Eller mer specifikt på Instagram i det här fallet och som jag ser dem kanske skall tilläggas. I sammanhanget bör påpekas att jag är allt annat än modern i de flesta avseenden så jag avser inte “först med det senaste”. Det är jag mycket sällan även om det händer från stund till annan.

Det jag önskar presentera är några typiska bildkategorier som du kan stöta på om du ger dig i kast med det som ofta informellt går under namnet “IKC” eller “Internet Knife Community” och då särskilt det du hittar på Instagram. Sedan måste betonas att flödet i hög grad styrs av vad du själv valt att snöa in på och vilka du följer förstås! Även om den delen i allt högre grad minskar dessvärre. Men det är ämnet för en annan diskussion som jag brukar säga.

Här följer några exempel på kategorier av bilder du kan stöta på.

1. EDC, den på Internet så etablerade förkortningen som står för “Every Day Carry“. Det omfattar inte bara knivar utan allt du kan tänkas bära på din person. Allt från vardagsprylar som klockor, pennor och mobiltelefoner till hela arsenaler och överlevnadskit beroende på hur du är funtad och vart i världen du lever. För en del har begreppet kommit att närmast beteckna en livsstil.

Bilderna kan vara av många olika slag, några exempel;

– “Flatlay”, prylarna läggs ut på lämplig bakgrund med mer eller mindre konstnärlig ambition.

– EDC i hand, är precis vad det låter som.

– Andra prylar. Oftast ficklampor och pennor men även multiverktyg, miniatyrbräckjärn och dyl. Mer obegripligt för mig är det stora antalet “knucks” vilket är en omskrivning för ett litet knogjärn rymmandes en eller ett par fingrar. Tämligen meningslös pryl. Ja, och så näsdukar förstås. Vissa människor gillar dem har jag förstått.

En nykomling från Viper Knives i form av Turn Essential får agera exempel på en “EDC”-bild

2. Knivporr, är inte riktigt så illa som det låter och inkluderar inte människor som tappat kläderna utan innebär extrema närbilder, gärna på detaljer tillhörande dyra och exklusiva knivar. Tänk material som mönstervällda blad, timascus, ädelmetaller och liknande.

3. Knivar i natur, en kategori jag själv är både stor anhängare av och tillika i hög utsträckning bidrar till. Det är precis vad det låter som även om flera underkategorier finns. Det kan vara knivar med natur som bakgrund eller bilder när de används till allehanda ting. En närbesläktad kategori är den nästföljande.

Al Mar S.E.R.E. Folder poserar i skogen

QSP Bison fastbladare under en sommarutflykt

4. Bushcraft. Här ryms många typer av bilder men vacker natur med skog, sjöar, floder och berg hör till kategorin. Brasor i olika varianter är näst intill obligatoriska. Kopplat till det hittas många bilder på “feathersticks” och sotiga kaffepannor och muggar alterntivt kåsor. Nästa steg är utomhusmatlagning men det är inte lika frekvent förekommande.

Ett specialfall av “knivar i natur” kan nästa kategori sägas vara.

5. Knivar och himmel. En bekant till mig är mästare på området. (Har ni inte sett hans bilder ta en titt på kontot @foldersunfolded)

6. Knivar och kaffe. En kategori jag är i högsta grad medskyldig till att sprida måste medges. Även om den typen inte är lika populär som den en gång var så har den en egen term “Knoffee” eller på svenska “Knaffe”. Båda företeelserna är nödvändiga i mitt liv och de gör sig bra på bild så för mig är området oundvikligt. Dessutom har jag ofta tid att knäppa en bild eller två där jag sitter med en kopp Java och filosoferar.

6. Knivar och Chili. Nä, det är ingen trend det måste tillstås. Det är jag själv som uppfann kategorin eller åtminsone hashtaggen #thechilisessions. Jag råkar gilla att laga mat med stark peppar och dessutom gör de sig mycket bra på bild. Sedan är en del knivar rätt heta och då blir kopplingen mer naturlig. Men gör ni en sökning på området är chansen mycket stor att det är mina bilder ni hittar!

“The Chili Sessions” Här är det Spyderco Lil’ Native som har hett sällskap

7. Vanligare än chilifrukter är knivar och blommor. Till och med tämligen macho-betonade konton har insett att blommor gör sig bra på bild och dessa får därmed agera bakgrund vid knivfotografering.

8. Vapen och knivar. När vi nu talar om macho så finns en kategori som inte är så vanlig från svenska konton men desto vanligare i USA och i de kretsar där man marknadsför “tactical knives”. Det skall vara mörkt, svart och grått, gärna med patroner och skjutvapen i bakgrunden. Den här kategorin är tyvärr en bidragande orsak till att många knivkonton i allmänhet inte syns med blida ögon från Instagrams eller snarare Metas håll. Det eftersom det kopplar ihop vapen och knivar. De som lägger upp bilderna menar att det är yttrandefrihetsfråga och driver den idén tämligen hårt. Jag trycker aldrig på “gillaknappen” för den typen av bilder och avhåller mig från att kommentera dem. Det eftersom jag anser att den kopplingen är mycket skadlig för alla oss som är intresserade av knivar men INTE betraktar dem som vapen. Det finns ingen anledning att dra negativ uppmärksamhet till området anser jag.

En enligt mig mer legitim underkategori är jaktvapen och knivar. Inte heller sådana bilder ses dock med blida ögon av IG. Blod är farligt enligt dem och det är ett snabbt sätt att dra på sig anmälningar vilket kan leda till nedstängning av ditt konto. Därför är det inte så mycket jaktbilder i omlopp som man kan tro. Kopplingen jakt och knivar är annars tämligen naturlig.

9. Kastknivar är inte heller det en trend utan snarare ett exempel på ett specialintresse som har sina egna kanaler i de här sammanhangen. Jag lyfter förstås fram det för att jag själv är aktiv och har ett specialkonto tillägnat det här området. Mig hittar ni på kontot vaxjosportkastning.

Här är det mycket vanligt med filmklipp och “reels” då verksamheten lämpar sig väl för illustreras på det viset. En film kanske inte säger mer än 1000 bilder men vissa saker är lättare att se när det t ex handlar om teknik.

“Kortjakt” är ett moment jag brukar ägna mig åt. Här med WL Custom Blade Patriot Dagger

Men på samma vis som för kastknivar finns andra kategorier som innefattar tillverkning av knivar vare sig det gäller knivslöjdare av skandinavisk typ, knivmakare i största allmänhet eller tillverkare av den större varianten.

10. Köksknivar är förstås en egen kategori. Men av någon, för mig underlig anledning, är det ett helt separat område. Många kan vara hur intresserade av fällknivar som helst men har noll intresse för vad de använder i köket om de ens lagar mat. Till nöds används fällknivarna i köket eftersom resten av utrustningen är så eftersatt. Därför är matlagning och knivar en helt egen gren på Instagram och det tycks närmast råda vattentäta skott mellan den och exempelvis “EDC”-grupperna. Samma förhållande tycks till viss del även gälla i Sverige.

Bra köksknviar är ett måste. Det här är en JCK Kagayaki Gyuto

Det finns förstås betydligt fler kategorier än så. Det här vara bara ett axplock. Vilka fler tycker ni er se?

/ John

Knivar – ett objekt det som de flesta har en åsikt om. Somliga lägger benen på ryggen så fort de ser en kniv, oavsett storlek, och skriker att en mördare är lös. En del fascineras av dem och kan inte få nog. Andra tror att man är knäpp eller kriminell om de får reda på att man gillar knivar. För egen del har fascinationen för knivar funnits i hela mitt liv men det har inte fallit sig naturligt att se det som ett egenintresse. Mycket för att familjen och umgängeskretsen inte delade detta intresse. Men så för mellan fem och tio år sedan befann jag mig framför datorn och hade tråkigt. Jag googlade på måfå efter allt möjligt som fångade mitt intresse. Jag följde länk efter länk tills jag var någonstans där jag aldrig befunnit mig förr. Jag hade hittat något som fick mig att stanna upp. Det var en fällkniv med en speciell mekanik. Jag hade aldrig sett något så läckert och som verkligen talade till mig. Jag kunde inte motstå det och lade omedelbart en beställning. Jag betalade nog ett par hundralappar för den och jag tyckte det var riktigt dyrt för en fällkniv men den var ju så cool.

Jag visste inte något speciellt om fällknivar då. Bilden som dök upp i huvudet när någon sa fällkniv var en Victorinox eller en EKA. Jag kunde inte ens föreställa mig att det fanns piratkopior inom fällknivar. Det visade sig några år senare att jag hade köpt en rätt usel kopia på en Kershaw E.T. (External Toggle) med en mekanik designad av G&G Hawk, en far och son som gjort sig kända för att vara mekaniska genier och väldigt påhittiga när det gäller att designa knivmekanismer. Än idag är de några av mina favorit designer. Jag väntar för tillfället på en Orbit som är ett samarbete mellan Gavin Hawk och Serge Panchenko.

Jag blev efter denna kniv sugen på att skaffa fler fällknivar. Det som tilltalar mig med just fällknivar är dess mekanism och praktikalitet. Dessutom tycker jag de är mycket vackra att titta på. Jag visste nu vad jag skulle göra framför datorn när jag hade tråkigt. Jag sökte fällknivar. Men jag visste ju fortfarande inget. Det jag visste var att jag älskar titan. Kunde det finnas någon kniv därute som var av just detta fantastiska material? Kunde jag hitta den och skulle jag ha råd att köpa den? Tänk då på att jag ansåg att ett par hundra var dyrt för en fällkniv. 🙂 Jag hittade till slut en kniv som påstods ha titanblad och något som kallades G10 handtag. Jag blev helt såld. Jag måste ha den och beställde även den.

Efter dessa två första knivar i min samling var det stiltje ett tag. Jag hade annat i huvudet. Jag hade gått in i väggen och kraschat totalt. Jag var ett vrak som inte orkade eller ville någonting. Jag började om från början. Men det är en annan historia. Jag kom igen och är tillbaka med kraft. Väl tillbaka i livet igen återfann jag mitt tidigare påbörjade intresse. Jag googlade och fann en graal. Något fantastiskt vackert, sällsynt och fruktansvärt dyrt. Det var den vackraste kniv jag hade sett till ett pris jag inte kunde föreställa mig att någon ville lägga på en kniv. Objektet i fråga var en Zero Tolerance 0777. En begränsad upplaga som inte längre tillverkades och endast kunde finnas begagnad med en prislapp som började på 6000 kr. Jag ville så gärna ha den. Jag kunde inte sluta tänka på den men jag var också helt på det klara med att jag aldrig skulle lägga så mycket pengar på en kniv. Trodde jag…

Nu kommer vi till den del i mitt samlande som jag inte alls är stolt över. Min ursäkt är helt enkelt att jag lät mitt begär vinna över mina moraliska värderingar. Jag fann en kopia av ZT0777 på en välkänt skrupelfri sida på nätet. Priset var en bråkdel och den gick knappt att skilja från originalet. Jag intalade mig själv att det var min enda chans att äga en 0777, som om den gick att jämföra annat än på avstånd. Så jag gjorde det, jag köpte den. Jag kände att det jag gjorde inte var rätt men jag försvarade mig med att 0777 inte tillverkades längre. Jag försökte även lindra mina känslor genom att köpa en mindre version av 0777 kallad 0770CF. Som om inte detta var nog köpte jag en kopia till. Sammanlagt hade jag nu lagt vad en äkta ZT0777 skulle ha kostat mig.

Jag var fortfarande i min samlarhistorias början och jobbade mig sakta fram genom olika märken utan någon egentlig plan på vad jag ville göra med min samling. Jag sålde vidare mina kopior som om det skulle göra bot eller få det ogjort men jag var tydlig med att det var kopior jag sålde. Föga tänkte jag på nästa steg. Hur skulle nästa ägare benämna dem när de såldes vidare? Det vet jag fortfarande inte idag.

Härifrån bestämde jag mig för att lämna kopiorna bakom mig. Jag ville inte bidra till designstöld, eventuellt barnarbete och terrorfinansiering. Nu skulle jag bara köpa äkta vara. Snart kom jag i kontakt med en Kinesisk knivproducent som var relativt ny på marknaden. Kizer kallade de sig och av randiga och rutiga orsaker kom det sig så att de bad mig om hjälp att utvärdera deras knivar, lämna feedback och göra videor för Youtube. Jag tog kontakt med en välkänd svensk knivrecensent och frågade om han ville vara med. Han tackade ja och tillsammans presenterade vi märket inte bara för den svenska marknaden utan även internationellt. Tiden gick och sakta började mitt samlande hitta en riktning. Det var dyrare produktionsknivar och till slut även midtech och custom modeller. Det var märken som till exempel Zero Tolerance, Microtech/Marfione, TK Knives och Hinderer.

Idag består min samling av mestadels Todd Begg knivar (både från verkstaden i Californien och Steelcraft modeller från Reate och WE), Shirogorov, Cheburkov, Chris Reeve och Zero Tolerance. Jag vet att det antagligen kommer se rätt annorlunda ut om ett år men det är här mina känslor ligger just nu.

Så vad var min tanke med den här historien då? Ja, inte blev den alls som jag hade tänkt från början när jag satte rubriken men så är det ibland. Man tror att man vill berätta en historia men så visar det sig att det var något helt annat som kom ut. Kanske något som var i ännu större behov av att komma ut. Och frågan som man kan ställa är: har jag rätt att döma andra som köper kopior när jag själv har gjort det? Kanske inte. Men jag känner ändå att jag vill berätta för dem att det inte är rätt väg att gå. Om man har en snäv budget finns det så många bra alternativ nu istället för att köpa en kopia. Det finns billiga knivar som inte är kopior, har bra kvalitet och snygg design. Det finns verkligen ingen anledning att köpa kopior. Och jag kan intyga att känslan av att hålla ett original är oslagbar. Det går inte att komma i närheten med en kopia. Hur bra den än är så finns vetskapen att det är en kopia. Jag måste också säga att det inte har något med snobberi att göra. Det är en fråga om vad som är rätt och fel.

[Kniven på bilden högst upp är en Shirogorov F3R]

Här är några förslag på trevliga originalknivar.

https://knivshop.se/p/spyderco-byrd-meadowlark-2-black-frn-handles/

https://knivshop.se/p/kizer-vanguard-v3-vigor-v3403a1/

https://knivshop.se/p/ontario-rat-1-2/

https://knivshop.se/p/crkt-drifter/

https://knivshop.se/p/real-steel-e571-framelock-stonewash/

https://knivshop.se/p/ruike-l11-large-folder-black/

https://knivshop.se/p/knife-co-ltd-linerlock-tan/

När det kommer till eleganta knivar vänder jag oftast blicken mot Europa. Och trots att jag premierar franska fällknivar så innebär inte det på något sätt att jag bara håller mig till knivar från det landet. Jag tycker tvärtom att det mest är roligt att se vilka knivkulturer och intressanta designer som de andra europeiska länderna producerar. Det finns då ett land som i min mening rivaliserar med Frankrike när det kommer till knivmakare med elegans, nyskapande och framför allt vackra knivar. Det landet är Italien.

När man blickar ner över kontinenten tycks det finnas en trend när det kommer till knivmakare att dra sig till en viss ort. I Frankrike är orten Thiers. I Tyskland är det Solingen. I Sverige kanske det är Mora eller Eskilstuna. Och i Italien är den orten Maniago. Där finns det ett stort antal knivtillverkare som tillverkar allt från traditionella knivar i smedjor med nästan antika anor till supermoderna knivar i de allra modernaste verkstäderna. Och det är en av dessa supermoderna verkstäder som huserar Tecnocut vilket är företaget som tillverkar knivmärket Viper.

Viper har tillverkat knivar sedan 1987 och de har hela tiden strävat efter att kombinera moderna tekniker och traditionellt hantverk. Detta syns i mina ögon mest i deras Gentleman & Collezione  repertoar där deras mest eleganta och traditionella knivar finns. Där finns knivar som använder sig av både moderna material och tillverkningssätt men med väldigt traditionella former. Där finns även moderna knivar med moderna former men som på något sätt anspelar på traditionella mönster och linjer.

En kniv som mer tillhör den sistnämnda kategorin är Viper Dan 2. Dan är en akronym och står för “Daily Assorted Needs” och är designad av Tommaso Rumici med en knivs dagliga användande i åtanke. Svaret blev då en elegant fällkniv i moderna tåliga material med en egen variant av slipjoint låsning vilket gör att den inte skrämmer någon och är laglig att bära i de allra flesta europeiska länder.

Viper Dan 2

Action stopper system

Först vill jag prata om Vipers egna variant av slipjoint-låset. Slipjoint är namnet på en traditionell mekanisk lösning på problemet att en fällkniv lätt kan öppna sig i fickan eller kollapsa när man håller i den. Slipjoint fungerar med att det går en stålbit längst med handtaget i fällkniven som agerar som en fjäder. Denna fjäder sätter spänning på bladet vilket gör det trögt att öppna och stänga kniven. Många traditionella knivar har även en fasad och jämn pivot (alltså den delen av bladet där navet går igenom) vilket gör att det även finns en tröghet när bladet är i 90 grader. Ett så kallat halfstop.

Hur en traditionell slipjoint fungerar

Action stopper fungerar däremot genom att det finns två platta fjädrar inkorporerade i knivens skalor (alltså sidorna av handtaget) med en varsin liten boll i. Denna boll går då i en fräst skåra i bladet där den går fritt förutom i vissa lägen där det är urfräst lite extra; vilket håller kvar bladet i det läget. Det finns tre lägen där dessa kulor ger en tröghet. Det är öppet, stängt och 90 grader (ett så kallat halfstop). Detta gör att knivens rygg är öppen. Detta gör kniven lite lättare och det gör den även lättare att rengöra från damm och ludd. Dessutom ger det en kniv som känns lite mer unik än andra slipjoint knivar då de som sagt är slutna i ryggen.

Här kan man se den inkorporerade fjädern samt knivens öppna design

Bladet

Viper tillverkar två sorters Dan knivar. De har siffran 1 och 2 efter sig. Detta innebär endast skillnader i bladformen då 1 betyder att bladet har en drop point form som på ett sätt för tankarna till en bowie-knivs utseende. Om det istället står 2 innebär det att bladet har en en wharncliffe form med ett subtilt uppåt-svep längst ut på spetsen. De båda bladen har även en bakre del som är till för att kunna öppna kniven med en hand och som även fungerar lite som en extra låsning av bladet eftersom den vid utfällt läge hamnar i handtaget. Vilket leder till att man även håller i den delen när man greppar kniven. Bladet har en matt sammets finish och har en flat yta som smalnar av mot eggen. Bladet är 3 mm tjockt vid ryggen och gjort av det svenska stålet Böhler N690co härdat till 57/59 HCR vilket innebär att det är ett rostfritt stål med bra skärpa och tålighet men som ändå är lätt att slipa upp till en fin och vass egg.

Bladets form 

Handtaget

Viper gör Dan knivarna med ett antal olika handtagsmaterial. Den jag har haft är den med burgundy canvas micarta vilket är en fin färg och gör att kniven skiljer sig något från de flesta andra moderna knivar som oftast går i en mer grå-svart färgskala. Handtaget är även väldigt ergonomiskt utformat med rundade hörn vilket gör att det sitter väldigt väl i handen utan att på något sätt skava. Dock tror jag inte det skulle passa att ihärdigt använda flera timmar i sträck då clipet kan skava lite lätt. Men å andra sidan är kniven inte designad för att användas till tunga jobb i flera timmar.

Viper Dans öppna konstruktion

Canvas micarta är kanske inte det hållbaraste av material. Men när det kommer till Viper Dan 2 behövs det inte heller, då det är en kniv som ämnar sig för lättare arbeten som att bearbeta mat och snacks i vardagen, öppna paket eller kanske skära av en irriterande tråd som lossnat från tröjan. Det är inte en kniv som man bör utföra de lite grövre arbetena med, trots att den förmodligen skulle klara även de med goda resultat för att inte vara en låsbar kniv. Kniven leder handen till lite mjukare rörelser, speciellt när man håller tummen på den jimping som finns på bakre delen av bladet som inkorporerar sig i handtaget.

De båda skalorna sitter ihop med tre vanliga torx skruv samt en lite större pivotskruv som även den är en torx. Detta gör att man utan större problem kan plocka isär kniven för bättre rengöring eller för att se hur det tidigare nämna Action stopper systemet fungerar.

Detaljerna som gör det

Dessutom finns det en mängd smakrika detaljer i handtaget som tillför en estetisk aspekt på det hela. En detalj som jag själv uppskattar mycket är den milt blånade spacer som sitter mellan skalorna i knivens bakersta del. En onödig detalj kan tyckas, men den detaljer säger så mycket om kniven. Spacern är rundad och sticker upp ur handtaget precis så mycket att man kan känna det vilket ger en intressant kontrast mellan titanets lite kalla släta yta och micartans lite strävare textur. Ett tecken på att inte bara designern utan även tillverkningen är genomtänkt med ett skarpt öga för detaljer.

Den elegant rundade backspacern och clipet

Ännu en modern detalj är att kniven har ett pocketclip och ett hål för fångstlina. Dessa detaljer är även de lösta på ett smart sätt. Pocketclipet är ett så kallat deep carry clip vilket innebär att det är konstruerat för att kniven ska rida djupt i fickan vilket Viper fått till genom att montera det i baksidan av den tidigare nämnda spacern. Detta gör att kniven åker ner lite mer i fickan utan att clipet ska behöva vara så snirkligt. Dessutom gör det det hela väldigt enkelt att byta sida på clipet då man helt enkelt byter sida på det. Dock blir man tvungen att bära kniven med spetsen uppåt då clipet bara kan sitta i de hålen som finns på baksidan. I clipet finns även ett hål som linjerar sig med det hål som går rakt igenom skalorna. Det är för att man ska kunna sätta i en fångstlina eller för att ytterligare pynta kniven. Hålet är så stort att det skulle kunna gå igenom 550 paracord men enligt min erfarenhet är det både snyggare och mycket enklare att låta bli. Främst då hålet är lite väl snävt vilket leder till att det är väldigt pilligt att få igenom 550 paracord men även för att kniven är i sig själv vacker och användningsområdena för den är inte sådana att en fånglina krävs. Dessutom om man drar fångstlinan genom både hålen i micartan och genom clipet ser det i mina ögon lite fel ut. Det material linan ska igenom blir på något sätt för tjock.

Till sist

Viper Dan 2 har länge varit en av mina favorit knivar då den är elegant i sina enkla former med snillrika detaljer. Den väger dessutom inte mycket vilket har gjort att den många gånger följt med i fickan utan att man ens tänkt på det vilket för mig är en stor fördel. Kniven är inte heller en sådan som ger en taktisk look. Utan den lyckas vara modern utan att på något sätt vara läskig. Den känns som en gentlemans naturliga accessoar och jag tror inte någon skulle bli förvånad om en sådan kniv fanns i någons kavajficka.

Jag rekommenderar verkligen den här kniven och den finns att köpa hos knivshop.se i alla varianter. Just den varianten som syns på bilderna finner ni här och fler välproducerade knivar från Viper hittar ni här. Passa på att lägga händerna på den kanske perfekta edc-kniven.

Väl mött alla knivintresserade

Ibland händer det konstiga och rent utsagt absurda saker i livet. Man kanske har haft den bästa julveckan på väldigt väldigt länge som avslutas men en kraftig förkylning vilket gör att man får stanna hemma ensam över nyåret. Men kanske är man ändå glad och nöjd med tillvaron när man ser att den hemsida och blogg man ofta besöker är på jakt efter nya skribenter. Då kanske man utan några förväntningar skriver en liten text där man presenterar sig själv. Och vips! Kanske man ska vara den där nya skribenten som skriver för bloggen Vasst. Kanske blir man ännu gladare och framförallt tacksam för den chansen.

Vem är då jag som är den här “Ny skribent – nygamla knivar” skribenten hos Vasst?

Mitt namn är Emil Funcke och jag som så många andra samlar på knivar. Det är inget konstigt i det när man skriver för en blogg vid namn Vasst, men mitt samlande är lite nischat. Visserligen gillar jag och har en viss fascination för alla knivar men mitt fokus på samlandet är på regionala franska och neo-klassiska knivar. Vad dessa två begrepp innebär kommer jag verkligen bena ut i senare inlägg men en kort historia kan vara på sin plats.

Den franska knivkulturen är i min mening lite speciell. Det är så att i princip varenda liten by och region i Frankrike har ett eget knivmönster. En egen sorts kniv. Dessa knivar kommer från en ganska gammal tradition och har därför ganska traditionella drag.

De är oftast slipjoint knivar, vilket innebär att de inte går att låsa utan det är en fjäder längst med knivens rygg som gör att kniven inte fäller ihop sig för minsta lilla och även inte öppnas för lätt. De är oftast gjorda av traditionella material såsom skalor gjorda av oliv-träd eller horn och knivstålet är det lite enklare 12C27 från Sandvik. Det kanske mest kända exemplet på en sådan här fransk by-kniv är Laguiolekniven (även den kommer få en mer utvecklad historia i senare inlägg).

Laguiole av Au Sabots

 Neo-klassiska knivar är den term jag valt att använda om knivar som kanske har ett traditionellt utseende (såsom Laguiole) men är gjord i moderna material och kanske med ett toppmodernt superstål. Eller så är det bara en modern kniv men med traditionella drag. Ett bra exempel på en kniv som är båda dessa är Why so serious? av Roland Lannier vilket i mångt och mycket är en modern kniv med linerlock, modernt stål och härdningsmetod, nyskapande micarta gjort av en kilt. Men kniven ger ändå ett traditionellt skimmer ifrån sig. Den här kniven är en jag kan prata om i timmar. Det är även något jag planerar att göra i framtiden om någon orkar lyssna (läsa).

Why so serious? av Roland Lannier

Jag som person kommer från de Wermländska skogarna men är för närvarande bosatt i Landskrona och jobbar som gymnasielärare. Utöver knivsamlandet så lägger jag ner stor tid och intresse i scoutrörelsen där jag bland annat är ledare för ett antal ungdomar.

Mitt knivsamlande började egentligen med scouterna. Jag var en ny ledare och kände att jag behövde en “vuxenkniv” en ny lite större kniv att använda (det blev en mora2000). Men den här nya kniven räckte inte riktigt till utan jag såg snabbt en ny kniv som även den väckte mitt intresse och på den vägen gick det. Jag fick efter en stund min första fällkniv i julklapp (det var en Gerber av något slag).

Efter att ha upptäckt hur ofta jag faktiskt använde min fällkniv i vardagen kände jag ett behov att ha en kniv som gick lättare att öppna och stänga och i sökandet efter den drog det verkligen igång.

Från en fällkniv och kanske fem fastbladare hade jag snabbt 15, 20 och till slut 30 knivar. Efter det började mitt samlande nischa sig sakta men säkert till det samlande det är idag. Jag har fortfarande en del moderna knivar i min rotation som är enkla att öppna med en hand och som låser sig på ett tillförlitligt sätt. Men de är ett fåtal och majoriteten är eleganta traditionella och osmidiga knivar men med det, i min mening, lilla extra. En sorts historisk patina som gör kniven ännu stiligare än vad den redan är.

Väl mött alla knivintresserade.

Eder “Ny skribent – nygamla knivar”

/Emil

Jag blev ganska fascinerad av en företeelse som jag noterade i en Facebook grupp nyligen. Det gällde huruvida man tyckte sig ha rätt att posta trådar om knivmakarens beteende i en grupp för denne knivmakares knivar. Man menade att om man inte höll med knivmakaren så kunde man ju lämna gruppen och inte behövde man köpa dennes knivar. Det jag då genast tänker är: måste man hålla med favoritknivmakaren i allt denne företar sig hur dumt det än må vara? Var går gränsen?

Ni som är insatta har säkert redan räknat ut att det gäller Anthony Marfione. För mig är  det egalt. Oavsett vem det är så skiljer jag på vem personen är och vad denne producerar. Därmed inte sagt att jag inte bryr mig. Hade han bara hållit sig lugn och låtit det vara så hade han inte alls drabbats alls i samma utsträckning. Den bloggare som Marfione har valt ut att stå till svars och stämma har inte orsakat speciellt mycket skada. Men när Marfione själv agerar på detta vis framstår han ju i betydligt sämre dager än någon bloggare någonsin hade kunnat framställa honom. “Skadan”, som Marfione ser det, var begränsad till de som läste bloggen och påverkades av den. Nu är det känt för hela knivvärlden och han har ingen annan att skylla än sig själv. I min mening har pokalen för största idiot i knivindustrin tveklöst tillhört Greg Medford i flera år men nu har hans bedrifter odiskutabelt utklassats av Anthony Marfione.

Så, tillbaka till ursprungsfrågan. I min mening är svaret glasklart “nej.” För mig låter det som första klassens fjäsk för att få någon form av erkännande av knivmakaren och vinna något på det. Men vad tycker ni? Måste man dela åsikter med sin favoritknivmakare?

På Shot Show visade nyligen Kershaw upp en “ny” modell som pikade Microtech och Anthony Marfione. Modellen i sig är en ny version av ZT0777 vilken Marfione kopierade och sålde helt utan skrupler. Det har skrivits och diskuterats mycket om detta tidigare så jag går inte in i detaljer men två saker vill jag nämna för er som inte är insatta. Den första är som sagt att Marfione kopierade ZTs design medan de fortfarande försökte få till den avancerade processen att sammanfoga ett vackert damaskusstål med ett mer slitstarkt stål för eggen. Det andra är att Marfione anklagades även för att i samma veva kopiera KAIs (Zero Tolerance och Kershaw) subframe lås. Men detta är en felaktig anklagelse då KAI varken var först eller hade patent på lösningen vid denna tid. Marfione hade dessutom tillverkat knivar med subframe lås före detta tillfälle. KAI fick igenom sitt patent först i slutet av 2015. De meddelade då Marfione att genast sluta tillverka och sälja knivar med subframe lås. Matrix, som Microtech/Marfiones ZT0777 kopia heter har sedan tiden för debaklet genomgått stora designändringar och är närmast oigenkännlig.

KAI visade nu på Shot Show att de varken har glömt händelsen eller saknar “cojones”. Modellen de visade upp har nämligen namnet Natrix. Man måste bara älska KAI för det här. En sak är säker, Kershaw Natrix står på min inköpslista för 2017.

Trots sitt goda rykte, höga kvalitet, välkända siluett och att den är så eftertraktad har inte Todd Beggs Bodega funnits med på kartan i så många år. Den har tagit knivvärlden med storm. Alla tycker något om den men oavsett vad man gillar utseendet så måste man erkänna den kvalitet, detaljrikedom och hantverksskicklighet som ligger bakom.

För ca fem år sedan insåg Todd att han inte skulle hinna möta det stadigt ökande intresset för hans knivar. Dessutom var det många som gärna skulle vilja ha dem men inte hade råd. För att tillmötesgå efterfrågan började Todd träna upp sin personal för att kunna tillverka midtech knivar av högsta klass. Faktum är att Todds midtech knivar är de dyraste i världen. Ett faktum som är svårt att förstå för många. Men när man håller en midtech Bodega i sin hand så förstår man vilken talang som ligger bakom oavsett om det är Todds egna händer eller någon av hans handfull medarbetare.

Under följande länk kan ni se mer hur det går till bakom kulisserna när en Bodega tillverkas.

http://www.britishblades.com/forums/showthread.php?162182-Todd-begg-bodega

Under det senaste året har Todd tagit ännu ett steg närmare att kunna erbjuda sina designer till alla. Han har tagit hjälp av Reate för att tillverka sin så kallade Steel Series. Det är en produktionsserie av Todds knivar. Än så länge finns Sun Tzu Kwaiken, Mini Bodega och Field Marshall. Härnäst har turen kommit till Glimpse. Ännu är inget release datum avslöjat men jag gissar på någon gång under första kvartalet 2017.

Den 12e november är ni välkomna på EDC Träff i Årsta Folkets Hus. Träffen arrangeras av knivshop.se, vilka kommer närvara och erbjuda lotteri och rabatterade priser på utvalt sortiment.

Fokus kommer ligga på knivar av olika typer och prisklasser men även annat som faller under vad som i intressekretsar kallas EDC, Every Day Carry, alltså sådant man dagligen bär med sig i en eller annan form. Det kommer även finnas utrymme för privata utställare som vill visa upp och jämföra sina samlingar.

Inträde är gratis och vi öppnar portarna kl 11:30 och stänger kl 16:00.

Ta sig hit
Det är lätt att ta sig till Årsta Folkets Hus, både med bil och med allmänna kommunikationer.
Allmänna kommunikationer: Tunnelbanans gröna linjer passerar Gullmarsplan och därifrån tar man buss 160, 168 eller 164 till Årsta Torg. Tvärbanan tar man till Valla Torg, antingen från Gullmarsplan, Alvik eller Liljeholmen. Från Årstabergs pendeltågsstation kan ta tvärbanan till Valla torg, eller buss 160 till Årsta Torg.
Med bil: Parkering finns alldeles utanför Folkets Hus. Adress , Hjälmarsvägen 26, 12052 ÅRSTA

Välkomna!

Många av oss kämpar och sliter för att någon gång få möjlighet att komma över vad som i knivsamlarkretsar brukar kallas en “grail” (graal). En kniv som av en eller annan anledning är i stort sett omöjlig att komma över för just mig. En kniv jag skulle ge en arm och ett ben för. Den kniv jag absolut helst vill ha men kanske inte har råd med eller att den finns i så få exemplar att det är extremt svårt att komma över den.

Ni har säkert alla en drömkniv. Jag har också det, eller ska jag säga “hade det”? För alldeles nyligen hade jag sådan otrolig tur att jag kom över min grail. Jag hade sålt av nästan halva min samling och tillfället dök upp. Jag fick jobba hårt för att den skulle bli min för den är mycket eftertraktad och det fanns bara tre stycken. Men jag lyckades som sagt. Jag har nu fått den hemskickad och jag går som på moln. Jag vill aldrig släppa den.

Häromdagen började jag fundera. “Nu då? Jag har kniven jag trodde att jag aldrig skulle få tag i. Den jag drömt om. My precious. Vad ska jag jaga nu? Är mitt sökande över nu när jag har den, i mina ögon, perfekta kniven?”

Svaret var egentligen självklart. “Men det finns ju så mycket annat fint därute som jag aldrig ägt ännu.” Så jag gjorde en mental lista och ställde upp nya mål. Det ligger väl i samlarens natur att aldrig vara nöjd, att alltid vilja ha mer. Så nu jobbar jag vidare mot nästa punkt på min lista. Listan, som innehåller både semi grails (halv graaler) och lättillgängliga produktionsmodeller, är i stort sett ändlös eftersom jag nästan dagligen ser bilder på knivar jag aldrig sett förr och habegäret börjar gnaga.

Ni kanske känner igen er? Eller har ni inte kommit över er grail än? Om ni tillhör den senare kategorin så har ni här en förvarning om vad som kommer hända när ni väl fått tag i det där ouppnåeliga objektet.

Lycka till i sökandet efter Kniven med stort K! Det är en fantastisk känsla att hålla den i handen kan jag försäkra er.

Knivar finns i prisklasser för alla. När det gäller att identifiera den dyraste gör man rätt i att leta på auktioner. “The Gem of the Orient” lär vara den kniv som inbringat mest pengar med ett försäljningspris på 2,1 miljoner dollar. Den tog Buster Warenski 10 år att färdigställa och innehar 9 diamanter, 153 smaragder och ett jadehandtag med guldinlägg.

Ja, en sak är säker. Man skriver inte in “cool knives” på Google i tron att man ska snubbla över något läckert. Det resulterar snarare i ett resultat som på bilden ovan.

Ett säkrare sätt är att leta sig in på Instagram och börja följa några custom tillverkare. Titt som tätt dyker det upp något vackert eller också kan man se vilka den personen följer. Efter ett tag har man skapat en lång lista med customtillverkare som ofta är väldigt aktiva på Instagram. Antagligen för att det är så mycket enklare än till exempel en egen site eller Facebook.

Det finns även en specialiserad knivsamlar-app som påminner mycket om Instagram. Bladenation heter den men tyvärr har den inte fått så mycket spridning än så aktiviteten där är ganska låg.

Facebook grupper är min egen favorit för att komma i kontakt med likasinnade och hitta vackra objekt. Det finns många Svenska grupper. Några exempel är: Knivsamlaren, EDC Knivar, Echo Delta Charlie Network. Det finns också specialiserade köp och sälj grupper.

Man kan ju inte undvika att nämna Youtube i det här sammanhanget. Det finns fullt av folk som både på ett proffessionellt och amatörmässigt sätt framför recensioner, unboxings och generella personliga åsikter. Några välkända Youtube kanaler/personligheter är: Jim Skelton, ClearAdvantageTV samt vår Svenska SwedishSurvivor.

Ännu ett sätt att hitta “nya” märken är att besöka en välsorterad webbutik som specialiserar sig på knivar.

Det sista tipset jag har är forum. Det finns lite olika forum där ute men jag har tyvärr inga goda erfarenheter av dem.

Så i väntan på att Google har lyckats matcha ihop ordet “cool” med vad som verkligen är det får man nog hålla sig till ovanstående metoder.

Hur brukar ni själva hitta nya objekt? Kommentera gärna.

Trevlig helg allihop!

Efter många års knivsamlande och Youtubande meddelar knivvärldskändisen Jim Skelton att han lägger ner sitt samlande. Han säger att han tänker satsa på det som verkligen spelar roll i livet; familjen. * Han vill också be alla de som han under åren möjligtvis har förolämpat, på sin Youtube kanal, om ursäkt.

Uppdatering:

Jag vill be alla om ursäkt som tagit illa vid sig av denna artikel. Det var aldrig min mening att såra någon eller att få någon att må illa. Vi har alla olika toleransnivåer för skämt och jag har full förståelse för att många tycker att jag gick över gränsen här. Jag har ingen annan ursäkt än att jag fick idén, skrev och postade inom 5 minuter. Den första troliga anledningen jag kom på var just denna. Hade jag lagt 5 minuter till så hade det varit en annan fråga.

Jag kan absolut förstå att vi har olika grader av humor och tolerans. Jag själv tar till exempel illa vid min om man skämtar om handikappade eller postar bilder på ett nyligen nedlagt vilt som man använt sin nyinköpta kniv på enbart i syftet att visa att man använder kniven och hur mycket man man är.

Med det sagt ber jag återigen alla om ursäkt och lovar att tänka till igen nästa gång.

När du köper en kniv idag för 5-6000 får du en riktigt fin kniv med funktioner och features som till exempel flipper, kullager, steel insert, overtravel stop samt en spännande design. När du köper en Chris Reeve Sebenza får du… inget av ovanstående. Så vad betalar man för? Jag må aldrig ha ägt eller hanterat någon Sebenza men jag anser att den är rejält överreklamerad. För de pengarna skulle jag köpa något betydligt mer spännande.

Man skulle kunna argumentera att Sebenzan har vunnit många priser genom åren. Men betänker man att den lanserades 1990 och vann sin sista award 2006 så blir verkligheten en annan och alternativen intressantare. Konkurrenterna är i fatt och förbi sedan länge och där står Sebenzan kvar med en design som är över 25 år gammal.

Någon gång under åren tror jag att Sebenzan gått över från att vara en riktigt bra och överlägsen kniv till att bli en myt som många drömmer om just därför och de som skaffar den har redan bestämt sig för att den är bäst så den blir måttstocken och man inbillar sig att just så ska en kniv vara. Oavsett om man har kännt på något bättre så har man redan övertygat sig om att Sebenzan är bäst. Och i och med att all den här hypen finns så tror jag att Chris Reeve först har blivit rädd att ändra konceptet och sedan bekväm eftersom den ändå säljer så behöver den ju inte förbättras… eller?

Håller ni med, är ni av annan åsikt eller har även ni lurats med i hypen? Berätta gärna i kommentarerna varför ni tycker en Sebenza är värd pengarna eller varför den inte är det.

Chris Reeve Sebenza 21

Nu är julen snart här och många har redan gått på julledighet som brukligt är i Sverige. Julbelysningar lyser och snön glittrar, kölden biter i kinderna och… eller hur var det nu… Åtminstone i mellansverige där jag bor slås nu värmerekord för december och smutsen och mörkret omsluter oss och det verkar inte finnas någon ände på eländet.

Vi har alla olika sätt att ta oss igenom den här perioden. Själv spenderar jag mycket tid med att surfa, hitta nya knivar att drömma om i ett försök att glömma mörkret, tristessen och smutsen. Jag fantiserar om alla fina knivar jag vill köpa det kommande året, tänker på mina holy grails, skriver önskelistor till mig själv eftersom jag tyvärr inte har någon fårstående sambo som respekterar min hobby och vill göra mig glad genom att köpa mig en kniv i julklapp, spenderar tid på Facebook bland likasinnade som förstår mig även om vi inte har samma smak.

Det här låter ju kanske ganska tragiskt men det känns inte så. Jag har ju en underbar familj, en stor villa, två tyska kombibilar, ett fast jobb med hyfsad lön och inte minst har vi alla hälsan. Det kunde faktiskt vara betydligt sämre. Speciellt om man betänker att jag inväntar en holy grail och att min knivsamling under året utvecklats enormt samt att jag fått många nya vänner, bekantskaper och kontakter inom min hobby.

Jag hoppas ni alla får en riktigt trevlig och lugn jul. Det kanske inte känns så men ta er gärna en stund att tänka objektivt på er situation. Man ska inte vara glad för att andra har det sämre men man måste ju glädja sig åt att man kunde haft det mycket sämre.

Så, från oss alla här på Vasst till er alla där ute i Sveriges avlånga land vill vi önska en riktigt god jul och ett gott nytt år!

Todd Begg är en av knivvärldens mest aktade personer. Han är känd för att vara extremt noggrann med detaljer, ha en egen stil, måtta inte finns i hans vokabulär och så vidare… Hans främsta kniv är Bodegan. Den är extremt eftertraktad och många drömmer om att någon gång få äga en. Drömmar som oftast ligger utanför vad de flesta någonsin kommer att nå. Även jag har drömt om att någon gång få möjlighet att kanske bara få hålla i en av Todds knivar.

För att nå en större massa och att tillgodose efterfrågan på ett lite billigare alternativ har Todd Begg sökt världen över efter någon som kan tillverka en produktionskniv enligt hans höga krav på kvalitet och dessutom kunna möta målet på ett pris runt 500$. Valet föll till slut på Reate som det senaste året verkligen visat vad de går för när de levererat den ena enastående modellen efter den andra.

Först ut i Todd Beggs Steel Series är Sun Tzu Kwaiken vilket är Todds tolkning av den klassiska japanska kniven “kaiken”. Jag har turen att vara en av de första i Sverige att komma över en och jag kan bara säga “damn!” vad läcker den är och vilken fantastisk action den har. Den har keramiska lager, steel insert med overtravel stop, clip fräst ur ett stycke titan med en keramisk kula i änden, aggressivt stentvättat blad i S35VN stål samt Todds klassiska linje med hål i varierande storlek utmed handtagessidorna av titan. Som sagt, detta är en kniv som ger mersmak och ber om att få bli lekt med. Nu väntar jag med spänning på vad Todd kommer släppa härnäst i Steelcraft serien.

Ett vanligt uttryck för att beskriva sin ultimata dröm brukar vara “holy grail”. Ibland finns kanske till och med flera objekt som känns ouppnåeliga och som man känner att man skulle ge en arm och ett ben för. Oftast brukar ekonomin sätta stop för möjligheten att komma över sin holy grail men ibland styr tillgången. Andra gånger både och.

För mig finns många holy grails. Många av dem är svåra att få tag i på grund av att de är så populära. Men idag fick jag så äntligen möjligheten att köpa något jag trånat efter länge. Priset var högt men ända inte omöjligt så jag slog till. Nu har jag det där härliga pirret i magen, det där som betyder att du är spänd av förväntan, att du äntligen slagit till samtidigt som du känner att det kanske var lite dumt att lägga så mycket på en kniv. Men just nu är den största känslan eufori.

Vad jag har köpt är en Todd Begg Glimpse 5.5 med keramiska kullager. En riktig läckerbit. Nu hoppas jag att alla i leveranskedjan förstår hur bråttom det är och gör sitt yttersta för att jag ska få den så snart som möjligt.

Har ni några holy grails och i så fall vilka? Ni kanske redan har kommit över den ultimata kniven? Skriv i kommentarerna och berätta.

Todd Begg Glimpse 5.5 på knivshop.se

Besök Glimpse 5.5 på Todd Beggs sida

Jag satt och surfade lite på min fikarast och hittade den här skapelsen. En lite rolig och annorlunda sak. Den påstås vara från 1920-talet och tillverkad av Wadsworth Solingen. Den ska vara knappt 5 cm lång. Ja inte är det någon bushcraft kniv men lite kuriosa är ju alltid skoj. Har ni hittat några roliga objekt på era fikaraster? Kommentera gärna.

Kan det här möjligtvis vara världens minsta fällkniv? Känner ni till någon mindre så kommentera gärna.

Världens minsta fällkniv?