Jag vill börja med att förtydliga att “snabbpresentation” inte nödvändigtvis innebär att den är kort utan att det rör sig om en “table top review” vilket konkret betyder att kniven inte är testad. Skälet i det här fallet är enkelt och silkesvantarna kommer sig av att det är en lånekniv från Knivshop.se. Allt för att jag skall kunna delge er mina åsikter om den här skapelsen utan att massakrera den. Men det gör förstås att vissa egenskaper som till exempel hållbarhet, uthållighet i bladstål, slitage med mera inte är testat alls.

Mitt första och tillika bestående intryck av Spydercos Nirvana är att det är en mycket intressant kniv. Jag sade tidigt att det blir lätt att skriva om den och med det avsågs att det finns mycket att både tycka och tänka kring. Både rörande själva kniven som sådan och historien bakom den.

Det här är nämligen en kniv som klyver mig. Tack och lov inte bokstavligen utan bildligt. Jag tycker mycket om vissa egenskaper och andra passar mig inte alls. Det är inte ofta jag känner mig så splittrad i en recension men så är det heller ingen vanlig kniv.

Den här halvreligiösa uppenbarelsen har inte bara ett namn som förpliktigar utan även en bakomliggande historik. Nirvana är ett resultat av ett samarbete mellan den kanadensiska knivmakaren Peter Rassenti och Spyderco och är producerad i deras utmärkta fabrik i Taichung, Taiwan. Nirvana var av många en mycket efterlängtad skapelse när den kom. Dels för att den är en Rassentidesign med samma namn för övrigt och samarbetet gör det möjligt för fler att få en sådan i handen och dels för dess tekniska meriter. När det tillkännagavs att den skulle släppas var det den första serieproducerade “integralen” försedd med kullager på marknaden. Nu blev den dessvärre inte det i praktiken eftersom bl a CKF hann komma före med produktion av sin “Tegral” till Spydercos förtret. Strax därefter följde även Rike och Reate Knives från Kina och upprepade bedriften. Förseningar på över ett år bidrog till situationen.

Nirvana är Spydercos första “integral” det vill säga en kniv vars handtag är karvat eller snarare CNC-fräst ur ett stycke material. Tekniken visade sig svår att bemästra och därför drog utvecklingsprocessen ut på tiden. Annars är det en metod som inte alls är ovanlig i andra sammanhang. Många cykeldetaljer av det finare slaget är tillverkade på det viset bara för att nämna något. Men nu har tekniken landat i knivvärlden och anses då ny.

Frågan är då om kniven blev det flaggskepp för Spyderco som var tänkt och lever upp till utmärkelsen den erhöll från Blade Magazine: “Imported Knife of the Year”.

Jag svarar njae…eller kanske både ja och nej! Låt mig förklara min något tvehågsna inställning.

Först kan klargöras att vi talar om en kniv med ett riktpris från Spyderco på 739.95$ (MSRP) när texten skrevs. Priset skiljer förstås något åt beroende av vem och vart du köper den men det är inte en lågpriskniv hur man än ser på saken. Men det följer förstås även höjda krav på många områden som materialval, sammansättning, ytbehandling, detaljer med mera.

Första gången jag såg den här kniven på bild någonstans på Spydercos eget forum så blev jag helt betagen och tänkte “jäklar vad snygg, den vill jag ha!” Nästa tanke var “undrar vad den kommer att kosta?” Jag tycker fortfarande att det är en mycket attraktiv kniv även om jag hade valt att ändra på några detaljer som vässat den lite till på det området i mina ögon, mer om det senare. De övergripande linjerna är synnerligen tilltalande och flyter elegant ihop till en helhet. Till det bidrar att Spydercohålet är inkorporerat i Rassentis originaldesign vilket därmed inte bryter flödet på något vis utan känns som den naturliga del av kniven det faktiskt är.

Väl i hand känns det att det är ett stycke ingenjörskonst vi talar om. Och intrycket är att den är lätt, mycket lätt med tanke på all metall och färgen som bidrar att den ser mer massiv ut än vad den i praktiken är.

Dags att granska Nirvana lite närmare. I handen har jag en kniv som utfälld mäter kring 22 centimeter varav nästan en decimeter är blad. Det är således en fullvuxen kniv. Trots det och metallhandtaget väger den in på nätta 136 gram vilket är mer än godkänt i min bok för den storleken på blad. Och när jag nu nämner blad så kan det fortsättas i den änden på kniven.

Redan här stöter vi på den dubbelhet som genomsyrar mina intryck av den här kniven och gör att jag inte helhjärtat sjunger dess lovsång. Konflikten mellan utseende och teknik samt funktion.

Bladet är nämligen i mitt tycke riktigt riktigt snyggt. Linjerna sitter klockrent och här har man i Taichung lyckats få fram de olika övergångarna mellan flatsida, slipfas och falskegg på ett föredömligt vis och därmed förvaltat arvet från Rassentis original. Flera detaljer andas lyx och flärd och signalerar att tid lagts ned på bladet som rundningen av bladryggen, hur hålet i bladet är format och de närmast perfekta skårorna för fingret som dessutom smalnar av framemot falskeggen. Därutöver är eggen mycket fint utförd, symmetrisk, jämn och vass – allt man kan kräva av en kniv i den här klassen.

Något som inte alls tilltalar mig är emellertid ytbehandlingen. Hur fick man för sig att hela kniven skulle vara totalt musgrå? Det är inte sobert och elegant, det är skittråkigt. Jag önskar personligen att kniven sett ut som i katalogen där handtaget är ljusare men framförallt har kniven kontraster mellan blad och handtag på bilderna. I verkligheten ser den närmast homogen ut.

Bladformen är bekant, särskilt för den som kan sin moderna knivhistoria. Det rör sig om en clippoint som i sitt uttryck andas slank Bowie. Skall jag vara ärlig påminner det om en något kraftigare Benchmade AFCK. Bladet har försetts med en “swedge”, falskegg och en tämligen låg flat sabelslipning. Stålet är det exceptionella CPM S90V från amerikanska Crucible. Ett av de så kallade “superstålen”. Oavsett epitet det ett av de bättre stålen som finns att tillgå sett till helhetsegenskaperna och balansen mellan rosttröghet, egghärdighet, slaghållfasthet etc.

Frågan är varför Spyderco valt att inte utnyttja stålets inneboende kvalitéer fullt ut? Jag har ett par tre invändningar mot hela kniven och det här är den första. Jag menar att geometrin är fel för att bli riktigt bra. Nu vill jag återigen betona att jag inte provat kniven ordentligt. Men det finns några saker som är tydliga även utan test och som gör försämrar Nirvana som skärredskap, som kniv.

Det är främst en kombination av två faktorer som ställer till det. Dels är bladet på modernt vis tjockt, fyra millimeter i det här fallet. Något som förvisso ofta ser bra ut och här dessutom nästan borttrollat visuellt men när det inte kombineras med en hel flatslipning som är fallet med många andra knivar i Spydercos katalog utan med en tämligen låg sabelslipning uppstår problem. Då är det plötsligt mycket stål som skall förvandlas till egg under en kort sträcka vilket förstås ger en rätt trubbig slipfas. I det här fallet hade faktiskt en skålslipning varit att föredra.

Sen har man inte riktigt litat på superstålet utan låtit mycket av det vara kvar bakom eggen. Även det helt i onödan. Månne är man rädd för att det skall flisa sig om det blir tunt. Summa summarum – bladet är snyggt med klassiskt utseende men för grått och inte så bra som det kunnat vara.

För ovanlighets skull när vi talar kniv så är det ändå inte bladet hur sympatiskt det än må vara som är i fokus för uppmärksamheten på Nirvana utan handtaget. Materialet i sig är knappast unikt. Det är titan helt enkelt även om det är bra kvalitetstitan.* Själva huvudnumret i showen är tillverkningstekniken parat med ytbehandlingen. Handtaget är vad som på engelska kallas för en “integral” det vill säga det är fräst ur ett stycke metall. Tekniken bjuder på vissa svårigheter särskilt när det skall kombineras med detaljer som kullager och ett ramlås.

En fråga som dyker upp i sammanhanget även om den inte är specifikt knuten till den aktuella kniven: Varför integraler överhuvudtaget?

Jag kan nämligen inte se en enda praktisk fördel med den lösningen. Eller det är inte riktigt sant. Som jag ser det finns det en teoretisk och en estetisk fördel. Den teoretiska ligger konstruktionens enkelhet vilken bjuder på färre delar. Dock återstår att någon visar på det praktiska i det utöver att det låter bra.

Den andra är knuten till utseende, det är snyggt. Konstruktionen är också ovanlig eftersom det är resurskrävande att framställa. Nackdelarna som uppstår är därmed att det blir dyrt och knivar gjorda på det här viset är också mycket svåra att demontera eller snarare sätta ihop igen för den som känner för att utföra lite underhåll på sin dyrgrip. Därmed återkommer temat för recensionen, dubbelhet. Jag tycker inte att “integraler” per se är dåliga men att det mest handlar om utseende och att det för med sig betydande nackdelar och undrar om det är värt det.

Komfortmässigt är är det ett tunt handtag som mäter runt 12 mm över ryggen. Det kombinerat med den låga vikten och den för att vara Spyderco diskreta profilen göra att kniven sitter mycket bra i fickan. Men där tror jag ändå inte de flesta Nirvana kommer att spendera sin tid. Den gör sig allt för bra på samlarhyllor för det. Den är också lätt att dra och stoppa undan. Ytan på handtaget bjuder på lagom friktion för att hålla kniven på plats ihop med spänsten i clipet. Det senare är något standardbetonat då det är ett av Spydercos vanliga timglasformade clip som dock fått sig en uppgradering genom att även det är gjort i titan. Jag sätter dock en slant på att ytan snabbt kommer bli repig. Det är också en punkt jag tror att samlare kan ha invändningar emot. Troligen hade de föredragit ett skulperat titanclip istället.

Farhågor finns även att att ytan på handtaget med sin sobra gråton ligger i farozonen för “snailtrails”, skrapmärken. För den som gillar “patina” är det inget problem för andra kan det bli det.

Själva ytbehandlingen förtjänar ett extra omnämnande då den är tämligen avancerad även den. Först har man skurit asymmetriska mönster i ramen som polerats och därefter har man blästrat ytan mörkgrå. Resultatet blir en slags spruckna spegelskärv-mönster som man kan tycka olika om men som är ovanlig och iögonfallande.

I marknadsföringstexter kan det stå saker som “The handle is thin, durable, ergonomic and absolutely beautiful”** Det skriver jag inte under fullt och fast på. Tunt, hållbart och vackert – ja men inte helt bekvämt. Här kommer nämligen min andra invändning mot kniven. Den är inte alls så ergonomisk som knivar från Spyderco är generellt. Det här handtaget har hotspots och någon märklighet. Ett par missar helt enkelt.

Vi börjar med att urtaget för fingret är endera felplacerat eller bara märkligt. Om du de facto placerar pekfingret där blir hela kniven felbalanserad och framtung. Det tämligen höga och tjocka bladet i relation till det tunna och lätta handtaget är ingen bra kombination. För att få ett bra grepp eller snarare god balans krävs istället att man smyger fram hela handen på handtaget så att ringfingret hamnar där istället. En fattning som i åtminstone min hand känns lätt krystad. Inte den Spydercoergonomi jag är van vid. Men visst det går, så länge du inte skär i något och arbetar med något. Då är handtaget dessutom något för slankt.

Sen är bakänden på handtaget väldigt tunn, närmast vass på insidan och utgör en rejäl “hotspot”. om man faktiskt greppar handtaget med lite mer eftertryck. Det är direkt dåligt.

Bladet löper på kullager vilket gör själva hanterandet smidigt även om det inte är den mjukaste jag känt och orsaken till det står att återfinna i kraften hos låsarmen som ligger på ordentligt. Men den möjliggör att kniven närmast alltid flyger upp som en flipperkniv när den öppnas. Den rörelsen misstänker jag dessutom kommer att bli allt bättre efter hand med riktig och riklig användning.

Kniven öppnas förstås med ett Spydercohål som här är mycket lättåtkomligt tack vare en fördjupning i handtaget. Den gör även att man kan komma åt låsarmen lättare när låset skall släppas. Hålet fungerar i det här fallet tacknämligt tack vare den väl avvägda placeringen i längsled på bladet.

Låser gör kniven med ett ramlås i titan. Och som det låser! Stabilt, stadigt och tyvärr nästan permanent. Inget glapp eller spel i sikte men det går heller knappt att släppa. Första försöket gick det bra och även andra. Därefter började det kärva. Det ökända “Locksticket” från helvetet, inte en chans att stänga kniven med annat än två händer. Det krävs även stor försiktighet när manövern utförs eftersom man inte vill riskera att skada kniven när man tar i, vilket krävs. Det är inte ok Spyderco. Jag vet att det kan lösas med rikliga mängder grafit och en längre inkörningsperiod. Om det förtäljer diverse historier på nätet. Jag hade sålt kniven innan dess. Men det är jag det. Allt hade kunnat frångås med ett stålinlägg i låsarmsspetsen men det är troligen mycket svårt eller åtminstone dyrt att åstadkomma med den här handtagskonstruktionen.

Analogier mellan den här sortens knivar och motorer brukar göras – de behöver köras in brukar det hävdas. Jag är därför tämligen säker på att det är ett problem av övergående natur.

Spydercos signum har alltid varit mycket ergonomiska knivar som skär bra. Fokus har utgått från de två enkla variablerna och sen har utseendet delvis blivit därefter om man skall överdriva. Det finns både lyckade och mindre lyckade exempel på det i deras digra produktion. Ibland har gjorts och görs utflykter från de grundprinciperna men Nirvana är inte bara en utflykt och utan en tvåveckors semester all included. Det gäller även tidigare “lyxmodeller” som till exempel den Careydesignade Rubicon eller Tighe Stick från Brian Tighe.

Det strävades efter något unikt och därför valde man tekniskt avancerade lösningar på Nirvana varpå min dubbelhet uppstår. Kniven känns för mig mer som en “looker” än en “user”, den avlägsnar sig därmed från det vanliga Spydercospåret eller deras “själ” om det nu finns en sådan. Det i sin tur kan säkert locka ny publik misstänker jag. En kniv i häftiga material och tekniker som ser oerhört bra ut. Sen är som fallet med många samarbeten att de ger möjlighet till fler att få en bit av “customkakan”. Som jämförelse i det här fallet kan nämnas att förlagan kostar runt 1200$.

Främst bland försäljningsargumenten är bredvid att det är en Peter Rassentidesign annars att handtaget är av “integraltyp”.

Nu hör till saken att fler märken kan och kunde framförallt tidigare än Spyderco göra dylika så det är inte unikt på något vis. Dels dök den här typen av konstruktion upp rätt tidigt på customscenen, jag tänker exempelvis på Scott Cooks “Lochsa” och i produktionsleden har inte minst italienska Lionsteel modeller på programmet gjorda på det viset, exempelvis SR1 och TiSpine med avknoppningar. Även flera kinesiska producenter har på senare tid gjort knivar på temat. Men nämnda Lionsteel toppar ändå listan med sin “TiDust” vilket kan ses som en inverterad integral då det är en 3D-printad spindelvävskonstruktion även den i titan. Svårare att tillverka än de flesta om det är det som är målet.

Det unika försäljningsargumentet skulle ha varit kombinationen av integral och kullager men som sades inledningsvis det blev uppenbarligen för komplicerat för Spyderco och kniven blev försenad flera gånger under vägs gång. Men de sällade sig till slut  till den exklusiva skaran av märken som har dem på programmet.

Någon får däremot fortfarande försöka övertyga mig om en enda hållbar fördel med integraler, utöver att man tycker det är “coolt” eller att det ser bra ut. Ur alla andra aspekter finner jag det….hm….något mindre bra. Det blir tydligt här. Kniven är förvisso enkelt konstruerad sett till antalet delar men desto mer komplicerad att underhålla. Sen går Spyderco själva går så långt att de hävdar att handtaget är “/../ exceptionally ergonomic /../”.*** Det är ett uttalande som jag är villig att ta en diskussion om. Men händer ser olika ut och i mina passar den sådär.

Mina huvudsakliga invändningar är således som nämnts tidigare att bladet inte är optimerat utifrån vare sig materialval eller funktion. Vidare är kniven inte vidare välbalanserad på grund av det mycket lätta handtaget och det är i sig inte så ergonomiskt som jag förväntade mig. Det är för tunt och har vassa kanter i undertill. Det är inte dåligt men inte i närheten av några superlativ som “exceptionellt”.

Sen undrar jag vad som gick fel med färgskalan? Grå, grå, grå. Tänk så mycket bättre kniven såg ut i katalogen där handtaget var en nyans ljusare än i verkligheten och bladet hade konstrasterande finish.

Nu kanske det låter som jag är negativt inställd till Nirvana. Det är jag inte men jag är kluven. Den sträcker sig utöver vad Spyderco vanligen gör och är i mitt tycke en betydligt mer nischad kniv än vad jag är van vid från deras sida. Jag ser den främst som en samlarkniv och ett objekt för entusiasten. Kanske även en liten flirt med de som vanligen inte uppskattar Spydercos knivar fullt ut då Nirvana är mycket lik sin förlaga från Peter Rassenti.

Den är nämligen fokuserad kring två saker – utseende och teknisk prestanda manifesterad genom produktionsteknik. Kniven briljerar på båda områden. De övergripande linjerna är eleganta, luftiga och attraktiva och Spyderco har förvaltat arvet från originalet väl. Läs, som i mycket lika. Sen kan jag inte komma ifrån att jag tycker utseendet kunde förbättrats ytterligare med kontraster för att bli optimalt. Ett blad med en tvåtons satin till exempel för att matcha det komplexa mönstret i handtaget.

Även prestanda på papperet är på toppnivå eller vad sägs om material som höggradig titan och ett blad i CPM S90V som förenas med kullager. Ett handtag som är en skuret ur ett stycke och försett med ett avancerat tredimensionellt mönster.

För den som vill komplettera sin Spydercosamling med en av de mest tekniskt avancerade knivar de gjort eller bara vill njuta av en Rassentidesign utan att sälja bilen är det här en utmärkt kniv!