Jag har aldrig varit speciellt förtjust i Spydercos knivar men det finns några få undantag som har fått mitt hjärta att klappa lite hårdare. Rubicon, Chubby, Southard och Native 5 är några av dem. Och nyligen hände det igen. Jag blev förförd av en ny Spyderco modell. Eftersom jag är rätt känd för mina känslor mot de flesta Spyderco knivar fick jag en kommentar, som antagligen var delvis på allvar och delvis menat som ett skämt, om en ganska ny kniv i en Facebook grupp. Jag blev genast intresserad och berömde modellen antagligen till avsändarens förvåning och han gjorde då sitt bästa för att sälja in modellen ännu mer till mig… Det behövdes inte, jag var fast redan. Och det kändes konstigt men också roligt att bli så överraskad av en knivtillverkare som man trodde inte kunde överraska.
Nu till mitt problem. Ska jag slå till och köpa en Magnitude eller ska jag hålla fast vid mina principer och köpa det jag sparat till? Svårt att säga, men jag kan säga som så att jag har lärt mig att det brukar vara bäst att sova lite på saken för att inte göra något förhastat. Som till exempel om man får ett mail, som av någon anledning gör dig uppretad. Det man inte bör göra är att svara omedelbart utan låta de starka okontrollerbara känslorna svalna lite. Jag ska låta detta sjunka in lite. Antagligen kommer jag att köpa en Magnitude och antagligen kommer jag att bli mycket nöjd med den. Men just nu ska jag ta det lugnt.
Nu undrar ni förståss vad som är så speciellt med den här kniven. Vad är det som gjort att jag fallit så hårt för just den? Ja det är flera saker som jag kan punkta upp på följande vis.
Handtagssidorna är i 3D-fräst solid kolfiber och inte i Spydercos hybridversion med endast ett tunt lager kolfiber på en tjockare bit G10.
De bruna G10 cylindrarna runt pivoten som drar blickarna till sig och frestar mig att titta mer på den vackra pivotskruven med sina mörkare lasergraverade partier.
Den bruna backspacern med sina mer återhållsamma taggar jämfört med Rubicon.
De härliga svepande linjerna där bladet pekar uppåt och handtaget avslutas med en vackert nedåtsvepande linje.
Sist men inte minst, det är en flipper med linerlock! Jag älskar flippers. De är så roliga att sitta och leka med. 🙂
Som avslutning vill jag gratulera Spyderco och givetvis Peter Carey, som stått för designen, till en mycket vacker kniv.
På något vis känns det passande att en kniv från Maniago och Italien är döpt till “Opera”. Mer exakt har den här Lionsteelmodellen fått namnet “Big Opera USA”. Originalversionen är en italiensk tolkning av en klassisk lockback vilket innebär ett mer diskret format och exkluderar material som G10 och funktioner som clip och enhandsöppning. Istället är kniven nättare och har sidor i olika träslag samt levereras i ett skinnfodral.
Väsentligt elegantare men inte lika praktiskt enligt mig. Det var det som tippade över vågen i favör för “USA”-tillägget den här gången. Det hindrar mig dock inte från att vilja ha en av ursprungsmodellerna. Det hindrar mig dock inte från att vilja ha en av ursprungsmodellerna.
Lionsteel Big Opera USA
Det här är som sagt storebror i familjen och det märks. Den var vid första anblick större än jag trodde. Det är märkligt det där, att storlek kan förvåna trots att man tagit del av måtten. Vad jag tycker om färgen vet jag egentligen inte. Ibland vill man ha något annat än svart så jag valde “brown”. Den beskrevs på något ställe som jordfärgad vilket lockade men vill man vara elak kan det även sägas att den påminner om något som åstadkoms av en hund som är dålig i magen.
Kniven påminner mig annars mycket både i känsla och form om en lyxig tolkning av en Dozier folding Hunter från Ka-Bar. Bakom Opera står annars “Max” eller Massimo Salice Sanna som han heter. Han har designat ett antal knivar åt Lionsteel vid det här laget men den här serien lär ha varit den första.
Blad
Bladet är så praktiskt utformat att man nästan får huvudvärk. Det är inte utsmyckat eller fullt med krusiduller. Istället bjuds vi på ett enkelt droppointblad som har en hög nästan full flatslipning. Endast en liten plan yta finns på sidan men den tas tacksamt emot då den underlättar slipning med diverse system som tarvar att bladet förankras.
Ett enkelt, fullvuxet blad i D2
Även material och dimensioner känns genomtänkta. Stålet är ett D2-verktygsstål försett med en satinfinish vilket motverkar något av korrosionsproblemen som ett icke rostfritt stål kan föra med sig. D2 är ett stål som ofta återkommer i Lionsteels katalog har jag noterat.
Tjockleken på godset är tre millimeter vilket ger styrka samtidigt som det är tunt nog för att göra den här kniven till en riktig skärmaskin. På längden mäter bladet nio centimeter och det är två och en halv centimeter högt.
Tumknoppen hade kunnat placeras längre in mot handtaget enligt mig men den får ändå godkänt därvidlag. Den är i vägen men inte alltför mycket. Även detaljen med hur basen på kniven är slipad och den “sharpening notch” som återfinns är väl formade. Inte mycket bladlängd går förlorad här.
Synnerligen diskret märkning, knappt läsbar
Lionsteel vet hur man märker knivblad. Texten “Lionsteel, Italy, D2” är knappt läsbar så liten är den. Helt i min smak. Diskret är snyggt i det här fallet.
Opera fick under en period sjunga ut i diverse omgivningar. Första scenen utspelade sig i ett kök. Det blev rena arian, ett flatslipat blad med duglig skärpa gör inte alls bort sig. Tomater och annat mjukt glider stålet igenom. Men det blir ett minus för tumknoppen som helt enkelt är i vägen vid långa genomgående skär. Nu är bladet tämligen tilltaget på längden så det går att kompensera för det även om jag föredrar att inte behöva tänka på saken. När det sen skall sjungas duett med en lök eller två så går det bra. Men då skall “bra” inte jämföras med en dedikerad kockkniv. Trots allt är det så att 3 mm fördelat på 2,5 cm höjd måhända kan betraktas som slankt i fällknivsvärlden men för en kockkniv är det horribla siffror. Särskilt när Big Opera inte är särskilt tunn bakom eggen.
Kniven kom vass även om den inte får toppbetyg på det området. Det var emellertid klart skarpare än min andra kniv från Lionsteel “Daghetta” vars originalegg inte var bra. Opera har mer av en arbetsegg. Papper hanterar den inget vidare, den rakar hår med lite vinkel och tryck men umgås desto bättre med kartong. Ett bekvämt handtag och bra geometri möjliggör långa kraftfulla skär. Även snöre, rep och en bit tamp tuggar den sig igenom med ackuratess.
Andra akten utspelar sig i mer rural miljö. När det kommer till trä och virke saknar Opera något av magstödet. Den sjunger mer med halsen och är inte riktigt på hemmaplan. Om det är flatslipningen eller bara eggvinkeln som spelar in har jag svårt att avgöra. Men den “biter” inte på det vis jag önskar om det skall täljas. Särskilt tydligt blir det i torrt virke. Färska grenar går naturligtvis enklare och där underlättar att bladet inte är för tjockt. Något säger mig att den skulle tjäna på en lätt omprofilering vid slipandet.
Handtag
Lionsteel bjuder inte på några överraskningar här heller. Opera är på många vis en klassisk lockbackkniv vilket avspeglar sig i handtagets konstruktion. Kniven är uppbyggd kring en kraftig ram i stål som är rejält urborrad i syfte att få ned vikten. Trots det är kniven en relativt stadig pjäs som väger in på 135 gram.
Brun G10 kanske inte är en framtida favorit. Emellertid mycket sträv för den som prioriterar fäste
Den här versionen har skollor i G10. De finns i färgerna svart, grön och brun och “Classic”-modellerna bjuder på trä istället. I det här fallet är materialet tämligen strävt och bjuder på rätt rejält med friktion. Jag kommer nog att gå över den med lite sandpapper för att tona ned den egenskapen något. Om man däremot hanterar kniven mycket i väta och kyla är det bra. På modernt manér är kniven demonterbar och pivotskruven justerbar.
Formen är enkel, briljant samt mycket bekant. Opera påminner om flera knivar men några av Doziers modeller ligger nära till hands som jämförelseobjekt. Det finns ett gott skäl till att så är fallet. Handtaget är en pinne. Dock en lätt krökt och oerhört välformad pinne. Sådana som mänskliga händer gillar att greppa.
En svagt böjd och slipad pinne – aldrig dumt som handtagsform
Det gör kniven bekväm i alla fattningar. Det finns inget som talar om för användaren hur kniven skall greppas. Enkelheten i det uppskattar jag i det här fallet. Sen är alla kanter mjukt rundade och det finns inga hörn att irritera sig på. Möjligen är bakänden något spetsig men eftersom handtaget är såpass långt är det ingen risk att det sticker in i handflatan. Man har med clipets placering också undanröjt risken för att det skall orsaka onödigt tryck mot handen vilket ytterligare bidrar till den allmänt goda komforten.
Längden på hela tolv centimeter gör även att den med större labbar och korvfingrar får plats. I änden har man även fällt in en metallögla som agerar fånglinehål.
Öppning och lås
I den här versionen bjuds på en tumknopp för enhandsöppning. Standardutförandet har annars nagelskåra och tarvar därmed två händer för att manövrera bladet på mer klassiskt vis. Knoppens placering gör kniven lätt och effektiv att använda. Den hittas där den förväntas och bladet löper så pass lätt att du kan snärta ut bladet om så önskas. En liten sak jag inte gillar är att tumknoppen sitter något löst i bladet. Såpass att det ibland känns.
Tumpinnnar som sitter för långt ut och sticker för långt ut. Låset är dock mycket välgjort
Låset kan framhållas som ett gott exempel på en välgjord klassiker. Det låser faktiskt bättre än många andra då precisionen i tillverkningen gör att den inte har något spel upp och ned vilket annars kan vara fallet med lockbacks på även finare knivar. Här är kniven helt solid och det finns ingen rörelse i bladet alls. Inte ens om bladet greppas nära spetsen och kniven provoceras. En mycket välbyggd kniv på så vis. Sen får tiden utvisa hur den står sig i längden.
Funktionen understryks av det förtroendeingivande snäpp med vilket låset faller på plats när kniven öppnas. Låset är trots det relativt lätt att släppa och med lite fipplande kan även det skötas med en hand.
En detalj värd att notera är att bladet inte går emot insidan på ramen när det smäller igen men att det fjädrar lite i stängt läge. Det innebär att om du pressar ned bladet i handtaget kan eggen komma åt stålet i ryggen på kniven och därmed bli slö. Det är något man bör vara medveten om.
Att bära
Clipet går igen från den av mig tidigare recenserade Daghetta. Det fungerar emellertid bättre på den här kniven. Det av den enkla anledningen att det bärs på andra hållet och att handtagsmaterialet inte är detsamma. Clipet är diskret, håller kniven på plats och framförallt känns det inte särskilt mycket när man arbetar med kniven. Men det är fortfarande inte bra. Jag sade då om clipet att Lionsteel inte verkar kunna den biten särskilt väl och det står jag fast vid.
Clipet fungerar någorlunda men lär aldrig bli någon favorit
Det finns nämligen ett par saker jag verkligen inte uppskattar med det. En sådan är att mycket av kniven syns när den befinner sig i fickan. Vad spelar det för roll att clipet är diskret när två centimeter kniv sticker upp? Sen är hålen i själva clipet större än skruvarna som håller det på plats vilket gör att om de inte är mycket hårt åtdragna så kan clipet röra sig i sidled och även lossna, det hände mig.
Något jag heller inte uppskattar är att tumknopparna som förvisso är lätta att komma åt vid användning helt enkelt sticker ut för mycket. Det gör att de gärna vill haka i fickkanten på väg upp.
Det sämsta med att bära den här kniven är emellertid den jäkla utstickande bladtangen. Den är närmast vass och orsaken därtill är inte svår att spåra. Man vill uppnå god finish i övergången mellan blad och låsarm. Det lyckas man med men det sker på bekostnad av bärkomfort. Kanten som dessutom sitter högt på grund av clipet är lätt att skrapa i och det är inte skönt alls.
Lost in translation. En detalj som gick fel i översättningen mellan italiensk gentleman i skinnfodral och amerikansk grovjobbare med clip. Sådana kanter borde bannlysas!
Clipet går heller inte att flytta. Kniven bärs med med spets nedåt på höger sida vare sig du vill eller ej. Jag vet att många skriker “nej” när det gäller den biten. Varför förstår jag faktiskt inte. Vad jag själv föredrar beror på såväl handtagets som clipets utformning och vad som fungerar bäst för respektive modell. Oftast är det “tip up” även för mig men jag besitter ingen religiös övertygelse därvidlag.
Sammanfattningsvis
Opera är generellt en mycket välgjord kniv. Passning och byggkvalitet är riktigt goda. Hörn och kanter är fasade, rundade och slipade. Passning mellan sidor och ram samt låsets fjäder är god. Bladet är centrerat och kniven anlände anständigt vass.
Den är också praktisk som en rejäl EDC-betonad kniv. Ett okomplicerat effektivt blad i bra material parat med ett lika enkelt handtag bildar en harmonisk enhet. Lås och öppning fungerar som det skall och utan anmärkning. Sen vet jag inte om brun är färgen jag skulle välja igen, kanske då hellre svart eller grön.
Jodå, Big Opera är rätt elegant. Den gör sig med en kopp kaffe
Om jag i allmänhet är positiv varför inte inkludera den i min serie “Jakten på den perfekta fickkniven”? Till det tycker jag den är aningen för stor helt enkelt. Det är nog snarare en utmaning för lillebror. Big Opera betraktar jag snarare som en mer allroundbetonad fällkniv som klarar det mesta men kanske inte är expert på ett område.
Solen har sina fläckar och även Opera har sina brister. På något vis märks det att den här kniven egentligen är designad som en “gentlemans knife” och att moderniseringen är en eftertanke.
Det är ett par punkter som spökar och alla är faktiskt knutna till anpassningen som ger tillägget “USA” till namnet. Clipet är en sådan och en annan är precisionen i tumknopparna, deras placering långt ut på bladet samt hur de sticker ut utanför handtaget. Det är onödigt helt enkelt. Det sistnämnda är för övrigt en av mina kära käpphästar liksom en vass kant på bladbasen. Lionsteel syndar på båda områden i det här fallet. Problemet med den vassa tangen uppstår förstås inte om kniven bärs utan clip i ett läderfodral som kniven ursprungligen utformades för.
Men det övergripande intrycket är gott och jag kan rekommendera den här kniven för den som söker en klassisk och rejäl fällkniv som lämpar sig för det mesta. Utom för ren träbearbetning kan tilläggas.
Sen kan jag inte låta bli att tycka att formen på något vis ändå strävar mot träskollor och bort från clip och tumknoppar. Då undviks också de flesta av de små problem kniven dras med.
Jag tror det får bli en mindre “Opera Classic” i olivträ eller cocobolo någon gång.
Specifikation:
Längd utfälld: 210 mm
Längd hopfälld: 120 mm
Vikt: 135 g
Bladlängd: 90 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: D2
Handtag: G10 över stålram
Lås: backlock
Producerad av: Lionsteel, tillverkad i Maniago, Italien
Trots sitt goda rykte, höga kvalitet, välkända siluett och att den är så eftertraktad har inte Todd Beggs Bodega funnits med på kartan i så många år. Den har tagit knivvärlden med storm. Alla tycker något om den men oavsett vad man gillar utseendet så måste man erkänna den kvalitet, detaljrikedom och hantverksskicklighet som ligger bakom.
För ca fem år sedan insåg Todd att han inte skulle hinna möta det stadigt ökande intresset för hans knivar. Dessutom var det många som gärna skulle vilja ha dem men inte hade råd. För att tillmötesgå efterfrågan började Todd träna upp sin personal för att kunna tillverka midtech knivar av högsta klass. Faktum är att Todds midtech knivar är de dyraste i världen. Ett faktum som är svårt att förstå för många. Men när man håller en midtech Bodega i sin hand så förstår man vilken talang som ligger bakom oavsett om det är Todds egna händer eller någon av hans handfull medarbetare.
Under följande länk kan ni se mer hur det går till bakom kulisserna när en Bodega tillverkas.
Under det senaste året har Todd tagit ännu ett steg närmare att kunna erbjuda sina designer till alla. Han har tagit hjälp av Reate för att tillverka sin så kallade Steel Series. Det är en produktionsserie av Todds knivar. Än så länge finns Sun Tzu Kwaiken, Mini Bodega och Field Marshall. Härnäst har turen kommit till Glimpse. Ännu är inget release datum avslöjat men jag gissar på någon gång under första kvartalet 2017.
Idag har jag något riktigt spännande att berätta. En del av er har kanske hört talas om knivmakaren Jerry Moen från Texas. En del av hans alster, främst olika versioner av Max, har visats upp på Youtube av bland annat Jim Skelton. Det är riktigt vackra pjäser och som alla custom knivar kostar de en slant. De flesta av oss har inte råd att köpa custom knivar men nu erbjuds en design av Jerry Moen i produktionsversion. Millit Knives i Texas kommer tillverka en kniv som de kallar Max Evolution. De 3D frästa handtagssidorna i titan kommer att ha inlägg i exotiska material så som Moku-Ti, Damasteel och mammut bete.
Max Evolution har linerlock, modifierat 3,5 tums sheepsfoot-blad blå anodiserad backspacer, clip och skruvar. Linerlock ger den en mycket elegantare framtoning än framelock skulle göra. Den kommer ha Cerakote beläggning som sedan fräses bort på vissa områden vilka sedan anodiseras. Priset beräknas landa på ca 500$. Det är alltså ingen billig kniv men det ligger mycket arbete bakom.
Millit Knives ger sig in på outforskat område med Max Evolution men det ser mycket lovande ut måste jag säga. Jag ser fram emot att få en i min hand.
En del tillverkare är mer inovativa än andra. Somliga följer strömmen medan andra banar nya vägar och testar nya lösningar. Chris Reeve vidareutvecklade linerlocket till vad han kallade Chris Reeve Integral Lock eller vad vi idag oftast kallar framelock. Det har sedan vidareutvecklats till att inkludera en stålplatta som nöter emot baktangen på bladet istället för titanen. Detta ska (i teorin i alla fall) förlänga livslängden på låset betydligt och minimera lockstick.
Utöver detta har utvecklingen av framelocket stått ganska still. Betyder det att det är färdigutvecklat och inte kan bli bättre. Det tycker inte två Tjeckiska killar på TK Knives. De anser att framelock är roligt när man flippar och leker med kniven men att det också är en risk att det fallerar någon gång när det utsätts för stora påfrestningar. Andra lås som till exempel backlock och Cold Steels variant Tri-Ad anses betydligt säkrare. För att råda bot på detta och ändå behålla behändigheten och nöjet i att använda ett framelock har TK Knives utvecklat vad de beskriver som en kombination av ett backlock och ett framelock. Konceptet kallar de för tillfället Mjolnir.
Genom att ändra låsgeometrin och därigenom rikta om kraften minskar man risken för att lockbaren rör sig vid belastning. Man har också minskat möjligheten för sidorörelser av lockbaren har man minskat gapet mellan lockbaren och resten av ramen genom att montera en skruv som tar upp belastningen. Ytterligare en skruv agerar slityta mot baktangen.
Nu är detta ännu så länge ett proof of concept så designen kommer med största sannolikhet förbättras. Hur som helst tycker jag att det är ett mycket spännande koncept och jag ser fram emot att se vart det här leder.
TK Knives på InstagramNär det gäller custom fällknivar är nog de amerikanska tillverkarna mest kända och populärast. Men det finns små tillverkare även i Europa. Det svåra är att hitta dem då de oftast är ganska okända. Jag snubblade över en ganska lite och okänd tillverkare förra året. Det är två killar, Robert Chromčák och David Michalík, som kallar sig TK Knives. De har en egen stil och tillverkar mycket fina knivar. Jag föll för deras verk och beslutade mig för att jag ville ha en av deras knivar så jag kontaktade dem och vi började bolla designidéer och när vi kommit överens om ett pris la jag omedelbart en beställning.
En fördel med att köpa en custom kniv av en relativt okänd tillverkare är att man inte behöver bevaka dem för att se när de får en plats ledig i sina bäcker. En annan fördel är att priset för en full custom är ganska (relativt sett) överkomligt.
Under tiden som vi bollade idéer fick jag reda på att de börjat samarbeta med Kizer Cutlery. De skulle tillverka två versioner av TK Knives Kyre. En Vanguard och en Bladesmith modell. Det gjorde att jag blev ännu mer sugen på en av deras customs eftersom jag visste att jag skulle få testa en Vanguard Kyre prototyp.
Veckor gick och jag blev lovad att, trots att det var ont om tid, de skulle hinna bli klara till EDC Träffen vi hade planerat här i Västerås den 7e november. Tyvärr stötte de på problem. Eller snarare så var de inte nöjda med känslan i linerlåset. Så de bad om att få börja om. Jag passade på att få igenom lite designändringar eftersom jag inte var helt nöjd med resultatet.
Efter det var det tyst länge och jag fick inte några uppdateringar. Men så för ett par veckor sedan hörde de av sig igen och sa att kniven var klar. Jag bad om en sista ändring då jag inte ville ha spårskruvar. Nu är kniven klar så när som på en stonewash på bladet. Jag kan knappt bärga mig tills den anländer.
På det hela taget kan jag absolut rekommendera att jobba fram en custom tillsammans med TK Knives.
Då och då kommer någon tillverkare men en ny mer eller mindre bra uppfinning. Ta till exempel det som idag ofta kallas framelock som Chris Reeve hade utvecklat från det äldre linerlocket. Det har blivit en enorm succe och finns på var och varannan kniv idag.
Det senaste som jag stött på är Andre de Villiers clip med en rulle för att det ska glida i och ur fickan bättre och slita mindre på byxorna. Jag tycker det rent teoretiskt låter som en genial idé men det återstår att se hur det funkar i praktiken samt om Andre släpper den fri att använda för alla.
Todd Begg har en liknande lösning på sina knivar. Han har valt att sätta en kula längst ut på clippet. Det funkar bra men huruvida kulan verkligen rullar är svårt att avgöra.
Jag har en ganska bred smak när det gäller knivar. Jag brukar säga att jag plockar de bästa äpplena från de finaste träden. Jag har försökt begränsa mig i mitt samlande men det är bara att erkänna att jag inte vill det. Jag vill ha allt från en liten nätt och smidig kniv som CRKT KISS till en Trouble Blades Debt Collector. Jag finner att jag tilltalas av båda extremerna. Med det sagt så vill jag nu fokusera på den senare delen av skalan. Just den kniv jag nämnde är ett bra exempel på en filmiskt överdriven skapelse. Det är en tung kniv som ser ut att höra hemma i en skräckfilm och jag bara älskar den. Jag måste ju erkänna att den har säkert ett begränsat användningsområde men det är sekundärt för j..r vilken kniv! Trouble Blades tillverkar även en systerkniv som de kallar MOFO vilken är om möjligt ännu större. Andra exempel på tillverkare som gör så kallade “pocket cleavers” är RAD Knives och Northside Knife. Så om ni är intresserade at sånna här skapelser har jag bifogat några länkar.
Här är Trouble Blades beskrivning av Debt Collector
Heavy use urban tactical frame lock knife. Blade steel : s35-vn (59-61)hrc Handles : high grade titanium and g-10 Blade length : 3.5 inches Blade Thickness: 5mm Overall length when open : 9 inches Length closed 5″ 5/8 Width from edge to spine at thickest point : 2 inches .
När du köper en kniv idag för 5-6000 får du en riktigt fin kniv med funktioner och features som till exempel flipper, kullager, steel insert, overtravel stop samt en spännande design. När du köper en Chris Reeve Sebenza får du… inget av ovanstående. Så vad betalar man för? Jag må aldrig ha ägt eller hanterat någon Sebenza men jag anser att den är rejält överreklamerad. För de pengarna skulle jag köpa något betydligt mer spännande.
Man skulle kunna argumentera att Sebenzan har vunnit många priser genom åren. Men betänker man att den lanserades 1990 och vann sin sista award 2006 så blir verkligheten en annan och alternativen intressantare. Konkurrenterna är i fatt och förbi sedan länge och där står Sebenzan kvar med en design som är över 25 år gammal.
Någon gång under åren tror jag att Sebenzan gått över från att vara en riktigt bra och överlägsen kniv till att bli en myt som många drömmer om just därför och de som skaffar den har redan bestämt sig för att den är bäst så den blir måttstocken och man inbillar sig att just så ska en kniv vara. Oavsett om man har kännt på något bättre så har man redan övertygat sig om att Sebenzan är bäst. Och i och med att all den här hypen finns så tror jag att Chris Reeve först har blivit rädd att ändra konceptet och sedan bekväm eftersom den ändå säljer så behöver den ju inte förbättras… eller?
Håller ni med, är ni av annan åsikt eller har även ni lurats med i hypen? Berätta gärna i kommentarerna varför ni tycker en Sebenza är värd pengarna eller varför den inte är det.
Todd Begg erbjuder en begränsad upplaga av sin Steelcraft Sun Tzu Kwaiken. De utgår ifrån den svarta titannitrid-belagda versionen som kommer direkt från Reate och sedan gör de “inhouse customization” av den. Priset hamnar givetvis något högre än för en standard Sun Tzu Kwaiken.
De kommer erbjuda fler begränssade customiserade upplagor senare. Jag tycker det ser riktigt läckert ut. Nästan så man önskar att man hade väntat lite på de här istället för att köpa de första.
Kizer har släppt sin nya katalog för 2016 och jag måste säga att det är en snygg katalog med mycket intressant innehåll. Några knivar jag tycker är extra intressanta är:
Kizer har släppt sin nya katalog för 2016 och jag måste säga att det är en snygg katalog med mycket intressant innehåll. Några knivar jag tycker är extra intressanta är:
Här är en första bild på Kizer Maddox, Perock och Barbosa. Design av Mikkel Willumsen. Det här är Bladesmith versionerna med titanhandtag och S35VN stål. Vanguard versionerna kommer dock först med G10 och (antagligen) VG-10 stål.
Yamakasi saknas på bilderna men den kommer ungefär samtidigt.
Todd Begg är en av knivvärldens mest beundrade personer. Många är de som drömmer om hans knivar. Todd har skapat en ny serie med (mer eller mindre) serietillverkade knivar till betydligt mer överkomliga priser för de flesta. Först ut var Sun Tzu Kwaiken vilken jag bara har gott att säga om efter att ha haft den i min ägo i runt en vecka. Härnäst kommer Todds mest eftertraktade kniv Bodega. Den kommer gå under namnet Steelcraft Mini Bodega och priset hamnar runt 445$. Visst är det en ganska saftig summa men du får också något speciellt. En kniv designad av Todd Begg och tillverkad av Reate, S35VN stål och titansidor. Den kommer få, precis som Sun Tzu Kwaiken, keramiska IKBS kullager och detent kula. Handtaget kommer vara ca 10 cm långt vilket gör den till en ganska rejäl EDC kniv.
Steelcraft Mini Bodega blir ett slags efterträdare till Todd Beggs Field Grade Bodega, vilken är en instegsmodell för och tyvärr kommer sluta tillverkas.
Todd Begg är en av knivvärldens mest aktade personer. Han är känd för att vara extremt noggrann med detaljer, ha en egen stil, måtta inte finns i hans vokabulär och så vidare… Hans främsta kniv är Bodegan. Den är extremt eftertraktad och många drömmer om att någon gång få äga en. Drömmar som oftast ligger utanför vad de flesta någonsin kommer att nå. Även jag har drömt om att någon gång få möjlighet att kanske bara få hålla i en av Todds knivar.
För att nå en större massa och att tillgodose efterfrågan på ett lite billigare alternativ har Todd Begg sökt världen över efter någon som kan tillverka en produktionskniv enligt hans höga krav på kvalitet och dessutom kunna möta målet på ett pris runt 500$. Valet föll till slut på Reate som det senaste året verkligen visat vad de går för när de levererat den ena enastående modellen efter den andra.
Först ut i Todd Beggs Steel Series är Sun Tzu Kwaiken vilket är Todds tolkning av den klassiska japanska kniven “kaiken”. Jag har turen att vara en av de första i Sverige att komma över en och jag kan bara säga “damn!” vad läcker den är och vilken fantastisk action den har. Den har keramiska lager, steel insert med overtravel stop, clip fräst ur ett stycke titan med en keramisk kula i änden, aggressivt stentvättat blad i S35VN stål samt Todds klassiska linje med hål i varierande storlek utmed handtagessidorna av titan. Som sagt, detta är en kniv som ger mersmak och ber om att få bli lekt med. Nu väntar jag med spänning på vad Todd kommer släppa härnäst i Steelcraft serien.
Ett vanligt uttryck för att beskriva sin ultimata dröm brukar vara “holy grail”. Ibland finns kanske till och med flera objekt som känns ouppnåeliga och som man känner att man skulle ge en arm och ett ben för. Oftast brukar ekonomin sätta stop för möjligheten att komma över sin holy grail men ibland styr tillgången. Andra gånger både och.
För mig finns många holy grails. Många av dem är svåra att få tag i på grund av att de är så populära. Men idag fick jag så äntligen möjligheten att köpa något jag trånat efter länge. Priset var högt men ända inte omöjligt så jag slog till. Nu har jag det där härliga pirret i magen, det där som betyder att du är spänd av förväntan, att du äntligen slagit till samtidigt som du känner att det kanske var lite dumt att lägga så mycket på en kniv. Men just nu är den största känslan eufori.
Vad jag har köpt är en Todd Begg Glimpse 5.5 med keramiska kullager. En riktig läckerbit. Nu hoppas jag att alla i leveranskedjan förstår hur bråttom det är och gör sitt yttersta för att jag ska få den så snart som möjligt.
Har ni några holy grails och i så fall vilka? Ni kanske redan har kommit över den ultimata kniven? Skriv i kommentarerna och berätta.
Här är en bild som visar designen på Kizer Vanguard Perock av Mikkel Willumsen. Den kommer enligt Mikkel bli färdig i januari. Senare kommer en exklusivare Bladesmith version också.
Kizer Vanguard Perock
Bilden är publicerad med tillstånd av Mikkel Willumsen.
Jag vet inte hur det är med er men för mig är Daniel Koster helt okänd. Jag snubblade över en av hans custom knivar när jag slösurfade lite framför TVn ikväll. Hans Bushcraft Folder ser riktigt robust och klassisk ut men ändå modern. Daniel skriver att han ska ha designat kniven med jakt i åtanke så kanske passar den er jägare?
Han beskriver kniven som en framelock kniv med skalor i G10 eller micarta som döljer pivotskruven för ett renare utseende. Huruvida det är praktiskt eller inte låter jag var och en bedöma. I min mening försvårar det justering av pivotskruven. Det borde i och för sig inte vara ett stort problem då kniven inte är tänkt eller byggd att öppnas snabbt som till exempel en flipperkniv.
Bushcraft Foldern har liners i titan och knivstålet är 3V. Kniven saknar clip och har ett tjockt handtag för att passa så bra i handen som möjligt under längre perioder.
Priset börjar på 395$ och med olika alternativ är det inte svårt att närma sig 550$ strecket. David tar emot ordrar på 20 stycken i taget för att effektivisera tillverkningen så mycket som möjligt. Just nu är listan full men man kan förboka en plats så när en ny lista finns kommer de första 20 som svarar på hans mail att få en plats.
Följ länken nedan för att läsa mer på Daniel Kosters hemsida.
Jag vet inte hur det är med er men för mig är Daniel Koster helt okänd. Jag snubblade över en av hans custom knivar när jag slösurfade lite framför TVn ikväll. Hans Bushcraft Folder ser riktigt robust och klassisk ut men ändå modern. Daniel skriver att han ska ha designat kniven med jakt i åtanke så kanske passar den er jägare?
Han beskriver kniven som en framelock kniv med skalor i G10 eller micarta som döljer pivotskruven för ett renare utseende. Huruvida det är praktiskt eller inte låter jag var och en bedöma. I min mening försvårar det justering av pivotskruven. Det borde i och för sig inte vara ett stort problem då kniven inte är tänkt eller byggd att öppnas snabbt som till exempel en flipperkniv.
Bushcraft Foldern har liners i titan och knivstålet är 3V. Kniven saknar clip och har ett tjockt handtag för att passa så bra i handen som möjligt under längre perioder.
Priset börjar på 395$ och med olika alternativ är det inte svårt att närma sig 550$ strecket. David tar emot ordrar på 20 stycken i taget för att effektivisera tillverkningen så mycket som möjligt. Just nu är listan full men man kan förboka en plats så när en ny lista finns kommer de första 20 som svarar på hans mail att få en plats.
Följ länken nedan för att läsa mer på Daniel Kosters hemsida.
