Något klassisk i linjerna men ändå modern. Ungefär så väljer CRKT att beskriva Bamboozled på sin hemsida och det kan jag väl hålla med om. Bolstret ger en tidlös look och likaså det faktum att bladet är helt dolt i handtaget när kniven är stängd och att det är en smula cigarrformat som på en del gamla slipjoints. Mer modernt är clipet, flipperfenan och materialen som använts.

Överlag tyckte jag det här är en snygg kniv med egenskaper på pappret som gjorde den värd att testa.

CRKT Bamboozled

Bamboozled är för övrigt Ken “Kenny” Onion Jrs första samarbete med CRKT. Eller med någon knivtillverkare överhuvudtaget om jag förstått det hela rätt. Hans far, Ken Onion, är mer än välkänd bland kniventusiaster inte minst för många knivar från både Kershaw och CRKT som gjort produktionsversioner av hans customknivar.

Kombinationen Ken Onion Jr och CRKT ger mersmak!

Blad

Bladet är en drop point även om det i droppar särskilt mycket utan närmar sig ett rakt blad i formen. Men det är även det som ger de rena klassiska linjerna. Det medför en rätt lång bit rak egg att arbeta och en duglig spets.

Finishen är en satin som får godkänt utan att vara extraordinärt fin. Men i gengäld slits bladytor ändå över tid och den här ytbehandlingen klarar lite misshandel utan att se för jäklig ut.

Längden på bladet hamnar kring åtta och en halv centimeter vilket gör att Bamboozled inte tillhör de minsta knivarna. Där luras utseendet en smula. Bladet är däremot rätt slankt med en höjd av 1,9 cm och det matchas av en tjocklek på 2,7 mm. Det är något tunnare än brukligt och mycket väl valt. Särskilt som det kombineras med en hög flatslipning. Det ger bättre grundgeometri än många andra knivar i klassen.

En enkel men elegant bladform som dock förtjänar bättre slipning

Stålet är väl ett steg upp från CRKTs vanliga 8Cr-stål utan att heller det vara något att skryta med. Men D2 som det handlar om här är minst sagt väletablerat för att inte säga gammalt vilket för det goda med sig att formlerna för hur det skall härdas och värmebehandlas är välkända även de. Baksidan är att det inte är helt rosttrögt. Men jag lever inte vare sig vid havet eller i en djungel så just den egenskapen är inte avgörande i det här fallet.

Fabrikseggar kan man orda mycket om. Jag vet att vissa recensenter hävdar att man inte skall bry sig om kniven är vass eller ej när den kommer från tillverkaren. Det eftersom den ändå bör slipas och kanske reprofileras omgående. Där håller jag inte med eftersom jag tror mig veta att den “genomsnittlige” knivköpare, om det nu finns en sådan, inte alls tänker så. De förväntar sig en vass kniv med en duglig egg redan från start. Inte minst vi i Sverige är bortskämda med det eftersom vi är vana vid Moraknivar. De kanske inte är perfekta men vassa är de.

Med det sagt får den här kniven knappt godkänt. För det första är slipfaserna inte jämna mellan de två sidorna utan har olika höjd och vinkel. För det andra mäter Bamboozled 0,5-0,6 mm bakom eggen. Det är för mycket för en fällkniv.

Bladet är fullt flatslipat och gjort av D2

Trots det skär kniven tämligen väl. Det beror förstås på att geometrin i övrigt är duglig med ett helt flatslipat blad. Ett som dessutom hållts under tre millimeter tjockt.

Därför är det inga problem att mörda lite kartong och öppna paket med den här kniven. Inte heller skräms den av en tomat eller bit ost på picknicken. Dessbättre gör de enkla formerna på handtaget och bladformen att det går bra att tälja till en grillpinne också. Överlag en bra kniv för “EDC” eller vardagssysslor även om den mår bra av en ny egg.

Handtag

När man väljer att göra så här i formen enkla handtag finns det några fällor att undvika. Det har man gjort i det här fallet. Herr Lök har känt på sin produkt innan den hamnade hos CRKT. Exempel på dylika är formen på flipperfenan som inte får kröka sig bakåt och gnaga på pekfingret. Något som inte alls var ovanligt i flipperfenans barndom. En att annat är övergången mellan låsarm och handtag där det inte får finnas vassa kanter eller hörn.

Ett cigarrformat handtag med bolster av stål och skollor av G10

Vad man istället får är ett effektivt cigarrformat handtag i klassisk stil. Det innebär mjuka linjer med ett handtag som sväller aldrig så lite mot mitten samt har lika stillsamt välvda sidor. Materialet är G10 och bolstret är av stål. Skollorna är rejält slipade så förvänta er inte så mycket fäste från materialet som det kan vara i sina mer extrema former.

Sidorna är sedan skruvade i en stålram med två skruvar. Sedan finns ytterligare en uppsättning som håller bolstren på plats jämte den kupolformade och större pivotskruven. Det som behövs för att demontera kniven är T6-mejsel för de mindre skruvarna samt en T8 för pivotskruv samt clip. Men var medveten om att det finns fjädrar och annat kul att ta hänsyn till om du plockar isär Bamboozled.

Förutom att se bra ut fungerar handtaget även bra att arbeta med. Så långt storleken tillåter vill säga

Handtaget fyller handen hyfsat väl utan att vara enormt stort. Längden är relativt tilltagen med elva centimeter. Den ytan kan dessutom nyttjas till fullo eftersom det inte finns något som tvingar handen åt eller annat håll. Tjockleken är 1,3 cm och höjden 2,2 cm.

Ett extra omnämnande förtjänar den förtjänstfullt vinklade och rundade bakänden av handtaget som mjukt vilar mot handen när den placeras där. Faktum är att det mesta känns mjukt mot handen och det gör att Bamboozled är bekväm att arbeta med.

Öppning och lås

Som sagt, CRKT gör en grej av att kniven är assisterad. Det vill säga att den har en fjäder som hjälper till med den senare delen av öppningsrörelsen. Den första får du själv stå för. Det är för övrigt den lilla men betydelsefulla detaljen som skiljer den här typen av knivar från stiletter i lagens mening.

Den initiala rörelsen åstadkoms via en flipperfena. Därtill en snygg sådan som både är tämligen diskret och dessutom genombruten vilket ger ett luftigare utseende. Kombinationen av hygglig flipper, fjäderbelastat blad och kullager gör det här till en snabböppnad kniv.

Flipperfenan är liten, diskret samt genombruten. Det sistnämnda känns genomarbetat

Bladet löper som sagt på IKBS-kullager. Dess vara eller icke vara kan likt fjädrar i knivar diskuteras men om de finns skall de fungera väl och det gör de här. Det jag har emot dem är mest att de komplicerar rengörning vilket blir mycket tydligt om du skulle råka få sand eller annat skit i dem. Men i gengäld brukar det inte vara ett praktiskt problem om användaren är rädd om sina knivar.

Bamboozled bjuder på ett “liner lock” i stål

Låsarmen är något knepig att komma åt men det fungerar

För säkerheten står ett liner lock. I det här fallet gjort i stål vilket är tämligen naturligt både givet prisläge och att det är samma material som hittas i ramen. På den här kniven fungerar låset utmärkt. Enklare och inte helt korrekt trimmade versioner av den här låstypen kan uppvisa tendenser till att låsarmen glider mot bladbasen om man applicerar kraft från fel håll. Men sådana test klarar det här låset utan anmärkning. Inte heller uppvisar Bamboozled någt glapp i sidled eller spel i höjdled. Således ett välkonstruerat lås.

Det är heller inte alltför överjävligt att släppa. Inga toppbetyg heller då designen på kniven gör att du måste pilla in mjukdelarna av tumspetsen i bladspringan för att komma åt låsarmen.

Att bära

Bamboozled är som synes en mycket spolformad kniv. Flippern är liten och inte vass den heller och vikten på kniven är något över ett hekto. Det ger en kniv som fungerar utmärkt som den fickkniv det är.

Clipet är ett “deep ride” men inte för mycket vilket är bra då det känns mindre mot handen

Sen gör kombinationen av rätt slät G10 och utformningen av clipet att kniven är lätt att dra och stoppa undan. En icke oväsentlig detalj hos en god vardagskniv. Det är ju ofta små snabba snitt som kniven används till. Hala fram den, skära av en snörstump för att binda upp den förbaskade gummiplantan med för att sedan stoppa undan den igen.

Det enkla stålclipet har hyfsat med utrymme under för byxtyget

I fickan sitter kniven säkert och osynligt med hjälp av ett så kallat “deep carry”-clip. Det syns mycket lite av kniven när den sitter där. Materialet i clipet är stål och det är ett enkelt vikt sådant. Men formen är genomtänkt vilket ger god funktion. Särskilt som det inte känns särskilt mycket mot handen när du använder kniven. Det beror till stor del på att man inte gått hela vägen med “deep carry” och placerat clipet allra längst ut på handtaget. Det brukar ställa till problem genom att ge ett markant tryck mot handen. Så icke i detta fall.

En annan bra detalj med clipet är att man försänkt fästet i G10-sidan och använt sig av skruvar med platta huvuden. Det ger mer utrymme under clipet för tyg.

Det kan noteras att clipet inte är flyttbart så vänsterhänta har man struntat i.

Sammanfattningsvis

Just den här kniven verkar inte ha slagit något vidare i Internetknivkretsar om det nu finns ett sådant ord. Det säger jag med tanke på att en sökning på Google ger exakt noll träffar på recensioner av den här kniven från CRKT och detsamma gäller om man ger YouTube en chans. Så det här är en ovanlig text tydligen.

Det trots att kniven inte bara bjuder på ett sympatiskt utseende utan även är en debut för ett intressant namn i och med representant nummer två från Onionfamiljen.

Bamboozled är en utmärkt EDC-kniv som kunde varit ännu bättre

Överlag tycker jag att Bamboozled har en del på pluskontot som gör den till en både intressant och tämligen bra EDC-kniv.

Men så finns det lite smolk i glädjebägaren. Ett sådant är den förbaskade assisterade öppningen. Vanligen är jag inte lika allergisk mot dem som många recensenter kan vara. Det brukar nämligen finnas en uppdelning mellan den genomsnittlige knivköparen och entusiaster därvidlag har jag förstått. Det är därför fjädrarna finns, de säljer bra enligt tillverkarna.

Men den här gången skar jag mig rätt illa i fingret vid ett tillfälle på grund av den. Orsaken var att för att fälla ihop kniven måste bladet pressas in den sista biten med en smula kraft. Och när handtaget är så här slankt och hela bladet skall in i kniven så hamnar fingertopparna nära skåran vid själva hopfällandet. Den här gången hamnade lillfingret för nära och jag tryckte igen bladet över fingertoppen.

Man får lära sig att låta bli att göra så förstås men på den här kniven hade den förbaskade fjädern inte behövts alls. Men jag gissar att många gillar “stilettkänslan” när bladet poppar ut.

Sedan anser jag att kniven tjänat på en bättre slipning med jämnare slipfaser och mindre stål bakom själva eggen.

CRKT Bamboozled får en att undra vad som mer kan komma från det här samarbetet

I övrigt är jag däremot tämligen positivt inställd även efter att ha ägt den här kniven ett tag. Materialen är inte alltför pjåkiga, för att vara CRKT kanskte bör tilläggas och även tillverkningskvalitén får godkänt. Med andra ord är debuten för samarbete mellan CRKT och Onion Jr inte alls oäven. Bamboozled är en snygg kniv och därtill praktisk.

Specifikation:

Längd utfälld: 198 mm
Längd hopfälld: 113 mm
Vikt: 105 g
Bladlängd: 85 mm
Godstjocklek: 2,7 mm
Bladstål: D2
Handtag: G10 med stålbolster
Lås: liner lock

Producerad av: CRKT, tillverkad i Kina

/ John

Förra inlägget kallat “Sommarnheter från QSP!” mer än antyder att det skulle vara mer än en. Därför presenterar jag nu en kniv döpt till Kestrel, eller tornfalk som det blir på svenska. QSP följer sin vana att döpa de flesta av sina knivmodeller efter fåglar även om den förra jag presenterade fick heta svärdfisk. Sist jag kollade var de inte särskilt bra på att flyga, åtminstone inte några längre sträckor.

Jag vet inte om den här kniven är smäcker nog för att leva upp till sitt namne. Men snygg är den trots allt. Det var faktiskt det eller mer exakt proportionerna på clip point-bladet som gjorde att jag tittade en gång till.

QSP Kestrel

Först intrycket av kniven är att den är mycket välgjord, som det mesta som kommer från QSP. Q:et i namnet står för “Quality” och det lever de upp till i det här fallet. Här är det understruket av ett handtag gjort av mycket fin Micarta, ett blad med svenskt stål och accentuerat av sympatiskt handhavande. Kniven är både lätt att öppna och stänga.

Det är några av mina första eller snarare andra intryck. Mitt första var att kniven är mindre än jag fått för mig. Som ofta räcker det inte för mig att läsa mått. Jag får lik förbaskat en uppfattning som inte alltid stämmer. Trots allt står det tydligt på hemsidan att kniven endast är 17,5 cm lång utfälld med ett blad på 73 mm.

Utöver det som syns här får man på köpet också ett fint clip i titan och keramiska kullager. Överlag en mycket fin liten kniv som jag har all anledning att återkomma till!

/ J

Och plötsligt så exploderade märket QSP med en rad nya modeller. Något som jag kände att jag var tvungen att undersöka med åtminstone några axplock. Först ut blev den här modellen kallad Swordfish.

Det först intrycket både på bild och i verkligheten är att det är en något större och “elakare” version av Penguin och då särskilt den största kniven i den serien med tillägget “Plus”.

QSP Swordfish

Orsaken till att den ser en smula mer aggressiv ut är formen på bladet. Det handlar fortfarande om en rak egg men det finns lite mer av den samtidigt som bladet är påtagligt mycket spetsigare och att den svängda delen av ryggen på bladet gör att det här mer ser ut som en Wharncliffe än en Sheepsfoot om man uttrycker det så.

För den som söker en rak egg med distinkt spets kan Swordfish vara ett alternativ. Särskilt som du på köpet för ett button lock och ett wire-clip

Längden på bladet är 9,2 cm och höjden är 2,8 vilket ger trevliga proportioner så där har man lyckats. Tjockleken hålls till väl valda 3 mm och stålet som använts är svenskt 14C28N från Sandvik.

Handtaget kan fås i en rad olika material och just det här är tvåfärgad G10. Det funkar på en brukskniv tänkte jag. Önskas en mer sober eller diskret färgställning finns exempelvis brun eller grön Micarta att tillgå. Formen på greppet är annars likt det på ovan nämnda Penguin men lite mer format. I och med att det även är längre får man plats med en liten “näbb” mot slutet och handtaget sväller även lite på höjden vid mitten. Sammantaget ett bra handtag vad det verkar.

Kniven kan sedan öppnas på en rad olika vis. Dels finns såväl en flipperfena som tumknoppar men sedan kan knivbladet även trollas fram genom att släppa låset. Där hittas nämligen en nyhet för QSPs räkning. De har på den här kniven valt ett “button” eller “plunge” lock som det också kallas.

Paketet avrundas sedan med ett riktigt bra wire-clip. Inte dumt alls må jag säga.

Så om du sökte en större, kurvigare men samtidigt mer framfusig version av Penguin fast med ett button lock så är Swordfish något för dig.

/ J

Med modellen Penguin har QSP fått en dunderhit vilket inte minst märks på det stora antal versioner den kniven finns att tillgå i nuförtiden. Inte mindre än tre storlekar, olika material i handtaget och t om ett par varianter på öppningssystem.

Om dagens recensionsobjekt kommer uppnå samma status återstår att se men av någon anledning tror jag inte det. På grund av bladformen är den nämligen något mer generisk men det är ändå en fällkniv som lever gott på egna meriter. Men ett litet tecken på framgång kan skönjas då även den här modellen börjar knoppas av sig i olika varianter.

Dags att ta en närmare titt på QSP Osprey!

QSP QS139-B Osprey

Som sagt, material och utförande är det inget fel på och inte heller grundformen. Men däri ligger troligen skillnaden knivarna emellan. Den här knivens drop point-blad gör att den inte sticker ut i mängden lika mycket som den mer dramatiska raka eggen på sin släkting. Men personligen föredrar jag egentligen den här typen av bladform om jag inte har någon speciell uppgift i åtanke. Jag delar inte den numera rätt vanligen uttryckta åsikten att Wharncliffe/Sheepsfoot-blad är de “bästa” för EDC-bruk.

Osprey, en modell från QSP som smugit en aning under radarn, kanske beroende på att det är en rovfågel?

Blad

Bladet som jag inledningsvis varit inne på är 82 mm långt och så pass tunt som tre millimeter. Höjden på bladet är 21 mm och själva formen är rätt “snäll” då bladet inte är extremt spetsigt eller så. Den mjuka buken gör att bladet ser lika bruksinriktat som det är. Enkelt men välfungerande skulle det kunna sammanfattas.

Ett okomplicerat blad, en drop point med nästan full flatslipning

Finishen är en sympatisk satin. En av mina favoriter då den blanka ytan skänker lite flärd samtidigt som den inte är extremt känslig för slitage. Och till skillnad från säg en blästrad yta så öppnas inte porerna upp för rost heller.

Nu är inte bladet särskilt rostbenäget i vilket fall eftersom stålet är 14C28N från Sandvik. Här är det härdat till 59-61 HRC enligt uppgift. Med tanke på att kniven hållt skärpan väl under den första delen av testperioden så verkar det stämma väl.

I övrigt kan sägas om bladet att det är diskret märkt med QSP-loggan i litet format på en ricasso och ståltyp i ännu mindre format på motstående sida. Vidare kan konstateras att bladet är nästan fullt flatslipat men har en liten platt del som övergår i ricasso/flipper.

Fabrikseggen var mycket väl utförd. Det innebär att kniven kom vass och att eggen både är centrerad och jämn i höjd. En aningens litet “smil/kälkbacke” finns mot riccason till men annars en riktigt bra egg

Godkänd och relativt vass fabriksegg med en tendens till miss mot ricasson till

Det märks också när man börjar skära med kniven. En bra egg, en praktisk bladform som är 0,4 mm tjock bakom eggen och en bra spets gör att de flesta utmaningar känns hanterbara. Den första uppgiften kniven fick bita i var väl i ärlighetens namn inte särskilt utmanande. Att tillreda en macka under ett knivkastningpass. Det innebar mest att bröd, en skiva tomat, gurka och en bit salami. Men det gjorde kniven ändå med den äran. Osprey uppträder i det här fallet nästan som en liten skalkniv vilket är ett bra betyg för en EDC-kniv.

Mer intressant är kanske hur kniven fungerar för att tackla all den förbaskade plast som finns överallt nuförtiden. Men svaret är…mycket bra! Det gäller såväl punktering av sega plastförpackningar kring mat men även tjockare plast som PET-flaskor och dunkar. Det är ett av skälen till att jag uppskattar en god spets på mina EDC-knivar.

Eftersom eggen var vass biter den även bra vid grundare skär som när jag skar av ett antal buntband vilka användes för att fästa upp ljuddämparen på min gamla Volvo. Även paketöppning där man först skall skära av nylonband för att sedan attackera kartongen i sig efter att ha öppnat all tejp går utmärkt.

Kort sagt Osprey är en utmärkt EDC-kniv. Särskilt som den faktiskt skär bra i trä också. Med tanke på det mindre formatet på särskilt handtaget är det inte mitt första alternativ som den enda kniven för friluftsliv men överlag gör den inte bort sig i den rollen heller.

Handtag

Handtaget är enkelt uppbyggt och utgår från en polerad ram i rostfritt stål. Till skillnad från många andra knivar är den emellertid inte lättad på något vis. Högst troligen för att hålla ned priset. Det innebär trots allt ytterligare en stunds maskinbearnbetning per enhet och tid är som bekant pengar. Det för med sig både för- och nackdelar. Nackdelen är förstås att kniven blir något tyngre än den kunnat vara men då totalvikten är respektabla 92 gram ändå så är det inte mycket att orda om. Mer tydligt är oftast att balansen förskjuts mot handtaget till.

Men inte heller på det området är slutresultatet dåligt. Visst, helt ultimat är den inte utan balanspunkten återfinns någon centimeter bakom pivotskruven och med en lättad ram hade den troligen varit perfekt.

Skollorna är i det här utförandet gjorda i blå Micarta

Fördelen med en helt slät insida är emellertid att kniven blir mycket lätt att rengöra. Särskilt när den som här till största delen är öppen i ryggen. Kniven har annars en liten, partiell back spacer som är gjord i samma material som resten av handtaget fast i avvikande färg vilket innebär svart i det här fallet. Back spacern inkorporerar även ett fånglinehål. Det är för övrigt stort nog att rymma en standard 550-fallskärmslina.

Matererialet återkommer som sagt i handtagssidorna och är förstås Micarta. I det är fallet är den blå och om man önskar annan färg finns även brun och grön att tillgå. Sedan kan man lyxa till det med några olika varianter av “shredded“-kolfiber alternativt tyngre mässing och koppar i handtaget. Förvisso snyggt att se på men det gör kniven ca femtio procent tyngre och vad det gör med nyss nämnda balans vill jag inte ens tänka på. Men för metallfetishisten är det ett alternativ.

Osprey är nästan helt öppen i ryggen vilket tillsammans med en slät insida gör den lätt att hålla ren

Handtaget är strax över en decimeter långt, ca 1,9 cm högt och har en tjocklek på 1,2 cm. Det tillsammans med den friktion som finns naturligt i materialet ger ett gott fäste. Naturligtvis inget extremt sådant givet handtagets raka och enkla form men tillräckligt. För att ytterligare förbättra den detaljen finns räfflor på bladets rygg.

I övrigt kan sägas att sidorna är helt flata men att kanter och hörn är väl rundade och inte orsakar några obehagligheter. Överlag är det här ett mycket bekvämt handtag utan att för den skull vara det bästa som gjorts.

Kniven ligger bra i handen men för min del kunde den möjligtvis fått vara lite fyllligare

Men till alla normala grepp fungerar Osprey utmärkt. Det gäller förstås de grundläggande fattningarna som hammargrepp och sabelgrepp. I det förstnämnda är jag extra glad för att clipet inte påverkar handen särskilt mycket. Möjligen kan jag konstatera att för min handstorlek kunde kniven fått vara lite större. Särskilt tänker jag då på höjden. Känslan blir lite krampartad om jag skall hålla kniven i ett fast grepp. Men i gengäld ser jag inte den här kniven som en redskap jag skall arbeta med under längre tid så det är lite mer av en akademisk fråga

I allmänhet är dock kniven lätt att hantera och det gäller även om och när man skall skifta grepp. Tack vare att eggen är dragen tämligen nära handtaget är det också lätt att hålla kniven i nypan för detaljarbete.

Öppning och lås

Osprey är en dedikerat flipperöppnad kniv. Det innebär att alla andra metoder är uteslutna. Så vet du med dig att du inte uppskattar den typen av öppningsmetod skall du välja en annan modell från QSP.

Flipperfenan är tämligen diskret men välfungerande

Trots formen på flipperfenan fungerar den både att dra bakåt och trycka nedåt även om det förstnämnda är det som den är gjord för. Generellt gillar jag formen på den här fenan då den är både effektiv sett till funktion och diskret som i att den inte sticker ut för mycket.

Effekten när du trycker på den är god. Mycket av det beror på ett gediget kunnande vid det här laget vilket resulterat i användande av god geometri. En annan bidragande faktor är förstås de eminenta kullager i keramik som Osprey ståtar med.

Liner locken på Osprey är inte helt lätt att komma åt men fungerar utan anmärkning

Låset är en liner lock. Därtill en förbaskat välgjord sådan. Inget extraordinärt eller nydanande men det bara fungerar. Det är pålitligt såtillvida att det tar varje gång kniven öppnar och oberoende av farten på bladet vilket inte alltid är fallet med alla knivar. Inte heller glider låsarmen under tryck vilket gör att du kan lita på låset. Med det sagt hade jag inte utsatt den här typen av lås för den misshandel som ett “Cold Steel test” innebär. Det vill säga det är inget man skall pressa till sin absoluta gräns.

Åtkomsten är inte den absolut bästa men definitivt bra nog. Låsarmen har räfflor för ökad friktion och motsatt handtagssida och ram är något försänkt. Möjligen skulle det kunna gjorts bättre. Men i gengäld blir liner locks säkrare på det här viset. Annars finns alltid risken att man råkar släppa låset om kniven vrider sig i handen.

Att bära

Som tidigare nämnts är Osprey ingen jättelik kniv. Någon decimeter på längden, 108 mm för att vara exakt och en vikt på 92 gram är inte mycket att orda om. Särskilt inte som man har kommit ihåg att runda av de hörn och kanter som behöver mjukas upp. Det gäller särskilt back spacerns bakre kant samt flipperfenan. Det är de delar som handen mest kommer i kontakt med när man skall ned i fickan eller råka dunsa i kniven i andra sammanhang.

Den här kniven ståtar med ett mycket bra wire-clip

Det i kombination med ett par flata sidor i ett material som är relativt mjukt mot handen gör att Osprey är lätt att både dra och stoppa tillbaka i fickan.

Mycket bra spets som inte pekar utåt, godkänt utrymme under och bra spänst gör det här clipet till en vinnare

Men det som höjer Osprey över många andra knivar är det suberba clipet. Det är ett wire-clip som tillhör ett av de bättre. Det är fäst med en skruv i två försänkta spår i handtagssidan. Eftersom motsvarande finns på båda sidor är clipet flyttbart.

Det bästa med clipet är dock att det är styvt nog för att inte röra sig i sidled. En synd som annars hittas även bland kända tillverkare av den här typen av clip. Därtill är funktionen sympatisk. Styvt nog att hålla kniven på plats på ett tryggt vis men ändå inte så hårt att kniven blir svår att få fast över kanten på en byxficka. Rampen är stor nog även den och utrymmet under rimligt bra. Där kunde man fått ta i lite mer men då riskerar å andra sidan ergonomin att bli lidande istället så jag föredrar det nog ändå så här. Skruvhuvudet som håller clipet på plats stjäl förvisso lite utrymme men det är åtminstone rundat.

Sammanfattningsvis

Jag vet inte riktigt säkert hur det går till rent fysiskt men det verkar som en fiskjuse återfinns i skuggan av en pingvin. Dock är jag inte helt säker på att den borde befinna sig där. I mitt tycke är det här faktiskt en lika bra modell även om jag personligen föredrar tumknoppar som öppningsmetod. Men också i det här fallet har QSP en utmärkt grundmodell att bygga vidare på. Något de för övrigt verkar tro själva också då det arbetet redan är inlett.

QSP verkar själva tro på modellen då den redan börjat dyka upp i fler versioner

Rent utseendemässigt kanske inte Osprey är en fågel som får någon att haja till när de skådar den. Den är rätt “snäll” vad linjespel beträffar. Men understundom kan det vara rätt skönt också. Allt behöver inte vara extraordinärt, utanför “boxen” eller extremt. Ibland fungerar “välgjort” också. Det är vad Osprey är, ett gott hantverk.

Här får du en kniv med godkända material i form av keramiska lager, ett blad i 14C28N-stål och ett flertal handtagsmaterial att välja emellan. Micarta, mässing, brons och kolfiber borde täcka de flesta smaker.

På köpet erhålls en kniv med ett trevligt handhavande i form av en snabb och säker flipper och ett lås som inte bjuder på några överraskningar. Utöver det får du ett riktigt bra wire-clip och därmed en kniv som gör sig bra i fickan.

Sedan icke att förglömma, det här är en förbaskat praktisk liten gynnare!

QSP Osprey där den hör hemma, vid sjökanten. I den här sjön häckar för övrigt ett flertal par fiskgjusar

Så om det låter som det vore något för dig får du punga ut med ca 850 kr för den här varianten med Micartahandtag och ytterligare någon hundralapp om du vill ha kolfiberskollor istället. Ja, förutom i skrivande stund då det är superrea på kniven och den kan köpas för 679 kr här på Knivshop.se.

För de slantarna för du en förbaskat bra EDC-kniv.

Specifikation:

• Längd utfälld: 190 mm
• Längd hopfälld: 108 mm
• Vikt: 92 g
• Bladlängd: 82 mm
• Godstjocklek: 3 mm
• Bladstål: Sandvik 14C28N
• Handtag: Micarta
• Lås: Liner lock

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina

/ John

– en blivande klassiker?

Vid något tillfälle undrade jag om Ken Onion ritar samma kniv om och om igen och följdfrågan som uppstod var huruvida det är av godo eller ej? Det är den sista frågeställningen som är mest aktuell i det här fallet.

Alla stora knivmärken har sina egna framgångsrika modeller. De som lever sitt eget liv aningen bredvid trendfårorna och som därmed blir knivvärldens “Evergreeens” och inte sällan kassakor för företagen. Kershaw Blur är en sådan och nu verkar det som om CRKT, efter visst experimenterande, har en modell som fyller samma nisch. Eller som i alla fall har potentialen att göra det.

Kniven jag talar om är förstås den här kallad Jake kort och gott.

CRKT Jake

Jämförelsen med Kershaw Blur är inte så märklig som det först kan tyckas. Egentligen skall knivar presenteras på sina egna meriter och inte jämföras med andra men det är svårt att inte göra det i det här fallet då knivarna är tämligen lika både till utseende, storlek och funktion. Inte minst har de samma upphovsman, den Hawaii-baserade knivmakaren och designern Ken Onion.

Namnet på kniven förtjänar ett extra omnämnande då det lär vara namnet på en av Onions fans och tillika en polis som eftersökte den perfekta EDC-kniven. Utifrån det skapade Onion en customkniv som dock var en mer solid frame lock med gummipaneler i handtaget. Det här är CRKTs tolkning av den kniven.

CRKTs tolkning av en customkniv signerad Ken Onion

Twitterversion: CRKT Jake, en av de mer exklusiva knivarna i katalogen med potential att bli en framtida klassiker!

Blad

Drop point kallas en av de mest kvintessentiella bladtyperna. En sådan hittas här, särskilt den här versionen är klassisk då den svagt sluttande ryggen endast “droppar” svagt vilket gör att bladet närmast är rakt till formen. Vad det ger är ett blad med tilltagen buk som utgör mer än halva egglängden men som ändå lämnar en bit rak egg närmast handtaget att arbeta med.

Längden är den i millimeter något udda siffran 84,43 mm. Orsaken är att kniven baseras på tumstorlekar och då skrivs längden till 3,3″ vilket är lättare att utläsa. Tjockleken på bladet hamnar på samma vis strax över 3,5 mm och höjden på bladet är som mest 28 mm. Det är faktiskt aningen lägre precis in mot handtaget till.

Ett åtta och en halv centimeters drop point-blad

CRKT har gått från att vara en av de värsta syndarna vad beträffar “billboarding“, att affischera hela bladen med text till att i det här fallet vara riktigt smakfulla. Logotyp på en sida i diskret storlek jämte designer och någon form av serienummer på motstående.

Särskilt diskret blir det då bladet är tämligen mörkt grått till följd av en längsgående borstad look som fått sig någon form blästring.

Stålet som använts är ett steg uppåt från de för CRKT så vanliga 8Cr-kombinationerna. Här hittas istället 12C27 från Sandviken. Men varför man inte valt det utvecklade och bättre 14C28N övergår mitt förstånd. I och med det här valet uppstår nämligen en av knivens nackdelar.

Men innan vi kommer in på den kan sägas att bladet har en flatslipning som sträcker sig över hela bladets höjd och att det smalnar av från ca en tredjedel av bladets längd. Tjockleken bakom eggen mäter jag till 0,5 mm vilket inte är helt imponerande för en kniv som siktar mot att vara en optimal EDC-kniv. Det som kan sägas till försvar är att eggen blir stark men den hade helt klart tjänat på att vara minst en tiondels millimeter tunnare. Men knivtillverkare nuförtiden litar inte på vare sig sina stål eller sina användare. Det senare med rätta kanske med tanke på vissa tester de utsätts för på nätet. Men det är ett sidorspår.

Bladfinishen är borstad och blästrad och stålet är 12C27

Sedan var det nackdelen med stålet. Det är inte förmågan att ta en god egg. Ni som kan era knivstål vet att det här stålet är vad som hittas i många gamla Moraknivar. Vasst kan det således bli. Och det var det även vid ankomst. CRKT får godkänt på den fronten utan att vara extremt bra. Något som är bra är däremot att det sharpening choil som finns är stort nog för att fylla sin funktion.

Jake har fått agera förpackningsöppnare på jobbet under testperioden. Det innebär mycket plast och kartong

När förpackningen till en ny säng skulle brytas ned i mindre bitar uppenbarar sig en del av problemet med stålvalet

Problemet jag har med 12C27 i det här utförandet är att det blir slött fort. Efter en stunds skärande märks det tydligt att eggen tappar i skärpa. Särskilt tydligt blir det när man ger sig i kast med större mängder kartong. Ett material som är rätt vanligt i vardagsapplikationer. Åtminstone i min tillvaro som i det här fallet när en ny säng inhandlats. Nästan lika vanligt är dessvärre plast. Även i de materialen märks det att stålet inte är det mest uthålliga. Eggen biter bra när den är vass men inte särskilt länge. Det blev extra tydligt när jag tog med kniven till jobbet ( professionell köksmiljö) där den fått agera paketöppnare.

I gengäld är geometrin relativt bra för att vara så tjock bakom eggen. Jag förutspår att när jag sedan slipar om kniven och flackar ut eggvinkeln kommer Jake att bli rena skärmaskinen. Den är duglig som det är nu. Det skall sägas till kniven försvar att den skär relativt bra även när den inte är rakbladsvass vilket är tacknämligt och det är en egenskap som till stor del kan tillskrivas bladgeometrin.

Handtag

Materialet som dominerar i det här handtaget är anodiserad aluminium. Av det har man tagit två rejäla stycken, 4,5 mm tjocka och format ett stadigt och bekvämt handtag. I sidorna har sedan frästs fickor som härbergerar paneler i svart G10. Runt hela handtaget löper en fasad kant som rundar av formen.

Handtaget är gjort av aluminium med paneler i G10

Handtaget är öppet i ryggen sånär som på en partiell back spacer, även den i aluminium. Den utgör även fäste för fånglina. Den luftiga konstruktionen i kombination med den helt släta insidan gör den här delen av kniven mycket lätt att rengöra. Men att för den skull tro att den är kniven är helt gjord för lera och sand är att sträcka sig för långt då det finns andra detaljer som är mer svåra att rensa om så behövs.

Ryggen är öppen och insidan slät vilket underlättar rengöring

Den här konstruktionen består nämligen av rätt många delar. Du har paneler som är skruvade på plats och under en av dem hittar du skruvarna som håller back spacern på plats. Sedan har du lager och lagerskålar för dem att löpa i då sidorna som sagt är gjorda i alumimium. Kniven har även en lös intern stoppinne. Alla skruvar är i storlek T6 utom pivotskruven som är av T8 storlek.

Jake består av rätt många delar och skruvar. Skall kniven tillkommer förutom delarna på bilden ytterligare fem skruvar, en panel samt låsarmen

Det mjukt formade handtaget är 107 mm långt varav 10 cm är greppyta. Tjockleken är lite över tretton millimeter och höjden som mest 32 mm.

De i handtaget infällda G10-panelerna har bra klös och ger därmed bra fäste. Appropå fäste hittas “jimpings“/räfflor både på låsarmen, basen av bladryggen och inte minst på aluminiumdelen som utgör fånglinehål.

På tal om aluminium kan väl konstateras att är det någon nackdel det materialet har så är det hur det åldras. Inte med värdighet kan väl sägas. Så om “patina” eller snarare slitage är något du bekymrar dig över kanske du skall kika på en annan kniv. Med det sagt kan sägas att anodiseringen på den här kniven hållt färgen väl och några större märken efter skav inte uppkommit. Men sen har jag bara haft kniven i ett par månader också.

Balansen är god och handtaget mycket sympatiskt

Sammantaget bidrar både storleken och formen det här till ett mycket bra handtag med något litet undantag. Men överlag är det riktigt bra oavsett vilken fattning du föredrar. Hammargrepp för styrka, sabelgrepp för precision eller kanske ett styrande pekfinger på bladryggen, allt fungerar. Detsamma kan sägas om omvända grepp som när kniven hålls för att tälja mot kroppen eller som en ishacka. I och med att kniven inte är överdrivet tjock i framänden fungerar även grepp i nypan väl.

Öppning och lås

Jake är en dedikerat flipper-öppnad kniv. Du kan till nöds pilla upp den med två händer också då motståndet i detentkulan inte är så hårt trimmat men det är inte särskilt smidigt.

Med den lösningen är det viktigt att man har en bra flipperfena och det har Jake även om funktionen kunde varit snäppet bättre. Det är nämligen inte själva flipperfenan som är problemet. Den är förvisso liten men formen väl uttänkt. Det gör att man både kan pressa den nedåt och dra bakåt även om det är det sistnämnda som fungerar bäst. Därtill har man genomborrat den vilket gör utseendet luftigt och gör att den ser mer arbetad ut. De små räfflorna som finns för att öka friktionen gör vare sig till eller från då det är formen som ger fästet.

En liten men bra flipperfena

Vad jag menade med att funktionen kunde varit bättre är att motståndet inte är perfekt intrimmat. Det gör att kniven inte känns så krispig när den öppnas som den borde. Den är inte dålig men tillhör inte heller toppskiktet vilket innebär att du medvetet måste trycka till och inte var för “blöt” i själva utförandet för då står du där med ett halvt utfällt blad. När du väl vant dig är det dock inget som orsakar problem eller irritation.

Eftersom Jake har IKBS-kullager borde bladet vara snabbare men är som sagt inte det. Men de räcker till för att ge bladet mjuk gång. En sak som dock är mindre bra är att pivotskruven som på så många flipperknivar har en tendens till att gänga upp sig pga vibrationerna som uppstår av kraften från bladet. Det vore nu inget problem om det inte var för att skruvskallen är extremt grund vilket gör att det föreligger risk att dra spåret runt även med kvalitetsverktyg. En droppe gänglåsning rekommenderas.

Låset är aningen speciellt då det är en “nested liner lock”

Taggarma på låsarmen anser jag vara aningen för aggressiva, inte på grund av mönstret men beroende på att låsarmen är tunn

Jake har fått en liner lock av lite speciell karaktär. Ibland kallas konstruktionen för “nested liner lock” vilket är något man tar till då låsarmen är av annat material än handtaget. Typiskt när massiv G10 eller som här aluminium används i kombination med stålet i låsarmen.

Funktionen är mycket pålitlig. Låset tar med säkerhet vid varje öppning och håller bladet på plats med auktoritet. Skall något negativt invändas är det att de förbaskade sågtänderna som låsarmen försetts med för bättre fäste är för vassa. Sedan är de som vanligt egentligen riktade åt fel håll för att fylla den funktion de är avsedda för. Man pressar ju inte låsarmen framåt vilket är riktningen de tar i utan åt sidan.

Att bära

Handtaget är förvisso fylligt på Jake men tillhör ändå inte de mest volumiösa. Snarare kan väl kniven betraktas som mellanmjölk i det fallet, inte för stor, inte för liten. I gengäld är vikten relativt storleken sympatisk. I reella tal innebär det strax över ett hekto i fickan. Inte mycket att bråka om storleken på bladet tas i beaktande. Inte heller är kniven allt för komplicerad att dra eller stoppa undan.

Ett relativt litet men starkt stålclip som känns förvånansvärt lite i handen

Däremot finns det annat som gör Jake lite mer bångstyrig i fickan. En sådan sak är G10-sidorna som är mycket sträva. I bästa fall kan man säga att de tillsammans med clipet gör att kniven sitter stadigare i fickan. Men det jag främst har i åtanke är den kraftigt räfflade back spacern som på grund av clipets positionering sticker upp en smula och inte alls är behaglig att slå till med handen. Det är något som händer tämligen frekvent om man är ute och går och pendlar med armarna till exempel.

Clipet ja, det är ett litet enkelt stålclip av vikt konstruktion. Spänsten är väl tilltagen och du lär inte tappa din kniv av den orsaken. Utrymmet under clipet är även det rejält för att härbergera även lite tjockare tyg. Rampen är bra och har den positiva egenskapen att det inte känns i handen trots att den är vinklad utåt.

Mindre bra för den vänsterhänte är att det här clipet inte kan skiftas. Varför är lite av ett mysterium då ett extra tag med fräsen hade åstadkommit den fördjupning i G10-sidan som varit nödvändig. Det finns nämligen inget i konstruktionen som förhindrar det. I gengäld får alla andra en snyggare presentationssida med mindre hål i.

Sammanfattningsvis

För några år sedan skrev jag en serie inlägg på temat “Jakten på den perfekta fickkniven” i ett annat sammanhang. En serie som ebbade ut en smula men ändå känns aktuell på något vis. CRKT Jake är nämligen en kniv som med lätthet kunnat ingå i den. Här hittas ett tilltalande utseende, en sund bladform och ett mycket sympatiskt handtag.

Svaret på frågan om det är bra eller dåligt att Onion åstadkommer liknande knivmodeller från stund till annan kan härmed anses vara besvarad. Åtminstone vad beträffar Jake. Den är resultatet av en inkrementell utveckling där grunden är Kershaw Blur men som han sedan arbetat med att överföra till en lika framgångsrik modell för CRKT. På vägen har det blivit knivar som Shenanigan, Prowess och Hi Jinx men nu är vi måhända framme vid slutdestinationen, Jake.

Även om kniven som sagt sägs vara ett “beställningsjobb” från ett fan av Ken Onion som önskade den perfekta EDC-kniven.

Jake är en mycket sympatisk EDC-kniv

Vägen till perfektion är lång och krokig men Jake är ett seriöst försök åt det hållet som möjligen stupar på ett par små detaljer även om de inte förtar intrycket som snabbt gjorde att det här blev en av mina favoriter i kategorin. Den är både snygg och praktisk och har därmed mycket som talar för den.

Men lite smolk finns i glädjebägaren. Jag vet inte vad det är med amerikaner och deras “jimpings“. De tycks anse att det enda sättet att få bra grepp om ett handtag är att få det att likna en igelkott eller kanske piggsvin med tanke på geografin. Så illa är det inte fallet med Jake men det finns klart ställen som inte hade behövt vara så skarpa. Ett sådant är skårorna som hittas på låsarmen. Med tanke på riktningen man pressar den i när den skall släppas gör de inte mycket nytta för funktionen och inte behöver man såga något med den heller. Men värre är det med räfflorna som hittas vid handtagsryggens slut. De är närmast vassa och irriterar mig då jag inte sällan slår i min hand i dem när jag är ute och går och har kniven i fickan. Än värre blir det då man skall stoppa ned handen i fickan och river sig på dem.

En annan mindre bra detalj är att man som användare behöver applicera gänglåsning på pivotskruven. Den lossar snabbt och spåren är mycket grunda vilket gör att risken att dra sönder gängorna är uppenbar.

Sedan går det inte att komma ifrån att likt Blur som jag i inledningen jämförde den här kniven med så skulle Jake tjäna på att släppas i versioner med mer avancerade stål. CRKT har tidigare benhårt hållt fast vid mycket enkla stål som 8Cr14MoV på majoriteten av sina knivar. Emellertid har de på senare tid luckrat upp den hållningen med ett par utflykter i knivstålens förtrollande land. Tyvärr har de små picknickstunderna ackompanjerats av rejäla prislappar.

Den här kniven skulle verkligen tjäna på att exempelvis förses med S35VN. Men redan skuttet uppåt till Sandvik 14C28N vore ett första steg. Varför man stannade vid 12C27 är för mig obegripligt. Det lär inte ha med pris att göra då skillnaden inte kan vara enorm. På sin hemsida skriver CRKT om stålet “Superior Performance: Sandvik 12C27 blade steel for excellent edge retention“. En märklig försäljningstext med tanke på att just det är en av det stålets akilleshälar. Det håller inte skärpan särskilt väl jämfört med modernare rostfria stål.

Jag hoppas att CRKT inser potentialen i den här kniven och ändrar sig på den punkten. Även om jag inte tror att det är särskilt troligt.

CRKT Jake är en god vän även på skogsäventyret

Nu kanske det låter som jag är negativt inställd till Jake men så är det absolut inte. De här små förändringarna skulle höja en redan mycket bra EDC-kniv till en av de bästa i sin klass. Potentialen finns där som sagt. Därtill är Jake en välbyggd kniv och funktionen som sagt riktigt bra.

Det lönar sig att kolla runt lite efter bästa pris i EU. I skrivande stund kostar den nämligen allt mellan 1500 kr upp till 2250. Förutom här på knivshop där den just nu kostar 1199 kr!

Specifikation:

Längd utfälld: 202 mm
Längd hopfälld: mm
Vikt: 108 g
Bladlängd: 84,5 mm
Godstjocklek: 3,53 mm
Bladstål: 12C27, Sandvik
Handtag: Aluminium, G10
Lås: liner lock

Producerad av: CRKT, tillverkad i Kina

/ J

Sådan far sådan son heter det ju. Och vad har det med den här kniven att göra undrar kanske vän av ordning?

Sambandet är faktiskt inte särskilt långsökt. Den här tämligen nya kniven från CRKT är nämligen designad av Ken Onion. Men inte den mycket kända Ken Onion som ligger bakom den nyligen presenterade “Jake” utan hans son. Ken “Kenny” Onion Jr! Nu börjar det likna löksoppa.

CRKT Bamboozled

Så junior följer i sin fars fotspår och det här är om inte hans debut i knivvärlden så åtminstone det första samarbetet med någon större knivtillverkare och i det här fallet Columbia River Knife and Tool som namnet lyder utskrivet. Namnet på den här skapelsen är Bamboozled.

Kniven föll mig genast på läppen vad gäller utseende. Den såg i mina ögon tämligen sofistikerad ut. Mjuka, harmoniska linjer, inte alltför stor men utan att vara extremt liten heller. I siffror innebär det en längd på strax under tjugo centimeter utfälld och en bladlängd på åtta och en halv centimeter. Inte någon minatyr som sagt men ändå åt “fickknivshållet” á la “gentlemen style”. En för företaget sofistikerad modell för EDC-bruk tänkte jag mig.

I materialväg hittas D2-stål i bladet och i handtaget ett bolster av stål och skollor i G10. Låser gör kniven med en liner lock och kniven har ett clip som dock inte kan flyttas. Som synes öppnas kniven med en flipper men något som överraskade mig, mest beroende på att jag inte läst på ordentligt, var att kniven är fjäderassisterad. Något som jag inte är lika allergisk emot som de flesta andra kniventusiaster. Vanligen skall väl tilläggas. I det här fallet är jag det av en mycket specifik orsak som jag ämnar återkomma till i kommande recension av kniven.

Överlag är de första intrycken av den här kniven positiva och så länge den inte gör bort sig helt bör det avspeglas i ett omdöme. Men man vet aldrig innan man lärt känna en kniv och dess egenheter.

/ J

De som läser vad jag skriver i olika fora kanske har noterat att jag är en tämligen stor anhängare av märket QSP. Om inte  kan intygas att så är fallet. Ni har inte misstagit er på något vis.

Orsaken står att finna i att de har ett brett sortiment och håller konsekvent god kvalitet till priser som inte är avskräckande. Därtill har de på senare tid även utvidgat katalogen till att även omfatta ett par lyxmodeller. I huvudsak gör de förvisso synnerligen praktiska och användbara EDC-knivar i olika varianter även om de på sistone släppt en monstruös kniv kallad Rhino som vid sidan av någon gammal modell får stå för det extravaganta.

Men den här kniven är hittas på den andra sidan spektrat. Här har ni en rejäl, enkel, välkonstruerad EDC-kniv. Inget extremt men det mesta förefaller vara mycket väl genomfört. 

Modellen kallas som ni redan sett för “Osprey“, fiskgjuse på svenska. En fågel som är tämligen ovanlig för det mesta men inte där jag växte upp nära en sjö i Småland. Där fanns ett flertal häckande par så jag såg dem faktiskt nästan dagligen.

Kniven är nästan lika smäckert byggd som sin namne. Det är en kniv som i det här fallet fått fjäderdräkt i blå Micarta. Gillar man inte blått finns även brunt och grönt att välja emellan. Utöver det inte mindre än ytterligare åtta varianter inluderande mässing, koppar och kolfiber i ett par olika färgkombinationer.

Bladstålet är 14C28N och bladlängden hamnar precis över åtta centimeter med en tjocklek på tre millimeter. Väldigt förnuftigt blad med andra ord. Särskilt som det är en drop point. Inget extravagant med andra ord men väl fungerande. Särskilt som fabrikseggen var god.

Tänk er den här kniven som en QSP Penguin fast med flipper-öppning och drop point-blad istället. Tilläggas kan att bladet löper på kullager, låset är en liner lock och att kniven har ett flyttbart wire-clip.

Kniven kommer att recenseras vid senare tillfälle!

/ John

Den stora frågan är om succén kommer att fortsätta? De första intrycken ger vid handen att det finns stora chanser till det. Det jag talar om är den “sannsaga” som är CRKT Pilar. De var inte först med att försöka krama ut det mesta ur en specifik modell genom att låta den yngla av sig men de har gjort det mycket bra.

Det började med en båt. Eller snarare en kniv döpt efter Hemingways fiskebåt signerad den danske virtuosen Jesper Voxnaes. I begynnelsen var en tämligen liten kniv helt i stål försedd med frame lock och ett tumhål i bladet. Stålet var som vanligt hos CRKT, 8Cr13MoV. Knivköpare i allmänhet och älskare av Voxnaes i synnerhet uppskattade den lille gynnaren men ville ha mer. Mer som i större! Och ja, gärna med ett annat stål i bladet.

Ur den önskan föddes Pilar II som var större, helt i stål med samma frame lock och enkla stål. Dock hade öppningshålet i bladet kompletterats med en flipper. Formatet gjorde att den kallades “Pilarge” trots att bladlängden endast ökats med ca 6 mm. Lite senare kompletterades på allmän begäran med en version med en sida i G10 samt D2-stål. Det som är exklusivt hos CRKT är standard hos de flesta andra märken kan vi konstatera.

Pilar II följdes upp av Pilar III och G10-sidan hade nu permanentats liksom det något större formatet. Eller rättare sagt hade bladet ökat ytterligare i längd från 6,7 till 7,5 cm. På köpet hade bladet även blivit spetsigare.Något förvirrande finns den både i utförande med blad i 8Cr-stål och D2.

CRKT Pilar IV

Nu skriver vi 2023 och det var dags för Pilar IV Det är samma koncept med några förbättringar. Bladformen har ändrats till en clip point, vilket möjligen kan diskuteras huruvida det är en förbättring eftersom det är beroende av tycke och smak. Jag anser att det är ett kliv upp då jag uppskattar en spets på mina EDC-knivar. Kniven har även blivit ytterligare en smula större. Bladet har nu sträckt på sig från strax över 7,5 cm till ståtliga 7,85 cm vilket ger en totallängd på 18,6 cm. Sedan är stålet enbart D2 och för att markera att det är en senare generation har den fått behålla sin back spacer i mässing.

En annan detalj som kom redan på förra versionen var kullagren som gör den här kniven extremt lättöppnad. Överlag ger allt detta en intressant kniv som jag ämnar recensera så snart det är möjligt. För den som inte kan bärga sig finns den emellertid att köpa här på Knivshop.se redan nu!

/ John

Löften är till för att hållas. I enlighet med det vill jag presentera CRKT Jake för er! Kniven är designad av ingen mindre än den hawaiianska knivmakaren/designern Ken Onion. 

Vid sidan av sina customknivar var han var från början kraftigt involverad med Kershaw men gick senare över till CRKT. Resultatet av det kan lätt spåras för den som kan sin moderna fällknivshistoria. Lite retsamt kan man kanske säga att Onion ibland gör samma modell om och om igen. Åtminstone gäller det delar av hans produktion. Som exempel kan den här kniven tjäna. Först gjorde han den eminenta Blur för Kershaw. Men efter att ha bytt företag kom sedan CRKT Shenanigan som är mest lik, sedan kom Prowess följt av modellerna Hi Jinx och nu Jake. Släktskapet är inte helt svårt att spåra. 

Ken Onion står bakom både Kershaw Blur och CRKT Jake, vilket framgår tämligen tydligt om de läggs sida vid sida

Fördelen med det förfarandet är att eftersom originalet var mycket bra och en av mina favorit-EDC-knivar alla kategorier så kan en inkrementell utveckling vara av godo i det här fallet. Förlagan dras nämligen med någon detalj som jag inte är helt förtjust i som en recurve/s-formad egg och något som många andra entusiaster inte uppskattar i form av assisterad öppning. Vad gäller de bitarna är Jake en helt annan kniv. Särskilt som den är flipperöppnad och är försedd med kullager som ersättning för originalets tumknoppar. 

Förutom likheterna vad gäller utseende delar de egenskaperna att de har handtag i aluminium med paneler infällda i sidorna för bättre fäste. På Jake har det guldbrunanodiserade handtaget fått sidor i tämligen sträv G10. 

CRKT Jake, ny för 2023 men finns redan nu att köpa här på Knivshop”

Vad den mer delar med originalet är den eminenta handtagsformen. Den är bekväm i hand och jag vågar sträcka mig till att ergonomin är god redan innan jag arbetat ordentligt med den. Mjuka former med väl avvägda dimensioner borgar för det. Dessutom känns den aningen tjockare än ursprungsmodellen. 

Bladet är en drop point även om det närmar sig ett rakt blad i formen med en rygg som endast svagt sluttar nedåt. Materialet är Sandvik 12C27 och bladet är helt flatslipad. Finishen är blästrad och borstad vilket ger bladet en mörkgrå ton. 

I övrigt kan sägas om kniven att den känns anmärkningsvärt lätt och välbalanserad. Mycket goda första intryck  med andra ord även om några små detaljer finns att anmärka på även inledningsvis. Jag ämnar återkomma till dem senare. 

Specifikationer: 

• Längd utfälld: 202 mm
• Längd hopfälld: 117 mm
• Vikt: 108 g
• Bladlängd: 85 mm
• Godstjocklek: mm
• Bladstål: 12C27
• Handtag: Aluminium/G10
• Lås: Liner lock

/ John

Det var inte igår eller ens i förrgår förresten! Vad då? Som jag tittade en gång till på knivar från CRKT eller Columbia River Knives and Tools som hela namnet lyder. Anledningen är både enkel och komplicerad på samma gång. De har gjort sig kända för att vara märket som ofta har intressanta knivmodeller framtagna i samarbete med både kända och mindre kända knivdesigners. De har även experimenterat med en del intressanta lås och öppningsmekanismer under åren. Så långt har jag inga invändningar, snarare tvärtom!

Men så var det själva genomförandet. På den fronten har resultatet inte alltid varit lika framstående dessvärre. Något jag har personlig erfarenhet av. Ibland är det bra, ibland mindre bra. Det handlar både om tillverkningskvalitet men framför allt om de använda materialen. Alltför många på pappret relativt fina modeller har stupat på tjocka stålhandtag med därtill hörande höga vikt och usla balans, alltför enkla plastbussningar och framförallt simpelt bladstål. I princip har de gjort varenda kniv de sista åren i 8Cr13MoV. Missförstå mig rätt nu, det stålet är inte så dåligt som en del entusiaster vill göra gällande. Men det här heller inget som skall hittas på knivar som kostar bortåt tusenlappen. 

CRKT Jake designad av Ken Onion är en av nyheterna för 2023

För problemet är att tiden sprungit ifrån de märken som inte följer med strömmen när det kommer till de här bitarna. Anledningen stavas “Civivi/Sencut, QSP, Bestechman, SRM” m fl. De har visat att det inte finns någon anledning att försöka ta genvägar ens i de lägre prisklasserna utan att det mer handlar om att göra rätt val och du kan fortfarande åstadkomma en kvalitetsprodukt. Ursäkten att de är kinesiska märken och CRKT inte är det håller inte då de också är tillverkade där. Detsamma kan för övrigt sägas om ett flertal andra amerikanska märken också.  

Men nu till det positiva! CRKT har nämligen gjort det som så många knivintresserade velat se i många år. De har börjat byta ut en del av materialen. Inte i någon våldsamt snabb takt men ändå. Det innebär att det nu hittas D2 i några blad. Ett stål som förvisso inte är särskilt exklusivt men ändå ett för det mesta dugligt sådant. I några andra har man börjat stoppa i Sandvikstål. Inte det mer moderna 14C28N utan man nöjer sig med det äldre och troligen billigare 12C28. Men återigen, ett fall framåt. 

Av det skälet och det faktum att det kommit några, enligt mig, intressanta nyheter för i år kommer jag att i relativt rask takt presentera några olika modeller. Tre närmare bestämt och en av dem är förstås kniven ovan kallad “Jake“, designad av mästaren Ken Onion. 

Recensioner följer så snart de är tillräckligt använda. 

/ John

Gerber Vital är ingen bra kniv. Det är tveksamt om den ens kan kategoriseras som kniv. Snarare rör det sig om ett överprissatt plasthandtag avsett för dåligt slipade skalpellblad. Så, nu var recensionen klar redan i de första tre meningarna. Men jag ämnar trots det motivera varför jag är så hård i mitt omdöme av den här tingesten så ni kan bilda er en egen uppfattning.

Gerber Vital

Efter mina förra äventyr med produkter från Gerber* i form av fällkniven Paraframe och multiverktyget Armbar Drive så hade jag inte mycket tilltro till att den här prylen skulle vara mycket bättre. Samtidigt är hoppet det sista som över ger knivrecensenten som det heter eller kanske borde heta. Det bör tilläggas att jag inte köpt den här själv utan recenserar den åt bloggen Vasst.

Gerber Vital säljs som “flåkniv” främst inriktad mot jägare får man förmoda. Det låter ändå lovande. Rimligtvis borde det vara en grupp människor med vissa krav på funktion kan man tycka. Om det är det eller inte får väl försäljningssiffrorna visa till slut. Fast det är inget bra mått det heller. Reklam kan åstadkomma mycket märkliga saker har det visat sig.

De utbytbara bladen är det främsta försäljningsargumentet. Fel redan på idéstadiet enligt mig

Twitterversion: Gerber Vital, för den som vill betala alldeles för mycket för cirka 3 cm dåligt slipad egg i stål påminnande om mjukost.

Blad

Vanligen brukar jag skriva något om bladform och dylikt här. Det går inte. Det här är ett litet skalpellblad och de flesta vet hur ett sådant ser ut. Eller rättare sagt ett tämligen långt sådant med sina 7,1 cm. Förresten, det är vad som uppges i försäljningstexterna. Det är HELA bladets längd de anger men eftersom det till största delen består av fäste för själva bladet är den tillgängliga eggen 3,6 cm och inget annat. Det är påtaglig skillnad det! Det är därför kniven enbart avbildas från en sida i de bilder som saluför den på nätet.

Bladet är annars 1 cm högt och tjockleken är som vanligt för dylika kring 0,5 mm. Det är för övrigt den enda orsaken till att du kan skära något med det här bladet.

Ett skalpellblad i änden på ett plasthandtag

Stålet vete tusan vad det är. Det uppges vara 420** och det är inget att skryta med från början. Men det här är uselt härdat så efter ett par snitt i något annat än varmt smör kan du lika gärna avända sidan av en sked att skära med. Någon skillnad lär du inte märka.

Tydligen skall det här, återigen enligt diverse dåligt författade säljtexter motsvara “industriell standard #60”. Uppenbarligen gäller det endast måtten på bladet och inte kvalitén. Eggen är nämligen under all kritik trots att Gerber på sin hemsida hävdar att “/../ a surgically sharp blade cuts through game easily”. Det här kan vara bland det slöaste blad av den här typen jag stött på. Tur att man får sex av dem med på köpet. Det behövs kan jag säga. Eggarna på såväl bladet som satt på som ersättningsbladen är usla.

Jag har andra hobby- och brytbladsknivar som är väsentligt mycket billigare än den här men som trots det är avsevärt mycker vassare. Eftersom jag arbetar lite i läder har jag god erfarenhet av den typen av knivar.

Vad jag kan ge Vital på pluskontot är att bladen är mycket lätta att byta. Ett lätt tryck på knappen på hållaren och bladet kan dras framåt och lossar därmed. Att sedan sätta i ett nytt tar några sekunder även om du fumlar på vägen.

Den sida som vanligtvis INTE visas på bilder. Den som avslöjar att den tillgänglig egg är ca 36 mm

Enligt vad som skrivs om den här tingesten skall den vara avsedd för att flå djur med och “finstyckning”. Eftersom jag i min ungdom jobbat en del som styckare tillåter jag mig att hånle. Vad skall flås och styckas med något över TRE CENTIMETER egg, en bofink? Jo, jag kan ge dem att man möjligen kan passa och stoa djuret. Men varför inte ha en kniv till hela jobbet? Alternativt en buköppnare kompletterat med en riktig jaktkniv att arbeta med. Med tanke på att den tillsammans med bössan och ett par bekväma skodon är bland det viktigaste du har med dig ut i skogen så ser jag ingen poäng att spara in vikt just där.

Då jag inte är jägare funderade jag ett ytterst kort tag på om jag skulle försöka snitta upp en intet ont anande kyckling eller attackera en karré med ben med den här leksaken. Sedan insåg jag att det mest är löjligt då jag har ett helt batteri kompetenta köksknivar som är så mycket bättre.

Eggen är skrämmande dålig till och med i nyskick. Ojämn i höd och är tydligt kantrad på flera ställen och därmed inte särskilt vass

Istället gav jag mig på en bit läder. Jag brukar göra knivfodral från stund till annan och har därför en del sådant material liggande. Äventyret gick väl sådär. Ett par snitt sen var det bladet slött. Inte tusan hade det blivit lättare om jag skulle processat en älg med den här saken. Nedslagen övergick jag till att skära till kartong avsedda för något av min fästmös pussel. Tja, det gick ungefär lika illa. Efter några få minuter tappade nästa blad skärpan. Då återstod frågan om jag skulle ge mig på försöket att bryna bladen för att förlänga livslängden. Men varför i så fall inte ha en riktig kniv? Är inte poängen med utbytbara blad att man inte skall behöva att slipa knivar?

Det går förstås strigla, ståla och bryna dem till viss del men man måste ändå byta blad så ofta att det här blir en förbaskat dyr kniv över tid. Det finns en orsak till att skalpeller är engångsprodukter. En kirurg kan dessutom byta flera gånger under en operation. Skalpeller är gjorda för att vara rostfria, billiga och vassa en mycket kort stund, inget annat. De är förbrukningsmateriel.

En enda sak talar till den fördel för den här typen av blad och det är att de är så tunna att de skär någorlunda även när de är relativt slöa. Något som tjockare knivblad inte gör.

Handtag

Signalorange och svart gummi och ett stort utrymme för pekfingret. Det är argumenten för att köpa den här kniven enligt Gerber. Jag kan hålla med dem. De detaljerna kunde borgat för ett bra handtag bekvämt att hålla i. Nu är det inte det! Det av den enkla anledningen att någon på designavdelningen har läst att “jimping”, räfflor av något slag är bra att ha då det ökar friktionen så man inte tappar kniven. Därför försåg man den här lilla saken med vassa plasttaggar utspridda över handtaget. De hittas både på under och översida.

Handtaget är gjort av plast och har som synes på bilden dålig passform. Notera glipan mellan plast och låsarm

Vips hade man gjort det handtaget obekvämt om man inte arbetar med handskar på men det skulle jag inte göra om jag skulle arbeta med vilt eftersom det skulle förstöra handskarna. Eller rättare sagt det gäller de räfflor som återfinns på undersidan samt framdelen av handtaget. De är nämligen splittade i två delar för att tillåta blad respektive låsarm att passera. De som hittas på ryggen baktill är placerade så att de är inte fyller någon funktion alls.

Förstora gärna bilden och ta en titt på hur Gerber tycker man åstadkommer ett handtag. Vassa plastkanter överallt

Sedan var det själva byggkvaliteten. Tyvärr Gerber, kvaliteten på konstruktionen håller inte måttet. Hade Vital kostat kring hundralappen hade jag inte haft några förväntningar. Men för 550 kr eller mer har jag det. Plastmaterialen möts inte särskilt väl och längs med ryggsidan mellan handtagssida och låsarm hittas rejäla glipor. Lika grovhuggen är övergången mellan blad och låsarm. Inte snyggt någonstans.

Balansen hittas vid fördjupningen för pekfingret. Å andra sidan är den meningslös för håller du kniven i hammargrepp eller sabelgrepp är det alldeles för långt fram till bladet. Enda sättet att hålla kniven är som bilden längst till höger

I hand är kniven inte helt oäven. Eller jag omformulerar det där, inte komplett usel. Pekfingret hittar sin naturliga plats i fördjupningen avsett för detsamma och tummen kan placeras ovanpå bladet/hållaren till bladet. Å andra sidan är det greppet nästan värdelöst på den här kniven.

På samma vis kan ett pekfinger placeras där. Men det är i princip de enda grepp som går att använda. Hålls kniven i ett hammargrepp är det evigheter av avstånd mellan hand och den lilla egg som finns. Men i ärlighets namn skall sägas att så håller man sällan en kniv med ett så här litet blad som skall skära i kött.

Öppning och lås

Någon på Gerbers designavdelning tyckte det var lämpligt att placera knoppen för tumöppning tillsammans med mekanismen för att lossa bladet. Så nära att om du placerar fingret fel vilket lätt kan hända med kalla händer så riskerar du att släppa bladet på vägen ut. Visst, det scenariot är inte överhängande men det finns där och bara möjligheten gör mig smått frustrerad. Det visar att någon förvisso tänkt, men fel.

Knoppen för tumöppning är åtminstone lättåtkomlig

I övrigt går det tämligen smärtfritt att öppna bladet. Jag skall inte överdriva och säga att det inte går för det gör det faktiskt.

Låset är en enkel back lock och gör i stort vad ett sådant skall. Det håller bladet på plats eller snarare “bitshållaren” i det här fallet utan allt för mycket spel. För att kompensera på brist på glapp i själva handtaget så återfinns det mellan blad och hållare istället. Så rörelse i bladet får du lik förbaskat. Alla fällnivsentusiaster vet hur irriterande det är. Ja, och sen är ju materialet i bladet så tunt att det flexar i sidled det också.

Att bära

Vital är förstås lätt att bära. Fattas bara då den väger in på flugvikt eller i det här fallet 42 gram. Yttermåtten är även de blygsamma. Längden på handtage är 10,8 cm och höjden kring 2 cm.

Formen på clipet får godkänt, infästningen får det inte

När det paras med ett förvisso plåtigt men dugligt clip samt plastsidor uppstår inga problem med att stoppa kniven i fickan.

Clipet är liksom det mesta på den här saken inte helt bra. Låt mig motivera varför jag tycker så.

Formen i sig är faktiskt inte så dum med bra ramp och rejält med utrymme under. Dessutom är spänsten något över förväntan. Men så var det som var mindre bra.

Det sitter inte still! Det är fäst i handtaget med en skruv och nedsänkt i en fördjupning i plasten. Av tämligen naturliga skäl blir passformen inte så bra med det materialet varpå det rör på sig tämligen kraftigt i sidled. Ytterligare en detalj som inte alls inger förtroende även om det inte påverkar funktionen i stort.

Sammanfattningsvis

När jag öppnade förpackningen blev jag först förbryllad. För på avstånd, läs betraktad på bilder on-line, ser Vital inte alltför illa ut och själva idén verkar inte så dum innan man tänkt efter. När jag sedan såg prislappen var jag helt övertygad om att någon drev med mig. Den kostar i Sverige mellan 550-678kr!*** Dra mig baklänges! Ja, och sedan kostar ett paket ersättningsblad ca 250 kr per uppsättning. För slipa fanskapet skulle jag inte ge mig på. Dels för att bladen är gjorda av plåt och dels för att själva poängen med utbytbara blad är att slippa det. Det innebär att priset efter de första sex bladen, vilket är detsamma som ett par gångers användning är uppe i över 800 kr även om vi utgår från det billigaste alternativet. Därefter ökar priset till skillnad från en vanlig kniv där priset kan sägas minska enligt formeln pris/användning över tid.

Men låt mig sammanfatta tingesten i några punkter. Vi har således en kniv som:

• har 3,6 cm tillgänglig egg att arbeta med
• kommer med utbytbara blad gjort i uselt stål som inte håller skärpan mer än några minuter oavsett vad som skärs
• försetts med ett handtag som förvisso ligger bra i handen men som är sladdrigt och dåligt konstruerat i billiga material och fullt med plasttaggar
• har en frigörningsknapp för bladet som går att komma åt av misstag när man skall öppna kniven.
• är försedd med en clip som rör på sig
• säljs som jaktkniv men är full med skrymslen och vrår där skit kan fastna
• ett pris som på intet sätt avspeglar det man får

Kan något förlåtande sägas om den här tingesten undrar vän av ordning. Kanske det, om kniven hade kostat en bråkdel av vad den faktiskt gör, annars inget. En produkts prestanda måste trots allt ställas i relation till dess pris. Åtminstone om det inte gäller rena samlar- eller konstföremål. Då gäller andra förhållanden. Till den kategorin räknas emellertid inte enkla knivar i gummi och plåt med dålig tillverkningskvalitet.

Förresten, jag kom på ett par avlägset positiva detaljer. Signalfärgen gör att den syns om den tappas i mossa. Det senare är mest tragiskt för det gör att den hittas när man försöker kasta bort den. Tro mig, jag har försökt.

Vidare hävdas i säljtexterna att bladen är lätta att byta. Tur är väl det då man behöver göra det ofta. Vital är också mycket lätt så den känns knappt när den bärs. Ett av sätten det uppnåtts på är att ha löjligt tunna dimensioner på det mesta. Den detaljen inger knappast förtroende, den heller.

Och sen var det där med rengöring och hygien. Även vanliga fällknivar är i underläge i relation till en fastbladare på det området när det tilltänkta användningsområdet tas i beaktande. Men Gerber Vital är full med skrymslen och vrår vilket gör den till en mardröm därvidlag. Det luktar inte helt fräscht om man först flår ett djur med allt vad det innebär och sen låter delar av det sitta kvar i kniven till nästa gång det är aktuellt att använda den.

Gerber Vital saluförs som jaktkniv, kan någon vänlig själ förklara varför?

Det här är en kniv jag inte med gott samvete kan rekommendera till någon. Inser de som saluför den här vad man kan få iställer för 550 kr + 250kr som de extra bladen kostar?

Låt mig därför ge några exempel på knivar jag hittade från olika butiker efter ett par snabba sökningar på nätet. De kan alla användas i samma roll och återfinns i det ungefärliga prisläget. Några är billigare andra något dyrare. Det senare äts emellertid snabbt upp av ytterligare en uppsättning reservblad.

Alternativen har alla det gemensamt att de är ett bättre köp än Gerber Vital. Då har jag undvikit de riktigt lågt prissatta märkena bör tilläggas.

Fällknivar:
Victorinox Hunter XT
Victorinox Hunter Pro
Ontario RAT 1
Cold Steel Double Safe Hunter
Cold Steel Range Boss
Spyderco Tenacious Lightweight
Buck 110 Hunter
QSP Osprey
EKA Swede Wood 8
EKA Swede 10 Orange

Fastbladare:
Brisa Necker 70
Cold Steel Pendleton Lite Hunter
Paaso Pukkot Bird Puukko
Manly Blaze
Morakniv Bushcraft Black
Morakniv Companion
Condor Mini Bushlore
Condor Compact Kephart Knife
Condor Terrasaur
Ka-Bar Hunter

Så sammataget är det bara att konstatera att åtminstone jag anser att den här kniven inte är det minsta prisvärd. Vad är själva poängen med att ha utbytbara blad om de knappt kan användas till något och vad exakt är den funktionen tänkt att underlätta?

Någon annan som annan uppfattning och har andra upplevelser får gärna skriva till mig och motivera varför det här skulle vara något annat än en dåligt uttänkt gimmick.

Specifikation:

Längd utfälld: 180 mm
Längd hopfälld: 108 mm
Vikt: 42 g (vägd av mig)
Bladlängd: 36 mm (användbar bladlängd)
Godstjocklek: 0,5 mm
Bladstål: Vete tusan, 420?
Handtag: Plast
Lås: Lock back

Producerad av: Gerber, tillverkad i Kina

/ John

* Jag vägrar numera skriva “Legendary Blades” tills jag testat något bra från dem som lever upp till en dylik slogan.
** även om “Jaktligt.com” på sin hemsida totalt missförstår och visar att de inget kan om knivar då de skriver att bladen “är #60 av industriell standard har 420 HC i hårdhet /../” (SIC!)
*** Som en jämförelse kostar motsvarande kniv, dock inte fällbar, från CRKT 179 kr! Jag kan inte uttala mig om kvaliteten på den men väl om prisläget.

#knivesandbikes#aliaspostmortem#knivigtvarre

Hösttider är utomhustider. Luften är klar, solen ofta varm och myggor och andra flygfän lyser förtjänstfullt med sin frånvaro. En skön tid att vistas utomhus även om jag själv tillhör skaran som tycker att den här tiden på året är mer än lovligt vemodig. Personligen tycker jag inte om det som kommer härefter och som stavas v i n t e r. 

En Morakniv är aldrig fel. Här har du en Morakniv Garberg Black Carbon.

Det finns ett otal aktiviteter att ägna sig åt när man ändå är ute och många av dem tarvar eller åtminstone pockar på en kniv. I vårt avlånga land är höst nästan synonymt med älgjakt. Ja, med andra former av jakt också för den delen men gemensamt för dem är att de kräver sin kniv eller knivar. Sen har vi alla muntra fiskare som förvisso ägnar sig åt den aktiviteten året om om de är hängivna nog. Kniv behövs även här. Mer tidsbundet är fisket eller jakten efter svamp. Det kräver kanske inte en kniv men en liten rackare för skära av en stor sopp eller borsta jord av trattkantarellen med kan vara bra att ha. Så entusiast som jag är räknas det in som “knivaktivitet” det med. 

Opinel Svampkniv No 8 är given på jakt efter skogens guld!

Sen kan man som jag vara ute trots att jag inte nedlägger djur eller drar upp dem ur plurret. Camping, vandring och promenader lockar. Även om det nuförtiden mest är för att testa knivar skall erkännas. En lite omvänd affär med andra ord. Men i skogen finns kvistar, grenar, små stockar och annat som kan karvas och stötas i och som inte minst kan förvandlas till små brasor att mysa kring. Allt för att få extra nytta av sin kniv.

Med en Swiss Army Knife Huntsman är du aldrig rådlös.

Nu har jag som de flesta användning av knivar ändå men kanske inte i samma utsträckning som jag testar eggredskap. Det finns trots allt en gräns för hur mycket kartong, plast, buntband och tyg en person kan behöva processa om man inte jobbar på ett lager eller liknande. Även om jag kan tycka att mängden förpackningsmaterial särskilt plast i det genomsnittliga hushållet, inklusive mitt eget, är alldeles för stor.

Karimatto Köksknivset är allt annat än undermåligt! Dessutom otroligt prisvärd!

Men still going strong som “knivaktivitet” nummer ett i mitt liv och skulle jag tro, de flestas är matlagning. En intressant iakttagelse kring detta knutet i förhållande till kniventusiaster är att många som trots att de har ett otal fällknivar i varierande prislägen har tämligen undermålig utrustning för köket.

Mcusta/Zanmai Classic gör ingen kock besviken.

Ett minimum enligt mig är en god kockkniv, en mindre allkniv och en skalkniv. Sen kan kan till det adderas en bra brödkniv. Utöver det kan hur många som helst läggas till enligt den berömda formeln “k=n+1” där n står för antalet knivar du äger för stunden.

Själv har jag till exempel ett antal mer specialiserade knivar som en jaktkniv och en klassisk styckarkniv för lite större köttbitar som halva lamm, kvartskalvar och så. Filékniv och en flexig kockkniv för fisk, köttyxa för exempelvis halvtinat och kotletthuggande. Till det kommer mina japanska “svärd” inklusive Santokus för grönsaker, frukt och finlir. Sist men inte minst har jag ett par riktigt billiga skräpknivar i köket som jag inte bryr mig om alls. De används till att skära i aluminiumfolie, mot grillgaller eller utsättas för annan misshandel.

Så knivar är bra att ha av alla de slag och former. Lämpligt nog hittar du alla varianter här på Knivshop! Så häll upp en god kopp kaffe och ta en stund och botanisera bland de tusentals knivar som finns att välja mellan.

/ John

Om man frågar mig finns det få knivmakare som kan mäta sig med Roland Lannier när det kommer till uppfinningsrikedom. Att skapa och designa knivar har han gjort länge och för er som är bevandrade bland franska knivar känner säkerligen till knivmärket Perceval där han varit chefdesigner.

Men när han valde att gå sin egen väg gjorde han det med bravur och på ett högst rebelliskt sätt sket i alla normer när det kommer till franskt knivmakande.

Den här kniven är både ett rebelliskt uppror i knivvärlden och en eloge till en stor skådespelare. Det här är Why so serious? Punk!

Det är på tvättmaskinen husets bästa ljus finns

Gourmandens bäste vän

Det är svårt att tänka sig hur den här 26 centimeter långa kniven kan vara en behändig edc, men det är nästan svårare för de flesta edc-nördar att tänka sig att den här knivens främsta (tänkta) användningsområde är som matkniv. Närmare bestämt gourmandens personliga och högst exklusiva matkniv. Men om du själv inte råkar vara en gourmand  så går det självklart bra att använda till mer vardagliga sysslor som att skära snacks, öppna diverse brev och paket eller tälja till något snabbt verktyg om du bor i närheten av skogen.

Designen är gjord för att passa bra i handen när man fattar kniven på det där matknivs-sättet och för det sitter den verkligen bra i handen. Den är även bekväm och utan några irriterande hotspots om man greppar den på något annat sätt. Linjerna som kniven har är rundade och eleganta och passar mycket bra som en elegantare edc-kniv.

Rörpost när den är som bäst

Skulle man köpa en kniv av Roland Lannier kan man förvänta sig något extraordinärt när det kommer till alla detaljer. Även i förpackningen av kniven när du får den. Den kommer inte i en vanlig kartong eller liknande utan här gäller det att stå ut. Kniven kommer i en ficka av tartanmönstrad siden. Hela paketet med kniv och ficka kommer i sin tur i ett elegant bamburör bärande Roland Lanniers logga. Fäst vid bamburöret är även två kort där det står vilken kniv det är i serien och att den är äkta.

Kniven, röret och siden

Bladet som är boostat 

Bladet har en intressant form som påminner om en wharncliffe eller snarare ett traditionellt blad á la Britange knivar eller lite som de knivblad som finns på victorinox, fast upp och ned. Stålet är 14C18N som är boostat av kväve och härdat i extrem kyla för att ge det en så hög tålighet som möjligt. Det leder till att bladet är läskigt vasst när det kommer ur lådan och är även nu efter mer än ett år fortfarande galet vasst utan att jag satt det mot strigeln en endaste gång. Jag har förvisso inte använt just den här kniven till grova jobb mer än i köket, öppna några kuvert och nått paket och kanske ätit med den.

Notera bladets form

Skalorna är där det händer

De är ju för fan gjorda av en kilt. Så sjukt fräckt!

De skalor som finns på kniven är även de av en intressant design. De är gjorda av micarta. Micarta gör man genom att limma och pressa ihop tyg så det blir till ett hårt material. Det tyg som använts i den här kniven är från en Kilt. Den tartan som använts är den kungliga vilket ger kniven sitt namn. Detta för det var den tartan som användes mest av punkarna. Knivens backspacer är gjord av bambu vilket även det är ett ovanligt material i en modern kniv.

Tartan och elegans

När fjädern är av bambu får man lösa det på ett annat sätt

Kniven i fråga har en så kallad liner-lock låsning vilket låser bladet på ett diskret sätt. Låsningen är stabil och det finns inget “blade-play”. En negativ sak är att det inte finns någon urgröpning i knivens skalor för att lättare komma åt liner-locket. Detta är inte ett problem då man ganska enkelt kommer åt låset och stänga kniven med en hand ändå.

Fin n’ finish

Den här kniven är ett mästerverk. Den är gjord med ett fantastiskt hantverk och med en unik design. Det är en av mina favoritknivar skapad av en av mina favoritmakare. Om ni får chansen att skaffa ett av Roland Lanniers alster tycker jag att ni ska ta den. De är inte så dyra man kan tro och han tar beställningar. Det är bara att höra av sig till honom om man vill ha en av hans knivar, och skulle du råka göra det hälsa från mig.

Det vackra är i de små detaljerna

Väl mött alla knivintresserade

Jag är på ständig jakt efter knivar som både är traditionella och moderna i ett. Är knivarna dessutom franska blir mitt ha-begär outhärdligt. Därför blev jag väldigt glad när jag fick se att märket Actilam fanns hos knivshop.se.

Actilam är en ny stjärna på den franska kniv-himmeln. Märket uppkom 2013 när en känd tillverkare av skär-verktyg (till industri) slog sig ihop med en känd knivtillverkare och designade Actilams första modell (T3). Då Actilams knivar är moderna använder de sig av moderna material och metoder men de håller sig ändå fast vid traditioner. Deras flaggskepp (modellen T3) är smidd för att sedan få sin form via maskin. För att visa detta sparar de den smidda ytan på en del av knivbladet. Dessutom använder de sig av designer som för tankarna till traditionella knivmodeller.

S4:ans design är förhållandevis enkel men med moderna inslag och detaljer vilket gör att ögat stannar på kniven mer som ett intressant objekt än som ett verktyg. Kniven är ju ändå i första hand ett verktyg men i dessa eleganta knivars fall är den lika mycket en accessoar och ett portabelt litet konstverk.

Actilam S4

Ett blad som delar

Bladet har en traditionell form där spetsen går ihop i en traditionell droppoint och är av 14C28N. Det forsta man kanske lägger märket till är att istället för en traditionell nagelskåra i bladet har Actilam valt att öppningen sker med hjälp av ett urfräst hål. Detta hål påminner om formen av en traditionell nagelskåra och är på ungefär samma plats som den traditionella nagelskåran på bladet.

Jag vet inte riktigt om det är formen eller om det är bladet som ställer till det för mig. Jag har haft svårt att tycka om hur kniven presterar. Den är egentligen helt okej på att skära saker när man exempelvis använder den för att bearbeta mat. Den är även bra när man gör lättare vardagliga sysslor som att öppna brev och paket vilket oftast är allt man använder en fällkniv med traditionellt utseende till. Men på något sätt gör den det inte nog bra. Det är svårt att förklara vad felet är. Det mest konkreta är att den blir slö fort.

Stålet i bladet är som sagt 14C28N vilket är ett beprövat stål men just det blad jag testat blev slött väldigt fort. Det kan och är antagligen härdningen som är lite sämre. Kniven var när jag fick den väldigt slö, men efter någon minut på strigel var den väldigt vass. Dock efter att använt den i de dagliga bestyren ett tag återigen slö som en smörkniv. Detta är inget som kniven i sig antagligen ska beskyllas för men det blir ju ett minus för Actilam i mina ögon. Det kanske ändras när jag testar deras flaggskepp T3 i framtiden. Kniven har ändå skött sig bra när man gett den mindre ansträngande uppdrag som de i köket.

Ett av många tillfällen på strigeln

Det kan vara värt att nämna att ett vanligt användningsområde för de franska knivarna och även fällknivarna är som matknivar. Både för att förbereda maten men även när man äter den. Det är i sig inget unikt för de franska fällknivarna, att äta med sina vassa knivar gör nog ganska många. Men för detta ändamålet är faktiskt, trots den dåliga härdningen, min S4 väldigt trevlig. Den ligger väldigt bra i handen och skär med lätthet igenom kött, pizzor och bröd. Bladformen har dock en lite störande detalj när det kommer till det här ändamålet och det är hålet som fylls med smulor eller något från maten, men å andra sidan är hålet så stort så det inte på något sätt är ett problem att diska ur det.

Modern kniv med traditionell siluett

Den här kniven har som sagt ett modernt men samtidigt traditionellt utseende. Om man ser till hela knivens form som en siluett ser man tydliga referenser till de traditionella franska knivmönstren. Men när man ser till detaljer kommer det moderna och det nytänkande in i bilden. Först ser man trädetaljerna, gjorda i IPE träd eller brasilianskt valnötsträd. Dessa skalor är inte helt täckande utan ger endast en rundning av formen utan att täcka knivens skalor. Även detta anspelar på det traditionella knivmakeriet utan att dölja det moderna stålet.

En annan detalj som vittnar om det moderna är designen på pivot-skruven, alltså den skruv eller detalj som fäster själva bladet i knivhandtaget. Den har inte utseendet av de traditionella fällknivarnas nitade konstruktion eller de enklare (läs vanligare) skruvarna som pryder pivoten. Här är det istället två större konstruktioner som pryder knivens enda led.

Detaljerna i brasilianskt valnötsträd

Kniven har även ett lås vilket även det förflyttar den till de mer moderna knivarna. Låset fungerar som ett standard button-lock vilket innebär att låset regleras med en knapp. På Actilam S4 är den fjäder som får knappen att åka upp igen en del av skalan vilket även visas då låsets funktion inte täcks av trädetajlerna. Det är inte det säkraste låset men för knivens användningsområden är ett elegant lås bättre än det allra stabilaste. Låset blir även det en av detaljerna som sätter modern prägel på den traditionella siluetten.

Låsets konstruktion

Den sista och kanske viktigaste detaljen som får S4 att ta steget till det moderna hörnet är faktumet att den har ett pocket-clip, alltså en fickklämma. Detta är något man ser ofta på moderna knivar men nästan aldrig på knivar med traditionellt utseende. Här finns ett clip om än lite annorlunda från den vanliga konfigurationen.

Pivoten och fickklämman

Hur den ligger i fickan 

Detta pocket-clip, fickklämma, sitter på knivens rygg och är integrerad i backspacern. gör att kniven sitter väldigt väl i fickan. Kniven är inte väldigt hög i sin profil och detta gör att kniven nästan försvinner i fickan. Dessutom är clipet ganska litet vilket gör att knivens profil är väldigt diskret. Det gör sig även bra tillsammans med pennorna i skjort- eller kavajfickan.

Kniven smälter in bland pennorna i kavajfickan

Något måste jag säga om förpackningen kniven kommer i. De flesta knivar jag äger har kommit i kartonger eller i bästa fall i en liten kartonage-låda med urfräst profil för kniven. Den här kniven kommer i en i min mening elegant liten metall-låda. Lådan är i och för sig inte något märkvärdigt och även den har en urfräst profil för kniven. Den är i sig inget intressant men än ett avbrott från det vanliga och det är på ett sätt sammanfattningen för hela kniven.

Kniven i den stilrena lådan

Slutliga ord

Man kan säga att jag verkligen vill älska Actilams S4 men det är svårt. Jag tycker verkligen om att titta på kniven, och om den endast skulle vara i ett skåp eller man endast skulle ha den till väldigt lätta sysslor skulle den vara underbar och en verkligen stilig accessoar. Jag vill dock kunna använda mina knivar som verktyg i första hand och det exemplaret jag fick hade lite att ta igen på den punkten.

Kniven är vacker och sitter bra i handen. Bladet är av en form som passar de flesta sysslor och fickklämman får kniven att bli ett modernt konstverk som sitter underbart i vilken ficka som helst. Men en kniv är i mina ögon först och främst ett verktyg och även om det är ett avbrott från vardagen så är en kniv utan blad rätt pointless.

Ni kan köpa kniven i fråga här och på knivshop finns även resten av Actilams sortiment med flertalet versioner av både S4 och T3 hittas här.

Väl mött alla knivintresserade.

När det kommer till eleganta knivar vänder jag oftast blicken mot Europa. Och trots att jag premierar franska fällknivar så innebär inte det på något sätt att jag bara håller mig till knivar från det landet. Jag tycker tvärtom att det mest är roligt att se vilka knivkulturer och intressanta designer som de andra europeiska länderna producerar. Det finns då ett land som i min mening rivaliserar med Frankrike när det kommer till knivmakare med elegans, nyskapande och framför allt vackra knivar. Det landet är Italien.

När man blickar ner över kontinenten tycks det finnas en trend när det kommer till knivmakare att dra sig till en viss ort. I Frankrike är orten Thiers. I Tyskland är det Solingen. I Sverige kanske det är Mora eller Eskilstuna. Och i Italien är den orten Maniago. Där finns det ett stort antal knivtillverkare som tillverkar allt från traditionella knivar i smedjor med nästan antika anor till supermoderna knivar i de allra modernaste verkstäderna. Och det är en av dessa supermoderna verkstäder som huserar Tecnocut vilket är företaget som tillverkar knivmärket Viper.

Viper har tillverkat knivar sedan 1987 och de har hela tiden strävat efter att kombinera moderna tekniker och traditionellt hantverk. Detta syns i mina ögon mest i deras Gentleman & Collezione  repertoar där deras mest eleganta och traditionella knivar finns. Där finns knivar som använder sig av både moderna material och tillverkningssätt men med väldigt traditionella former. Där finns även moderna knivar med moderna former men som på något sätt anspelar på traditionella mönster och linjer.

En kniv som mer tillhör den sistnämnda kategorin är Viper Dan 2. Dan är en akronym och står för “Daily Assorted Needs” och är designad av Tommaso Rumici med en knivs dagliga användande i åtanke. Svaret blev då en elegant fällkniv i moderna tåliga material med en egen variant av slipjoint låsning vilket gör att den inte skrämmer någon och är laglig att bära i de allra flesta europeiska länder.

Viper Dan 2

Action stopper system

Först vill jag prata om Vipers egna variant av slipjoint-låset. Slipjoint är namnet på en traditionell mekanisk lösning på problemet att en fällkniv lätt kan öppna sig i fickan eller kollapsa när man håller i den. Slipjoint fungerar med att det går en stålbit längst med handtaget i fällkniven som agerar som en fjäder. Denna fjäder sätter spänning på bladet vilket gör det trögt att öppna och stänga kniven. Många traditionella knivar har även en fasad och jämn pivot (alltså den delen av bladet där navet går igenom) vilket gör att det även finns en tröghet när bladet är i 90 grader. Ett så kallat halfstop.

Hur en traditionell slipjoint fungerar

Action stopper fungerar däremot genom att det finns två platta fjädrar inkorporerade i knivens skalor (alltså sidorna av handtaget) med en varsin liten boll i. Denna boll går då i en fräst skåra i bladet där den går fritt förutom i vissa lägen där det är urfräst lite extra; vilket håller kvar bladet i det läget. Det finns tre lägen där dessa kulor ger en tröghet. Det är öppet, stängt och 90 grader (ett så kallat halfstop). Detta gör att knivens rygg är öppen. Detta gör kniven lite lättare och det gör den även lättare att rengöra från damm och ludd. Dessutom ger det en kniv som känns lite mer unik än andra slipjoint knivar då de som sagt är slutna i ryggen.

Här kan man se den inkorporerade fjädern samt knivens öppna design

Bladet

Viper tillverkar två sorters Dan knivar. De har siffran 1 och 2 efter sig. Detta innebär endast skillnader i bladformen då 1 betyder att bladet har en drop point form som på ett sätt för tankarna till en bowie-knivs utseende. Om det istället står 2 innebär det att bladet har en en wharncliffe form med ett subtilt uppåt-svep längst ut på spetsen. De båda bladen har även en bakre del som är till för att kunna öppna kniven med en hand och som även fungerar lite som en extra låsning av bladet eftersom den vid utfällt läge hamnar i handtaget. Vilket leder till att man även håller i den delen när man greppar kniven. Bladet har en matt sammets finish och har en flat yta som smalnar av mot eggen. Bladet är 3 mm tjockt vid ryggen och gjort av det svenska stålet Böhler N690co härdat till 57/59 HCR vilket innebär att det är ett rostfritt stål med bra skärpa och tålighet men som ändå är lätt att slipa upp till en fin och vass egg.

Bladets form 

Handtaget

Viper gör Dan knivarna med ett antal olika handtagsmaterial. Den jag har haft är den med burgundy canvas micarta vilket är en fin färg och gör att kniven skiljer sig något från de flesta andra moderna knivar som oftast går i en mer grå-svart färgskala. Handtaget är även väldigt ergonomiskt utformat med rundade hörn vilket gör att det sitter väldigt väl i handen utan att på något sätt skava. Dock tror jag inte det skulle passa att ihärdigt använda flera timmar i sträck då clipet kan skava lite lätt. Men å andra sidan är kniven inte designad för att användas till tunga jobb i flera timmar.

Viper Dans öppna konstruktion

Canvas micarta är kanske inte det hållbaraste av material. Men när det kommer till Viper Dan 2 behövs det inte heller, då det är en kniv som ämnar sig för lättare arbeten som att bearbeta mat och snacks i vardagen, öppna paket eller kanske skära av en irriterande tråd som lossnat från tröjan. Det är inte en kniv som man bör utföra de lite grövre arbetena med, trots att den förmodligen skulle klara även de med goda resultat för att inte vara en låsbar kniv. Kniven leder handen till lite mjukare rörelser, speciellt när man håller tummen på den jimping som finns på bakre delen av bladet som inkorporerar sig i handtaget.

De båda skalorna sitter ihop med tre vanliga torx skruv samt en lite större pivotskruv som även den är en torx. Detta gör att man utan större problem kan plocka isär kniven för bättre rengöring eller för att se hur det tidigare nämna Action stopper systemet fungerar.

Detaljerna som gör det

Dessutom finns det en mängd smakrika detaljer i handtaget som tillför en estetisk aspekt på det hela. En detalj som jag själv uppskattar mycket är den milt blånade spacer som sitter mellan skalorna i knivens bakersta del. En onödig detalj kan tyckas, men den detaljer säger så mycket om kniven. Spacern är rundad och sticker upp ur handtaget precis så mycket att man kan känna det vilket ger en intressant kontrast mellan titanets lite kalla släta yta och micartans lite strävare textur. Ett tecken på att inte bara designern utan även tillverkningen är genomtänkt med ett skarpt öga för detaljer.

Den elegant rundade backspacern och clipet

Ännu en modern detalj är att kniven har ett pocketclip och ett hål för fångstlina. Dessa detaljer är även de lösta på ett smart sätt. Pocketclipet är ett så kallat deep carry clip vilket innebär att det är konstruerat för att kniven ska rida djupt i fickan vilket Viper fått till genom att montera det i baksidan av den tidigare nämnda spacern. Detta gör att kniven åker ner lite mer i fickan utan att clipet ska behöva vara så snirkligt. Dessutom gör det det hela väldigt enkelt att byta sida på clipet då man helt enkelt byter sida på det. Dock blir man tvungen att bära kniven med spetsen uppåt då clipet bara kan sitta i de hålen som finns på baksidan. I clipet finns även ett hål som linjerar sig med det hål som går rakt igenom skalorna. Det är för att man ska kunna sätta i en fångstlina eller för att ytterligare pynta kniven. Hålet är så stort att det skulle kunna gå igenom 550 paracord men enligt min erfarenhet är det både snyggare och mycket enklare att låta bli. Främst då hålet är lite väl snävt vilket leder till att det är väldigt pilligt att få igenom 550 paracord men även för att kniven är i sig själv vacker och användningsområdena för den är inte sådana att en fånglina krävs. Dessutom om man drar fångstlinan genom både hålen i micartan och genom clipet ser det i mina ögon lite fel ut. Det material linan ska igenom blir på något sätt för tjock.

Till sist

Viper Dan 2 har länge varit en av mina favorit knivar då den är elegant i sina enkla former med snillrika detaljer. Den väger dessutom inte mycket vilket har gjort att den många gånger följt med i fickan utan att man ens tänkt på det vilket för mig är en stor fördel. Kniven är inte heller en sådan som ger en taktisk look. Utan den lyckas vara modern utan att på något sätt vara läskig. Den känns som en gentlemans naturliga accessoar och jag tror inte någon skulle bli förvånad om en sådan kniv fanns i någons kavajficka.

Jag rekommenderar verkligen den här kniven och den finns att köpa hos knivshop.se i alla varianter. Just den varianten som syns på bilderna finner ni här och fler välproducerade knivar från Viper hittar ni här. Passa på att lägga händerna på den kanske perfekta edc-kniven.

Väl mött alla knivintresserade

Ibland händer det konstiga och rent utsagt absurda saker i livet. Man kanske har haft den bästa julveckan på väldigt väldigt länge som avslutas men en kraftig förkylning vilket gör att man får stanna hemma ensam över nyåret. Men kanske är man ändå glad och nöjd med tillvaron när man ser att den hemsida och blogg man ofta besöker är på jakt efter nya skribenter. Då kanske man utan några förväntningar skriver en liten text där man presenterar sig själv. Och vips! Kanske man ska vara den där nya skribenten som skriver för bloggen Vasst. Kanske blir man ännu gladare och framförallt tacksam för den chansen.

Vem är då jag som är den här “Ny skribent – nygamla knivar” skribenten hos Vasst?

Mitt namn är Emil Funcke och jag som så många andra samlar på knivar. Det är inget konstigt i det när man skriver för en blogg vid namn Vasst, men mitt samlande är lite nischat. Visserligen gillar jag och har en viss fascination för alla knivar men mitt fokus på samlandet är på regionala franska och neo-klassiska knivar. Vad dessa två begrepp innebär kommer jag verkligen bena ut i senare inlägg men en kort historia kan vara på sin plats.

Den franska knivkulturen är i min mening lite speciell. Det är så att i princip varenda liten by och region i Frankrike har ett eget knivmönster. En egen sorts kniv. Dessa knivar kommer från en ganska gammal tradition och har därför ganska traditionella drag.

De är oftast slipjoint knivar, vilket innebär att de inte går att låsa utan det är en fjäder längst med knivens rygg som gör att kniven inte fäller ihop sig för minsta lilla och även inte öppnas för lätt. De är oftast gjorda av traditionella material såsom skalor gjorda av oliv-träd eller horn och knivstålet är det lite enklare 12C27 från Sandvik. Det kanske mest kända exemplet på en sådan här fransk by-kniv är Laguiolekniven (även den kommer få en mer utvecklad historia i senare inlägg).

Laguiole av Au Sabots

 Neo-klassiska knivar är den term jag valt att använda om knivar som kanske har ett traditionellt utseende (såsom Laguiole) men är gjord i moderna material och kanske med ett toppmodernt superstål. Eller så är det bara en modern kniv men med traditionella drag. Ett bra exempel på en kniv som är båda dessa är Why so serious? av Roland Lannier vilket i mångt och mycket är en modern kniv med linerlock, modernt stål och härdningsmetod, nyskapande micarta gjort av en kilt. Men kniven ger ändå ett traditionellt skimmer ifrån sig. Den här kniven är en jag kan prata om i timmar. Det är även något jag planerar att göra i framtiden om någon orkar lyssna (läsa).

Why so serious? av Roland Lannier

Jag som person kommer från de Wermländska skogarna men är för närvarande bosatt i Landskrona och jobbar som gymnasielärare. Utöver knivsamlandet så lägger jag ner stor tid och intresse i scoutrörelsen där jag bland annat är ledare för ett antal ungdomar.

Mitt knivsamlande började egentligen med scouterna. Jag var en ny ledare och kände att jag behövde en “vuxenkniv” en ny lite större kniv att använda (det blev en mora2000). Men den här nya kniven räckte inte riktigt till utan jag såg snabbt en ny kniv som även den väckte mitt intresse och på den vägen gick det. Jag fick efter en stund min första fällkniv i julklapp (det var en Gerber av något slag).

Efter att ha upptäckt hur ofta jag faktiskt använde min fällkniv i vardagen kände jag ett behov att ha en kniv som gick lättare att öppna och stänga och i sökandet efter den drog det verkligen igång.

Från en fällkniv och kanske fem fastbladare hade jag snabbt 15, 20 och till slut 30 knivar. Efter det började mitt samlande nischa sig sakta men säkert till det samlande det är idag. Jag har fortfarande en del moderna knivar i min rotation som är enkla att öppna med en hand och som låser sig på ett tillförlitligt sätt. Men de är ett fåtal och majoriteten är eleganta traditionella och osmidiga knivar men med det, i min mening, lilla extra. En sorts historisk patina som gör kniven ännu stiligare än vad den redan är.

Väl mött alla knivintresserade.

Eder “Ny skribent – nygamla knivar”

/Emil

Hösten är här och med den kommer nyheter inom allehanda områden. Det gäller förstås även på knivfronten. Helt ny är nu inte den här kniven men den är spännande ändå.

En het kniv, ja ordvitsen är usel – S571 Pro från RSK

Det handlar om Real Steels “S571 Pro”, en kniv som just nu befinner sig i skottgluggen för att recenseras här på Vasst inom kort.

Den tillhör en ny klass av påkostade versioner av redan existerande knivar från Real Steel. Först ut var deras “Stinger” med vilken de testade marknaden. Därefter följde den här kniven S571Pro, titanversionen av Griffin och inte minst Megalodon. Med de knivarna har de börjat etablera sig i klasser som annars numera domineras av jag kallar de nya kinesiska drakarna, märken som Kizer, Rike, Reate, WE-knives och Stedemon. Andra märken som du förstås kan köpa här på Knivshop.

Väl mött i etern go’ vänner!

/ John

– ett nytillskott till “Value Line”-familjen

Det var ett tag sen sist men här kommer en rykande färsk recension på en om inte riktigt lika färsk så åtminstone tämligen ny kniv på marknaden – Spyderco Efficient!

Spyderco C216GP “Efficient”

Det går knappt att missa släktskapet med “Native”

Blad

Det breda bladet är bra till mycket men kunde varit tunnare bakom eggen

Efficient i kartongutmanartagen mot kusin “Persistance”

Handtag

Mjukt rundat och formerna förstärks av ovanligt slät G10

Efficient är en välbyggd kniv. Inte mycket som avslöjar att det är en kniv av enklare härkomst

Öppning och lås

Ett hål i bladet – en välbekant syn för de flesta vid det här laget. Utmärkt funktion men skänker ett utseende som inte tilltalar alla

Enkelt så det förslår. En linerlock i stål som dock fungerar utmärkt

Att bära

Allt har en baksida. Efficients döljer ett skedformat Spydercoclip

På plats i fickan syns för mycket av kniven

Sammanfattningsvis

Efficient är en utmärkt kniv för “EDC”

En sympatisk bekantskap och klart en av de bättre ur Spydercos “Value-line”-serie

Specifikation:

Längd utfälld: 179 mm

Längd hopfälld: mm

Vikt: 116 g

Bladlängd: 76 mm

Godstjocklek: 3 mm

Bladstål: 8Cr13MoV

Handtag: G10 på stålram

Lås: Linerlock

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Kina

/ John

#knivshop.se #knivshop

Många är de som vill göra sin kniv mer personlig, speciell eller vackrare. Anodisering och custom G10 skalor är vanliga sätt att utmärka sig. Gravyr och speciellt handgravyr är mindre vanligt och ger kniven en exklusiv känsla. På bilderna kan ni se hur en Kizer Gemini Bladesmith har genomgått en behandling och jag måste säga att resultatet är riktigt läckert.

Hör av er till Knivshop.se för priser och alternativ för att göra just er kniv till något alldeles extra.

På Shot Show visade nyligen Kershaw upp en “ny” modell som pikade Microtech och Anthony Marfione. Modellen i sig är en ny version av ZT0777 vilken Marfione kopierade och sålde helt utan skrupler. Det har skrivits och diskuterats mycket om detta tidigare så jag går inte in i detaljer men två saker vill jag nämna för er som inte är insatta. Den första är som sagt att Marfione kopierade ZTs design medan de fortfarande försökte få till den avancerade processen att sammanfoga ett vackert damaskusstål med ett mer slitstarkt stål för eggen. Det andra är att Marfione anklagades även för att i samma veva kopiera KAIs (Zero Tolerance och Kershaw) subframe lås. Men detta är en felaktig anklagelse då KAI varken var först eller hade patent på lösningen vid denna tid. Marfione hade dessutom tillverkat knivar med subframe lås före detta tillfälle. KAI fick igenom sitt patent först i slutet av 2015. De meddelade då Marfione att genast sluta tillverka och sälja knivar med subframe lås. Matrix, som Microtech/Marfiones ZT0777 kopia heter har sedan tiden för debaklet genomgått stora designändringar och är närmast oigenkännlig.

KAI visade nu på Shot Show att de varken har glömt händelsen eller saknar “cojones”. Modellen de visade upp har nämligen namnet Natrix. Man måste bara älska KAI för det här. En sak är säker, Kershaw Natrix står på min inköpslista för 2017.