– en sällsynt lyckad satsning

Är det här en originell kniv? Svaret på den frågan skall jag be att få återkomma till men vid första anblick nej. De övergripande linjerna är inte revolutionerande och det är inte materialen heller.

Men det går att behandla material och designa produkter på många sätt och därigenom uppnå väldigt olika resultat trots samma utgångspunkt. Det kan ske även utan stora åthävor. Ett sätt att närma sig det hela är att göra många små saker rätt. Om alla små detaljer är korrekt utförda uppnås perfektion var det någon som sade. Det verkar vara en bra väg att gå.

Här har det enligt mig tagits några steg på den färden då kniven är estetiskt tilltalande. En början som inte skall föraktas eftersom utseendet är det första man kommer i kontakt med. Sedan har kniven bolster vilket inte är det vanligaste och det väcker intresse även det. Och så var det låstypen.

QSP har därmed lyckats åstadkomma en kniv som man gärna tittar en gång till på. Sedan ser den faktiskt rätt bekväm ut att hålla i också, i alla fall på bild. Återstår att se om Vault är lika solid som sitt namn.

QSP Vault

Mannen bakom det sympatiska utseendet är Jacob Lundquist, icke att förväxla med en annan knivmakare/designer med samma efternamn.

Som ofta är fallet med knivar från QSP finns Vault att tillgå i flera versioner. De är emellertid inte lika många som vanligt utan närmare bestämt tre. Det enda som skiljer dem åt är faktiskt färgen på handtaget. Materialen är annars desamma.

Vault är en Jacob Lundquist-design

Kortversion: QSP Vault, en av de bättre tolkningarna av ett cross bar-lås som gjorts och det är bara början på berömmet. Det här är en hit!

Blad

Det var det där med många små saker. Det gäller exempelvis det här knivbladet. En drop point helt enkelt. Men det är ett attraktivt blad. Proportionerna är helt enkelt rätt. Översatt till siffror blir det en längd på 83 mm, en höjd på 27 mm och en tjocklek som uppgår till 3 mm.

Finishen är ett snyggt utförd satin på slipfasen och en stentumling på de små flata ytor som finns. Det var det där med detaljerna. Även ytbehandlingen är välgjord. Särskilt som QSP-loggan på ena sidan och Lundquists märke på andra sidan jämte uppgift om ståltyp är diskret applicerat.

Extra arbete har lagts på ryggen som är mjukt rundad. Där hittas även några räfflor för bättre fäste men eftersom de också rundade är de av mer indexerande karaktär än någonting annat. Där kan jag tycka att skall man nu ha dylika påfund så kan de vara skarpare.

En drop point, varken mer eller mindre men en snygg sådan

Dessutom har QSP fått till ett rejält “sharpening choil” fast det högst troligt är ett litet “finger choil” det handlar om. De må vara hur det vill med den saken men fungerar gör den fördjupningen i alla fall den dag du behöver slipa om bladet. Detta eftersom den sträcker sig utanför plunge line och även utanför tumknopparna. De sistämnda hamnar annars lätt i vägen när en kniv skall slipas.

Det som skall slipas om är ett Sandvik 14C28N stål. Ett material som kommit att bli en av mina favoriter bland de som inte är dyrast. Tänk på egenskaperna som ett billigare S35VN bara snäppet lägre prestanda på alla parametrar. Här uppges härdningen till 59-61HRC vilket är utmärkt.

Fabrikseggen var för övrigt mycket bra. Den var vass och jämn samt rakade hår med visst litet tryck och skar genom skrivarpapper med ett lätt väsande. En beskrivning som knivnördar känner igen och alla andra får föreställa sig.

Stålet i bladet är Sandvik 14C28N

När Vault sätts i arbete uppträder den som den ser ut. Den är kompetent. Kanske inte den allra bästa när det kommer till att skära riktigt väl. För att uppnå det hade geometrin behövt vara snäppet mer genomtänkt. Tjockleken bakom eggen är nämligen kring 0,6 mm. Den siffran kunde varit lägre i ärlighetens namn. Men det är heller inte så mycket att jag upplever det som ett problem och vill man lägga ned tiden kan den tunnas ut vid omslipning.

Den tiden börjar faktiskt närma sig då den här kniven har använts mycket och särskilt på jobbet. Det kan tilläggas att även om jag verkligen uppskattar stålet så håller det inte skärpan lika länge som de som ibland kallas “superstål”*.

Spetsen är i det här fallet mycket bra och lätt att hitta. Vad jag menar med det är inte att den återfinns längst ut på bladet utan att den befinner sig i någorlunda i höjd med knivens centrumlinje. Det gör att den är enkel att sticka hål på saker med vilket är något jag gör tämligen frekvent. Även de uppgifterna klarar Vault galant.

Handtag

Om bladet var elegant men diskret så handtaget lite mer iögonfallande med sina två material. I sidorna hittas Micarta av mycket god kvalitet och bolstren är gjorda av anodiserad aluminium. Sedan hittas en knapp mitt i bolstret som väcker intresse.

Det som är det mest uppenbara med handtaget är att det är försett med bolster i aluminium

Konstruktionen utgår från en ram som är lättad om än inte så mycket. Ett par hål har borrats genom stålet. Utanpå den hittas bolstren som satts på plats på ett finurligt vis där de liksom överlappar ramen. Övergången till Micarta-sidorna som följer därefter är bra utförd. Förvisso känns skarven men det beror mer på att det är två helt olika material med olika textur än dålig passform.

Ryggen är till större delen öppen och visar den lättade stålramen

Sidorna sitter på plats med två stycken T6-skruvar. Mitt i bolstren hittas den försänkta pivotskruven med sin för QSP typiska triangel-logo på presentationssidan. Motsatt sida innehåller en justerbar T8.

Baktill hittas ett litet mellanlägg i stål men i övrigt är kniven öppen i ryggen. Avsaknad av fånglinehål bidrar till det rena utseendet så vet du med dig att det är en avgörande detalj för dig så får endera se dig efter något annat eller fästa en i clipet. Det sistnämnda fungerar utmärkt för övrigt.

Vault är mycket bekväm i handen oavsett grepp

Alla hörn och kanter på Vault är snyggt fasade och rundade vilket tillsammans med proportionerna gör det här till ett ergonomiskt handtag. Särskilt som clipet är kort. Jag återkommer till varför det är bra.

Det finns en fördjupning för pekfingret och när det hittat rätt följer resten av handen. Handtaget är stort nog för ett rejält fyrafingersgrepp. Vill man närma sig bladet ännu mer finns som sagt den där fördjupningen jag nämnde tidigare. Den är rätt liten men fungerar. Sedan är kniven även bekvämt att hålla i övriga fattningar inklusive omvända grepp. Ett väl genomtänkt handtag helt enkelt. Inga negativa överraskningar alls faktiskt.

Öppning och lås

Den här kniven öppnas med tumknoppar och vilka tumknoppar sedan. Det är så här det skall göras . För det första är de korrekt placerade, det vill säga tillräckligt långt ut för att inte gömma sig mot handtaget men inte för långt bort så tummen behöver sträckas ut. De sticker ut lagom mycket för att inte vara i vägen men ger samtidigt bra grepp mot tummen. Själva formen är mjuk och behaglig och gör inte ont när man trycker till. Bland det bästa är dessutom att de är placerade så de är ur vägen när man skär saker och ting.

Vault kan förstås öppnas med låset som på andra knivar som har någon variant av cross bar lock. I det här fallet fungerar det bättre än många andra.

Tumknopparna fungear utomordentligt väl

Sedan var det själva gången i kniven som faktiskt är exceptionellt bra. Kullagren i keramik bidrar förstås men det räcker inte helt för att förklara den fina känslan.

Förklaringen hittas istället i de, får jag förmoda, rätt kraftigt spända “omega”-fjädrar som brukar följa av den här typen av lås. De ger nämligen i det här fallet ett mycket väl avvägt motstånd fullt i klass med en vältrimmad detent-kula. Det finns nämligen ingen sådan på en kniv med ett cross bar-lås.

Vad det gör är att kniven kan öppnas på flera vis, snabbt, långsamt eller med pekfingret på “baksidan” av kniven i en “spydie flick”. Alla sätt känns naturliga, bekväma och enkla.

QSPs tolkning av ett cross bar-lås kallas Glyde lock och är en riktig hit

Förutom de redan nämnda fördelarna med det här bladlåset så finns det fler. QSP kallar för övrigt sin tolkning för Glyde lock. Det kan mycket väl vara en av de bästa varianterna av den här typen som gjorts eller åtminstone som jag stött på.*

Anledningen till att jag hävdar det är flerfaldig. För det första är låset mycket lätt att använda med de lagom räfflade ytorna på de huvuden som täcker själva låsbulten. Förutom att vara enkel att hantera är det en både snyggare och mer praktisk lösning än många andra. Det blir nämligen inget hål i sidan på handtaget och utöver det kosmetiska kommer det in mindre skit i mekanismen från sidan eftersom det sitter en täckbricka där.

Ytterligare en fördel är att bulten inte kan vrida eller vinkla sig vilket den har en tendens att göra på många varianter av låstypen inklusive orginalet. Låset kan då upplevas som det kärvar lite och dessutom är det svårare att släppa med ett finger om så önskas. Det problemet har QSP alltså byggt bort.

Att fjädrarna är kraftiga märks på att knivbladet riktigt sugs in sista biten som på en kniv med en stor detent-kula eller kanske en bra back lock. Vid sidan om att ge en god “action” så bidrar det till ökad säkerhet. Det här bladet går inte att skaka ut när kniven är stängd hur du än bär dig åt.

Det går även att fundera kring om det är själva låset som gett namnet till kniven. Den låser nämligen som ett bankvalv. Väl ute hålls bladet på plats på ett synnerligen distinkt vis. Någon rörelse i bladet kan inte uppfattas överhuvudtaget.

Att bära

Även i en ficka är det här en snygg kniv. Eller snarare så är den lättburen. Vault väger in på 123 gram och mäter strax över en decimeter på längden, 108 mm. Tjockleken mäts till 12 mm.

Alla mått är medium såtillvida att kniven inte är vare sig den minsta, största, tunnaste eller lättaste. Men och det är ett stort men, kniven har mycket mjuka kanter, ingen flipperfena eller andra utstickande delar. Det gör den bekväm att bära.

Vault har ett fjäderstålsclip som fungerar utan anmärkningar

Rampen på clipet kunde vara lite mer tilltagen men utrymmet under clipet räcker till. Infästningen i bakänden ger ett ambidextriöst clip utan hål i handtagssidorna

Till den känslan bidrar förstås de välvda handtagssidorna och de polerade materialen. Vault är lätt att dra och lika enkel att stoppa tillbaks. En stor del av förklaringen hittas i det till största delen utmärkta clipet.

Inget av själva kniven är synligt när den bärs i en byxficka

Vault kommer med ett enkelt fjäderstålclip. Spänsten är lagom och läppen/rampen är förvisso liten men fungerar för det mesta väl. I alla fall till chinos, jeans och arbetsbyxor vilket är det jag testar. Nu är förvisso mina Fristadsbyxor inte särskilt tjocka bör tilläggas. Har man lite kraftigare byxkanter däremot är rampen för liten.

Men det är ändå infästningen som är den bästa, närmast genialt enkel. Eftersom clipet sitter försänkt i bakänden av handtaget räcker det med en skruv för att både hålla det på plats och göra det avtagbart.

En annan positiv egenskap är att clipet är kort. Det gör att spetsen som trots att den sticker utåt något hamnar inuti handen och inte ligger emot densamma när man håller kniven i ett hammargrepp. På samma vis känns inte bakänden på clipet särskilit mycket mot handen sabelgrepp hellr. Du får hålla vinkla kniven för att det skall kännas.

Sammanfattningsvis

Efter att ha ägt, brukat och granskat den här kniven i tre månader kan konstateras att QSP har gjort det igen! Vault är en förbaskat sympatisk kniv fullt i paritet med de bästa de gjort. Då tänker jag på modeller som Penguin, Gannet och Capybara till exempel. Sedan är den åsikten aningen justerad med ett tänkt prisindex för knivarna i bakhuvudet.

Frågan som ställdes inledningsvis var om Vault är originell. Svaret är faktiskt nej. Betraktar du den från sidan så känns alla dragen bekanta på något vis. Det gäller såväl handtag som blad. Den påminner om andra knivar men ändå inte.

Sedan finns det ett par detaljer som gör att den sticker ut från mängden. Bolstren är förstås en sådan. Men svaret är också ja, sett ur QSP-perspektiv. Det är nämligen deras första kniv med cross bar-lås och som de gör det! Glyde lock som deras variant kallas är extremt bra. Ett av de bästa på marknaden till och med.

Så de detaljer som väckte intresset initialt visade sig hålla även för en närmare granskning.

Vault är en förbaskat bra EDC-kniv, en vardagsvän

En annan fråga var om den var bekväm som i lätt att hantera och med god ergonomi och svaret är ett rungande ja även på de områdena. Om man letar kan man hitta någon vinkel där bakänden på clipet känns men det krävs viss ansträngning. Det här är en kniv att arbeta med.

Sedan matchar bladets prestanda handtagets komfort. Ett för prisklassen bra stål, en vass egg och duglig geometri gör att kniven skär väl. Vault är med andra ord ett bra redskap också.

Den tredje punkten handlar om byggkvalitet och på det området finns mycket positivt att framhålla. Dels den generella konstruktionen men även de många detaljerna. Bolstren är fint gjorda, låsets fördelar har jag varit inne på och sedan var det de välvda sidorna, clipets infästning, den mjuka gången och inte minst hur exceptionellt väl öppning och stängning fungerar. QSP kan det här med att bygga bra knivar vid det här laget.

QSP Vault visade sig vara en av de bättre knivar de gjort så långt

Har du några farhågor inför ett köp av QSP Vault kan du slå dem ur hågen. Gillar du utseendet är det bara att slå till. Det här är en förbaskat bra kniv på alla punkter. Finns det bättre? På vissa parametrar ja men då kostar de väsentligt mycket mer eller så brister de på andra områden. Apropå pris så betingar den kring tusen kronor i Europa.

Men det är väl investerade pengar, sett ur ett helhetsperspektiv är Vault lika solid som sitt namn!

Specifikation:

• Längd utfälld: 191 mm
• Längd hopfälld: 108 mm
• Vikt: 123 g
• Bladlängd: 83 mm
• Godstjocklek: 3 mm
• Bladstål: 14C28N
• Handtag: micarta med aluminiumbolster
• Lås: Glyde lock

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina

/ John

* Det är förstås ett inte helt oproblematiskt uttryck men tänk på stål som M390, CPM 20CV, Magnacut och liknande.
** Det finns förstås ett par jag inte testat som den från Hogue Knives till exempel som också lär vara bra. Men jag har knivar med den här typen av lås från Benchmade (originalet), SOG, SRM, Kershaw, ANV och Al Mar.

– en uppföljare för den som gillar ramlås

Dags för en närmare presentation av en modell kallad Orso 2 från Viper Knives. Det som gör både den här recensionen och kniven en smula speciell är att det redan finns ett par knivar på marknaden som den starkt påminner om och som även de tillverkas i Maniago, Italien.

Det är svårt att inte förhålla sig till dem då jag dels äger alla tre och det dels är samma upphovsman som ligger bakom knivarna.

Viper Orso 2

Jag talar förstås om en av de danska giganterna på området, Jens Ansø. De andra knivarna är Fox Ziggy som är en serieproducerad version av en customkniv från honom med samma namn. Men sedan kommer vi till kniv nummer två, MKM Goccia. Den är till synes än mer snarlik den här kniven med sitt Micarta-handtag med fräst mönster, sin flipperfena och sina överlag flödande linjer.

Men skillnader finns förstås. Vad gäller material så finns inte minde än åtta olika versioner av Orso 2 att välja emellan för närvarande. Så att den här ser ut som den gör beror mer på min smak. Sedan är bladstålet inte detsamma i de två knivarna. De största skillnaderna hittas emellertid i bladets utformning samt låskonstruktionen. För att förvirra kan dock Orso (1) kastas in i mixen då den likt Goccia är en liner lock.

Det där gjorde knappt någon klokare så låt oss studera Orso 2 lite närmare.

Orso 2 är en kniv designad av virtuosen Jens Ansø

Kortversion: Viper Orso 2, ett stabilt komplement till sin föregångare för den som föredrar ramlås över liner locks.

Blad

Bladformen är en av de två saker som skiljer den här kniven mest från de andra knivarna som räknades upp. I det här fallet har vi nämligen ett “rakt” blad. Det vill säga ryggen är vare sig sluttande eller avklippt på något vis. Förutom att det förändrar utseendet gör det att spetsen hittas högre upp än annars samt att buken blir längre och i det här fallet mer svepande.

Övriga utseeendet kännetecknas av en väl utförd stentumling som sedan halvpolerats. Som vanligt hittas Vipers logotyp och modellnamnet på bladet. Somliga tycker att texten är för stor men jag vill tillägga att den är utförd så att i många vinklar syns den knappt alls. På motstående sida hittas Ansø-loggan samt ståltyp.

På Orso 2 hittas något så ovanligt som en helt rak bladrygg

Ett stål som faktiskt är helt nytt för mig. Beteckningen är LO-QPM20-4 och det är ett pulverstål av något slag. Det skall av vad jag förstår höra till samma familj som M390 och 20CV. Ett kvalitetsstål med andra ord. Enligt uppgift är det härdat till 59-61HRC och det låter bra på pappret.

Orso 2 är inte en helt liten kniv och bladet mäter 87 mm på längden. Höjden är ganska exakt en tum, 24,5 mm och godstjockleken uppgår till hela 4 mm. Ett bastant blad med andra ord. Nu är förvisso bladet i princip helt flatslipat, en liten platt yta hittas närmast ricasson. Men trots det så återstår kring 0,6 mm stål bakom eggen. Det är också tämligen robust. Jag är inte riktigt säker på varför man valt att göra så. Ett pulverstål borde teoretiskt inte ha några problem att göras tunnare. Särskilt inte som det här inte är en huggare av något slag utan en fällkniv.

Bladet är gjort i ett än så länge ovanligt stål med beteckningen LO-QPM20-4

Naturligtvis påverkar sådana val hur väl kniven skär. Det är inte det att den inte är vass. Eggen är skarp och det var den direkt ur förpackningen. Men eggen är mer stadig och hållbar än fylld av finess så att säga.

Nu matchas det för all del av handtaget och låset så helt illa är det inte. Men det för Orso 2 en bit bort från kontorsbruk och närmare friluftsanvändning för att använda lite svepande termer. Det är faktiskt där jag uppskattar den mest. Naturligtvis skär den tejp, kartong och papper när så tarvas. Men det är när man närmar sig kraftigare rep, tjockare plast som breda buntband och framförallt trä som den gör sig bäst.

Vid första anblick kanske inte Orso 2 framstår som en “bushcraft”-kniv och det är det inte heller. Men det är inte oäven till tyngre uppgifter. Därtill är både blad och handtag starkt nog och inte minst gör sig den robusta eggen bra i de sammanhangen.

Handtag

Orso 2 har ett tämligen påkostad handtag kan konstateras. Det som föranleder den kommentaren är inte de två materialen även om den canvas-Micarta som finns på presentationssidan är av god kvalitet. Istället är kommentaren sprungen ur att det är nedlagt en hel del bearbetningstid på handtaget.

Det som binder samman de två sidorna är mönstret iform av fyra linjer som understryker utseendet. De går igen även på titansidan. Den har dessutom fått ett finare grundmönster som påminner lite om Micartan. Dock är det så subtilt att det nästan slipats bort.

Presentationssidan är i det här fallet av Canvas-Micarta

I övrigt är hela kniven mjukt rundad, inga flata handtagssidor här inte. Sedan är även back-spacern av det mer arbetade slaget. Den täcker ungefär halva ryggen och är genombruten samt gömmer ett fäste för fånglina.

De två sidorna är sammanbundna med en avancerat formad back spacer

Längden på handtaget mäter 12 cm varav greppbar yta är 10 cm och höjden varierar mellan 20-25 mm. Handtaget har ingen ram utan de två sidorna är skruvade från två håll via back spacern i tre punkter utöver pivot-skruven. Storleken på bultarna är T6 medan det i både pivot- och fästskruv för clipet använts grövre T8-huvuden.

Orso 2 ståtar med ett bra handtag

I hand är Orso 2 riktigt bekväm. Handtagsryggens kurvatur följer handen väl och det finns inga skarpa kanter eller hörn som stör det intrycket. Till och med clipet fungerar väl då bakänden befinner sig en bit in på handtaget och spetsen är parallell med handtagssidan. Det gör att det snarare bidrar till att göra greppet fylligare än att skava. Tjockleken är för övrigt 12,5 mm vilket gör handtaget fylligt.

Öppning och lås

Orso 2 är inte helt trendig när det kommer till öppningsmetoder. Den här kniven öppnas med en flipperfena, punkt. Möjligen kan du pilla ut bladet med två händer men det är omständligt då inte mycket av bladet är tillgängligt att greppa kring.

Flippern fungerar väl men är kanske inte den snabbaste på marknaden. Det beror dels på att bladet är relativt tungt och dels på att Orso följer åtminstone en och dessutom vettig trend. Det är att generellt göra flipperfenor mindre. Därmed får du inte lika stor hävarm men å andra sidan bättre bärkomfort.

Flipperfenan är liten men fungerar

Fenan är inte bara diskret den saknar dessutom mönster. Men formen är tillräckligt distinkt för att ge fäste ändå.

Sedan kan det tilläggas att det faktiskt går att få bra fart på bladet men att man då får “förspänna” fingret innan man trycker till. Kniven i sig är inte snabb om inte användaren är det. Det kan också sägas att den här fenan bara kan användas på ett vis och det är genom att dra den rakt bakåt. Alla andra tekniker är dömda att misslyckas.

En annan detalj som gör bladet kvickare är förstås de keramiska kullagren. Trots det faller inte bladet på plats av sin egen tyngd när man fäller ihop kniven. Därtill är motståndet från låsarmen för stort.

Ramlåset är försett med översträckningsskydd och låsarmsförstärkning

Låsarmen är inte helt lättåtkomlig. En liten försänkning i motstående sida finns men inte mer

Låset är ett tämligen bastant ramlås. Dock noterades under testperioden att det kan vara mycket beroende av att pivotskruven är spänd. Den gängade upp sig något vid ett tillfälle varpå låset blev opålitligt. Det tog inte vid varje öppning och gled dessutom av eftersom det låste med mycket liten kontaktyta. Efter justering av pivotskruven blev funktionen utmärkt.

Låsarmen faller nu återigen på plats och stannar där. Bladet sitter stabilt utan glapp och spel. Låsarmen är emellertid inte helt lättåtkomlig. Förvisso är motstående sida något försänkt men själva låsarmen är hal. Där finns lite förbättringspotential.

Att bära

För att vara kring tolv centimeter lång hopfälld och hela 1,2 cm tjock är Orso 2 sympatisk i en ficka. Mycket av det beroende på att tjockleken trollas bort genom att sidorna inte är platta utan välvda.

Sedan väger kniven inte särskilt mycket för att vara en fullstorlekskniv där både låssida, back spacer och clip är av metall. Totalvikten är 125 g vilket skall ställas i relation till bladlängden på närmare nio centimeter.

Orso 2 kommer med ett fräst titanclip

Att det inte är något tydligt mönster under clipet underlättar när man skall dra kniven eller stoppa tillbaks den. Särskilt som man från Vipers sida valt den snyggare lösningen med förtunningen av låsarmen på insidan istället på utsidan. Därmed slipper man den fördjupning som annars uppstår.

Clipets funktion är utmärkt för att vara av den här typen

Orso 2 har ett CNC-fräst titanclip. Funktionen är mycket god med duglig ramp och lagom spänst. Det gör att du kan trä clipet över de flesta tygkanter och att kniven stannar på plats. Det är också ett clip som rent estetiskt följer knivens övriga formspråk och det är därtill bekvämt i hand.

Det sistnämnda för dock med sig en nackdel och det är att mycket av kniven är synligt när den sitter i en ficka. Clipet är nämligen fäst med endast en skruv, en lösning som fungerar utmärkt eftersom fästet är försänkt i titansidan. Men det gör att det hamnar en bit in på handtaget vilket ger komforten då bakänden av clipet hamnar inne i handen.

Vill man vända på det kan man också säga att det finns gott om kniv att greppa när den skall dras.

Sammanfattningsvis

Först blev jag faktiskt lite förbryllad när den här kniven släpptes. Inte bara för att det är en uppföljare till en redan befintlig modell – Orso utan även för att den är tämligen lik ytterligare två knivar i min samling som jag nämnde inledningsvis. Men så greppade jag konceptet, både bildligt och bokstavligt.

Det är nämligen i handtaget en del av skillnaden finns. Det här är en kniv för den som föredrar ramlås över liner locks. Men det är ändå inte det som är den största förändringen mellan modellerna.

Den hittas nämligen i bladformen. De andra har drag av de böljande linjer som Ansø använde sig av på sina tidiga modeller. Tydligast kan det skönjas på bladryggen. Det gäller dock inte Orso 2. Här är den helt rak.

Orso 2 är en kniv för den som gillar raka bladformer och ramlås i titan

Det ger faktiskt lite annorlunda användaregenskaper då det påverkar hur eggen eller snarare buken artar sig men framförallt vart du hittar spetsen. I det här fallet mycket högt upp. Det gör bland annat att svepande skär underlättas samtidigt som du får vinkla handleden ordentligt om du vill använda spetsen i vissa fall. Det ligger i sakens natur.

Sedan hittas i den här kniven ett spännande och för mig nytt tyskt stål som sägs tillhöra ungefär samma familj som M390/CV20. Vad gäller det kan jag bara läsa mig till stålkompositioner och är inte kunnig nog för att utröna om det är korrekt. Vad gäller praktiskt användade så kan jag dock säga att stålet är riktigt bra. Det håller skärpan länge, går att strigla när det tappat det yttersta stinget och det har inte fått några rostfläckar trots varierande väderförhållanden under testperioden med en del regn.

Det sistnämnda känns viktigt då Orso 2 definitivt är en kniv som jag vill använda utomhus. För mig är det här nästan mer en fällbar friluftskniv än en EDC-kniv. Särskilt som den tillhör de större mediumknivarna om man kan uttrycka det så. Men god låskapacitet och det lite fylligare handtaget lockar utöver bladet till att använda kniven rejält.

En tidig sommarmorgon med en kopp kaffe och en god följeslagare i Viper Orso 2

Sedan är F&F, dvs “fit and finish” eller passform och byggkvalitet som vanligt med knivar från Viper mycket god. De kanter som finns är rundade och de hörn som hittas är även de slipade. Låset fungerar utan anmärkning och bladet är centrerat. Det kan även sägas att Micartan åldras med värdighet som den bör.

Orso 2 bjuder även på ett flertal små detaljer som tyder på att viss tid spenderats på tillverkningen. Det gäller saker som den rundade bladryggen, titankragen kring pivotskruven och den formade back spacern.

Detta sammantaget ger en välbyggd kniv som motsvarar den stilrena design som hittas hos Jens Ansö. Orso 2 är därmed en superb följeslagare på dina kommande äventyr.*

Specifikation:

• Längd utfälld: 208 mm
• Längd hopfälld: 121 mm
• Vikt: 125 g
• Bladlängd: 87 mm
• Godstjocklek: mm
• Bladstål: LO-QPM20-4, HRC 59-61
• Handtag: Canvas-Micarta
• Lås: Frame lock

Producerad av Viper Knives, tillverkad i Italien

/ John

* Prisnivån är något svår att uttala sig om då den vanligen ligger strax över tvåtusen kronor men vid inköp av den här kniven samt vid textens publicering reades ut för kring 1500 kr.

– kniven som växer

Det första som skall avgöras är väl huruvida Kershaw Heist lever upp till namnet eller inte? Blir man rånad/lurad på sina pengar när man köper den här kniven? Spekulationer uppstår lätt när man döper en kniv på det viset.

På den punkten kan jag emellertid lugna er alla omgående, det blir man inte!

Kershaw Heist

Tvärtom kan jag förtälja att den här kniven växer allteftersom. Det kan den möjligen behövas då det är en tämligen nätt liten kniv sett både till mått och inte minst vikt.

Det här är nämligen Kershaws bidrag till vad som nuförtiden ofta kallas “Bug-Out“-klassen* efter Benchmades bästsäljare. Konkret har det kommit att stå för en lättviktskniv, vilket de förstås inte var först med men utrustad med någon form av “cross bar lock“. Alltså ett lås med en fjäderbelastad tvärgående bult som huvudkomponent. Efter det att BMs patent på “Axis lock” gått ut har marknaden fullkomligt exploderat av den typen av lås. I princip varje tillverkare har ett på programmet även om just Kershaw var tämligen sena med sin version. Den du hittar här.

De två komponenterna var för övrigt anledningen till att jag valde att titta närmare på Heist. Det har visat sig vara en gångbar kombination tidigare.

Kniven har en aning kantiga former som emellertid fungerar utmärkt

Kortversion: Kershaw Heist, en doldis som visade sig vara en riktig höjdare!

Blad

Bladet på Heist är en modifierad drop point. De extra tillskotten består i en intressant falskegg eller snarare förtunning av ryggsidan. Bladet har till en början full tjocklek och till och med en liten tumramp för att sedan tunnas ut. Det som gör att det inte är en äkta falskegg är att den inte sträcker sig ända ut till spetsen. Där återfår bladet sin tjocklek igen. Troligen för att det är förbaskat tunt redan från början.

Godset är nämligen inte mer än 2,2 mm tjockt. Bladet är 81 mm långt och 26,5 mm högt. Eftersom sedan slipfasen är tämligen hög med sina 18 mm så finns goda förutsättningar för ett blad som är trevligt att nyttja.

Det är inte ofta man stöter på så här tunna och effektiva blad

Bladet är i gengäld relativt brett vilket hjälper till med stabilitet. Finishen är en mediumgrov stentumlad yta vilket döljer repor väl. Märkningen är tämligen diskret med Kershaw-loggan på en sida och lite onödigt mycket text på andra sidan. Men texten är liten.

Stålvalet föll på D2 vilket jag inte tycker är dåligt i det här fallet. Visst, det är inte det mest rostsäkra, särskilt inte i utföranden där man stentumlat dem även om det är att föredra framför den blästring Kershaw ofta använt sig av. Men det är ett relativt segt stål vilket gör att det kan hålla den tunna eggen utan att det går flisor ur bladet. Det gör också att spetsen håller bättre än den skulle gjort med ett sprödare stål.

Stålet är D2 kan utläsas av bladet. Där står även KAI, modellbeteckning, China och så återfinns en liten krumelur som talar om att Heist är en “in-house production” och inte resultatet av något externt samarbete

Med andra ord har Kershaw Heist en spets som är något kraftigare än vad måtten antyder. Den klarar allt som en bra spets skall hantera. Allt från att avlägsna spetor eller i det här hushållet, kaktustaggar, ur fingrar till att punktera plastdunkar.

Även resten av skäregenskaperna hos Heist är precis så sympatiska som jag hoppats på. Det tunna bladet hanterar allt från att skala en rotselleri** till att skära i skrivarpapper. Det är särskilt vid genomgående skär där man använder hela bladets bredd som den här kniven briljerar. Ett exempel är förstås kartong. Nu håller jag på med lite köksrenovering och det har blivit lite saker över efter hantverkarna, bl a förpackningsmaterial som skall till återvinning. Ett utmärkt arbete för Heist.

De egenskaperna går igen när man skär i tamp och rep men även i nylonremmar. Lite mer får den jobba i buntband och hårdare material men det är mest för att handtaget är tunt som det känns så. Bladet gör vad det skall. Det gäller även i trä kan tilläggas.

Överlag är det här bladet utmärkt och orsakerna står att finna i geometrin. Kershaw har satsat på ett tunt blad vilket alltid skär bättre än ett tjockt.

Handtag

Handtaget är väl egentligen det minst intressanta med Heist. Eller snarare gäller det materialet i sidorna. Det är GFN vilket är ett av många fiberförstärkta plastmaterial. Oerhört praktiskt men inte så spännande. Men här är det mycket välgjort. Texturen på ytan ger mycket bra fäste utan att kännas som sandpapper och alla andra hörn och kanter är väl rundade.

Handtaget är bekvämt för att vara så litet och framförallt tunt som det är

Annars är den här kniven byggt på sedvanligt vis kring en intern och försänkt stålram. Handtaget är öppet i ryggen med tre timglasformade distanser som stöttning. De är dock inte lättade vilket är en smula märkligt med tanke på att det är en lättviktskniv. Det finns således några gram att kapa. I gengäld ger det ett styvt handtag som inte flexar om man trycket på det vilket retat mången ägare av en BM BugOut genom åren.

Kniven är öppen i ryggen och byggd kring en stålram som tittar fram vid låset och vid distanserna. Den för ovanlighets skull inte lättad

Kniven är hopsatt med tre T6 skruvar per sida och dessa är väl försänkta i handtagssidorna. Till det kommer en justerbar pivotskruv med en T8 på en sida och en dekorativ bult med D-form på andra sidan. Det gör kniven lättjusterad eftersom skruven inte snurrar fritt.

Handtaget är även försett med ett myckte rymligt hål gjort för fånglina för den som vill använda en sådan.

Heist är sympatisk i alla de vanligaste greppen. Möjligen kan invändas att handtaget är något kort

Handtagets främsta förtjänst är dock att det är bekvämt i hand. Så bekvämt som ett så här tunt handtag kan bli faktiskt. Framåt hittas ett fingerskydd som hindrar pekfingret att med lätthet stifta bekantskap med eggen, bakom det en fördjupning för sagda finger. Bakre delen av ryggen är sedan mjukt rundad vilket gör att den passar väl in i handflatan vid sabelgrepp. Då hamnar även tummen på ett förnämligt vis på därför avsedd plats. Därtill är hela handtaget svagt svängt så det följer handen bättre.

Sammantaget ett mycket bra handtag där alla grepp fungerar utan att användaren behöver tänka närmare på det. Extra sympatiskt är att clipet har en tendens att försvinna trots att det är av “deep ride”-typ.

Öppning och lås

Heist öppnas med tumknoppar vilket är ett annat stort plus i mina ögon. Jag tillhör dem som rent generellt föredrar det framför flipperfenor om det är de alternativ som erbjuds. Tumknopparna ger mer flexibilitet. Du kan använda såväl tummar som pekfingersnärtar, öppna kniven långsamt eller snabbt beroende på dina preferenser.

Just de här tumknopparna är dessutom excellenta. De har rätt form, rätt placering och är lätta att nå. Med rätt form menas att de inte gör ont mot huden samtidigt som de ger lagom med grepp så du inte halkar. De sticker även ut tillräckligt för att vara lätta att träffa. Rätt placering betyder dels att de är enkla att hitta när du skall fälla ut kniven men även att de inte är i vägen när bladet är utfällt.

Sedan kan du förstås som med alla lås av den här typen använda dig av det för att öppna kniven. Det är bara att dra tillbaks låsbulten och snärta lätt med handleden och ditt blad är ute.

Rätt placerad och rätt formad är tumknoppen inget revolutionerande men väl fungerande

De andra knivar Kershaw släppt med den här låstypen har kullager. Det har inte Heist. Något jag är glad över. Mycket positivt kan sägas om kullager men allt har med hur bra en kniv är att leka med. När det kommer till att var praktisk så slår ett par bronsbussningar dem alla gånger. Det av ett par skäl. För det första är de tunnare vilket gör att hela kniven kan var det också. För det andra är de självpolerande vilket gör kniven mjukare i gången efter hand. Men främst så är det svårare för smuts att tränga in i dem jämfört med kullager vilket gör dem mer praktiska. Sedan är de även starkare i sidled då anläggningsytan mot bladet är större vilket är en bonus. Ja, förutsatt att bussningarn har rätt storlek då förstås.

Men det betyder förstås att den här kniven inte var extremt snabböppnad då den var ny. Lite seg faktiskt. I gengäld har den blivit snabbare och mjukare över tid och är nu precis lagom. Det vill säga kniven är lätt att öppna och stänga utan problem eller närmare eftertanke. Den bara fungerar.

Låset är ett derivat från ett Axis-lås och kallas DuraLock

Kershaw var som sagt inte snabbast ut ur startblocken med den här typen av lås. De kom med sina första modeller utrustade med DuraLock som den här versionen kallas i början av 2023. Det var då modellen Iridium som var aktuell. Den följdes snabbt av den här kniven samt Covalent och Monitor.

Men efter att ha använt Heist ett tag kan konstateras att jag gillar DuraLock. Skruvarna sticker inte ut så långt men går ändå att komma åt och fjäderkraften är välmodulerad. Bladet hålls väl på plats särskilt i sidled. Möjligen kan en liten tendens till spel upp och ned anas men inget som är reellt eller påverkar funktionen. Överlag ett välgjort lås!

Att bära

Heist är nästan perfekt att härbergera i en ficka. Den är mycket lätt om än inte lättast, yttermåtten är modesta och den är tunn. Kniven väger in på låga 79 gram och tjockleken är endast 10,8 mm.

Clipet är nästan en fullträff, hade bara fästet varit aningen bättre så hade det varit där

Materialet är däremot lite styggare mot byxtyg och liknande som alla handtag med rejält mönster men det är inte det som stör utan något som först märks när du skall stoppa kniven i fickan och det har med clipet att göra.

Jag bär ofta den här och liknande lätta knivar i bröstfickan på en jacka. Den här syns inte alls och då är ändå ficklocket inte stängt

Clipet är ett enkelt men effektivt fjäderstålsclip. Ytan är grå och matchare resen av kniven rent utseendemässigt.

Det kan skiftas från höger till vänster sida och är fäst med två T6-skruvar på en höjd plattform i handtagssidan. Där har vi även det enda negativa jag har att invända mot clipet. Rampen är nämligen god och spänsten adekvat men när an kommer så långt som till själva fästet på clipet så vill tyg gärna fastna där och man får trycka till en gång till om man vill få ned kniven djupare i fickan. En liten men irriterande detalj.

I övrigt sitter kniven ordentligt när den väl är på plats och den är relativt lätt att dra. Måtten gör att du knappt märker den när du kommit så långt.

Sammanfattningsvis

Kershaw Heist är ett typexempel på när man tar flera små ting och gör dem rätt. Ibland sägs det att perfekton är just det, små detaljer utförda korrekt. Här är är man rätt nära. I alla fall om man tar med prisklass i beräkningen. Skulle man dessutom vilja lägga ut en något högre summa för mer premiummaterial så finns en lyxigare utgåva av Heist. Då får du S35VN som bladstål och G10 istället för fiberplast i handtaget. Men i gengäld ökar vikten så frågan är om du inte hamnar lite vid sidan om klassen och den här knivens främsta styrka.

Heist var kniven som växte ifrån viss anonymitet till att bli en favorit

För det vi har här är en kniv som börjar och slutar med bladet. Det kan se lite utstuderat ut men är i grund och botten tämligen enkelt och framförallt har man från Kershaws sida använt sig av tunt gods, en hög slipfas och låtit bli att ha för mycket stål bakom eggen. Därefter har man valt D2 vilket är ett bra stål i det här fallet eftersom det inte flisar sig så lätt och därmed håller väl. Resultatet är förträffligt.

Sedan matchas det av ett handtag som är riktigt bra det också. Förvisso lite tyngre än kniven som gett namn åt klassen men i gengäld faktiskt bekvämare!

Det går bara att konstatera att i och med Heist så har Kershaw lyckats få till en riktig hit. Möjligen har den hamnat lite skymundan av några andra av deras modeller med Iridium i spetsen. Men här har vi en EDC-kniv som inte går av för hackor. Lätt, smidig och den ser inte allt för illa ut heller. Därtill spränger den inte banken helt. För närvarande kostar den kring 1000-lappen i Sverige. Och då är det den dåliga växelkursen som står för en del av det.

Specifikation:

Längd utfälld: 193 mm
Längd hopfälld: 112 mm
Vikt: 79 g (vägd av mig, uppgiven vikt 79g)
Bladlängd: 81 mm
Godstjocklek: 2,2 mm
Bladstål: D2
Handtag: GFN på stålram
Lås: DuraLock

Producerad av: Kershaw, tillverkad i Kina

/ John

* Där hittar du förutom originalet knivar som SRM 255, CJRB Hectare och Al Mar Payara.
** De har ofta rester av jord på utsidan så till dem använder man inte sina finaste Sashimi-knivar.

Här följer en liten kommenter från mig gällande en filmscen där det förekommer knivar. Om inlägget är uppskattat kanske det kan bli ett återkommande inslag här på bloggen.

Kommer ni ihåg Steven Seagals* karaktär “Chef Ryback” från filmen Under belägring? Han som kastade kniv i köket?** Det finns en mycket kort scen, jag tror själva kastdelen är några sekunder lång som syftar till att visa vilken tuffing han är. Med tanke på hur kort sekvensen är har den ändå blivit mycket känd.

Som kock och knivkastare borde jag tycka om den scenen om det inte vore för att den är så oerhört löjlig. Låt mig förklara varför!

En leksakskniv från Gil Hibben jämfört med en riktig kastkniv. För att använda ett annat filmcitat

“That’s not a knife, this is a knife”

För det första är kniven han använder en leksak i sammanhanget. Det är en gammal Gil Hibben-modell kallad “Hibben Thrower” som jag för övrigt också har. Det är den ni ser i jämförelsen på bilden ovan.

I filmklippet ligger den på en arbetsyta till höger om en hög med vad jag tror är selleri och med vad som ser ut som en riktig kockkniv till vänster. Förhoppningsvis är det den senare som använts till att hacka grönsaker med.

Efter att ha föst ihop grönsakerna kastar han kniven i en måltavla som hänger på kabyssväggen. För den oinvigde kanske det ser coolt ut. För oss mer insatta rycker det snarare i mungiporna.

Kastknivar för en riktig kock. Dessutom baserade på en kockkniv. Modellen heter Philippe och kommer från franska Zitoon Knives

För det andra är tavlan skräp. OM man skall ha en liten måltavla inomhus och särskilt i ett kök med andra människor i närheten skall man ha någon form av ändträtavla. Knivar sätter sig mycket lättare i dem varpå risken för rikoschetter minskar och dessutom håller de längre. Därtill kan konstateras att tavlan i filmen är mycket lite använd då det endast finns ett par hål efter knivar i den. Eller så har Ryback nyligen bytt den efter att ha flisat upp alla andra.

Sedan skall vi inte ens gå in på den ur hygiensynpunkt mindre lyckade idén med att ha träflisor flygandes i ett professionellt kök. Men det är kanske att kräva för mycket realism från en actionfilm.

Ett större problem med tavlan ur “tuffhetsperspektiv” är emellertid att det i mitten återfinns en gigantisk målad ring. En normal “Bullseye” för knivkastning är tio centimeter i diameter. Den här förefaller att vara ungefär det dubbla. Att missa den med ett kast på kort avstånd är omöjligt för den som kan kasta kniv.

Det för oss in på själva kastet. Det är ett mycket kort sådant med en rotation. Alla knivar roterar ett varv på cirka tre meter, aningen kortare med de här leksaksknivarna. Lätta små knivar snurrar snabbare än stora. Kastet är således utfört på kanske 2,5-3 m avstånd på en tavla som en blind kan träffa.

Inte så jäkla macho med andra ord!

/ John – en äkta knivkastande kock

* Filmen är från innan den tid Segal blev helt knäpp. Ni vet som i att göra tvåhundra ännu sämre filmer, flytta till Ryssland och ägna sig åt att slicka Putins röv.

** Klippet hitta ni här kallat “Cue ball“. Det är den sista delen av scenen som är aktuell och den kommer efter två minuter.

Stor, större, Cold Steel är också ett sätt att komparera. I alla fall när det handlar om fällknivar.* Det amerikanska företaget har med tiden gjort sig kända för att göra gigantiska tingestar inom det området. Någon som är bekant med deras XL-modeller? Men i katalogen har alltid funnits mycket vettiga och praktiska knivar vid sidan av de uppseendeväckande pjäserna. Det är det som gjort dem intressanta, blandningen mellan vardagsnära och saker som är totalt bortom rimlighetens gräns på något vis.

Den här kniven, Cold Steel SR1 Lite, bjuder på lite av båda världar även om den mest är rotad i den praktiska sidan. Den är mycket stor även om den inte är enorm. Men bladet är tjockare än på många fastbladade knivar och låset är ett av de starkaste som gjorts för fällknivar. Det borde borga för en slitvarg som inte är rädd för att skita ned sig.

En tungviktare från Cold Steel kallad SR1 Lite

Just den här versionen med tillägget “Lite” betyder nu inte att den är så mycket lättare än originalmodellen. Vi talar om 196 g för ursprungsmodellen jämfört med den här som väger 193 g enligt hemsidan. Hängde ni med där? Tre gram!

Skillnaden hittas istället i prisbild och den i sin tur är bland annat avhängigt materialen. Den dyrare modellen kostar nästan fyra gånger mer och då får man S35VN-stål i bladet och ett handtag av G10. Så i ärlighetens namn borde den inte var så mycket dyrare. Men det är en annan fråga.

Hur som haver, i det här fallet får man istället 8Cr14MoV-stål och ett handtag med skollor av Griv-Ex. Det är ett i den långa raden av fiberförstärkta plaster eller termoplastisk komposit med glasfiberförstärkning om man vill vara petig. Ett mycket starkt och praktiskt material men måhända en smula tråkigt material.

Den här stadiga fällkniven finns i två utföranden. Den kan fås med tantospets eller som här med ett clip point-blad

Apropå praktisk så är modellen från början tänkt att vara ett fällbart alternativ till Cold Steels vid det här laget smått legendariska överlevnads/friluftskniv SRK. Ni vet den som Fällkniven tämligen oblygt till vissa delar kopierade när de gjorde sin F1.

I alla fall får man en kniv som är kring 24 centimter lång med ett decimeterlångt blad som är närmare 5 millimeter tjockt. Vikten blev som ni märkte därefter. Men det här är en fällkniv för uteliv inte för kontorsmiljö.

Den har funnits något år på marknaden men är ändå aktuell så här i hösttider. En recension följer, var så säkra!

/ John

* Det kan emellertid sägas att det här inte alls är min största fällkniv. Där hittas bland andra en kniv från Linton som väger in på 365 gram, en SKM-stilett som är 13″ lång, en Opinel No 12 (vilket innebär ett blad på 12 centimeter), samt ett par spanska Navajas som har blad kring 15 centimeter.

Kershaw är ett märke som till synes fått något av en pånyttfödelse på sistone. Eller det kanske inte är helt sant men det är det intryck jag fått och inte minst gäller det mitt eget förhållande till dem. Ett tag var det lite “mellanmjölk” över dem. Inget som stack ut och en ändlös räcka knvivar med gråblästrade 8Cr13-blad. Men nu har det kommit ett antal intressanta modeller igen. Det är extra skönt tycker jag då en av mina absoluta favoriter alla kategorier när det kommer till EDC-knivar kommer från Kershaw. Det är den klassiska Blur.

Härförleden presenterade jag Heist som jag tycker är en riktigt sympatisk bekantskap. Så pass trevlig att jag beslutade för att det var dags för ytterligare en kniv med samma ursprung.

Den här gången föll valet på Inception. En tämligen slank flipperkniv med till synes tillfredsställande prestanda.

Kershaw Inception

Bladet är en clip point som fått något lite extra i och med en dubbel falskegg för att göra det mer intressant. Stålet som använts är en gammal bekanting, D2. Det är ett stål som rent generellt bra men även har en liten tendens till att rosta enligt min erfarenhet. Det har ofta varit fallet med just Kershaw tidigare då de envisats med att blästra stålet så att det bildas små mikroporer i materialet. Men i det här fallet är bladet stentumlast vilket helt klart är att föredra. Dessutom tycker jag att det är snyggare.

Konstruktionen bjuder inte på några överraskningar vilket innebär att handtaget utgörs av en stålram med G10-sidor utanpå. Fast även här har man från Kershaws sida kostat på sig något lite extra för att förhöja det visuella intrycket. Pivotskruven har därför fått ett mönster och den andra skruven som håller ihop kniven är av en typ som annars hittas på cyklar, närmare bestämt i framdreven.

Inception bjuder på ett par visuellt intressanta detaljer som exempelvis den dubbla falskeggen

I övrigt kan sägas att kniven har KVT-kullager och öppnas med en flipperfena. För säkerheten står en liner lock.

På längden mäter Inception 18,4 cm varav bladet står för 8,3 cm. Kniven väger in på flugvikt, 88 gram. Det borde göra den till en utmärkt EDC-kniv. Allt tyder på det.

Med tanke på hur Heist känns att arbeta med så ser jag fram emot att testa Inception också. Det är i alla fall en bra start*. Därefter följer en recension.

/ John

* Det är en dålig ordvits, jag vet! För er som inte vet “Inception” betyder början/start.

Att det här är en modern tolkning av en klassisk italiensk stilett råder det ingen tvekan om. Att kniven blivit en stor succé är inte heller mycket att orda om då det här är en modell från Cold Steel som finns och har funnits i många olika varianter.

Det börjar märkas på namnet. Med det menar jag att det blivit allt längre med tiden. Modellnamnet är i grunden Ti Lite och i det här fallet kan det kännas lite missvisande. Originalet var nämligen tillverkat i Japan och var gjord i just titan, därav namnet. Därefter kom versioner med aluminiumhandtag, som för övrigt finns kvar i sortimentet. Utöver det finns de även med G10 skollor och inte mindre än två varianter på plast, Zytel och den här kallad Zy-Ex.

Sedan var det storleken. Den finns i flera längder vilket inkluderar en bjässe med 6″/15 cm blad. Den här kniven råkar ha det mindre 4″ eller tio centimeters bladet.

Därmed får vi namnet Ti Lite 4″ Zy-Ex.

Cold Steel Ti-Lite 4″ Zy-Ex

Fast antalet kombinationer var inte färdigt i och med det. Det vanligaste utförandet är det här med ett bajonettslipat blad vilket innebär en dolkspets där den övre delen är en falskegg som endast sträcker sig längs en del av bladryggen. Men Ti Lite finns även att få med Kris-blad, med eller utan sågtänder och numera i en Lynn Thomson Signature Edition med ett Clip point-blad. Men den är emellertid en begränsad upplaga och tillhör jättarna. Utöver de många alternativen kan kniven fås med svärtade blad och olika färg på handtagen.

Det råder ingen tvekan om varifrån inspirationen till den här fällkniven kommer

Den här kniven från Knivshop håller sig däremot till mer modesta mått vilket ger en totallängd på 219 mm och en vikt på kring 99 g. Bladstålet som använts är japanskt AUS8.

De något enklare materialen ger en lägre prissatt kniv som fortfarande känns kompetent och välbyggd. Det skall bli riktigt roligt att testa den här kniven! Jag återkommer med en recension vid senare tillfälle.

/ J

Vi får ofta frågan om vi vet något om Världens dyraste knivar! På rak arm så visste vi inte så mycket om det så vi satte oss och forskade i detta spännande ämne. Visst blev vi förvånade när vi fann att en av världens dyraste knivar är tillverkad så sent som på 1980-talet!

Den gåtfulla öronformade dolken från Nasrid-dynastin

Bildkälla: Sotheby’s

I tiden mellan islamisk och europeisk kultur uppstod en av historiens mest fascinerande och värdefulla dolkar. Den öronformade dolken från Nasrid-perioden, daterad till 1400-talet, är ett mästerverk av hantverksskicklighet och symbolik som berättar en historia om makt, konst och kulturmöten i medeltidens Spanien.

Ursprung och utformning

Öronformade dolkar har sitt ursprunglig från Nordafrika, men fick sitt stora genomslag i Europa under 1400- och 1500-talen. Namnet kommer från deras karakteristiska handtag, dekorerat med två platta, cirkulära utskott som påminner om öron. Just denna dolk, skapad under den muslimska Nasrid-dynastins sista dagar i Granada, är ett typexempel för höjdpunkten av denna tradition.

Dolkens blad är dubbelsidigt och rikligt dekorerat med guldinkrustationer och kalligrafiska inskriptioner, som är en arabisk handskriftl. Handtaget är tillverkat av horn, ett material som både är praktiskt och vackert. Men det är dolkens utsmyckningar som verkligen gör den speciell och skapar nyfikenhet.

Jaktscener och symbolik

På dolkens yta finns inveckalde jaktscener avbildade. De är inte bara dekorativa utan bär också på djup symbolik. En särskilt intressant detalj är bilden av en figur beväpnad med ett armborst som jagar olika djur djur, inklusive ett lejon. Detta tolkas ofta som en metafor för det kristna kungariket Kastilien-León, som spelade en avgörande roll i erövringen av de muslimska områdena i södra Spanien.

Historisk kontext

Dolken skapades under en turbulent period i spansk historia. Nasrid-dynastin, den sista muslimska dynastin i Spanien, styrde Granada från 1238 till 1492. Deras fall markerade slutet på nästan 800 år av islamiskt styre på den iberiska halvön. Dolkrn, med sina blandade islamiska och kristna motiv, kan ses som en symbol för denna övergångsperiod.

Värde och betydelse

Dolkens otroligt höga värdering bekräftades när den såldes på Sotheby’s auktionshus 2010. En okänd samlare eller instutition betalade hela 6 miljoner dollar för detta mästerverk. Det gör den dyraste kända dolkarna som någonsin sålts. Betydelse som historiskt föremål och konsthantverk kan inte överskattas.

Den öronformade dolken från Nasrid-perioden är mer än bara ett vapen eller ett smycke. Den är ett fönster in i en fascinerande epok i europeisk historia, där kulturer möttes, kolliderade och smälte samman. Dess exceptionella hantverk och rika symbolik gör den till en ovärderlig skatt som fortsätter att fascinera historiker, konstexperter och samlare världen över.

The Shah Jahan Dagger: -En fascinerande berättelse om arv, konst och makt

I hjärtat av Mogull-imperiet, under en tid präglad av stor konst och arkitektur, skapades en dolk vars historia sträcker sig tillbaka till början av 1600-talet. Denna dolk, känd som Shah Jahan Kard-dolken, beställdes ursprungligen av Jahangir, den fjärde Mogul-kejsaren, som var känd för sin kärlek till skönhet och hantverk. Mughal var ett muslimskt kejsarimperium i Indien och kallas även för Muhgal. Imperiet uppstod 1526 (samma år som Gustav Vasa övertog makten i Sverige) och gick i graven 1858 då britterna anekterade området.

En arvtagare av storhet

När Jahangir gick bort 1627, ärvde hans son, Shah Jahan, denna fantastiska dolk. Shah Jahan skulle senare bli berömd för att ha byggt Taj Mahal, ett av världens mest kända monument. Under hans regeringstid, som varade från 1628 till 1658, blomstrade Mughal-kulturen och konsten.

En dolk av mästerligt hantverk

Shah Jahan Kard-dolken är verkligen intressant att studera närmare. Det mest iögonfallande draget är handtaget, som är skulpterat av jade och föreställer ett tredimensionellt huvud. Detta unika designval visar på europeiska influenser vilket troligen tyder på att det fanns europeiska konstnärer vid Mughal-hovet.

Bladet på dolken är tillverkat av vattnat stål (eller damaskusstål som vi säger idag), vilket ger det både styrka och en vacker, mönstrad yta. Det mäter 11 5/8 tum och har dekorationer av guld som inkluderar vindlande mönster och nasta’liq-skrift, en elegant form av arabisk kalligrafi. På varje sida av bladet finns också symboliska motiv av ett paraply och en fisk som båda tycks ha haft stora symbolvärden.

En dolk med mystik

Trots det magiska utseendet och betydelse finns det fortfarande obesvarade frågor och oklarheter kring dolkens historia. Exakta datum för dess skapelse är okända, och det spekuleras i att Shah Jahan kanske bara ärvt handtaget från sin far och att han senare lagt till bladet och dekorationerna.

Shah Jahan Kard-dolken är mer än bara ett vapen; den är en symbol för en tid av storhet och kulturell blomstring inom Mughal-imperiet. Dess historia är en fascinerande berättelse om arv, konst och makt som fortsätter att fascinera oss idag.

Dolken såldes för $ 3.375.000:- vid Christies Auctions 2019 till en okänd samlare eller instution.

Buster Warenski och “The Gem of the Orient”: En Legend Född i Guld och Sten

Bildkälla: F. Pachi

I en liten verkstad i hjärtat av Nevada, USA, arbetade en man som skulle förändra knivmakarnas värld: -Buster Warenski var en man med en passion för det perfekta, ägnade år av sitt liv åt att skapa något som skulle bli mer än bara en kniv. Det blev en legend, ett konstverk och en av världens dyraste knivar: “The Gem of the Orient”.

Det sägs att Warenski fick sin inspiration från en resa till Asien, där han blev fascinerad av de detaljerade mönstren och de livfulla färgskalorna i de gamla kinesiska kejsarnas svärd. Han drömde om att skapa en kniv som skulle fånga kärnan av Östens mystik och elegans.

Med en vision klar i sinnet började Warenski sitt arbete. Han valde ut de finaste materialen från världens alla hörn. De djupgröna smaragderna var lika sällsynta som de diamanter som tog år att välja ut. Guldet, som bland annat spanns till tunna trådar valdes ut, utvärderades, förkastades och så började processen igen. Ingen möda sparades på att finna det absolut bästa och finaste materialen. Processen att välja material tog sin början i mitten av 1960-talet och arbetet med själva kniven någon gång i början av 1970-talet. När den blev färdig är inte dokumenterat men runt 1979-1981 tros den varit klar.

Varje dag tillbringade Warenski otaliga timmar i sin verkstad, böjd över arbetsbänken. Med tålmodiga händer formade han det mjuka guldet till ett avancerat filigranmönster som skulle bli knivens stomme. Varje smaragd och diamant sattes in för hand, med en precision som gränsade till det omöjliga. Det var ett arbete som krävde inte bara skicklighet utan också en djupgående förståelse för materialens egenskaper och ett öga för detaljer.

När kniven väl var färdigställd var den mer än bara en samling ädelstenar och metall. Den var ett konstverk som andades historia och tradition. “The Gem of the Orient” var en hyllning till hantverkets konst, ett bevis på vad som kan uppnås när en människa lägger hela sin själ i sitt arbete.

Men varför blev just denna kniv så dyr?

• Unikhet: Det fanns inget annat som liknade “The Gem of the Orient”. Kombinationen av sällsynta ädelstenar, intrikat filigran och den enorma mängd arbete som lagts ner gjorde den till ett unikt stycke.
• Hantverkarens rykte: Buster Warenski var redan en känd och respekterad knivmakare. När han skapade “The Gem of the Orient” cementerade han sin plats i historien. Medvetet eller inte? Det får vi aldrig veta. Buster avled 2005 endast 63 år gammal. Syniskt kan vi säga att hans frånfälle bidragit till legenden om The Gem of the Orient.
• Material: De ädelstenar och det guld som användes i kniven var av högsta kvalitet och extremt sällsynta. 153 smaragder motsvarande 10 karat och 9 diamanter motsvarande 5 karat. Allt detta infattat med flätade guldtrådar. Bladstålet tros vara ett damaskusstål från American Bladesmith Society men detaljerna om detta är höljda i dunkel.
• Tid och arbete: Det tog Warenski 10 år att skapa kniven. Varje timme som lagts ner på arbetet återspeglades i priset.
• Symbolvärde: “The Gem of the Orient” blev snabbt en symbol för lyx, perfektion och hantverk.

När kniven så småningom efter 10 års arbete såldes blev priset $ 1.200.00:- Den köptes av en ännu okänd samlare. Denne samlare auktionerade år 2015 ut “The Gem of the Orient” med ett utgångspris på $ 1.500.000:- vilken till slut gick under klubban för $ 2.100.00:-. Det var mer än bara en försäljning av en kniv, det var en överföring av en legend. “The Gem of the Orient” blev ett bevis på att konst och hantverk inte har några gränser.

Yepp, nu vet du lite mer om världens dyra knivar. För oss är värdet på kniven individuellt. Det är vad du själv har för minnen och upplevelser tillsammans med din kniv som räknas. Varje kniv bär en historia och dess värde vet bara du.

/Mats

Källor:
[1] https://swordis.com/blog/most-expensive-swords/
[2] https://shedet.journals.ekb.eg/article_291372_caaa88611f3675ab7a301946632ae339.pdf
[3] https://thelanesarmoury.co.uk/shop.php?code=22159
[4] http://myarmoury.com/talk/viewtopic.40068.html
[5] https://en.wikipedia.org/wiki/Ear_dagger
[6] https://www.wallacecollection.org/explore/collection/search-the-collection/jewelled-dagger/
[7] https://lucris.lub.lu.se/ws/portalfiles/portal/53641309/Stentryckerier_book.pdf
[8] https://varldenshistoria.se/teknik/byggnader/taj-mahal-star-sakert-pa-osaker-mark
[9] https://sothebys.com/en
[10] https://christies.com/en
[11] https://nobliecustomknives.com/sv

Cold Steels knivar i den serie de kallar “Leatherneck” är ursprunglingen en tolkning av en klassisk Ka-Bar, den ikoniska amerikanska stridskniven. CS-versionen släpptes med två typer av blad, det för stilen typiska Clip point-bladet samt Cold Steels kända American Tanto. Det finns i familjen även en Bowie-utgåva numera. En stor pjäs förstås. En Leatherneck som fått växa till sig. Utöver den har man även valt att gå åt andra hållet.

Det finns nämligen en trio av knivar i miniformat konsekvent döpta till Mini Leatherneck. Förutom de nämnda bladtyperna kan den även fås med ett tve-eggat dolkblad.

Cold Steel Mini Leatherneck Clip Point

Den här versionen har dock en clip point som mäter 89 mm vilket ger en totallängd på strax över sjutton centimeter, 172 mm. Då bladet gjort av 8Cr3MoV inte är tjockare än 3 mm så blir vikten så låg som 94 gram. Det gör att kniven möjligen kan användas som “neck knife“. Men det kan diskuteras. Varför ämnar jag addressera i kommande recension.

Hur som haver är det här en liten, rolig och tämligen praktisk gynnare från Knivshop för den som inte vill släpa omkring på en full stor Ka-Bar men ändå få lite vibbar av den typen av kniv. Sedan går inte sticka under stol med att prislappen är tilltalande. Den kostar för närvarande kring en femhundring! Jag ämnar återkomma med en mer närgången granskning av den här kniven.

/ J

– dags för nummer två i listan

Den här versionen av en “neck knife” var från början en kniv med tantoblad. Det kunde sedan fås i endera en sågtandad version eller med slät egg. Den har funnits på marknaden ett bra tag och verkar vara en säljande produkt för Cold Steel med tanke på att den numera även kan fås i det här utförandet kallat Mini Tac Bowie. Det nya är förstås det i mitt tycke mycket snyggare clip point bladet!

Mini Tac är en kompetent liten kniv designad av Andrew Demko

Designen kan tillskrivas Andrew Demko som under lång tid var chefdesigner för Cold Steel. Materialen som använts tillhör inte de mest exklusiva men känns ändå väl valda och påverkar naturligtvis prisbilden i positiv riktning. Den här lilla gynnaren kan fås för kring en femhundring för närvarande. 

Materialet som använts för handtaget är ett fiberplastmaterial kallad Griv-Ex som hittas i en hel del av Cold Steels produkter. Handtaget är mycket distinkt utformat med ett djupt urtag för pekfingret. Här misstänker jag att Herr Demko möjligen kan ha sneglat lite på en Fred Perrin-design. 

Det 92 mm långa bladet är gjort av kinesiskt 8Cr13MoV. Kanske inte det dyraste stålet men det är ändå gångbart, särskilt som det är mycket rostfritt och är lätt att slipa. Fabrikseggen var som ofta är fallet med Cold Steel riktigt bra. 

Cold Steel Mini Tac Bowie

Fodralet är gjort av ett annat plastmaterial vid namn Secure-Ex. Även det hittas i många fodral från det här företaget. Det håller kniven på plats med ett rejält snäpp. En nödvändighet då den är designad för att bäras i en rem eller kedja runt halsen. 

Därmed förstås även att det inte är en extremt stor kniv det handlar om. Totallängden ligger kring 17,5 cm med en vikt på mycket låga 82 gram. 

Sammantaget är de första intrycket att det är en gedigen och kompent liten kompanjon. 

/ John

– Först ut

Häromdagen skrev jag om “nedslag i katalogen” och då var det Cold Steel som avsågs. Först ut i raden av knivar som skall testas är den här modellen kallad Counter Point 1. Som allt annat CS gör finns den här kniven i ett flertal olika versioner. Särskilt som det inte är en ny kniv. Idag finns den i tre baskonfigurationer där bladen är 3,4 eller 6 tum långa. Det här är mellandmodellen som med sitt tio centimeters blad inte är en liten kniv. Då kan ni själva föreställa er hur stor 6″-kniven är. En sann Cold Steel-produkt. 

Cold Steel Counterpoint 1

Materialen i kniven är inte de mest exklusiva men i sammanhanget väl valda. Stålet i bladet är AUS10 vilket är det finaste i den serien. En av de främsta egenskaperna är att det är mycket motståndskraftigt mot korrosion. Men med just tillägget “10” skall det vara ett par snäpp upp rent generellt från AUS8 som är ett mer frekvent använt stål. AUS10 är nytt för mig så det skall bli spännande att se hur länge det håller skärpan. 

I det väl tilltagna handtaget hittas Griv-Ex vilket är någon form av polymerplast. Kanske inte det roligaste av material men mycket slitstarkt och praktiskt. Här har det därtill fått en textur som ger mycket gott grepp. 

Det råder ingen tvekan om varifrån inspirationen till den här fällkniven kommer!

Kniven öppnas med dubbelsidiga tumknoppar och låser med det av Cold Steel så ofta använda Tri-Ad Lock. Ofta kallat ett av världens starkaste lås för fällknivar. Det kan väl alltid diskuteras med min erfarenhet är att det är ruskigt bra. Inte minst för att det inte utvecklar spel i bladet över tid vilket andra back locks kan göra. 

Sedan måste väl något sägas om själva formen på kniven. Arvet från en klassisk stilett i det typiska bajonettslipade bladet är tydligt och det råder ingen tvekan om att det här är en fällbar variant av en stöveldolk. Men tittar man på bladet isolerat så ser man att det i princip är ett vanligt flatslipat blad med medelhög slipfas och en ovanligt aggressiv falskegg. Tämligen praktiskt trots allt!

Det skall bli extra roligt att testa den här och några andra knivar eftersom jag är nyfiken på att se hur CS nyare knivar står sig mot de lite äldre jag har. 

/ John

Den där sommaren jag skröt om i förra inlägget lyser nu med sin frånvaro. Igår åskade det så det stod härliga till i de här trakterna och på eftermiddagen kom det hagel i drivor strax söder om stan där jag bor. Från varmt till kallt med andra ord och apropå det skall vi nu tala om kallt stål eller snarare Cold Steel.

Det är ett märke som under de senaste åren gått en smula kräftgång. Fordom var de mycket kända och omtalade inte minst som deras forne VD och grundare Lynn Thompson är en synnerligen färgstark person. De var företaget som populariserade det som ibland kallas “American Tanto” och i begynnelsen var de kända för bland annat enorma fällknivar, större än det mesta på marknaden. Det parades sedan med diverse “Proof Videos” i vilka nämnda Tompson hackade och skar sig igenom allt från betongblock och gummistövlar till hela griskroppar. Allt för att bevisa att just Cold Steel gjorde världens bästa knivar. Åtminstone hävdade de det själva. Sedan kom chefdesigner Andrew Demko in i bilden och uppfann det som kallas “Tri-Ad Lock“. Ofta och framförallt av Cold Steel själva kallat “världens starkaste” fällknivslås. Som vanligt med just jänkare så är allt “världens”-någonting. Ofta utan att resten av världen får vara med och tävla kan väl tilläggas.

Ett av testobjekten är den här fällkniven vid namn Counter Point 1

Men faktum är att det är ett mycket bra lås och bakom alla hyperboler och rena överdrifter i Cold Steels marknadsföring har alltid funnits en del mycket bra produkter. Ofta prisvärda och välgjorda och därtill med en katalog innehållande en del knivar, svärd och andra eggföremål utöver det vanliga. Något som vänder sig både till samlaren och brukaren.

Men för några år sedan drabbades de av samma öde som många andra nuförtiden. De blev uppköpta varpå de upphörde att vara ett företag och blev ett varumärke bland andra. I det här fallet ägda av GSM Outdoors. De äger för övrigt ett femtiotal varumärken och några andra knivmärken som de står bakom är Camillus, Cuda fiskeknivar och SOG. Farhågorna om Cold Steels omedelbara hädangång ventilerades snart men så illa visade det sig inte bli.

En tämligen ny kniv i Cold Steels sortiment är den här kallad Mini Leatherneck

Men frågan om de är i närheten av vad de fordom var är förstås intressant. Hur står det till med såväl innovation som genomförande. Är idéerna fortfarande intresseväckande och matchas de av materialval och tillverkningskvalitet? Sanningen att säga så har deras finare modeller blivit rätt mycket dyrare på senare tid och vissa fall har man nedgraderat material. Men hur står de sig mot förr och mot övrig konkurrens på marknaden?

Det skall jag framöver försöka utröna med hjälp av ett antal knivar av lite varierande slag. Det lär inte bli en heltäckande undersökning men i alla fall en serie nedslag. Resultatet skall ni få ta del av här på Knivskarpt framöver!

/ John

Nu är jag väl inte Gyllene Tiders största fan men vissa slagdängor sätter sig förstås ändå. Och just gyllene tider är det för stunden. Solen skiner från en sådan där blå himmel med vita tussar på och temperaturen är behagliga tjugosju grader. Åtminstone där jag befinner mig. Därtill stundar ledighet.

Kaffe vid vatten hör sommaren till. Exempelvis i sällskap med en Al Mar SERE T36

Undertecknad skall nämligen iväg på en kort semester i form av en road trip med början i morgon. Första anhalt är i vare sig Provence eller Toscana utan  Arboga av alla ställen. 

Men redan där blev ledighetstillvaron inriktad på knivar. Är man entusiast så är man. Det är nämligen dags för tävling i knivkastning. Det internationella Soulthrower Open går av stapeln nu till helgen. Då skall det kastas kniv och yxa i dagarna två eller möjligen tre även om jag än så länge mest kastar just yxor en gång om året, nämligen på SM. Resultaten är också därefter. Men knivkastningen har det tränats intensivt på ett tag. Återstår att se hur det går. Måhända skriver jag något om det! 

En av mina favoritknivar har den här blivit, Pältsa från svenska Karesuandokniven

Men även i övrigt är sommaren en utmärkt tid för det mesta som inluderar knivar. Det vandras, campas, grillas och fiskas i hela vårt avlånga land. Aktiviteter som alltid kräver goda verktyg. Du kan förstås klara dig med en sax med glapp i skänklarna, en rostig morakniv, den slöa sågtandade brödkniven i sommarstugan eller ett multiverktyg från Biltema som legat i tackelboxen i ett år och kleggat ihop. 

Vad gömmer sig i grönskan? En liten fastbladare från italienska MKM designad av ingen mindre än Jesper Voxnaes

Riktiga knivar gör dock arbetet så mycket roligare. Det gäller vare sig du skall ta ur ett lurvigt djur, rensa en fisk, strimla en kartong eller bara skära up dina delikata sticky ribs du barbecuat i tre timmar. Så  mitt grundtips förblir detsamma som alltid, skaffa ett par bra redskap som passar dig och dina behov. 

På återhörande i sommarvärmen. 

/ John

Härförleden recenserade jag ett mer budgetorienterat alternativ från QSP. Den typen av knivar var från början något av deras signum, prisvärda knivar av enklare modell. Men det dröjde inte alltför länge innan produktkatalogen svällde och kom att omfatta utsvävningar från det temat. En av de tidigaste var en specialutgåva av Piglet som annars var en av de billigaste knivarna i sortimentet.*

QSP Capybara

Sedan kom Legatus. Även det en kniv som jag tidigare recenserat i ett annat sammanhang. Det är en kniv med ett blad i M390 och ett titanhandtag som försetts med dubbelsidig intarsia av flerfärgad kolfiber, fräst titanclip och kullager i keramik. Därtill var det ett designsamarbete med nederländska DBW. Ett paket som är lyxigt så det förslår.

Den enda modell som överträffade Piglet special och nämnda Legatus i pris är den nyligen släppta Rhino. Men den känns lite för mycket “hallick-estetik” för mig, åtminstone versionen med Mokuti-detaljer. Lite som en gigantisk Cadillac Eldorado med motivlack och en kristallkrona inuti. Men det är en högst personlig åsikt som ni förstår.

Det gäller emellertid INTE den här kniven. Den är väsentligt renare i linjerna trots ett antal spännande detaljer. Därmed har QSP lyckats släppa en lyxkniv som inte bara tilltalar ögat utan även är konkurrenskraftig på alla andra områden också! Plats på scen för Capybara.

När QSP ger sig in i lyxsegmentet blir det bra

Blad

En knivs hjärta är förstås bladet. Det har man tagit fasta på här. Funktionellt och stilrent är ledorden för dagen. Det är en drop point eller möjligen en modifierad sheeps foot som har en tämligen klassisk längd för en modern fickkniv, det vill säga 3″ eller 76 mm. Grovleken är lite mer tilltagen med 3,7 mm. Höjden är 32 mm vid bladbasen.

Formen utmärks av en rejäl “drop” vilket medför en svag buk och en spets som återfinns en bit under knivens tänkta mittlinje. Vidare har det en platt del av ryggen, ovanför tumknopparna som försetts med räfflor för bättre fäste. Bladet har även en markant fördjupning som agerar kombinerad “sharpening” och “finger”choil.

Ett drop pointblad i M390-stål

Finishen på bladet är en smakfull tvåtons-satin. På de flata delarna av bladet är den längsgående och på själva slipfasen tvärgående, den följer slipningen med andra ord.

Bladstålet kan man säga en del om då det är bland det bästa som finns i form av M390. Här verkar dessutom bladet vara relativt hårt härdat vilket är lämpligt. Sedan bör det tydligt påpekas att ett lyxigt stål inte alls betyder en bra kniv per automatik. Härdning, värmebehandling och inte minst bladgeometri samt egg har minst lika stor betydelse för slutresultatet.

För att bättra på utfallet har QSP i det här fallet gjort två saker. Först är själva slipfasen rätt hög (21 mm) eftersom bladet är brett. Sedan har man försett Capybara med en markant skålslipning. Det gör att det relativt grova bladet tunnas ut till 0,5 mm bakom eggen. Det är inte extremt tunt men i gengäld är själva eggen tämligen bred. Det ger goda grundegenskaper.

Fabrikseggen var dessutom mycket välgjord i det här fallet. En av de bättre jag stött på. Kanske inte den vassaste men i gengäld mycket konskvent i höjd och vinklar. I alla fall såvitt jag kan se med blotta ögat. Jag tillhör inte dem som mäter knivar med allsköns testutrustning. Något som blivit populärt nuförtiden.

Ett “choil” som faktiskt fungerar

Fördelen med att spetsen hittas så lågt är att man inte behöver vinkla handleden särskilt mycket när man skär med spetsen mot hårda underlag alternativt öppnar kartonger o dyl. Nackdelen är att svepande skär bli lite mindre effektiva. Så där får du som användare fundera på vilket som är viktigast för dig. Men då det här inte är en jaktkniv utan inriktad på EDC så fungerar bladformen utmärkt med det i åtanke.

Det gör även bladet i stort även om jag ibland har åsikter om “finger choils”. Mest det faktum att om du skär i kartong eller framförallt textilier och mjukplast så måste du använda det för att inte materialet du jobbar med skall fastna där. Men när man gör så är det är en formidabel skärmaskin för just kartong och dylikt. Dessutom är spetsen både vass och effektiv. Den är rejält testat på jobbet där det förekommer mycket förpackningsöppning. I de situationerna hoppar fickkniven in och tjänstgör istället för köksknivarna. Det ger också väsentligt mycket mer användningstid än om den bara skulle nyttjats på fritiden.

Något förvånande är Capybara även helt ok till äpple, morot och andra hårdare födoämnen. Jag brukar testa det för att undersöka geometrin på knivar. Om ni försöker tvinga igenom ett tjockt blad genom frukt så förstår ni varför. I det här fallet är det skålslipningen som räddar Capybaras egenskaper. Det märks helt enkelt inte att bladet är tjockt utan det glider igenom det mesta.

Jag var lite rädd att de tämligen stora tumknopparna skulle vara ivägen men har inte upplevt dem som ett problem. Generellt är det här ett mycket kompetent knivblad måste jag säga.

Handtag

Även om bladet är knivens hjärta klarar det sig inte utan ett bra handtag och det hittas här. Formen kanske känns vagt bekant då den förstås påminner om en del andra knivar med ett kraftigt “choil” eller fördjupning för pekfingret framför fingerskyddet. Längden skrivs till 111 mm, tjockleken är som mest 13 mm och höjden varierar mellan 22 mm och 25 mm.

Påtagligt är även av att handtaget är tämligen kraftigt fasat i nedkant där också tydliga frästa skåror hittas. De är både ett blickfång och fyller funktionen att de ger bättre fäste. Det gäller för övrigt även nästa detalj.

Capybara har ett mycket avancerat handtag med flera detaljer värda att studera

Sedan är det svårt att missa de infällda panelerna som hittas på båda sidor av handtaget gjorda av flerfärgad kolfiber. Capybara finns i två olika färgställningar men här är det svart, vit och blå som gäller. Samma material hittas för övrigt i både kragen kring pivotskruven samt i tumknopparna. Materialet i resten av handtaget är titan som blästrats till en matt grå ton.

I ryggen hittas en back spacer som även gömmer ett fäste för fånglina

Förutom att handtaget är tunnare i nedre delen så är alla hörn och kanter sympatiskt rundade och mjuka mot handen. Inga vassa kanter i vare sig rygg eller i bladskårans insida. Själva back spacern höjer sig något över resten av handtaget men är rejält rundat den med. Ytan bryts av räfflor för bättre fäste.

Hela handtaget kännetecknas förresten av runda former. I övrigt kan tilläggas att något synligt hål för fånglina finns inte. Däremot hittas ett osynligt sådant infällt i back spacern i form av en fästbult.

Det är lätt att hitta ett passande grepp på Capybara

Vissa material kräver att man placerar ett finger i den fördjupning som finns i bladet

Kombinationen av form på handtaget, mått på både det och urtaget gör att det är mycket lätt att hitta ett grepp som fungerar på Capybara. Hammargrepp går att hålla både som vanligt eller om du smyger fram med ett pefingret på bladet. Detsamma gäller sabelgrepp. I den bakre fattningen är det precis att jag kan få ett solitt fyrafingersgrepp. Men flyttar man fram greppet får du plats oavsett hur stora händer du har.

Öppning och lås

Capybara kan öppnas på ett flertal olika vis. I första hand är det en kombinerad flipper- och tumöppnad kniv. Tumknopparna är tämligen unika både sett till utseende och material. Formen gör att man kan trycka lätt utåt för att öppna kniven stillsamt alternativt snärta upp den med tummen men då får man ta spjärn mot den något skarpa bakre kanten av tumknoppen.

Flipperfenan är en av huvudmetoderna att öppna kniven

Materialet är detsamma som hittas i panelerna i sidorna, flerfärgad kolfiber. Funktionen är mycket god även om det märks att kniven är anpassad för att även vara en flipper-öppnad kniv. Motståndet i detent-kulan är nämligen rätt kraftigt.

Flipperfenan kompletteras med ett par helt unika tumknoppar som fungerar väl de också

Det märks även när du använder pekfingret för att öppna kniven. Det går inte att misslyckas med flippandet eftersom du måste ta i lite för att få ut bladet. Det går i gengäld mycket kvickt. Bladet löper som sagt på fina keramiska kullager. Motståndet behövs då bladet är relativt tungt. Det bör påpekas att det här är en flipperfena som enbart kan dras bakåt.

QSP har fått till ett riktigt bra ramlås

Det märks att QSP inte satsat på att göra kniven till en “free-dropper”, alltså en kniv där bladet svingar fritt när låset släppt. Det är jag glad för eftersom fingertopparna alltid riskerar att få sig ett ärr då. Här är känslan mer hydraulisk så fort man passerat kulans grepp. Du får helt enkelt skaka kniven några gånger för att få bladet att glida på plats.

Orsaken till att motståndet är lite större än vanligt är det synnerligen starka ramlåset. Det är inget extraordinärt, det följer mall 1A med låsarmsförstärkning och översträckningsskydd. Men det är ovanligt kraftigt och låser som det berömda bankvalvet. Känslan är mycket solid och glapp eller spel är det inte frågan om ens om bladet provoceras hårt.

Trots kraften är låset relativt lätt att släppa tack vare den fasade kanten på låsarmen och att motsatt handtagssida är försänkt. Kort sagt ett riktigt bra ramlås i titan.

Att bära

Medium. Mitt emellan bra och dålig kan väl Capybaran sammanfattas vad beträffar bärkomfort. Den är inte överdrivet tung med sina ca 130 g men det är inte heller något lättviktare sett till de tre tum blad du får på köpet. Utöver fickorna som hyser kolfiberpanelerna är inte sidorna lättade. Kniven är heller inte extremt tunn och profilen är tämligen hög med sitt breda blad. Den stjäl således lite plats i fickan.**

Därtill har den något kantiga tumknoppar och en flipperfena som sticker ut. Nu kanske det låter som det skulle vara en svårburen kniv men det är den inte. Den är bara inte bäst på området.

Ett fräst titanclip avrundar paketet

Men flipperfenan är inte överdrivet stor och den är mjukt rundad. Tumknopparna sticker inte ut för långt och är därmed inte ivägen. Sedan är allt annat mjukt rundat och slipat. Inte minst gäller det handtagssidorna. Det gör även kniven lättare att dra och stoppa undan.

På Capybara hittas ett exklusivt clip gjort för den här specifika modellen. Materialet är titan för att matcha resten av kniven och formen följer resten av designen väl. Det betyder mjukt svepande linjer och en bakände med samma vinkel som knivhandtaget. På samma vis går räfflorna från resten av handtaget igen även i clipet. Det fästts med enbart en skruv som dock fyller sin funktion väl. Clipet rör inte på sig.

Funktionen får godkänt. Det är snyggt med den här typen av clip men det går inte att komma ifrån att ur ett rent praktiskt perspektiv är fjäderstålsclip oftast att föredra. Med det sagt är inte det här clipet dåligt. Det är tunt nog för att ha god spänst och det finns utrymme under för att fungera med både slacks och jeans. Däremot bör man vara medveten om att det inte är ett “deep carry”-clip. En del av kniven syns när den bärs i fickan. En stor fördel med frästa titanclip är att spetsarna inte sticker ut och irriterar handen. Det gör att det i princip att det försvinner när du använder kniven.

Sammanfattningsvis

Från klarhet till klarhet är ett begrepp som passar QSPs utveckling väl. De började enkelt med billiga men prisvärda knivar och jobbade upp en kundbas. Därefter har de utvidgat katalogen allteftersom och resten är historia som det heter. Den utvecklingen har lett fram till kronjuveler i samlingen som den här. Capybara är nämligen bland de bättre knivar som QSP har gjort. Men den är inte den enda, nota bene. Jag skulle vilja tillägga “i den är prisklassen” för att förtydliga. Att jämföra en utmärkt budgetkniv som den nyligen recenserade Canary Folder med Capybara är lite som att jämföra äpplen och päron. Båda smakar förvisso väl men vissa uppenbara skillnader föreligger.

Capybara är en både vacker och potent EDC-kniv

För det kan inte hävdas att Capybara är en budgetkniv, tvärtom är det en av QSPs mer exklusiva modeller. Men du får en hel del för pengarna. Materialen är genomgående av högsta kvalitet och inte minst har man lagt ned mycket tid på detaljer som att göra panelerna dubbelsidiga vilket inte alltid är fallet. Dessutom får du helt unika lösningar som att hitta inte bara kolfiber, utan mycket exklusiv kolfiber i de dekorativa kragarna kring pivotskruven och inte minst i de speciella tumknopparna. De är inte något taget direkt ur hyllan utan framtagna för den här specifika modellen.

Men trots de fina materialen är det ändå den sammanhållna designen med de flödande linjerna som lockar. Det är en snygg kniv helt enkelt. Inte minst som jag tycker det svart-vit-blåa mönstret och titanet gör det här till en “vinterkniv” på något vis. Det är något med färgskalan som ger det intrycket.

QSP Capybara, en fullträff!

Som grädde på moset är det här en mycket användbar skönhet. Ergonomin är god och greppmöjligheterna många samtidigt som Capybara skär riktigt bra och förbaskat länge kan väl tilläggas.

Så söker du en snygg och synnerligen välgjord kniv och inte räds en något högre prislapp är det här ett riktigt bra alternativ.

Specifikation:

• Längd utfälld: 187 mm
• Längd hopfälld: 111 mm
• Vikt: 129 g
• Bladlängd: 76 mm
• Godstjocklek: 3,7 mm
• Bladstål: M390
• Handtag: Titan med inlägg av kolfiber
• Lås: Frame lock

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina

/ John

* Den enda riktiga lyxkniven sett till material var emellertid länge Woodpecker med blad i M390 och handtag i titan. Den kompletterades senare med några mer “medeldyra” knivar med kombinationer av S35VN och titan/kolfiber (Songbird, Harpy, Falcon). En grupp som sedan dess vuxit med flera modeller. En kortare passus blev “Mustang” som var en mer traditionell kniv som numera inte ens kan hittas på hemsidan under modeller som utgått. Det handtaget innehöll bland annat inlägg av Raffir mammuttand och stabiliserat trä.

** Den kan till exempel jämföras med QSP Canary Folder som har samma egglängd men är både lättare, tunnare och smalare.

…fast fan tro’t. 

I år har vintern varit ovanligt lång och jäklig på lite olika vis. Just nu väntar jag på våren. Kung Bore och hans hejdukar vägrar ge sig. Den riktiga våren, den som är varm och inkluderar vitsippor och fågeljäklar som ylar i varje buske. Ja, och dessvärre massa pollen för den som är allergisk. Den behagar inte visa sig än. Det är fortfarande minusgrader på nätterna och då bor jag ändå i södra Sverige. Vi skall inte ens tala om de som befinner sig längre norrut. Så här års blir man verkligen varse att vi bor i ett avlångt land. 

Förutom att det är lite allmänt sympatiskt med värme och att jag som cykelpendlare och cykelmotionär skulle upskatta mindre regn så finns det en sak till som lockar och som det inte gått något vidare med. Ett intresse som inte gör sig i minusgrader eller regn heller för den delen. 

Kring 35 kg kastknivar i väntan på den riktiga våren

Min knivkastningssäsong har inte kunnat börja trots att vi är snart fyra månader in på det nya året. Vilken skillnad mot 2023. Det innebär bland annat att jag totalt missat en världsomspännande on-line tävling som förvisso har frikostig deltagartid men som nu lider mot sitt slut. 

Jag kan bara avundsjukt se på när folk med tillgång till inomhusbanor delar filmer på nya framgångar. Ja, ja, vad är en bal på slottet?

I och för sig är jag glad att värmen inte kom den här helgen då jag testade att ha en släng av någon influensa. Febern har släppt och det blir arbete imorgon. Kanske också värme och lite knivkastning, vem vet?

Har ni inga kastknivar än så rekommenderar jag att ni genast gör något åt saken. Här på Knivshop kan ni hitta bra nybörjarknivar från t ex Cold Steel och Condor. De är utmärkta instegsverktyg för ett fantastiskt roligt intresse. Testa så får ni se! 

/ John – knivkastaren

Al Mar tillhör de där klassiska märkena som kanske är mest kända för vad de gjorde förr. Efter att ha passerat en stormig tid med lite oklara ägarförhållanden gjorde de sedan en comeback med en rad nygamla knivar för några år sedan, närmare bestämt 2020. Då återuppväcktes klassiska modeller som t ex S.E.R.E. Folder som kanske är deras mest kända fällkniv. Men även “fågelfamiljen” med Hawk, Falcon och Eagle fick en genomgång och hittades i båda klassiskt utförande som ultralätt i två olika varianter.

Men även om det var välkommet så saknades det ändå något och det var förstås nyheter och inte minst fastbladare. Något som Al Mar en gång i tiden var mycket kända för. Det enda som fanns i sortimentet var en liten nyckelringskniv. Med jämna mellanrum har det släppts vinkar om att nya knivar var på väg men inte så mycket hände och åren gick.

Nu är det emellertid slut med väntan! Ett flertal nyheter har lanserats och bland dem ingår en del förändringar av befintligt sortiment men även helt nya modeller. Några av dem såg synnerligen sympatiska ut och jag kände att de måste recenseras. 

Al Mar har släppt ett flertal spännande nyheter som är värda att ta en extra titt på!

Först ut är den här kniven kallad Payara 32. 

Det bör emellertid påpekas att Payara inte är helt ny i Al Mar familjen, snarare nygammal. Det har tidigare funnits en kniv med samma namn och grunddesign. Den var större, tyngre, försedd med en liner lock och blad i VG10. Den var liksom alla andra Al Mar på den tiden tillverkad i Japan.

Därför kan snabbt konstateras att det här är en helt annan typ av kniv. Handtagsmaterialet är nu en fiberförstärkt plast vilket bidrar till att göra kniven till en lättviktare. Den väger endast 85g. Handtaget ger rejält mycket mer fäste än originalet då det är rikligt försett med räfflor för högre friktion. Kanske det till och med är lite för mycket av den varan. Mer om detta vid senare tillfälle. Även om det är tunn kniv så finns det gott om handtag att greppa kring då längden överstiger 12 cm.

Om handtagsmaterialet kan ses som en förenkling så är låset tvärtom mer avancerat. Nu hittas ett lås av “Axis-typ” som i det här utförandet kallas Max Lock. Det är utförandet har mycket starka fjädrar och en distinkt känsla och håller bladet på plats som det skall.

Al Mar Payara 32

Sedan var nya Payara som sagt något mindre än originalet. Siffran 32 i namnet säger något om kniven. I det här fallet att bladet är 3,25 tum långt. Samma logik gäller tacknämligt för alla knivar i Al Mars sortiment. Materialet som används är i det här fallet D2. Det är det mest använda stålet i den nuvarande katalogen men inte det enda. Bladformen är samma tämligen avancerade tanto med en recurve.

Med de här materialen, den låga vikten och det goda fästet så är det här en kniv som kan placeras i samma fack som några kända modeller från exempelvis Spyderco och Benchmade. Ett fack som även inkluderar uppstickare som SRM och QSP bara för att nämna några. Återstår att se hur Payara klarar konkurrensen.

Det här var den första av flera knivar från Al Mar som jag ämnar testa under våren. Nästa kniv blir en mycket intressant fastbladare.

/ John

– en synnerligen lyckad transformation

Det bör redan inledningsvis påpekas att jag även uppskattar originalet från QSP. Deras Canary är en “neck knife” eller kanske snarare fastbladare för EDC-bruk som jag tidigare recenserat annorstädes. En sammantaget mycket sympatisk liten kniv. Jag vill trycka på ordet liten då den verkligen är det och faktiskt växte en storlek när den översattes till fällknivsformat.

Hur som haver gjorde det mig mycket nyfiken på hur den modellen skulle te sig när den fick en led på mitten. Här följer därför mina intryck av Canary Folder.

QSP Canary Folder

Utöver mig verkar även QSP tro på att det skall bli en succé då modellen redan från början finns att tillgå i tio olika utföranden. Det här är den lyxigaste varianten då ett annat alternativ till handtagsmaterial valts. De övriga har försetts med sidor i G10 i varierande färger. Vad den här färgklicken är återkommer jag till.

Inte nog med det, precis innan jag stod i begrepp att avrunda den här texten har QSP avslöjat att de även utökar Canary-familjen med en större fastbladad version! Även den ser lovande ut.

Det här är en utmärkt liten fickkniv med en gyllene touch

Kortversion: QSP Canary Folder, en orgie i vardagsfunktion!

Blad

Formen på bladet känns förstås igen från originalet, fattas bara annat. Men vissa förändringar har ändå gjorts. Framförallt har det som nämndes i ingressen vuxit en storlek, från 63 mm till i det här fallet 72 mm. Höjden är 24 mm och tjockleken är densamma som tidigare, 3 mm.

Finishen är en tämligen blank satin. Sammantaget ett enkelt och rättframt blad som jag ibland brukar uttrycka mig. Vanligen är det positivt och så också den här gången.

Canary folder ståtar med samma enkla drop point som sin föregångare

Det föreligger en skillnad mellan originalet som har en hög sabelslipning och den här kniven som ståtar med en full flatslipning. Det i kombination med ett relativt tunt bladgods gör att kniven har goda grundegenskaper. Särskilt som bladet mäter 0,4 mm bakom eggen. Den senare var från fabrik klart godkänd då den anlände mycket vass, någorlunda symmetrisk om än inte perfekt samt rak.

Stålet som används är 14C28N från Sandvik

Sammantaget gör det bladet till ett utmärt verktyg för allehanda småsysslor. Vasst, fullt flatslipat till rätt bra höjd ger hygglig geometri. Fördelen med det är att kniven skär relativt bra även om den inte är rakbladsvass.

Ett typiskt användningsområde, förpackningsöppning på jobbet

Appropå det så håller bladet skärpan dugligt men stålet är inte extremt uthålligt. Särskilt inte om man skär hårdplast och liknande. Då märks det att det här inte är det hårdaste av material. Bladstålet är en av QSPs stapelvaror i form av svenskt 14C28N från Sandvik. I gengäld reagerar den här kniven mycket snabbt på att bli striglad. Några snabba drag och skärpan är återställd.

Handtag

Canary Folder har handtag i G10 höll jag på att skriva. Det stämmer nämligen för alla hittills släppta versioner förutom den här som istället har ett för stunden trendigt material. Knivtillverkarna har nämligen hittat “Ultem”. Enkelt uttryckt är det varumärket för PEI (en variant av polymerplast). Det är mycket starkt på olika sätt samt lätt.* En annan kanske i knivvärlden mindre viktig egenskap är att det klarar mycket hög värme utan deformeras. Kort sagt är det ett mycket bra handtagsmaterial som i det här utförandet är halvgenomskinligt som synes. Den gula färgen verkar det som man får på köpet då jag sett flera olika produkter gjorda av Ultem i samma nyans.

Handtagsformen är enkel och okomplicerad men fungerar utmärkt

I handtagssidorna hittas samma fyra hål som återfanns redan från början. De tjänar faktiskt ett par syften. Dels är de ett dekorativt element så kniven rent visuella blir mer intressant och dels gör de kniven lättare. Inte minst som hålen sträcker sig genom både sidor och ram på presentationssidan. Därutöver bidrar de starkt till bättre fäste när man använder med kniven. Fingertopparna har någonstans att ta vägen.

Här syns väl att materialet i skollorna, Ultem, är halvgenomskinligt. Färgen påverkas mycket av hur ljuset faller på handtaget

Det gör även den lätt knottriga ytan som handtagssidorna försetts med. I övrigt kan sägas om dem att de är fasade runt alla kanter. Det gäller såväl ut- som insida. Överlag känns Canary Folder välarbetad trots sin enkla form.

Handtaget är 95 mm långt och av det kan i princip hela längden nyttjas för att greppa kring. Det vidgar sig till ett mindre fingerskydd framtill annars är det tämligen rakt förutom en liten bula på mitten och en antydan till ankstjärt mot slutet till.

Apropå slut så hittas i aktern även ett hål för fånglina som sväljer vanlig fallskärmslina för den som önskar fästa en sådan på sin kniv.

Canary Folder är större än förlagan men tillhör fortfarande den mindre skaran knivar. Trots det rymmer handtaget en fullt grepp även om det är knappt

Ett så här enkelt handtag kan knappt gå fel. Eller gör i alla fall inte det i det här fallet. Alla standardgrepp jag brukar pröva fungerar inte bara bra utan utmärkt vare sig det är hammargrepp, sabelgrepp, omvänt grepp, ishacke-varianten eller att hålla kniven i nypan eller med ett pekfinger på bladryggen.

Det kombinerat med neutral balans och låg vikt gör att kniven känns livlig i hand och är lätt att arbeta med. Sedan finns det givetvis nackdelar men de är knutna mer till formatet än till utförandet. Ett så här tunt handtag kan aldrig bli det mest ergonomiska för tunga arbeten. Det sätter fysiken stopp för.

Öppning och lås

Canary Folder öppnas med tumknoppar. Sättet det är gjort på är exemplariskt. Placeringen och det väl avvägda motståndet från “detent”-kulan gör att det med lätthet både går att smyga ut bladet och snärta fram det om så önskas.

Tumknopparna på den här kniven fungerar utmärkt

Sedan underlättas förstås den mjuka gången att den här kniven som många andra från QSP har försetts med keramiska kullager.

Själva knopparna är tunnformade vilket är en av standardvarianterna. De har den fördelen att de inte känns vassa mot tummen. Sedan sitter de väl placerade på så vis att de inte bara underlättar öppnandet av bladet utan även så att de är ur vägen när man skär med kniven.

En liner lock står för säkerheten

Låset är lätt att komma åt då låsarmen sticker upp en bit i relation till handtaget

Låset är lika okomplicerat det. QSP använder sig av en liner lock och det är en teknik som de behärskar till fulländning vid det här laget. Mer konkret innebär det att bladet hålls på plats utan spel eller glapp och att låset tillika är mycket lätt att släppa. Det går även att påpeka att låset fungerar varje gång knivne öppnas och att jag inte fått det att glida överhuvudtaget. Inte ens med lättare “spine whack”-test, det vill säga att man slår på baksidan av bladet.

Låsarmen är enkel att nå då den fått lite mönster för bättre fäste samt höjer sig en aning över handtagssidorna. Motstående sida är dessutom något försänkt vilket ökar åtkomsten ytterligare.

Att bära

Oh ja! Så kan egenskaperna i fickan sammanfattas. Så mycket bättre blir det faktiskt inte. Måtten är diskreta och då är det framförallt tjockleken jag tänker på. Den är under 11 mm. När det sedan kombineras med ett tunt blad och ett lätt handtagsmaterial så blir även slutresultatet lätt, närmare bestämt 79 g.

Det blanka stålclipet är av “deep carry”-typ och kan skiftas om kniven skall bäras på vänster sida

Sedan är alla kanter och hörn rundade som sig bör. Det finns inget vasst eller kantigt att irritera sig på. Utöver det ett handtagsmaterial som inte orsakar något problem med överdriven friktion även om visst motstånd finns. I det här fallet bidrar det mest till att kniven sitter lite säkrare i fickan.

Clipet känns igen från andra knivar från QSP

Det tämligen blanka stålclipet är det som mest ser till att kniven stannar där. Det är ett av QSPs standardclip men det är inget dåligt i det här fallet. Bra spänst, gott om utrymme under och det gör att kniven sitter djupt i fickan. Fästet är försänkt i handtagssidan och även om skruvarna inte har platta huvuden sticker de inte upp mycket. En liten lyxig bonus är att motstående sida fått en metallplatta som gör att det inte är ett stort hål i handtaget när clipet inte sitter där.

Sammantaget ett mycket bra clip. Särskilt som spetsen, som förvisso sticket ut en smula, inte känns alls mot handen när kniven brukas.

Sammanfattningsvis

QSP är ett företag som förefaller vara inne i ett “stim” för tillfället. Med det avser jag förstås att de släppt ett flertal knivar som dels är riktigt dugliga men som även nått ut till många personer och därmed förefaller sälja bra. Det här är en av dem!

Den korta sammanfattningen är att Canary Folder är en osedvanligt lyckad överföring från ett format till ett annat. Därtill en smula ovanligt då det oftast är fällknivar som förvandlas till fastbladare.

Därtill är det något med själva formatet som tilltalar mig. Det syns inte minst om den jämförs med knivar som Cold Steel Hold Out III, Benchmade Bugout och SRM 255. De är alla tunna och lätta och försvinner därmed i fickan. Därtill erbjuder de mycket skärstyrka i relation till sin storlek. Sen kan prisläge diskuteras och då försvinner snabbt en av de här knivarna i bakvattnet jämfört med de tre andra.

Det är med den här typen av knivar Canary Folder kan jämföras. Lättvikts”EDC”-knivar med tretumsblad

Bladet på Canary Folder är enkelt och okomplicerat. Men de trevliga proportionerna och det faktum att det är praktiskt gör det ändå tämligen attraktivt, fast på ett stillsamt sätt om det kan uttryckas på det viset. Även resten av kniven är en sympatisk bekantskap.

Det av det enkla skälet att handtaget matchar bladet vad gäller funktion och utseende. Det ger en tilltalande harmoni. Men det finns ett område som höjer kniven över många andra, inte minst i den här priskategorin och det är hur den känns att öppna. Att hantera den här kniven är nämligen en ren fröjd.

Att öka storleken och förvandla modellen till fällkniv var ett snilledrag. Resultatet blev en riktigt bra och prisvärd fickkniv

Sedan har jag redan hävdat att den är utmärkt i fickan. Så mycket mer kan man inte begära av just en fickkniv. Invändningar finns alltid och en sådan är förstås att det inte är en exklusiv kniv det handlar om även om den känns välarbetad. Materialen är inte extraordinära och det kryllar inte av exotiska detaljer. I gengäld avspeglas det i priset. När man ser det blir man glad igen.

Canary Folder är lika sympatisk som den ser ut. Då materialet i det här utförandet är något av en vattendelare kan påpekas att den finns i många andra utföranden också

Därmed kan konstateras att förutsatt att det inte är en lyxig statuspryl du söker utan en kompetent fällkniv så är det här ett synnerligen gångbart alternativ. Faktum är att jag inte kan komma på något negativt alls. Visst finns begränsningar men de är knutna till formatet, inte design, utförande eller material.

Särskilt när priset för närvarande ligger kring 650 SEK i Europa. Ja, eller mindre om du inte väljer den här versionen med Ultem-handtag.

Specifikation:

Längd utfälld: 167 mm
Längd hopfälld: 95 mm
Vikt: 69 g (vägd av mig, uppgiven vikt 69g)
Bladlängd: 72 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: Sandvik 14C28N, HRC 59-61
Handtag: Ultem
Lås: Liner Lock

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina

/ John

* På grund av sina utmärkta egenskaper inklusive att det inte är särskilt benäget att drabbas av mekanisk utmattning gör att det bland annat används i rymdindustrin.

Det här är faktiskt inte svenska Karesuandoknivens första utflykter i fällknivsland. Jag vet inte exakt hur väl de två första, kallade Nallo och Singi, togs emot eller hur de kändes då jag aldrig testat dem. Men även om handtagsmaterialen var betsad björk så var det något med resten av designen som inte riktigt stämde för mig. Sedan tyckte jag att materialen, särskilt knivstålet inte riktigt var i paritet med priset.

Något nytt och spännande från Karesuandokniven. Till och med lådan är vacker!

Nu gör man emellertid ett nytt försök och det med besked. Att bygga fällknivar är mer komplicerat än att snida till en fastbladare, det vet alla. Därför har man när det gäller själva mekaniken ingått ett samarbete med några som har riktigt mycket rutin på området. Valet föll på Maniagobaserade Fox Knives.

Kniven levereras med ett styck välsytt läderfodral

Resultatet av det samarbetet blev riktigt spännande på flera punkter. En kniv med italiensk “action” genomsyrad av svensk tradition. Det senare kanske är orsaken till att man döpte kniven till Pältsa, sveriges nordligaste högfjäll om inte minnet sviker mig.

Men det är inte bara namnet som är typiskt utan även materialen. Här hittas läder, renhorn, masurbjörk och icke att förglömma svenskt stål. Här har man valt RWL34 från Damasteel. Av det får man ett blad som mäter 75 mm på längden, 20 mm på höjden och är 2,5 mm tjockt. Utmärkta mått, i alla fall på papper. Dessutom har man valt att skrämma upp stålet till lämpliga 61HRC vilket även det låter bra i teorin. Bladet har därtill fått en “skandinavisk” slipning vilket förstås är passande.

Karesuandokniven Pältsa

Men där upphör sedan det traditionella. I vissa avseenden är det är hypermodern kniv som därtill är helt unik! Eller känner ni till någon mer knivmodell på marknaden som är försedd med en back lock men samtidigt är delvis öppen i ryggen samt har ett mellanlägg/en back spacer? Om ni skulle hitta det så kan försöka hitta en som därtill kombinerar mellanlägg i renhorn med skollor i masurbjörk och sedan avrundar allt med en ram i…kolfiber! Jag kan säga att både det rammaterialet* och renhornet är helt nytt för mig. Mycket spännande är det däremot. Utöver det kan tilläggas att handtaget är helt tredimensionellt format.

Sammantaget ger det här en mycket spännande och därtill visuellt attraktiv kniv som jag verkligen ser fram emot att bära och bruka. Särskilt som den är ultralätt. En recension kommer, var så säkra!

/ John

* Jag har knivar som är helt gjorda i kolfiber men ingen som enbart har byggt ramen av det och kombinerat det med träsidor.

Eftersom jag sedan tidigare inte äger någon machete blev den här modellen från Condor Tool & Knife omedelbart den största kniven i samlingen. Sedan kan det alltid diskuteras om en machete är en kniv eller inte. Men ett eggredskap är det hur som haver. Därtill ofta ett mycket effektivt sådant. Dessutom har den här specifika modellen en del knivlika egenskaper, men mer om det vid annat tillfälle.

Modellen kallas Terrachete och går därmed mycket väl ihop med den av mig tidigare recenserade bushcraftkniven Terrasaur. Förutom namnet återfinns likheter dem emellan vad gäller handtagsmaterial samt stål. Designern som är ansvarig för båda är Joe Flowers.

Min första Machete  

Många av Condors knivar är gjorda i kolstål och det är även Terrachete, 1075 är beteckningen i det här fallet. Ett för ändamålet utmärkt material då man till ett så här långt blad och med det här användningsområdet behöver något som både klarar smällar och som fjädrar bra. Därför är även en härdning som är relativt mjuk att föredra. Machetes behöver heller inte vara rakbladsvassa för att skära väl. Mycket av kraften i huggen kommer från att bladet är relativt tunt, 3 mm mäter den här.

Längden på Terrachete är strax under 53 cm och av det utgör bladet 37 cm. Vikten är 720 g. Handtaget är gjort av termoplast i form av polypropylen. Ett enkelt men hållbart material som jag hoppas tar bort lite av de vibrationer som uppstår när man jobbar med den här typen av kniv. Personligen har jag ingen erfarenhet av just machetes måste tillstås men de är rätt lika en svensk sly/röjkniv och sådana har jag använt många gånger så jag misstänker att känslan är snarlik.

Condor TK Terrachete designad av Joe Flowers

Sedan har den här macheten en liten finess i att den har en bit högre och vassare egg närmare handtaget och balanspunkten för detaljarbete så den även kan användas som kniv om så tarvas. Det intrycket förstärks av att den levereras med ett stadigt fodral gjort i samma material som handtaget och försett med läderhänge för att bäras i ett bälte. Det återstår att se huruvida jag kommer att nyttja den finessen.

Överlag en spännande och intressant bekantskap som jag ser fram emot att testa och recensera!

/ John