– för att illustrera hur illa tillståndet kan bli om det får löpa fritt
En gång i tiden, på stenåldern, fanns i Sveriges Radio ett program kallat Plattetyder. I det hotades det alltid med att spela en låt som heter “Det började med ett glas champagne och slutade med samling vid pumpen“. Ett alster som dock aldrig framfördes.
Titeln skulle kunna appliceras på min “knivhög” även om jag inte kommer ihåg exakt med vilken kniv det började. Högst troligen finns den inte kvar.
Bilden döptes till “The Black Migration“
Det här är inte alla mina fällknivar nota bene, utan bara en del av dem med svarta handtag! Det finns några till. Sen tillkommer fällknivar med grå handtag, med färgade handtag, med handtag i trä. Ja ni ser vartåt det barkar. Sedan finns förstås helt andra typer av knivar som fastbladare och de kan delas upp i kategorier som köksknivar, friluftsknivar och inte minst kastknivar. Bara den senare gruppen inkluderar närmare ett hundratal vid det här laget.
När jag tänker efter kanske det vore en god idé. Att fundera kring hur det hela började och sätta det på pränt. Jag ber att få återkomma i frågan.
Multifunktionsknivar eller Schweizerknivar tillhör de där stapelvarorna som alltid finns omkring oss. Man har också lyckats med något som ingen annan knivtillverkare mäktat med, nämligen att få sin logotyp så etablerad att den är igenkänd över hela världen. Den är fullt i klass med “The Golden Arches”, “Swoosch” och läskedrycken med den snirkliga skrivstilen. De flesta människor vet helt enkelt vad de röda handtagen med korsen på förknippas med. Riktigt alla vet däremot inte vad företaget bakom dem heter även om läsare av den här bloggen högst troligen inte tillhör den kategorin. Bakom korsen dolde sig en gång två märken varav det ena, Wenger, köptes upp av det andra vid namn Victorinox. De får bära fanan i ensamt majestät nuförtiden.*
De har idag ett enormt sortiment som förutom den här typen av knivar inkluderar multifunktionstänger, köksknivar, väskor, klockor och till och med parfymer. Men i begynnelsen var “offizersmesser” eller mer korrekt “Schweizer Offiziers- und Sportmesser“. En kniv från slutet av 1800-talet riktad mot arméer och soldater. Och det är åt det hållet vi skall blicka nu fast i mer civil upplaga.
Om den här modellen kan sägas att den är direkt besläktad med originalet, den ursprungliga officersmodellen. Kniven ifråga är förstås den välkända Victorinox Pioneer. Den är storebror till en kniv som kanske säljer ännu bättre tack vare ett nättare format, nämligen Cadet.
Victorinox Pioneer
Pioneer kan även fås i ett treradigt utförande och har då tillägget X (överst). Annars är standardutförandet tvåradigt och sedan finns enradiga Swiss Army 2 som ibland (på amerikanska marknaden) kallas Pioneer Pruner.
Den här upplagan av Pioneer är lite speciell med sina sina guld/champagne-eloxerade sidor. Anledningen till den något udda färgsättningen är att den råkar tillhöra en av Victorinox “årsknivar”. De släpper populära Alox-knivar i en begränsad upplaga varje år och de kännetecknas av en unik färg. Den här nyansen visar att den är från 2019. Tidigare var modellerna Classic, Cadet och Pioneer. Men på senare år har de ändrat vilka modeller som är aktuella.
Handtag
Pioneer mäter 93 mm på längden och är 12 mm bred. Höjden inklusive de utstickande delarna av verktygen är 22 mm. Sidorna är gjorda i “Alox” som försetts med ett ribbmönster för estetik och förbättrat grepp. Alox är Victorinox beteckning för den hårdanodiserade aluminium de använder sig av. I standardutförande är den här kniven grå eller snarare silverfärgad men den har funnits i en uppsjö av specialutgåvor i andra nyanser.
Handtaget för Pioneer är stort nog att få ett bra grepp kring.
Fördelen med Victorinox tvåradiga modeller är att de ger lite mer substans i handen jämfört med de tunnare enradiga. Mer att hålla om helt enkelt. Längden räcker annars väl till för att hela handen skall få plats. Formerna är mjukt rundade vilket både gör sig bra i fickan och i handen. Det är svårt att säga något negativt om en mjukt formad aluminiumcigarr. Det fungerar helt enkelt. Det vill säga allt utom fästet för nyckelringen/fånglinan. Den utstickande lilla detaljen har en tendens att gräva sig in i handflatan på ett trist vis.
Knivblad
Bladet på Pioneer är ovanligt användbart. När man går ned i storlek på Victorinoxmodeller kan bladen ibland kännas lite underdimensionerade. Särskilt gällder det minimodeller som “Classic”. Där känns bladet mer som ytterligare en nagelfil med någon form av egg.
Det 7 cm långa bladet på den här kniven däremot är mycket mångsidigt. Faktum är att Pioneer har en egglängd som ungefär motsvarar en Spyderco Para 3. Formen är Victorinox standardiserade vilket innebär en snällt formad spear point, eller ett tunt löv om man vill använda den liknelsen.
Ett blad i Victorinox sedvanliga form och material men i något större format.
Stålet, vilket är nästan omöjligt att hitta uppgifter om är även det för Victorinox vanliga. Det tillhör 1.1410 gruppen och brukar anges som X55CrMo14. Egenskaperna är därmed typiska. Det vill säga det är extremt rosttrögt, tar en god skärpa men egguthålligheten imponerar inte. Åtminstone inte jämfört med dagens högpresterande stål. Särskilt gäller det eftersom Schweizarna håller stålet mjukt. Hårdheten ligger runt 55 HRC. Fördelen med det är förstås att de här knivarna kan slipas av nästan vem som helst mot det mesta inklusive undersidan av porslinstallrikar eller en slät sten.
Som de flesta knivar från Victorinox är Pioneer en slipjoint vilket gör att man kan använda samma terminologi som kring klassiska mönster.
“Pull“, alltså hur stort motståndet är när man skall fälla ut bladet sätter jag till en femma på en tiogradig skala. Lätt nog för att jag som nagelbitare skall få ut bladet trots att det är nagelskåror som är huvdsaklig metod för att öppna kniven. “Walk” vilket handlar om hur mjukt bladet rör sig och hur det känns är som vanligt på högsta nivå när det gäller Victorinox. Detsamma gäller “Talk“, det ljud kniven ger ifrån sig när bladet är ute och ryggfjädern faller på plats. En imponerande klick och sedan sitter bladet där det skall.
Och är det något som Victorinox gör bra så är det att skära, exempelvis kartong, dock inte så länge.
Bladet är riktigt effektivt när det handlar om användning. Ett blad som mäter två millimeter och som är flatslipat ger bra förutsättningar. Sedan är Victorinox i allmänhet tämligen tunna bakom eggen vilket gör att de skär rätt bra även när de inte är rakbladsvassa. En egenskap som är positiv då de inte håller skärpan särskilt länge. Men länge nog skall väl tilläggas. Det är en dock en slip-joint och således inget man använder istället för en Morakniv.
Med det sagt går det att använda den här kniven till i princip vad som helst. Det så länge det inte skall stickas/borras eller skäras i trånga utrymmen där man riskerar att trycka till bladryggen. Till dylika uppgifter vill åtminstone jag ha en fällkniv med låsfunktion.
Verktyg och funktioner
Pioneer är en tvåradig Victorinoxmodell vilket medför att knivblad och pryl delar på en ryggfjäder och de två öppnarna huserar på den andra. Sammantaget har modellen fyra verktyg och åtta funktioner. Då Pioneer är en Alox-modell saknar den verktyg som är monterade på ryggen eller funktioner dolda i skollorna.
I Pioneer hittas fyra verktyg med inalles åtta funktioner
Pioneer är en rättfram kniv på så vis att det är knivbladet som är det centrala redskapet även om öppnarna och den stora mejseln kommer på delad andra plats. Det är det som gör den här kniven så effektiv. Den har det man behöver men inte mer.
Den osedvanligt stora mejseln har både starkare ryggfjäder än vanligt och ett halvvägsstopp
Den stora mejseln som kan dubblera som skrapa/lätt bräckjärn mäter hela 7,5 mm i bredd och godset är 2,2 mm tjockt. Det gör den stabil och mångsidig. Eftersom den är monterad i änden på handtaget och har en stark ryggfjäder, den starkaste på hela kniven faktiskt, gör det att den verkligen går att skruva med om så behövs. På det verktyget återfinns även den mycket effektiva kapsylöppnaren samt en liten kabelskalare.
Prylen/Brotschen är ovanligt effektiv i det här utförandet
På samma vis är konservöppnaren som återfinns i andra änden lika effektiv. Men som jag sagt tidigare är det en funktion jag sällan använder. Men i änden av den återfinns en liten tre millimeters spårmejsel som är desto mer användbar.
Det sista verktyget på Pioneer är en stark och därtill vass pryl/brotsch som är utmärkt för att göra hål i läder, tyg etc samt borra hål i trä med. Den är också bra att ha om man vill skära något som man inte vill riskera eggen på knivbladet för.
Sedan räknas nyckelringshållaren som en funktion. Den här kniven tycker jag är för stor att bäras på det viset. Men om man så önskar kan en fånglina fästas vid kniven för göra den lättare att fiska upp ur fickan. Eller appropå fiska, säkrare att bära i exempelvis en båt.
Slutsats
Victorinox sortiment växer ständigt och det kan ibland vara svårt att navigera i mångfalden och hitta rätt modell för just dig. Fördelen med Victorinox höga och jämna kvalitet är att du aldrig känner att du väljer “fel” i bemärkelsen att du skulle få en undermålig produkt. Men skall du bara välja en kniv från dem så ligger den här modellen bra till enligt mig.
Rent utseendemässigt är jag svag för Alox-skollorna och det klassiska cigarrformade handtaget. Men det är inte främst utseendemässiga meriter som talar för den här modellen. Det finns några praktiska också.
Champagnetonen som kännetecknar den begränsade upplagan från 2019 skänker lite flärd åt en annars genompraktisk fickkniv
Ett sådant är aluminiumskollorna håller bättre än de i plast. De slits även snyggare och ger snarare kniven “patina” än att den ser sliten ut. Men viktigare är att storleken både gör att en hand får plats även om man intehar de allra nättaste labbarna och att kniven rymmer ett större blad. Det längre bladet gör kniven mer allsidig. Det där med verktygsuppsättningar kan alltid diskuteras men här får man färre men robusta verktyg. Särskilt gäller det mejseln som därmed kan brukas något hårdare än vanligt.
Men visst, lillebror Cadet är mycket gångbar den med. Den är nämligen mindre i format vilket kan vara snällare mot fickan och så har den ersatt prylen med ett kombinationsverktyg för naglar. Ni vet någon liten krok, en värdelös fil och så. Eller så är det bara nagelbitaren i mig som säger “surt sa räven”. Så den kan med fördel väljas av den inbitne gitarristen som behöver vårda sina fingrar.
En nackdel med Alox-modellerna är att de saknar de småredskap som annars hittas i skollorna, tandpetare och pincett. De är också svårare att modifiera för den som gillar det eftersom sidorna är nitade. Plastskollorna på Victorinox är annars pressade på plats.
Victorinox Pioneer, en utmärkt följeslagare i vardagen
Känner man att man saknar en liten sax kan man numera få även det på den här plattformen. Då heter kniven Pioneer X. Nu råkar jag ha båda två men skall jag välja endast en blir det defintivt Pioneer då jag anser att den extra grovleken och tyngden inte motiveras av tillgången till saxen.
Det gäller generellt. Extra verktyg kostar alltid något, oftast är “valutan” utrymme i fickan. Men måste jag välja en mer minimalistisk Victorinox är Pioneer en av de bästa modellerna.
Specifikation Victorinox Pioneer 0.8201.26
Längd: 93 mm Höjd: 22 mm Bredd: 12 mm Vikt: 71 g Handtag: Alox Lås: inget, slipjoint
4 verktyg, 8 funktioner:
Knivblad
Pryl/Brotsch
Liten flatmejsel, 3 mm
Stor flatmejsel, 7,5 mm
Konservöppnare
Kapsylöppnare
Vajerskalare
Nyckelringsfäste
/ John
* Det är inte helt med sanningen överensstämmande. Det finns faktiskt en uppstickare från det lilla alplandet, Swiza som också använder sig av den Schweiziska flaggan. Sedan finns ju en hel rad andra tillverkare av multifunktionsknivar förstås.
…kan vara en mer eller mindre sympatisk upplevelse.
Själv längtar jag efter riktig vår, en sådan där med värme, grönska och sjungande fågeldjävlar. En sådan som äntligen verkar vara här! Därför var det något mindre roligt att titta ut genom sovrumsfönstret häromdagen bara för att upptäcka att stora snöflingor dalade ned från en gråmulen himmel.
Tursamt nog försvann de tämligen omgående. Mindre lyckosamt var att jag kunde se dem eftersom det innebar att jag var hemma och inte på jobbet. Jag har har ägnat och ägnar mig åt att vara rejält sjuk. Något åt maghållet och inte ens vårdcentralen vet riktigt vad det är. Något mer positivt var att jag mår något mindre illa nu i alla fall. Hur som haver blev det en jäkla inledning på min planerade viktnedgång. Full fart nedåt. Det har inte ätits något nämnvärt de sista två veckorna.
Desto roligare är det att vakna upp till ett nygammalt internettillhåll, nämligen Knivshop.se. För den som är helt ny här både på bloggen och butiken kanske det inte framgår men för den som varit här förut föreligger en hel del skillnader.
Det bjuds bland annat på uppdaterad design både vad gäller text och bild och inte minst har det blivit lättare att söka och den uppmärksamme kanske noterar att sidan är snabbare än en skållad iller. Eller ja, det kanske du inte gör och det är i så fall att föredra.
Bakom kulisserna hittas dock ännu fler förbättringar där det jobbats hårt med frågor som rör lagerhållning, leveranser och kundtjänst och annat som hör verksamheter till har jag hört ryktas. Allt för att din kontakt med Knivshop skall bli en alltigenom positiv erfarenhet.
Som en passus kan nämnas att det är roligt för en bloggare som jag att även tekniken vad gäller den biten fungerar bättre än någonsin. Ni som arbetar med olika datorsystem förstår vad jag menar, de skall bara fungera som det är tänkt. Helst inte märkas alls.
Dock har vägen dit inte varit spikrak. Men det är en annan historia.
Kizer är ett märke som troligen inte många utanför “knivkretsar” känner till, ännu får kanske tilläggas då de marknadsför sig framgångsrikt och växer därefter. Generalagent för dem i Sverige är Knivshop.se och det är därifrån den här kniven kommer.
Kizer tillhör de nya kinesiska drakarna och kan räknas till den första eller kanske andra vågen av knivtillverkare som slog igenom på den internationella scenen. Först kom märken som Reate och Carson Labs och sen minns jag de första trevande försöken från Kizer att etablera sig på framför allt amerikanska Bladeforums. Det gick väl sådär i början men man lärde sig snabbt. De har senare följts av strid ström av märken från det stora landet i öster.
Kizer Intrepid Vanguard, A1
Sedan dess har Kizer formligen exploderat i volym och pumpar ut nya modeller. Även säsongen 2016 ser ytterst lovande ut på den fronten. Till en början var det “inhouse”-designade knivar som var aktuella och jag tyckte personligen ofta att de missade målet något. Lite som om någon stod vid sidan om och försökte tjuvkika in genom ett smutsigt fönster för att klura ut vad folk därinne gillade och inte för att sedan tillfredsställa den smaken.
En välvuxen kejsare som mäter över tjugoen centimeter i strumplästen
Men den känslan gäller verkligen inte längre! Nu har man ändrat approach och det märks. Först kom samarbeten med bland andra Klecker och Tomcat Knives och senare har namn som Cucchiara, Gingrich, Degnan och inte minst Ray Laconico tillkommit. Det är för övrigt han som ligger bakom såväl den mycket framgångsrika “Gemini” som den här modellen “Intrepid“.
Det är lätt att se släktskapet dem emellan om man jämför de två knivarna sida vid sida. Är det något Kizer har gjort sig kända för och som också är min tidigare erfarenhet så är det att knivarna genomgående håller mycket hög kvalité. Därför var jag ytterst nyfiken på om det skulle gälla även den här lägre prissatta “Vanguard-serien”.
Blad
Det mest uppseendeväckande med den här kniven är det tämligen väl tilltagna bladet. Längden kryper över decimetern och godstjockleken ligger på fyra millimeter och bredden är hela trettiofyra millimeter.
I grund och botten är det en traditionell clippoint där den främre delens falskegg accentuerats och dragits upp så att den bildar det som ibland kalla för “harpoon”/harpun-form på bladet. Förutom att det adderar en visuell dimension gör det att det naturligt bildas en ramp för tummen att vila emot när den placeras på bladryggen.
Bladet är en clippoint i VG10 som försetts med en “Harpoon”-spets
Bladformen ger mycket buk men också en potent spets. En detalj jag är petig med. Jag uppskattar inte knivar som i princip saknar spets* eftersom jag ofta använder den i olika sammanhang.
Den ursprungliga Intrepid är försedd med blad i S35VN. Stålet på den här “budgetserien” är utmärkta VG10. Ett välkänt japanskt allroundstål som ursprungligen togs fram för bruk i bland annat trädgårdsredskap och så småningom hittade in i köket. Det är känt för egenskaper som att det är rosttrögt, håller skärpan tämligen väl och är hyfsat lättslipat. För att vara rostfritt skall väl tilläggas. Det går naturligtvis inte jämföras med ett mjukt kolstål därvidlag.
Även om kniven inte kom rakbladsvass så får den jämna och centrerade slipningen mer än godkänt
Bladet har en något avvikande profil då det är försett med en mycket hög skålslipning som är tämligen flat mot eggen till. Det ger ett tunt blad trots det tilltagna godset över nacken och kniven skär därför utmärkt. Profilen påminner mig om min Ka-Bar Phatbob som har en liknande geometri.
Kniven har liten ansats/ricasso och slipfasen är nästan vinkelrät mot handtaget vilket dels ger mycket egg i relation till bladlängd och dels möjliggör skär nära handtaget. Därutöver gör det kniven mer lättslipad i och med att man lättare kommer åt med brynen och slipstenar. Sen underlättar de flata partierna av bladet användandet av slipsystem med fasta vinklar.
Utseendemässigt har Kizer lyckats väl. Bladet är försett med en jämn tämligen polerad satinyta som dock anges som tumlad/”stonewashed” på flertalet sidor inklusive Kizers egen hemsida. Det gäller i alla fall INTE mitt exemplar som kan utläsas av bilderna. En annan riktigt snygg detalj är den lilla och smakfulla logotypen och den återhållsamma texten på bladet. Jag avskyr “anslagstavlor”. Här återfinns förutom loggan, modellnummer och ståltyp i mikroskopisk text. Ray Laconics namn hittas på bladryggen. Bra jobbat Kizer!
Förutom att den nya logotypen är elegant så håller de nere textstorleken föredömligt mycket. Den halvt polerade satinfinishen är notoriskt svårfotograferad
Det återstår att se hur väl Kizer lyckats med att förvalta stålets inneboende egenskaper. Såvitt jag vet är Vanguardserien deras första försök med VG10 och jag är nyfiken på bland annat skärpevaraktighet hos den här kniven.
Sen får tyvärr medges att kniven inte kom särskilt vass från fabrik. Raka hår gick inte och papper skar den inte alls inledningsvis. Däremot var eggen bra och jämnt slipad. Den som utförde arbetet har inte “kantrat” åt något håll och eggen är centrerad. Så några drag på skärpstål och strigel ordnade missförhållandet.
Handtag
Handtaget är byggt enligt det moderna konceptet 1B, där “1A” får stå för ram med öppen rygg försedd med distanser. Här återfinns istället en konstruktion med en G10-“backspacer” i lysande blått i ryggen. Det är ofta en fördel på mer bruksorienterade knivar då det ger mer anläggningsyta mot handen. Det får vägas emot att de blir något svårare att rengöra. Intrepid är dock “semiöppen” så det går att blåsa eller skölja ur kniven.
Ramen är gjord av ett väl tilltaget två millimeter grovt stål vilket gör den stadig samtidigt som den markant bidrar till knivens totalvikt trots att den är urborrad.
Handtagssidornas G10 ger ett gott grepp i alla förhållanden
Handtagssidorna är gjorda av en mediumsträv G10 som ger kniven mycket av dess personlighet, särskilt ställt i relation till “Bladesmith”-seriens halare titan. Greppet på den här kniven fyller handen väl och ger ett gott fäste och här återfinns både några av knivens främsta styrkor men även några av dess begränsningar.
Intrepid är försett med ett bra utformat uttag för pekfingret vilket förstärks av flippern som agerar fingerskydd
Först kan sägas att kniven i allmänhet känns mycket bra i handen och en av de främsta anledningarna till det är ett korrekt format urtag/”groove” för pekfingret. En av mina käpphästar är att de skall utformas så att de inte “tvingar” handen bakåt på handtaget* utan låta användaren själv bestämma fattning. Det brukar vara det negativa resultatet om formen sveper för mycket bakåt. Här är det distinkt och korrekt utformat och det märks att herr Laconico vet vad han sysslar med.
Även den tilltagna bredden bidrar starkt till att kniven ligger stadigt i handen.
God utformning i stort men varför så kantigt Kizer?
En nackdel är emellertid att handtaget för mig känns en smula fyrkantigt trots att kanterna förstås är fasade och såväl G10-sidorna som ram är korrekt slipade. Särskilt tydligt blir det om kniven greppas hårt eller om man arbetar en längre stund med den.
Först trodde jag att den kantigare formen var ett resultat av att den ingick i “Vanguard”-serien då den dyrare originalmodellen har välvda sidor. Men nu har jag en “Bolt” i samma Vanguardserie att jämföra med och den har förutom annan textur också välvda och formade sidor så det verkar vara ett medvetet val i det här fallet. Frågan är varför?
Öppning och lås
När jag fällde ut den här kniven för första gången blev jag positivt överraskad. Anledningen var att den information jag tagit del av tidigare sade att Vanguardserien skulle förses med glidlager och inte kullager.
Intrepid har definitivt kullager vilket märks på flippermekanismen. Kniven är mycket lätt att fälla ut särskilt efter det att jag nött in den något. Gången är inte helt silkeslen utan bjuder på visst motstånd som emellertid mjuknat efter hand. Bladet rör sig dock jämnt under hela rörelsen och den känns inte det minsta grusig i lagren. Jag kan tillägga att jag föredrar en mer “hydralisk” känsla framför de fingerklippande giljotiner som en del moderna knivar kan vara. De är uppenbarligen främst till för att leka med och inte använda. Den här kniven är väl avvägd för att öppnas smidigt och brukas rejält.
Flippern fungerar mycket bra men kunde fått lite rundare former för att minska på trycket mot fingret
Storlek och form på flippern är väl valda då bladet kan aktiveras både med tryck och en svepande rörelse bakåt. Vid slutet av rörelsen väntar heller inga missprydande räfflor/”jimpings” eller andra påfund som äter upp huden på fingret när det landar. Återigen ett exempel på arbetad och väl genomtänkt formgivning.
Men det finns detaljer som förtar något av nöjet med den här flippern. Träffar man inte exakt rätt så är kanterna och hörnen något vassa. De kunde gott rundats mer enligt mitt förmenande.
Väl ute låser bladet med en extremt stabil linerlock. Något spel eller glapp i sidled finns helt enkelt inte. Så långt är jag mycket nöjd med låset. Det har heller inte visat några helst tendenser till att släppa även då det provocerats en smula med den typen av vridande rörelser som uppstår när man lossar eggen ur trä vid täljande till exempel. Jag är verkligen inte någon vän av avarten “spinewhacking” men brukar ge kniven några smällar från fel håll för att se om det finns tendenser hos låsarmen att glida. Det gör det inte här.
Ett synnerligen bastant liner-lås. Det här bladet kommer ingenstans i första taget
Däremot bjuder den på resolut motstånd när den skall släppas och resultatet blir snabbt en öm tumme. Stålet är inte avfasat på något vis och ramen har heller inte formats för att underlätta åtkomst vilket gör att det är trångt om härligheten när bladet skall fällas in. Jag skulle gärna se att Kizer valde att mjuka upp formen på låsarmen för att öka anläggningsytan eller förse motstående sida men någon form av fördjupning.
Att bära
Här märks det att Intrepid är storebror till Gemini med betoning på stor. Det här är inte knivens starkaste sida. Den väger in på modiga hundrafyrtiosex gram och mäter nästan tolv centimeter hopfälld vilket känns i fickan särskilt med den kantiga formen.
Ett bra och effektivt clip som hade varit ännu bättre om spetsen vinklats mer inåt
G10 av det här lite grövre slaget sliter en del på byxtyg. Den är inte lika aggressiv som på knivar från Cold Steel eller Ontario men är relativt sträv. Men materialet i kombination med det urstarka clipet kräver sin tribut.
Det gör emellertid att det inte heller finns någon risk att man tappar kniven vilket förstås är mycket positivt. Särskilt på en kniv som är tänkt att tas med i skog och mark. Clipet är tämligen effektivt och någorlunda diskret om än blankt. Annars är min erfarenhet av Kizers clip att de inkonsekventa. Från riktigt bra diton som på Gemini och Splinter till komplett usla som på Bolt och Sliver. Det här hamnar någonstans i mitten av de ytterligheterna.
Clipet är inte flyttbart utan kniven bärs med spets uppåt på höger sida. Det går för all del att ha den på vänster sida också vilket underlättas av flipperfunktionen och kullagren. Då dras kniven “upp och ned” och kniven fälls ut med bladet uppåt innan den vändes i handen. Men det är ett par moment till så vänsterhänta får fumla mer.
Kniven sitter tämligen djupt i fickan men kurvaturen på clipet gör att den inte dyker så långt ned som fästpunkten antyder.
Övrigt
Som vanligt utmanades kniven under “smekmånaden” med diverse material av olika slag som papper, papp, kartong, plast av olika dimensioner, förpackningar, tape, rep, tyg, trä – torrt och färskt och så vidare.
Eftersom jag inte är jägare eller fiskare så får knivar jag testar istället agera köksredskap ett tag. Även knivar som inte är specialiserade för ändamålet får bekänna färg eftersom det är mycket avslöjande hur ett blad tacklar enkla uppgifter som att skära kött, rotsaker och frukt som äpplen.
Vid kökshandräckningen konstaterades att Intrepid som väntat är mycket bra för att hantera kött. Ett skålslipat blad med inte alltför mycket stål bakom eggen bidrar till det. Kniven gled genom högreven som var första testobjekt utan problem. Även uppgifter som att putsa senor och hinnor klaras med bravur. Lång bra buk med god rundning är här helt rätt. Senare under den här perioden har kniven fått stifta bekantskap med ett par kycklingar och karré med ben bland annat.
Ett område där kniven briljerar, enkel kötthantering
Något oväntat fungerade kniven även hyfsat till rotsaker. Morot, palsternacka och lök skars med schvung. Visst, ett litet motstånd i morötterna. De brukar obarmhärtigt avslöja tjocka blad och dåliga geometrier. Lök hanterades klart över förväntan.
Ett annat skäl till att jag låter fällknivar tillfälligt flytta in i köket är att det tillsammans med att tälja är moment som tar längre tid och därmed prövar ergonomin. Hade jag varit jägare hade jag tagit ur och flått något istället.
Handtaget känns sisådär när man använder kniven under längre tid. Den känns kantig framförallt i ryggen när man håller hårt i den. En mer uttalad fasad kant hade underlättat mycket. Men det breda handtaget ger också gott stöd åt handen när man tar i lite hårdare. Så lite ris för långtidskomfort men ros för gott grepp blir det på den punkten.
Obligatoriskt papp- och kartongtest. Geometrin är bra men stålet inte extremt uthålligt. Det tarvar lite underhåll under tiden
När det gäller moment som att förfärdiga tygtrasor av gamla kläder och handdukar, något jag gör frekvent är kniven riktigt bra. Dels behövs en vass spets för att åstadkomma hål och dels får inte bladet ha utstickande delar som tumknoppar/diskar placerade halvvägs ut på bladet eller överdrivna “choils”/ricasso som textilier kan fastna i. Det är en av fördelarna med flippers som jag ser det, att man slipper sådant. Sen finns det nackdelar också men det är en annan fråga.
Rep och tunnare tamp (testobjekt, gammal bogserlina) skär kniven utan problem. Lång egg och bra bett bidrar till det.
Intrepid fick även följa med på diverse skogspromenader
Sammanfattningsvis
Jag gillar produkter som inte går vilse i mellanmjölkens land. Det är lättare att vara recensent då! Kizers Intrepid går att säga saker om. Det är en kniv som bjuder på både ris och ros där det sammantagna intrycket är att det är en mycket gedigen kniv.
Något av intrycken bottnar förstås i att det inte är en “Bladesmith”-kniv vilket konkret innebär några eftergifter för att hålla ned priset. Material och konstruktion är enklare med stål/G10 istället för titan, kullager i stål istället för keramik och ett mindre avancerat stål i bladet. Sen vill jag lämna öppet för diskussion om just materialen ens kan ses som nedgradering då de är mycket väl valda och placerar kniven i ett annat fack än sin dyrare släkting. Det blir en annan typ av kniv. Mer brukskniv och mindre fickjuvel helt enkelt. Sen gör det lägre priset att det diffusa begreppet “prisvärdhet” är synnerligen aktuellt i det här fallet.
Både den blå backspacern som kniven ligger rätt i tiden
Sen känns Ingrepid Vanguard trots allt något mindre arbetad överlag. Det är främst avsaknad av avfasning på låsarmen och de aningen blockiga G10-sidorna jag tänker på. Även detaljer på clipet kunde förbättrats. Jag gillar inte hur spetsarna på Kizers clip i allmänhet pekat utåt. De får gärna vinklas lite mer inåt i framtiden. Som det är nu trycker de mot handflatan och sen riskerar de att fastna i kläder, skrapa upp möbler och bilar med mera. Det gäller dock fler knivar än den här.
Med det sagt skall det sägas att det här genomgående är en mycket välbyggd kniv. Stabil, utan glipor mellan materialen, inget glapp eller spel i bladet och mycket bra centrering. Den ger ett allmänt robust intryck.
Det andra området som kan kritiseras eller snarare diskuteras är om det är en bra fickkniv? Det är för mig ganska uppenbart att lillebror Gemini är mer lämpad för det med sina mer modesta mått, även den finns i Vanguardutförande numera förresten. Sen vill jag påpeka att Bladesmithversionerna med sina mjukare former och slätare titanfinish generellt är bättre för fickan enligt mig.
Att den är något kantig och tyngre i fickan är ett pris som får betalas menar jag då det måste vägas mot användningsområdet. Intrepid är tänkt att vara större än Gemini för den som uppskattar det formatet och som behöver mer bladlängd och bredd. Materialen och den lägre prislappen lockar till hårdare användning helt enkelt.
Twitterversion: en riktigt bra allroundfällkniv, förutom för inbitna kontorsråttor
Intrepid Vanguard är nämligen en riktigt bra allroundfällkniv. Det är främst tre saker som talar för den här kniven.
Det första är balansen. Kniven är nämligen mycket välbalanserad vilket trollar med den faktiska vikten och gör den lätt att arbeta med och snabb i handen. Det är en viktig egenskap särskilt hos en något större fällkniv vilket gör att man mer förmår uppskatta den ökade kapaciteten.
Det andra är det övervägande bra handtaget. En väl utformat urtag för fingret, mycket anläggningsyta mot handen och greppig G10 borgar för riktigt bra fäste under de flesta förhållanden, även med våta händer och skulle jag tro för den som jagar eller fiskar. Det vill säga använder kniven med kladdiga händer. Storleken gör också att det går bra att använda kniven med handskar på även om den då är något svår att fälla ihop.
Det tredje och viktigaste är dock att Intrepid liksom sin lillebror har en mycket bra bladform. Även om den är modifierad för att förstärka utseendet så är den i grund och botten okomplicerad. Det går exempelvis skära nära handtaget vilket ger god kontroll vid detaljarbete vilket för oss in på bladet i stort.
Det är något med den resoluta geometrin som gör att bladet i allmänhet fungerar väl till nästan alla uppgifter. Harpunen gör att det är riktigt bekvämt att vila tummen alternativt pekfingret på ovansidan av bladet för ökad styrsel. Formen på bladet ger även mycket buk och därmed lång egg. Ett allmänt kompetent blad som dessutom är snyggt att se på!
Till vem riktar sig då den här kniven? Vilka skall köpa den och vilka skall titta på en annan modell? Den som söker en liten smidig fickkniv att brukas även publikt eller på kontoret kanske skall fundera en gång till. Till det tycker jag den är för stor även om det förstås går. Det är något jag prövat själv under ett tag nu med viss framgång! Då får jag föreslå att man köper sig en Gemini istället samt kompletterar med en Intrepid för alla andra stunder.
Däremot är det en kniv för alla som söker en robust och ytterst välbyggd fällkniv för allroundbruk. En kniv som fungerar som “EDC”-kniv även om den gör sig bäst på skogspromenaden, vad den nu innebär, på fjället, i båten eller som arbetspartner. Mer bruksknivskaraktär och mindre fickjuvel är det sammanfattande intrycket.
Den första kontakten med Kizers Vanguardserie gav mersmak. Såpass att ännu en kniv, “Bolt”. därefter införskaffats!
Specifikation:
Längd utfälld: 213 mm
Längd hopfälld: 118 mm
Vikt: 146 g (vägd av mig)
Bladlängd: 104 mm
Godstjocklek: 4 mm
Bladstål: VG10, 58-60HRC
Handtag: G10 på stålram
Lås: linerlock
Producerad av: Kizer, tillverkad i Kina
* Böker Albatros och Nano, Spyderco Zulu m fl är exempel på knivar med väldigt dåliga spetsar.
** Exempel på enligt mig sämre utformade urtag/”grooves” återfinns på Kizer Bolt, Benchmade AFCK och Cold Steel Voyager L.
