– en het kandidat till årets budget-EDC

Kinesiska Ruike är ett relativt nytt märke på marknaden. Företaget som står bakom det är desto mer väletablerat eftersom det är Fenix Lights som bestämt sig för att expandera sin verksamhet till att även omfatta knivar. De är tidigare kända för ett brett sortiment inom framförallt belysningssektorn med fokus på pann- och ficklampor samt cykelbelysning.

Det här är min första kontakt med dem och deras knivar och den aktuella modellen har beteckningen P128-SF.

Konceptet känns igen vid det här laget och en vän tyckte ironiskt att kniven av det skälet borde döpts till “Deja Vú” istället. Han har inte helt fel i det att konstruktionen är minst sagt bekant och linjerna känns familjära.

Orsaken står att finna i att det är en helmetallkniv med ett distinkt modernt utseende baserat på en flipperöppning som sedvanligt försetts med ramlås, ett handtag med fasade sidor samt ett blad med en trendriktig harpunspets. Kombinationer vi sett förut i olika varianter.

Men upplägget kan hanteras med olika grad av entusiasm och skicklighet och i det här fallet är det väl genomfört med gott “hantverk”. P128 bjuder på utmärkt prestanda och ett samtida formspråk och inte minst görs det till ett lockande pris.

Låt oss bryta ned helheten och som vanligt titta på de olika delarna och se vad Ruike erbjuder för runt 500-lappen.

 

Blad

Det väl tilltagna bladet mäter över nio centimeter i längd och är i grund och botten en droppoint. Sen har den modifierats med vad som ibland benämns harpunspets. Den har i sin tur fått en falskegg för utseendets skull. Vidare är bladet nästan helt flatslipat. En liten platt del finns kvar och det underlättar tillvaron för alla som nyttjar slipsystem med fasta vinklar. Grovleken på det använda godset är 3,5 millimeter.

Själva eggen är med sina 97 millimeter faktiskt längre än bladlängden som uppges till 93 millimeter. Det kommer sig av dels av att handtaget sticker ut en bit på mitten av bladet och dels av att hela eggen utgör en lång gradvis buk. Den avslutas tillsammans med harpunen i en riktigt sympatisk spets, både stark och vass. Helt i min smak.

Fabrikseggen var bra – jämn, symmetrisk och vass nog att raka armhår med endast lätt tryck. På den punkten får Ruike mer än godkänt. Den enda invändningen jag har är den som närmast blivit mitt mantra och det är att stålet kunde varit tunnare bakom eggen. Särskilt på den här kniven men det återkommer jag till.

Finishen är blästrad och kniven finns även i en svart utgåva för den som föredrar det. För min del är det aningen för mycket text på bladet för att vara optimalt men det kan tilläggas att det är smakfullt gjort då storleken är hyfsat diskret. Där återfinns förutom Ruikes logga som är föredömligt liten, siffror på ricasson som skulle kunna vara “födelsemånad”. På motstående sida hittas “namnet” eller snarare modellbeteckningen på kniven samt vad som förefaller vara ett serienummer på bladet. Vad gör det där kan man undra? Det är inte en upplaga begränsad till några hundra exemplar det handlar om utan en rent serieproducerad kniv så det kunde vi varit utan.

I ärlighetens namn hade jag hellre sett att kniven försetts med en satinfinish. Den som är har en tendens att bli en smula repig när kniven används.

På bladet står även aktuell stålsort vilken är det av Sandvik framställda 14C28N vilket jag anser är ett utmärkt budgetstål.

Det är ett av mina favoriter bland “budgetstål”, inte bara av patriotiska skäl utan för att det är rosttrögt, tar en mycket fin egg samt är någorlunda uthålligt. Det har också en tendens att hellre vika sig än att “chippa”/splittras vilket gör det lättare att reparera en skadad egg när så tarvas. Det är inte det mest extrema stålet på marknaden men väl valt för prisklassen.

Efter en stunds arbete med den här kniven kan det snabbt konstateras att det är handtaget och inte bladet som är den begränsande faktorn här. Det gör P128 till en ren EDC-kniv i det större formatet och inte en kniv för tyngre uppgifter enligt mig. Med det avser jag dels arbete i hårdare material som tjockare vävd plast, gummi, mattor och liknande men framför allt trä i olika former. Då märks det att handtagets fördelar återfinns inom andra områden.

Men så länge arbetsuppgifterna kretsar kring material som papper, tjockare papp och att massakrera kartonger är kniven inte bara bra utan utmärkt. Det gäller även att penetrera plast och förpackningar, sprätta upp lådor med mera. Lättare kökstjänst går dugligt tack vare flatslipat blad, en fin kurvatur på eggen och en någorlunda diskret flipper. Men som alla “flippertabs” så sticker den ut och är i vägen vid arbete mot skärbrädor eller andra plana ytor. Det är en av orsakerna till att flippers generellt inte är min favoritmetod när det kommer till att öppna knivar.

 

Handtag

Eftersom jag redan avslöjat att det är en helstålskniv det handlar om så kommer inte handtagsmaterial som en överraskning. Med tanke på knivens storlek hade den kunnat användas som ett bojsänke om det inte varit för att Ruike valt att lägga mycket kraft och arbete på insidan. Sidorna är kraftigt lättade och liknar bitvis en fackverkskonstruktion. Det ger en mycket stark kniv som i sammanhanget är relativt lätt. Den väger in på 159 gram.

Vikten känns i handen det måste medges men oväntat lite och det är tack vare att balanspunkten på P128 återfinns mitt i urtaget för fingret. Det trollar inte bort vikten helt men gör den klart mindre påtaglig.

Konstruktionen är skruvad med en backspacer i G10. Skruvarna är av hona/hane typ och dragna enbart från låssidan. Ett snygg detalj som ger en renare presentationssida. Samma sak har gjorts med pivotskruven som används som dekorelement men ändå kan justeras med en T8. Inga specialverktyg krävs således. Det går med andra ord göra skruvar både dekorativa och praktiska!

Sidorna är lätt välvda genom den breda fasning som gjorts. Det ser snyggt ut och gör att kniven känns mer arbetad samt slankare i fickan. Men en sak gör den inte och det är att motverka den stora invändningen jag har mot det här handtaget. Vilket osökt för oss in på området ergonomi.

Att en kniv skär bra är förstås viktigt men för att kunna göra det bör det gå att hålla i den också. Gärna så länge som uppgiften ifråga tarvar. Överlag känns P128an bra i handen. Den fördjupning som finns för pekfingret är korrekt gjord, handtaget sväller ut på mitten vilket fyller handen väl och sidorna är som sagt välvda. Clipet känns men utgör ingen källa till obehag även om man kramar handtaget till knogarna vitnar. Eftersom handtaget är relativt neutralt fungerar de flesta grepp utom när kniven greppas i nypan. Då är den här precis som alla andra flippers mindre bra. Hammargrepp, sabelgrepp och en fattning med ett finger eller tummen på bladryggen går utmärkt liksom omvända grepp.

Det är emellertid dags att återkomma till brasklappen jag lämnade under rubriken “blad” när jag sade att handtagets styrkor återfinns på andra områden. Fördelarna är främst att kniven är bekväm i fickan, att det är snyggt samt att det fungerar väl vid lättare arbeten. Sen var det den mindre bra biten.

Bara så ni vet, det går inte att tälja eller ta i hårt med den här kniven. Inte utan tjocka handskar i alla fall. Trots att storleken och den kraftiga konstruktionen med sitt stålhandtag, dubbla lås och rejäla blad inbjuder till tuffare tag. Orsaken är att handtaget är på tok för kantigt på ett par ställen.

Fasningen gör att det ser bedrägligt rundat ut men när man tar i biter det dig först i lillfingret som håller emot vridrörelsen som uppstår. Framför allt gnager det dock som en ekorre med rabies i den mjuka huden i tumvecket. All kraft användaren tillför kniven pressar direkt mot de endast lätt rundade nittiogradiga kanterna som återfinns mot främre delen av handtagets ovansida.

Det gör rent ut sagt ont att använda kniven på torrt trä varpå jag efter en stund gav upp. Här har man endera missat den här detaljen eller valt utseende före funktion.

För all del, lösningen ger gott om utrymme för fingret att landa på när man leker med kniven det måste medges. Det finns även gott om plats att placera en tumme på när så behövs samt skänker skarpa och snygga linjer. Men det gör kniven mindre allroundbetonad. Det behöver inte vara något problem bara man är medveten om det. Det är förstås avhängigt användningsområde. Det är för övrigt inte en problematik den här kniven är ensam om.

Det var det jag avsåg när jag tidigare skrev “kunde vara tunnare bakom eggen”. Eftersom P128 på grund av handtaget inte är helt lämpad för riktigt tunga uppgifter kunde bladet gjorts smäckrare för att ytterligare understryka knivens förtjänster.

 

Öppning och lås

P128 öppnas med en flipper. Kniven är relativt kvick och öppnar med ett lätt väsande. Bladet löper på lager och är relativt tungt så när det väl är i rörelse öppnar det säkert och bestämt. Själva flippern är bra men inte perfekt. Den är liten och därmed inte i vägen, vinkeln är bra och den allmänna geometrin ger en lättöppnad kniv. Men en miss finns, den är för hal! Det går att missa flippern helt eller halka av den och det sker från stund till annan. Särskilt om man är kall och våt om händerna vilket händer rätt ofta här i vårt klimat. Min rekommendation till Ruike är därför att förse den med en räffla eller två mot framsidan till. Det skulle förbättra funktionen avsevärt.

En bra detalj är att man tänkt på hur det skall kännas när pekfingret landar på handtagsryggen efter öppningsrörelsen också. Där är det mjukt och välstädat. Inga störande skyttegravar eller taggtråd i form av felplacerade jimpings eller annat otyg.

Som konstaterats i inledningen är det här en kniv som följer mall 1A och därmed är det ett ramlås som står för säkerheten när bladet väl är ute. Ruikes variant är mycket välgjord. Funktionen är utmärkt, den låser alltid och gör det utan tillstymmelse till glapp eller spel. Förutom i god geometri återfinns en del av förklaringen i materialet. Det är lättare att tillverka ramlås i stål än i titan om bara vinklarna är rätt. Man behöver inga låsarmsförstärkningar eller översträckningsskydd vilket förenklar konstruktionen och risken för lockstick och slip minskar även om de inte är uteslutna.

 

 

Utöver det ordinarie låset har flera modeller av Ruikes knivar ett extra lås kallat “Beta Plus”. Det är för övrigt en av de saker som får mig att misstänka att deras knivar görs av Real Steel/SRM då det är deras lösning. Till och med namnet är detsamma. Vad funktionen gör är det i aktiverat läge hindrar låsarmen att röra sig i sidled. Med tanke på det och den övriga konstruktionen gör det kniven mycket stark. Att gå så långt som att kalla det en “fastbladare” gör jag inte men resultatet blir onekligen stabilt. Personligen är jag inte mycket för dylika extralås då jag inte ser behovet av dem överhuvudtaget. Men för dem som föredrar både hängslen och livrem är de ett alternativ antar jag.

Beta plus fungerar i vilket fall som helst klanderfritt och framförallt låter det inte när det är inaktiverat. Jag uppskattar knivar som inte låter som ilskna skallerormar.

 

Att bära

Ruike P128 är faktiskt riktigt bra i fickan givet sin storlek. Vikten som uppenbarligen finns där fördelas jämnt om man kan säga så och clipets utformning gör att den återfinns rätt djupt ned i fickan istället för att balansera på kanten som en del knivar tenderar att göra. Det gör även att risken för att tappa kniven minskar.

Clipet är i stål och utseendet är tämligen neutralt och matchar resten av kniven. Egentligen har det för lite spänst då det är rejält styvt. Men funktionen blir ändå god dels på grund av läppen som lätt går att föra över textilkanter men framför allt eftersom stålet i handtaget är helt slätt vilket förstås minskar friktionen. Kanten som uppstår där låsarmen tunnats ut är rundat vilket gör att den inte fastnar i tyget när kniven dras något som annars inte är helt ovanligt.

En annan god sak är att den mjuka ryggen och den lilla flippern inte attackerar handen om du stoppar ned den i fickan för att nå dina husnycklar som huserar längst ned i höger framficka. Kniven tar inte heller onödigt stor plats i fickan då den med sina 12 mm över ryggen och fasade kanter är tämligen tunn. Profilen är inte heller för hög men det är trots allt en rätt stor kniv så helt anonym blir den trots det inte.

 

Sammanfattningsvis

Man kan ha lite olika uppfattningar om blotta mängden “framelock flippers” på marknaden för tillfället. Det bör dock betonas att konceptet kan genomföras mer eller mindre väl och Ruike P128 är ett exempel på när det gjorts riktigt bra och det till ett synnerligen konkurrenskraftigt pris. Jag vill därför gå så långt att jag utnämner den här kniven till en av kandidaterna till årets budgetkniv i sin klass allt sammantaget.

Men det finns dock en invändning eller snarare ett förbehåll kopplat till den kandidaturen och det rör tänkt användningsområde. Det här är en modern flipperkniv gjord för lättare EDC-bruk trots sin robusta kroppshydda. Håller man sig inom de ramarna är kniven helt klart något att beakta. Men köp den inte som grovarbetarredskap.

Vad du får för din investerade peng är en mycket välbyggt kniv med ett bra bladstål, stabilt lås och ett välfungerande clip. Därutöver bjuds på en smakfull design med flera moderna attribut. Vad man tycker om utseende är förstås subjektivt men kniven bjuder på konsekvens och snyggt formspråk.

Lägg därtill intressanta detaljer av olika slag. Allt från ett djärvt blad vars linjer delvis går igen i handtaget, via omfattande arbete för att minska vikten på kniven till kullager, dekorativa skruvar och extralåsfunktion.

En utmärkt introduktion för ett nytt märke får jag ändå säga. Jag uppskattar den här kniven för vad den är men inte helt utan förbehåll. Det finns några förbättringar jag skulle vilja föreslå. En är att våga slipa bladet tunnare. Det håller för det, jag lovar även om det säkert finns någon Youtubare därute som skulle lyckas knäcka det. Det finns det alltid nämligen. Vi andra skulle dock få bättre knivar på köpet samt några videos att göra narr av. Det tipset riktar jag å andra sidan till hela industrin inte bara till Ruike.

Mer specifikt för den här kniven vädjar jag till upphovsmannen – snälla, runda av handtaget mer på nästa modell. Det får inte göra ont i handen när man använder en kniv. Särskilt inte en som är så här stor och stadig och därför lockar till tyngre arbeten. När ni ändå håller på, förse flippern med ett par tvärstreck för ökat grepp också. Sen skulle kniven vara rustad för det mesta som kan komma i dess väg.

Men som en modern EDC-kniv i det större formatet kan jag ändå varmt rekommendera den här kniven. Särskilt om priset tillförs ekvationen. Det är klart att det går att göra kniven lättare genom att använda titan i handtaget till exempel men då ökar även prislappen i motsvarande grad. Här har man gjort ett flertal balanserade val och resultatet är en riktigt bra fickkniv.

Det OM du gillar stilen vill säga. För visst har vi sett den förut? Kniven har alla ingredienser som kan förväntas inklusive flipper, lager och harpunspets. Jag kan möjligen tycka att det finns en framelockflipper för mycket här i världen men majoriteten av den knivköpande befolkningen håller inte med mig på den punkten och Ruike P128 är bra!

Kniven bjuder som sagt på ett konsekvent formspråk med harmoniska linjer. En snygg kniv helt enkelt, testa den!

 

Här återfinns tillverkarens produktsida.

Specifikation:

Längd utfälld: 217 mm
Längd hopfälld: 124 mm
Vikt: 159 g
Bladlängd: 93 mm
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: Sandvik 14C28N, 58-60 HRC
Handtag: Rostfritt stål, 3Cr14N
Lås: Ramlås förstärkt med ett extralås, “Beta Plus”

Producerad av: Ruike, tillverkad i Kina

 

/ John

#knivshop #knivshop.se

Ibland känner man redan när man greppar en kniv för första gången att det känns rätt. Real Steels S571 Pro ger det intrycket. Ett glatt leende av förvåning spred sig över mitt anlete när jag packade upp försändelsen från Knivshop. Anledningarna till det är vad jag ämnar tala om i den här texten.

Real Steel S571Pro

 

Jag visste faktiskt inte att den här kniven skulle anlända och jag hade därför inga särskilda förväntningar på den. Annars har jag förstås tagit del av bilder och information kring både den här specialutgåvan och grundversionen E571 tidigare då de funnits ett tag på marknaden. Jag måste erkänna att jag inte varit särskilt intresserad på tidigare. Linjerna gillade jag förvisso från början. Enkla utan överdrifter och kniven såg kompetent ut redan på papper. Men sen var den, hur skall vi säga, lite grå. Ni som känner till mig är också bekanta med mina haranger om “sillar”. Att man bytte material i handtaget från stål till titan räckte inte helt för att intresset skulle vakna. Kniven är och förblir en metallfärgad kniv med titanskaft, ramlås, bra stål som löper på kullager och en flipper ovanpå det.

En relativt stor kniv som bjudet på låg vikt och utmärkt balans vilket får den att kännas smidig

 

Med sina “Pro” utgåvor av utvalda modeller har RSK, Real Steel Knives tagit ett par steg längre än tidigare. Den här lyxutgåvan av E571 var kniven som banade väg för en breddning av modellprogrammet från budgetorienterade men välgjorda knivar till att även omfatta mer påkostade diton. Den följdes av titanversioner av Griffin och Megalodon och nu sist lanseras även high-end versioner av G3 Puuko. Fast när jag tänker efter sonderade de terrängen redan tidigare med den nu nedlagda modellen “Stinger”. Den kom och gick emellertid i katalogen.

Förutom materialvalen har även måtten fått sig en duvning på S571 Pro. Om jag läser siffrorna rätt så här den här versionen lite större än originalet. Godset i bladet är något grövre och bladet en centimeter längre och totalt skiljer det två och en halv centimeter på längden. En större och maffigare kniv helt enkelt.

 

Blad

Vilket sympatiskt blad var mitt första och för övrigt bestående intryck när jag skickat fram det med ett pekfingertryck. Det handlar både om form och materialval, slipning och vad man gjort eller snarare inte gjort med utseendet. För att vara så till synes enkelt finns mycket att betrakta.

Formen är en droppoint som fått lite egenart genom att buken börjar ovanligt tidigt och att ryggen dyker först mot slutet. Det resulterar i en mycket vass spets som trots det inte är överdrivet tunn. Det skänker även ett modernt tilltal som är rätt i tiden rent utseendemässigt.

Ett blad i Elmax-stål med svepande linjer och flatslipat ned till en riktigt bra egg

 

Vad gäller utseende har man dessutom på Pro-modellerna av både “Megalodon” och den här struntat i sin relativt stora logotyp och låtit bladet vara uppfriskande rent och anonymt. Diskret återgivet på låssidans bladtang återfinns stålsort och den här knivens unika numrering. Det är allt i märkningsväg på bladet vilket är ett mycket smakfullt förfarande i mitt tycke.

Istället låter man den diagonala och enligt utsago handgjorda slipningen och satinfinishen på bladet tala för sig. Den följer för övrigt vinkeln på ricasson på ett harmoniskt vis.

Hela den här knivens uttryck handlar för övrigt om att det månats om dylika detaljer. En annan sådan är att bladryggen är något rundad. Den har även fått sig en släng av “jimpings” vilket man i och för sig kunde låtit bli då de ändå mest är kosmetiska. Men visst, de stör ingen och de kan möjligen användas till att indexera kniven i handen.

Utöver logotypen i handtaget är det här den enda märkningen på kniven. Ståltyp samt serienummer

 

Bladstålet är utmärkta Elmax från Uddeholm och av det får man mycket. Det vill säga ett tämligen substantiellt blad som mäter 9,5 centimeter på längden, 3 cm på höjden och som är 3,5 mm tjockt. Dimensionen på godset är väl vald och bladet helt flatslipat. Den sortens slipning på ett brett blad utgör en god grund för en kniv som ska skära bra. S571 Pro anlände också vass över genomsnittet och eggen är såväl jämn som symmetriskt utförd. Något som jag förvisso förväntar mig när knivar lämnat budgetstadiet. Det är inte givet nota bene. Marknaden är full av knivar från diverse märken där tillverkarna inte lyckats med en sådan fundamental sak. Man kan förvisso slipa om knivar men att behöva göra det med en ny kniv sänker helhetsintrycket rejält.

Nu råkar just den här kniven vara ett låneexemplar så till skillnad från mina egna knivar kommer jag inte att bruka den särskilt mycket. Så exakt hur den skär i alla material kan jag inte uttala mig om den här gången. Detsamma gäller hur stålet i den här tappningen uppträder över tid och hur det känns att underhålla. Jag har sedan tidigare goda erfarenheter av hur Real Steel hanterar andra ståkvaliteter och är så långt nöjd.

Vad jag däremot kan säga att den här kniven är synnerligen väl balanserad. Förutom den faktiska vikten i gram räknat gör det att kniven känns ännu lättare än vad den är.

 

Handtag

Grundkonstruktionen som sådan bjuder inte på några direkta överraskningar. Eller jo, ett par små faktiskt men de återkommer jag till.

Handtaget är gjort av två stabila bitar titan som är sammanfogade med två skruvar utöver pivotskruven. Därtill återfinns en dold bult akteröver att fästa fånglina runt så önskas. Ett smart sätt att lösa den detaljen som gör att man slipper borra hål i handtaget. Det ger ett renare utseende och är särskilt uppskattat av dem som likt mig sällan använder fånglinor. Idag används de mest som dekoration, vilket för all del är ett användningsområde även det. Sen finns det situationer när själva funktionen är eftersträvansvärd. Att höra ett plums när man är ute och rycker strömming bara för att se sin favoritkniv singla ned genom vattnet som en överprissatt spinnare är inte en syn som är uppbygglig för knivälskares karaktär.

Distanserna som utgör fästpunkterna är skruvade från två håll vilket är att föredra framför att ha dem dragna rakt in i titanet. Mer styrka och mindre risk för att strippa gängor uppnår man med det. Extra viktigt är det om man har till vana att demontera sin kniv för rengöring. Eftersom det här är en kniv med lager i så kan det behövas något mer frekvent och då känns det inte opåkallat.

Modernt så det förslår: titan i de skruvade sidorna, öppen rygg med distanser, fasade kanter, försänkning kring “landningsområdet” för fingret, skulpterat clip och någon enstaka färgklick

 

Skruvas kniven isär finner man ytterligare en orsak till att kniven är ovanligt lätt för sin storlek. Titansidorna är kraftigt lättade på insidan med stora fickor vilket förstås minskar materialmängden och därmed vikten.

Apropå material vill jag tillägga att det är angivet som “TC4”-titan och jag har hört de som omnämner det som en enklare kvalitet. Det låter jag vara osagt men konstaterar att beteckningarna varierar beroende vilket land materialen kommer ifrån. Detsamma gäller stålsorter. Man skall inte stirra sig blind på ursprungsland utan se mer till komposition och kanske ännu mer hur det därefter bearbetats.

Färgen är blästrad titangrå och det går inte att komma ifrån att det är, hm ska vi säga vanligt förekommande på den här typen av kniv. Gillar man det är allt väl annars kan det upplevas aningen tråkigt. Jag kan tänka mig att ytan kan få viss patina/repor med tiden. Vad man tycker om det är olika men går det på en Sebenza så går det här. Med det menar jag att det tillhör materialet och hur det slits över tid. Sedan är ytan en ren canvas för dem som gillar att på egen hand laborera med anodisering.

I grund och botten ett mycket klassiskt knivhandtag. Tänk samma form i andra material och liknelsen blir tydligare

 

Ur ergonomisk synvinkel är handtaget en hit. Förvisso är det lite knutet till hur ens händer är formade och något avhängigt av vad kniven skall brukas till. Men här är det linjerna som avslöjar att det handlar om gott hantverk. Traditionalisten kan föreställa sig samma form men i andra material som trä, horn och ben om det ökar förståelsen kring vad jag menar. Inga konstigheter som talar om för dig exakt hur du måste hålla för att det skall fungera. Istället kan du byta grepp och fattningar som det faller sig. Det gäller även de med större händer. I det här fallet fungerar alla grepp jag kan komma på utom de när man håller kniven i nypan. Där briljerar sällan flipperknivar och inte heller den här.

De vanligaste fattningarna fungerar extra väl eftersom knivens storlek gör att handtaget fyller handen på ett tillfredsställande vis.

En sak som ytterligare bidrar till den goda handkomforten är att flippern som agerar fingerskydd tillsammans med handtagets form bildar den där mjuka svepande bågen jag ibland talar om i mina texter. Den där som inte skall brytas för att inte flippern skall bli obehaglig mot pekfingret när kniven brukas. Här är det riktigt bra utfört.

Sen skär inte clipet in i handen utan försvinner på ett förtjänstfullt vis vid användande. Man har även valt att fasa handtaget kraftigare desto närmare bladet man kommer. Det är alltså något mer rundat precis där det känsliga tumvecket hamnar när man tar i lite. Det tyder på viss omsorg vid formgivningen.

Små saker som tillsammans i slutändan höjer helhetsintrycket avsevärt och därmed bidrar till det jag kallade “knivens uttryck”.

 

Öppning och lås

Att öppna den här kniven är så där härligt snärtigt som det kan vara på en bra flipperkniv. S571 Pro är inte den snabbaste jag hanterat men bra, riktigt bra. Ett par saker är värda att lyfta fram. Det första är en känsla av säkerhet. Den härrör bland annat från att motståndet inte är så hårt att man behöver pressa stenhårt innan bladet släpper men det är också det som hindrar den från att vara blixtsnabb. Det och det stora bladet. Det är en viss massa som skall accelereras.

Men jag uppskattar den avvägningen för i det här fallet medför det att kniven upplevs som närmast omöjlig att misslyckas med. Det andra som bidrar till det är att att flippern inte kräver någon tanke alls. Den kan attackeras ur vilken vinkel som helst hållandes kniven hur som helst. Bladet far ut ändå. Jag är ingen anhängare av knivar som kräver exakta handgrepp och att man måste “förladda” fingret genom att spänna det för att slutresultatet skall bli bra. Den sortens motorisk fingergymnastik hör inte hemma på en kniv. Särskilt inte om hela systemet syftar till att få fram bladet snabbt. Försök med det om ni är kalla och valhänta eller stressade av en eller annan anledning. Det först som ryker i de situationerna är de finmotoriska färdigheterna.

En effektiv och bra liten flipper. Den är försedd med mjukt rundade sidor som synes men friktionen kunde bättrats på

 

Själva flippern är rätt liten och dugligt rundad. Men den kunde fått en räffla eller två mot toppen till för att säkerställa aningen bättre fäste. I alla fall om man är våt om händerna noterade jag vid test. Då förloras lite av den säkerheten jag talade om ovan och det går faktiskt missa den trots allt.

Känslan i kniven när bladet far ut och framförallt på väg in igen är jämn och mjuk. Bladet faller inte fritt utan har den där lätt hydraliska känslan jag föredrar. Fingergiljotiner ger jag i allmänhet inte mycket för. Som sagt det finns situationer som kanske inte är optimala och då behöver inte det riskmoment adderas till handhavandet av knivar.

Bladet löper i det här fallet på något så avancerat som nållager vilket ger större kontaktyta än traditionella kullager och borde därmed åtminstone teoretiskt ge mer stöd åt bladet. Något som kanske är värt att beakta ur slitagesynpunkt över tid. När knivar är nya torde det inte vara någon skillnad.

Ett av de bättre ramlåsen

 

Låset är konstruerat som det skall och fungerar helt utan negativa anmärkningar. Glapp, spel, stick, slip och allt vad det heter lyser med sin frånvaro. Konstruktionen är ett standardiserat ramlås med utbytbart stålinlägg i låsarmen. På plussidan utom själva låsfunktionen hittas att låsarmen är lätt att komma åt och och lika lätt att släppa. Armen är något högre än presentationssidan och har fått sig en liten fördjupning för tummen att ta spjärn emot för att åstadkomma detta.

“Beta Plus Lock” kallas det här extralåset som förhindrar låsarmen att röra sig när det är aktiverat

 

Det som är speciellt är att Real Steel valt att förse den här kniven med vad de kallar “Beta Plus Lock”, en funktion jag personligen kan vara utan. Det är en av de där extralåsen som förhindrar låsarmen att röra sig. Som sådant fungerar det väl men jag förstår verkligen inte finessen med dem ens på idéstadiet. Vad som inte fungerar lika väl är att själva skivan som utgör knappen för extralåset kan spinna. Ett litet smolk i glädjebägaren.

 

Att bära

Det går inte att komma ifrån att det här är en relativt stor kniv vilket till viss del avspeglas i hur den känns i fickan. Längden märks men det är framförallt bredden som är påtaglig. Tunn är den däremot med sina 12 millimeter över ryggen så på den ledden är S571 Pro diskret. Det i kombination med den låga vikten på under ett och halvt hekto gör att den inte är oäven trots allt. I sin storleksklass får den mer än godkänt. Det är trots allt skillnad på en liten fickkniv och en fullvuxen fällkniv med ett blad som närmar sig decimetern. Något får man betala för egglängden.

S571 på plats i ett par byxor. Tämligen diskret trots sin storlek

 

Clipet förtjänar ett extra omnämnande då det är ett skulpterat clip som fungerar utmärkt. Utan att ha studerat det vetenskapligt tycker jag mig märka att allt fler clip av den typen från flertalet tillverkare blivit bättre. Tidigare var majoriteten hopplösa då de såg bra ut men i allmänhet var skräp att använda. För styva, för små ramper och alldeles för ont om utrymme under dem var vanliga problem.

Det här är tämligen tunt och fjädrar därmed tillräckligt för att kunnas föras över kanten på textilier som exempelvis en jeansficka. Det låter även kniven glida tämligen långt ned i fickan vilket jag uppskattar. På den punkten är inte alla överens med mig vet jag. Det är en ren smaksak.

Clipet är en angenäm bekantskap i synnerhet som det är ett skulpterat dito det handlar om

 

Men en av de bästa sakerna med clipets utformning är att spetsen INTE pekar utåt. Det blir därmed bekvämare att ha i handen vid brukande som tidigare nämnts och det skrapar inte upp omgivningen när den vilar i sin tyghamn.

Själva flippern är tämligen liten och diskret så den stör inte mer än nödvändigt. Helt anonym i fickan kan en flipperkniv inte bli därvidlag men här irriterar inte den detaljen. Återigen ett område som bidrar till ett gott helhetsintryck.

 

Sammanfattningsvis

Det första intrycket av Real Steel S571 Pro består och det är att den känns lätt och välbyggd samt att de övergripande linjerna är eleganta med ett snyggt blad. Att vikten överraskar beror på att det här är en kniv som är relativt massiv sett till det yttre men väger in på låga 140 gram. Mycket av det beror på kombinationen flatslipat blad och invändigt lättade titansidor. Därutöver är den välbalanserad och helt neutral i sin viktfördelning vilket ytterligare bidrar.

Det andra intrycket dröjer sig kvar även det och det är att kniven känns mekaniskt sund och att bladform och slipning borgar för en kompetent kniv. Även materialval och dimensioner känns lämpliga med avseende på knivtyp. TC4 titan i handtaget och Elmax i bladet som löper på nållager och ett välkonstruerat ramlås enligt modern standard.

Med den här kniven visar Real Steel att de står sig väl i konkurrensen

 

Kniven utstrålar en solid känsla av kvalitet med något litet undantag. Jag är ingen större vän av hur disken till det extra låset sitter löst och kan rotera. Det var inte heller något som omedelbart gick att åtgärda.

Med modeller som den här och de andra premiumutgåvorna visar Real Steel att de vill vara med och slåss om den marknad som nu befolkas av märken som Reate, Rike, Stedemon och WE-Knives men kanske framförallt av Kizer när det gäller volym. Märken som jag ibland kallar för de nya kinesiska drakarna. De som fått alla att inse att tiden då de enbart ägnade sig åt plagiering och piratkopiering i Kina är över.

Kvaliteten finns där men kanske inte namnet, än kanske skall tilläggas. Liang Gang som upphovsmannen heter har lyckats med en ren och tilltalande helhet kryddad flera välgjorda detaljer som höjer den här kniven över mängden. Allt väl producerat av Real Steel.

Exempel på utseendemässiga sådana är hur man valt att inte borra hål i handtaget för fånglina utan valt en dold lösning. En annan är det nästan helt sterila bladet och diskreta loggan på handtaget. Även satinfinishen som matchar vinkeln på ricasson skänker harmoni. Sen bjuder kniven på mekaniska finesser som ovanligt fina lager och ett extra lås för den som traktar efter det.

Apropå utseende måste jag säga att den är rätt anonym och antingen tilltalas man av det eller inte. Juryn är under överläggning gällande det som man säger på engelska. För den som gillar den rena “titanknivslooken” är det här en het kandidat som jag varmt rekommenderar.

Känner man för att skaffa sig en S571 Pro så får man bestämma sig kvickt då det här är en begränsad upplaga, just den här råkar vara nummer 546 av 599. Sen blir det inga fler om man får tro RSK.

 

Specifikation:

Längd utfälld: 216 mm
Längd hopfälld: 121 mm
Vikt: 143 g (vägd av mig), 145 enligt specifikation
Bladlängd: 95 mm
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: Elmax
Handtag: Titan, TC4
Lås: Ramlås med stålförstärkning samt “Beta Plus Lock”

Producerad av: Real Steel Knives, tillverkad i Kina

/ John