Det var inte igår eller ens i förrgår förresten! Vad då? Som jag tittade en gång till på knivar från CRKT eller Columbia River Knives and Tools som hela namnet lyder. Anledningen är både enkel och komplicerad på samma gång. De har gjort sig kända för att vara märket som ofta har intressanta knivmodeller framtagna i samarbete med både kända och mindre kända knivdesigners. De har även experimenterat med en del intressanta lås och öppningsmekanismer under åren. Så långt har jag inga invändningar, snarare tvärtom!

Men så var det själva genomförandet. På den fronten har resultatet inte alltid varit lika framstående dessvärre. Något jag har personlig erfarenhet av. Ibland är det bra, ibland mindre bra. Det handlar både om tillverkningskvalitet men framför allt om de använda materialen. Alltför många på pappret relativt fina modeller har stupat på tjocka stålhandtag med därtill hörande höga vikt och usla balans, alltför enkla plastbussningar och framförallt simpelt bladstål. I princip har de gjort varenda kniv de sista åren i 8Cr13MoV. Missförstå mig rätt nu, det stålet är inte så dåligt som en del entusiaster vill göra gällande. Men det här heller inget som skall hittas på knivar som kostar bortåt tusenlappen. 

CRKT Jake designad av Ken Onion är en av nyheterna för 2023

För problemet är att tiden sprungit ifrån de märken som inte följer med strömmen när det kommer till de här bitarna. Anledningen stavas “Civivi/Sencut, QSP, Bestechman, SRM” m fl. De har visat att det inte finns någon anledning att försöka ta genvägar ens i de lägre prisklasserna utan att det mer handlar om att göra rätt val och du kan fortfarande åstadkomma en kvalitetsprodukt. Ursäkten att de är kinesiska märken och CRKT inte är det håller inte då de också är tillverkade där. Detsamma kan för övrigt sägas om ett flertal andra amerikanska märken också.  

Men nu till det positiva! CRKT har nämligen gjort det som så många knivintresserade velat se i många år. De har börjat byta ut en del av materialen. Inte i någon våldsamt snabb takt men ändå. Det innebär att det nu hittas D2 i några blad. Ett stål som förvisso inte är särskilt exklusivt men ändå ett för det mesta dugligt sådant. I några andra har man börjat stoppa i Sandvikstål. Inte det mer moderna 14C28N utan man nöjer sig med det äldre och troligen billigare 12C28. Men återigen, ett fall framåt. 

Av det skälet och det faktum att det kommit några, enligt mig, intressanta nyheter för i år kommer jag att i relativt rask takt presentera några olika modeller. Tre närmare bestämt och en av dem är förstås kniven ovan kallad “Jake“, designad av mästaren Ken Onion. 

Recensioner följer så snart de är tillräckligt använda. 

/ John

Dags för presentation av ytterligare en ny kökskniv och därtill en tämligen unik sådan. Nej, den är inte speciellt inriktad mot fisk eller kött, inte grönsaker eller frukt. I det här fallet är det istället en kniv som är uttalat gjord för att riktas mot “Outdoor cooking” eller utomhusmatlagning i alla dess former. Vare sig det sker vid grillen, ute i skogen eller på en camping. Serien kallas “Kuro” och den här kniven har fått namnet Mori och kommer från Satake.

Här käns det dock som det är på plats med en förklaring. “Satake” ger nämligen rätt många träffar om du söker på namnet. Särskilt som Google numera förstört alla sökningar med drösvis med annonser och butiker på förstasidan. I det här fallet massor av sidor som säljer köksutrustning. En av träffarna som dyker upp är Satake Cutlery med hemvist i Seki, Japan. Den här kniven är dock inte från dem!

Kniven levereras i en elegant trälåda

Eftersom kniven riktar sig mot utomhusbruk så kommer den med fodral

Det som är aktuellt är istället svenska Vikingsuns eget husmärke som också heter Satake. De talar på sin hemsida om att designavdelningen återfinns i Stockholm. Men influenserna är uppenbarligen japanska, något de också uppger. Det är emellertid här det för mig blir lite oklart varifrån den här kniven faktiskt kommer. Låt mig förklara.

Jag har nämligen en något äldre kniv från det här märket, en Santoku ur deras “No Vac”-serie med trähandtag. Den är stämplad “High Carbon Stainless Steel” och “Japan”. Då får man anta att den är tillverkad där. Länge trodde jag faktiskt att kniven var (helt) japansk.

Den här nya kniven är emellertid inte stämplad med någonting förutom namnet men på en medföljande lapp står att läsa att stålet är “Chrome, kolstål och VG 10 stål” (Sic!). Det för oneklingen tankarna till just den uppåtgående solens land. Jag återkommer till varför. För att göra en entusiast förvirrad står vidare att kniven har “skaftände och bolster av 18/8 stål”. Kniven ser emellertid ut att vara helsmidd och den inte bara uppges vara det utan dessutom gjord för hand om man får tro säljtexterna.

För att sedan totalt blanda bort korten står att läsa på hemsidan att materialet i kniven är 5Cr15MoV-stål, (felskrivet som 5CR15MOV) samt “också benämnt 1.4116-stål” .

Nu har man således nämnt inte mindre än 6 olika beteckningar på stål! Dessutom stål från olika länder och med olika egenskaper. Låt mig försöka bena ut det något.

Den medföljande informationen gör en kniventusiast som mig konfunderad

“Chrome” kan möjligen ha missförståtts av den som skrev texten och syfta till att det ingår i 5Cr15-stålet. Det stålet nämns dock inte på lappen och det är verklingen INTE ett kolstål vilket nämns i samma mening. Tvärtom är det ett stål som är extremt rosttrögt men inte håller skärpan särskilt väl eftersom det inte går härda till några högre höjder. Som de flesta läsare vet är kolstål allt annat än rostfritt men går att få mycket hårt om man så önskar. Nu kanske de första oklarheterna börjar lösa sig.

Nästa omnämnande av stål är dock knepigare att tolka men det var det som ledde tankarna till Japan. G:et i VG 10 står för “Gold” för övrigt. Det syftar till egenskaperna att vara både hårt som kolstål men ändå rostfritt. Egenskaper värda just guld när stålet uppfanns för ca sextio år sedan av det japanska företaget Takefu Special Steel. Det är ett rostfritt stål med något högre kolhalt än många andra och därtill inslag av vanadium vilket V:et står för.

Så, materialet skulle kunna vara VG10* vilket kan räknas som ett “high carbon“-stål då det har närmare 1% kol vilket är över minimikravet för att räknas dit bland rostfria stål. Det skall dock inte förväxlas med kolstål eller “carbon steel“.

Men i så fall kan inte bolster och ändknapp vara av 18/8-stål. Då måste kniven i så fall ha ett laminerat blad eftersom kniven sägs vara helsmidd. Men det står det inget om. Ståltypen som tillhör den mest använda gruppen av alla rostfria stål, sk austenitiskt stål. I köksvärlden hittas de vanligen i grytor kan väl tilläggas. Det är ett stål med mycket mycket låg kolhalt, under 0,05%. Med andra ord raka motsatsen till ett “high carbon“.

Framförallt finns mycket få likheter mellan VG10 och 5Cr15MoV som är ett kinesiskt stål! Förutom att det kommer från ett annat land skulle japanska företag ALDRIG befatta sig med material från Kina av flera olika skäl. De flesta har med stolthet att göra.

Sen förstår jag inte varför man säger att det också är benämnt 1.4116. Det är det inte alls! Även om båda är stål med ungefär samma kolhalt, 0,45-0,55% och liknande kemisk komposition så är de inte identiska och 1.4116 tillverkas av bland andra Krupp och är således ett tyskt stål. Det benämns däremot ibland X50CrMoV (DIN-standard) när det hittas i knivar från t ex Victorinox. Det används även av många kända tyska kockknivsmärken som Zwilling och Wüsthof. Där föredrar man generellt lite mjukare stål än vad man gör i Japan.

Satake Kuri Mori

Hos Satake Kuro Mori hittas dock en likhet med de schweiziska och tyska knivarna då man på hemsidan uppger att hårdheten är så låg som 54-56 HRC. Det är riktigt mjukt oavsett vilket material den är gjord av. Om man nu inte skall tro den medföljande lappen då som istället anger hårdheten till 58HRC. Det skulle i så fall vara på gränsen till vad man kan åstadkomma med de enklare stålen som nämnts. Även det en smula förvirrande.

Det bör även påpekas att det inte är några exklusiva stål utan är enkla och därmed tämligen billiga material som främst används av tre skäl. För tillverkarna ligger de lågt i pris och är lätta att bearbeta vilket spar tid och därmed pengar. För användaren är de förbaskat rosttröga. Ett ok stål för hemmakocken men inget för finare knivar för att vara ärlig. Så de är inget att skryta med av den orsaken.

Nu kan jag förlåta Satake för det om det är valt utifrån knivens tänkta användningsområde, utomhus under varierande förhållande där den kanske utsätts för mycket fukt. Därtill kan det tänkas att man inte är helt rädd om den som man är med en japansk sashimi-kniv och att den kanske kommer att stöta på ben när man t ex klyver en kyckling. 5Cr-stål torde pga sina egenskaper har mindre tendens till att flisa sig jämfört med hårdare stål. Men allt det återstår att se. Jag förutspår emellertid mycket slipande. Det i sin tur borde vara lätt.

Kuro Mori levereras i en exklusiv trälåda med sotat utseende och en saia eller snarare ett läderfodral som kan bäras i bältet. Det är gjort i konstläder men med duglig finish.

Kniven i sig känns en smula märklig då den ser ut som en hybrid mellan en kinesisk kockkniv, en köttyxa och en japansk Santoku. Ett uttryck som förstärks av det förlängda handtaget. Möjligen skulle man kunna kalla den för en “Western Deba” eftersom den tillika är tung. Med den här höjden på bladet väger kniven in på kring 318 gram vilket är mycket för en kökskniv med ett 195 mm långt blad. Nu uppger man förvisso på hemsidan att vikten skulle vara hela 376 g och med saia 484 g. Det stämmer tack och lov inte.

Jag ämnar återkomma till den här kniven med nya uppgifter kring vilket material kniven faktisk är gjord av, hur den är tillverkad och vart. Min gissning lutar åt det kinesiska “bokstavsstålet”, att den är maskintillverkad och att upphovslandet troligen är Kina för just den här modellen. Förhoppningvis kan det redas ut efter kontakt med Vikingsun. De har nämligen en lång rad olika stål i sin repertoar och de andra är japanska.

Sedan blir det förstås en recension! Att inledningen blev lite strulig betyder inte att kniven behöver vara dålig! Den känns välgjord och jag ser fram emot att bruka den!

/ John

* Möjligen kan missförståndet bero på att de andra knivarna i Kuro-serien är knivar som verkar ha ett Tsuchime-hamrat blad med mönstervällt blad med ett kärn(egg)-stål i VG10. Mori är emellertid inte alls gjord på det viset.

Hösttider är utomhustider. Luften är klar, solen ofta varm och myggor och andra flygfän lyser förtjänstfullt med sin frånvaro. En skön tid att vistas utomhus även om jag själv tillhör skaran som tycker att den här tiden på året är mer än lovligt vemodig. Personligen tycker jag inte om det som kommer härefter och som stavas v i n t e r. 

En Morakniv är aldrig fel. Här har du en Morakniv Garberg Black Carbon.

Det finns ett otal aktiviteter att ägna sig åt när man ändå är ute och många av dem tarvar eller åtminstone pockar på en kniv. I vårt avlånga land är höst nästan synonymt med älgjakt. Ja, med andra former av jakt också för den delen men gemensamt för dem är att de kräver sin kniv eller knivar. Sen har vi alla muntra fiskare som förvisso ägnar sig åt den aktiviteten året om om de är hängivna nog. Kniv behövs även här. Mer tidsbundet är fisket eller jakten efter svamp. Det kräver kanske inte en kniv men en liten rackare för skära av en stor sopp eller borsta jord av trattkantarellen med kan vara bra att ha. Så entusiast som jag är räknas det in som “knivaktivitet” det med. 

Opinel Svampkniv No 8 är given på jakt efter skogens guld!

Sen kan man som jag vara ute trots att jag inte nedlägger djur eller drar upp dem ur plurret. Camping, vandring och promenader lockar. Även om det nuförtiden mest är för att testa knivar skall erkännas. En lite omvänd affär med andra ord. Men i skogen finns kvistar, grenar, små stockar och annat som kan karvas och stötas i och som inte minst kan förvandlas till små brasor att mysa kring. Allt för att få extra nytta av sin kniv.

Med en Swiss Army Knife Huntsman är du aldrig rådlös.

Nu har jag som de flesta användning av knivar ändå men kanske inte i samma utsträckning som jag testar eggredskap. Det finns trots allt en gräns för hur mycket kartong, plast, buntband och tyg en person kan behöva processa om man inte jobbar på ett lager eller liknande. Även om jag kan tycka att mängden förpackningsmaterial särskilt plast i det genomsnittliga hushållet, inklusive mitt eget, är alldeles för stor.

Karimatto Köksknivset är allt annat än undermåligt! Dessutom otroligt prisvärd!

Men still going strong som “knivaktivitet” nummer ett i mitt liv och skulle jag tro, de flestas är matlagning. En intressant iakttagelse kring detta knutet i förhållande till kniventusiaster är att många som trots att de har ett otal fällknivar i varierande prislägen har tämligen undermålig utrustning för köket.

Mcusta/Zanmai Classic gör ingen kock besviken.

Ett minimum enligt mig är en god kockkniv, en mindre allkniv och en skalkniv. Sen kan kan till det adderas en bra brödkniv. Utöver det kan hur många som helst läggas till enligt den berömda formeln “k=n+1” där n står för antalet knivar du äger för stunden.

Själv har jag till exempel ett antal mer specialiserade knivar som en jaktkniv och en klassisk styckarkniv för lite större köttbitar som halva lamm, kvartskalvar och så. Filékniv och en flexig kockkniv för fisk, köttyxa för exempelvis halvtinat och kotletthuggande. Till det kommer mina japanska “svärd” inklusive Santokus för grönsaker, frukt och finlir. Sist men inte minst har jag ett par riktigt billiga skräpknivar i köket som jag inte bryr mig om alls. De används till att skära i aluminiumfolie, mot grillgaller eller utsättas för annan misshandel.

Så knivar är bra att ha av alla de slag och former. Lämpligt nog hittar du alla varianter här på Knivshop! Så häll upp en god kopp kaffe och ta en stund och botanisera bland de tusentals knivar som finns att välja mellan.

/ John

Först ut i serien som sedermera skulle bli en av Spydercos bäst säljande var modellen “Military” vilken är en minst sagt tilltagen fällkniv. Den upplevdes dock för stor för många varpå den mindre Paramilitary senare släpptes som komplement. I alla delar betraktades emellertid inte formatändringen som helt lyckad vilket ledde till att storsäljaren Paramilitary 2 kom till. Mellan versionerna ändrades bland annat ett par detaljer i hur handtaget var utformat.

Den har sedan släppts i ett otal varianter och utseenden med avseende på stålkvaliteter, handtagsmaterial och färger. Men även PM 2 är något för substantiell för vardagligt bruk/EDC i mångas ögon. Det är det hålet som skulle fyllas av kniven som fick namnet Para 3 var det tänkt.

Spyderco C223G Para 3

Något som väckte min nyfikenhet var att se om man än en gång lyckats krympa storleken på en kniv utan att förlora det som är modellens själ och orsaken till framgången från första början. Det finns genom historiens gång både lyckade och och mindre framgångsrika exempel på dylika försök.

Para 3 blev till slut namnet efter en längre tids sökande under vilket man från Spydercos sida bland annat vände sig till sin lojala fan-base på Internet för konsultation. Meningen var att det både skulle anknyta till föregångarna men även ge ett mindre “militant” intryck minns jag att det sades på olika forum. Parallellt hävdades det att det var en kniv som inte direkt skulle ses som en fortsättning utan en ny modell.

Storfamiljen, längden krympte och fånglinehålet växte efterhand

Vad vi har framför oss är således en fickvänligare och åtminstone namnmässigt mindre militant version av Para Military 2. Att den blev mindre går lätt att konstatera men hur bra blev den egentligen?

Blad

Bladet känns igen, fattas bara annat, det har bara blivit kortare. Inte så värst mycket faktiskt men någon halvtum, 12 millimeter för att vara exakt. Vad man däremot inte minskat är grovleken då bladet faktiskt är grövre än storkusinen! Para 3 mäter 3,7 millimeter över nacken och en PM2 3,5 millimeter. Således är det ett grovt litet blad vi har att göra med. Funktionen räddas av att det smalnar av rejält mot spetsen till.

Det är även distinkt rent utseendemässigt eftersom puckeln som bildas av Spydercohålet är tydligare än på många andra modeller då det är ett fullstorlekshål på 14 millimeter som klämts in i det mindre bladet. Så spontant misstänker jag att de som har något emot Spydercoknivars utseende tycker extra illa om den här modellen.

Eggens kurvatur följer annars en vanlig formel för Spyderco. Den är faktiskt i princip helt identisk med Sage-seriens lövformade blad. Det innebär en svag buk och en skarp spets.

En välbekant bladform i ett välbekant stål

Stålet är i grundutförande Spydercos mest använda, CPM S30V. Men det finns redan nu en modell med CPM S110V och känner jag märket rätt så kommer det under modellens livslängd släppas ett otal varianter och kombinationer.* Om det här stålet är inte mycket att orda. Det är ett utmärkt stål för fickknivar och i Colorado behärskar man hanteringen av det till fulländning vid det här laget vad beträffar härdning och värmebehandling. Resultatet är ett slitstarkt stål med balanserade egenskaper.

Para 3 skär bra. Fattas bara annat då det är ett av Spydercos främsta kännetecken som märke. Den egenskapen kommer sig av en full flatslipning, ett beprövat stål och att bladet inte är toktjockt bakom eggen trots den väl tilltagna godsdimensionen.

Upphovsmännens Sal och Eric Glessers signaturer jämte upphovsplanet

Extra tydligt blir det när man ger sig i kast med cellulosaprodukter. I papper tunt och tjockt, papp och kartong är kniven oerhört effektiv. Det kortare bladet ger förträfflig hävstång när man tar i. Det märks även när man närmar sig trä. Färska grenar klarar Para 3 mer än galant. I det fallet är flatslipade blad inte någon nackdel. I virke och torkat trä klarar den sig inte lika bra som säg en bra “skandinavisk slipning” men annat var inte att vänta. Spetsen har jag inte provocerat och jag rekommenderar inte någon att göra det om man nu inte vill testa Spydercos bytespolicies. Spetsen på PM2 är ökänd för att vara nålvass/känslig och även om spetsen på den här kniven är något stabilare är det inte ett bräckjärn.

Som kökshjälpreda är Para 3 inte så vidare värst bra. Visst ett vasst flatslipat blad skär dugligt men den är inte i närheten av sina mindre knubbiga släktingar som Spyderco Delica eller Chaparall. Därtill är bladet för tjockt helt enkelt.

Inte oväntat är området där den är bäst små snabba EDC-sysslor som de nu kan se ut för olika individer: Skala en frukt, skära av ett rep, kapa till en kartong, spetsa en blompinne, skära bort en etikett från klädesplagg, tälja en grillpinne, peta bort snö från fruset cykellås, öppna förpackningar, sprätta fönsterkuvert, dela en bit tyg eller vad det nu kan vara. Förutom att den skär bra så bidrar att den är mycket lätt att fälla ut och ihop.

Handtag

Ett av handtagets mest dominerande drag är ett gigantiskt fånglinehål eller snarare tub som jag mer ser som en eftergift till alla älskare av utsmycknad på sina knivar snarare än ett praktiskt övervägande. Tyvärr får jag väl tillägga eftersom det drar ned helhetsintrycket på hela kniven. Dels ser det fult ut i och med att det är så oproportionerligt stort även om det är det minsta problemet. Det här är trots allt en brukskniv. Värre är att det tvingar fästena till clipet längre ned på handtaget vilket gör att det sticker upp väldigt mycket kniv ur fickan. Faktum är att den minsta kniven i serien syns lika mycket som sina väsentligt större syskon när den inte används. Det är ett stort minus i mina ögon.

Para 3 bjuder på: stålram, G10-sidor, Torxskruvar, öppen i ryggen, saker vi kommit att förvänta oss

Konstruktionen känns annars igen. En stålram försedd med skollor/sidor i G10 skruvat med en distans jämte pivotskruv och fånglinetub. Resultatet är en stabil konstruktion med öppen rygg där  också låset återfinns. Kniven kan förstås demonteras och för det krävs torxnycklar i storlek 8 och 10. Något som ställer till det är att tuben för fånglinan är pressad in i sidorna och inte skruvad.

Som vanligt kan kniven fås i flera varianter och den ursprungliga svarta har fått sällskap av en “digi camo” i gröna toner och den lilablå nyansen som utmärker S110V versionen.

I sann Spydercoanda är handtaget ergonomiskt men det tilltagna clipet är ibland ivägen

I hand är kniven både bekant och främmande. Det är en medlem i Military-familjen men den känns inte som storebror. Komforten är överlag mycket god och alla grepp passar. Men likt skor och handskar passar alla plagg inte alla personer lika bra. Det gäller också knivhandtag och i min hand gör sig clipet påmint då och då. Det är stort och därför påtagligt. I något grepp förbättrar det till och med ergonomin, som när kniven hålls i “sabre grip”. Men om samma grepp fattas med pekfingret i därför avsett “choil” så skaver clipet.

Öppning och lås

Som tidigare sagts är det ett ovanligt stort hål vi talar om som agerar öppningsmekanism. Det är också i sin helhet placerat utanför handtagssidorna vilket gör det mycket lätt att komma åt. Som vanligt höll jag på att säga kan kniven öppnas på ett flertal vis. Stillsamt med tummen vilket är det kniven är byggd för eller alternativt kan bladet snabböppnas antingen med en snärt av tumme, långfingret – en så kallad “Spydieflick” eller genom att släppa låset och låta kniven agera “gravityknife”.

Para 3 är försedd med glidlager i brons och i det här utförandet bevisar de varför lager på knivar egentligen är överflödiga. Bladet öppnas med lätthet och faller igen av sin egen vikt.

Hålet är av samma dimension som på PM2 men ser större ut p g a det mindre bladet. Lättåtkomligt hur som haver

En av knivens tydligaste igenkänningstecken är låset. Det rör sig om Spydercos egna “compression lock”. En variant som ibland lite slarvigt kallas ett omvänt linerlås vilket det inte är. Skillnaden är rätt stor i och med att låsarmen i det här fallet inte bara möter baksidan på bladet utan även kilas fast mellan densamma och stoppbulten. Det innebär att för att låset skall fallera krävs endera att man belastar bladet åt fel håll tills dess att handtaget ger upp eller att man lyckas skrynkla ihop metallen vilket är i princip omöjligt.**

Compressionlock fungerar här som alltid utmärkt för att hålla bladet på plats

Funktionen är förträfflig då den låser stabilt utan spel och glapp och därtill gör kniven helt ambidextriös. Låsarmen är relativt lätt att hitta och släppa så även på det området är det utmärkt. Som en passus kan tilläggas att det även gör kniven till en utmärkt stresskula/jojo eller valfri leksak för den som ser det som en egenskap värd att beakta.

Att bära

Som fickkniv får inte Para 3 idel lovsånger från mig. Den dras med vissa brister som jag starkt misstänker kommer att åtgärdas vid något tillfälle i enlighet med Spydercos uttalade policy om kvalitetsförbättring.
Det jag har invändningar emot är att den inte alls bärs som en liten kniv. Tvärtom och i jämförelse med PM2 är den förvisso en halv tum kortare men där slutar fördelarna. Bredden i fickan är densamma och det är även grovleken på handtaget. Men det egentliga problemet är clipet eller snarare hur det är placerat. Valet av Spydercos “skedclip” kombinerat med fånglinehålet gör att det är mycket kniv som sticker upp ur fickan. Alldeles för mycket för att passa åtminstone mig.

Vilken är vilken? Minst kniv syns nästan mest

Något av problemet kanske kunde ha undvikits om man valt att använda samma lösning som på Delica eller Endura där fånglinehålet går genom clipet. Men då hade hålet behövt vara mindre och därtill ändrar det på hur clipet är positionerat och därmed den generella ergonomin. Det senare är något som visar på hur komplext det är att designa knivar. Det är inte alltid att bara ändra en mindre bra detalj. Risken är att nya problem uppstår någon annanstans.

Min lösning på att kniven syns mycket är att jag oftast bär den som komplementkniv löst i en ficka och inte använder clipet alls. Kniven väger bara 96 gram så där stör den inte mycket.

Sammanfattningsvis

Det här är en kniv jag har lite svårt att få grepp om, ja rent bildligt då. Para 3 kan upplevas som något identitetslös. Med det avses inte att kniven är dålig på något vis utan mer att den inte riktigt vet vad den vill. Ett påstående som måste utvecklas misstänker jag.

För att frigöra sig från “Military”-knivarna så kortades namnet ner till “Para”. Meningen var att det skulle markera att det handlar om en helt fristående modell och inte en uppföljare. Men då borde den kanske döpts till Para eller kanske Para 1? Som det är nu pekar namnet i kombination med utseendet som är lätt att härleda tydligt på släktskapet bakåt.

Vilken föredras, Sage 5 eller Para 3? Mest en fråga om utseende

Samma lätta förvirring råder kring det exakta användningsområdet eller kanske snarare vart den passar in i Spydercos modellprogram menar jag.

Den är nämligen i profil lik den klassiska Endura  både vad beträffar egg- och handtagslängd och tillhörande puckelrygg på bladet. Men den är förstås kraftigare med tjockare blad, starkare handtagsmaterial och ett på papperet stabilare lås. Den är även något kortare än Endura.  Så likheterna är i det fallet inte alltför ansträngande och därmed kan den frigöra sig från det oket.

Men så var det en annan modell som släpptes innan Para 3, nämligen Sage 5. Den kniven har också ett compressionlås, G10/CF-sidor, identisk egglängd, full flatslipning, samma stål som grundmodellen av Para 3 samt ett “forward choil”. Och eftersom den har tunnare blad så skär den faktiskt något bättre och den är både lättare samt tunnare i fickan.

En på många vis solid kniv men som krigar om uppmärksamheten trots sitt mindre aggressiva namn

Så kanske riktar sig Para 3 renodlat mot den som bestämt sig för “Militaryplattformen” men som söker ett mer lättburet alternativ utan att betrakta alternativen.

Det du får om du köper den här kniven är en stabil liten rackare som skär riktigt bra och på sant Spydercovis är tämligen ergonomisk i de flesta händer. Materialen och byggkvaliteten är på topp och där finns inga invändningar alls.

Vad du också får är en kniv som syns rätt mycket om du bär den med clipet fastsatt i byxfickan och det mycket på grund av ett fånglinehål så stort att du utan problem kan köra armen genom det. Så för älskare av fånglinor med därtill hörande smyckeskultur torde den vara perfekt. Den är också lite grövre än sin släkting Sage 5 och kanske är mer stabil även om jag mest tror att den fördelen återfinns på ett teoretiskt plan.

Nu kan det låta som jag inte gillar Para 3 men det gör jag. Jag har bara svårt att riktigt placera den i knivuniversum. Den är nämligen inte heller så mycket mindre än sin föregångare att jag tycker det spelar någon roll i min ficka.

Frågan som skulle besvaras är om succén krympt tillsammans med längden. Njae säger jag och med det avses att jag tror den kommer att sälja väl särskilt när de olika sprintrun-versionerna börjar komma. Men jag förutspår att den aldrig kommer att motsvara den förlaga den inte sägs följa.

Länk till tillverkarens produktsida

Specifikation:

Längd utfälld: 184 mm

Längd hopfälld: 109 mm
Vikt: 96 g
Bladlängd: 75 mm
Godstjocklek: 3,8 mm
Bladstål: CPM S30V
Handtag: G10 på stålram
Lås: Compressionlock
Producerad av: Spyderco, tillverkad Golden, Colorado

/ John

* Texten hann inte färdigställas förrän modeller utrustade med extremstål som S90V, M390 och Cruwear dök upp.

** Naturligtvis har Cold Steel som vanligt lyckats med det men det struntar jag högaktningsfullt i av det enkla skälet att deras så kallade tester är helt värdelösa ur ett praktiskt perspektiv och enbart gjort för att framhålla deras egna produkters förträfflighet.

– en något udda gentleman

Personligen har jag undvikit Kizer som märke ett tag. Inte för att de gjort “fel” i någon bemärkelse. Tvärtom har de breddat sitt modellprogram och har nu tre olika serier uppdelade i Vanguard, Prime och Bladesmith och har parallellt med dem även lanserat ett budgetmärke kallat Tangram. Så de har sannerligen inte legat på latsidan.

Men många av deras knivar i de högre divisionerna lider i mina ögon av att de är något för trendiga. Allt fler modeller har “styrketränat” det vill säga blivit bredare över axelpartiet och försetts med de så populära köttyxebladen. Trendkänsligheten har också lett till att i princip alla deras lyxigare modeller följer exakt samma mall när det gäller material, finish och därmed utseende trots att de har olika designers som upphovsmän. Särskilt som nittionio procent eller så är flipperknivar. Lägg därtill att den generella prisnivån på dem ökat i takt med att märkets popularitet tilltagit. De tillhör numera de etablerade och är inte längre uppstickare på en ständigt mer konkurrensutsatt marknad.

Kizer Ki3499 Feist

Dagens kniv är i mångt och mycket en frisk fläkt i sammanhanget samtidigt som den lider lite av Kizersjukan. Formatet avviker då den är rejält mycket mindre än allt annat de gjort och designen från Justin Lundquist är behagligt avskalad vilket placerar Feist i en klass för sig. Kvar finns materialval, konstruktion och finish på både blad och handtag samt val av skruvar. Det borgar för kvalitet men strömlinjeformar även utseendet. Till exempel pivotskruven känns igen för dem som äger andra knivar från Kizer.

En minimalistisk design från Justin Lundquist

Twitterversion: Feist – konsten att sticka ut trots att man är strömlinjeformad som en inoljad säl

Blad

Bladformen är en droppoint som klart närmar sig en spearpoint i utseende. Det betyder att det är nästan symmetriskt med tillhörande svaga buk som sträcker sig över större delen av bladets längd. Måtten är 73 millimeter på längden och det är tre millimeter grovt.  Det är således harmoniska mått även om de tre millimeterna faktiskt av mig upplevs som grövre. Mycket beroende på att bladet är rätt smalt. I storlek ligger det rätt nära en Vixtorinox Cadet till exempel.

Utseendemässigt karaktäriseras det tydligast av en rejält rundad rygg och en svepande “plunge-line”. Finishen följer som sagt det mesta Kizer gör i Bladesmith-serien med sitt tumlade, lätt polerade uttryck. Sen är det värt att notera att de numera fått till både logga och storlek på text.

Ett nästan fullt flatslipat blad i S35VN

Feist har liksom de flesta finare Kizer-produktioner blad i S35VN-stål från Crucible. Inte mycket att orda om då det är ett synnerligt kompetent stål. Invändningen är att det inte är helt lätt att slipa men å andra sidan kan jag inte föreställa mig att en så här liten fickkniv används så till den milda grad att eggen måste finjusteras varje dag så i det här fallet är det ett gott val.

Den här typen av verktyg betraktar jag som liten kompletterande kniv, tillhörande samma klass som Schweizerknivar och andra mindre fickknivar. De är inte till för att “arbeta” med under längre perioder. Därtill formatet och därmed ergonomin oftast alltför begränsande. Istället tar du fram din kniv, skär av eller till en eller två saker och stoppar undan dem igen. Och som sådant redskap fungerar Feist ypperligt. Bladet är både vasst och skär dugligt. Dugligt på grund av att eggvinkeln blir något tvär, inte för att bladgodset är överdrivet tjockt utan för att det är smalt.

Ett mycket vasst litet blad bra till vardagliga småsysslor

I det här fallet får man skilja på att skära och skära motsvarande engelskans “cut” respektive “slice”. Feist skär bra men är inte fullt lika bra på att skära igenom saker. Men i sammanhanget är den ändå mycket duglig. När jag säger är “inte fullt lika bra” så skall det betonas att det är i relation till de knivar som briljerar på området. Men kniven är vass och det flatslipade bladet avverkar papper, kartong, plast och rep och allehanda vardagliga småsysslor på ett utmärkt vis.

Handtag

Som tidigare sagts följer den här kniven samma grundkoncept som många andra Kizers i den här klassen. Det skänker både viss igenkänning på marknaden och underlättar förstås produktionen och sänker därmed kostnaderna. Har man exempelvis samma typ av pivotskruvar till nästan samtliga modeller behöver man inte ta fram nya. Dock har man i det här fallet låtit bli de blå detaljerna som annars är vanligt förekommande. Möjligen kan jag tycka att den är kniven liksom den av mig tidigare recenserade T1 kan behöva någon liten färgklick. Annars är handtaget en blank canvas för dem som ägnar sig åt hemanodisering. Det är grått helt enkelt.

En konstruktion nästan lika sparsmakad som designen

Utöver skruvarna känns finishen på handtaget igen, en blästrad variant. Konstruktionen är öppen i ryggen med endast en mycket liten backspacer mot bakänden till. Tacknämligt har man låtit bli att förse kniven med fånglinehål vilket i mina ögon hade totalmassakrerat utseendet. Nu är det rent och elegant. En finess som understryker renheten är hur skruvarna för både för backspacer, låsarmsförstärkning och clip är grupperade i par. Sådana detaljer höjer helhetsintrycket på en kniv.

Handtagsformen är modell pinne, en bekväm pinne

Formen på handtaget är strömlinjeformat och vi talar om urtypen för kategorin “pinne”. Mjukt rundat med välvda sidor och därmed så ergonomiskt som ett sådant kan bli i den här storleken. Handtagsdesignen understryker att det här inte är en kniv för grovarbete. Det fungerar emellertid väl för de lättare uppgifter som det är tänkt för. Det är fördelen med pinnar, de är inte i vägen på något vis. Men å andra sidan skänker de inte särskilt mycket fäste heller så det gäller att hålla i sin kniv. Här bidrar ytbehandlingen som ger en smula friktion.

Öppning och lås

Öppningsmekanismen är en av de saker som tydligast definierar den här kniven. Förutom det uppenbara att den avgör hur kniven fälls ut så påverkar den utseendet kraftigt. Det är en frontflipper! Som kuriosa kan nämnas att det är ett system som av någon anledning är ovanligt populärt hos knivmakare och designers med bakgrund i Sydafrika.

Frontlippern kräver viss tillvänjning och hade tjänat på kraftigare mönster

Fördelen med lösningen är att man får en kniv som inte ser ut som en traditionell flipper men som trots det kan öppnas rasande kvickt med en hand. Det gäller även Feist , OM man träffar rätt vill säga. Annars missar man och du står där med en fällkniv med delvis öppnat blad. Toppen av den förlängda bladtangen som agerar flipper har försetts med några räfflor för bättre fäste. I det här fallet är de inte en kosmetisk detalj utan helt nödvändiga. Feist hade behövt ett mer markant mönster på bladtangen för att vara perfekt. Trots dem går det nämligen att missa öppningen på den här kniven. Kniven tarvar en viss tillvänjning helt enkelt. En sak som bevisar det är det faktum att jag räckt över den här kniven till ett flertal personer som förvisso är vana vid knivar men inte till den grad jag är. De får inte upp den alls vilket pekar mot att öppningsmekanismen inte är helt intuitiv att hantera.

Sen tillhör det här specifika exemplaret uppenbarligen den första generationen som led av det omtalade problemet att insidorna av handtaget inte var helt perfekta med lätt grusig känsla till följd. Det samt att dent interna bladstoppet låter som en maraccas. Det gäller dock bara om bladet är halvöppet. I stängt respektive öppet läge är kniven helt tyst tack och lov. Så den detaljen stör mig inte särskilt mycket. Vad gäller finishen på insidan så räckte det för min del att demontera kniven, rengöra insidan, fetta in stoppinnen och olja lagren varpå kniven fungerar utmärkt.

Ett mycket bra lås som dock är lite fippligt att släppa

Lås är något som Kizer behärskar vid det här laget. Jag tror alla knivar jag hanterat från dem med något sällsynt undantag varit närmast perfekta vad gäller funktion och utförande. Det stämmer in på Feist också. Stabil konstruktion och med de korrekta attributen för ett ramlås gjort av titan i form av stålförstärkning i låsarmens kontaktyta samt översträckningsskydd. Det senare är närmast nödvändigt på en så här pass liten kniv där det är lätt att ta i för mycket av misstag.

Det som inte når samma höga standard är hur svårt det är att komma åt att släppa låset. Det kan möjligen bero på det slanka formatet för samma problem gäller även en annan Kizermodell, Sliver. Det krävs helt enkelt lite pillande för att komma åt låsarmen. Ett visst motstånd bjuds det också på vilket gör kniven något mindre “lekvänlig”.

Att bära

Formatet på Feist gör den naturligt lättburen. Kniven är som synes liten och lätt. Lika naturligt är inte clipet, det är mer snyggt än bra i ärlighetens namn. Skulpterat som sig “bör” men när de varianterna blir så här små trivs de inte särskilt bra tillsammans med lite grövre tyg som jeans till exempel. Då studsar det till lite innan det kan träs över kanten och samma fenomen uppträder på vägen upp ur fickan. Inte omöjligt att hantera på något vis men inte heller något att höja till skyarna. Det fungerar, fast med ett frågetecken kan sägas. Skulpterade clip är mycket svåra att få till och oftare än inte upplevs de mer som metallkrokar att hänga kniven på än fjäderclip.

Clipet är inte Feists främsta försäljningsargument men det är snyggt!

Men trots att Feist är försedd med clip är det här en kniv som jag faktiskt för det mesta bär löst i vänster ficka på en hoodie eller liknande. För mig har den tydlig karaktär av “gentlemans knife” eller som en sekundärkniv som kompletterar något mer substantiellt. Den mäter inte mer än nio gånger en centimeter i hopfällt läge och matchvikten är nätta 73 gram.

Den yttre formen lämpar sig även den synnerligen väl för att bäras löst. Den ser ut som en liten cigarr eller klassiska knivmönster som Barlows eller Canoes eller varför inte en Vixtorinox Cadet. Av uppenbara skäl har Feist en utstickande tang. Men den är rundad och märks på så vis inte alls. Det jag inte gillar med att bära knivar löst rent generellt är att det är lättare att tappa eller förlägga dem än om de sitter fast.

Sammanfattningsvis

Den här kniven fyller en tydlig roll för mig som komplement till en större kniv. Som sådan bär jag den mest löst i vänster ficka på en hoodie eller en jacka medan den primära EDCn för dagen som vanligt får husera i höger byxficka. I den rollen uppskattar jag Feist mycket. Den är välbyggd och snygg på ett elegant vis. Några av de utseendemässiga fördelarna kan härröras till att formgivaren Justin Lundquist valde en “frontflipper” vilket överlag ger renare linjer.

Som en god cigarr efter maten, ja för den som röker då

Häri återfinns även en nackdel i relation till användningsområdet måste erkännas. Det gör den nämligen betydligt svårare att fälla fram diskret, något som en kniv i den här kategorin bör klara av i mitt tycke. Det går men det är inte helt lätt. Endera exploderar bladet fram eller vågar det sig inte ut ur sitt gömsle alls. Det senare är tyvärr inte helt ovanligt då det diminutiva formatet hos flippern parat med de alltför snälla räfflorna gör att den går att missa om man inte koncentrerar sig.

Feist – en kniv som skär med stil

Men i övrigt är det här en kniv som är lite av vad “”WYSIWYG” var för nittiotalets datorer, “what you see is what you get”. Du får definitivt inte en stor, stabil fällbar ersättare för Morakniven ute i skog och mark eller ens en kartongmassakrerande demon till fällkniv.

Istället får du en liten elegant fickkamrat som klarar av allehanda mindre uppgifter med den äran och ser bra ut medan den gör det.

Specifikation:

Längd utfälld: 165 mm
Längd hopfälld: 92 mm
Vikt: 75 g
Bladlängd: 73 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: CPM S35VN
Handtag: Titan
Lås: Ramlås i titan med stålförstärkning

Producerad av: Kizer, tillverkad i Kina

/ John

Min förhoppning när jag för första gången såg den här kniven på bild var att den skulle vara en för mig bättre version av Kizers “Gemini”. En kniv som från början var och är riktigt bra och tillhör topparna bland EDC-knivar. Men T1 besitter ett par egenskaper som jag föredrar i sammanhanget.

För det första är handtaget en aning grövre. Återigen, inget fel på slanka handtag men det på Gemini är rätt spinkigt måste medges.

Den största skillnaden och fördelen återfinns emellertid i hur kniven öppnas. På T1 är det tumknoppar som är aktuella och den är därmed ingen flipper. Annars följer kniven Kizers vid det här laget beprövade mall för “Bladesmith-serien” vad gäller materialval i blad och handtag samt hur pivot- och andra skruvhuvuden ser ut.

Kizer Ki3490 T1

“T1” skall utläsas “Task One” och är formgiven av den tyske knivdesignern Uli Hennicke som även inlett samarbete med WE Knives och tidigare även jobbat med bland andra Spyderco. Förutom den här modellen har han åt Kizer även formgett en fastbladad version av den här kniven kallad T2 och en fällkniv med namnet “Sea Lion”.

Det uttalade målet med T1 var att skapa en robust och enkel kniv kapabel att hantera vardagens alla uppgifter från lättare snitt till tyngre arbeten. Hur väl herr Hennicke lyckats med det skall vi tala om nu.

Twitterversion: “När det enkla blir genialiskt”

Blad

Knivblad ja, de kan inte varieras i all oändlighet eller så är det just det de kan. Men det handlar inte alltid om de storvulna gesterna som skiljer granitstycken från ädla stenar. Oftare handlar det om att förvalta ett par viktiga egenskaper väl och det har Kizer gjort här. Men låt oss inte gå händelserna i förväg.

Enkelhet skall aldrig underskattas. Ett droppoint-blad i bra stål med god geometri räcker långt

Först det tekniska: formen är en droppoint, längden 84 millimeter, höjden millimeter och grovleken 3 millimeter. Bladet har försetts med en snygg finish som påminner om en del andra storheter i branschen som exempelvis Slysz Bowie, det vill säga en fint stentumlad yta som sedan polerats till halvglans. Det ser lyxigt ut men framförallt för det med sig det goda att det döljer repor väl vilket jag anser vara en excellent egenskap.

Sen var det genialiska, det som gör att det här är en riktigt bra kniv. En mycket bättre kniv än många andra:

• Stålet, inte heller det unikt men i linje med övriga material och därmed av hög klass. Det handlar förstås om Kizers stapelvara i “Bladesmith-serien”, det amerikanska pulverstålet S35VN från Crucible. Ett förträffligt allroundstål för fällknivar. Här behandlat korrekt som vanligt när det kommer till det här märket. Det innebär bra härdning även i det specifika fallet vad det verkar och inga plötsliga överraskningar som att eggen tappar skärpan hastigt och liknande.
• Proportionerna, de som är viktigare än man tror och utgör grundene för god geometri. Här handlar det inte enbart om att bladet är en droppoint utan om relationen mellan höjd, längd, bukens kurvatur, slipningen och godstjockleken. På T1 gör det att du får en vass men ändå stark spets, en god rundning att göra svepande skär med och ett stycke rak egg att bruka när det behövs läggas kraft bakom snitten. Godstjockleken är inte extremt tunt men återhållsam nog för att inte hamna i vägen för god funktion.
• Slipningen, flat och mycket hög i det här fallet. Vad som gjorts är att man vågat lita mer på stålet än i vanliga fall och låtit T1 vara tunnare bakom eggen än vad som är brukligt på många knivar idag. Kombinationen av slanka 3 millimeters godstjocklek från början och en hög slipfas bidrar starkt till slutresultatet. Lägg därtill att kniven har en liten ricasso/ansats med form som möjliggör att eggen kan slipas hela vägen till hälen.
• Utseendet, understryker de övriga egenskaperna. Stilfullt och utan stora åthävor, inga utsmyckningshål, inga “blodrännor”/fullers eller liknande. En tumlad yta som sagt och i mitt tycke helt exemplariskt märkt. Det vill säga knappt alls och det som finns är diskret och snyggt gjort. Det gäller både Kizers logotyp som hålls i en modest storlek anpassad till det blad det sitter på samt Hennickes initialer och modellnamn som återfinns på motstående sida. Material och serienummer finns men är så smått att vi som numera behöver glasögon knappt kan läsa det. Men visst, i en perfekt värld kunde Kizer minskat loggan ännu lite till och placerat den på den flata delen av bladet vid tumknoppen.

Var och en är de ovan listade egenskaperna inte unika men sammantaget blir konceptet riktigt starkt om man har målet att göra en funktionell kniv i åtanke. Särskilt nyskapande blir det som sagt inte men det är mycket väl utfört. Något som är temat i den här recensionen för övrigt.

Tunn bakom eggen och en vass spets, hurra!

Ursprungseggen får godkänt. Vass utan att för den skull vara ett rakblad. Bruksegg brukar jag något svepande kalla den sortens skärpa. Den gjorde “det vanliga”, skar papper utan att låta för mycket, rakade hår med lätt tryck etcetera vid ankomst. Det som talar för den är att den både är jämn och symmetrisk. Eftersom bladet är tunt bakom eggen behöver inte heller primäreggen vara speciellt bred.

Men det är när kniven väl är i bruk som den stiger i graderna. Fram till dess kanske den var en “sill”, en tämligen anonym gråblank titankniv bland andra. Efter ett par skär börjar man le och sen tar det en stund innan man blir av med det smilet. Papper går som en dans, kartong likaså. För att få motstånd höjs insatsen till tejpad dubbel kartong. Tyngre blir det men lika geschwint går det. Så fortsätter det med material efter material, rep, plast och tyg. Spetsen är förnämlig den också. Punkterar Pet-flaskor och även den mest motsträviga plastdunk.

Jag testar inte stål lika utförligt som t ex Cedric & Ada, en YT-recensent som slipar om allt han prövar till 20 graders vinkel vare sig det passar eller ej och sen testar uthålligheten på olika stål gentemot varandra enligt den metoden. Möjligen intressant som komplement.

Bladformen är som synes lik en annan storsäljare från Kizer men den här är faktist bättre

Däremot skär jag i några grövre läderbitar för att se hur stålet håller skärpan och går sen över till trä. Har en krossad “Hol” från IKEA jag ger mig på och som genom en händelse en julgran i trädgården. Det är då det riktigt breda leendet infinner sig. Det går att skära i trä och till och med tälja och karva virke med den här kniven! Det är inte ofta det faller särskilt väl ut med utpräglade EDC-knivar. Men den tunna eggen biter bra och det är lätt att hålla rätt vinkel utan att anstränga sig.

Sen bidrar handtaget genom att inte vara för runt och utan räfflor/skåror mot främre delen så det finns inget som kan skära in och orsaka obehag. Det är bara att jobba på till man tröttar. Clipet känns lite om det inte placeras rätt men ovanligt lite och sen tillkommer min vanliga brasklapp – det går inte att jämföra en fickkniv med en slidkniv när det gäller ergonomi. Avsaknad av fyllighet märks alltid i längden.

Handtag

Stilistiskt följer handtaget bladet. Faktum är att det inte bara gör det bildigt utan även bokstavligt eftersom slipfasen övergår i den svepande linje som fungerar som dekorationselement och utmärker handtaget. Ett estetiskt tilltalande val. Handtagsformen är annars något ovanlig då den ser kantig ut på avstånd. Det är den emellertid inte utan är oval i genomskärning. Sidorna är genom sin form välvda. Resultatet är ett enkelt men synnerligen bekvämt handtag.

En något hal titanyta som räddas av god form och bra ergonomi

Materialet är förstås titan och finishen är något blankare än den matta, lätt porösa och mörkare yta som är vanligare hos Kizer. Det har fördelen att det tål mer stryk utan att få “ärr” men det för även med sig att den är något halare att greppa. Utseendemässigt är det sobert och snyggt men anonymt särskilt som det inte kontrasterar lika mycket mot bladet. Mindre diskret är pivotskruven som är Kizers vanliga utsirade dito. Den kunde jag gärna varit utan då den inte alls passar knivens övriga formspråk som överlag är renare.

Titansidorna är inte lättade invändigt men trots det väger T1 in på låga 120 gram vilket är godkänt för en helmetallkniv i den här storleken. Men visst finns det gram att hämta här. Att den inte frästs eller borrats ur för å andra sidan med sig att kniven är lättare att hålla ren invändigt då det finns färre skrymslen för smuts att fastna i. Konstruktionen gör också att det går att blåsa tryckluft genom kniven då den är halvöppen i ryggen. T1 har en backspacer med den är liten. I den har man också på ett förtjänstfullt vis gömt fånglinehålet. Sättet det är gjort på snarare förbättrar ergonomin än försämrar den i och med att de rundade kanterna och det faktum att det är smalare än resten fungerar som en avslutning på handtaget. Ett utmärkts sätt att den lösa detaljen på.

Kniven är inte lättad på insidan och konstruktionen genomgående enkel så när som på kullager

Handtaget är inte ergonomiskt fulländat men mycket bra. Alla grepp fungerar utan anmärkning och det är lätt att byta mellan dem. Den ovala formen gör att man alltid vet vart man har sin egg och den rullar inte i handen. Formen är klassisk. Ett urtag för pekfingret men därutöver modell “lätt krökt pinne”. Det vill säga enkel och inget som bestämmer hur du skall fatta kniven. Med få undantag tycker jag det fungerar bäst särskilt som tillverkaren sällan i förväg vet vem som skall hantera kniven.

Några exempel på saker som är extra bra är att det går lätt att smyga nära bladet om man önskar mer kraft. Ingen stor ricasso, fingerskydd eller “choil” stör det eller om man vill greppa bladet med nypan sidledes. Då är även tumknopparna tacknämligt ur vägen.

Balansen är ovanligt avstämd och närmast exemplarisk. Det är en av sakerna som avgör hur “livlig” en kniv känns i handen. T1 är kvick och därmed lättjobbat. Något som mest känns om man jobbar med till exempel kött vilket för all del inte är den här knivens främsta område även om den inte skäms för sig där heller.

En av få missar, det förtretliga lilla hörnet

Det finns två saker att anmärka på som kunde gjorts bättre och därmed drar ned helhetsintrycket något. Det ena är kanten som uppstår där låsarmen skurits ut. En vanlig källa till skav på många framelockknivar och dessvärre även här. Som tur var är det ingen av de värre syndarna jag stött på och en stunds arbete med fint slippapper löste det. Det andra är clipet. Inte heller det något skräckfall och hur mycket det känns beror på handstorlek. Min hand klarar det rätt bra även under längre sejourer med kniven. Annars är samtliga hörn och kanter på kniven på såväl ut- som insida exemplariskt slipade och rundade.

Öppning och lås

I inledningen slog jag fast att den här kniven öppnas med tumknoppar och att jag föredrar det över flipperknivar i största allmänhet. Men på T1 närmar sig de två storheterna varandra. Låt mig förklara.
Egentligen ser jag den egenheten som en liten miss i arbetet. En av av få på den här kniven överhuvudtaget. På motståndet märks det att Kizer är mer vana vid att producera flipperknivar. Kraften som krävs innan bladet släpper är rätt stor och när väl bladet är på väg ut sker det med auktoritet på tysta kullagrade fötter. Men det gör även att kniven i stort uppträder som en flipper fast utan hajfena på ryggen. I och med det går även möjligheten att smyga fram bladet lugnt och stilla förlorad. Ibland går det men oftast inte.

Å andra sidan gör den detaljen ihop med att bladet löper på lager kniven extremt snabböppnad. Lager och tumknoppar är en inte helt vanlig kombination. Ur strikt praktisk synvinkel hade jag föredragit ett par välgjorda glidlager i brons. Det är enklare med färre rörliga delar som drar åt sig smuts och därmed kräver underhåll och är därtill nästan eller lika snabba att öppna.

Bra utformade och placerade tumknoppar fungerar som öppningsmekanism

Tumknopparna är lätta att komma åt och använda. De är av traditionell “tunnform” och rätt placerade i relation till greppet vilket gör rörelsen intuitiv och de sticker ut lagom mycket utanför handtaget för att ge gott fäste. Efter ett tag behövde de dock en droppe LocTite då de gängade upp sig något varv och hotade lossna.

På kniven hittas det numera på titanknivar så gott som traditionella ramlåset med sitt översträckningsskydd och sin utbytbara stålförstärkning. Undrar för övrigt om den delen någonsin bytts på en dylik kniv? Om låset kan sägas att det är mycket lätt att släppa. Bland det mjukaste jag känt på i den vägen överhuvudtaget. Funktionen hos låset är god och bladet sitter där det skall utan tillstymmelse till rörelse när kniven är öppen. Lagren gör att det är en kniv som elegant glider igen när man stänger den. Det känns tillfredsställande och lyxigt på något vis även om det inte är en nödvändig egenskap.

Att bära

Clipet på T1 är bra utan att vara perfekt. Det är till att börja med snyggt då det understryker knivens övriga utseende med sin svaga kurvatur. Det är CNC-fräst i titan med lagom spänst och bra ramp vilket bidrar till god funktion. Kniven hålls både på plats och still i fickan. För min personliga del kunde det fått sticka upp något mindre kniv men det tycker jag å andra sidan nästan alltid.

Är det något jag velat förbättra så är det rundningen på clipet, själva profilen. Som det är nu är sidorna samt spetsen en aning för kantiga. De känns i handen men ligger ändå på rätt ställe för mig så någon direkt “hotspot” eller källa till skav är det inte men jag har hört om andra som upplever det som ett större problem.

Ett bra skulpterat clip som dock inte flyttas någonstans

T1ans vikt är inte heller avskräckande med sina drygt 120 gram. För mig är inte antalet gram det enda eller ens viktigaste när det kommer till bärbarhet. Minst lika viktiga är knivens balans i stängt läge samt vilken volym den kräver i fickan. I den punkten ingår eventuella utstickande delar som bladtang, flipperfenor med mera. Lägg därtill egenskaper som clipets spänst i relation till handtagsmaterial samt hur djupt kniven sitter i fickan och i vilken vinkel det sker.

Betyget på alla de punkterna ligger här över genomsnittet och slutresultatet blir därmed utmärkt. Mjuka sidor, avsaknad av flipper och en tämligen slank profil gör kniven lättburen och sympatisk. Den är lätt att dra och när så görs hamnar fingrarna rätt för att komma åt tumknopparna. Ibland har de dock en tendens att fastna något i tyget på vägen upp.

Sammanfattningsvis

Kizer T1 är måhända inte världens mest trendriktiga skapelse. Eller så kanske det är precis vad den är. Materialen med titan i handtaget och ett tumlat blad i S35VN-stål är helt rätt. Den är försedd med kullager, översträckningsskydd och har stålförstärkning i låsarmen samt ett “skulpterat” clip. Allt kan kryssas av och är som det skall.

Men som jag ser det är det en kniv att behålla även efter att flipper-manin lugnat sig. Inget fel på en god flipperkniv men hör och häpna, det är inte det enda sättet och i mitt tycke inte ens det bästa sättet att öppna en kniv. Istället ser jag “Task One” som en kniv med blivande klassikerpotential. Även om jag dessvärre tror att Kizers omfattande produktionstakt kanske gör att den passerar allt för snabbt ut ur katalogen.

Knivarna som återuppväckte mitt intresse för Kizer, Feist och dagens objekt T1

Annars har den alla de egenskaper som placerar den “där upp” bland andra EDC-knivsstorheter som Fox Tur, Spyderco Slysz Bowie eller till och med CRK Sebenza. Den legendstatus som Sebenza besitter tror jag aldrig den kommer att uppnå. Men i det fallet handlar det mer om andra faktorer än hur “bra” den aktuella kniven är. Värdet av en massiv skara fans skall icke föraktas.

Men T1 är Kizers egen “Slysz Bowie” i mina ögon. De är som genom en ren slump båda formgivna av europeer. Formspråket går igen med sin enkelhet även om det finns mycket som skiljer dem åt. Materialen är likvärdiga. Tillverkningskvaliteten är nästan där även hos Kizer. Efter att ha LocTitat pivotskruv och tumknopp finns inget att anmärka på alls. Även färgskalan går igen, de är båda grå möss. Det kan endera betraktas som en smula tråkigt eller sobert och tidlöst. Se på orginal Sebenza 21 till exempel.

En annan likhet dem emellan är att de båda är riktiga knivar, de vill säga de skär saker och det riktigt jäkla bra!
Vilken av de två knivarna man föredrar kokas ned till om man föredrar att öppna sin kniv via ett hål i bladet eller med en tumknopp och om man “står ut” med sagda hål i bladet rent utseendemässigt. Alla gör inte det

även om det inte gäller mig personligen.
Ja, sen talar åtkomst en hel del för T1an då den fortfarande tillverkas och därtill kostar väsentligt mindre än Slysz Bowie gjorde och gör. Så just den liknelsen kanske faller.

Kizer T1 utan tvekan en kandidat till titeln “den perfekta fickkniven”

Som jag ser det finns det mycket lite negativt att säga om den här kniven. Det praktiska jag uppmärksammat är att motståndet på väg ut kunde tonats ned något och att pivotskruven behövde kompletteras med en droppe gänglåsning Men i övrigt är det idel ädel lovord från min sida.

Förvisso är färgskalan och ytbehandlingarna neutrala på gränsen till tråkiga. Men det kan också utläsas “klassiskt”. Ibland är det enkla helt rätt och så är det i det här fallet. Men visst något kontrasterande hade inte utseendet tagit skada av. Något som antydde att T1 är bättre än sina många kusiner.

Omdömet om en kniv börjar och slutar med hur den skär. Sällan har det varit lika tydligt som här. Det här är ett ruskigt kompetent blad. Det var med det recensionen började och det är där vi slutar. Vad vi har framför oss är ett blad som vare sig är unikt eller ens dramatiskt. Men likt resten av kniven är det gjort med fingertoppskänsla och höjer sig därför väsentligt över mängden.

Den som söker en en riktigt god fickkniv eller endast vill ha en enda modell från Kizer och inte kräver att kniven skall ha en hajfena på ryggen har hittat rätt i modell T1!

Specifikation:

Längd utfälld: 193 mm
Längd hopfälld: 110 mm
Vikt: 124 g
Bladlängd: 84 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: CPM S35VN
Handtag: Titan, 6AL4V
Lås: Framelock

Producerad av: Kizer, tillverkad i Kina

/ John

här kan ni läsa om dem senaste nyheterna från kizer

2018kizer-catalog

Fast i ärlighetens namn är de två knivarna på bilden från förra året. Men jag bär dem nu och recensioner följer här på Vasst inom kort. Det är inte vilka knivar som helst utan två riktiga fullträffar från Kizer. För min personliga del återuppväckte de mitt intresse för märket. Förvisso har de i sedvanlig ordning presenterat många nyheter i en aldrig sinande ström och gör det med konsekvent hög kvalitet men modellerna som varit aktuella har inte riktigt varit i min smak. Men nu så!

Två kejsare – T1 och Feist ur Kizers “Bladesmith”-serie

Den större av dem “T1” är resultatet av ett samarbete med tyske Ulli Hennicke som tidigare designat knivar för bland andra WE-Knives och Spyderco. Den mindre är en mindre frontflippad fickkniv kallad “Feist” och är formgiven av Justin Lundquist. Den har inte varit helt problemfri på vägen från ritbord till konsument men nu verkar det vara ordnat. Resultatet är en mycket elegant liten “gentlemans knife”.

Utöver det här två kommer det här från mitt penna eller snarare tangentbord presenteras knivar från bland annat Spyderco där både Shaman och Para 3 är aktuella. Lägg därtill en snabbtitt på en bra kockkniv från Masahiro. En hel del läsning i början av det nya året med andra ord.

Väl mött här på Vasst go’ vänner!

/ John

Nu har Spyderco släppt sin nya produktkatalog för 2018. Klicka på bilden nedan för att läsa.

Senaste knivarna från Spyderco

[ux_products_list cat=”36″ orderby=”date”]

– en het kandidat till årets budget-EDC

Kinesiska Ruike är ett relativt nytt märke på marknaden. Företaget som står bakom det är desto mer väletablerat eftersom det är Fenix Lights som bestämt sig för att expandera sin verksamhet till att även omfatta knivar. De är tidigare kända för ett brett sortiment inom framförallt belysningssektorn med fokus på pann- och ficklampor samt cykelbelysning.

Det här är min första kontakt med dem och deras knivar och den aktuella modellen har beteckningen P128-SF.

Ruike P128 SF

Konceptet känns igen vid det här laget och en vän tyckte ironiskt att kniven av det skälet borde döpts till “Deja Vú” istället. Han har inte helt fel i det att konstruktionen är minst sagt bekant och linjerna känns familjära.

Orsaken står att finna i att det är en helmetallkniv med ett distinkt modernt utseende baserat på en flipperöppning som sedvanligt försetts med ramlås, ett handtag med fasade sidor samt ett blad med en trendriktig harpunspets. Kombinationer vi sett förut i olika varianter.

Inte helt nytänkande men väl utfört

Men upplägget kan hanteras med olika grad av entusiasm och skicklighet och i det här fallet är det väl genomfört med gott “hantverk”. P128 bjuder på utmärkt prestanda och ett samtida formspråk och inte minst görs det till ett lockande pris.

Låt oss bryta ned helheten och som vanligt titta på de olika delarna och se vad Ruike erbjuder för runt 500-lappen.

Blad

Det väl tilltagna bladet mäter över nio centimeter i längd och är i grund och botten en droppoint. Sen har den modifierats med vad som ibland benämns harpunspets. Den har i sin tur fått en falskegg för utseendets skull. Vidare är bladet nästan helt flatslipat. En liten platt del finns kvar och det underlättar tillvaron för alla som nyttjar slipsystem med fasta vinklar. Grovleken på det använda godset är 3,5 millimeter.

Ett nästan decimeterlångt blad med karaktäristisk harpunspets

Själva eggen är med sina 97 millimeter faktiskt längre än bladlängden som uppges till 93 millimeter. Det kommer sig av dels av att handtaget sticker ut en bit på mitten av bladet och dels av att hela eggen utgör en lång gradvis buk. Den avslutas tillsammans med harpunen i en riktigt sympatisk spets, både stark och vass. Helt i min smak.

Fabrikseggen var bra – jämn, symmetrisk och vass nog att raka armhår med endast lätt tryck. På den punkten får Ruike mer än godkänt. Den enda invändningen jag har är den som närmast blivit mitt mantra och det är att stålet kunde varit tunnare bakom eggen. Särskilt på den här kniven men det återkommer jag till.

Finishen på 14C28N-stålet är i det här utförandet blästrat

Finishen är blästrad och kniven finns även i en svart utgåva för den som föredrar det. För min del är det aningen för mycket text på bladet för att vara optimalt men det kan tilläggas att det är smakfullt gjort då storleken är hyfsat diskret. Där återfinns förutom Ruikes logga som är föredömligt liten, siffror på ricasson som skulle kunna vara “födelsemånad”. På motstående sida hittas “namnet” eller snarare modellbeteckningen på kniven samt vad som förefaller vara ett serienummer på bladet. Vad gör det där kan man undra? Det är inte en upplaga begränsad till några hundra exemplar det handlar om utan en rent serieproducerad kniv så det kunde vi varit utan.

I ärlighetens namn hade jag hellre sett att kniven försetts med en satinfinish. Den som är har en tendens att bli en smula repig när kniven används.

På bladet står även aktuell stålsort vilken är det av Sandvik framställda 14C28N vilket jag anser är ett utmärkt budgetstål.

Det är ett av mina favoriter bland “budgetstål”, inte bara av patriotiska skäl utan för att det är rosttrögt, tar en mycket fin egg samt är någorlunda uthålligt. Det har också en tendens att hellre vika sig än att “chippa”/splittras vilket gör det lättare att reparera en skadad egg när så tarvas. Det är inte det mest extrema stålet på marknaden men väl valt för prisklassen.

Exempel på uppgifter som den här kniven är riktigt bra på

Efter en stunds arbete med den här kniven kan det snabbt konstateras att det är handtaget och inte bladet som är den begränsande faktorn här. Det gör P128 till en ren EDC-kniv i det större formatet och inte en kniv för tyngre uppgifter enligt mig. Med det avser jag dels arbete i hårdare material som tjockare vävd plast, gummi, mattor och liknande men framför allt trä i olika former. Då märks det att handtagets fördelar återfinns inom andra områden.

Men så länge arbetsuppgifterna kretsar kring material som papper, tjockare papp och att massakrera kartonger är kniven inte bara bra utan utmärkt. Det gäller även att penetrera plast och förpackningar, sprätta upp lådor med mera. Lättare kökstjänst går dugligt tack vare flatslipat blad, en fin kurvatur på eggen och en någorlunda diskret flipper. Men som alla “flippertabs” så sticker den ut och är i vägen vid arbete mot skärbrädor eller andra plana ytor. Det är en av orsakerna till att flippers generellt inte är min favoritmetod när det kommer till att öppna knivar.

Handtag

Eftersom jag redan avslöjat att det är en helstålskniv det handlar om så kommer inte handtagsmaterial som en överraskning. Med tanke på knivens storlek hade den kunnat användas som ett bojsänke om det inte varit för att Ruike valt att lägga mycket kraft och arbete på insidan. Sidorna är kraftigt lättade och liknar bitvis en fackverkskonstruktion. Det ger en mycket stark kniv som i sammanhanget är relativt lätt. Den väger in på 159 gram.

Nej, kniven är inte så tung som stålhandtaget antyder. Notera den rena presentationssidan

Vikten känns i handen det måste medges men oväntat lite och det är tack vare att balanspunkten på P128 återfinns mitt i urtaget för fingret. Det trollar inte bort vikten helt men gör den klart mindre påtaglig.

Konstruktionen är skruvad med en backspacer i G10. Skruvarna är av hona/hane typ och dragna enbart från låssidan. Ett snygg detalj som ger en renare presentationssida. Samma sak har gjorts med pivotskruven som används som dekorelement men ändå kan justeras med en T8. Inga specialverktyg krävs således. Det går med andra ord göra skruvar både dekorativa och praktiska!

Sidorna är lätt välvda genom den breda fasning som gjorts. Det ser snyggt ut och gör att kniven känns mer arbetad samt slankare i fickan. Men en sak gör den inte och det är att motverka den stora invändningen jag har mot det här handtaget. Vilket osökt för oss in på området ergonomi.

Mycket är bra gjort på det här handtaget men inte allt

Att en kniv skär bra är förstås viktigt men för att kunna göra det bör det gå att hålla i den också. Gärna så länge som uppgiften ifråga tarvar. Överlag känns P128an bra i handen. Den fördjupning som finns för pekfingret är korrekt gjord, handtaget sväller ut på mitten vilket fyller handen väl och sidorna är som sagt välvda. Clipet känns men utgör ingen källa till obehag även om man kramar handtaget till knogarna vitnar. Eftersom handtaget är relativt neutralt fungerar de flesta grepp utom när kniven greppas i nypan. Då är den här precis som alla andra flippers mindre bra. Hammargrepp, sabelgrepp och en fattning med ett finger eller tummen på bladryggen går utmärkt liksom omvända grepp.

Det är emellertid dags att återkomma till brasklappen jag lämnade under rubriken “blad” när jag sade att handtagets styrkor återfinns på andra områden. Fördelarna är främst att kniven är bekväm i fickan, att det är snyggt samt att det fungerar väl vid lättare arbeten. Sen var det den mindre bra biten.

De ser ju så distinkta ut de där linjerna. Tyvärr känns de så också

Bara så ni vet, det går inte att tälja eller ta i hårt med den här kniven. Inte utan tjocka handskar i alla fall. Trots att storleken och den kraftiga konstruktionen med sitt stålhandtag, dubbla lås och rejäla blad inbjuder till tuffare tag. Orsaken är att handtaget är på tok för kantigt på ett par ställen.

Fasningen gör att det ser bedrägligt rundat ut men när man tar i biter det dig först i lillfingret som håller emot vridrörelsen som uppstår. Framför allt gnager det dock som en ekorre med rabies i den mjuka huden i tumvecket. All kraft användaren tillför kniven pressar direkt mot de endast lätt rundade nittiogradiga kanterna som återfinns mot främre delen av handtagets ovansida.

Det gör rent ut sagt ont att använda kniven på torrt trä varpå jag efter en stund gav upp. Här har man endera missat den här detaljen eller valt utseende före funktion.

För all del, lösningen ger gott om utrymme för fingret att landa på när man leker med kniven det måste medges. Det finns även gott om plats att placera en tumme på när så behövs samt skänker skarpa och snygga linjer. Men det gör kniven mindre allroundbetonad. Det behöver inte vara något problem bara man är medveten om det. Det är förstås avhängigt användningsområde. Det är för övrigt inte en problematik den här kniven är ensam om.

Det var det jag avsåg när jag tidigare skrev “kunde vara tunnare bakom eggen”. Eftersom P128 på grund av handtaget inte är helt lämpad för riktigt tunga uppgifter kunde bladet gjorts smäckrare för att ytterligare understryka knivens förtjänster.

Öppning och lås

P128 öppnas med en flipper. Kniven är relativt kvick och öppnar med ett lätt väsande. Bladet löper på lager och är relativt tungt så när det väl är i rörelse öppnar det säkert och bestämt. Själva flippern är bra men inte perfekt. Den är liten och därmed inte i vägen, vinkeln är bra och den allmänna geometrin ger en lättöppnad kniv. Men en miss finns, den är för hal! Det går att missa flippern helt eller halka av den och det sker från stund till annan. Särskilt om man är kall och våt om händerna vilket händer rätt ofta här i vårt klimat. Min rekommendation till Ruike är därför att förse den med en räffla eller två mot framsidan till. Det skulle förbättra funktionen avsevärt.

En bra detalj är att man tänkt på hur det skall kännas när pekfingret landar på handtagsryggen efter öppningsrörelsen också. Där är det mjukt och välstädat. Inga störande skyttegravar eller taggtråd i form av felplacerade jimpings eller annat otyg.

En flipper som är så bra förutom det att den upplevs som något hal

Som konstaterats i inledningen är det här en kniv som följer mall 1A och därmed är det ett ramlås som står för säkerheten när bladet väl är ute. Ruikes variant är mycket välgjord. Funktionen är utmärkt, den låser alltid och gör det utan tillstymmelse till glapp eller spel. Förutom i god geometri återfinns en del av förklaringen i materialet. Det är lättare att tillverka ramlås i stål än i titan om bara vinklarna är rätt. Man behöver inga låsarmsförstärkningar eller översträckningsskydd vilket förenklar konstruktionen och risken för lockstick och slip minskar även om de inte är uteslutna.

Ramlås i stål

Och extralåset kallat “Beta Plus”

Utöver det ordinarie låset har flera modeller av Ruikes knivar ett extra lås kallat “Beta Plus”. Det är för övrigt en av de saker som får mig att misstänka att deras knivar görs av Real Steel/SRM då det är deras lösning. Till och med namnet är detsamma. Vad funktionen gör är det i aktiverat läge hindrar låsarmen att röra sig i sidled. Med tanke på det och den övriga konstruktionen gör det kniven mycket stark. Att gå så långt som att kalla det en “fastbladare” gör jag inte men resultatet blir onekligen stabilt. Personligen är jag inte mycket för dylika extralås då jag inte ser behovet av dem överhuvudtaget. Men för dem som föredrar både hängslen och livrem är de ett alternativ antar jag.

Beta plus fungerar i vilket fall som helst klanderfritt och framförallt låter det inte när det är inaktiverat. Jag uppskattar knivar som inte låter som ilskna skallerormar.

Att bära

Ruike P128 är faktiskt riktigt bra i fickan givet sin storlek. Vikten som uppenbarligen finns där fördelas jämnt om man kan säga så och clipets utformning gör att den återfinns rätt djupt ned i fickan istället för att balansera på kanten som en del knivar tenderar att göra. Det gör även att risken för att tappa kniven minskar.

I fickan presterar P128 över genomsnittet

Clipet är i stål och utseendet är tämligen neutralt och matchar resten av kniven. Egentligen har det för lite spänst då det är rejält styvt. Men funktionen blir ändå god dels på grund av läppen som lätt går att föra över textilkanter men framför allt eftersom stålet i handtaget är helt slätt vilket förstås minskar friktionen. Kanten som uppstår där låsarmen tunnats ut är rundat vilket gör att den inte fastnar i tyget när kniven dras något som annars inte är helt ovanligt.

En annan god sak är att den mjuka ryggen och den lilla flippern inte attackerar handen om du stoppar ned den i fickan för att nå dina husnycklar som huserar längst ned i höger framficka. Kniven tar inte heller onödigt stor plats i fickan då den med sina 12 mm över ryggen och fasade kanter är tämligen tunn. Profilen är inte heller för hög men det är trots allt en rätt stor kniv så helt anonym blir den trots det inte.

Sammanfattningsvis

Man kan ha lite olika uppfattningar om blotta mängden “framelock flippers” på marknaden för tillfället. Det bör dock betonas att konceptet kan genomföras mer eller mindre väl och Ruike P128 är ett exempel på när det gjorts riktigt bra och det till ett synnerligen konkurrenskraftigt pris. Jag vill därför gå så långt att jag utnämner den här kniven till en av kandidaterna till årets budgetkniv i sin klass allt sammantaget.

En kniv med ett distinkt utseende

Men det finns dock en invändning eller snarare ett förbehåll kopplat till den kandidaturen och det rör tänkt användningsområde. Det här är en modern flipperkniv gjord för lättare EDC-bruk trots sin robusta kroppshydda. Håller man sig inom de ramarna är kniven helt klart något att beakta. Men köp den inte som grovarbetarredskap.

Vad du får för din investerade peng är en mycket välbyggt kniv med ett bra bladstål, stabilt lås och ett välfungerande clip. Därutöver bjuds på en smakfull design med flera moderna attribut. Vad man tycker om utseende är förstås subjektivt men kniven bjuder på konsekvens och snyggt formspråk.

Lägg därtill intressanta detaljer av olika slag. Allt från ett djärvt blad vars linjer delvis går igen i handtaget, via omfattande arbete för att minska vikten på kniven till kullager, dekorativa skruvar och extralåsfunktion.

Ruike P128 SF, kanske i en ficka nära dig?

En utmärkt introduktion för ett nytt märke får jag ändå säga. Jag uppskattar den här kniven för vad den är men inte helt utan förbehåll. Det finns några förbättringar jag skulle vilja föreslå. En är att våga slipa bladet tunnare. Det håller för det, jag lovar även om det säkert finns någon Youtubare därute som skulle lyckas knäcka det. Det finns det alltid nämligen. Vi andra skulle dock få bättre knivar på köpet samt några videos att göra narr av. Det tipset riktar jag å andra sidan till hela industrin inte bara till Ruike.

Mer specifikt för den här kniven vädjar jag till upphovsmannen – snälla, runda av handtaget mer på nästa modell. Det får inte göra ont i handen när man använder en kniv. Särskilt inte en som är så här stor och stadig och därför lockar till tyngre arbeten. När ni ändå håller på, förse flippern med ett par tvärstreck för ökat grepp också. Sen skulle kniven vara rustad för det mesta som kan komma i dess väg.

Men som en modern EDC-kniv i det större formatet kan jag ändå varmt rekommendera den här kniven. Särskilt om priset tillförs ekvationen. Det är klart att det går att göra kniven lättare genom att använda titan i handtaget till exempel men då ökar även prislappen i motsvarande grad. Här har man gjort ett flertal balanserade val och resultatet är en riktigt bra fickkniv.

Det OM du gillar stilen vill säga. För visst har vi sett den förut? Kniven har alla ingredienser som kan förväntas inklusive flipper, lager och harpunspets. Jag kan möjligen tycka att det finns en framelockflipper för mycket här i världen men majoriteten av den knivköpande befolkningen håller inte med mig på den punkten och Ruike P128 är bra!

Kniven bjuder som sagt på ett konsekvent formspråk med harmoniska linjer. En snygg kniv helt enkelt, testa den!

Här återfinns tillverkarens produktsida.

Specifikation:

Längd utfälld: 217 mm
Längd hopfälld: 124 mm
Vikt: 159 g
Bladlängd: 93 mm
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: Sandvik 14C28N, 58-60 HRC
Handtag: Rostfritt stål, 3Cr14N
Lås: Ramlås förstärkt med ett extralås, “Beta Plus”

Producerad av: Ruike, tillverkad i Kina

/ John

#knivshop #knivshop.se

–  japansk elegans och finess

 

MCusta, inte det vanligaste märket på marknaden och på flera amerikanska forum vet de knappt vilka de är har jag noterat. Märket är japanskt och kan utläsas “Machine Custom” vilket egentligen är en motsägelse. Antingen är knivar maskintillverkade eller ej även om det inte alltid är så enkelt numera. Men det ligger något i namnet och den aspekten vill de betona. Det är även en dubbelhet som återkommer i själva kniven och som den här recensionen kommer att handla om.

MCusta MC124D, Tactility Elite Damascus

Hur som haver gör de ruskigt välgjorda knivar och hör utan tvekan till crème de la crème när det gäller produktionsknivar. Men kombinationen av design, materialval och funktion gör att de inte är för alla. Likt Spydercos produkter kan de fungera som vattendelare för intresset. Men söker du något välbyggt med charm och personlighet är de väl värda att beakta.

Elegans och personlighet klädd i damaskstål och ädelträ

 

Blad

Bladet är laminerat med damasksmide i de yttre lagren och VG10 som eggstål

Tactilityns blad är slankt, spetsigt och mycket vasst

Handtag

Sidorna i kvittenträ har en dramatisk och tilltalande ådring

Konstruktionen är rättfram. Här syns hur insidorna och räfflor är mycket distinkta, nästan skarpa

Förklaringen lär vara att det uppfattas som ett tecken på precision och därmed kvalitet i tillverkningen. Men om det stämmer låter jag vara osagt. Fast helt omöjligt låter det inte då man månat om många andra detaljer på den här kniven. Någon som vet får gärna informera mig om hur det faktiskt förhåller sig. Med tanke på kvaliteten på kniven i övrigt så är det knappast något som bara förbisetts.

För att vara en kniv med ett så dramatiskt namn är den inte överdimensionerad

I hand är Tactility också speciell. Den är nämligen både bekväm och obekväm beroende på hur du väljer att greppa den. Namnet sätter här färg på tillvaron. “Tactility” innebär därför att man premierat grepp som ger god räckvidd. Det gör att sedvanligt “hammargrepp” inte alls fungerar särskilt bra. Fingerurtagen känns lätt felaktiga och clipet skär omedelbart in i handen på ett trist vis.

Men om fattningen sen ändras till vad kniven är avsedd för så blir det en helt annan historia. I “sabelgrepp” med tummen ovanpå handtaget fungerar handtaget utmärkt. Alla räfflor, både på ovansidan för tummen, vid låsarmen och till och med bak på handtaget ger bättre grepp. Pekfingret faller in i urtaget som avsett och alla frästa spår för fingrarna är placerade där de skall. Det långa clipets spets hamnar nu mellan fingrarna istället för i handen. Såja, där sitter kniven som den skall.

Detsamma gäller om du snurrar runt kniven och håller den som en ishacka. Det råder därmed ingen tvekan om hur kniven skall hållas för att handtaget skall vara optimalt. Ett par grepp är uppenbart premierade. Det begränsar emellertid användningsområdet men det ligger i linje med hur kniven är tänkt. Det går inte att tälja med kniven samtidigt som precisionssnitt och användande av spetsen till allt från att avlägsna spetor till förpackningar och mathantering går utmärkt.

 

Öppning och lås

Knivar från MCusta är verkligen specialla att öppna. Tactilityn har inte hunnit få den där Schweiziska urverksprecisionen än som min egen “Basic”-modell besitter. De har generellt exceptionellt mjuk gång och det går inte närma sig tumknoppen på någon av knivarna utan att bladet flyger ut. Det trots att de inte har någon som helst form av lager utan tvärtom löper på teflonbussningar. Däremot är MCusta kända för att uträtta underverk med den konstruktionen och de gör som japaner ofta gör oavsett verksamhetsområde, driver saker till perfektion.

De anodiserade tumknopparna är lätta att komma åt och intuitiva att hantera

Jag utmanar alla att hitta en kniv som är lika kvick och mjuk i gången med den här konstruktionen. Det finns några få på marknaden det vet jag. Men de här ligger i topp.

Ett linerlock i stål står för säkerheten

Att bära

Clipet är av “fold over”-typ och fäst med två skruvar i bakänden. Det går att skifta sida på det om så önskas

Sammanfattningsvis

“Tactivadå?” En snygg samlarkniv som fungerar väl i en EDC roll 

 

Specifikation:

Längd utfälld: 203 mm

Längd hopfälld: 114 mm

Vikt: 102 g

Bladlängd: 92 mm

Godstjocklek: 3 mm

Bladstål: 33 lagers damast med VG10 som eggstål, 60 Hrc

Handtag: Quince burl Wood över stålram

Lås: Linerlock, stål

Producerad av: MCusta, tillverkad i Seki City, Japan

/ John

#knivshop 

Ibland känner man redan när man greppar en kniv för första gången att det känns rätt. Real Steels S571 Pro ger det intrycket. Ett glatt leende av förvåning spred sig över mitt anlete när jag packade upp försändelsen från Knivshop. Anledningarna till det är vad jag ämnar tala om i den här texten.

Real Steel S571Pro

Jag visste faktiskt inte att den här kniven skulle anlända och jag hade därför inga särskilda förväntningar på den. Annars har jag förstås tagit del av bilder och information kring både den här specialutgåvan och grundversionen E571 tidigare då de funnits ett tag på marknaden. Jag måste erkänna att jag inte varit särskilt intresserad på tidigare. Linjerna gillade jag förvisso från början. Enkla utan överdrifter och kniven såg kompetent ut redan på papper. Men sen var den, hur skall vi säga, lite grå. Ni som känner till mig är också bekanta med mina haranger om “sillar”. Att man bytte material i handtaget från stål till titan räckte inte helt för att intresset skulle vakna. Kniven är och förblir en metallfärgad kniv med titanskaft, ramlås, bra stål som löper på kullager och en flipper ovanpå det.

En relativt stor kniv som bjudet på låg vikt och utmärkt balans vilket får den att kännas smidig

Med sina “Pro” utgåvor av utvalda modeller har RSK, Real Steel Knives tagit ett par steg längre än tidigare. Den här lyxutgåvan av E571 var kniven som banade väg för en breddning av modellprogrammet från budgetorienterade men välgjorda knivar till att även omfatta mer påkostade diton. Den följdes av titanversioner av Griffin och Megalodon och nu sist lanseras även high-end versioner av G3 Puuko. Fast när jag tänker efter sonderade de terrängen redan tidigare med den nu nedlagda modellen “Stinger”. Den kom och gick emellertid i katalogen.

Förutom materialvalen har även måtten fått sig en duvning på S571 Pro. Om jag läser siffrorna rätt så här den här versionen lite större än originalet. Godset i bladet är något grövre och bladet en centimeter längre och totalt skiljer det två och en halv centimeter på längden. En större och maffigare kniv helt enkelt.

Blad

Vilket sympatiskt blad var mitt första och för övrigt bestående intryck när jag skickat fram det med ett pekfingertryck. Det handlar både om form och materialval, slipning och vad man gjort eller snarare inte gjort med utseendet. För att vara så till synes enkelt finns mycket att betrakta.

Formen är en droppoint som fått lite egenart genom att buken börjar ovanligt tidigt och att ryggen dyker först mot slutet. Det resulterar i en mycket vass spets som trots det inte är överdrivet tunn. Det skänker även ett modernt tilltal som är rätt i tiden rent utseendemässigt.

Ett blad i Elmax-stål med svepande linjer och flatslipat ned till en riktigt bra egg

Vad gäller utseende har man dessutom på Pro-modellerna av både “Megalodon” och den här struntat i sin relativt stora logotyp och låtit bladet vara uppfriskande rent och anonymt. Diskret återgivet på låssidans bladtang återfinns stålsort och den här knivens unika numrering. Det är allt i märkningsväg på bladet vilket är ett mycket smakfullt förfarande i mitt tycke.

Istället låter man den diagonala och enligt utsago handgjorda slipningen och satinfinishen på bladet tala för sig. Den följer för övrigt vinkeln på ricasson på ett harmoniskt vis.

Hela den här knivens uttryck handlar för övrigt om att det månats om dylika detaljer. En annan sådan är att bladryggen är något rundad. Den har även fått sig en släng av “jimpings” vilket man i och för sig kunde låtit bli då de ändå mest är kosmetiska. Men visst, de stör ingen och de kan möjligen användas till att indexera kniven i handen.

Utöver logotypen i handtaget är det här den enda märkningen på kniven. Ståltyp samt serienummer

Bladstålet är utmärkta Elmax från Uddeholm och av det får man mycket. Det vill säga ett tämligen substantiellt blad som mäter 9,5 centimeter på längden, 3 cm på höjden och som är 3,5 mm tjockt. Dimensionen på godset är väl vald och bladet helt flatslipat. Den sortens slipning på ett brett blad utgör en god grund för en kniv som ska skära bra. S571 Pro anlände också vass över genomsnittet och eggen är såväl jämn som symmetriskt utförd. Något som jag förvisso förväntar mig när knivar lämnat budgetstadiet. Det är inte givet nota bene. Marknaden är full av knivar från diverse märken där tillverkarna inte lyckats med en sådan fundamental sak. Man kan förvisso slipa om knivar men att behöva göra det med en ny kniv sänker helhetsintrycket rejält.

Nu råkar just den här kniven vara ett låneexemplar så till skillnad från mina egna knivar kommer jag inte att bruka den särskilt mycket. Så exakt hur den skär i alla material kan jag inte uttala mig om den här gången. Detsamma gäller hur stålet i den här tappningen uppträder över tid och hur det känns att underhålla. Jag har sedan tidigare goda erfarenheter av hur Real Steel hanterar andra ståkvaliteter och är så långt nöjd.

Vad jag däremot kan säga att den här kniven är synnerligen väl balanserad. Förutom den faktiska vikten i gram räknat gör det att kniven känns ännu lättare än vad den är.

Handtag

Grundkonstruktionen som sådan bjuder inte på några direkta överraskningar. Eller jo, ett par små faktiskt men de återkommer jag till.

Handtaget är gjort av två stabila bitar titan som är sammanfogade med två skruvar utöver pivotskruven. Därtill återfinns en dold bult akteröver att fästa fånglina runt så önskas. Ett smart sätt att lösa den detaljen som gör att man slipper borra hål i handtaget. Det ger ett renare utseende och är särskilt uppskattat av dem som likt mig sällan använder fånglinor. Idag används de mest som dekoration, vilket för all del är ett användningsområde även det. Sen finns det situationer när själva funktionen är eftersträvansvärd. Att höra ett plums när man är ute och rycker strömming bara för att se sin favoritkniv singla ned genom vattnet som en överprissatt spinnare är inte en syn som är uppbygglig för knivälskares karaktär.

Distanserna som utgör fästpunkterna är skruvade från två håll vilket är att föredra framför att ha dem dragna rakt in i titanet. Mer styrka och mindre risk för att strippa gängor uppnår man med det. Extra viktigt är det om man har till vana att demontera sin kniv för rengöring. Eftersom det här är en kniv med lager i så kan det behövas något mer frekvent och då känns det inte opåkallat.

Modernt så det förslår: titan i de skruvade sidorna, öppen rygg med distanser, fasade kanter, försänkning kring “landningsområdet” för fingret, skulpterat clip och någon enstaka färgklick

Skruvas kniven isär finner man ytterligare en orsak till att kniven är ovanligt lätt för sin storlek. Titansidorna är kraftigt lättade på insidan med stora fickor vilket förstås minskar materialmängden och därmed vikten.

Apropå material vill jag tillägga att det är angivet som “TC4”-titan och jag har hört de som omnämner det som en enklare kvalitet. Det låter jag vara osagt men konstaterar att beteckningarna varierar beroende vilket land materialen kommer ifrån. Detsamma gäller stålsorter. Man skall inte stirra sig blind på ursprungsland utan se mer till komposition och kanske ännu mer hur det därefter bearbetats.

Färgen är blästrad titangrå och det går inte att komma ifrån att det är, hm ska vi säga vanligt förekommande på den här typen av kniv. Gillar man det är allt väl annars kan det upplevas aningen tråkigt. Jag kan tänka mig att ytan kan få viss patina/repor med tiden. Vad man tycker om det är olika men går det på en Sebenza så går det här. Med det menar jag att det tillhör materialet och hur det slits över tid. Sedan är ytan en ren canvas för dem som gillar att på egen hand laborera med anodisering.

I grund och botten ett mycket klassiskt knivhandtag. Tänk samma form i andra material och liknelsen blir tydligare

Ur ergonomisk synvinkel är handtaget en hit. Förvisso är det lite knutet till hur ens händer är formade och något avhängigt av vad kniven skall brukas till. Men här är det linjerna som avslöjar att det handlar om gott hantverk. Traditionalisten kan föreställa sig samma form men i andra material som trä, horn och ben om det ökar förståelsen kring vad jag menar. Inga konstigheter som talar om för dig exakt hur du måste hålla för att det skall fungera. Istället kan du byta grepp och fattningar som det faller sig. Det gäller även de med större händer. I det här fallet fungerar alla grepp jag kan komma på utom de när man håller kniven i nypan. Där briljerar sällan flipperknivar och inte heller den här.

De vanligaste fattningarna fungerar extra väl eftersom knivens storlek gör att handtaget fyller handen på ett tillfredsställande vis.

En sak som ytterligare bidrar till den goda handkomforten är att flippern som agerar fingerskydd tillsammans med handtagets form bildar den där mjuka svepande bågen jag ibland talar om i mina texter. Den där som inte skall brytas för att inte flippern skall bli obehaglig mot pekfingret när kniven brukas. Här är det riktigt bra utfört.

Sen skär inte clipet in i handen utan försvinner på ett förtjänstfullt vis vid användande. Man har även valt att fasa handtaget kraftigare desto närmare bladet man kommer. Det är alltså något mer rundat precis där det känsliga tumvecket hamnar när man tar i lite. Det tyder på viss omsorg vid formgivningen.

Små saker som tillsammans i slutändan höjer helhetsintrycket avsevärt och därmed bidrar till det jag kallade “knivens uttryck”.

Öppning och lås

Att öppna den här kniven är så där härligt snärtigt som det kan vara på en bra flipperkniv. S571 Pro är inte den snabbaste jag hanterat men bra, riktigt bra. Ett par saker är värda att lyfta fram. Det första är en känsla av säkerhet. Den härrör bland annat från att motståndet inte är så hårt att man behöver pressa stenhårt innan bladet släpper men det är också det som hindrar den från att vara blixtsnabb. Det och det stora bladet. Det är en viss massa som skall accelereras.

Men jag uppskattar den avvägningen för i det här fallet medför det att kniven upplevs som närmast omöjlig att misslyckas med. Det andra som bidrar till det är att att flippern inte kräver någon tanke alls. Den kan attackeras ur vilken vinkel som helst hållandes kniven hur som helst. Bladet far ut ändå. Jag är ingen anhängare av knivar som kräver exakta handgrepp och att man måste “förladda” fingret genom att spänna det för att slutresultatet skall bli bra. Den sortens motorisk fingergymnastik hör inte hemma på en kniv. Särskilt inte om hela systemet syftar till att få fram bladet snabbt. Försök med det om ni är kalla och valhänta eller stressade av en eller annan anledning. Det först som ryker i de situationerna är de finmotoriska färdigheterna.

En effektiv och bra liten flipper. Den är försedd med mjukt rundade sidor som synes men friktionen kunde bättrats på

Själva flippern är rätt liten och dugligt rundad. Men den kunde fått en räffla eller två mot toppen till för att säkerställa aningen bättre fäste. I alla fall om man är våt om händerna noterade jag vid test. Då förloras lite av den säkerheten jag talade om ovan och det går faktiskt missa den trots allt.

Känslan i kniven när bladet far ut och framförallt på väg in igen är jämn och mjuk. Bladet faller inte fritt utan har den där lätt hydraliska känslan jag föredrar. Fingergiljotiner ger jag i allmänhet inte mycket för. Som sagt det finns situationer som kanske inte är optimala och då behöver inte det riskmoment adderas till handhavandet av knivar.

Bladet löper i det här fallet på något så avancerat som nållager vilket ger större kontaktyta än traditionella kullager och borde därmed åtminstone teoretiskt ge mer stöd åt bladet. Något som kanske är värt att beakta ur slitagesynpunkt över tid. När knivar är nya torde det inte vara någon skillnad.

Ett av de bättre ramlåsen

Låset är konstruerat som det skall och fungerar helt utan negativa anmärkningar. Glapp, spel, stick, slip och allt vad det heter lyser med sin frånvaro. Konstruktionen är ett standardiserat ramlås med utbytbart stålinlägg i låsarmen. På plussidan utom själva låsfunktionen hittas att låsarmen är lätt att komma åt och och lika lätt att släppa. Armen är något högre än presentationssidan och har fått sig en liten fördjupning för tummen att ta spjärn emot för att åstadkomma detta.

“Beta Plus Lock” kallas det här extralåset som förhindrar låsarmen att röra sig när det är aktiverat

Det som är speciellt är att Real Steel valt att förse den här kniven med vad de kallar “Beta Plus Lock”, en funktion jag personligen kan vara utan. Det är en av de där extralåsen som förhindrar låsarmen att röra sig. Som sådant fungerar det väl men jag förstår verkligen inte finessen med dem ens på idéstadiet. Vad som inte fungerar lika väl är att själva skivan som utgör knappen för extralåset kan spinna. Ett litet smolk i glädjebägaren.

Att bära

Det går inte att komma ifrån att det här är en relativt stor kniv vilket till viss del avspeglas i hur den känns i fickan. Längden märks men det är framförallt bredden som är påtaglig. Tunn är den däremot med sina 12 millimeter över ryggen så på den ledden är S571 Pro diskret. Det i kombination med den låga vikten på under ett och halvt hekto gör att den inte är oäven trots allt. I sin storleksklass får den mer än godkänt. Det är trots allt skillnad på en liten fickkniv och en fullvuxen fällkniv med ett blad som närmar sig decimetern. Något får man betala för egglängden.

S571 på plats i ett par byxor. Tämligen diskret trots sin storlek

Clipet förtjänar ett extra omnämnande då det är ett skulpterat clip som fungerar utmärkt. Utan att ha studerat det vetenskapligt tycker jag mig märka att allt fler clip av den typen från flertalet tillverkare blivit bättre. Tidigare var majoriteten hopplösa då de såg bra ut men i allmänhet var skräp att använda. För styva, för små ramper och alldeles för ont om utrymme under dem var vanliga problem.

Det här är tämligen tunt och fjädrar därmed tillräckligt för att kunnas föras över kanten på textilier som exempelvis en jeansficka. Det låter även kniven glida tämligen långt ned i fickan vilket jag uppskattar. På den punkten är inte alla överens med mig vet jag. Det är en ren smaksak.

Clipet är en angenäm bekantskap i synnerhet som det är ett skulpterat dito det handlar om

Men en av de bästa sakerna med clipets utformning är att spetsen INTE pekar utåt. Det blir därmed bekvämare att ha i handen vid brukande som tidigare nämnts och det skrapar inte upp omgivningen när den vilar i sin tyghamn.

Själva flippern är tämligen liten och diskret så den stör inte mer än nödvändigt. Helt anonym i fickan kan en flipperkniv inte bli därvidlag men här irriterar inte den detaljen. Återigen ett område som bidrar till ett gott helhetsintryck.

Sammanfattningsvis

Det första intrycket av Real Steel S571 Pro består och det är att den känns lätt och välbyggd samt att de övergripande linjerna är eleganta med ett snyggt blad. Att vikten överraskar beror på att det här är en kniv som är relativt massiv sett till det yttre men väger in på låga 140 gram. Mycket av det beror på kombinationen flatslipat blad och invändigt lättade titansidor. Därutöver är den välbalanserad och helt neutral i sin viktfördelning vilket ytterligare bidrar.

Det andra intrycket dröjer sig kvar även det och det är att kniven känns mekaniskt sund och att bladform och slipning borgar för en kompetent kniv. Även materialval och dimensioner känns lämpliga med avseende på knivtyp. TC4 titan i handtaget och Elmax i bladet som löper på nållager och ett välkonstruerat ramlås enligt modern standard.

Med den här kniven visar Real Steel att de står sig väl i konkurrensen

Kniven utstrålar en solid känsla av kvalitet med något litet undantag. Jag är ingen större vän av hur disken till det extra låset sitter löst och kan rotera. Det var inte heller något som omedelbart gick att åtgärda.

Med modeller som den här och de andra premiumutgåvorna visar Real Steel att de vill vara med och slåss om den marknad som nu befolkas av märken som Reate, Rike, Stedemon och WE-Knives men kanske framförallt av Kizer när det gäller volym. Märken som jag ibland kallar för de nya kinesiska drakarna. De som fått alla att inse att tiden då de enbart ägnade sig åt plagiering och piratkopiering i Kina är över.

Kvaliteten finns där men kanske inte namnet, än kanske skall tilläggas. Liang Gang som upphovsmannen heter har lyckats med en ren och tilltalande helhet kryddad flera välgjorda detaljer som höjer den här kniven över mängden. Allt väl producerat av Real Steel.

Exempel på utseendemässiga sådana är hur man valt att inte borra hål i handtaget för fånglina utan valt en dold lösning. En annan är det nästan helt sterila bladet och diskreta loggan på handtaget. Även satinfinishen som matchar vinkeln på ricasson skänker harmoni. Sen bjuder kniven på mekaniska finesser som ovanligt fina lager och ett extra lås för den som traktar efter det.

Apropå utseende måste jag säga att den är rätt anonym och antingen tilltalas man av det eller inte. Juryn är under överläggning gällande det som man säger på engelska. För den som gillar den rena “titanknivslooken” är det här en het kandidat som jag varmt rekommenderar.

Känner man för att skaffa sig en S571 Pro så får man bestämma sig kvickt då det här är en begränsad upplaga, just den här råkar vara nummer 546 av 599. Sen blir det inga fler om man får tro RSK.

Specifikation:

Längd utfälld: 216 mm
Längd hopfälld: 121 mm
Vikt: 143 g (vägd av mig), 145 enligt specifikation
Bladlängd: 95 mm
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: Elmax
Handtag: Titan, TC4
Lås: Ramlås med stålförstärkning samt “Beta Plus Lock”

Producerad av: Real Steel Knives, tillverkad i Kina

/ John

I helgen pågår Blade Show 2017 för fullt i Atlanta, USA. Här finner ni en sammanställning av vinnarna i custom klasserna och länkar till deras hemsidor. Håll till godo. 🙂

Best in Show: Cas and Sam Lurquin

http://www.samuel-lurquin.com/New/ckca.html

Best new maker: Phil Jacob

https://m.facebook.com/PH-Jacob-Custom-Knives-474383709418739/

Most innovative design: Grace Horn

http://www.gracehorne.co.uk

Best fixed blade: CAS

http://www.casknives.com/portal/

Best damascus: Mike Deibert

http://www.deibertknives.com/Deibert_Knives/Home.html

Best bowie: Jean-Louis Regel

http://www.jeanlouis-knives.com

Best folder: Glenn Waters

http://www.glennwaters.com

Best fighter: Josh Fisher

http://www.jnfisherknives.com

Best handle design: Ben Seward

http://bensewardknives.com

Best miniature: Glenn Waters

http://www.glennwaters.com

Best of the rest: Lloyd Studios

http://www.lloydstudios.com/id10.html

Best utility hunter: Wess Barnhill

http://www.wessbarnhillknives.com

Best tactical folder: Brian Nadeau

http://www.sharpbydesign.com

Best sword: Ron Chen

https://m.facebook.com/sakaeforge/

Best collaboration: Cas and Sam Lurquin

http://www.samuel-lurquin.com/New/ckca.html

Best art knife: David Broadwell

http://www.broadwellstudios.com

Många är de som vill göra sin kniv mer personlig, speciell eller vackrare. Anodisering och custom G10 skalor är vanliga sätt att utmärka sig. Gravyr och speciellt handgravyr är mindre vanligt och ger kniven en exklusiv känsla. På bilderna kan ni se hur en Kizer Gemini Bladesmith har genomgått en behandling och jag måste säga att resultatet är riktigt läckert.

Hör av er till Knivshop.se för priser och alternativ för att göra just er kniv till något alldeles extra.

–  den civiliserade besten

Zero Tolerance 0220, “Jens Ansø Flipper”

En fullvuxen kniv som till råga på allt växer efter hand…

Blad

Modifierad droppoint med en svag recurve. Allt utfört i S35VN

Den rena presentationssidan balanseras av mer text på låssidan

Som synes är det inget fel på centreringen heller

ZT 0220 är en bra kniv att skära och arbeta med. Det är bara det att den kunde varit bättre. Trots det imponerar den tillräckligt för att jag skall vilja behålla den.

Handtag

Handtaget i kraftig titan smalnar av bakåt och bjuder på gott om utrymme

Balanspunkten. Ett mycket bra utfört “choil”, inget som skaver eller stör funktionen

Ytan har fått sig en blästrad finish som ger lite kontrast mot bladet även om den är subtil. Annars har kniven som sagt fått sig en rejäl färgklick i form av en orange backspacer i aluminium. I den är inbyggt ett hål för fånglina. Vad man tycker om färgklickar är olika men jag är av åsikten att de oftast livar upp tillställningen, i alla fall här.  KAI var tidigt ute på den fronten och började med “Kershaw Ruby” och lät även ZT 0450 får färgklickar på samma vis. För den som inte uppskattar det finns det numera svarta detaljer att köpa till.

Prålig och smaklös eller en glad färgklick? Omdömena om ZTs logotyp på den här kniven varierar

 

Öppning och lås

Som nästan alla detaljer på den här kniven är flippern väldesignad

Låset tillhör de bättre. Exakt så här gör man bra ramlås i titan!

Att bära

Ett av ZT standardclip. Svartmålat, “Deep carry” i fjäderstål och har som synes redan börjat få patina

Sammanfattningsvis

Det går att köpa Ansöflippern för att den matchar solglasögonen också…

ZT 0220 gör sig rätt bra i skogen. Här i sällskap med en mindre men lika bastant kniv

Här återfinns tillverkarens information: Zero Tolerance 0220

Specifikation:

Längd utfälld: 213 mm

Längd hopfälld: 124 mm

Vikt: 178.5 g

Bladlängd: 89 mm

Godstjocklek: 3,96 mm

Bladstål: Crucible CPM S35VN

Handtag: titan

Lås: ramlås i titan stålförstärning och översträckningsskydd

Producerad av: Zero Tolerance/KAI, tillverkad i USA

/ John

* KVT – “Kershaw Velocity Technology”

** Eller än värre en G10 sida och en stålsida som exempelvis Kershasw Emerson CQC-6K vilken tillhör de knivar som genast vill kantra i handen. 

Ett vanligt begrepp som används av bland annat knivvänner är “EDC” eller “Every Day Carry”. Ni kanske har sett det förr och undrat vad det betyder och innebär. Kortfattat kan man beskriva det som “de saker du bär med dig varje dag för att klara vardagens behov”. Vi har alla olika behov och somliga vill vara beredda på alla tänkbara scenarior. Det finns väskor speciellt utformade för just EDC behov. Knasigt eller hur? Eller kanske inte… för kvinnor har ju länge burit runt på sina handväskor fulla med just sådant de “behöver” varje dag. Så företeelsen i sig är inte speciellt ny även om begreppet Every Day Carry inte har så enormt många år på nacken.

Så vad räknas då som EDC utrustning? Ja, det är helt upp till dig själv. Vad tycker du att du behöver eller vad vill du bära med dig varje dag? Pennknivar, multiverktyg, plåster, klockor, pennor, hörlurar, telefoner, ficklampor eller diverse små leksaker att fingra på för rastlösa fingrar. Dessa är exempel på vad man kan hitta i en EDC väska men det finns inget som måste ingå eller inte får ingå för att det ska kallas EDC. Det skulle möjligtvis vara saker som man inte kan bära på sig. Ta bilen till exempel. Det är ett föremål som många använder dagligen men få skulle räkna till sin EDC utrustning. Bilnyckeln däremot är ett bra exempel på EDC.

Till extremfallen av EDC kan man räkna så kallade “preppers” och deras “Bug Out Bags”. Detta är väskor fyllda med prylar för att man ska klara nödsituationer av olika magnitud. Det kan vara första förband, nödproviant, vattenreningstabletter och vatten. Åt andra hållet bland extremfallen räknar jag in till exempel min pappa, som bär plånbok, nycklar, vigselring och en klocka. Med andra ord: inget annat än det han anser är absolut nödvändigt. Eller med andra ord EDC, även om han inte känner till detta uttryck.

Ibland debatteras det huruvida saker som man byter ut ofta i sin EDC utrustning är just EDC. Alltså är det verkligen att räkna som saker som man bär varje dag? En omskrivning av uttrycket som “Every Day Checklist” tycker jag personligen passar betydligt bättre då de flesta vill ha med sig en viss typ av utrustning men inte nödvändigtvis samma dag ut och dag in, år ut och år in. De flesta som använder begreppen EDC eller Every Day Carry vill byta ut delar av eller hela sin utrustning ofta för att få variation.

Relaterat till detta ämne är definitionen av “behöver”. Vad behöver man egentligen och vad är vad som ofta benämns som “villhöver”. En lek med ord som betyder ungefär “jag vill ha detta men behöver det inte dock kommer jag hitta ett användningsområde för det för att försvara att jag bär på den här saken”. Detta ord tycker jag är betydligt mer lämpligt i många fall då man egentligen klarar sig med betydligt enklare utrustning än den man faktiskt har. Behöver man verkligen den där superdyra ficklampan med 5 miljoner lumen, pennan av “unobtainium” eller den där plånboken i enhörningsskinn? Nej, men man vill ha dem.

Så, vad ligger i din EDC utrustning? Berätta gärna i kommentarerna.

Notera: ta Svensk lag i beaktning när du planerar din EDC utrustning.

Nedan finns länkar till diverse EDC relaterad utrustning på knivshop.se.

CRKT Snailor Large

CRKT Snailor Small

Maratac AAA Titanium Flashlight

Victorinox Alox Cadet Red

Jens Anso Carabiner Black

EDC Kit

– till sist hittade den hem

Spyderco C158Ti “Techno”

En liten knubbis som växer efter hand

Blad

Ett mycket grovt droppointblad i S30V som försetts med en lyxig satinfinish

Det flatslipade bladet är på en sida märkt med Marcins Slysz logotyp jämte tillverkningsplats

Handtag

En delvis sluten konstruktion där en lysande blå backspacer i G10 skruvats mellan två bitar titan

Handtaget ligger förvånansvärt bra i handen men hade tjänat på att var liiite längre

Öppning och lås

Ett stort och lättåtkomligt hål för den högerhänte

Ett gott exempel på hur ramlås i titan skall utföras

Att bära

Den längre versionen av Spydercos wireclip, här i grått utförande

Techno är synnerligen diskret i fickan

Sammanfattningsvis

…men så var den snygg!

Techno – en kniv som är en aning större än vad måtten antyder

Specifikation:

Längd utfälld: 152 mm

Längd hopfälld: 87 mm

Vikt: 102 g

Bladlängd: 65 mm varav 59 mm egg

Godstjocklek blad: 4,4 mm

Bladstål: CPM S30V

Handtag: 6AL4V titan

Lås: ramlås, “R.I.L” – Reeve Integral Lock

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Taichung, Taiwan

/ John

* En “kändis” på Youtube som brukar framhålla det så ofta han kommer åt är Jim Skelton. Extra intressant eftersom hans knivar ofta är stora som hus. Hur han missar dem när de skall halas fram för att eventuellt clip skulle vara av en viss konstruktion övergår mitt förstånd. 

[porto_product view=”grid” id=”2047″]

Varför inte ta och ge er käraste en kniv i present? Nu kanske jag är osedvanligt lyckligt lottad men min dam önskar sig vassa föremål i present ibland. Men faktum är att de flesta kan behöva en god fickkniv att ha i fickan,  handväskan, ryggsäcken eller vart man nu önskar förvara den.

“A knife for my Love”, Spyderco Chaparral en gångbar present!

Det började med ett par rosa. Lite för skojs skull och lite för att sondera terrängen från min sida. Färgvalet var inte alltför sexistiskt utan mer grundat på att hon ibland gillar den färgen. Den första kniv hon fick var en Kershaw som förvisso föll i god jord men något enklare att hantera önskades snart. Backlock och tvåhandsöppning dög inte trots färgvalet. Den följdes därför upp av en modern klassiker i form av “RAT2” från OKC – Ontario Knife Company, “Ettan” var på tok för stor.

Det var också det hänsynstagandet som låg till grund för den här modellen. Damen ifråga hade mer än en gång känt på mina Spydercos i “Sage”-serien men tyckt att de var lite för stora. Det som passar perfekt när det kommer till ergonomi och att öppna och stänga i en manshand passar inte alltid lika bra för mindre händer.

Så när det var dags för födelsedagspresent vankades det Spyderco Chaparral. Den har sedan dess varit en trogen följeslagare även om hon till skillnad från mig ibland glömmer att ta med den.

/ John

–  “In the Zon”

ZKC A01. en design från Stedemon

En modern fällkniv med extra allt

Blad

Kniven bjuder på en svag “trailing point”, uppåtpekande spets för ovanlighets skull

Stålet, CPM S35VN, har försetts med en blank satinfinish och en mycket väl utförd egg

Handtag

Det lite kantiga formspråket går igen i handtaget även om det är mer komfortabelt än det ser ut

Kniven har många detaljer att studera. Däribland den delvis öppna ryggen
samt backspacern med sitt fånglinehål, fästet till clipet och den utmärkta kvalitén på kolfiberinläggen

Öppning och lås

Kniven är som så ofta nuförtiden en flipper och bladet löper lätt på kullager. Här har man varit återhållsam med flipperns storlek vilket jag verkligen uppskattar. Hävstången räcker som det är. För ökad friktion har den fått lite tigerstrimmor i form av “jimpings”.

Sen bjuder A01 på en liten knorr. Den stora frågan är om den är gjord medvetet eller är ett resultat av dålig balans mellan keramiska lager, flipperns storlek och placering samt motståndet från låsarmen.

Själva flippern fungerar väl och är föredömligt liten, Hastigheten däremot
är inte den mest exceptionella men det bjuder på alternativ öppningsmetod

Ett väl utfört ramlås med såväl stålskodd låsarm och ö
versträckningsskydd

Att bära

Clipet sällar sig till skaran frästa titanclip som faktiskt fungerar

Sammanfattningsvis

Förutom att alla rutor är ikryssade vad gäller material kommer kniven i påkostad förpackning

En kniv med ett distinkt utseende, inte för alla kanske men den är värd sin publik

Längd utfälld: 165 mm (6.5″)

Längd hopfälld: 101,6 mm (4″)

Vikt: 116 g

Bladlängd: 63,5 mm (2,5″)

Godstjocklek: 3,5 mm

Bladstål: CPM S35VN

Handtag: TC4 titan med infällda kolfiberpartier

Lås: ramlås med översträckningskydd och stålförstärkning

Producerad av: Stedemon, tillverkad i Kina

/ John

* Exempelvis: Cold Steel Talwar, Spyderco Persian,  Böker Impetus, Todd Begg Kwaiken  (Steelcraft Series).

– snabbpresentation Spyderco “Nirvana”

Spyderco C199 Ti Nirvana

Grå? Bara till utseendet, den är intressantare än så

Närmare en decimeter långt och 4 mm tjockt blad i CPM S90V ger mycket stål för pengarna

Mer kontrast mellan blad och handtag efterlyses, som på katalogbilderna

Synnerligen arbetade detaljer, se hur spåren på ryggen övergår i falskeggen

Pièce de la résitance – handtaget, det stora numret. Förutom att vara en integral försett med kullager och ett avancerat tredimensionellt och asymmetriskt mönster

“It seems it seemless”. Inga skarvar som synes

Det här är en detalj som inte är värdig kniven i övrigt. I aktern är kniven tunn, närmast vass

Spydercos signum, hålet är både lättåtkomligt och snyggt utfört

Sen var det sorgebarnet. Ett ramlås i titan utan stålförstärkning kan bjuda på motstånd och
här gör det så. Enormt mycket. Men det lär gå över

Samlade intryck

I startgroparna med målsättning att bli nr 1 – Nirvana

Hur man än väljer att betrakta den går det inte komma ifrån att Nirvana är oerhört stilfull

Specifikation:

Längd utfälld: 221 mm

Längd hopfälld: 126 mm

Bladlängd: 96 mm

Godstjocklek, blad: 4 mm

Ståltyp: Crucible CPM S90V

Handtagsmaterial: titan

Låstyp: ramlås

Vikt: 136 g

Designer: Peter Rassenti

/ John

PS. Tack vare uppmärksam och kunnig läsare har den kommit till min kännedom att integraler inte tillverkas genom fräsning helt och hållet. Istället används någon variant på sågklinga för att åstadkomma skåran för själva knivbladet. 

* Materialet är värt en parentes. Kommer man som jag från cykelvärlden så är man nämligen inte lika lättimponerad av de som slänger sig med förkortningar för olika titanlegeringar i knivsammanhang. I cykeldelar och ramar fanns de långt innan någon kom på att man kunde göra knivhandtag av dem och cykelramar är betydligt mer avancerade än något knivhandtag någonsin kommer att vara vad beträffar hållbarhet, utsatthet och hur materialet skall uppträda i olika dimensioner.

**I det här fallet Knifecenter. https://www.knifecenter.com/item/SP199TIP/spyderco-c199tip-peter-rassenti-nirvana-folding-knife-s90v-plain-blade-integral-titanium-handle, 2017-01-24, kl 12.05

*** Spydercos produktsida för Nirvana. https://www.spyderco.com/catalog/details.php?product=989. 2017-01-24. kl 12.07

[porto_product title=”Spyderco Nirvana” view=”grid” id=”9364″]