– kniven som växer

Det första som skall avgöras är väl huruvida Kershaw Heist lever upp till namnet eller inte? Blir man rånad/lurad på sina pengar när man köper den här kniven? Spekulationer uppstår lätt när man döper en kniv på det viset.

På den punkten kan jag emellertid lugna er alla omgående, det blir man inte!

Kershaw Heist

Tvärtom kan jag förtälja att den här kniven växer allteftersom. Det kan den möjligen behövas då det är en tämligen nätt liten kniv sett både till mått och inte minst vikt.

Det här är nämligen Kershaws bidrag till vad som nuförtiden ofta kallas “Bug-Out“-klassen* efter Benchmades bästsäljare. Konkret har det kommit att stå för en lättviktskniv, vilket de förstås inte var först med men utrustad med någon form av “cross bar lock“. Alltså ett lås med en fjäderbelastad tvärgående bult som huvudkomponent. Efter det att BMs patent på “Axis lock” gått ut har marknaden fullkomligt exploderat av den typen av lås. I princip varje tillverkare har ett på programmet även om just Kershaw var tämligen sena med sin version. Den du hittar här.

De två komponenterna var för övrigt anledningen till att jag valde att titta närmare på Heist. Det har visat sig vara en gångbar kombination tidigare.

Kniven har en aning kantiga former som emellertid fungerar utmärkt

Kortversion: Kershaw Heist, en doldis som visade sig vara en riktig höjdare!

Blad

Bladet på Heist är en modifierad drop point. De extra tillskotten består i en intressant falskegg eller snarare förtunning av ryggsidan. Bladet har till en början full tjocklek och till och med en liten tumramp för att sedan tunnas ut. Det som gör att det inte är en äkta falskegg är att den inte sträcker sig ända ut till spetsen. Där återfår bladet sin tjocklek igen. Troligen för att det är förbaskat tunt redan från början.

Godset är nämligen inte mer än 2,2 mm tjockt. Bladet är 81 mm långt och 26,5 mm högt. Eftersom sedan slipfasen är tämligen hög med sina 18 mm så finns goda förutsättningar för ett blad som är trevligt att nyttja.

Det är inte ofta man stöter på så här tunna och effektiva blad

Bladet är i gengäld relativt brett vilket hjälper till med stabilitet. Finishen är en mediumgrov stentumlad yta vilket döljer repor väl. Märkningen är tämligen diskret med Kershaw-loggan på en sida och lite onödigt mycket text på andra sidan. Men texten är liten.

Stålvalet föll på D2 vilket jag inte tycker är dåligt i det här fallet. Visst, det är inte det mest rostsäkra, särskilt inte i utföranden där man stentumlat dem även om det är att föredra framför den blästring Kershaw ofta använt sig av. Men det är ett relativt segt stål vilket gör att det kan hålla den tunna eggen utan att det går flisor ur bladet. Det gör också att spetsen håller bättre än den skulle gjort med ett sprödare stål.

Stålet är D2 kan utläsas av bladet. Där står även KAI, modellbeteckning, China och så återfinns en liten krumelur som talar om att Heist är en “in-house production” och inte resultatet av något externt samarbete

Med andra ord har Kershaw Heist en spets som är något kraftigare än vad måtten antyder. Den klarar allt som en bra spets skall hantera. Allt från att avlägsna spetor eller i det här hushållet, kaktustaggar, ur fingrar till att punktera plastdunkar.

Även resten av skäregenskaperna hos Heist är precis så sympatiska som jag hoppats på. Det tunna bladet hanterar allt från att skala en rotselleri** till att skära i skrivarpapper. Det är särskilt vid genomgående skär där man använder hela bladets bredd som den här kniven briljerar. Ett exempel är förstås kartong. Nu håller jag på med lite köksrenovering och det har blivit lite saker över efter hantverkarna, bl a förpackningsmaterial som skall till återvinning. Ett utmärkt arbete för Heist.

De egenskaperna går igen när man skär i tamp och rep men även i nylonremmar. Lite mer får den jobba i buntband och hårdare material men det är mest för att handtaget är tunt som det känns så. Bladet gör vad det skall. Det gäller även i trä kan tilläggas.

Överlag är det här bladet utmärkt och orsakerna står att finna i geometrin. Kershaw har satsat på ett tunt blad vilket alltid skär bättre än ett tjockt.

Handtag

Handtaget är väl egentligen det minst intressanta med Heist. Eller snarare gäller det materialet i sidorna. Det är GFN vilket är ett av många fiberförstärkta plastmaterial. Oerhört praktiskt men inte så spännande. Men här är det mycket välgjort. Texturen på ytan ger mycket bra fäste utan att kännas som sandpapper och alla andra hörn och kanter är väl rundade.

Handtaget är bekvämt för att vara så litet och framförallt tunt som det är

Annars är den här kniven byggt på sedvanligt vis kring en intern och försänkt stålram. Handtaget är öppet i ryggen med tre timglasformade distanser som stöttning. De är dock inte lättade vilket är en smula märkligt med tanke på att det är en lättviktskniv. Det finns således några gram att kapa. I gengäld ger det ett styvt handtag som inte flexar om man trycket på det vilket retat mången ägare av en BM BugOut genom åren.

Kniven är öppen i ryggen och byggd kring en stålram som tittar fram vid låset och vid distanserna. Den för ovanlighets skull inte lättad

Kniven är hopsatt med tre T6 skruvar per sida och dessa är väl försänkta i handtagssidorna. Till det kommer en justerbar pivotskruv med en T8 på en sida och en dekorativ bult med D-form på andra sidan. Det gör kniven lättjusterad eftersom skruven inte snurrar fritt.

Handtaget är även försett med ett myckte rymligt hål gjort för fånglina för den som vill använda en sådan.

Heist är sympatisk i alla de vanligaste greppen. Möjligen kan invändas att handtaget är något kort

Handtagets främsta förtjänst är dock att det är bekvämt i hand. Så bekvämt som ett så här tunt handtag kan bli faktiskt. Framåt hittas ett fingerskydd som hindrar pekfingret att med lätthet stifta bekantskap med eggen, bakom det en fördjupning för sagda finger. Bakre delen av ryggen är sedan mjukt rundad vilket gör att den passar väl in i handflatan vid sabelgrepp. Då hamnar även tummen på ett förnämligt vis på därför avsedd plats. Därtill är hela handtaget svagt svängt så det följer handen bättre.

Sammantaget ett mycket bra handtag där alla grepp fungerar utan att användaren behöver tänka närmare på det. Extra sympatiskt är att clipet har en tendens att försvinna trots att det är av “deep ride”-typ.

Öppning och lås

Heist öppnas med tumknoppar vilket är ett annat stort plus i mina ögon. Jag tillhör dem som rent generellt föredrar det framför flipperfenor om det är de alternativ som erbjuds. Tumknopparna ger mer flexibilitet. Du kan använda såväl tummar som pekfingersnärtar, öppna kniven långsamt eller snabbt beroende på dina preferenser.

Just de här tumknopparna är dessutom excellenta. De har rätt form, rätt placering och är lätta att nå. Med rätt form menas att de inte gör ont mot huden samtidigt som de ger lagom med grepp så du inte halkar. De sticker även ut tillräckligt för att vara lätta att träffa. Rätt placering betyder dels att de är enkla att hitta när du skall fälla ut kniven men även att de inte är i vägen när bladet är utfällt.

Sedan kan du förstås som med alla lås av den här typen använda dig av det för att öppna kniven. Det är bara att dra tillbaks låsbulten och snärta lätt med handleden och ditt blad är ute.

Rätt placerad och rätt formad är tumknoppen inget revolutionerande men väl fungerande

De andra knivar Kershaw släppt med den här låstypen har kullager. Det har inte Heist. Något jag är glad över. Mycket positivt kan sägas om kullager men allt har med hur bra en kniv är att leka med. När det kommer till att var praktisk så slår ett par bronsbussningar dem alla gånger. Det av ett par skäl. För det första är de tunnare vilket gör att hela kniven kan var det också. För det andra är de självpolerande vilket gör kniven mjukare i gången efter hand. Men främst så är det svårare för smuts att tränga in i dem jämfört med kullager vilket gör dem mer praktiska. Sedan är de även starkare i sidled då anläggningsytan mot bladet är större vilket är en bonus. Ja, förutsatt att bussningarn har rätt storlek då förstås.

Men det betyder förstås att den här kniven inte var extremt snabböppnad då den var ny. Lite seg faktiskt. I gengäld har den blivit snabbare och mjukare över tid och är nu precis lagom. Det vill säga kniven är lätt att öppna och stänga utan problem eller närmare eftertanke. Den bara fungerar.

Låset är ett derivat från ett Axis-lås och kallas DuraLock

Kershaw var som sagt inte snabbast ut ur startblocken med den här typen av lås. De kom med sina första modeller utrustade med DuraLock som den här versionen kallas i början av 2023. Det var då modellen Iridium som var aktuell. Den följdes snabbt av den här kniven samt Covalent och Monitor.

Men efter att ha använt Heist ett tag kan konstateras att jag gillar DuraLock. Skruvarna sticker inte ut så långt men går ändå att komma åt och fjäderkraften är välmodulerad. Bladet hålls väl på plats särskilt i sidled. Möjligen kan en liten tendens till spel upp och ned anas men inget som är reellt eller påverkar funktionen. Överlag ett välgjort lås!

Att bära

Heist är nästan perfekt att härbergera i en ficka. Den är mycket lätt om än inte lättast, yttermåtten är modesta och den är tunn. Kniven väger in på låga 79 gram och tjockleken är endast 10,8 mm.

Clipet är nästan en fullträff, hade bara fästet varit aningen bättre så hade det varit där

Materialet är däremot lite styggare mot byxtyg och liknande som alla handtag med rejält mönster men det är inte det som stör utan något som först märks när du skall stoppa kniven i fickan och det har med clipet att göra.

Jag bär ofta den här och liknande lätta knivar i bröstfickan på en jacka. Den här syns inte alls och då är ändå ficklocket inte stängt

Clipet är ett enkelt men effektivt fjäderstålsclip. Ytan är grå och matchare resen av kniven rent utseendemässigt.

Det kan skiftas från höger till vänster sida och är fäst med två T6-skruvar på en höjd plattform i handtagssidan. Där har vi även det enda negativa jag har att invända mot clipet. Rampen är nämligen god och spänsten adekvat men när an kommer så långt som till själva fästet på clipet så vill tyg gärna fastna där och man får trycka till en gång till om man vill få ned kniven djupare i fickan. En liten men irriterande detalj.

I övrigt sitter kniven ordentligt när den väl är på plats och den är relativt lätt att dra. Måtten gör att du knappt märker den när du kommit så långt.

Sammanfattningsvis

Kershaw Heist är ett typexempel på när man tar flera små ting och gör dem rätt. Ibland sägs det att perfekton är just det, små detaljer utförda korrekt. Här är är man rätt nära. I alla fall om man tar med prisklass i beräkningen. Skulle man dessutom vilja lägga ut en något högre summa för mer premiummaterial så finns en lyxigare utgåva av Heist. Då får du S35VN som bladstål och G10 istället för fiberplast i handtaget. Men i gengäld ökar vikten så frågan är om du inte hamnar lite vid sidan om klassen och den här knivens främsta styrka.

Heist var kniven som växte ifrån viss anonymitet till att bli en favorit

För det vi har här är en kniv som börjar och slutar med bladet. Det kan se lite utstuderat ut men är i grund och botten tämligen enkelt och framförallt har man från Kershaws sida använt sig av tunt gods, en hög slipfas och låtit bli att ha för mycket stål bakom eggen. Därefter har man valt D2 vilket är ett bra stål i det här fallet eftersom det inte flisar sig så lätt och därmed håller väl. Resultatet är förträffligt.

Sedan matchas det av ett handtag som är riktigt bra det också. Förvisso lite tyngre än kniven som gett namn åt klassen men i gengäld faktiskt bekvämare!

Det går bara att konstatera att i och med Heist så har Kershaw lyckats få till en riktig hit. Möjligen har den hamnat lite skymundan av några andra av deras modeller med Iridium i spetsen. Men här har vi en EDC-kniv som inte går av för hackor. Lätt, smidig och den ser inte allt för illa ut heller. Därtill spränger den inte banken helt. För närvarande kostar den kring 1000-lappen i Sverige. Och då är det den dåliga växelkursen som står för en del av det.

Specifikation:

Längd utfälld: 193 mm
Längd hopfälld: 112 mm
Vikt: 79 g (vägd av mig, uppgiven vikt 79g)
Bladlängd: 81 mm
Godstjocklek: 2,2 mm
Bladstål: D2
Handtag: GFN på stålram
Lås: DuraLock

Producerad av: Kershaw, tillverkad i Kina

/ John

* Där hittar du förutom originalet knivar som SRM 255, CJRB Hectare och Al Mar Payara.
** De har ofta rester av jord på utsidan så till dem använder man inte sina finaste Sashimi-knivar.

– det är någon som är tillbaka!

Underrubriken är skamligt stulen från en låt av Winnerbäck. Men den är icke desto mindre sann. Idag är ämnet en kniv som jag menar bidrar till att på riktigt väcka liv i ett klassiskt märke, nämligen  Al Mar.

Vid första anblick kanske inte namnet B-21 låter så upphetsande men det är ett namn som gömmer en intressant idé. Förkortningen står för Bowie for the 21st Century. En modern tolkning av en gammal knivtyp helt enkelt och därigenom uppstår en spännande dynamik.

B-21 är ny för året och jag var tidigt ute och har därför haft den här kniven närmare elva månader vid det här laget. Det har gett mig en god grund för ett omdöme. Det var i och för sig inte så svårt i det här fallet skulle det visa sig.

Al Mar B-21

Mannen bakom den här kniven är ingen mindre än Kirk Rexroat. Det kan tilläggas att det här inte är hans första samarbete med Al Mar. Det började redan 1997 då Rexroat tillverkade en custom “Havanna Clipper” åt Gary Fadden som då ägde företaget. Det är för övrigt en modell som återupptagits i modellprogrammet som en hommage. Han har sedan dess även formgett knivar som Back Up I, Back Up II och inte minst fällkniven Payara. Den sistnämnda har släppts i en ny version som jag vid annat tillfälle recenserat. 

Det finns ett par egenskaper hos B-21 som speglar delar av herr Rexroats personlighet. En är hans öga för detaljer men sedan är han också “Master blade smith“. Det är en titel som kommer med vissa krav. En annan är att han även är intresserad av jakt och friluftsliv vilket ledde till att B-21 inte bara är en fusion mellan gammalt och nytt utan även mellan en kniv avsedd för dylika aktiviteter och mer “taktiska” applikationer som man säger på ren svengelska. Alltså en kniv riktad mot olika typer av polis, militär och liknande yrkeskategorier.

En modern tolkning av en klassisk Bowie-kniv

Det har även hänt något trevligt med delar av Al Mars produktion sedan senast och det berör bland annat den här modellen. För att markera både den förändringen och till viss del att de siktar mot nya tider så finns det inte längre något rött i logotypen som den uppmärksamme kanske noterat.

Det som inträffat är att man flyttat tillverkningen. Ursprungligen gjordes Al Mars knivar i Japan. När företaget återskapades förlades hela produktionen till Kina åren 2019-2023. Delar av tillverkningen sker fortfarande där. Men nu är de finare modellerna stämplade “Made in Taiwan” istället. Det är ett stort fall framåt kan konstateras. Inte minst när det gäller de fällknivar som är aktuella, något jag ämnar återkomma till i framtida recensioner här på bloggen. 

Då återstår att se hur den här Taiwan-tillverkade pjäsen signerad Rexroat står sig.

Blad

I en intervju från 1985 sade Al Mar själv att ett blad till en stridskniv bör vara mellan 4,5-8 inches, alltså mäta någonstans från ca 12 centimeter som minst till strax över tjugo centimeter som mest. Det verkar vara något som Rexroat tagit fasta på i det här fallet då bladet nästan når dit. Längden är i det här fallet 4,25 inches vilket blir strax under elva centimeter. Det matchas av en höjd på som mest 3,5 cm och en tjocklek på bladet av 4,1 mm. Ett som vi säger på svenska, alldeles lagom blad, med andra ord. Inte för långt så att det är ivägen och gör kniven tung samtidigt som det ger tillräckligt mycket egg för att klara de flesta uppgifter.

Utseendet har drag av sin klassiska förlaga. Det betyder att det ärvt en rätt djärv klippt del med en rejäl falskegg. En bladform som både ger en bit rak egg, en buk och inte minst en synnerligen effektiv spets. Det är trots allt en commandokniv vi talar om även om den inte är renodlad för den uppgiften.

Lite av eggen har dock stulits till förmån för en rejäl fördjupning för pekfingret. När det sedan kombinera med de delar av bladet som är att betrakta som modifierade så skapas en uppsjö sätt att greppa kniven på. Det som avses är den markanta böjen i bladryggen som ger bladet ett närmast harpunliknande utseende. Det intrycket förstärks ännu mer av tumrampen.

Ett djärvt och dynamiskt blad som är grundat på en Bowie

Finishen är en satin och märkningen består av Al Mars logotyp på presentationssidans ricasso och på andra sidan hittas modellbeteckning, designer och tillverkningsland.

Stålet som använts är en stapelvara för många tillverkare idag. Ett slitstarkt D2-stål som fått en hög flatslipning, eggen är mer än 25 mm hög. Tjockleken bakom eggen varierar mellan en hel millimeter mot spetsen till ned till 0,7 mm. Det är i ärlighetens namn för mycket för min smak. Visst bladet blir starkt men det skär förstås sämre. Här har man premierat styrka över andra parametrar. På den här kniven räddas dock skäregenskaperna av att själva primäreggen är rätt bred den också. Den mäter närmare 1,2 mm.

En annan effekt den här eggen får är att spetsen både är mycket vass samtidigt som den inte blir bräcklig. Det finns förstås mer material bakom den också. Appropå vass så var fabrikseggen duglig men inte helt jämnt slipad i ärlighetens namn.

Hårdheten uppges till 59-60 HRC och det är något jag tror stämmer då kniven hållt skärpan väl.

Det drygt elva centimeter långa bladet är tillverkat av D2-stål

Eftersom godset från början inte var extremt och bladet är högt och flatslipat så får man en kniv som skär väl i det mesta. Trots tjockleken bakom eggen får väl tilläggas. Det märks att Rexroat är aktiv jägare. Han gillar uppenbarligen inte knivar som är vässade järnspett utan som faktiskt går att använda också.

Den här typen av egg är riktigt bra när det gäller att exempelvis kapa rep och dylikt. Den kraftigare vinkeln gör att eggen tål lite misshandel samtidigt som det rätt tunna bladet glider igenom materialet varefter snittet fortlöper. Det är inte så dumt tänkt då bland annat tamp till båtar och dylikt inte sällan innehåller en del grus och annat som kan skada en kniv. Av samma skäl är B-21 utmärkt för att hantera kraftigare nylonremmar, bilbältesmaterial, och tjockare plast.

Även i trä är kniven fullt duglig om än inte perfekt. Här sätter handtaget gränserna, mest för att det är tunt faktiskt. Men eftersom du kan smyga fram och hålla nära eggen blir kontrollen god. Det betyder att så länge du inte skall försörja dig på träsnideri klarar du dig väl. Läs, den är utmärkt till campingliv.

Sedan är inte B-21 bäst för batoning, en aktivitet som är populär vid knivtest nuförtiden. Därtill är kniven något för tunn. Därför rekommenderar jag att om yxa saknas så täljer man en liten kil och bankar på den istället för sin dyrbara kniv.

Kurvan på bladet är troligtvis bra vid flåjobb för den som är jägare. Nu är det mer något som är teoretiskt för mig men jag har jobbat som styckare i yngre dagar så jag har rätt bra koll på hur ett blad upplevs när man till exempel svålar en skinka eller en fläsksida. Vid dylika arbeten så hjälper fördjupningen på bladet till på ett förträffligt vis. Här kan man placera en tumme när man vill smyga långt fram på bladet eller ett pekfinger om bättre styrsel önskas.

Jag har mest använt kniven till mer civiliserat köttskärande som kyckling, kotlettrader med och utan ben och liknande.

Handtag

Det finns i princip två sätt att göra handtag på. De kan tillhöra den tunna eller breda skolan. Det här tillhör definitivt den första kategorin. För att få ett bekvämt grepp måste man då vara noga med övriga proportioner. Det har Rexroat varit. Det här är ett mästerverk inom kategorin.

Handtaget är gjort av G10 som fästs med tre stycken skruvar

Tjockleken varierar mellan 13,5-11,5 mm. Sidorna är med andra ord skulpterade. Längden på handtaget är 11,6 cm och höjden varierar även den mellan ca 26-28 mm.

Kniven är som synes en fulltångekniv och sidorna är gjorda i polerad G10. Ett material som är mycket motståndskraftigt mot…tja, allt! Det klarar värme, kyla, måttliga mängder kemikalier etc. Det är även mycket slitstarkt så ingen risk att du förstör det i brådrasket.

Sidorna är fästa med tre stycken skruvar med T8 huvuden. Det är väl lite klent kan jag tycka. Men det fungerar, i alla fall så länge du inte avlägsnar dem alltför ofta. 

B-21 är en heltångekniv med lätt välvda sidor

Att materialet i sidorna är slätt ger ett handtag som är mycket bekvämt att greppa. Du förlorar lite i friktion men i det här fallet behövs inte den i alla fall eftersom handtaget är så väl format.

Det märks särskilt om du sticker hårt med kniven. Tumrampen med sina skåror och fingerskyddet gör att handen inte glider även om du jabbar in kniven i trä.

Trots att B-21 inte är en våldsamt stor kniv så är handtaget tillräckligt stort för de flesta händer

Fördjupningen i ryggen samt urtaget för pekfingret ökar greppalternativen ännu mer

Men sedan kommer vi till själva trolleritricket. Det är att Rexroat har lyckats göra kniven synnerligen komfortabel trots att den är tunn. Och inte bara det, greppmöjligheterna är om inte oändliga så åtminstone så många som är möjligt på en kniv.

Det beror på att du kan fatta kniven i hammar- och sabelgrepp som vanligt men det kan göras både längre bak respektive längre fram med pekfingret i urtaget i bladet. Sedan kan du förstås placera ett pekfinger i fördjupningen i bladryggen som jag var inne på tidigare.

B-21 är även utmärkt vid omvänd fattning med eggen mot användaren men även vid “ishackegrepp” med bladet nedåt såväl med eggen framåt som bakåt. Särskilt när du har eggen framåt är bakänden på handtaget bekvämt att lägga tummen mot. Bra om du skall hugga i något.

Apropå bakänden så sticker den metallen ut så mycket att den kan användas som exempelvis en improviserad mejsel. Den har tunnats ut så mycket att det är möjligt. Kniven har därutöver ett litet diskret fånglinehål.

Fodral

Fodralet är tillverkat av någon form av kompositplast. En hållbar variant har det visat sig. Konstruktionen är av det dubbelvikta slaget och det är sedan hopsatt med en skruv och fyra öljetter.

Fodralet i kompositmaterial inkluderar ett keramiskt bryne

Kniven hålls fast med friktion och ett rejält snäpp. På den fronten har Al Mar lyckats mycket väl. Även om kniven hålls upp och ned och skakas rejält är det omöjligt att få den att släppa. För det krävs att man placererar tummen mot kanten på fodralet och trycker till. Då går det både lätt och mycket snabbt att dra kniven.

En annan positiv egenskap hos det här fodralet är att det är tyst. Det märks att Rexroat är jägare som sagt. Det är nämligen en detalj som är mycket viktig vare sig du försöker smyga dig på människor eller djur. Eller bara försöker undvika att bli en irriterad vandrare för att du bär runt på en maraccas.

Fodralet har ett dräneringshål vilket är en nödvändighet särskilt om använder en kniv gjord av D2-stål. Det är som många vet inte helt rostsäkrat.

En annan liten finess med fodralet är att det kommer utrustat med en vit rulle som syns på bilderna. Det är helt enkelt ett litet keramiskt bryne. Faktiskt inte så dumt alls som nödutrustning.

Bältesclipet är av TecLoc-typ med låsfunktion. Det tar bältesbredder upp till 5 cm

Då man inte bär ryggsäck är B-21 excellent att bära i korsryggen i s k “Scout Carry”

Infästningen är av s k Tecloc-typ även om jag tror det här är av ett annat märke. Men det innebär ett bältesclip vars fäste enkelt lossas med en låsbar tryckknapp. Då det sitter skruvat på plats är det även lätt att rotera för att bäras antingen horisontellt eller på en bärrem på en stridssele eller ryggsäck.

Bältesclipet tar bälten upp till 5 cm bredd. Clipet har även distanser som gör att det inte rör sig om tunnare bälten används.

När jag bär en mindre ryggsäck så placerar jag oftast kniven på axelremmen

Sedan kan kniven bäras på ett flertal vis som jag var inne på. Om man fäster clipet som vanligt sitter det dock rätt högt. Något jag inte är helt vän med. Är man lite rundlagd som jag finns en tendens att knivhandtaget petar dig i sidan på ett inte helt optimalt vis.

Av det skälet skiftade jag tämligen omgående clipet till att låta kniven sitta horisontellt istället. Det gör att jag kan bära kniven sittande parallellt i bältet vid korsryggen. I alla fall då man inte bär ryggsäck är det extremt bekvämt att bära B-21 på det viset. Den känns faktiskt inte alls! Där spelar det platta formatet och den låga vikten in.

Om jag bär ryggsäck flyttas knivn till en av axelremmarna alternativt hamnar den i en sidoficka och så låter jag en fällkniv vara mer lättåtkomlig istället.

Slutsats

Den här kniven är ett exempel på ett mycket lyckat samarbete mellan en mästare inom sitt gebit och ett företag med lång erfarenhet. Al Mar har med B-21 åstadkommit en suveränt bra kniv inom flera områden. Exakt hur tankeprocessen fortskred vet jag förstås inte men när Kirk Rexroat skulle designa en “tactical” så lyckats han av bara farten åstadkomma en riktigt bra jakt- och friluftskniv. Hans hemvist i Wyomings skogar slog helt enkelt igenom.

Som många bra knivar är det här en produktionsversion av en handgjord förlaga. Jag har hört att den här är något mindre än prototypen. Jag hade föredragit kniven aningen större om jag fått välja så den versionen är troligen perfekt. Det stämmer dessutom exakt med de mått från Al Mar själv jag nämnde inledningsvis.

Men för att en kniv skall vara bra på mycket så krävs ett gediget tankearbete och kanske någon kompromiss. En sak är dock nödvändig, kniven skall vara lätt att bära annars har den en tendens att inte följa med alls.*

Det har åstadkommits genom att göra kniven tunn och därmed även tämligen lätt. I det här fallet väger kniven in på 195 gram och den totala vikten stannar på 294 gram enligt min våg.

B-21 poserar en kall eftermiddag i november

För att åstadkomma de övriga önskvärda egenskaperna valde Rexroat en rätt komplex bladform. Grunden är som sagt en Bowie vilken gett kniven dess namn. Den formen ger ett par önskvärda egenskaper såsom en bit rak egg, en buk och en jäkligt effektiv spets. Det sistnämnda brukar förstärkas med en falskegg och så också i detta fall.

Men sedan har man valt att både addera ett “fingerchoil“, en extra kurva på bladryggen samt en tumramp för att möjliggöra alla de varierande greppen. Det gör det här till en extremt flexibel kniv vad gäller användningsområde.

På samma vis är handtaget både bedrägligt enkelt samtidigt som det bjuder på en hel del kurvor på rätt ställen för att matcha bladets prestanda.

Al Mar B-21, en kniv som definitivt sätter det här företaget på kartan igen

Resultatet är enastående och jag kan bara konstatera att Al Mar B-21 tillhör en av mina favoriter i klassen. Det här är en kniv som absolut klarar av de flesta uppgifter den kan tänkas ställas inför och som du behöver den till. Det oavsett om det är för att ta ur ett rådjur eller flå en hare eller göra upp en eld eller möjligen ägnar dig åt mer ödesdigra uppgifter iförd kamoflagekläder.

Specifikation:

Totallängd: 225 mm
Bladlängd: 108 mm
Godstjocklek: 4,1 mm
Stål: D2, HRC 59-60
Vikt: 195g, enbart kniv. 294 g för kniv + fodral (vägd av mig)
Handtag: G10 över full tånge
Fodral: Kompositmaterial med justerbart bältesclip och keramiskt bryne

/ John

* Något jag skrivit om tidigare när jag presenterade bakgrunden till Al Mars SERE-fällkniv. I all enkelhet handlar det om att erfarenheterna från bl a Vietnam visade att större stridsknivar ofta befann sig fastsatta på en ryggsäck någonstans där soldaten inte befann sig när allt sket sig.

Kershaw är ett märke som till synes fått något av en pånyttfödelse på sistone. Eller det kanske inte är helt sant men det är det intryck jag fått och inte minst gäller det mitt eget förhållande till dem. Ett tag var det lite “mellanmjölk” över dem. Inget som stack ut och en ändlös räcka knvivar med gråblästrade 8Cr13-blad. Men nu har det kommit ett antal intressanta modeller igen. Det är extra skönt tycker jag då en av mina absoluta favoriter alla kategorier när det kommer till EDC-knivar kommer från Kershaw. Det är den klassiska Blur.

Härförleden presenterade jag Heist som jag tycker är en riktigt sympatisk bekantskap. Så pass trevlig att jag beslutade för att det var dags för ytterligare en kniv med samma ursprung.

Den här gången föll valet på Inception. En tämligen slank flipperkniv med till synes tillfredsställande prestanda.

Kershaw Inception

Bladet är en clip point som fått något lite extra i och med en dubbel falskegg för att göra det mer intressant. Stålet som använts är en gammal bekanting, D2. Det är ett stål som rent generellt bra men även har en liten tendens till att rosta enligt min erfarenhet. Det har ofta varit fallet med just Kershaw tidigare då de envisats med att blästra stålet så att det bildas små mikroporer i materialet. Men i det här fallet är bladet stentumlast vilket helt klart är att föredra. Dessutom tycker jag att det är snyggare.

Konstruktionen bjuder inte på några överraskningar vilket innebär att handtaget utgörs av en stålram med G10-sidor utanpå. Fast även här har man från Kershaws sida kostat på sig något lite extra för att förhöja det visuella intrycket. Pivotskruven har därför fått ett mönster och den andra skruven som håller ihop kniven är av en typ som annars hittas på cyklar, närmare bestämt i framdreven.

Inception bjuder på ett par visuellt intressanta detaljer som exempelvis den dubbla falskeggen

I övrigt kan sägas att kniven har KVT-kullager och öppnas med en flipperfena. För säkerheten står en liner lock.

På längden mäter Inception 18,4 cm varav bladet står för 8,3 cm. Kniven väger in på flugvikt, 88 gram. Det borde göra den till en utmärkt EDC-kniv. Allt tyder på det.

Med tanke på hur Heist känns att arbeta med så ser jag fram emot att testa Inception också. Det är i alla fall en bra start*. Därefter följer en recension.

/ John

* Det är en dålig ordvits, jag vet! För er som inte vet “Inception” betyder början/start.

Naturligtvis måste det läggas upp en bild på hur Al Mar Payara ser ut i utfällt läge. I sista inlägget var det bara en liten teaser som inte avslöjade det.

Som synes har den ett rätt speciellt blad. Spetsen är en tanto och till det har man lagt en recurve-egg bara för sakens skull. Resultatet blir tämligen slående rent utseemässigt. På köpet får man, på gott och ont, den sekundärspets som en tantospets medför. Den är bra till vissa saker, mindre bra till andra. Men å andra sidan är den inte särskilt uttalad på den här modellen och den korta eggen mot spetsen till är svängd.

Den svängda eggen har den fördelen att den för in visst material i själva snittet. Det gäller om man kapar rep eller tamp till exempel. Stålet som använts är det budgetorienterade D2. Ett stål som rätt behandlat dock är mycket gångbart trots att det inte är dyrt. Ett varningens finger kan höjas för att det inte tillhör gruppen rostfria stål.

Al Mar Payara 32 i sin helhet

Handtaget är gjort i fiberförstärkt plast (någon variant av FRN – Fiber Reinforced Nylon). På hemsidan hävdas att det är kolfiber som står för trådarna. Resultatet är ett lätt och tåligt material med samma (brist på) känsla som hittas i knivar som Benchmade Griptilian och Spyderco Manix till exempel. Låset är ytterligare en tolkning av “Axis-lock”. Efter att patentet gått ut har varianterna blivit många. Det här kallas “Max Lock” och fungerar väl. Dock kan tilläggas att fjädrarna är rejält kraftfulla.

Paketet rundas av med ett mycket stort clip som fungerar väl. Fler intryck får vänta till kommande recension så håll utkik efter den om du vill veta mer!

/ John

– bra har blivit bättre!

Ibland undrar jag om jag är ett unikum och om det verkligen är bra. Det som fick mig att fundera kring det är formatet du möter här, den skrivna recensionen. En halvt utdöd konstart. Jag har nämligen googlat och inte hittat någon enda sådan som avhandlar CRKTs Pilar IV, trots att modellen funnits ett bra tag nu. Det betyder att jag antingen är dålig på att söka eller att det inte finns. I vilket fall är det här ett försök att rätta till det missförhållandet.

CRKT Pilar IV

För den initierade kniventusiasten behöver designern bakom Pilar IV ingen närmare presentation. Det är förstås vår käre södra nabo Jesper Voxnaes som formgivit såväl den här som de andra knivarna i serien. Som ordningsnumret upplyser om finns det tre tidigare versioner. Generellt kan förändringarna sammanfattas med att kniven vuxit över tid samt ändrat bladform. Originalet hade ett sheeps foot-blad som mätte sex centimeter och nu är bladet nästan uppe i åtta.

Den kan nämnas att för den som tycker sig känna igen namnet “Pilar” så är det inte så konstigt då det var namnet på Hemmingways båt. Om jag inte missminner mig finns den fortfarande att beskåda i Havanna om du har vägarna förbi Kuba.

Större, snyggare och bättre – Pilar IV

Kortversion: CRKT Pilvar IV, det är inte bara ordningsnumren som vuxit utan även kniven och så även användningsområdena

Blad

Till skillnad från både Pilar och Pilar II, även kallad “Pilarge” som båda har sheepsfoot-blad hittades redan på Pilar III en något spetsigare form. Ett blad som möjligen kan beskrivas som en modifierad Wharncliffe. Det hade då vuxit till 7,5 cm.

Den utvecklingen verkar nu ha nått sin fullbordan i och med att det här bladet är en clip point och att det mäter cirka 79 mm. Bladet har en höjd på 27 mm och en mycket distinkt klippt del av bladet som också fått en tydlig falskegg. Bladet har en kort rak egg och en uttalad buk, något som Voxnaes ofta inkluderar i sina alster. Överlag tycker jag att det är ett attraktivt blad och finishen är en trevlig satin.

Märkningen är tämligen diskret den också med CRKTs logotyp på en sida och Voxnaes på den andra. Tacknämligt har de minskat storleken på sin font. Ett område inom vilket CRKT var notoriskt dåliga för att inte säga usla förr i tiden.

En snygg clip point är ett gott försäljningsargument

CRKT har med den här kniven och några andra frångått sin stapelvara som är kinesiskt Cr8-stål. Istället används D2. Det är ett verktygsstål som ibland kallas “semi-rostfritt”. Det vill säga det kan rosta men är tämligen motståndskraftigt mot korrosion trots allt. I övrigt kan det härdas rätt hårt och håller en egg någorlunda väl.

Sedan får jag väl tillägga att jag inte tycker att CRKT är experter på härdning och värmebehandling rent generellt och detsamma gäller här. Det här stålet känns tämligen mjukt och håller inte skärpan riktigt lika bra som andra D2-varianter jag testat. Men det är mer av en känsla än något jag har exakta siffror på så ta det för vad det är. Sådant kan trots allt variera även från kniv till kniv. Men det är sant för det här exemplaret.

Bladet och för all del resten av kniven är designad av Voxnaes

Tjockleken är maffiga 3,8 millimeter och det är inte helt ovanligt för knivar designade av Voxnaes. Varför han vill ha så tjocka blad är jag lite osäker på. Möjligtvis är det en utseendefråga. Pilar IV hade inte behövt ha mer än 3 mm från början i mitt tycke.

Men i gengäld hittas den tjockleken mest i bladryggen och vid ricasson då kniven har en tämligen hög flatslipning. Det tunnar ut stålet till 0,4-0,5 mm bakom eggen.

På tal om egg så var den från fabrik en smula ojämn. Sedan har man från CRKTs sida misslyckats med att få till plunge line trots det stora urtaget. En bedrift i sig och resultatet blir att eggen blir assymetrisk där. Eggen har inte samma vinkel på båda sidor. Kniven var inte heller helt vass. Någorlunda duglig men inget att skriva hem om.

Den här bladformen är mycket praktisk om än kanske något spetsig för somliga. Men spetsen är i gengäld mycket bra. Den penetrerar det mesta som kan vara aktuellt. I en värld av plast är det dessvärre en mycket eftertraktad egenskap. Inte minst märker jag det på jobbet där det öppnas en del förpackningar. Något man inte gärna använder köksknivarna till. Även om jag från stund till annan ertappar någon kollega med att göra just det.

Överlag fungerar Pilar IV till det mesta i EDC väg. Mycket tack vare att bladet blivit längre. Men i gengäld kan sägas att hade urtaget för fingret minskats eller avlägsnats så hade det funnits plats för väsentligt mycket mer tillgänglig egglängd i relation till handtagets storlek.

Handtag

Egentligen tillhör Pilar IV en typ av knivar som jag inte gillar. De med en presentationssida och en markant låssida. Förutom att det ger ett assymetriskt utseende så ger de olika materialen även olika känsla mot handen och i de värsta fallen blir även balansen lidande. Det finns de knivar som upplevs som de har slagsida i handen. Så är inte fallet med den här kniven, tack och lov.

Sedan blir en kniv med en stålsida och därtill en back-spacer i metall ingen lättviktare hur man än vrider och vänder på det. Men Pilar IV är inte gigantisk så vikten stannar ändå på 112 gram. Längden på handtaget är 10,8 cm, tjockleken 10,7 cm och höjden cirka 2,55 cm.

Till skillnad från den första utgåvan av Pilar bjuder fyran på ett mycket rymligt handtag

Presentationssidan är gjord av G10 som i det här fallet är tämligen mesig. Den kunde vara något grövre för bättre fäste helt enkelt. Särskilt som det är ett material som har en tendens att bli slätare med åren. Mina äldsta kniv med G10-sidor är snorhala nu, läs Benchmade AFCK.

Låssidan består som sagt av blästrat stål. En finish som emellertid är sympatisk i mitt tycke då den kontrasterar mot den blankare bladet. Jag har lite svårt för knivar som flyter ihop helt i nyanserna.

Pilar IV är delvis öppen i ryggen med en back spacer i mässing

I ryggen hittas en överraskande färgklick i form av en back spacer gjord i mässing! Det minskar förvisso inte vikten men det känns ändå som en lyxig detalj och kanske något man inte här helt van vid från CRKT.

Det är också i den som det rymliga fånglinehålet återfinns. Ett fånglinehål som tyvärr fått dominera över placeringen av clipet. Men å andra sidan behöver en kniv döpt efter en båt ett sådant hål. Är det någonstans en fästpunkt för kniven är välkommen så är det till sjöss. Risken att din dyrgrip försvinner med ett försmädligt plums är annars överhängande.

Hela konstruktionen är skruvad med två skruvar per sida utöver pivotskruven. De är för övrigt fippligt små T6or. De kunde gott vara ett dimension grövre samt fått platta huvuden. Det finns andra knivmärken som klarar det i den här prisklassen.

Handtaget har i övrigt helt flata sidor utan rundning utöver en liten fasad kant runtom. Det skulle kunna gjort att kniven känts kantig. Men i det här fallet har Voxnaes lyckats riktigt väl. Pilar IV är en kniv som är mycket sympatisk att hålla i och även att arbeta med.

Den här kniven bjuder på mååånga greppmöjligheter tack vare ett rymligt forward choil

De grepp som passar mig bäst på den här kniven

Men det får direkt sägas att det är förutsatt att du gillar “forward choils” det vill säga stora urtag i bladet gjorda för att placera ett pekfinger i. Gör du inte det och greppar kniven i ett vanligt hammargrepp med fingrarna bakom fingerskyddet så hamnar handen och därmed kontrollen mycket långt från själva eggen. För mig är det ett nästan oanvändbart grepp på den här kniven. Så i praktiken är greppmöjligheterna inte riktigt lika många som i teorin.

I gengäld fungerar de som återstår på ett förträffligt vis.

Öppning och lås

Det är inte ofta man stöter på en kniv i den här prisklassen med så snärtig öppning. I alla fall inte från CRKT. Själva öppningen sker via ett rymligt avlångt hål i bladet. Både form och placering får mer än godkänt. Kanten på hålet är inte bruten så den känns något vass men den ger i gengäld gott fäste så att tummen inte halkar.

Utöver tummetott kan även pekfingret användas på baksidan i ett pekfingersnärt för den som föredrar den metoden.

Bladhålet fungerar utmärkt för att öppna kniven

En annan detalj som inte fanns på originalet är kullager. Nu hittas IKBS-lager i kniven vilket bidrar till en sjutusan till fart. Särskilt som CRKT i det fallet lyckats trimma motståndet i detent-kulan till nära perfektion för att åstadkomma det resultatet. Kniven känns extremt “krispig” att öppna, det känns lite som att bryta spagetti att öppna Pilar IV.

CRKT har fått till ramlåset riktigt bra

En fördjupning i presentationssidans G10-material underlättar åtkomst till låsarmen

På samma vis har man lyckats väl med låset. Tidigare har jag blandade upplevelser av låsfunktion från det här märket men på Pilar IV är det korrekt utfört. Det ger en stabil känsla och frånvaron av spel och glapp i bladet är påtaglig.

Trots det är låsarmen lätt att släppa och tillgänligheten till den god. Nu förenklas konstruktionen av att materialet är stål vilket alltid är lättare att trimma än titan. Av samma skäl behövs inte översträckningsskydd och låsarmsförstärkningar. Men sammantaget ett mycket bra lås

Att bära

Mellanmjölk brukar man säga om saker i Sverige som är lite för lagom. Det kan sägas om hur den här kniven upplevs i fickan också. Det finns inget direkt att reta sig på, inga vassa flipperfenor eller hörn, bakänden är möjligen lite för spetsig men ändå inte så man irriterar sig på den. Vikten är inte direkt avskräckande och clipet fungerar dugligt. Men Pilar IV är heller ingen kung i vare sig fickan eller i baren.

Ett enkelt clip i fjäderstål

Pilar IV kommer med ett så kallat deep ride-clip, gjort för att kniven skall sitta djupt var än den vilar. Men nu gör kniven inte det ändå eftersom Voxnaes ville inkludera ett mycket väl tilltaget fånglinehål. Det tvingar positionen på clipet till en annan plats på handtaget och resultatet blir en kniv som sticker upp en bit ur fickan.

I fickan syns rätt mycket kniv för att inte vara större än vad den är

Clipet är en ordinär variant gjord av ett stycke stansat fjäderstål med ett hål i för att göra det möjligt att komma åt de två T6-skruvar som det är fäst med. De är förtjänstfullt försänkta i själva clipet och det i sin tur i metallen på låssidan. Det ökar det tillgängliga utrymmet under clipet för att ge plats åt tjockare tyg samtidigt som det minskar risken att materialet skall fastna när kniven dras eller stoppas undan.

Däremot kan det inte flyttas någonstans. Exempelvis inte till vänster sida vilket gör att vänsterhänta icke göre sig besvär med att skaffa den här kniven. Det tycker jag är lite svagt.

Sammanfattningsvis

Trots att allt inte är enbart rosendoftande så blev det här tämligen snabbt en av mina favoritknivar från CRKT. Åtminstone i den här prisklassen. CRKT har nämligen tidigare gjort misstaget att när de uppgraderat någon av sina modeller från 8Cr-stål till exempelvis D2 har de hissat priset till närmast fåniga nivåer för att kompensera. Så är inte fallet med den här kniven. Riktpriset är på hemsidan är sjuttiofem dollar. I Europa kan den fås från ca 900 kr beroende på inköpsställe.

Därtill är Pilar IV en tämligen välbyggd historia. Några små smolk i glädjebägaren finns ändå som att pivotskruven envisas med att skruva upp sig. Något som en liten droppe Loc-Tite förvisso tog hand om.

CRKT Pilar IV är ingen oäven EDC-kniv med tämligen allroundbetonade egenskaper

Sedan är jag egentligen är jag inte förtjust i handtag som har sidor gjorda i två olika material som nämndes tidigare. Fast skall man gå tillväga på det viset och därtill göra låssidan i stål är det här ett exempel på när det är väl utfört. Balansen och känslan i kniven är nämligen god. Trots materialvalet får jag väl säga. Ännu bättre hade varit om man gömt den uttunnade delen av låsarmen på insidan av handtaget.

I fickan är kniven sisådär, inte dålig – det vore att ta i men heller inte i topp. Clipet är fövisso av deep ride-typ men tyvärr är inte resten av kniven det då man envisas med att ha ett stort hål för fånglina. Men det kanske är tvunget på en kniv döpt efter en båt?

Ergonomisk succé eller inte, det beror på användarens inställning till “choils“. Används det är den här kniven mycket bra, annars inte alls. Detsamma kan sägas om sättet att öppna kniven. Endera gillar du bladhål eller inte. I vilket fall är den här varianten mycket väl fungerande.

Pilar IV, en mycket ergonomisk kniv om du gillar “choils” vill säga

Därmed kan sägas att kniven är lite polariserande. Vet du med dig att de egenskaperna är något du uppskattar är det här en mycket sympatisk bekantskap.

Sedan ser bladet på Pilar IV närmast ut som ett litet Bowie-knivsblad vilket för mig är ytterligare ett försäljningsargument. Mest för att det är snyggt. På köpet får du en bra spets både på din kniv och kanske i tillvaron?

Specifikation:

Längd utfälld: 186 mm
Längd hopfälld: 108 mm
Vikt: 112 g
Bladlängd: 78 mm
Godstjocklek: 3,8 mm
Bladstål: D2
Handtag: stål/G10
Lås: frame lock

Producerad av: CRKT, tillverkad i Kina

/ John

Något klassisk i linjerna men ändå modern. Ungefär så väljer CRKT att beskriva Bamboozled på sin hemsida och det kan jag väl hålla med om. Bolstret ger en tidlös look och likaså det faktum att bladet är helt dolt i handtaget när kniven är stängd och att det är en smula cigarrformat som på en del gamla slipjoints. Mer modernt är clipet, flipperfenan och materialen som använts.

Överlag tyckte jag det här är en snygg kniv med egenskaper på pappret som gjorde den värd att testa.

CRKT Bamboozled

Bamboozled är för övrigt Ken “Kenny” Onion Jrs första samarbete med CRKT. Eller med någon knivtillverkare överhuvudtaget om jag förstått det hela rätt. Hans far, Ken Onion, är mer än välkänd bland kniventusiaster inte minst för många knivar från både Kershaw och CRKT som gjort produktionsversioner av hans customknivar.

Kombinationen Ken Onion Jr och CRKT ger mersmak!

Blad

Bladet är en drop point även om det i droppar särskilt mycket utan närmar sig ett rakt blad i formen. Men det är även det som ger de rena klassiska linjerna. Det medför en rätt lång bit rak egg att arbeta och en duglig spets.

Finishen är en satin som får godkänt utan att vara extraordinärt fin. Men i gengäld slits bladytor ändå över tid och den här ytbehandlingen klarar lite misshandel utan att se för jäklig ut.

Längden på bladet hamnar kring åtta och en halv centimeter vilket gör att Bamboozled inte tillhör de minsta knivarna. Där luras utseendet en smula. Bladet är däremot rätt slankt med en höjd av 1,9 cm och det matchas av en tjocklek på 2,7 mm. Det är något tunnare än brukligt och mycket väl valt. Särskilt som det kombineras med en hög flatslipning. Det ger bättre grundgeometri än många andra knivar i klassen.

En enkel men elegant bladform som dock förtjänar bättre slipning

Stålet är väl ett steg upp från CRKTs vanliga 8Cr-stål utan att heller det vara något att skryta med. Men D2 som det handlar om här är minst sagt väletablerat för att inte säga gammalt vilket för det goda med sig att formlerna för hur det skall härdas och värmebehandlas är välkända även de. Baksidan är att det inte är helt rosttrögt. Men jag lever inte vare sig vid havet eller i en djungel så just den egenskapen är inte avgörande i det här fallet.

Fabrikseggar kan man orda mycket om. Jag vet att vissa recensenter hävdar att man inte skall bry sig om kniven är vass eller ej när den kommer från tillverkaren. Det eftersom den ändå bör slipas och kanske reprofileras omgående. Där håller jag inte med eftersom jag tror mig veta att den “genomsnittlige” knivköpare, om det nu finns en sådan, inte alls tänker så. De förväntar sig en vass kniv med en duglig egg redan från start. Inte minst vi i Sverige är bortskämda med det eftersom vi är vana vid Moraknivar. De kanske inte är perfekta men vassa är de.

Med det sagt får den här kniven knappt godkänt. För det första är slipfaserna inte jämna mellan de två sidorna utan har olika höjd och vinkel. För det andra mäter Bamboozled 0,5-0,6 mm bakom eggen. Det är för mycket för en fällkniv.

Bladet är fullt flatslipat och gjort av D2

Trots det skär kniven tämligen väl. Det beror förstås på att geometrin i övrigt är duglig med ett helt flatslipat blad. Ett som dessutom hållts under tre millimeter tjockt.

Därför är det inga problem att mörda lite kartong och öppna paket med den här kniven. Inte heller skräms den av en tomat eller bit ost på picknicken. Dessbättre gör de enkla formerna på handtaget och bladformen att det går bra att tälja till en grillpinne också. Överlag en bra kniv för “EDC” eller vardagssysslor även om den mår bra av en ny egg.

Handtag

När man väljer att göra så här i formen enkla handtag finns det några fällor att undvika. Det har man gjort i det här fallet. Herr Lök har känt på sin produkt innan den hamnade hos CRKT. Exempel på dylika är formen på flipperfenan som inte får kröka sig bakåt och gnaga på pekfingret. Något som inte alls var ovanligt i flipperfenans barndom. En att annat är övergången mellan låsarm och handtag där det inte får finnas vassa kanter eller hörn.

Ett cigarrformat handtag med bolster av stål och skollor av G10

Vad man istället får är ett effektivt cigarrformat handtag i klassisk stil. Det innebär mjuka linjer med ett handtag som sväller aldrig så lite mot mitten samt har lika stillsamt välvda sidor. Materialet är G10 och bolstret är av stål. Skollorna är rejält slipade så förvänta er inte så mycket fäste från materialet som det kan vara i sina mer extrema former.

Sidorna är sedan skruvade i en stålram med två skruvar. Sedan finns ytterligare en uppsättning som håller bolstren på plats jämte den kupolformade och större pivotskruven. Det som behövs för att demontera kniven är T6-mejsel för de mindre skruvarna samt en T8 för pivotskruv samt clip. Men var medveten om att det finns fjädrar och annat kul att ta hänsyn till om du plockar isär Bamboozled.

Förutom att se bra ut fungerar handtaget även bra att arbeta med. Så långt storleken tillåter vill säga

Handtaget fyller handen hyfsat väl utan att vara enormt stort. Längden är relativt tilltagen med elva centimeter. Den ytan kan dessutom nyttjas till fullo eftersom det inte finns något som tvingar handen åt eller annat håll. Tjockleken är 1,3 cm och höjden 2,2 cm.

Ett extra omnämnande förtjänar den förtjänstfullt vinklade och rundade bakänden av handtaget som mjukt vilar mot handen när den placeras där. Faktum är att det mesta känns mjukt mot handen och det gör att Bamboozled är bekväm att arbeta med.

Öppning och lås

Som sagt, CRKT gör en grej av att kniven är assisterad. Det vill säga att den har en fjäder som hjälper till med den senare delen av öppningsrörelsen. Den första får du själv stå för. Det är för övrigt den lilla men betydelsefulla detaljen som skiljer den här typen av knivar från stiletter i lagens mening.

Den initiala rörelsen åstadkoms via en flipperfena. Därtill en snygg sådan som både är tämligen diskret och dessutom genombruten vilket ger ett luftigare utseende. Kombinationen av hygglig flipper, fjäderbelastat blad och kullager gör det här till en snabböppnad kniv.

Flipperfenan är liten, diskret samt genombruten. Det sistnämnda känns genomarbetat

Bladet löper som sagt på IKBS-kullager. Dess vara eller icke vara kan likt fjädrar i knivar diskuteras men om de finns skall de fungera väl och det gör de här. Det jag har emot dem är mest att de komplicerar rengörning vilket blir mycket tydligt om du skulle råka få sand eller annat skit i dem. Men i gengäld brukar det inte vara ett praktiskt problem om användaren är rädd om sina knivar.

Bamboozled bjuder på ett “liner lock” i stål

Låsarmen är något knepig att komma åt men det fungerar

För säkerheten står ett liner lock. I det här fallet gjort i stål vilket är tämligen naturligt både givet prisläge och att det är samma material som hittas i ramen. På den här kniven fungerar låset utmärkt. Enklare och inte helt korrekt trimmade versioner av den här låstypen kan uppvisa tendenser till att låsarmen glider mot bladbasen om man applicerar kraft från fel håll. Men sådana test klarar det här låset utan anmärkning. Inte heller uppvisar Bamboozled någt glapp i sidled eller spel i höjdled. Således ett välkonstruerat lås.

Det är heller inte alltför överjävligt att släppa. Inga toppbetyg heller då designen på kniven gör att du måste pilla in mjukdelarna av tumspetsen i bladspringan för att komma åt låsarmen.

Att bära

Bamboozled är som synes en mycket spolformad kniv. Flippern är liten och inte vass den heller och vikten på kniven är något över ett hekto. Det ger en kniv som fungerar utmärkt som den fickkniv det är.

Clipet är ett “deep ride” men inte för mycket vilket är bra då det känns mindre mot handen

Sen gör kombinationen av rätt slät G10 och utformningen av clipet att kniven är lätt att dra och stoppa undan. En icke oväsentlig detalj hos en god vardagskniv. Det är ju ofta små snabba snitt som kniven används till. Hala fram den, skära av en snörstump för att binda upp den förbaskade gummiplantan med för att sedan stoppa undan den igen.

Det enkla stålclipet har hyfsat med utrymme under för byxtyget

I fickan sitter kniven säkert och osynligt med hjälp av ett så kallat “deep carry”-clip. Det syns mycket lite av kniven när den sitter där. Materialet i clipet är stål och det är ett enkelt vikt sådant. Men formen är genomtänkt vilket ger god funktion. Särskilt som det inte känns särskilt mycket mot handen när du använder kniven. Det beror till stor del på att man inte gått hela vägen med “deep carry” och placerat clipet allra längst ut på handtaget. Det brukar ställa till problem genom att ge ett markant tryck mot handen. Så icke i detta fall.

En annan bra detalj med clipet är att man försänkt fästet i G10-sidan och använt sig av skruvar med platta huvuden. Det ger mer utrymme under clipet för tyg.

Det kan noteras att clipet inte är flyttbart så vänsterhänta har man struntat i.

Sammanfattningsvis

Just den här kniven verkar inte ha slagit något vidare i Internetknivkretsar om det nu finns ett sådant ord. Det säger jag med tanke på att en sökning på Google ger exakt noll träffar på recensioner av den här kniven från CRKT och detsamma gäller om man ger YouTube en chans. Så det här är en ovanlig text tydligen.

Det trots att kniven inte bara bjuder på ett sympatiskt utseende utan även är en debut för ett intressant namn i och med representant nummer två från Onionfamiljen.

Bamboozled är en utmärkt EDC-kniv som kunde varit ännu bättre

Överlag tycker jag att Bamboozled har en del på pluskontot som gör den till en både intressant och tämligen bra EDC-kniv.

Men så finns det lite smolk i glädjebägaren. Ett sådant är den förbaskade assisterade öppningen. Vanligen är jag inte lika allergisk mot dem som många recensenter kan vara. Det brukar nämligen finnas en uppdelning mellan den genomsnittlige knivköparen och entusiaster därvidlag har jag förstått. Det är därför fjädrarna finns, de säljer bra enligt tillverkarna.

Men den här gången skar jag mig rätt illa i fingret vid ett tillfälle på grund av den. Orsaken var att för att fälla ihop kniven måste bladet pressas in den sista biten med en smula kraft. Och när handtaget är så här slankt och hela bladet skall in i kniven så hamnar fingertopparna nära skåran vid själva hopfällandet. Den här gången hamnade lillfingret för nära och jag tryckte igen bladet över fingertoppen.

Man får lära sig att låta bli att göra så förstås men på den här kniven hade den förbaskade fjädern inte behövts alls. Men jag gissar att många gillar “stilettkänslan” när bladet poppar ut.

Sedan anser jag att kniven tjänat på en bättre slipning med jämnare slipfaser och mindre stål bakom själva eggen.

CRKT Bamboozled får en att undra vad som mer kan komma från det här samarbetet

I övrigt är jag däremot tämligen positivt inställd även efter att ha ägt den här kniven ett tag. Materialen är inte alltför pjåkiga, för att vara CRKT kanskte bör tilläggas och även tillverkningskvalitén får godkänt. Med andra ord är debuten för samarbete mellan CRKT och Onion Jr inte alls oäven. Bamboozled är en snygg kniv och därtill praktisk.

Specifikation:

Längd utfälld: 198 mm
Längd hopfälld: 113 mm
Vikt: 105 g
Bladlängd: 85 mm
Godstjocklek: 2,7 mm
Bladstål: D2
Handtag: G10 med stålbolster
Lås: liner lock

Producerad av: CRKT, tillverkad i Kina

/ John