckert.

Hör av er till Knivshop.se för priser och alternativ för att göra just er kniv till något alldeles extra.

På Shot Show visade nyligen Kershaw upp en “ny” modell som pikade Microtech och Anthony Marfione. Modellen i sig är en ny version av ZT0777 vilken Marfione kopierade och sålde helt utan skrupler. Det har skrivits och diskuterats mycket om detta tidigare så jag går inte in i detaljer men två saker vill jag nämna för er som inte är insatta. Den första är som sagt att Marfione kopierade ZTs design medan de fortfarande försökte få till den avancerade processen att sammanfoga ett vackert damaskusstål med ett mer slitstarkt stål för eggen. Det andra är att Marfione anklagades även för att i samma veva kopiera KAIs (Zero Tolerance och Kershaw) subframe lås. Men detta är en felaktig anklagelse då KAI varken var först eller hade patent på lösningen vid denna tid. Marfione hade dessutom tillverkat knivar med subframe lås före detta tillfälle. KAI fick igenom sitt patent först i slutet av 2015. De meddelade då Marfione att genast sluta tillverka och sälja knivar med subframe lås. Matrix, som Microtech/Marfiones ZT0777 kopia heter har sedan tiden för debaklet genomgått stora designändringar och är närmast oigenkännlig.

KAI visade nu på Shot Show att de varken har glömt händelsen eller saknar “cojones”. Modellen de visade upp har nämligen namnet Natrix. Man måste bara älska KAI för det här. En sak är säker, Kershaw Natrix står på min inköpslista för 2017.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i Spydercos knivar men det finns några få undantag som har fått mitt hjärta att klappa lite hårdare. Rubicon, Chubby, Southard och Native 5 är några av dem. Och nyligen hände det igen. Jag blev förförd av en ny Spyderco modell. Eftersom jag är rätt känd för mina känslor mot de flesta Spyderco knivar fick jag en kommentar, som antagligen var delvis på allvar och delvis menat som ett skämt, om en ganska ny kniv i en Facebook grupp. Jag blev genast intresserad och berömde modellen antagligen till avsändarens förvåning och han gjorde då sitt bästa för att sälja in modellen ännu mer till mig… Det behövdes inte, jag var fast redan. Och det kändes konstigt men också roligt att bli så överraskad av en knivtillverkare som man trodde inte kunde överraska.

Nu till mitt problem. Ska jag slå till och köpa en Magnitude eller ska jag hålla fast vid mina principer och köpa det jag sparat till? Svårt att säga, men jag kan säga som så att jag har lärt mig att det brukar vara bäst att sova lite på saken för att inte göra något förhastat. Som till exempel om man får ett mail, som av någon anledning gör dig uppretad. Det man inte bör göra är att svara omedelbart utan låta de starka okontrollerbara känslorna svalna lite. Jag ska låta detta sjunka in lite. Antagligen kommer jag att köpa en Magnitude och antagligen kommer jag att bli mycket nöjd med den. Men just nu ska jag ta det lugnt.

Nu undrar ni förståss vad som är så speciellt med den här kniven. Vad är det som gjort att jag fallit så hårt för just den? Ja det är flera saker som jag kan punkta upp på följande vis.

• Handtagssidorna är i 3D-fräst solid kolfiber och inte i Spydercos hybridversion med endast ett tunt lager kolfiber på en tjockare bit G10.
• De bruna G10 cylindrarna runt pivoten som drar blickarna till sig och frestar mig att titta mer på den vackra pivotskruven med sina mörkare lasergraverade partier.
• Den bruna backspacern med sina mer återhållsamma taggar jämfört med Rubicon.
• De härliga svepande linjerna där bladet pekar uppåt och handtaget avslutas med en vackert nedåtsvepande linje.
• Sist men inte minst, det är en flipper med linerlock! Jag älskar flippers. De är så roliga att sitta och leka med. 🙂

Som avslutning vill jag gratulera Spyderco och givetvis Peter Carey, som stått för designen, till en mycket vacker kniv.

Spyderco Magnitude på knivshop

Spyderco Magnitude på Spydercos hemsida

– en fullvuxen italienare

På något vis känns det passande att en kniv från Maniago och Italien är döpt till “Opera”. Mer exakt har den här Lionsteelmodellen fått namnet “Big Opera USA”. Originalversionen är en italiensk tolkning av en klassisk lockback vilket innebär ett mer diskret format och exkluderar material som G10 och funktioner som clip och enhandsöppning. Istället är kniven nättare och har sidor i olika träslag samt levereras i ett skinnfodral.

Väsentligt elegantare men inte lika praktiskt enligt mig. Det var det som tippade över vågen i favör för “USA”-tillägget den här gången. Det hindrar mig dock inte från att vilja ha en av ursprungsmodellerna. Det hindrar mig dock inte från att vilja ha en av ursprungsmodellerna.

Lionsteel Big Opera USA

Det här är som sagt storebror i familjen och det märks. Den var vid första anblick större än jag trodde. Det är märkligt det där, att storlek kan förvåna trots att man tagit del av måtten. Vad jag tycker om färgen vet jag egentligen inte. Ibland vill man ha något annat än svart så jag valde “brown”. Den beskrevs på något ställe som jordfärgad vilket lockade men vill man vara elak kan det även sägas att den påminner om något som åstadkoms av en hund som är dålig i magen.

Kniven påminner mig annars mycket både i känsla och form om en lyxig tolkning av en Dozier folding Hunter från Ka-Bar. Bakom Opera står annars “Max” eller Massimo Salice Sanna som han heter. Han har designat ett antal knivar åt Lionsteel vid det här laget men den här serien lär ha varit den första.

Blad

Bladet är så praktiskt utformat att man nästan får huvudvärk. Det är inte utsmyckat eller fullt med krusiduller. Istället bjuds vi på ett enkelt droppointblad som har en hög nästan full flatslipning. Endast en liten plan yta finns på sidan men den tas tacksamt emot då den underlättar slipning med diverse system som tarvar att bladet förankras.

Ett enkelt, fullvuxet blad i D2

Även material och dimensioner känns genomtänkta. Stålet är ett D2-verktygsstål försett med en satinfinish vilket motverkar något av korrosionsproblemen som ett icke rostfritt stål kan föra med sig. D2 är ett stål som ofta återkommer i Lionsteels katalog har jag noterat.

Tjockleken på godset är tre millimeter vilket ger styrka samtidigt som det är tunt nog för att göra den här kniven till en riktig skärmaskin. På längden mäter bladet nio centimeter och det är två och en halv centimeter högt.

Tumknoppen hade kunnat placeras längre in mot handtaget enligt mig men den får ändå godkänt därvidlag. Den är i vägen men inte alltför mycket. Även detaljen med hur basen på kniven är slipad och den “sharpening notch” som återfinns är väl formade. Inte mycket bladlängd går förlorad här.

Synnerligen diskret märkning, knappt läsbar

Lionsteel vet hur man märker knivblad. Texten “Lionsteel, Italy, D2” är knappt läsbar så liten är den. Helt i min smak. Diskret är snyggt i det här fallet.

Opera fick under en period sjunga ut i diverse omgivningar. Första scenen utspelade sig i ett kök. Det blev rena arian, ett flatslipat blad med duglig skärpa gör inte alls bort sig. Tomater och annat mjukt glider stålet igenom. Men det blir ett minus för tumknoppen som helt enkelt är i vägen vid långa genomgående skär. Nu är bladet tämligen tilltaget på längden så det går att kompensera för det även om jag föredrar att inte behöva tänka på saken. När det sen skall sjungas duett med en lök eller två så går det bra. Men då skall “bra” inte jämföras med en dedikerad kockkniv. Trots allt är det så att 3 mm fördelat på 2,5 cm höjd måhända kan betraktas som slankt i fällknivsvärlden men för en kockkniv är det horribla siffror. Särskilt när Big Opera inte är särskilt tunn bakom eggen.

Kniven kom vass även om den inte får toppbetyg på det området. Det var emellertid klart skarpare än min andra kniv från Lionsteel “Daghetta” vars originalegg inte var bra. Opera har mer av en arbetsegg. Papper hanterar den inget vidare, den rakar hår med lite vinkel och tryck men umgås desto bättre med kartong. Ett bekvämt handtag och bra geometri möjliggör långa kraftfulla skär. Även snöre, rep och en bit tamp tuggar den sig igenom med ackuratess.

Andra akten utspelar sig i mer rural miljö. När det kommer till trä och virke saknar Opera något av magstödet. Den sjunger mer med halsen och är inte riktigt på hemmaplan. Om det är flatslipningen eller bara eggvinkeln som spelar in har jag svårt att avgöra. Men den “biter” inte på det vis jag önskar om det skall täljas. Särskilt tydligt blir det i torrt virke. Färska grenar går naturligtvis enklare och där underlättar att bladet inte är för tjockt. Något säger mig att den skulle tjäna på en lätt omprofilering vid slipandet.

Handtag

Lionsteel bjuder inte på några överraskningar här heller. Opera är på många vis en klassisk lockbackkniv vilket avspeglar sig i handtagets konstruktion. Kniven är uppbyggd kring en kraftig ram i stål som är rejält urborrad i syfte att få ned vikten. Trots det är kniven en relativt stadig pjäs som väger in på 135 gram.

Brun G10 kanske inte är en framtida favorit. Emellertid mycket sträv för den som prioriterar fäste

Den här versionen har skollor i G10. De finns i färgerna svart, grön och brun och “Classic”-modellerna bjuder på trä istället. I det här fallet är materialet tämligen strävt och bjuder på rätt rejält med friktion. Jag kommer nog att gå över den med lite sandpapper för att tona ned den egenskapen något. Om man däremot hanterar kniven mycket i väta och kyla är det bra. På modernt manér är kniven demonterbar och pivotskruven justerbar.

Formen är enkel, briljant samt mycket bekant. Opera påminner om flera knivar men några av Doziers modeller ligger nära till hands som jämförelseobjekt. Det finns ett gott skäl till att så är fallet. Handtaget är en pinne. Dock en lätt krökt och oerhört välformad pinne. Sådana som mänskliga händer gillar att greppa.

En svagt böjd och slipad pinne – aldrig dumt som handtagsform

Det gör kniven bekväm i alla fattningar. Det finns inget som talar om för användaren hur kniven skall greppas. Enkelheten i det uppskattar jag i det här fallet. Sen är alla kanter mjukt rundade och det finns inga hörn att irritera sig på. Möjligen är bakänden något spetsig men eftersom handtaget är såpass långt är det ingen risk att det sticker in i handflatan. Man har med clipets placering också undanröjt risken för att det skall orsaka onödigt tryck mot handen vilket ytterligare bidrar till den allmänt goda komforten.

Längden på hela tolv centimeter gör även att den med större labbar och korvfingrar får plats. I änden har man även fällt in en metallögla som agerar fånglinehål.

Öppning och lås

I den här versionen bjuds på en tumknopp för enhandsöppning. Standardutförandet har annars nagelskåra och tarvar därmed två händer för att manövrera bladet på mer klassiskt vis. Knoppens placering gör kniven lätt och effektiv att använda. Den hittas där den förväntas och bladet löper så pass lätt att du kan snärta ut bladet om så önskas. En liten sak jag inte gillar är att tumknoppen sitter något löst i bladet. Såpass att det ibland känns.

Tumpinnnar som sitter för långt ut och sticker för långt ut. Låset är dock mycket välgjort

Låset kan framhållas som ett gott exempel på en välgjord klassiker. Det låser faktiskt bättre än många andra då precisionen i tillverkningen gör att den inte har något spel upp och ned vilket annars kan vara fallet med lockbacks på även finare knivar. Här är kniven helt solid och det finns ingen rörelse i bladet alls. Inte ens om bladet greppas nära spetsen och kniven provoceras. En mycket välbyggd kniv på så vis. Sen får tiden utvisa hur den står sig i längden.

Funktionen understryks av det förtroendeingivande snäpp med vilket låset faller på plats när kniven öppnas. Låset är trots det relativt lätt att släppa och med lite fipplande kan även det skötas med en hand.

En detalj värd att notera är att bladet inte går emot insidan på ramen när det smäller igen men att det fjädrar lite i stängt läge. Det innebär att om du pressar ned bladet i handtaget kan eggen komma åt stålet i ryggen på kniven och därmed bli slö. Det är något man bör vara medveten om.

Att bära

Clipet går igen från den av mig tidigare recenserade Daghetta. Det fungerar emellertid bättre på den här kniven. Det av den enkla anledningen att det bärs på andra hållet och att handtagsmaterialet inte är detsamma. Clipet är diskret, håller kniven på plats och framförallt känns det inte särskilt mycket när man arbetar med kniven. Men det är fortfarande inte bra. Jag sade då om clipet att Lionsteel inte verkar kunna den biten särskilt väl och det står jag fast vid.

Clipet fungerar någorlunda men lär aldrig bli någon favorit

Det finns nämligen ett par saker jag verkligen inte uppskattar med det. En sådan är att mycket av kniven syns när den befinner sig i fickan. Vad spelar det för roll att clipet är diskret när två centimeter kniv sticker upp? Sen är hålen i själva clipet större än skruvarna som håller det på plats vilket gör att om de inte är mycket hårt åtdragna så kan clipet röra sig i sidled och även lossna, det hände mig.

Något jag heller inte uppskattar är att tumknopparna som förvisso är lätta att komma åt vid användning helt enkelt sticker ut för mycket. Det gör att de gärna vill haka i fickkanten på väg upp.
Det sämsta med att bära den här kniven är emellertid den jäkla utstickande bladtangen. Den är närmast vass och orsaken därtill är inte svår att spåra. Man vill uppnå god finish i övergången mellan blad och låsarm. Det lyckas man med men det sker på bekostnad av bärkomfort. Kanten som dessutom sitter högt på grund av clipet är lätt att skrapa i och det är inte skönt alls.

Lost in translation. En detalj som gick fel i översättningen mellan italiensk gentleman i skinnfodral och
amerikansk grovjobbare med clip. Sådana kanter borde bannlysas!

Clipet går heller inte att flytta. Kniven bärs med med spets nedåt på höger sida vare sig du vill eller ej. Jag vet att många skriker “nej” när det gäller den biten. Varför förstår jag faktiskt inte. Vad jag själv föredrar beror på såväl handtagets som clipets utformning och vad som fungerar bäst för respektive modell. Oftast är det “tip up” även för mig men jag besitter ingen religiös övertygelse därvidlag.

Sammanfattningsvis

Opera är generellt en mycket välgjord kniv. Passning och byggkvalitet är riktigt goda. Hörn och kanter är fasade, rundade och slipade. Passning mellan sidor och ram samt låsets fjäder är god. Bladet är centrerat och kniven anlände anständigt vass.

Den är också praktisk som en rejäl EDC-betonad kniv. Ett okomplicerat effektivt blad i bra material parat med ett lika enkelt handtag bildar en harmonisk enhet. Lås och öppning fungerar som det skall och utan anmärkning. Sen vet jag inte om brun är färgen jag skulle välja igen, kanske då hellre svart eller grön.

Jodå, Big Opera är rätt elegant. Den gör sig med en kopp kaffe

Om jag i allmänhet är positiv varför inte inkludera den i min serie “Jakten på den perfekta fickkniven”? Till det tycker jag den är aningen för stor helt enkelt. Det är nog snarare en utmaning för lillebror. Big Opera betraktar jag snarare som en mer allroundbetonad fällkniv som klarar det mesta men kanske inte är expert på ett område.

Solen har sina fläckar och även Opera har sina brister. På något vis märks det att den här kniven egentligen är designad som en “gentlemans knife” och att moderniseringen är en eftertanke.
Det är ett par punkter som spökar och alla är faktiskt knutna till anpassningen som ger tillägget “USA” till namnet. Clipet är en sådan och en annan är precisionen i tumknopparna, deras placering långt ut på bladet samt hur de sticker ut utanför handtaget. Det är onödigt helt enkelt. Det sistnämnda är för övrigt en av mina kära käpphästar liksom en vass kant på bladbasen. Lionsteel syndar på båda områden i det här fallet. Problemet med den vassa tangen uppstår förstås inte om kniven bärs utan clip i ett läderfodral som kniven ursprungligen utformades för.

Men det övergripande intrycket är gott och jag kan rekommendera den här kniven för den som söker en klassisk och rejäl fällkniv som lämpar sig för det mesta. Utom för ren träbearbetning kan tilläggas.

Sen kan jag inte låta bli att tycka att formen på något vis ändå strävar mot träskollor och bort från clip och tumknoppar. Då undviks också de flesta av de små problem kniven dras med.

Jag tror det får bli en mindre “Opera Classic” i olivträ eller cocobolo någon gång.

Specifikation:
Längd utfälld: 210 mm
Längd hopfälld: 120 mm
Vikt: 135 g
Bladlängd: 90 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: D2
Handtag: G10 över stålram
Lås: backlock

Producerad av: Lionsteel, tillverkad i Maniago, Italien

/ John

Trots sitt goda rykte, höga kvalitet, välkända siluett och att den är så eftertraktad har inte Todd Beggs Bodega funnits med på kartan i så många år. Den har tagit knivvärlden med storm. Alla tycker något om den men oavsett vad man gillar utseendet så måste man erkänna den kvalitet, detaljrikedom och hantverksskicklighet som ligger bakom.

För ca fem år sedan insåg Todd att han inte skulle hinna möta det stadigt ökande intresset för hans knivar. Dessutom var det många som gärna skulle vilja ha dem men inte hade råd. För att tillmötesgå efterfrågan började Todd träna upp sin personal för att kunna tillverka midtech knivar av högsta klass. Faktum är att Todds midtech knivar är de dyraste i världen. Ett faktum som är svårt att förstå för många. Men när man håller en midtech Bodega i sin hand så förstår man vilken talang som ligger bakom oavsett om det är Todds egna händer eller någon av hans handfull medarbetare.

Under följande länk kan ni se mer hur det går till bakom kulisserna när en Bodega tillverkas.

http://www.britishblades.com/forums/showthread.php?162182-Todd-begg-bodega

Under det senaste året har Todd tagit ännu ett steg närmare att kunna erbjuda sina designer till alla. Han har tagit hjälp av Reate för att tillverka sin så kallade Steel Series. Det är en produktionsserie av Todds knivar. Än så länge finns Sun Tzu Kwaiken, Mini Bodega och Field Marshall. Härnäst har turen kommit till Glimpse. Ännu är inget release datum avslöjat men jag gissar på någon gång under första kvartalet 2017.

Idag har jag något riktigt spännande att berätta. En del av er har kanske hört talas om knivmakaren Jerry Moen från Texas. En del av hans alster, främst olika versioner av Max, har visats upp på Youtube av bland annat Jim Skelton. Det är riktigt vackra pjäser och som alla custom knivar kostar de en slant. De flesta av oss har inte råd att köpa custom knivar men nu erbjuds en design av Jerry Moen i produktionsversion. Millit Knives i Texas kommer tillverka en kniv som de kallar Max Evolution. De 3D frästa handtagssidorna i titan kommer att ha inlägg i exotiska material så som Moku-Ti, Damasteel och mammut bete.

Max Evolution har linerlock, modifierat 3,5 tums sheepsfoot-blad blå anodiserad backspacer, clip och skruvar. Linerlock ger den en mycket elegantare framtoning än framelock skulle göra. Den kommer ha Cerakote beläggning som sedan fräses bort på vissa områden vilka sedan anodiseras. Priset beräknas landa på ca 500$. Det är alltså ingen billig kniv men det ligger mycket arbete bakom.

Millit Knives ger sig in på outforskat område med Max Evolution men det ser mycket lovande ut måste jag säga. Jag ser fram emot att få en i min hand.

http://millitknives.com/

http://www.moencustomknives.com/index.html

En del tillverkare är mer inovativa än andra. Somliga följer strömmen medan andra banar nya vägar och testar nya lösningar. Chris Reeve vidareutvecklade linerlocket till vad han kallade Chris Reeve Integral Lock eller vad vi idag oftast kallar framelock. Det har sedan vidareutvecklats till att inkludera en stålplatta som nöter emot baktangen på bladet istället för titanen. Detta ska (i teorin i alla fall) förlänga livslängden på låset betydligt och minimera lockstick.

Utöver detta har utvecklingen av framelocket stått ganska still. Betyder det att det är färdigutvecklat och inte kan bli bättre. Det tycker inte två Tjeckiska killar på TK Knives. De anser att framelock är roligt när man flippar och leker med kniven men att det också är en risk att det fallerar någon gång när det utsätts för stora påfrestningar. Andra lås som till exempel backlock och Cold Steels variant Tri-Ad anses betydligt säkrare. För att råda bot på detta och ändå behålla behändigheten och nöjet i att använda ett framelock har TK Knives utvecklat vad de beskriver som en kombination av ett backlock och ett framelock. Konceptet kallar de för tillfället Mjolnir.

Genom att ändra låsgeometrin och därigenom rikta om kraften minskar man risken för att lockbaren rör sig vid belastning. Man har också minskat möjligheten för sidorörelser av lockbaren har man minskat gapet mellan lockbaren och resten av ramen genom att montera en skruv som tar upp belastningen. Ytterligare en skruv agerar slityta mot baktangen.

Nu är detta ännu så länge ett proof of concept så designen kommer med största sannolikhet förbättras. Hur som helst tycker jag att det är ett mycket spännande koncept och jag ser fram emot att se vart det här leder.

TK Knives youtube video om deras låskoncept som de kallar Mjolnir