På Shot Show visade nyligen Kershaw upp en “ny” modell som pikade Microtech och Anthony Marfione. Modellen i sig är en ny version av ZT0777 vilken Marfione kopierade och sålde helt utan skrupler. Det har skrivits och diskuterats mycket om detta tidigare så jag går inte in i detaljer men två saker vill jag nämna för er som inte är insatta. Den första är som sagt att Marfione kopierade ZTs design medan de fortfarande försökte få till den avancerade processen att sammanfoga ett vackert damaskusstål med ett mer slitstarkt stål för eggen. Det andra är att Marfione anklagades även för att i samma veva kopiera KAIs (Zero Tolerance och Kershaw) subframe lås. Men detta är en felaktig anklagelse då KAI varken var först eller hade patent på lösningen vid denna tid. Marfione hade dessutom tillverkat knivar med subframe lås före detta tillfälle. KAI fick igenom sitt patent först i slutet av 2015. De meddelade då Marfione att genast sluta tillverka och sälja knivar med subframe lås. Matrix, som Microtech/Marfiones ZT0777 kopia heter har sedan tiden för debaklet genomgått stora designändringar och är närmast oigenkännlig.

KAI visade nu på Shot Show att de varken har glömt händelsen eller saknar “cojones”. Modellen de visade upp har nämligen namnet Natrix. Man måste bara älska KAI för det här. En sak är säker, Kershaw Natrix står på min inköpslista för 2017.

Om jag inte missminner mig var det Erik Axel Karlfeldt som skrev “Intet är som väntanstider”. Det är där jag befinner mig nu. Fast översatt till vår kära knivvärld då! Jag väntar, inte bara på bättre tider utan på små lådor. På paket från när och fjärran. Till exempel ett litet från Frankrike. Men mest ett större här från Knivshop. Det skall inte färdas så långt men ibland är leverantörernas vägar om inte outgrundliga så åtminstone omständliga. Men ibland blir man positivt överraskad. Plötsligt händer det som de säger i reklamen. Även Postnord kan hitta en blind höna som det borde heta.

Så här kan det till exempel se ut…

Även om jag väl känner till innehållet är jag ytterst nyfiken. Jag har inte hanterat eller ens hållit i de aktuella knivarna tidigare och det är tre knivar jag verkligen ser fram emot att få pröva. Minst två misstänker jag att jag vill behålla. Men den som lever får se. Det handlar om tre olika märken. En är gammal i gården, en halvny och en nästan splitter ny på marknaden. Mer säger jag inte.

Det blir naturligtvis utförliga presentationer i såväl text som bild senare här på VASST.

/ John

Jaha ni go vänner då startar det, eländet! Det lät kanske pessimistiskt men jag avser inte det nya året utan att skriva det. Man skall vänja sig vid att skriva 2017 istället för 2016 och det brukar gå så där varje år som bekant. Men när vi väl lärt oss är det nytt år på riktigt.

Nya år bjuder alltid på nya möjligheter vilken inte sällan avspeglas i mängden givna nyårslöften av allehanda slag. Många handlar om hälsa. Det skall sluta rökas, ätas mindre och nyttigare, springas, gymas eller vad det nu kan innebära. Jag har själv lagt in några kandidater i den högen.

Men i kontrast till det kanske andra områden i livet skall bejakas lite mer. Varför inte ägna sig åt intressen till exempel?

Vem vill inte ha juklappar året om?

Ett sådant är knivar. Och då är det här bygget rätt ställe att befinna sig på! Om ni inte redan noterat det så händer det väldigt mycket här på Knivshop. Sortimentet utvidgas i stadig takt. En redan diger katalog blir allt fylligare. Nya typer av knivar, nya spännande märken och en uppsjö nya modeller har lagts till. För att hitta lättare har även nya kategorier på hemsidan tillkommit som “Exklusiva knivar” och “Fynd”. Allt för att du skall  hitta vad du söker.

Tanken var att det skall avspegla sig här på “Vasst”. Det kommer att bli blandade infall från oss skribenter. Ni kommer kunna ta del av knivnyheter, branchkommentarer, personliga betraktelser, kåserier och naturligtvis knivpresentationer och recensioner.

Så väl mött och låt oss 2017 bli ett VASST år!

/ John

Kershaw har lovat att släppa ett samarbete mellan dem och Grant & Gavin Hawk under 2016 men det lutar starkt åt ett släpp under 2017 istället. G&G Hawk är kända för sina unika låskonstruktioner och mekanismer och givetvis kommer “Induction” ha några av dessa. Flippern sitter högt placerad på knivens rygg i ihopfällt läge vilket skapar ett naturligt motstånd vilket gör att man bygger upp en kraft innan man passerar ett läge då det plötsligt går lättare och bladet uppnår en kraftig fart. Bladet låses sedan i öppet läge av ytterligare en Hawk konstruktion vilken vid en hastig blick kan misstas för ett axis lås men detta är långt ifrån sanningen. Knappen manövrerar en liten plåtbricka med ett spår. Detta spår låser en liten pinne som sitter på bladtangen. En smått genialisk lösning helt i klass med de flesta andra Hawk uppfinningar.

Induction har även ett så kallat choil grepp där man kan greppa kniven långt fram för god precission. Detta är ovanligt för Kershaw knivar och kan öppna upp ögonen hos fans av denna konstruktion för Kershaw märket.

Handtagssidorna är av aluminium och framsidan har en ilägg av G10 för bättre grepp. Clipet kan fästas i tre olika positioner. Stålet är 8Cr13MoV i två toner, svart oxid och satin. Priset borde landa på runt 600 kr i Sverige när den släpps och jag kommer vara först i kön att köpa en.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i Spydercos knivar men det finns några få undantag som har fått mitt hjärta att klappa lite hårdare. Rubicon, Chubby, Southard och Native 5 är några av dem. Och nyligen hände det igen. Jag blev förförd av en ny Spyderco modell. Eftersom jag är rätt känd för mina känslor mot de flesta Spyderco knivar fick jag en kommentar, som antagligen var delvis på allvar och delvis menat som ett skämt, om en ganska ny kniv i en Facebook grupp. Jag blev genast intresserad och berömde modellen antagligen till avsändarens förvåning och han gjorde då sitt bästa för att sälja in modellen ännu mer till mig… Det behövdes inte, jag var fast redan. Och det kändes konstigt men också roligt att bli så överraskad av en knivtillverkare som man trodde inte kunde överraska.

Nu till mitt problem. Ska jag slå till och köpa en Magnitude eller ska jag hålla fast vid mina principer och köpa det jag sparat till? Svårt att säga, men jag kan säga som så att jag har lärt mig att det brukar vara bäst att sova lite på saken för att inte göra något förhastat. Som till exempel om man får ett mail, som av någon anledning gör dig uppretad. Det man inte bör göra är att svara omedelbart utan låta de starka okontrollerbara känslorna svalna lite. Jag ska låta detta sjunka in lite. Antagligen kommer jag att köpa en Magnitude och antagligen kommer jag att bli mycket nöjd med den. Men just nu ska jag ta det lugnt.

Nu undrar ni förståss vad som är så speciellt med den här kniven. Vad är det som gjort att jag fallit så hårt för just den? Ja det är flera saker som jag kan punkta upp på följande vis.

• Handtagssidorna är i 3D-fräst solid kolfiber och inte i Spydercos hybridversion med endast ett tunt lager kolfiber på en tjockare bit G10.
• De bruna G10 cylindrarna runt pivoten som drar blickarna till sig och frestar mig att titta mer på den vackra pivotskruven med sina mörkare lasergraverade partier.
• Den bruna backspacern med sina mer återhållsamma taggar jämfört med Rubicon.
• De härliga svepande linjerna där bladet pekar uppåt och handtaget avslutas med en vackert nedåtsvepande linje.
• Sist men inte minst, det är en flipper med linerlock! Jag älskar flippers. De är så roliga att sitta och leka med. 🙂

Som avslutning vill jag gratulera Spyderco och givetvis Peter Carey, som stått för designen, till en mycket vacker kniv.

Spyderco Magnitude på knivshop

Spyderco Magnitude på Spydercos hemsida

– en klo med attityd

Raptor är den första fällkniven från thailändska TTK eller Tora Tactical Knives. Det här specifika exemplaret som jag har till låns från Knivshop.se är dessutom en av prototyperna. Enligt vad jag hört gjordes två versioner varav den här är den som fått eggen åt “fel” håll.

Tora Tactical Knives Raptor, Pikal

Att den första fällkniven skulle bli en kniv gjord i moderna material med själförsvarsinriktning var ingen högoddsare då de mest tongivande knivarna från TTK har varit av den typen. Materialen brukar vara Elmax, titan och kolfiber och på programmet står flera modeller av karambits bland annat. Det finns förstås andra knivar att tillgå som är mer inriktade mot EDC- och friluftssegmentet och till och med köksknivar återfinns numera i utbudet.

Kniven levereras i en bag

Den första tanken som föll mig in när jag såg den här kniven på bild var intressant då det i ärlighetens namn inte är en fällkniv jag skulle köpa personligen. Varför skall jag förklara senare och det är inte relaterat till kvalitet på något vis utan är snarare kopplat till användningsområde knutet till prisbild.

Ordet intressant dök upp därför att det här är en mycket ovanlig knivsort som jag bara stött på en gång tidigare och det var i Spydercoskepnad. Det vill säga när det gäller den här mer moderna tolkningen av formatet annars inget nytt under solen som jag snart sagt i varje recension på senare tid. Men mer om det senare.

Blad

En udda fågel kräver sin näbb och det har Raptor bokstavligen fått i det här fallet i form av en hawkbill. Som ni vet kännetecknas bladformen av att eggen kröker sig åt fel håll ned mot en spets istället för upp mot ryggen. Stålet i det här bladet är detsamma som återfinns i de flesta av TTKs knivar, en för oss här uppe i norr halvlokal bekantskap i och med att det är Böhler/Uddeholms Elmax.

Dimensionerna på bladet är rätt extrema men väl valda givet hur kniven är tänkt att fungera. Det är utan tvekan styrka som premierats här vilket avspeglas i bladgodset som mäter hela fyra millimeter över nacken vilket får anses vara grovt om det ställs i relation till att bladet på bredaste stället mäter omkring två och en halv centimeter och längden ligger strax över sju och en halv centimeter.

En mäktig näbb mejslad ur fyra millimeter Elmax-stål

Här är en liten utvikning kring bladformer på sin plats. Varför välja en hawkbill i det här fallet? Jo jämfört med vanliga knivblad med buk så har raka och nästan raka eggar sina fördelar. Det blir tydligt när det kommer till wharncliffeblad vilket är orsaken till att de används till såväl mattknivar som i vissa självförsvarsapplikationer.*

Tar man den raka formen ett steg längre och kröker den vidare nedåt får man ett klassiskt trädgårdsredskap, en “pruning knife” eller kniv för beskärning av fruktträd. De har nämligen inte sällan försetts med en “hawkbill” eller höknäbb, ett blad vars egg kröker åt “fel” håll. Det ger en kniv vars blad fångar upp det som skall skäras istället för att låta ämnet glida iväg bort från eggen under rörelsen. De “biter” bättre framåt spetsen till efterhand som den skärande rörelsen fortsätter på samma vis som en skära eller en lie gör. Det ger en kniv som är utmärkt till vissa specifika uppgifter som att t ex kapa rep. Något som utnyttjas i knivar för maritimt bruk till exempel.

Raptor bredvid en urgammal misshandlad beskärningskniv som jag i flera år använde för att öppna pelletssäckar med. Bladformen går igen

När bladformen inte används för att kapa vare sig rosenbuskar eller tamp så kan det användas på det här viset. I den här typen av kniv ger det en elak klo där fokus ligger på spetsen och dess funktion och förmåga att penetrera snabbt och utan ansträngning. Typen av kniv kalla ibland för “Pikal” vilket är knutet till filippinska kamparter och har sina anhängare liksom karambits har sina. Grundfattningen för den närbesläktade karambiten är ett omvänt grepp med spetsen pekandes framåt för att kunna jabba och slå medan det för en Pikal också är omvänd fast med eggen vänd bakåt alternativt i vanlig “sabelfattning” fast med eggen uppåt.

“Business-end”, spetsen är mycket av vad den här kniven handlar om

Ett blads egenskaper förstärks mycket av vilken slipning det försetts med och det bllir tydligt här. Raptor har en låg, brant skålslipning. Slipfasen mäter inte mer än tolv millimeter inklusive primäregg.

Originaleggen får godkänt och kniven anlände vass. Tora kan det här med symmetri och jämn slipning även om det på en sida kan skönjas att den är handgjord och att eggen där har en lätt avvikande kurvatur. Det är något som hör customknivar till.

Raptorn är bruksknivsvass kan vi väl säga, det innebär att den rakar hår med visst motstånd. Känslan kommer sig mer av geometrin än av att kniven inte skulle vara vass. Återigen ser jag inga problem med det då det ligger väl i linje med knivens tänkta användningsområde. En alltför tunn egg riskerar att flisa sig när man hugger med den.
Och det är på det här området som en av mina invändningar mot hela konceptet kommer. Såvida du inte är inne i Pentjak Silat-svängen eller bara gillar jäkligt “tacticool” knivar så är användningsområdet något begränsat det måste medges. Den är riktigt dålig som allroundkniv men gör några få saker mycket bra. En av dem är rätt praktisk. Den öppnar allt inklusive kartonger med oerhörd ackuratess. Sen går det att kapa snören också om man känner för det men inte rep, till det är eggen för brant. Det kan dock tilläggas att den som köper den här kniven troligen inte är på jakt efter en fruktkniv heller.

Sen är det är bara att erkänna – kniven är fullkomligt grym att snitta med. Allt spetsen närmar sig river den hål på. Jag har testat på papp, kartong och tyg samt tyg fastsatt på kartong för att få till en primitiv dummy. Du behöver knappt nudda materialen förrän yttersta delen av bladet har glidit igenom. Raptorn är elak på det viset.

Jag hoppade över kökshandräckningen med den här kniven. Efter att för skojs skull försökt trycka den igenom ett äpple gav jag upp.

Handtag

Raptorns handtag är en modern och solid historia. Kniven saknar ram och presentationssidan är gjord i tjock massiv kolfiber och låssidan i titan. I ryggen återfinns en backspacer med vad som brukar benämnas “gearpattern”. Kniven hålls samman med tre skruvar per sida förutom pivotskruven och ger ett mycket gediget och välbyggt intryck.

Ett väl tilltaget handtag i kolfiber och titan som fyller handen väl

Flera detaljer avslöjar att det är en custom- och inte en produktionskniv det handlar om. Alla hörn, fasade kanter och “jimpings” är inte exakta om än mycket väl utförda. Finishen är överlag hög men fokus ligger inte på utställningsstatus utan andas mer funktionalitet. Lite på samma vis som Emersons knivar med vilka Raptor också delar egenheten med spårmejselhuvud i den justerbara pivotkruven.

Andra saker som andas custom och hantverk är hur väl allt är rundat och slipat. Det syns även i den snyggt utförda blåanodiseringen som går igen på lås-sida, backspacer och clip samt på kvaliteten på kolfibersidan.

Det är först ur den här vinkeln som handtaget blir förnuftigt

Sen kommer vi till det mest udda med det här handtaget. Det upplevs vara upp och ned. Eller åtminstone inte rätt om man inte vet vilken typ av kniv det handlar om eller spontant utgår från eggens orientering. Greppar du kniven för första gången utan att tänka efter känns den därför, inte dålig men inte heller särskilt bra.

Handtaget är väl tilltaget med sina 15 millimeters midjemått och fyller därför handen väl särskilt när clipet ökar på den tjockleken till runt två centimeter. I rätt grepp vill säga. Fattar du kniven “fel”, alltså med eggen nedåt som brukligt är så fungerar det förvisso fortfarande hjälpligt men handtaget fyller inte ut greppet fram mot bladet till, det är något som saknas. Om en tumme placeras vid den ramp som bladet bildar och pekfingret får ta spjärn mot räfflorna så kan kniven användas med eggen på traditionellt vis men det är inte optimalt.

Det är när du vänder på Raptor det märks hur den är tänkt att hållas. När tummen placeras på jimpingen istället blir greppet riktigt bekvämt och likaså när kniven trollas runt i omvänt grepp med eggen bakåt.

När man väl listat ut hur man bäst håller kniven så är handtaget tämligen komfortabelt och de handgjorda räfflorna kan särskilt omnämnas då jag vanligen inte alls uppskattar den här glesa grova sorten. Här är de dock välgjorda och greppar bra utan att riva upp huden. Lite öm blir man efter en stund men det är en eftergift för att uppnå bättre fäste.

Handtaget fungerar troligen även till en längre stunds hårt arbete. Det är inget jag prövat. Jag har nämligen mycket svårt att se vad det skulle vara. Att träna med den kräver knappast god ergonomi av det slaget. Kanske om man behöver sprätta upp tonvis med paket och kapa mängder av buntband.

Öppning och lås

Även om det här området finns rätt mycket att säga. Tyvärr kommer här några av mina största invändningar mot kniven som sådan och mot hela principen att använda det så populära ramlåset i titan på den här typen av kniv.

För lycka och framgång?

Hur kniven öppnas går inte att missa då tumplattan är det mest karaktäristiska och uttalade på hela kniven tillsammans med vilket håll eggen pekar åt. Den är förutom gigantiskt stor och utstickande även gjord i brons samt försedd med ett markant kors. Väldigt iögonfallande med andra ord. Varför den har det sistnämnda dekorelementet är jag inte helt säker på men jag gissar att det har med tur och välgång att göra. Sydostasiater brukar ta sin religion på allvar vare sig de är buddhister, kristna eller muslimer. Hur det förhåller sig med materialet vet jag inte men inom bland andra samisk kultur brukar brons på knivar hålla onda andar borta. Vad man tycker om utseendet är nog antingen eller misstänker jag. Personligt är det i vilket fall som helst.

Funktionsmässigt är den, tråkigt att behöva säga det, inte särskilt bra! Det går att öppna kniven med tumplattan och hyfsat fort också efter viss övning. Det goda är nämligen att den sitter rätt långt ut från handtaget och därmed inte är skymd på något vis samt bjuder på en god radie för tummen att följa.

Det är också stor så den borde vara lätt att träffa. Borde är nyckelordet då den inte är det och det beror på två saker. Dess främsta brist är placeringen. Den befinner sig FÖR långt ut vilket innebär att om man reflexmässigt försöker öppna kniven snabbt och snärtar med tummen i den vinkel där såväl tumplattor och tumknoppar brukar återfinnas på knivar så glider tummetott längs med bladet och ut i tomma intet. Här måste man först hitta undersidan av plattan med tummen och sen trycka till. Då går det både säkert och bra. OM du inte kommer för långt ut från bladsidan vill säga. Tumplattan är nämligen rundad på undersidan också vilket inte är bra alls. Det gör att man lätt slinter mot den hala metallytan. Särskilt om fingrarna är våta av vatten eller svett.

Anledningen till att jag uppehåller mig vid den här delen av kniven är att det inte är oviktigt moment att kunna trolla fram sitt blad respektabelt snabbt när det kommer till den här typen av kniv. Skall du använda en fällkniv i en stressad situation oavsett anledning får den inte kräva för mycket finmotorik. Det är en av de första sakerna som ryker när adrenalinnivåerna rusar.

Den unika och exklusiva tumplattan är arbetad även på undersidan. Tyvärr för mycket då en inte erbjuder erforderligt fäste

När man väl tänker sig för är kniven dock mycket sympatisk att öppna. Gången är inte silkeslen men ändå mjuk och framförallt jämn vilket jag håller högre än att den är helt friktionslös. Jag är ingen anhängare av “fingergiljotiner”. Hur häftigt det än må vara med blad som faller in av sin egen vikt är det inte särskilt praktiskt.

För själva låsfunktionen står ett ramlås i titan. Någon stålförstärkning på låsarmen finns inte men ytan har försetts med karbider och det gör att det inte finns något tendens till “stick”. Låser gör kniven stadigt och varje gång. Ramlåset tar inte extremt tidigt vilket jag är tacksam för särskilt som om det här är ett blad som skulle kunna tänkas få ett slag från fel håll under användning. När låset skall släppas är låsarmen lätt att hitta och det går smidigt trots att det känns att det finns kraft i den. Så långt är allt väl.

Ett ramlås som inte tar extremt tidigt

Nu följer min kritik av det här specifika låset. Något av den kan nog härröras till begränsad erfarenhet av ramlås från Toras sida, “nybörjarmisstag” helt enkelt. Det är inte lätt att få till det perfekta ramlåset vid första försöket. Något som jag ofta påpekar och som även stora tillverkare misslyckas med från stund till annan. Det är två detaljer som spökar i det här fallet:
Det finns en tendens till att låsarmen vill vandra (lockslip). Belastas bladet med lite tyngre tryck, observera att det sker från från rätt håll, glider låsarmen något utåt. Den tendensen försvinner emellertid helt om handtaget fattas hårdare så att fingrarna förstärker låsfunktionen. Det är i och för sig ett typexempel på hur det är tänkt att ett ramlås skall fungera. Personligen tycker jag dock att det är felkonstruerat om det behövs.**

Det finns även en aning spel i bladet upp och ned. Inte så att bladet “skallrar” eller sitter löst men på samma vis som en del lockbacks kan ha. Det känns om bladet provoceras. Det är möjligt att det kommer att försvinna varefter kniven används. Det kan jag inte utröna då det här är en lånekniv och jag därför inte har för avsikt att vare sig långtids- eller hårdtesta den. Så det skall tas i beaktande i sammanhanget.

Punkt ett är emellertid vad jag avser när jag inledningsvis i det här stycket skrev att det finns problem med ramlås. Trots att de är populära ÄR de inte alltid bäst. Exempelvis i det här fallet eftersom kniven är tänkt att användas i omvänt grepp varpå lockslip blir ett sjutusan till problem. Dels har du eggen riktad rakt mot din egen tumme alternativt handled om du håller kniven på avsett vis och dels finns det inga fingrar som förstärker låsarmen som tänkt och då faller ett av ramlåsets främsta fördelar.

Att bära

Hur en kniv uppträder i fickan är förvånansvärt viktigt av det enkla skälet att det är där en fällkniv tillbringar överlägset störst tid när det inte ligger på valfritt förvaringsställe.
Raptor är relativt bra att konka omkring på givet knivens yttermått. Den är också välbalanserad i fickan vilket gör att vikten på 130 gram inte känns särskilt mycket. Den är däremot mycket iögonfallande, liksom resten av kniven.

Ett synnerligen väl tilltaget customclip

Ett köttigt stort skulpterat clip som låter en bra bit kniv sticka upp är inte direkt diskret. Förutom om man bär blå jeans i rätt nyans får då smälter kniven in i bakgrunden med sin blåanodisering. Clipet är långt och sköter sin uppgift dugligt men kunde ha bättre spänst. Det är en egenskap som det delar med de flesta skulpterade customclip för övrigt. För att vara ett första försök är det faktiskt riktigt bra men det är inte i närheten av att vara lika funktionellt som ett bra “springclip”. Fjäderstål är alltid bättre sett till funktion. Men givet en viss prisnivå förväntas nuförtiden alltid ett skulpterat clip, oavsett om de är bra eller ej. Intressant fenomen det där.

Kniven är välbalanserad i fickan men också mycket synlig

Att kniven sticker upp en bit kan jag leva med eftersom tanken med det är att öka åtkomsten. Den hålls på plats dugligt men där är det mer storlek än spänst som sköter det arbetet. Det är emellertid ingen risk att man tappar kniven. Balansen i hopfällt läge är också godkänd vilket gör att Raptorn inte dinglar omkring i fickan.

Men det finns ett stort aber och det är att clipet gör kniven långsammare att dra än nödvändigt och dessutom hakar det fast i fickkanten från stund till annan. Det är längden och bristen på spänst som ställer till det. Det är något som inte alls är en bra egenskap när det handlar om självförsvarsinriktade knivar. Det är ett typexempel på när praktiska hänsynstaganden får ge vika för fåfänga. Enkla fjäderclip i stål utan kanter i änden är i nittionio fall av hundra bättre.

Sammanfattningsvis

Det skall sägas direkt – Tora Tactical Knives “Raptor” är inte en kniv för alla, särskilt inte i Pikalversion. Den är vare sig insmickrande eller lättsåld. Men den är brutal och rätt charmig på sitt aviga vis. Intressant skrev jag inledningsvis och det intrycket står sig även efter det att jag sällskapat med den ett tag. Det är inte mycket mellanmjölk över den här skapelsen vilket kan vara befriande. Om inte annat är det lättare att skriva då.

Ibland används ett uttryck på engelska som känns aktuellt : “Purposedriven”. Den här kniven hamnar i samma fack som Cold Steels Talon, Blackhawks Be-Wharned och Spydercomodeller som exempelvis Chinook, Civilian, Yojimbo och framförallt P’kal.

Det här är en självförsvarsorienterad kniv som kan användas till annat. Inte en allroundkniv som kan användas i självförsvar. Sen uppstår i och med det uttalade användningsområdet en viss kulturkrock. Jag tror mig veta att det föreligger en viss skillnad i syn på det området mellan knivens ursprungsland och Svensk nödvärnsrätt. Sen är det upp till läsaren själv att ta ställning i frågan.

TTK Raptor är inte mellanmjölk. Så kaffet inmundigas svart

Vad tycker jag då om kniven om den bedöms efter de aktuella kriterierna? Ja, kontentan är att jag är något kluven även då. Det finns mycket kunnande och gott arbete här, kniven är välbyggd i häftiga material och finishen god även om den inte siktar mot utställningskvalitet. Den är ett stabilt och personligt hantverk av en man som har en tydlig vision.

Men här finns också några saker som jag hade sett över. En är grundläggande och det är valet av lås. Jag vet att ramlås i titan säljer men det är inte vad jag valt på den här typen av kniv av de skäl jag angav ovan. En detalj är i sammanhanget är låsgeometri men där är jag säker på att senare exemplar lär vara felfria. Det här är trots att allt en prototyp och en inte alltför mycket använd sådan. Titan har en tendens att slitas över tid så det är fullt möjligt att det löser sig av sig själv. Men locksliptendenser vill man inte ha på en självförsvarskniv, särskilt inte en där de egna fingrarna inte agerar backup utan måltavla.

Sen hade jag valt att ändra en aning på tumplattans placering, Som det är nu går den att missa. Särskilt vid stress eller om man har bråttom. Det som talar för placeringen är att rörelsen är naturlig och att det är väldigt lätt att greppa kniven efter öppningen. Jag hade även ökat friktionen mot tummen så man inte riskerar att halka av lika lätt.

Men innan man kommer så långt bör man ha halat fram sin kniv och för att det skall ske på bästa vis behöver clipet enligt mig minskas ned och kortas av. Åtminstone med jeans eller chinos vill det gärna haka i och fastna ibland i kanten på fickan eller byxlinningen beroende på hur kniven bärs.

En udda fågel i svensk höst, TTK Raptor

Väl framme är bladet upp och ned. Det är en Pikal! Jag är sannerligen ingen expert ens teoretiskt på hur den skall användas även om jag faktiskt prövat några av teknikerna för många år sedan. Men till den tänkta applikationen är bladets form och slipning utmärkt. Spetsen är oerhört effektiv och det lätt krökta hawkbillbladet parat med en brant skålslipning gör att det här bladet biter och river hårt. Den funktionen är utomordentligt bra.

Vill du använda den praktiskt så är Raptor överjäklig på att öppna lådor och kartonger och kapa tejp med mera. Men det känns mest som ett alibi i sammanhanget. Du filear inte fisk eller täljer en kåsa med den här kniven. Faktum är att du knappt öppnar ett kuvert med den. I så fall lär innehållet dö. Endera av spetsen eller av skräck. Den här kniven skaffar du för att den är elak.

Raptorn köper du förstås här på Knivshop.se om du vill ha en kniv som är unik med mycket personlighet som andas råhet och skall vi säga “effektivitet”.

Specifikation Tora Tactical Knives Raptor:

Längd utfälld: 190 mm
Längd hopfälld: 111 mm
Vikt: 130 g
Bladlängd: 76 mm
Godstjocklek: 4 mm
Bladstål: elmax
Handtag: titan/kolfiber
Lås: ramlås

Producerad av: Tora Tactical Knives, handtillverkad i Thailand.

/ John

* Som exempel kan tas de av Michal Janichdesignade Spyderco Yojimbo och Ronin.samt Be-Wharned från Blackhawk som alla har wharncliffe-blad. Den Perrindesignade PPT från Spyderco samt Bastinellis Dragotac har snarlika modifierade wharncliffeblad med svag buk.
**Då väljer jag hellre en frictionfolder där det är uppenbart att det är mina fingrar som skall låsa och inget annat.

Tidigare i år meddelades Microtech och Marfione av KAI (ägare av Kershaw och Zero Tolerance) att de skulle avbryta all verksamhet (“cease and desist”) innefattande KAIs patenterade sub framelock. Det spekulerades i att det berodde på att KAI hyste agg mot Microtech/Marfione på grund av tidigare kopiering av 0777 (Matrix anses vara en i stort sett identisk kopia). Det förnekades av KAI som säger att varje överträdelse av patentet kommer att hanteras separat. I augusti nåddes även Brous Blades av ett likadant brev gällande deras Silent Soldier Flipper Framelock och XL Silent Soldier Flipper Framelock. KAI begär nu att Brous Blades ska betala 10% i royalty av intäkterna för sina modeller med denna tekniska lösning.

Idag har jag något riktigt spännande att berätta. En del av er har kanske hört talas om knivmakaren Jerry Moen från Texas. En del av hans alster, främst olika versioner av Max, har visats upp på Youtube av bland annat Jim Skelton. Det är riktigt vackra pjäser och som alla custom knivar kostar de en slant. De flesta av oss har inte råd att köpa custom knivar men nu erbjuds en design av Jerry Moen i produktionsversion. Millit Knives i Texas kommer tillverka en kniv som de kallar Max Evolution. De 3D frästa handtagssidorna i titan kommer att ha inlägg i exotiska material så som Moku-Ti, Damasteel och mammut bete.

Max Evolution har linerlock, modifierat 3,5 tums sheepsfoot-blad blå anodiserad backspacer, clip och skruvar. Linerlock ger den en mycket elegantare framtoning än framelock skulle göra. Den kommer ha Cerakote beläggning som sedan fräses bort på vissa områden vilka sedan anodiseras. Priset beräknas landa på ca 500$. Det är alltså ingen billig kniv men det ligger mycket arbete bakom.

Millit Knives ger sig in på outforskat område med Max Evolution men det ser mycket lovande ut måste jag säga. Jag ser fram emot att få en i min hand.

http://millitknives.com/

http://www.moencustomknives.com/index.html

– déjà vu

Som många andra hajade jag till när jag såg den här kniven för första gången och var därför inte alls svårövertalad när jag fick möjlighet att testa den för Knivshops räkning.

Jag hajade inte till för att den är nyskapande och unik utan tvärtom för att “Ursa Minor” från Kizer är kusligt lik något vi redan sett från deras sida och det flera gånger till och med. Lite av samma känsla som infinner sig när man ser melodifestivalen. Vart har jag hört den förut tänker man. Det verkar vara något som kännetecknar Kizers utbud av knivar den sista tiden.

De verkar ha förstått det själva och har annonserat att de skall “lugna ned sig” inför nästa år och inte släppa tillnärmelsevis lika många modeller. De har presenterat närmare hundra modeller under 2015-2016. Från början såldes alla knivar bara som “Kizer” men snart blev de uppdelade i olika kategorier som “Bladesmith”-serien och de något enklare “Vanguard”-knivarna. För Bladesmithserien gäller att handtagen är i titan, de flesta blad löper på kullager och att de i många fall försetts med samma ytbehandlling accentuerat av blåanodiserade detaljer vilket bidragit till att de påminner om varandra.

Fast ännu mer bidrar att linjespelen är tämligen uniforma trots att olika customdesigners/knivmakare ligger bakom modellerna.

Tvillingar? Nej, det är bara den främre som är döpt till “Gemini”. Ursa Minor på topp

För att exemplifiera: Först ut var Gemini designad av Ray Laconico. Modellen var en produktionsversion av hans customkniv “Jasmin” och för den som önskade en mer substantiell kniv släpptes även den större Intrepid i samma veva. De är besläktade vad gäller formspråk även om de inte är identiska. En sak som dök upp på den sistnämnda var en “harpunspets” på bladet. Den hittades förvirrande nog även på “Kane”, en kniv i Kizers modellprogram som var ännu lite större och även den tämligen likartad utseendemässigt. Det märkliga var emellertid att den hade en helt annan upphovsman, Matt Degnan.

Förvirringen blev sen total när modeller som Eliminator och framför allt “Velox 2” dök upp. Båda formgivna av Vagnino men kunde lika gärna haft någon av de andra två som upphovsman. Sen toppades moset med den här modellen, Ursa Minor och cirkeln var sluten.

Kizer Ursa Minor

De tre först uppräknade knivarna var åtminstone olika stora. Visst finns det skillnader men de kräver sin (kniv)man/kvinna för att upptäcka. Det går att konstatera att Laconicos, Degnans och Vagninos knivar i Kizertolkning ligger tämligen nära varandra utseendemässigt. Fördelen är att om man uppskattar en av dem gillar man troligen allihop. Frågan är snarare vilken eller vilka man skall välja.

Den här kniven “Ursa Minor” baseras på Laconicos kniv “Baby Bear” och är förenklat uttryckt en Gemini med ett Intrepidblad.

Blad

Den liknelsen bekräftas när bladet granskas närmare. Det är helt enkelt en förminskad version av ett Intrepidblad. Det innebär att istället för Geminis droppoint har Ursa Minor en clippoint där den övre delen dragits upp till vad om ibland kallas “harpunspets” då den bildar något som kan liknas vid en hulling. Bladet är också skålslipat istället för flatslipat vilket ger andra skäregenskaper.

Stålet är som vanligt S35VN vilket vi har hunnit vänja oss vid det här laget när det kommer till Kizers Bladesmith-serie. De enklare Vanguardknivarna förses istället med VG10 för att hålla ned kostnaden. Kizer uträttar inga mirakel med stålet men de förvaltar det väl. I det här fallet nästan bättre än hos Gemini i och med att de är mindre gods bakom eggen. Det gör att den skär bättre i vissa material. Sen spelar geometrin in och förtar något av det intrycket.

Ett intressant blad. Clipoint med “harpunspets” och en skålslipning

Ytbehandlingen är en mästerligt utförd stentumling som är jämn och konsekvent och som sen polerats till halvglans. Fördelen med den finishen är att den döljer repor väl vilket verkligen inte kan sägas om handtaget. Skall jag kritisera något så är det att kombinationen av bladbehandling och nyans på handtaget gör att kniven ser väl musgrå ut. Samma kritik riktar jag mot till exempel Spydercos Nirvana. Man ser knappt vart handtaget slutar och bladet tar vid. Jag efterlyser därför mer konstrast för att locka ögat. Men det är rätt sobert det får medges.

Loggan har efterhand blivit föredömligt diskret. Som synes är eggen inte perfekt nära ricasson

Bladet är mycket diskret märkt. Kizer har förstått det här med text och loggor. De lyckas få med den information de önskar med både logotyp, modellnamn, modellnummer, designer och stålsort utan att bladet känns nedklottrat trots mängden text. Imponerande med tanke på att allt tillsammans utgör en halv novell.
Bladformen är enkel och följer sin customförlaga Baby Bear även om de flesta bilder jag sett av dem visar flatslipade blad. På längden mäter bladet ett hår under åtta centimeter och egglängden är densamma vilket är ett förhållande jag uppskattar. Bladgodset är hela fyra millimeter grovt och det kan skönjas i hur kniven uppträder. Slipningen tunnar ut bladet rejält mot eggen till och harpunformen gör det detsamma även ut mot spetsen.

På tal om spetsar så är den mycket bra och precis som jag vill ha den, spetsig. Eftersom bladet i grund och botten följer Laconicos sedvanliga enkelhet så har du en bit rak egg nära handtaget att arbeta med för lite tyngre snitt, en buk för de uppgifter som tarvar mjukare längre skär och en spets för detaljarbeten. Ungefär det du kan vilja få ut av ett knivblad. Eggen är godkänd från fabrik och är jämn och symmetrisk. Möjligen har man likt många andra tillverkare slarvat något närmast ricasson där eggen saknas några millimeter. Men överlag är den bra utförd.

Det är bra om spetsar är…spetsiga

Hur upplevs kniven i hand och att arbeta med? Enkelt uttryckt – som en Gemini fast något lite sämre. Inte så konstigt kanske. Ergonomin är som sagt närmast identisk men bladen skiljer knivarna åt. Förutom slipningen är godstjockleken inte densamma. Ursa Minor är en millimeter grövre och i sammanhanget är det rätt mycket vilket även märks på hur den presterar. Du får helt enkelt använda lite mer kraft i alla typer av skär jämfört med Gemini. Möjligen undantaget kött där de är svåra att skilja åt prestandamässigt men där fördelen väger över något till Ursa Minors fördel istället.

Handtag

Om Gemini och Ursa Minor är lika på bild så är det är när du håller i kniven som den riktiga déjà vu känslan infinner sig. Handtaget är i princip identiskt med Gemini och därför gäller allt jag sade om det även den här kniven. Konstruktion och material är desamma. Du bjuds på två mjukt formade och välvda titansidor som försetts med en kritliknande yta. De är sammansatta med en kort backspacer som även inhyser fånglinehålet. Den och sidorna är fastsatta med två skruvar som förutom pivotskruven är det som håller ihop kniven. Enkelt, funktionellt och elegant. Precision och toleranser håller högsta nivå.

Enkelt, snyggt och funktionellt. Som alla Kizers Bladesmith-knivar är Ursa Minor yterst välbyggd

Ergonomi och komfort är utmärkt både i hand och ficka. Den lilla negativa detalj som finns hos Gemini på grund av att spetsen på clipet är vinklat utåt är åtgärdat på Ursa Minor i och med en annan typ av clip.

Det innebär att den här kniven är riktigt bra att hålla i och att alla grepp fungerar. Ett extra plus blir det för den naturliga rampen för tummen som bildas på ovansidan på bladet i och med harpunformen. Det ger ett extra stöd när man vill trycka nedåt på bladet för tyngre kontrollerade skär. Inte bara snyggt utan även praktiskt.

Det enda minuset jag ger Ursa Minor är något som den emellertid delar med alla knivar som har en öppen konstruktion. Jämfört med backlocks och andra knivar med sluten rygg så blir det ett ökat tryck mot handen om man kramar handtaget hårt av det enkla skälet att det finns mindre anläggningsyta och fler kanter att skava emot. Det är ofrånkomligt med den lösningen. Det får vägas mot att de är lättare att rengöra.

Ett ergonomiskt handtag som fungerar i alla grepp. Varför krångla till det?

Alla kanter och hörn är annars väl fasade, slipade och rundade. Det finns inga negativa anmärkningar att komma med där. Kizers Bladesmith-serier är synnerligen välgjorda. Det är inte många andra som slår dem på fingrarna när det gäller genomgående kvalitet och jag vill nog jämföra dem med andra produktionsknivar i toppskiktet som till exempel Protech och Spydercos Taichungknivar för att nämna några.

Öppning och lås

Som det mesta som Kizer gör är det här en flipperkniv med titanlås som löper på kullager. Det märks att övning ger färdighet även för tillverkare och de börjar behärska konsten. De har varit bra redan från start men Ursa Minor är exceptionellt smidig. Jag vet inte vad som skiljer den från Gemini rent tekniskt men just det här exemplaret är i vilket fall aningen lite bättre på alla punkter. Då skall tilläggas att redan Gemini var mycket bra.

En examplariskt utformat flipper som fungerar hur du än bär dig åt

Bladet formligen flyger fram oavsett hur du håller kniven eller vilken vinkel eller rörelse du använder för att få fram det. Att funktionen är så bra kan tillskrivas god geometri och väl avvägd storlek samt placering av flippern. Den är inte försedd med “jimping”/räfflor men det är inget jag saknar här. Till det skall läggas en vältrimmad detent och keramiska kullager. Jag funderar på om det är så att bladet möjligen är lite tyngre på Ursa Minor än på Gemini och att det är det som gömmer den lilla nyansskillnad som finns. I vilket fall är kniven en dröm att flippa för den som uppskattar det.

När bladet väl är ute finns inga negativa invändningar alls. Bladet känns helt solitt. Det inte bara saknar glapp eller spel utan även det lilla flex i sidled som kan finnas i en del fällknivar lyser med sin frånvaro. Det är nära perfektion. Tänk inte bankvalv, tänk ZTs bästa modeller på området. Lägg därtill att låser är lätt att komma åt och släppa. Faktiskt något bättre än på min äldre och mer intrimmade Gemini. Jag tror att den extra millimetern blad spelar roll då utrymmet för tummen blir något större.

Om flippern är bra så är låset ännu bättre. Ramlås i den högre skolan

För att inte översträckning av låset skall ske finns förstås ett översträckningsskydd. Det är nästan obligatoriskt på den här typen av knivar. På Ursa Minor och de flesta Kizerknivarna är det gömt på insidan av låsarmen och är en del av stålinlägget som utgör anläggningsyta mot bladet. En enkel och snygg lösning.

Att bära

Redan Gemini var en storhet i fickan och eftersom den här kniven har samma yttermått gäller detsamma här. Mjukt rundade former, en inte avskräckande vikt på drygt hektot och en bredd och vidd som är lagom för en god fickkniv gör att den är ett föredöme på den punkten. De rundade hörnen gör även att man inte stöter i handen i något vasst när den dyker ned i fickan för att hitta försvunna skatter.

Mjukt rundande former, sympatiskt låg vikt och ett utmärkt clip gör kniven lättburen

Men sen trollar Ursa Minor fram trumfkortet och det är clipet! Redan med “Splinter” visade Kizer att de är en av få som lyckas göra skulpterade clip spänstiga nog för att faktiskt fungera även praktiskt och inte bara se snygga ut. Förutom att det skänker en lyxig arbetad känsla åt kniven så har det här en funktionsmässig fördel gentemot Gemini. Det saknar utåtvinklad spets, den enda invändningen jag hade mot det gamla. Det innebär att det känns mindre mot handen när man håller i kniven och att det inte heller skrapar i saker lika lätt. Högsta betyg även på den punkten.

En bit av kniven sticker upp ur fickan. För min del kunde den fått vara lite mer diskret men funktionen är utmärkt

Clipets primära funktion att hålla kniven på plats är utmärkt och den glider lätt upp och ned i fickan och stannar där den skall. Det är inget “deep carry” clip utan en bit av kniven syns. Det underlättar åtkomsten hävdar somliga även om jag inte håller med då jag tycker att det är lika smidigt att fiska upp en kniv som sitter djupare som jag greppar dem. Vad mig anbelangar hade clipet gärna fått gömma kniven något mer.

Sammanfattningsvis

Vilken kniv skall man då anskaffa om man gillar Laconicos knivar i Kizertolkning? Vill man ha en större kniv är valet tämligen enkelt för då väljer man en Intrepid men jag tycker personligen att Gemini och Ursa Minor är snäppet vassare för EDC-bruk med sitt något nättare format.

Vilken jag främst rekommenderar av de två däremot är avhängigt två saker. Dels om du redan äger en Gemini. Då är det nog mest samlarintresse som skulle motivera inköp av ännu en kniv med såpass likartat utseende. Det andra är om du tänkt använda kniven mycket och i så fall till vad. Jag anser att Gemini är den bättre skärmaskinen överlag med sitt fullt flatslipade blad och tunnare gods.

Elegant och smakrik, lite som en bra kopp kaffe

Men Ursa Minor har sina fördelar. Utseendemässigt händer det mer helt enkelt. Bladet på Ursa Minor är “intressantare” än en ren flatslipat droppoint med sin skålslipning, falskegg och harpunrygg.

Tumrampen som harpunspetsen utgör ger också en liten praktisk fördel då den känns bra att vila tummen mot. Sen är Ursa Minor faktiskt ännu bättre när det kommer till att fälla in och ut. Den flippar aningen bättre vilket kan bero på tyngre blad eller att motståndet är ännu bättre finjusterat. Låset på Ursa Minor är även något lättare att släppa. Bra har blivit bättre den här gången.

Men den största fördelen återfinns nog i clipet, vilket förutom bladet är vad som visuellt skiljer knivarna åt. Ursa Minors clip är trots att det är skulpterat bättre, något jag aldrig trodde jag skulle skriva. Framförallt på grund av att det saknar utstickande spets vilket både gör kniven bekvämare i hand och att den skrapar i saker i omgivningen mindre.

Valet är inte helt enkelt. Välj den kniv vars blad tilltalar dig mest!

Men en sak går inte att komma ifrån, Gemini skär bättre i de flesta medier jag prövat. Jag tog en extra sejour med tomater, morötter, papper och kartong bara för att försäkra mig om att jag inte missuppfattat det hela innan jag skrev färdigt den här texten. Men nej, det en millimeter tunnare godset och flatslipningen spelar roll både i köket bland vitlök och paprika och i förvaringsboden för att strimla bonus-sonens gamla piltavla i kartong. Den glider något lättare genom nästan alla material helt enkelt. Så vet du med dig att du skär mycket, välj Gemini. Om du däremot ägnar dig åt mindre volym skärande, välj Ursa Minor.

Skillnaderna är inte enorma och till syvende och sidst handlar det nog om vilket utseende man föredrar på sitt blad och vilket inställning man har visavi flatslipade eller skålslipade blad. Valet finns som sagt. Båda knivarna tillhör toppskiktet i sin klass och jag har inga problem med att rekommendera båda två.
En liten invändning mot båda knivarna och därmed även Ursa Minor är att de faller in i det musgrå titanflipperframelockträsket. Gillar man den stilen är det här emellertid en riktigt bra kniv.

Skynda att fynda om du faller för utseendet. Funktion och genomförande är bland de bästa du kan få!

Sen kan det som konsument vara roligt att veta att du billigast och enklast köper dem båda här på Knivshop: 1671 kr för Gemini respektive 1999 kr för Ursa Minor i skrivande stund.

Specifikation Kizer Ki3472 Ursa Minor:

Längd utfälld: 184 mm
Längd hopfälld: 105 mm
Vikt: 115 g
Bladlängd: 79 mm
Godstjocklek: 4 mm
Bladstål: CPM S35VN
Handtag: 6AL4V titan
Lås: ramlås/framelock i titan, stålinlägg

Producerad av: Kizer, tillverkad i Kina

/ John

PS. Ursa Minor är en lånekniv för recensionsändamål och den har jämförts med en Gemini som är min egen.

Hemma hos mig pågår för stunden rena knivorgien. Det låter en smula perverst det får jag medge men det är inte så farligt som det låter. Men i ärlighetens namn ligger det knivar utspridda nästan överallt i lägenheten. I köket, vid datorn, bredvid tv-soffan, på matsalsbordet och på hyllor här och var. Hemmet är en “knivtesteria”.

Nästan dubbelseende, Kizers Gemini och Ursa Minor designade av Ray Laconico

Förutom att bära dem på mig som “EDC”-knivar till vardags så hittas det på diverse mer eller mindre konstlade uppgifter efterhand. Att inom rimlig tid testa ett flertal knivar med enbart naturliga arbetsuppgifter låter sig inte göras. Därför skärs det papper, papp och kartong så det står härliga till. Kockknivar och skalknivar får vila i köket till förmån för egentligen halvt olämpliga fällknivar. Rep och snören kapas fast det inte behövs och ut i skogen bär det för att ragga tag på lämpliga grenar att kapa och tälja i när det inte gås loss på två tum fyror i cykelboden. Sen dras det, flippas och fälls ihop till fingertopparna värker. Dessemellan fotograferas det. Och dricks kaffe, glöm inte det. Mycket kaffe går det åt!

Tora Tactical Knives första fällkniv

Just nu testas en salig blandning av knivar. För Knivshops räkning bär jag omkring på en egentligen mer självförsvarsorienterad kniv i form av Tora Tactical Knives första fällknivsmodell. Sen pågår för fullt testandet av Kizers Ursa Minor som liksom sin snarlika kusin Gemini är designad av Ray Laconico. Naturligtvis blir det jämförelser mellan de två och resultatet av det kan ni snart ta del av här på Vasst.

Parallellt med det testas även  min andra kniv från Lionsteel och det är deras “Big Opera” som är aktuell. En kniv som jag genast blev förtjust i.

Alla tre knivarna har distinkt olika karaktärer och ingen av dem är det minsta slätstruken. Det uppskattar jag verkligen som recensent. Bra eller dålig, rolig eller tråkig spelar egentligen ingen roll när det skall skrivas om våra kära eggföremål. Men anonym, det är inget bra omdöme. Då blir det svårt att formulera sig.

/ John

– Den mobila kockkniven

Märkligt nog är det här den första skrivna recensionen jag gör av en kökskniv! Märkligt eftersom den sortens knivar de facto är de jag använder mest i tid räknat. Något jag tror att många som inte hanterar knivar yrkesmässigt känner igen sig i. Möjligen kanske en och annan inbiten jägare eller fiskare opponerar sig mot det resonemanget men för de flesta är det nog så det förhåller sig. Sen kan tilläggas att jag lämnat väldigt många muntliga omdömen till alla som frågat eller orkat höra på.

Kniven som får äran att vara först ut är den här skönheten från Fällkniven:

Fällkniven SK18 “Erna”

Modellen har döpts till “Erna” vilket följer deras linje att döpa sina knivar efter figurer i nordisk mytologi och den ingår som första kökskniv i deras “SK”-serie vilket bland annat innebär lyxiga handtag i trä.

Recensionsexemplaret kommer förstås från Knivshop.se och lånades ut just för den här recensionen.

För den som inte orkar läsa texten kan den summeras i en Twitterversion: En jäkla snygg kniv som är precis vad den utger sig för att vara!  Med tillägget att det gäller att veta vad man köper.

Första intryck

När kniven anlände fick jag nöja mig med en kvick okulärbesiktning och att snabbt känna på balansen då jag stod i begrepp att resa bort för några dagar och bokstavligen stod med ena foten i dörren på väg ut.

Men det första intrycket var ändå distinkt då det var en – doft! Det är inte det vanligaste när det handlar om knivar. Men en doft av läder spred sig i rummet när lådan öppnats eftersom kniven levereras i ett påkostat, vadderat fodral i just detta material. Kniven är även försedd med en läderslida för bättre motsvara epitetet “den mobila kockkniven”. Jag hann känna på eggen som hastigast och den fick mer än godkänt. Den var riktigt vass direkt från fabrik men mer om det senare.

Erna levereras med både fodral och som på bild, bladskydd

Sen får jag tillägga att utseendet är tämligen slående och därför lämnade ett bestående intryck. Det är en i mitt tycke mycket snygg kniv! Eleganta linjer med ett blad som fått en tilltalande satinfinish och ett handtag som utmärker sig och höjer kniven över mängden. Materialet är stabiliserad oljad karelsk masurbjörk.

Vid första anblicken framstår Erna som en traditionell kockkniv men jag vill hävda att den är en modern fusion med ett par distinkt urskiljbara element. Bladlängden 180 mm placerar den i kategorin “mindre kockknivar” och så långt inget avvikande men kombinationen av bladform och godstjocklek gör den till en fransk/japansk hybrid. Formen är mer fransk än tysk med sin lite mindre buk och spetsigare utseende men valet att göra den lättare genom att hålla ned godstjockleken gör att den upplevs mer som en japansk Gyoto i hand, vilket för övrigt just är en österländsk tolkning av västerländska kockknivar.

Nu är det resonemanget inte så långsökt då Fällknivens knivar tillverkas i Japan och närmare bestämt Seki City.

Sen är slipningen på Erna konvex vilket inte är det vanligaste på köksknivar. Lägg därtill det urnordiska materialet masurbjörk vilket adderar ytterligare en dimension och du har en intresseväckande kniv. Frågan är om den lever upp till sitt epitet?

Att jobba med

Innan jag gav mig i kast med bruka kniven gjorde jag några av mina vanliga test. Däribland mitt “tomattest” vilket mest är på skoj. Det går till så att man från några decimeters höjd släpper en tomat ned på bladet som hålls lätt vinklat och tomaten skall då elegant dela sig av sin egen vikt. Sättet den gör det på avslöjar något om hur geometrin på kniven ser ut. På en kniv med grovt blad och trubbig eggvinkel fastnar grönsaken även om kniven i sig är vass. Ett vanligt öde bland moderna fällknivar exempelvis.

Därefter gav jag mig i kast med att testa kniven på riktigt. För ändamålet hade införskaffats lite extra grönsaker och däribland ett par kilo lök. Ratatouille och Wokat fick stå på matsedeln.

Erna är lättarbetad och smiter lätt och ledigt igenom blandade grönsaker. Det är framförallt den initiala skärpan som underlättar och gör kniven mycket effektiv. Men tämligen omgående blir även begränsningarna som följer med formatet påtagliga.

Kniven är vass och skär bra men formatet har sina begränsningar

En passus i sammanhanget: Personligen är jag inte helt förtjust i den här storleken på kniv trots att den har sina fördelar. De är smidiga på mindre skärbrädor, de är generellt lätta och de är utmärkta till t ex tomater, paprika, lök och liknande. Men trots det föredrar jag ofta en Santoku framför ett traditionellt kockknivsblad om bladlängden ligger på 160-190 mm. Varför det? Jo, det bredare bladet gör att det finns mer utrymme för fingrarna. Det kan tilläggas att Fällkniven har flera Santokus i sitt program. På en modell som Erna får inte mina fingrar riktigt plats vilket gör att jag endera får ha handen utanför skärbrädan eller bara använda “drawcuts”, alltså dra kniven mot mig. “Rocking cuts” och “Pushcuts” gör att jag slår knogarna i skärbrädan helt enkelt eller får nöja med mig att greppa kniven i nypan vilket känns begränsande även om det förstås går.

Som jämförelseobjekt tjänade för dagen en större Santoku med samma godstjocklek  som  Erna, 2,5mm

Det skall ställas mot att kniven blir mer allroundbetonad och betydligt smidigare vid arbete med kött och inte minst fisk då det är lättare att ändra riktning med ett smalare blad. Jämför hur en “Steak knife”/Sujihike uppträder gentemot en bred tysk kockkniv eller än mer extremt, en kinesisk klyvare. Sen skall inte glömmas att för mindre händer och personer som föredrar lättare knivar är 180 mm knivar att föredra framför 210 mm knivar. Av det skälet finns i hushållet båda storlekarna.

I det här fallet skall dessutom vägas in att den skall vara just “mobil”. Då ser jag framför mig att det kanske inte alltid finns stora skärbrädor och ytor att tillgå och då är det kortare formatet att föredra.

Så länge spetsen används och man drar kniven mot sig är den ruskigt effektiv

Efter att ha skurit rotsaker som potatis, kålrot, rotselleri och morot lade jag märke till en egenhet hos kniven. Den skar inte fullt så lätt som mått och material antyder att den skall. Jag undrade först om jag misstagit mig eftersom den varit så galant vid hanterandet av grönsaker. Därför jämfördes en gång till med referensen för dagen vilket var just en japansk Santoku* varpå jag vände tillbaks till Erna. Men det stod klart att på det här området och särskilt på “push-cuts” fick den se sig slagen.

Jag började fundera över varför och kom efter att ha jämfört eggar och geometri fram till att det har med slipningen att göra. Faktum är att min egen kniv var vid jämförelsen slöare än den nästan nya Erna men gled ändå lättare genom hårda material. Min tanke är att det beror på att den har mycket flackare sekundäregg än Erna som dels är konvext slipad och dels har ett smalare/inte lika högt blad. Det gör att Erna bibehåller större delen av sin fulla tjocklek på bladet närmare eggen och bladet får helt enkelt en något mer kilformad profil även om bladet inte är grövre än 2,5 millimeter.

Att skära kött och stycka kyckling med Erna är en fröjd. Det märks att det är på det här området knivens främsta styrka återfinns. Det slanka bladet och slipningen som var ett litet minus vid rotsakshantering är nu istället en tillgång. När man putsar kött från hinnor och dylikt känns kniven som en något större allkniv – lätt och smidig. Att bena ur och skiva karré är exempel på sysslor där kniven briljerar så den siktar mot nästa grillfest som tillägget till namnet antyder.

Dessvärre åts ingen fisk under den här tiden så hur Erna umgås med havets läckerheter vet jag inte.

Ytterligare intryck efter användning

Efter att ha brukat kniven till förberedelser inför både lunch och middagar samt hackat upp frukt till en fruktsallad samt avverkat ett nät lök bara för sakens skull började jag bilda mig en mer grundad uppfattning om Erna.

En detalj som jag inte är helt tillfreds med är faktiskt balansen. Den är nämligen inte helt neutral utan något förskjuten framåt. Jag ser helst att balanspunkten återfinns precis vid bladbasen på kockknivar för att det skall vara optimalt. Men sättet Erna är slipad på, konvex istället för flat från ryggen, gör att det är mer stål i bladet än vanligt. Det är inga stora skillnader det handlar om men när det kombineras med endast en partiell tånge så blir kniven aningen framtung. Det gör att kniven känns lite långsammare i handen än vad den kunnat göra särskilt för att vara så lätt. Mitt råd till Fällkniven är att förse den med hel tånge inte för hållbarhets skull vilket är helt onödigt men för balansen.

Förutom att vara snyggt är handtaget ergonomiskt och fungerar även efter en stunds arbete

Ergonomin är för övrigt utmärkt. Bredden på handtaget är väl avvägd och det mjukt rundade träet är behagligt mot handen även efter en stunds användning. Något jag uppskattar är att bladryggen är arbetad och en smula rundad eftersom jag ofta kryper framåt på handtaget när jag jobbar i köket och en vass kant där ger snart upphov till skav.

Stål

Kniven är som sagt konvext slipad och den mäter 2,5 mm över nacken. Den initiala skärpan var utmärkt. Jag vill placera den bland de skarpaste fabrikseggar jag stött på enbart slagen av några få med mitt “kökssvärd”, Hattori HD8 i täten. Enda nackdelen med så vassa knivar är att man måste ha skärbrädor av hög kvalité. De skär helt enkelt ned i träet annars och blir nästan tungjobbade på köpet. Det är ett lyxproblem som brukar lösa sig själv.

Jag kan inte uttala mig specifikt om uthålligheten hos Fällknivens Kobolt-“specialstål”. Ett uttryck jag värjer mig emot när tillverkare använder eftersom det inte säger något. För att kunna säga något om slitstyrkan hade jag behövt ha kniven en längre period. Men under testperioden höll den skärpan föredömligt. Jag underhöll enbart eggen med några lätta drag på ett keramiskt bryne även det från Fällkniven för övrigt.

Men generellt kan jag säga att till skillnad från fällknivar där slitstyrka och uthållighet är att föredra så är det bra om bruksknivar som den här kan ta en egg relativt snabbt. När man arbetar med en kniv kommer den nämligen tappa skärpan oavsett vilket mirakelmaterial som återfinns i bladet. Att då försöka ståla/bryna upp någonting härdat över 60HRC är inte roligt. Därför hoppas jag att trenden att stoppa “superstål” i allting upphör vid tröskeln till köket.

Den här kniven är på gränsen men klarar sig därvidlag. Sen är fördelen förstås att det kan gå mycket långt mellan omslipningarna. Det förutsatt att man inte träffar på något hårt på vägen som förstör skärpan som ben eller hagel. Men generellt känns det som en godkänd prioritering när kniven skall vara “mobil”.

Sammanfattning

Om Erna kan slutligen sägas att det är en kniv med den sedvanliga höga byggkvalité och passform man kommit att förvänta sig av Fällkniven. Något som särskilt gäller “SK”-serien med sina lite mer påkostade handtag och därmed högre prislappar. Därför finns inget negativt att anmärka på det området utan tvärtom är den attraktiv och välgjord in i minsta detalj vilket även omfattar de i sammanhanget exklusiva fodralen.

Sen kan man diskutera vad som menas med “mobil”? Här hakar Fällkniven på om inte en trend så åtminstone ett fenomen som faktiskt funnits rätt länge. Fällbara köksknivar som Bökers “Cuisine” och fasta mindre knivar som “SanYouGo” är exempel på det där konceptet dragits ytterligare ett steg längre.

Fodral och eggskydd et Voilá – “the mobile BBQ Knife”!

Erna är helt enkelt en mindre kockkniv som försetts med fodral och bladskydd samt ett epitet. Fördelarna som jag ser det är att du får en “riktig” kniv med dig och nackdelarna är att den inte blir lika liten som en fällbar dito eller en ännu mer specialiserad kniv.

Jag har själv gjort på samma vis i många år, särskilt under återkommande bilsemestrar i Norge. Vid camping med bil, båt, husvagn, husbil och liknande finns ju utrymme för att släpa med sig prylar och där ser jag en tydlig roll för den här kniven.

Sen går det ju inte komma ifrån att äkta läderfodral slår mina improviserade varianter av kartongpapp och eltejp även om de fyllt sin funktion. Mitt val, en Sabatier med betydligt mjukare stål och enklare finish är dock betydligt lättare att underhålla.

Vad du får i Erna är en riktigt vacker kniv gjord i ett modernt stål med ett mer traditionellt utfört handtag. Formatet är en “mindre kockkniv” med de för- respektive nackdelar det medför. Men med det tänkta användningsområdet i åtanke överväger fördelarna i mitt tycke. Jag kan se hur den här kniven följer med på grillfester eller ovan nämnda campingturer.  Tyvärr hanns det inte med under testperioden.

Det finns några detaljer jag hade valt att ändra på och en av dem är faktiskt slipningen men det är en personlig preferens. Den är emellertid Fällknivens signum och inget de lär frångå och visst har den sina fördelar. Det märks inte minst vid kötthantering då Erna kommer till sin rätt.

Tillägget “den mobila kockkniven” kan ses som lite av en gimmick samtidigt som jag tycker att Erna uppfyller kraven för att kallas så. Den är liten och smidig, väger inte mycket och har försetts med ett välgjort bladskydd och ett exklusivt fodral som gör kniven lättare att transportera. En invändning jag har är att den här typen av knivar med tunna eggar och hårt stål är tämligen ömtåliga. Det är inget man tappar på en sten om man säger så.

Fällknivens Erna skäms inte för sig

Sammantaget gör det att jag kan rekommendera Fällknivens Erna SK18 som en “mobil” kockkniv med tillägget att du bör veta vad du ger dig in på. Kniven är av japansk typ även om eggen är något mer robust men det innebär att halvfrysta fiskblock och ananasskalning bör undvikas. Då ryker den fina eggen.

Annars skäms den inte för sig i vilket kök som helst. Eftersom presentationen är påkostad gör den sig även bra som gåva. Varför inte ge bort en i 40-årspresent?

Specifikationer: Fällkniven Erna SK18

Totallängd (mm): 290
Bladlängd (mm): 180
Godstjocklek (mm): 2,5
Stål: laminerat CoS
Handtag: masurbjörk, nitat trä över halv tånge

/ John kockar loss

* En Santoku från Hiros “Shiki-serie” med 190 mm blad. Vald för att den har samma godstjocklek som Fällkniven Erna. Annars har jag Santokus med tunnare blad från exempelvis Satake och Hiromoto.

Ja då var det dags för min recension av Fällkniven Erna. En Kökskniv från Fällkniven. Din första tanke kanske är “Gör de sånt?” Ja, Fällkniven tillverkar inte alls endast fällknivar som man kan luras att tro av företagets namn. Främst är de nog kända för sina skogs och överlevnadsknivar F1, S1 och A1. Men det här ska som sagt handla om en kökskniv. Närmare bestämt en kniv som är tänkt att användas vid grilltillställningar både hemma och hos vänner. På grund av det senare levereras Erna i ett läderetui med ett bladskydd i läder. Dessa föll varken mig eller min sambo i smaken. Den jämna ljusbruna färgen ser mer ut att höra hemma 40-50 år tillbaka i tiden. Inte heller handtaget i masurbjörk tilltalade någon av oss. Varje gång jag använde kniven kunde jag inte låta bli att oroa mig över hur kladd från kött och grönsaker skulle påverka handtaget. Det resulterade i att så fort jag hade använt kniven skyndade jag mig att diska och torka den. Ett tråkigt extramoment som jag gärna skulle slippa på ett bruksföremål. Det må hända att min oro var ogrundad men jag hade hellre sett att den hade haft ett praktiskt plasthandtag. Däremot tycker jag formen på handtaget låg mycket fint i handen. För stora händer kan handtaget möjligtvis kännas en aning tunt.

Något förbryllande tycker jag att den bakre delen av bladet är. Där finns en urslipning som passar för fingret och man inbillar sig att det är tänkt att man ska krypa fram med handen dit, men det är inte alls bekvämt eftersom man då endast håller med pekfingret runt och mot det tunna bladet. I övrigt tycker jag att kniven har en, för ögat, tilltalande form. Bladet är tunt och mycket skarpt (trots att jag inte var först att testa den här kniven) och fungerar utmärkt för diverse köksuppgifter. Möjligtvis hade jag föredragit ett kraftigare blad till lite tyngre uppgifter såsom halvtinade köttbitar eller tuffare kött. Den tidigare nämnda urslipningen på bakre delen av bladet irriterar mer än den är till nytta. En så enkel sak som att torka av kniven gör att man lätt fastnar med trasa/handduk på den vassa spetsen. Det både irriterar och förstör trasor och handdukar. Och irriterad är inget man vill vara med en kniv i handen.

Jag har skurit diverse olika saker som förpackningar, sallad, tomat, gurka, kött och korv. Det som jag hade mest problem med var falukorven men jag upplever att det problemet ligger främst i konsistensen hos falukorven så den lätt fastnar på knivbladet när man skär. Tomaten skärs enkelt i mycket tunna skivor och gurkan har ingen chans. Fläskfilé och kryddiga korvar utgör heller inget motstånd för Erna. Sammanfattningsvis kan sägas att Erna presterar ypperligt för lättare uppgifter. För tyngre uppgifter anser jag att den känns lite vek.

Erna har en smidig och tilltalande storlek och är lätt att packa ner för grillkvällar hos vänner. Men det är ett koncept jag inte riktigt förstår. Köksknivar finns ju i varje hem och att ta med en kniv på en promenad genom stan när man lite rund under fötterna ska på en trevlig grillkväll med vin hos goda vänner låter som att det balanserar på en tunn egg lagligt sett.

Priset på Erna ligger på ca 1800 kronor. Är den värd det? Kanske… om man använder den mycket och underhåller den väl samt även har en tyngre kniv för tyngre uppgifter. Men i mitt hem, där vi går hårt fram med köksknivarna och slipar dem först när de inte kan skära genom yoghurt, känns den tyvärr alldeles för dyr och opraktisk.

– Elegans i fickformat

Walkabout var en modell som väckte mitt intresse redan från början. Det var något med de mjuka och harmoniska linjerna som tilltalade ögat. Måtten liksom färgskalan var diskreta och avvek från det annars något konforma utbudet vad gäller storlek från Kizer. Det var också en kniv som inte var en flipper i floden av knivar av den typen som för stunden översvämmar marknaden.

Kizer Ki3309 Walkabout

Lägg därtill ett synnerligen funktionellt blad i Kizers sedvanliga kvalitetsstål och helheten kändes mycket lockande. Sen kan tilläggas att ett stulet designelement i form av tassavtryck på handtaget bidrog till attraktionen. Det påminner om en kniv jag länge suktat efter från en annan tillverkare men mer om det senare.

Kizer bjuder på harmoniska linjer

På ett tidigt stadium funderade jag på om det var en kniv aktuell att recensera för Knivshop.se men så blev aldrig fallet när den var ny. Andra knivar kom emellan och tiden förflöt. Senare dök istället chansen upp att byta den här kniven mot en annan och jag tog tacksamt emot förslaget och det är verkligen inget jag ångrar.

Blad

Bladet skulle kunna vara från annan knivtillverkare mycket kända för att ha hål i bladet och ofta den här något organiska formen. Utseendet kommer sig av att den här droppointen har fått en egg som som utgör en svagt svepande kurva hela vägen från häl till spets. Konkret ger det gott om egg i relation till bladlängd och ett mycket dugligt blad med buk.

Utförandet är annars synnerligen enkelt vilket tilltalar mig i det här fallet. Inga utsmyckningar, inga extravaganta slipningar eller falskeggar. På den här kniven har de elementen sparats till handtaget. Ytbehandlingen på bladet är en bra och jämn stentumling som sedan polerats.

Ett styck flatslipat, lövformat blad med hål i – vad påminner det om?

Bladet är helt flatslipat från en godstjocklek på tre millimeter. Det mäter sju och en halv centimeter på längden och eggen är sjuttiotre millimeter lång.

Stålet är det gångbara CPM S35VN. Ett numera i knivkretsar mycket känt pulverstål från amerikanska Crucible. Det är ett allroundstål med genomgående goda egenskaper på alla parametrar. Det är emellertid tämligen svårslipat med mer traditionella slipstenar. Med moderna slipsystem som Wicked Edge och Edge Pro och liknande utrustade med fasta vinklar och diamantstenar är det förstås inget problem. Men har man inga sådana att tillgå bjuder nästan alla de moderna “superstålen” på mycket motstånd och kräver hårt arbete för att slipa och reprofilera. Det är något som är värt att ta i beaktande vid knivköp.

Fördelen är att man får eggar som om de sköts håller mycket länge. Hos en fickkniv är det en viktig egenskap enligt mig eftersom man då alltid har en vass kniv att tillgå utan att eggen behöver underhållas frekvent. För arbetsredskap som täljknivar, kockknivar och styckar/slaktarknivar gäller andra prioriteringar.

Kniven är som vanligt när det kommer till Kizers Bladesmith-serie försedd med blad i S35VN

Hur upplevs kniven när den väl kommer till bruk? Bra är den kortfattade summeringen. Den är inte excellent men klart över genomsnittet. Det flatslipade bladet, goda formen och det utmärkta stålet bidrar till goda skäregenskaper men något för mycket gods bakom eggen och något branta primäreggen drar ned betyget något. Det kan förstås åtgärdas med en omprofilering.

Kniven var inte ny när jag fick den men kom med en duglig egg. Några drag på ett skärpstål och sen var det dags för diverse test under rätt lång tid. Generellt kan det sägas att Kizer Walkabout är utmärkt till småsysslor som att öppna paket, strimla kartong, skära buntband och tejp etc mycket beroende på det korta bladet och det faktum att handen befinner sig nära det som skall skäras vilket ger god kontroll.

Det är även en stor tillgång när det skall jobbas lite tyngre som i att skära rep och framförallt trä. Slipningen är inte utomordentlig men fungerar, handtaget är bra men inte heller det perfekt. Rundning och storlek räcker till men bredden är som så ofta på fällknivar aningen för liten för dylika krafttag så det känns i tumvecket efter tag. Sen har vi detaljen som det sällan talas om. Överallt jag ser omnämns “öppen rygg” som något fantastiskt och är närmast ett försäljningsargument. Varför vet jag inte då det förvisso gör kniven något lättare att hålla ren men även bidrar till att handen får mindre stöd när man tar i. Skinnet vill gärna tränga in i mellanrummet helt enkelt. Men jag glömde att många av de där knivarna inte används.

Men givet storlek och typ av kniv klarar den här sig riktigt galant och skäms inte för sig ens när man tar i.

Kökshjälp

Den fick även gå en rond i köket mot en kökskniv och Spyderco PM2. I den konkurrensen står den sig inte riktigt. “Pushcuts” t ex är svårare eftersom eggen är tvärare än säg PM2 men i gengäld fungerar Walkabout utmärkt vid “drawcuts”. Båda mjuka grönsaker som mogna tomater och hårdare rotsaker går faktiskt bra. Kniven får mer än godkänt där. Återigen är det modesta bladet och den goda kontrollen som skiner igenom. Avsaknad av ricasso och tumknoppar med mera gör att hela bladet kan användas vilket är en tillgång.

Efter ett tags användning kan även konstateras att Kizers version av S35VN är ett stål med god uthållighet.

Handtag

Handtaget är “modernt”, det vill säga gjort i titan. Nuförtiden skall allt i knivvärlden vara det. Om det kan man tycka olika men just den versionen hr i mina ögon tilltalande. Formen är enkel utan krusiduller och passar en mänsklig hand. Om den inte är för stor vill säga. Bidragande till komforten är de elegant välvda sidorna. Att få dem sådana är förstås en något mer arbetsintensiv process än att behålla dem helt flata. Resultatet blir dock mycket lyckat både ergonomiskt och utseendemässigt.

Apropå utseendet så har kniven anodiserats i en blågrålila ton som skimrar något. Det mest utmärkande är annars de små tassavtrycken som frästs in i sidorna som dekoration. De är sedermera utbytta på produktionsversionen vilket gör den här och de andra prototyperna något mer unika.*

Ett lätt välvt och enkelt utformat handtag med sidor av anodiserad titan

En detalj som gör kniven skön i handen är det väl avvägda urtaget för pekfingret. Enkelt kan tyckas men förvånansvärt många knivar även i högre prisklasser får inte till den detaljen. Det är något med själva kurvaturen. Endera är de för grunda eller har fel lutning och puttar handen bakåt eller har de för branta vinklar och skaver mot handen i vissa grepp. Här är det välformat om än inte perfekt.

Långt driven enkelhet

Handtaget mäter strax under decimetern och det ger utrymme för ett fyrfingersgrepp om man inte har väldigt stora labbar. Om ett stödfinger placeras på bladryggen räcker inte handtaget till för hela handen men bakänden är mjukt rundad och passar väl in i handflatan utan att orsaka obehag.

Konstruktionen är öppen och hela kniven hålls faktiskt bara ihop av två skruvar. Pivotskruven samt en i andra änden på handtaget. Den agerar även fäste för clipet. En dylik lösning på handtag kräver stor precision i tillverkningen för att kniven inte skall bli “sladdrig” eller att de två handtagssidorna inte skall förflytta sig sidledes i relation till varandra och ge upphov till låsproblem med påföljande glapp och spel i bladet. Även bladcentrering kan påverkas om inte sidorna är helt parallella.

Sammantaget gör formen på handtaget att det går att skära lite tyngre med den här lilla kniven än vad första anblicken antyder.

Öppning och lås

Jag skall inte ljuga, understundom är den här kniven en ren plåga att öppna. Ibland går det bra, särskilt när kniven i princip läggs helt på sidan och ett högt tryck appliceras på bladet och hålet innan öppningsrörelsen påbörjas samtidigt som det noga undviks att placera något som helst finger på låsarmen. Andra stunder går det inte alls och då är just det här exemplaret en kniv som fälls ut med två händer. Det gäller särskilt när kniven fått sitta overksam ett längre tag.

Kan ett öppningshål bli för bearbetat?

Det är resultatet av två saker som inte är helt avvägda i det här fallet. Det ena är en för hård “detent”, det känns som om den är anpassad för att fungera med den flipper som i det här fallet inte finns. För att få den önskade “snärten” när dylika knivar öppnas brukar det initiala motståndet vara tämligen påtagligt och det är det här. Det fungerar inte om man skall smyga upp en kniv med tummen. Jag förmodar att det är fixat till produktionsversionen då den inte ens har hål i bladet längre.

Den andra starkt bidragande orsaken är storleken och formen på hålet i bladet. Det är både för litet och faktiskt för arbetat för sin storlek. Att fasa av sidor och slipa och polera ytor är för det mesta behjärtansvärt men i det här fallet får det negativa praktiska implikationer. Här blir det riktigt uselt med dåligt grepp och svår åtkomst. Ibland beskylls Spyderco för att ha för “vassa” hörn på några av sina modeller, särskilt de från Japan men det finns ett syfte med det om hålet i bladet är mindre, det ger grepp*.

Här borde hålet vara något större och framförallt kanterna mer distinkta. Men uppenbarligen uppmärksammades det av Kizer och den nuvarande produktionsversionen har en intressant lösning utan hål men med en fördjupning i bladet istället. Hur den fungerar i praktiken vet jag inte.

Traditionellt ramlås i titan, dock utan stålförstärkning

Låskonstruktionen på Walkabout följer nästan mall 1A för knivar av den här typen. Det innebär ett ramlås i titan försett med ett översträckningsskydd. Det som avviker från normen är frånvaron av stålinlägg där arm möter blad. Men funktionen är stabil så här långt. Det finns ingen tillstymmelse till rörelse i bladet åt något håll och känslan inger förtroende på samma vis som t ex Spydercos Sage 2.

Låset är inte omöjligt att släppa men något för tungt eftersom det är tämligen kraftfullt. Eller var skall jag säga. Det första jag gjorde var att demontera kniven, ta bort skyddet för översträckning och bända till låsarmen utåt. Då bände jag nästan för långt varpå hela kniven var skrot för ett ögonblick och jag fick göra om proceduren åt andra hållet. Allt för att jag var halvt desperat för att få öppningen att fungera bättre på den här annars fantastiska lilla kniven.

Efter den operationen fungerar det bra att släppa låset och av känslan att döma misstänker jag att änden på låsarmen är behandlad på något vis.

Att bära

Bättre än så här blir det knappt. “Walkabout” har blygsamma yttermått, en vikt på under hektot, rundande former parat med ett riktigt bra clip vilket ger en kniv som sitter som den skall, inte känns i fickan och är lätt att hala fram. Något som bokstavligen skulle kunna vara en akilleshäl är hälen på bladet som i stängt läge sticker ut något. Ett stort “no no” för mig vanligtvis men här kommer Kizer undan för att de rundat även den på ett föredömligt vis. Ingen risk för att skrapa upp handen när den dyker ned i fickan efter nycklarna med andra ord.

Ett fullt fungerade clip utan extravaganser

Clipet som är gjort i stål är fäst med en skruv men sitter bra trots det och rör sig inte. Det är också litet och diskret vilket passar knivens mått och övriga utseende. Viktigast av allt är dock att det inte stör greppet i onödan vilket är en annan av mina käpphästar. Clip skall kännas så lite som möjligt!

Det kan flyttas från höger till vänster sida om så önskas. En av många snygga detaljer på den här kniven är att hålet på den sida som inte används har fått en liten iläggsbricka.

Sammanfattningsvis

Den här kniven skulle kunna vara en Spyderco från Taichung! Ta nu inte illa upp ni som jobbar för eller säljer Kizer. Det är inget dåligt omdöme om det kommer från mig utan snarare högsta betyg.

Vad är det som får mig att säga så? Det kan bero på de diskreta yttermåtten där Kizer annars har gjort sig kända för att i regel ha lite större modeller på programmet även om undantag som bekant finns. Inverkar gör förstås också det faktum att det inte är en flipper utan att kniven har öppningshål i bladet. Lägg därtill ett lövformat blad och en tillverkningskvalité som inte ligger Taichungfabriken långt efter.

Inte minst bidrar “Ocelot-mönstret” med tassavtrycken i handtaget. Troligen var de lite för lika sin förlaga eftersom de senare ersatts med mänskliga fötter istället.

Vacker kniv i vackert landskap, Laholmsbukten i bakgrunden

Om den här kniven kan annars säga att den omedelbart blev en favorit. Den har flera egenskaper som jag uppskattar hos en god fickkniv som ett blad med praktisk utformning, full flatslipning från en väl vald godstjocklek i kvalitetsstål. Handtaget är ergonomiskt och saknar tillstymmelse till räfflor/”jimpings”. Lägg därtill att den är snygg och du har en synnerligen sympatisk kniv.

Walkabout känns även mycket arbetad med sina välvda sidor, det frästa mönstret i titansidorna och detaljer som att översträckningsskyddet för låsarmen är infällt i ett tassavtryck, hålet för clipet har en täckbricka, kniven har en dekorativ pivotskruv samt en rundad bladrygg. Allt är detaljer som normalt återfinns på betydligt dyrare knivar.

Mindre bra är förstås hur öppningen fungerar på just den här kniven är. Jag betonar “den här” eftersom det rör sig om en prototyp och jag inte känt på den färdiga versionen som har försetts med en helt annan lösning. Som det är nu fungerar det för det mesta bra men ibland har “detenten” satt sig så pass att kniven blir tvåhandsöppnad för en stund.

En ny fickfavorit – Walkabout

Men överlag är Walkabout en kniv jag verkligen rekommenderar för den som vill ha något med personlighet som är extremt bekväm att bära, ligger bra i handen och är praktisk såväl som snygg.

Den är således en lyckad syntes av ett elegant yttre, ett lätthanterligt format och prestanda.

Köper den gör man lämpligen här hos Knivshop.se som har den till synnerligen förmånliga priser har jag noterat!

Specifikation:

Längd utfälld: 170 mm
Längd hopfälld: 95 mm
Vikt: 94 g
Bladlängd: 74 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: CPM S35VN, HRC 58-60
Handtag: 6AL4V titan
Lås: ramlås

Producerad av: Kizer, tillverkad i Kina

*Jag är lite osäker därvidlag eftersom någon på Instagram påpekade för mig att det faktiskt förhöll sig tvärtom.

** Ett umärkt exempel på det är “Des Horn” som har ett extra litet hål men som trots det är mycket lättöppnad.

/ John

Många är vi som drömmer om de där riktigt fina knivarna från till exempel Todd Begg, Anthony Marfione eller vår Svenska knivmakare Sebastian Larsson. För de flesta av oss kommer det att förbli en dröm att få äga eller ens bara få ta i en av deras skapelser. Många knivmakare samarbetar med företag som till exempel Spyderco, Kizer och Zero Tolerance för att kunna erbjuda ett billigare alternativ till massan. Givetvis är “billigt” en smula objektivt och flytande. Frågan många då ställer sig är: “hur nära en av dessa customs eller semi customs är denna produktionskniv?” För att svara på detta har jag gjort en jämförelse mellan två av två knivar. Eftersom jag är ett stort fan av Todd Begg så föll lotten på hans verk. Glimpse 5.5 får stå för semi custom kategorin och Reate Mini Bodega för produktionskategorin.

Att jag gillar Todd Beggs knivar är inte enda anledningen till mitt val. En annan anledning är att Todd själv har varit extremt inblandad i framtagningen av dessa Mini Bodegor och övriga knivar i den så kallade Steelcraft serien. Han har varit mycket noggrann i val av tillverkare. Valet föll inte på Reate för att de är billiga på grund av att de är ett Kinesiskt företag. Nej, anledningen var att de var de enda som kunde leverera sådan kvalitet och över huvud taget erbjuda möjligheten att tillverka enligt Todds specifikation och design. Nog om detta. Det är ändå bara en massa snack tills annat har bevisats.

Min Mini Bodega är den blå och guld anodiserade som i skrivande stund finns att köpa på knivshop.se. Första intrycket är att den är en väldigt liten och vacker kniv. Storleken överraskade mig även om jag visste att den skulle vara liten och även hette “Mini” så var det svårt att föreställa sig. Därmed inte sagt att detta är en för liten kniv. Nej jag tycker att den har en perfekt storlek som EDC (Every Day Carry) kniv. Den har fått mycket kritik för sin storlek. I min mening är denna kritik obefogad. Det är en liten kniv ja. Men jag tror att de som kritiserar den inbillade sig att de skulle få en “nästan-Bodega”. Den har kritiserats för att ha för liten urgröpning i bladet för pekfingret. Även det tycker jag är obefogat. Jag har normalstora händer och jag har inga problem med den. Om man har stora händer så borde valet inte falla på en liten kniv.

Nu till jämförelsen. En jämförelse som till en början kan verka väldigt orättvis när man beaktar att den ena kniven är tre gånger så dyr som den andra. Men det är också där vi kommer till tanken med den här artikeln. Går de att jämföra? Hur nära kommer Reate? Reate har med en fantastisk precision återskapat Todds linjer och designstil. Det första jag upptäcker som inte riktigt lever upp till Glimpse 5.5ans finish är de släta ytorna. På Mini Bodegan ser man fräsmönstret från tillverkningen. Glimps 5.5an är helt slät. Det ligger säkert en del slip och putstid bakom detta. Sen får jag leta efter nästa detalj som kan anmärkas på. Till och med den så kallade “cracked ice” finishen på insidan (!) av backspacern finns där. Utsidan av backspacerna är även den lika detaljerad som på semi custom kniven.

Mini Bodegan har ingen utbytbar lockbar men har istället en så kallad “steel insert” med “overtravel stop”. Den har även borrat ur Todds signalement, de växelvis stora och små hålen, i både blad och lockbar. Skillnaden är att hålen inte är genomgående på lockbaren. Clipet har även “cracked ice” finishen, vilken min Glimpse saknar. Min Glimpse har även en annan slipning av bladet och därmed inga hål i detta. På tal om bladet så har Glimpse även “cracked ice” finish längs hela ryggen och ner över hela flippern.

En intressant detalj på Mini Bodegan är att pelarna som clipet är skruvat i är utfrästa ur titanet. På semi custom knivarna är dessa presspassade i två borrade hål i titanet. Det betyder att Reate har varit tvungna att fräsa bort mycket ur en ganska tjock titanbit. Mer kostsamt arbete men en läcker detalj. Stålet som Todd Begg normalt använder i sina knivar är Böhler N690. Reate använder det populära high end stålet S35VN. Båda har keramiska kullager och en keramisk kula i clipet som indikerar detta.

Som ni märker har jag svårt att hitta saker att anmärka på. Todd och Reate har tillsammans skapat en fantastisk liten kniv. Måhända i dyraste laget för många men jag anser att den är värd pengarna. Det ligger enormt mycket jobb och tid bakom varje Mini Bodega jämfört med andra produktionsknivar. Jag tycker därför att denna är riktigt prisvärd om man till exempel jämför med Reates egna modeller. Hur var det då med ursprungsfrågan? Jo visst kan det vara svårt att motivera det mycket högre priset för en semi custom. Men det är en känsla som är svår att sätta fingret på. Och om man inte kan motivera det högre priset så tillhör man ändå inte kundkategorin och då är detta verkligen ett mycket bra alternativ. Todds design till en bråkdel av pengarna. En del av er kanske sörjer att Field Grade Bodegan inte längre finns att köpa. Den låg prismässigt ungeför 50-100% över Mini Bodegan (beroende på var man köpte den) men var fullstor med sidor av G10. Det var den tidigare instegsmodellen till Todds knivar. Men just prismässigt tror jag att den låg lite för högt för många. Jag tror den här kan komma att hamna i många fler händer. Och storleken är betydligt mer smidig. Jag kan inte annat än rekommendera denna fantastiska skapelse.

Vädret i den här delen av världen är minst sagt ombytligt. I ena stunden regnar det och för stunden tittar solen fram. Men eftersom vädergudarna inte behagar ställa upp och sommaren gick och lade sig och somnade om igen passar det ju bra att vara inomhus. Väl där kan man ägna sig åt till exempel matlagning.

Extra rolig blir den sysselsättningen om man besitter bra redskap. Ett sådant är den här kniven som jag skall testa ett tag framåt för Knivshop.se räkning.

Fällkniven Erna, den mobila kockkniven

Det skall bli riktigt roligt då jag inte tidigare stiftat bekantskap med några köksknivar från Fälllkniven. Den kommer att få gå en match mot min japanska “svärd”, några i storlek relaterade Santokus och inte minst jämföras mot klassiker som Sabatier.

Kniven har Fällkniven döpt till “Erna” och den är deras fjärde kniv i deras “SK”-serie. Kniven har försetts med tillägget “den mobila kockkniven” och de hakar därmed på om inte en trend så i alla fall ett fenomen med mindre kockknivar tänkta att även kunna användas på diverse äventyr.

Jag återkommer naturligtvis med rapporter om hur den sköter sig i kökshandräckningen!

/ John

– Multiverktyget som blev kniv

“H.E.A.T” är min första kniv från DPx Gear och det var med stort intresse och vissa farhågor jag tog emot kniven då jag läst och hört blandade omdömen om den. Från början var det meningen att jag bara skulle testa kniven åt Knivshop.se men jag beslöt att behålla den. Av det kan förstås att jag trots allt gillar den. Jag skriver “trots allt” för det är inte helt utan förbehåll jag rekommenderar kniven. Det är en bra kniv men med viss personlighet och med den kommer nog inte alla överens. Men för de som gör det återfinns här en synnerligen stabil och pålitlig liten krabat.

H.E.A.T från DPx Gear

Jag tittade redan på deras första kniv H.E.S.T, de älskar sina akronymer jänkarna, men den hade lite för många funktioner för min del. Det är en kniv som strävar mot att vara ett multiverktyg. Sen köper jag inte okritiskt argument som presenteras i termer av “overbuilt”, “mil spec”, “hard use” rakt av. Personligen är jag svårflirtad därvidlag och det var så den kniven salufördes. Det blir alltid lite av en kulturkrock när svenska värderingar möter amerikanska marknadsförare.

Men när det kom en mindre variant av samma kniv blev jag desto mer intresserad dels för att den passar min ficka bättre och dels för att jag tycker den har snyggare linjer överlag. Sen skall tilläggas att för att uppskatta den här kniven bör man gilla formatet “Little Big Knives“. Den hamnar i samma fack som exempelvis Spyderco Techno, ZT 0900, Böker Pimpsqueak med flera.

En mycket stabil kniv i liten förpackning

Det kan ofta vara lösningen för dem som vill ha något bastant att tillgå i fickan men som inte känner för eller har möjligheten att bära omkring på en större kniv. Helt ovana inför formatet borde vi här uppe i norr inte vara då vi har en lång tradition av fastbladare med ungefär samma proportioner, något längre handtag med plats för hela handen parat med korta ofta lite bredare blad*. Formatet ger möjlighet att ta i ordentligt utan att kniven blir otymplig.

Blad

Grundformen på det här bladet är en förtjänstfullt enkel droppoint med en mycket högt dragen flatslipning. Formen är därmed tämligen generell samt funktionell. Vad som utmärker knivbladet är ett par tre andra detaljer. En är tjurnacken, bladgodset ligger på hela 4,5 mm vilket både öppnar möjligheter och begränsar effektiviteten något.

Kniven kan hantera uppgifter i köket till exempel, den är bara inte särskilt bra till det. Även om slipningen hjälper till så är tjockleken på bladet parat med en längd på under fem centimeter inte till hjälp. Det här är helt enkelt ingen Opinel eller annat kniv med en tunn geometri för mer delikata uppgifter så glöm ostbrickan. I gengäld kan sägas att kniven är tunnare än t ex den mer kända Spyderco “Techno” eller Bökers “Albatros” vars blad ligger på runt halvcentimetern i tjocklek. Geometri, bladform och gods gör däremot att den biter bra i trä och hårdare material där den kommer till sin rätt.

Ett i grunden enkel droppoint blad i D2 verktygsstål och försedd med en hög flatslipning

Den andra detaljen som är svår att missa är att bladet är svart. Det har jag inget emot i det här fallet eftersom det för ovanlighets skull fyller en funktion. Det bidrar till att skydda stålet som på den här kniven inte är “rostfritt”. Kniven finns även i begränsade upplagor med olika stålalternativ som exempelvis Elmax, Nilox och Sleipner. Den här varianten är gjord i D2 vilket ibland räknas som “semirostfritt” eller fritt översatt: det rostar inte lika jäkla illa som andra verktygsstål kan göra om man inte oljar dem regelbundet.

Beläggningen och det faktum att stålet är åtminstone något rosttrögt uppskattas särskilt om man skall ha med sig kniven varma sommardagar. Fukt från kroppen och svett kan annars ta sin tribut av en fickkniv. Patina i all ära men det passar inte på den här kniven i mitt tycke. Som det är nu fungerar den utmärkt och jag har inte märkt av några fläckar på eggen trots sommarvärmen.

Överdimensionerat gods i bladet som mäter 4,5 mm över nacken

Sen kan man förstås diskutera varför valet föll just på D2 när den här kniven konstruerades? Vad man får är ett väldigt hårt stål som håller skärpan länge men som även är rätt knepigt att slipa om och underhålla. De egenskaperna får alltid vägas mot varandra men i en fickkniv uppskattar jag skärpevaraktighet. Då finns eggen där när den behövs. Stålet är en relativt ny erfarenhet för mig även om jag numera har ett par tre knivar gjorda i det materialet.

På ett övergripande plan gillar jag verkligen bladformen. Men en sak uppskattas inte alls och det är kvarlevan från storebror H.E.S.T – det stora hålet i bladet som utgör en kapsylöppnare och någon form av snabböppningsfunktion.

Det är också den detalj på bladet som ger kniven dess karaktär och har blivit DPx signum så jag betvivlar att de kommer avlägsna den. Men jag gillar den inte mer för det. Den förstör möjligheterna att på ett bekvämt sätt placera tummen där om man vill pressa hårdare på bladet eller styra det med pekfinger eller tumme. Något jag ofta gör om jag till exempel pressar in bladet i trä. Som kapsylöppnare är den dock utmärkt, det får tillstås.

DPx karaktäristiska “jack” i bladet

Jag kan för mitt liv inte förstå varför man skulle vilja ha en “wave-funktion” på en så här liten kniv. Det kan möjligen motiveras på en Emerson Super Commander eller liknande men på en kniv med ett blad på runt fem centimeter? Kniven är redan enhandsöppnad så det känns inte helt genomtänkt.

Om jag fått råda hade jag sneglat mot andra kraftiga knivar som exempelvis många modeller från Cold Steel som vanligen har en godstjocklek på tre och en halv millimeter. Det räcker väl för styrka men skär bättre. Som det är nu får man brottas lite med material som kartong. Det korta bladet och flatslipningen gör att den skär väl men inte utan motstånd. Samma sak gäller tunnare ämnen som papp och papper och fenomenet återkommer i stort sett vid alla arbeten.

Handtag

Handtaget matchar i konsekvensens namn bladet vilket innebär att det är rejält tilltaget och riktigt bra utformat. Presentationssidan är gjord i G10, i det här fallet i färgen “OD Green”. Önskar man andra varianter finns kniven även med kolfiber eller titansida. Låssidan är som så ofta på moderna knivar gjort i titan. De två sidorna är sedan sammanfogade med två rejäla skruvar förutom den överdimensionerade pivotskruven, stopp-pinnen och skruven för clipet. I kombination med det kompakta formatet gör det att sidorna inte rör sig alls och hela konstruktionen är grundmurat massiv.

Handtaget följer liksom bladet de “skandinaviska” tankarna då det är väsentligt längre än bladet vilket i det här fallet innebär att man trots storleken på kniv får ett rejält grepp med hela handen. Något som verkligen underlättar är det svepande urtaget för fingrarna som är en av de bäst utformade detaljerna på det här handtaget. I det ryms två fingrar lätt och ledigt och övriga får även de plats så ett stadigt fyrfingersgrepp är möjligt. “Buken” och bredden fyller handen väl. Så långt är allt bra och det är i grund och botten ett riktigt bra handtag.

Ett överlag mycket väl genomtänkt handtag som fyller handen väl särskilt givet knivens mått

Den andra “gimmicken” på kniven utöver kapsylöppnaren jag kan vara utan är glaskrossaren. Säkert jättebra om man verkligen behöver banka sig in genom en bilruta men då finns det troligen andra och bättre alternativ än små fickknivar. Dylika applikationer betraktar jag som helt onödiga på knivar som inte är rena “rescue tools” och i det här fallet stör det något i handen vid vissa grepp. Den är däremot rätt utformad och det är lätt att greppa kniven så att den kan användas om det är nödvändigt.

Glaskrossaren hade gärna kunna undvarats men nu finns den där och den är väl utformad för ändamålet

Det sämsta med hela kniven är emellertid den förbaskade kapsylöppnaren/snabböppningsfunktionen på bladet. Om tummen placeras ovanpå på bladet hamnar den nämligen rakt ovanpå nämnda detalj och det är inte alls bekvämt! Nu har de själva upptäckt det så i vissa reklamtexter står det att det även är ämnat för att ge fäste åt tummen. Tala om efterhandskonstruktion men visst, halkar gör man inte.

Placeras tummen längre bak på därför avsedd “jimping” så fungerar greppet bättre men då får man istället den förbaskade fönsterkrossaren i handflatan. Tack och lov inte hela tiden men ibland känns den. Varför alla dessa “funktioner”? Låt en kniv vara en kniv.

Öppning och lås

HEAT öppnas förtjänstfullt med en väl placerad tumknopp. Den är lätt att nå och det sker intuitivt vare sig det är mörkt eller ljust. Formen är en sympatisk tunna som inte flår tummen ens vid upprepad användning.

Kapsylöppnaren kan även agera “wave”-öppnare. Något jag inte alls uppskattar av det enkla skälet att man måste vara mycket medveten om hur man tar upp kniven ur fickan för att den inte delvis skall öppna sig själv. Det gör att man riskerar att skära sig om kniven sitter långt bak i fickan när den halas fram. Jag anser därför att alla “wave”-varianter är skräp. Jag förstår varför några tycker de är häftiga men funktionen är inget jag eftersöker. I alla fall inte på det här formatet på kniv.

Lättåtkomliga tumknoppar behöver inte assistans av en improviserad “wave-funktion”

Bladet löper på vanliga glidlager i brons och i det här fallet säger jag: Tack, äntligen! Inga jäkla kullager. Ibland verkar det nämligen som industrin inte kan hejda sig i tid. En uppfinning får fäste och plötsligt skall alla knivar ha funktionen vare sig det är rätt i sammanhanget eller ej. Nej, kullager och flippers är inte ALLTID att föredra på ALLA knivar. Stoppa ned några lagerbanor i saltvatten eller sand en stund om du inte tror mig. Den är kniven marknadsförs som “hard use” och “overbuilt” och skall det diskuteras i de termerna bör hela kniven vara robust och det är den. Konsekvent och bra tänkt där DPx Gear.

Det här exemplaret låser föredömligt väl

Kniven blev smått ökänd för låsproblem när den kom men det gäller inte längre och sannerligen inte mitt exemplar. Den fungerar faktiskt över förväntan väl. Det låser med ett bestämt klick och släpper utan att sätta sig.  Låset är ett klassiskt ramlås i titan. Låsarmen har ingen stålförstärkning men ytan är behandlad för ökad hårdhet. De första dagarna kunde en tendens till seghet upplevas. Det är nu borta och kniven är föredömligt mjuk. Återstår dock att se hur det slits över tid. Min erfarenhet är att skall titanlås bedömas bör man återvända efter ett eller ett par år. Tidens tand är inte alltid vänliga mot dem men sättet på vilken tangen skurits här borgar för lång livslängd.

Att bära

Clipet på den här kniven kan inte flyttas på något vis men fungerar riktigt bra där det sitter. Förutsatt att man gillar “deep carry” förstås. Nu föredrrar jag det generellt och särskilt på en kniv som den här som är kort när den hopfälld. Risken är annars stor att kniven sitter sämre och känns “vinglig” i fickan. Som det är nu hålls kniven på plats och den släta titanytan glider lätt mot textilier. Det är även lätt att greppa kniven för att hala fram den då presentationssidan i G10 ger adekvat fäste. En annan bra detalj är att om kniven greppas med pekfingret i fördjupningen på clipet hamnar tummen automatiskt rätt för att senare fälla ut bladet utan att fattningen behöver justeras.

Ett clip för den högerhänte men ett mycket bra sådant om man uppskattar
knivar som sitter djupt i fickan

Väl i fickan märks inte kniven särskilt mycket vilket är ett gott betyg. Den är lätt med sina 116 gram och längden avskräcker inte. Visst kan det märkas att den är en smula knubbig jämfört med en riktigt tunn kniv i klassen men det är inget som stör och överlag är den föredömlig i fickan. Den rundade ryggen gör att man kan stoppa ned handen i fickan efter nycklarna utan att bli skinnflådd. Inte heller glaskrossaren sticker ut så mycket att den orsakar obehag.

Sammanfattningsvis

H.E.A.T siktar uppenbart mot att vara en EDC-kniv med potential för att ta i med om så behövs. Orsaken bakom “Little Big Knife”-formatet är inte enbart att man önskade krympa en H.E.S.T utan även för att få en kniv som blev laglig i fler delstater och inte minst länder där bladlängden är en begränsande faktor.  Själv hävdar man på sin hemsida att det var för att poliser, ambulanspersonal och militär krävde ett mindre blad som ändå tål mycket stryk. Jag ser emellertid ingen motsättning i de två argumenten. Resultatet blev en stadig fällkniv i mindre förpackning.

Fabrikseggen skäms inte för sig

Det här är inte en kniv för riktigt alla det kan snabbt konstateras. Därtill har den ett för uttalat format, den är för knubbig för det. Men det är en kniv för dem som uppskattar knivar som Spyderco Techno och Chubby, Böker F3 och Pimpsqueak, Benchmade MPR med flera.

Byggkvalitén på det här exemplaret är mycket god även om jag hört om andra som haft problem med framförallt låset även om jag tror det tillhör det förflutna. Det här var en aning segt första veckan men nu både låser och släpper kniven utmärkt. Den tillverkas åt DPx av Italienska Lionsteel vilka i allmänhet är kända för hög kvalitet. Det avspeglas i det här fallet i ett välcentrerat blad, utmärkt ytfinish, små toleranser och skruvar av god kvalité.

Bladet är riktigt funktionellt och bra utformat sånär som på två saker. Den ena kan väl diskuteras utifrån tanken med att kniven skall vara en “Little Big Knife” och således klara av lite tyngre uppgifter än storleken antyder och det är godstjockleken. Ett så här grovt blad skär betydligt sämre i nästan allt än ett tunnare blad. Jag hävdar att om man kapat den med bara någon ynka millimeter till 3,5 millimeter istället hade man fortfarande haft en mycket stabil kniv med ännu bättre egenskaper. Det positiva är att bladet aldrig lär ge sig i vilket fall.

Den andra och mindre lyckade detaljen på kniven är emellertid den enligt mig onödiga kapsylöppnaren på bladet. Det finns säkert fler användningsområden för den men jag har svårt att se nödvändigheten med dem i så fall. Utan den hade bladet varit mer lätthanterat, särskilt i de grepp som inkluderar ett pekfinger eller en tumme på bladryggen. Det känns mer som att funktionen finns där som ett signum för DPx knivar än för att den är bra. Men det är min personliga åsikt och jag är säker på att inte alla håller med. Ytterligare ett exempel på varför jag tycker den här kniven har “personlighet” vilket jag uppskattar. Det finns för många intetsägande produkter på marknaden men det här är inte en av dem.

Kniven är designad av Robert Young Pelton som även är grundare av DPx Gear. Vad han har lyckats med är att göra ett riktigt komfortabel liten kniv som går att ta i ordentligt med om behovet finns. Handtaget är bekvämt särskilt med hänsyn taget till knivens yttermått. Han har i och med HEAT även lyckats förvalta känslan av massiv styrka i mindre format som är lättburet. Kniven känns helt enkelt rejäl och ibland kan det vara lika viktigt som att den faktiskt är det. Ibland sitter känslan av kvalitet i huvudet och inte i materialen.

HEAT – en stabil liten best

Det här är en fällkniv för den som uppskattar den överdimensionerade looken och som gillar kompakta knivar. H.E.A.T har burdus uppsyn men stort hjärta. Den är charmig på samma sätt som några av sina namnkunniga konkurrenter och bjuder på mycket kraft i litet format.

Eftersom den är byggd i Maniago, Italien kan jag inte låta bli att tänka på allegorin ‘italiensk sportbil möter amerikansk muskelbil’. Med andra ord är det bara att gasa!

Specifikation:

Längd utfälld: 158 mm
Längd hopfälld: 99 mm
Vikt: 116 g (vägd av mig)
Bladlängd: 62 mm
Godstjocklek: 4,5 mm
Bladstål: D2
Handtag: G10
Lås: Ramlås, ingen stålförstärkning

Producerad av: DPx Gear, tillverkad i Maniago, Italien

/ John

* Som exempel kan tjäna: “Rypa och “Spikkekniven” från Brusletto, “Besseggen” och “Olakniven” från Helle, “Haren” från Karesuandokniven eller “New Handy” från Marttiini

En del tillverkare är mer inovativa än andra. Somliga följer strömmen medan andra banar nya vägar och testar nya lösningar. Chris Reeve vidareutvecklade linerlocket till vad han kallade Chris Reeve Integral Lock eller vad vi idag oftast kallar framelock. Det har sedan vidareutvecklats till att inkludera en stålplatta som nöter emot baktangen på bladet istället för titanen. Detta ska (i teorin i alla fall) förlänga livslängden på låset betydligt och minimera lockstick.

Utöver detta har utvecklingen av framelocket stått ganska still. Betyder det att det är färdigutvecklat och inte kan bli bättre. Det tycker inte två Tjeckiska killar på TK Knives. De anser att framelock är roligt när man flippar och leker med kniven men att det också är en risk att det fallerar någon gång när det utsätts för stora påfrestningar. Andra lås som till exempel backlock och Cold Steels variant Tri-Ad anses betydligt säkrare. För att råda bot på detta och ändå behålla behändigheten och nöjet i att använda ett framelock har TK Knives utvecklat vad de beskriver som en kombination av ett backlock och ett framelock. Konceptet kallar de för tillfället Mjolnir.

Genom att ändra låsgeometrin och därigenom rikta om kraften minskar man risken för att lockbaren rör sig vid belastning. Man har också minskat möjligheten för sidorörelser av lockbaren har man minskat gapet mellan lockbaren och resten av ramen genom att montera en skruv som tar upp belastningen. Ytterligare en skruv agerar slityta mot baktangen.

Nu är detta ännu så länge ett proof of concept så designen kommer med största sannolikhet förbättras. Hur som helst tycker jag att det är ett mycket spännande koncept och jag ser fram emot att se vart det här leder.

TK Knives youtube video om deras låskoncept som de kallar Mjolnir

– Gryningskniven

När jag tog emot den här kniven från Knivshop.se för recension var jag förvisso nyfiken på hur den kunde kännas i hand men föga kunde jag föreställa mig att jag skulle falla så pladask som jag faktiskt gjorde. Jag beslöt omgående att den här kniven skulle behållas! Det här är en kniv för mig helt enkelt och jag skall här redogöra för varför och därmed försöka klargöra om det kan vara en kniv även för dig!

Allas vår danske vän Jens Ansø har under lång tid samarbetat med stora märken* som Spyderco, Fox och Böker för att göra sina customknivar mer tillgängliga för den breda knivköpande publiken och jag har själv sen tidigare exempelvis “Zulu” från Spyderco och “Whale” och “Albatros” från Böker Plus. Däremot har jag inte haft förmånen att få hantera någon av de mer exklusiva samarbetena från Böker som Haddock, Solo, Minos och Cox med flera. Det var en av orsakerna till varför jag såg fram emot att få testa just den här kniven.

Böker Aurora, modellnummer 112629

“Aurora” är en direkt översättning till produktionsknivformat av hans customkniv “One Off”. Det finns även variationer som härrör ur hans projekt “Testlab Outbreak” där hans presenterar många mer eller mindre vilda modeller och inte minst slipningar.

Emellertid är just den här modellen tämligen tillbakahållen både vad gäller form och bladdesign och kombinerar en mycket stabil konstruktion med ett elegant yttre.

Blad

Bladets utseende är så där bedrägligt enkelt som bara komplexa blad brukar vara. Det är en droppint av nästan traditionellt slag. Men inte helt eftersom bladet har försetts med en mycket svagt s-formad egg (recurve). Den är dock knappt märkbar. Sen kännetecknas det förstås av det mycket synliga ovala öppningshålet. Hål i bladet kan man tycka olika om men för mig är det ett av de föredragna sätten att öppna en kniv.

Ett droppointblad med en aldrig så liten s-formad egg och en stadig buk

Formen ger ett frikostigt, tämligen brett blad vars mjuka linjer ger mycket svepande buk att jobba med och lång egg i relation till bladlängd. Kort och gott ett mycket dugligt blad för både “EDC”-bruk och kan jag tänka mig, jakt.

Det knappt åtta centimeter långa bladet mäter hela fyra millimeter över nacken och är runt tre centimeter brett vilket ger en mer robust kniv än man inledningsvis kan förledas att tro. Det är ett intryck som även förstärks av den övriga konstruktionen.

Stålet är 154 CM från amerikanska Crucible. Det är inte deras mest exklusiva stål i och med att det inte är ett pulverstål men det kan jag faktiskt uppskatta i sammanhanget. Med det menar jag att det känns väl valt för ändamålet. Nuförtiden kan jag tycka att man för ofta förser knivar med “häftiga” stål oavsett vad de skall användas till. Närmast slentrianmässigt utrustas knivar med M390, CPM S110V och CPM S35VN och liknande så fort prislappen når en viss nivå. Av det enkla skälet tror jag, att samlare förväntar sig det. Inte med nödvändighet för att de är bättre på alla områden, underhåll inkluderat. Men det är en fråga jag lämnar öppen för debatt.

Stålet är 154 CM och finishen en tämligen polerad tumlad yta

Slipningen är en mycket högt dragen flatslipning vilket gör den så nära “FFG” som den kan bli utan att vara det. Ytan är tämligen hårt tumlad och förutom att det ger ett sobert utseende är det praktiskt. Repor och annat slitage syns inte lika lätt efter användning.

Jag var något skeptisk till spetsens utformning efter att ha sett bilder på kniven. Det fanns en rädsla för att den skulle påminna för mycket om Albatros vars rudimentära spets gör att den är hart när omöjlig att använda och om så skall ske får handleden en ytterst obekväm vinkel. Men icke då! I det här fallet är spetsen förvisso inte så uttalad och det är uppenbart en kniv mer för att skära med än att sticka men fungerar gör den! Fördelen med en så här pass knubbig spets är att den blir mycket stark.

Godstjockleken är hela fyra millimeter och formen bidrar till en mycket hållbar spets

Väl i handen är den här kniven ren fröjd att använda. Eggen rakade hår utan för stort motstånd redan inledningsvis och efter några drag över en strigel så var den ännu bättre. Papper skär kniven men kommer inte riktigt till sin rätt i så tunna material. Däremot presterar den över förväntan till matberedning. Slipningen och den skarpa eggen gör att den skär mycket bra trots sin bastanta nacke. Grönsaker är inga problem och rotsaker som potatis och kålrot hanteras lätt. Mer väntat var att den skulle vara bra att skiva kotlett och annat kött med och på den punkten gör den ingen besviken.

När det sen kommer till kartong, tyg, plast och inte minst trä trivs Aurora riktigt bra. Då märks det att det är en robust kniv. Flatslipningen, det relativt korta bladet och utformningen som gör att man kan skära nära handtaget samverkar till att Aurora närmast faller igenom kartongpapp och plastmaterial.

Trä, färskt och virke är den riktigt bra till. Då kommer handtaget till sin rätt. Det är inte förrän man tagit i ett tag och tvingats hålla lite hårdare i en kniv som man riktigt märker ett handtags brister. I det här fallet uppskattar jag avsaknad av alla greppförstärkande åtgärder, läs “jimpings”. Den mönstrade presentationssidan i kombination med god ergonomi ger ett fullgott grepp ändå. Den här kniven glider ingenstans.

Handtag

Knivens namn “Aurora”, latin för gryning, speglas i utseendet och i de blågrå nyanser med koppartoner som titanhandtaget anodiserats till. I den räfflade presentationssidan hittar du även solens uppåtgående strålar**. Räfflornas yta har brutits både i ton och rent faktiskt då de är mjukt rundade. Förutom att det är snyggt som tusan ger det även ett gott grepp utan att vara för grovt mot handen. En lyckad symbios mellan utseende och funktion.

“Solstrålarna” är både visuellt slående och funktionella

Handtagets form är inte långt från perfektion i min hand. Med tilläggen för att vara fällkniv, möjlig att förvara i en ficka och gjord i titan skall sägas. Brasklappen kommer sig av att det alltid går att förbättra saker och ting. Nu är kniven testad under varma vårförhållanden och metallhandtag har sina kända begränsningar i kyla till exempel. Skall kniven inte bäras i fickan kan de göras bredare och förses med kraftigare konturer och så vidare. Formen är annars det jag gillar mest. Kniven fungerar helt enkelt i alla fattningar. Det spelar ingen roll hur kniven greppas, hammargrepp, omvända grepp, i nypan eller med något finger som stöd – det känns naturligt, lättarbetat och bekvämt.

Ett grepp utan stora åthävor som fungerar i alla fattningar

Materialet är som så ofta på finare fällknivar titan vilket nu är så vanligt att jag nästan föredrar andra lösningar. Konstruktionen är öppen och sidorna sammanfogade med hela fyra skruvar utöver pivotskruv och bladstopp. Det ger en mycket stabil kniv som trots av avsaknaden av ilägg i ryggen håller sidorna parallella även under stora påfrestningar. Det kan annars vara ett problem med knivar med öppna konstruktioner och få sammanhållande punkter. Något som inte märks förrän man brukat kniven ett tag och något som inte alltid diskuteras. Ofta ser jag att recensenter ropar “ah” och “oh” över hur öppna konstruktioner är som om det vore ett självändamål utan att nämna nackdelarna. Det krävs mycket mer precision i tillverkningen för att lyckas med en kniv gjort på det sättet.

En stabil konstruktion med ett flertal fästpunkter

En liten detalj jag däremot inte helt uppskattar är att skruvarna inte är av “hane/hona” konstruktion utan är direkt fästa i motstående titansida. Men det kompenseras till viss del av antalet skruvar.

Öppning och lås

Ett öppningshål, ett kungarike för ett öppningshål! Äntligen! Jag har helt enkelt tröttnat en smula på flippers. Inte för tid och evighet skall kanske förtydligas men för stunden. De dras nämligen med ett par rejäla nackdelar som man slipper med den här varianten på öppningsfunktion. Öppningshålet är här ovalt istället för runt som på originalet. Troligtvis samarbetar inte Böker och Spyderco på det området vilket skulle förklara utseendet.

Öppningshålet är både lättåtkomligt och lättmanövrerat

Formen gör det lätt att komma åt och lika lätt att använda. Kanterna är mjukt fasade vilket andas kvalitet och är snällt mot fingertopparna även om det ger en aning sämre fäste än vad skarpare kanter gör. Ännu en anpassning till knivens utseende och användningsområde, gott så.

Öppningen bjuder på en aning motstånd samt en mycket mjuk och framförallt jämn gång på glidlager av brons. Solid och len utan att vara “snabböppnad”.

Ett exempel på ett utmärkt ramlås

Kniven låser med ett stabilt ramlås. Det fanns inte ens från början den minst tendens till seghet/”stick” trots att kniven faktiskt saknar stålilägg i låsarmen. En egenskap den för all del delar med några andra kända ramlåsta knivar som Sage 2 och Sebenza. Det går bevisligen konstruera lås på det viset men det kräver hög precision i tillverkningen. På samma vis saknar även den här kniven “overtravelstop”, det finns alltså inget som hindrar att man trycker låsarmen ur position för gott om man tar i. Ja, förutom att den är mycket stark då och det kräver att man närmast hänger sig på den. Ingen risk för det med andra ord.

Ljudet när låset faller på plats är lika förfinat som utseendet på kniven, elegant och diskret. Funktionen är oklanderlig så här långt. Det finns naturligtvis inget spel eller glapp i bladet och låset är inte bara lätt att komma åt utan även att släppa.

Att bära

Med knivens vikt i åtanke, 144 gram, är den rena drömmen i fickan. Mycket av det beror på en kombination av att den är tämligen tunn, den mäter runt centimetern på den ledden och att sidorna är mjukt formade med en titanyta som inte är strävt mot tyg och fickor. Kniven har heller inga vassa hörn som vill gnaga sönder handen när den är på besök i fickan för att fiska upp nycklar och dylikt. Något jag annars är närmast allergisk emot. Fickknivar skall fungera i fickan av det enkla skälet att det är där de trots allt tillbringar mest tid!

Enkelt och på rätt ställe såtillvida att clipet inte stör greppet alls

Aurora bärs enbart med spets nedåt och clipet är inte flyttbart vilket jag vet är ett stort aber för många. Inte för mig emellertid. Generellt föredrar även jag att bära knivar med spetsen uppåt men ingen regel utan undantag. Den här kniven är ändå inte försedd med flipper och ämnad att snärta fram blixtsnabbt. Så de extra tiondelar av en sekund det tar mig att vända på kniven stör mig därför inte alls. Det finns en stor fördel med nuvarande utformning och placering av clipet och det är att det inte stör greppet alls när man arbetar med kniven! Det är ett av de mest diskreta clip i hand jag stött på.

Nackdelen är att den tvåhänthet som uppnås med öppningshålet delvis går förlorad i och med ramlåset och clipets placering. Så vänsterhänta får tyvärr fumla lite mer. Clipet är annars tunt, platt, diskret och även det tillverkat i titan. Funktionen är utmärkt och jag tycker att det nyper bra nog för att glida över kanterna på byxor av allehanda slag samtidigt som kniven hålls på plats.

Sammanfattningsvis

Det märks att den här kniven kommer från Böker Manifaktur det vill säga att den är en av företagets flaggskepp gjord i Solingen, Tyskland och inte Argentina (Böker Arbolito) eller Kina (Böker Plus, Magnum).

Nu kan jag ha haft tur med mitt exemplar förstås men jämfört med Böker Plus är det här ett rejält kliv uppåt vad gäller konstruktion men framförallt byggkvalitet. Än så länge har jag inte hittat några missar alls därvidlag. Glapp och spel finns inte, bladet är centrerat, öppningskänslan är påfallande lik en Mercedesdörr av det gamla goda slaget och alla detaljer är väl utförda. Slipningen av bladet är klart över medel och eggarna både symmetriska och vassa direkt från fabrik.

I vissa ljus skimrar koppartonerna i anodiseringen till

Utseendemässigt är det en tämligen tillbakalutad kniv utan större åthävor men den växer efter hand och i hand. En sobert handtag med en tvåtons anodisering i blågrått avbrutet av koppartoner ackompanjeras av ett snyggt blad med stentumlad yta. Den stilrena fasaden åtföljs på ett förtjänstfullt sätt av en mycket bra handtagsform.

Aurora bjuder på flera praktiska detaljer som jag uppskattar. Inte minst är bladet lätt att underhålla då stålet, 154CM är välbeprövat och lättslipat. Något som förstärks av den nästan helt uppdragna slipfasen vilken ger tillräckligt mycket flata sidor kvar på bladet för att underlätta användning av de nu så vanliga systemen med fasta vinklar. Ett annat plus är att ricasson är liten och det går att skära nära handtaget.

En liten eftergift till rådande trender är bladgodsets överdimensionerade grovlek. I grund och botten hade kniven troligen varit bättre med säg tre och halv millimeters*** eller kanske till och med tre millimeters bladtjocklek istället för som nu fyra. Kniven hade inte varit lika robust men skurit ännu bättre i de flesta medier och det är trots allt det den här kniven i huvudsak är utformad för. Den är relativt lättburen även om den inte är mästare på området, därtill är den något för tung och även det kan tillskrivas den generella “overbuilt”-trenden. Men det ger också en gedigen känsla vilket är nog så viktigt.

En kniv jag helhjärtat rekommenderar

Men den är mycket långt från allt vad “tactical” heter trots dimensionerna och stabiliteten. Så söker du en kniv som går att flippa fram blixtsnabbt och som ser spetsigt aggressiv ut skall du nog söka en annan modell.

Istället är Aurora en kniv jag helhjärtat rekommenderar för den som vill ha en synnerligen robust vardagspartner redo för allehanda uppgifter. Den är extremt välbyggd med små toleranser på sant tyskt manér och har flera detaljer som höjer den över mängden som till exempel mjukt rundad bladrygg. Till det kan läggas ett utseende som i åtminstone mina ögon är elegant och sofistikerat.

Det främsta argumentet för den här kniven är emellertid att det är en förbaskat bra kniv. Det är inte i samlarhyllan den briljerar utan i handen. Böker Aurora är kompetent i de flesta sammanhang, den skär mycket ofta och bra!

Köper den gör du förstås här på Knivshop.se! (Böker Aurora)

Specifikation:

Längd utfälld: 187 mm
Längd hopfälld: mm
Vikt: 144 g
Bladlängd: 79 mm
Godstjocklek: 4 mm
Bladstål: 154CM, HRC58-60
Handtag: Titan, anodiserad
Lås: Ramlås/Framelock

Producerad av: Böker, tillverkad i Solingen, Tyskland

/ John

*Numera även ZT, Zero Tolerance.
** Ett mönster som förstås använts förut och bland annat kan återfinnas på Lionsteels “Ti-Spine” och en del Sebenza-varianter för att nämna några exempel.

*** Det går att bygga kraftiga knivar även med det bladgodset, ett gott exempel är många knivar från Cold Steel. 

– Ibland blir det inte som man tänkt sig, fast på ett bra sätt!

Jag skulle utvärdera och skriva en recension av en lånekniv här från Knivshop var det tänkt. Bökers modell “Aurora” formgiven av alla vår danske virtuos Jens Ansö var det som stod på programmet.

Det var en kniv jag såg fram emot att få stifta bekantskap med. Mest för att såväl designen som ett flertal detaljer som går att utläsa redan av bilder såg ut att tilltala min smak.

Böker Aurora

Vad jag inte visste då var att jag skulle falla pladask! Redan när jag packade upp den ur den relativt exklusiva asken ökade nyfikenheten. Väl i hand satt den liksom fast och ville inte lämna. Jag kände direkt att det här var en kniv för mig. Extremt bekväm i ALLA grepp. Välbalanserad, gjord i goda men framför allt väl valda material och med fina toleranser. Snygg på ett diskret vis.

Inte en chans att jag skickar tillbaks den här kniven. Påminner mig på något vis om en annan kniv jag tror mycket på utan att ha hållit i den, nämligen Spydercos Slysz Bowie.

Återkommer förstås med en recension av detta förnämliga eggredskap inom en inte alltid för avlägsen framtid. Jag misstänker starkt att den kommer att få en positiv slagsida såvida inte kniven faller i bitar!

/ John

“Perock”, resultatet av ett samarbete mellan Kizer och Mikkel Willumsen

Inte en ask utan tre!

Kniven känns större än sina 20 centimeter

Blad

Ett styck massivt blad med många detaljer

Som ofta i Kizers finare knivar används S35VN som bladstål

Handtag

Handtaget erbjuder fullgott utrymme och bra om än något begränsat grepp

Konstruktionen är inte bara öppen utan mycket öppen. Utöver pivotskruven finns endast en sammanhållande punkt

De grova räfflor som finns trycker mot handen i förlängningen

Öppning och lås

En inte helt lyckat kombination: massivt blad, grova “jimpings” och en flipper

Ett riktigt väl utfört ramlås med det numera nästan obligatoriska ilägget av stål

Det är en substantiell kniv och inte minst märks bredden i fickan. Clipet fungerar väl även om jag gärna sett ett som mer passat temat på kniven

Till slut