En kniv är en kniv är en kniv… eller?

Knivar – ett objekt det som de flesta har en åsikt om. Somliga lägger benen på ryggen så fort de ser en kniv, oavsett storlek, och skriker att en mördare är lös. En del fascineras av dem och kan inte få nog. Andra tror att man är knäpp eller kriminell om de får reda på att man gillar knivar. För egen del har fascinationen för knivar funnits i hela mitt liv men det har inte fallit sig naturligt att se det som ett egenintresse. Mycket för att familjen och umgängeskretsen inte delade detta intresse. Men så för mellan fem och tio år sedan befann jag mig framför datorn och hade tråkigt. Jag googlade på måfå efter allt möjligt som fångade mitt intresse. Jag följde länk efter länk tills jag var någonstans där jag aldrig befunnit mig förr. Jag hade hittat något som fick mig att stanna upp. Det var en fällkniv med en speciell mekanik. Jag hade aldrig sett något så läckert och som verkligen talade till mig. Jag kunde inte motstå det och lade omedelbart en beställning. Jag betalade nog ett par hundralappar för den och jag tyckte det var riktigt dyrt för en fällkniv men den var ju så cool.

Jag visste inte något speciellt om fällknivar då. Bilden som dök upp i huvudet när någon sa fällkniv var en Victorinox eller en EKA. Jag kunde inte ens föreställa mig att det fanns piratkopior inom fällknivar. Det visade sig några år senare att jag hade köpt en rätt usel kopia på en Kershaw E.T. (External Toggle) med en mekanik designad av G&G Hawk, en far och son som gjort sig kända för att vara mekaniska genier och väldigt påhittiga när det gäller att designa knivmekanismer. Än idag är de några av mina favorit designer. Jag väntar för tillfället på en Orbit som är ett samarbete mellan Gavin Hawk och Serge Panchenko.

Jag blev efter denna kniv sugen på att skaffa fler fällknivar. Det som tilltalar mig med just fällknivar är dess mekanism och praktikalitet. Dessutom tycker jag de är mycket vackra att titta på. Jag visste nu vad jag skulle göra framför datorn när jag hade tråkigt. Jag sökte fällknivar. Men jag visste ju fortfarande inget. Det jag visste var att jag älskar titan. Kunde det finnas någon kniv därute som var av just detta fantastiska material? Kunde jag hitta den och skulle jag ha råd att köpa den? Tänk då på att jag ansåg att ett par hundra var dyrt för en fällkniv. 🙂 Jag hittade till slut en kniv som påstods ha titanblad och något som kallades G10 handtag. Jag blev helt såld. Jag måste ha den och beställde även den.

Efter dessa två första knivar i min samling var det stiltje ett tag. Jag hade annat i huvudet. Jag hade gått in i väggen och kraschat totalt. Jag var ett vrak som inte orkade eller ville någonting. Jag började om från början. Men det är en annan historia. Jag kom igen och är tillbaka med kraft. Väl tillbaka i livet igen återfann jag mitt tidigare påbörjade intresse. Jag googlade och fann en graal. Något fantastiskt vackert, sällsynt och fruktansvärt dyrt. Det var den vackraste kniv jag hade sett till ett pris jag inte kunde föreställa mig att någon ville lägga på en kniv. Objektet i fråga var en Zero Tolerance 0777. En begränsad upplaga som inte längre tillverkades och endast kunde finnas begagnad med en prislapp som började på 6000 kr. Jag ville så gärna ha den. Jag kunde inte sluta tänka på den men jag var också helt på det klara med att jag aldrig skulle lägga så mycket pengar på en kniv. Trodde jag…

Nu kommer vi till den del i mitt samlande som jag inte alls är stolt över. Min ursäkt är helt enkelt att jag lät mitt begär vinna över mina moraliska värderingar. Jag fann en kopia av ZT0777 på en välkänt skrupelfri sida på nätet. Priset var en bråkdel och den gick knappt att skilja från originalet. Jag intalade mig själv att det var min enda chans att äga en 0777, som om den gick att jämföra annat än på avstånd. Så jag gjorde det, jag köpte den. Jag kände att det jag gjorde inte var rätt men jag försvarade mig med att 0777 inte tillverkades längre. Jag försökte även lindra mina känslor genom att köpa en mindre version av 0777 kallad 0770CF. Som om inte detta var nog köpte jag en kopia till. Sammanlagt hade jag nu lagt vad en äkta ZT0777 skulle ha kostat mig.

Jag var fortfarande i min samlarhistorias början och jobbade mig sakta fram genom olika märken utan någon egentlig plan på vad jag ville göra med min samling. Jag sålde vidare mina kopior som om det skulle göra bot eller få det ogjort men jag var tydlig med att det var kopior jag sålde. Föga tänkte jag på nästa steg. Hur skulle nästa ägare benämna dem när de såldes vidare? Det vet jag fortfarande inte idag.

Härifrån bestämde jag mig för att lämna kopiorna bakom mig. Jag ville inte bidra till designstöld, eventuellt barnarbete och terrorfinansiering. Nu skulle jag bara köpa äkta vara. Snart kom jag i kontakt med en Kinesisk knivproducent som var relativt ny på marknaden. Kizer kallade de sig och av randiga och rutiga orsaker kom det sig så att de bad mig om hjälp att utvärdera deras knivar, lämna feedback och göra videor för Youtube. Jag tog kontakt med en välkänd svensk knivrecensent och frågade om han ville vara med. Han tackade ja och tillsammans presenterade vi märket inte bara för den svenska marknaden utan även internationellt. Tiden gick och sakta började mitt samlande hitta en riktning. Det var dyrare produktionsknivar och till slut även midtech och custom modeller. Det var märken som till exempel Zero Tolerance, Microtech/Marfione, TK Knives och Hinderer.

Idag består min samling av mestadels Todd Begg knivar (både från verkstaden i Californien och Steelcraft modeller från Reate och WE), Shirogorov, Cheburkov, Chris Reeve och Zero Tolerance. Jag vet att det antagligen kommer se rätt annorlunda ut om ett år men det är här mina känslor ligger just nu.

Så vad var min tanke med den här historien då? Ja, inte blev den alls som jag hade tänkt från början när jag satte rubriken men så är det ibland. Man tror att man vill berätta en historia men så visar det sig att det var något helt annat som kom ut. Kanske något som var i ännu större behov av att komma ut. Och frågan som man kan ställa är: har jag rätt att döma andra som köper kopior när jag själv har gjort det? Kanske inte. Men jag känner ändå att jag vill berätta för dem att det inte är rätt väg att gå. Om man har en snäv budget finns det så många bra alternativ nu istället för att köpa en kopia. Det finns billiga knivar som inte är kopior, har bra kvalitet och snygg design. Det finns verkligen ingen anledning att köpa kopior. Och jag kan intyga att känslan av att hålla ett original är oslagbar. Det går inte att komma i närheten med en kopia. Hur bra den än är så finns vetskapen att det är en kopia. Jag måste också säga att det inte har något med snobberi att göra. Det är en fråga om vad som är rätt och fel.

[Kniven på bilden högst upp är en Shirogorov F3R]

Här är några förslag på trevliga originalknivar.

https://knivshop.se/p/spyderco-byrd-meadowlark-2-black-frn-handles/

https://knivshop.se/p/kizer-vanguard-v3-vigor-v3403a1/

https://knivshop.se/p/ontario-rat-1-2/

https://knivshop.se/p/crkt-drifter/

https://knivshop.se/p/real-steel-e571-framelock-stonewash/

https://knivshop.se/p/ruike-l11-large-folder-black/

https://knivshop.se/p/knife-co-ltd-linerlock-tan/

Ny skribent – nygamla knivar

Ibland händer det konstiga och rent utsagt absurda saker i livet. Man kanske har haft den bästa julveckan på väldigt väldigt länge som avslutas men en kraftig förkylning vilket gör att man får stanna hemma ensam över nyåret. Men kanske är man ändå glad och nöjd med tillvaron när man ser att den hemsida och blogg man ofta besöker är på jakt efter nya skribenter. Då kanske man utan några förväntningar skriver en liten text där man presenterar sig själv. Och vips! Kanske man ska vara den där nya skribenten som skriver för bloggen Vasst. Kanske blir man ännu gladare och framförallt tacksam för den chansen.

Vem är då jag som är den här nye skribenten hos Vasst?

Mitt namn är Emil Funcke och jag som så många andra samlar på knivar. Det är inget konstigt i det när man skriver för en blogg vid namn Vasst, men mitt samlande är lite nischat. Visserligen gillar jag och har en viss fascination för alla knivar men mitt fokus på samlandet är på regionala franska och neo-klassiska knivar. Vad dessa två begrepp innebär kommer jag verkligen bena ut i senare inlägg men en kort historia kan vara på sin plats.

Den franska knivkulturen är i min mening lite speciell. Det är så att i princip varenda liten by och region i Frankrike har ett eget knivmönster. En egen sorts kniv. Dessa knivar kommer från en ganska gammal tradition och har därför ganska traditionella drag. De är oftast slipjoint knivar, vilket innebär att de inte går att låsa utan det är en fjäder längst med knivens rygg som gör att kniven inte fäller ihop sig för minsta lilla och även inte öppnas för lätt. De är oftast gjorda av traditionella material såsom skalor gjorda av oliv-träd eller horn och knivstålet är det lite enklare 12C27 från Sandvik. Det kanske mest kända exemplet på en sådan här fransk by-kniv är Laguiolekniven (även den kommer få en mer utvecklad historia i senare inlägg).

 

Laguiole av Au Sabots

 

Neo-klassiska knivar är den term jag valt att använda om knivar som kanske har ett traditionellt utseende (såsom Laguiole) men är gjord i moderna material och kanske med ett toppmodernt superstål. Eller så är det bara en modern kniv men med traditionella drag. Ett bra exempel på en kniv som är båda dessa är Why so serious? av Roland Lannier vilket i mångt och mycket är en modern kniv med linerlock, modernt stål och härdningsmetod, nyskapande micarta gjort av en kilt. Men kniven ger ändå ett traditionellt skimmer ifrån sig. Den här kniven är en jag kan prata om i timmar. Det är även något jag planerar att göra i framtiden om någon orkar lyssna (läsa).

 

Why so serious? av Roland Lannier

Jag som person kommer från de Wermländska skogarna men är för närvarande bosatt i Landskrona och jobbar som gymnasielärare. Utöver knivsamlandet så lägger jag ner stor tid och intresse i scoutrörelsen där jag bland annat är ledare för ett antal ungdomar.

Mitt knivsamlande började egentligen med scouterna. Jag var en ny ledare och kände att jag behövde en “vuxenkniv” en ny lite större kniv att använda (det blev en mora2000). Men den här nya kniven räckte inte riktigt till utan jag såg snabbt en ny kniv som även den väckte mitt intresse och på den vägen gick det. Jag fick efter en stund min första fällkniv i julklapp (det var en Gerber av något slag). Efter att ha upptäckt hur ofta jag faktiskt använde min fällkniv i vardagen kände jag ett behov att ha en kniv som gick lättare att öppna och stänga och i sökandet efter den drog det verkligen igång. Från en fällkniv och kanske fem fastbladare hade jag snabbt 15, 20 och till slut 30 knivar. Efter det började mitt samlande nischa sig sakta men säkert till det samlande det är idag. Jag har fortfarande en del moderna knivar i min rotation som är enkla att öppna med en hand och som låser sig på ett tillförlitligt sätt. Men de är ett fåtal och majoriteten är eleganta traditionella och osmidiga knivar men med det, i min mening, lilla extra. En sorts historisk patina som gör kniven ännu stiligare än vad den redan är.

 

Väl mött alla knivintresserade.

Bakom kulisserna hos Todd Begg

Trots sitt goda rykte, höga kvalitet, välkända siluett och att den är så eftertraktad har inte Todd Beggs Bodega funnits med på kartan i så många år. Den har tagit knivvärlden med storm. Alla tycker något om den men oavsett vad man gillar utseendet så måste man erkänna den kvalitet, detaljrikedom och hantverksskicklighet som ligger bakom.

För ca fem år sedan insåg Todd att han inte skulle hinna möta det stadigt ökande intresset för hans knivar. Dessutom var det många som gärna skulle vilja ha dem men inte hade råd. För att tillmötesgå efterfrågan började Todd träna upp sin personal för att kunna tillverka midtech knivar av högsta klass. Faktum är att Todds midtech knivar är de dyraste i världen. Ett faktum som är svårt att förstå för många. Men när man håller en midtech Bodega i sin hand så förstår man vilken talang som ligger bakom oavsett om det är Todds egna händer eller någon av hans handfull medarbetare.

Under följande länk kan ni se mer hur det går till bakom kulisserna när en Bodega tillverkas.

http://www.britishblades.com/forums/showthread.php?162182-Todd-begg-bodega

Under det senaste året har Todd tagit ännu ett steg närmare att kunna erbjuda sina designer till alla. Han har tagit hjälp av Reate för att tillverka sin så kallade Steel Series. Det är en produktionsserie av Todds knivar. Än så länge finns Sun Tzu Kwaiken, Mini Bodega och Field Marshall. Härnäst har turen kommit till Glimpse. Ännu är inget release datum avslöjat men jag gissar på någon gång under första kvartalet 2017.

Marfione Custom Knives Star Lord Framelock CF

Microtech och Marfione

Microtech grundades 1994 i Vero Beach, Florida, av Anthony “Tony” Marfione och hans fru Susan i deras lägenhet. De skapade sig tidigt ett rykte om kvalitet och innovation. Mest kända är de nog för sina OTF (Out The Front) knivar såsom Halo (1995) och Scarab men har under senare år även producerat knivar som DOC (Dead On Contact) och den okonventionella och omdiskuterade JagdKommando. Det genomgående temat är dock taktiska knivar av hög kvalitet. Märket har precis som till exempel Spyderco en hängiven anhängarskara som dyrkar märket utöver allt annat.

Företaget har länge tryckt på det viktiga i tajta toleranser på ända ner till en tusendels tum. Microtechs knivar har designats för att användas av militär personal under tuffa förhållanden. Ernest Emerson, Bob Terzuola, Mick Strider, Walter Brend, Mike Turber, Greg Lightfoot och Reese Weiland är några custom tillverkare som har jobbat ihop med Microtech och de är inte sena att intyga om Microtechs tillgivenhet när det gäller kvalitet.

Vid sidan om de serieproducerade knivarna erbjuder även Tony ett dyrare och exklusivare alternativ under namnet Marfione Custom Knives. Dessa knivar har ännu exklusivare material och finish. Ta till exempel Starlord i det vackra utförande i bilden ovan. Ett riktigt konstverk som kan köpas här på knivshop.

Nedan följer några milstenar i Microtechs historia.

1994 – Företaget grundas.

1995 – OTFen Halo släpps. Den har spelat en stor roll i Microtechs historia.

1999 – OTFen Ultratech, den mest populära Microtechen någonsin, har premiär.

2000 – Microtech släpper sin första balisong Tachyon.

2004 – MTX2 vinner “American Made Knife of the year” av Blade Magazine.

2005 – Microtech flyttar från Vero Beach i Florida till Bradford i Pennsylvanien efter ödeläggelsen som orkanen Katrina lämnar efter sig.

2007 – Microtechs systerföretag, Microtech Small Arms Research, tillverkar sitt första skjutvapen (STG-5.56) och blir därmed den första knivtillverkaren som etablerat en skjutvapendivision.

2012 – Socom Delta vinner “American Made Knife of the Year” på Blade Show och Anthony Marfione samarbetar med Mick Strider vilket resulterar i DOC (Death On Contact). Microtech släpper också sin nya produkt i ett för dem nytt segment; lyxpennan Siphon. Både DOC och Siphon släpps till en början som Marfione customs.