– kniven som växer

Det första som skall avgöras är väl huruvida Kershaw Heist lever upp till namnet eller inte? Blir man rånad/lurad på sina pengar när man köper den här kniven? Spekulationer uppstår lätt när man döper en kniv på det viset.

På den punkten kan jag emellertid lugna er alla omgående, det blir man inte!

Kershaw Heist

Tvärtom kan jag förtälja att den här kniven växer allteftersom. Det kan den möjligen behövas då det är en tämligen nätt liten kniv sett både till mått och inte minst vikt.

Det här är nämligen Kershaws bidrag till vad som nuförtiden ofta kallas “Bug-Out“-klassen* efter Benchmades bästsäljare. Konkret har det kommit att stå för en lättviktskniv, vilket de förstås inte var först med men utrustad med någon form av “cross bar lock“. Alltså ett lås med en fjäderbelastad tvärgående bult som huvudkomponent. Efter det att BMs patent på “Axis lock” gått ut har marknaden fullkomligt exploderat av den typen av lås. I princip varje tillverkare har ett på programmet även om just Kershaw var tämligen sena med sin version. Den du hittar här.

De två komponenterna var för övrigt anledningen till att jag valde att titta närmare på Heist. Det har visat sig vara en gångbar kombination tidigare.

Kniven har en aning kantiga former som emellertid fungerar utmärkt

Kortversion: Kershaw Heist, en doldis som visade sig vara en riktig höjdare!

Blad

Bladet på Heist är en modifierad drop point. De extra tillskotten består i en intressant falskegg eller snarare förtunning av ryggsidan. Bladet har till en början full tjocklek och till och med en liten tumramp för att sedan tunnas ut. Det som gör att det inte är en äkta falskegg är att den inte sträcker sig ända ut till spetsen. Där återfår bladet sin tjocklek igen. Troligen för att det är förbaskat tunt redan från början.

Godset är nämligen inte mer än 2,2 mm tjockt. Bladet är 81 mm långt och 26,5 mm högt. Eftersom sedan slipfasen är tämligen hög med sina 18 mm så finns goda förutsättningar för ett blad som är trevligt att nyttja.

Det är inte ofta man stöter på så här tunna och effektiva blad

Bladet är i gengäld relativt brett vilket hjälper till med stabilitet. Finishen är en mediumgrov stentumlad yta vilket döljer repor väl. Märkningen är tämligen diskret med Kershaw-loggan på en sida och lite onödigt mycket text på andra sidan. Men texten är liten.

Stålvalet föll på D2 vilket jag inte tycker är dåligt i det här fallet. Visst, det är inte det mest rostsäkra, särskilt inte i utföranden där man stentumlat dem även om det är att föredra framför den blästring Kershaw ofta använt sig av. Men det är ett relativt segt stål vilket gör att det kan hålla den tunna eggen utan att det går flisor ur bladet. Det gör också att spetsen håller bättre än den skulle gjort med ett sprödare stål.

Stålet är D2 kan utläsas av bladet. Där står även KAI, modellbeteckning, China och så återfinns en liten krumelur som talar om att Heist är en “in-house production” och inte resultatet av något externt samarbete

Med andra ord har Kershaw Heist en spets som är något kraftigare än vad måtten antyder. Den klarar allt som en bra spets skall hantera. Allt från att avlägsna spetor eller i det här hushållet, kaktustaggar, ur fingrar till att punktera plastdunkar.

Även resten av skäregenskaperna hos Heist är precis så sympatiska som jag hoppats på. Det tunna bladet hanterar allt från att skala en rotselleri** till att skära i skrivarpapper. Det är särskilt vid genomgående skär där man använder hela bladets bredd som den här kniven briljerar. Ett exempel är förstås kartong. Nu håller jag på med lite köksrenovering och det har blivit lite saker över efter hantverkarna, bl a förpackningsmaterial som skall till återvinning. Ett utmärkt arbete för Heist.

De egenskaperna går igen när man skär i tamp och rep men även i nylonremmar. Lite mer får den jobba i buntband och hårdare material men det är mest för att handtaget är tunt som det känns så. Bladet gör vad det skall. Det gäller även i trä kan tilläggas.

Överlag är det här bladet utmärkt och orsakerna står att finna i geometrin. Kershaw har satsat på ett tunt blad vilket alltid skär bättre än ett tjockt.

Handtag

Handtaget är väl egentligen det minst intressanta med Heist. Eller snarare gäller det materialet i sidorna. Det är GFN vilket är ett av många fiberförstärkta plastmaterial. Oerhört praktiskt men inte så spännande. Men här är det mycket välgjort. Texturen på ytan ger mycket bra fäste utan att kännas som sandpapper och alla andra hörn och kanter är väl rundade.

Handtaget är bekvämt för att vara så litet och framförallt tunt som det är

Annars är den här kniven byggt på sedvanligt vis kring en intern och försänkt stålram. Handtaget är öppet i ryggen med tre timglasformade distanser som stöttning. De är dock inte lättade vilket är en smula märkligt med tanke på att det är en lättviktskniv. Det finns således några gram att kapa. I gengäld ger det ett styvt handtag som inte flexar om man trycket på det vilket retat mången ägare av en BM BugOut genom åren.

Kniven är öppen i ryggen och byggd kring en stålram som tittar fram vid låset och vid distanserna. Den för ovanlighets skull inte lättad

Kniven är hopsatt med tre T6 skruvar per sida och dessa är väl försänkta i handtagssidorna. Till det kommer en justerbar pivotskruv med en T8 på en sida och en dekorativ bult med D-form på andra sidan. Det gör kniven lättjusterad eftersom skruven inte snurrar fritt.

Handtaget är även försett med ett myckte rymligt hål gjort för fånglina för den som vill använda en sådan.

Heist är sympatisk i alla de vanligaste greppen. Möjligen kan invändas att handtaget är något kort

Handtagets främsta förtjänst är dock att det är bekvämt i hand. Så bekvämt som ett så här tunt handtag kan bli faktiskt. Framåt hittas ett fingerskydd som hindrar pekfingret att med lätthet stifta bekantskap med eggen, bakom det en fördjupning för sagda finger. Bakre delen av ryggen är sedan mjukt rundad vilket gör att den passar väl in i handflatan vid sabelgrepp. Då hamnar även tummen på ett förnämligt vis på därför avsedd plats. Därtill är hela handtaget svagt svängt så det följer handen bättre.

Sammantaget ett mycket bra handtag där alla grepp fungerar utan att användaren behöver tänka närmare på det. Extra sympatiskt är att clipet har en tendens att försvinna trots att det är av “deep ride”-typ.

Öppning och lås

Heist öppnas med tumknoppar vilket är ett annat stort plus i mina ögon. Jag tillhör dem som rent generellt föredrar det framför flipperfenor om det är de alternativ som erbjuds. Tumknopparna ger mer flexibilitet. Du kan använda såväl tummar som pekfingersnärtar, öppna kniven långsamt eller snabbt beroende på dina preferenser.

Just de här tumknopparna är dessutom excellenta. De har rätt form, rätt placering och är lätta att nå. Med rätt form menas att de inte gör ont mot huden samtidigt som de ger lagom med grepp så du inte halkar. De sticker även ut tillräckligt för att vara lätta att träffa. Rätt placering betyder dels att de är enkla att hitta när du skall fälla ut kniven men även att de inte är i vägen när bladet är utfällt.

Sedan kan du förstås som med alla lås av den här typen använda dig av det för att öppna kniven. Det är bara att dra tillbaks låsbulten och snärta lätt med handleden och ditt blad är ute.

Rätt placerad och rätt formad är tumknoppen inget revolutionerande men väl fungerande

De andra knivar Kershaw släppt med den här låstypen har kullager. Det har inte Heist. Något jag är glad över. Mycket positivt kan sägas om kullager men allt har med hur bra en kniv är att leka med. När det kommer till att var praktisk så slår ett par bronsbussningar dem alla gånger. Det av ett par skäl. För det första är de tunnare vilket gör att hela kniven kan var det också. För det andra är de självpolerande vilket gör kniven mjukare i gången efter hand. Men främst så är det svårare för smuts att tränga in i dem jämfört med kullager vilket gör dem mer praktiska. Sedan är de även starkare i sidled då anläggningsytan mot bladet är större vilket är en bonus. Ja, förutsatt att bussningarn har rätt storlek då förstås.

Men det betyder förstås att den här kniven inte var extremt snabböppnad då den var ny. Lite seg faktiskt. I gengäld har den blivit snabbare och mjukare över tid och är nu precis lagom. Det vill säga kniven är lätt att öppna och stänga utan problem eller närmare eftertanke. Den bara fungerar.

Låset är ett derivat från ett Axis-lås och kallas DuraLock

Kershaw var som sagt inte snabbast ut ur startblocken med den här typen av lås. De kom med sina första modeller utrustade med DuraLock som den här versionen kallas i början av 2023. Det var då modellen Iridium som var aktuell. Den följdes snabbt av den här kniven samt Covalent och Monitor.

Men efter att ha använt Heist ett tag kan konstateras att jag gillar DuraLock. Skruvarna sticker inte ut så långt men går ändå att komma åt och fjäderkraften är välmodulerad. Bladet hålls väl på plats särskilt i sidled. Möjligen kan en liten tendens till spel upp och ned anas men inget som är reellt eller påverkar funktionen. Överlag ett välgjort lås!

Att bära

Heist är nästan perfekt att härbergera i en ficka. Den är mycket lätt om än inte lättast, yttermåtten är modesta och den är tunn. Kniven väger in på låga 79 gram och tjockleken är endast 10,8 mm.

Clipet är nästan en fullträff, hade bara fästet varit aningen bättre så hade det varit där

Materialet är däremot lite styggare mot byxtyg och liknande som alla handtag med rejält mönster men det är inte det som stör utan något som först märks när du skall stoppa kniven i fickan och det har med clipet att göra.

Jag bär ofta den här och liknande lätta knivar i bröstfickan på en jacka. Den här syns inte alls och då är ändå ficklocket inte stängt

Clipet är ett enkelt men effektivt fjäderstålsclip. Ytan är grå och matchare resen av kniven rent utseendemässigt.

Det kan skiftas från höger till vänster sida och är fäst med två T6-skruvar på en höjd plattform i handtagssidan. Där har vi även det enda negativa jag har att invända mot clipet. Rampen är nämligen god och spänsten adekvat men när an kommer så långt som till själva fästet på clipet så vill tyg gärna fastna där och man får trycka till en gång till om man vill få ned kniven djupare i fickan. En liten men irriterande detalj.

I övrigt sitter kniven ordentligt när den väl är på plats och den är relativt lätt att dra. Måtten gör att du knappt märker den när du kommit så långt.

Sammanfattningsvis

Kershaw Heist är ett typexempel på när man tar flera små ting och gör dem rätt. Ibland sägs det att perfekton är just det, små detaljer utförda korrekt. Här är är man rätt nära. I alla fall om man tar med prisklass i beräkningen. Skulle man dessutom vilja lägga ut en något högre summa för mer premiummaterial så finns en lyxigare utgåva av Heist. Då får du S35VN som bladstål och G10 istället för fiberplast i handtaget. Men i gengäld ökar vikten så frågan är om du inte hamnar lite vid sidan om klassen och den här knivens främsta styrka.

Heist var kniven som växte ifrån viss anonymitet till att bli en favorit

För det vi har här är en kniv som börjar och slutar med bladet. Det kan se lite utstuderat ut men är i grund och botten tämligen enkelt och framförallt har man från Kershaws sida använt sig av tunt gods, en hög slipfas och låtit bli att ha för mycket stål bakom eggen. Därefter har man valt D2 vilket är ett bra stål i det här fallet eftersom det inte flisar sig så lätt och därmed håller väl. Resultatet är förträffligt.

Sedan matchas det av ett handtag som är riktigt bra det också. Förvisso lite tyngre än kniven som gett namn åt klassen men i gengäld faktiskt bekvämare!

Det går bara att konstatera att i och med Heist så har Kershaw lyckats få till en riktig hit. Möjligen har den hamnat lite skymundan av några andra av deras modeller med Iridium i spetsen. Men här har vi en EDC-kniv som inte går av för hackor. Lätt, smidig och den ser inte allt för illa ut heller. Därtill spränger den inte banken helt. För närvarande kostar den kring 1000-lappen i Sverige. Och då är det den dåliga växelkursen som står för en del av det.

Specifikation:

Längd utfälld: 193 mm
Längd hopfälld: 112 mm
Vikt: 79 g (vägd av mig, uppgiven vikt 79g)
Bladlängd: 81 mm
Godstjocklek: 2,2 mm
Bladstål: D2
Handtag: GFN på stålram
Lås: DuraLock

Producerad av: Kershaw, tillverkad i Kina

/ John

* Där hittar du förutom originalet knivar som SRM 255, CJRB Hectare och Al Mar Payara.
** De har ofta rester av jord på utsidan så till dem använder man inte sina finaste Sashimi-knivar.

Kershaw är ett märke som till synes fått något av en pånyttfödelse på sistone. Eller det kanske inte är helt sant men det är det intryck jag fått och inte minst gäller det mitt eget förhållande till dem. Ett tag var det lite “mellanmjölk” över dem. Inget som stack ut och en ändlös räcka knvivar med gråblästrade 8Cr13-blad. Men nu har det kommit ett antal intressanta modeller igen. Det är extra skönt tycker jag då en av mina absoluta favoriter alla kategorier när det kommer till EDC-knivar kommer från Kershaw. Det är den klassiska Blur.

Härförleden presenterade jag Heist som jag tycker är en riktigt sympatisk bekantskap. Så pass trevlig att jag beslutade för att det var dags för ytterligare en kniv med samma ursprung.

Den här gången föll valet på Inception. En tämligen slank flipperkniv med till synes tillfredsställande prestanda.

Kershaw Inception

Bladet är en clip point som fått något lite extra i och med en dubbel falskegg för att göra det mer intressant. Stålet som använts är en gammal bekanting, D2. Det är ett stål som rent generellt bra men även har en liten tendens till att rosta enligt min erfarenhet. Det har ofta varit fallet med just Kershaw tidigare då de envisats med att blästra stålet så att det bildas små mikroporer i materialet. Men i det här fallet är bladet stentumlast vilket helt klart är att föredra. Dessutom tycker jag att det är snyggare.

Konstruktionen bjuder inte på några överraskningar vilket innebär att handtaget utgörs av en stålram med G10-sidor utanpå. Fast även här har man från Kershaws sida kostat på sig något lite extra för att förhöja det visuella intrycket. Pivotskruven har därför fått ett mönster och den andra skruven som håller ihop kniven är av en typ som annars hittas på cyklar, närmare bestämt i framdreven.

Inception bjuder på ett par visuellt intressanta detaljer som exempelvis den dubbla falskeggen

I övrigt kan sägas att kniven har KVT-kullager och öppnas med en flipperfena. För säkerheten står en liner lock.

På längden mäter Inception 18,4 cm varav bladet står för 8,3 cm. Kniven väger in på flugvikt, 88 gram. Det borde göra den till en utmärkt EDC-kniv. Allt tyder på det.

Med tanke på hur Heist känns att arbeta med så ser jag fram emot att testa Inception också. Det är i alla fall en bra start*. Därefter följer en recension.

/ John

* Det är en dålig ordvits, jag vet! För er som inte vet “Inception” betyder början/start.

Kershaw tillhörde de företag som väntade tämligen länge innan de gav sig in i kampen om knivar med någon form av “cross bar eller sliding bar lock“. Ett låssystem som blev tillgängligt efter det att Benchmades patent på Axis-låset löpt ut. Kershaws version kallad “Dura lock” såg dagens ljus på ett par modeller i början av 2023. Bland dem fanns den populära Iridium och den här modellen kallad Heist.

Kershaws utmanare i Bug Out-klassen, dvs lättviktsknivar försedda med ett cross bar lås

Det bör påpekas att det här är den enklare versionen av kniven. Den dyrare utgåvan har handtag i G10, samt blad i S35V. Här hittas istället D2-stål och GRN i handtagssidorna. Men det är inga dåliga material, bara lite billigare. Något som också avspeglas på prislappen.

Heist har ett blad som bäst beskrivs som en modifierad drop point och vad som utmärker det mest förutom den stentumlade ytan är att det är tunt. Både själva godset och bakom eggen. Det är egenskaper som jag ser fram emot att undersöka närmare.

Kershaw Heist

Bladet är strax över åtta centimer långt och hela kniven är 19,3 cm lång. Bladet öppnas med tumknoppar och det löper på glidlager i brons. Låset är som tidigare sagts ett Dura Lock.

Det mest spännande med kniven är förutom låset och det skärvänliga bladet dock att det är en riktig lättviktare som väger in på under åttio gram. Det gör det automatiskt till en “Bug Out“-utmanare. Då återstår att se hur väl den klarar den jämförelsen. Men initialt kan konstateras att alla förutsättningar finns där. Det här är en “doldis” som jag tror är en riktigt bra kniv! Jag återkommer med en recension av den här kniven!

/ John

/

I helgen, 25-27 augusti, avverkades 2017 års upplaga av Bushcraftfestivalen. Det var en trevlig tillställning och jag deltog själv för första gången. Flera svenska och ett par utländska utställare kunde besökas. Bland de utländska kunde man notera representanter för Esee Knives som rest från det stora landet i väst för att medverka. Bland de svenska fanns Hultafors, Casström, Knivshop.se och Seved Hjelm. Seved är en knivmakare från min hemkommun, Finspång, som tillverkar riktigt trevliga bruksknivar. Knivshop hade packat ner ett stort urval av sitt lager och det fanns mycket trevligt att känna på och köpa. Jag önskar att min plånbok hade varit större. De hade bland annat tagit med sig en nyhet från Fällkniven nämligen deras Modern Bowie, MB. En fantastisk och rejäl skapelse som väckte stort habegär eller villhöver som man brukar uttrycka det numera.

För de som ville medverka själva så kunde man till exempel lära sig tälja skedar eller spåra i skog och mark. Jonas Landolsi (Jonas Vildmark) höll föredrag och presenterade en världsnyhet. En kniv tillverkad av Karesuandokniven och designad av Jonas Landolsi. Den ser riktigt trevlig ut men jag fick tyvärr inte chansen att känna på den.

Själv lämnade jag festivalen med tre nya knivar: Kershaw Induction, Kershaw Natrix och Esee 5. Alla tre mycket trevliga knivar. Jag kan starkt rekommendera dem. Jag hoppas få möjlighet att besöka festivalen nästa år igen och då med en större plånbok.

Fällkniven MB

Jag blev ganska fascinerad av en företeelse som jag noterade i en Facebook grupp nyligen. Det gällde huruvida man tyckte sig ha rätt att posta trådar om knivmakarens beteende i en grupp för denne knivmakares knivar. Man menade att om man inte höll med knivmakaren så kunde man ju lämna gruppen och inte behövde man köpa dennes knivar. Det jag då genast tänker är: måste man hålla med favoritknivmakaren i allt denne företar sig hur dumt det än må vara? Var går gränsen?

Ni som är insatta har säkert redan räknat ut att det gäller Anthony Marfione. För mig är  det egalt. Oavsett vem det är så skiljer jag på vem personen är och vad denne producerar. Därmed inte sagt att jag inte bryr mig. Hade han bara hållit sig lugn och låtit det vara så hade han inte alls drabbats alls i samma utsträckning. Den bloggare som Marfione har valt ut att stå till svars och stämma har inte orsakat speciellt mycket skada. Men när Marfione själv agerar på detta vis framstår han ju i betydligt sämre dager än någon bloggare någonsin hade kunnat framställa honom. “Skadan”, som Marfione ser det, var begränsad till de som läste bloggen och påverkades av den. Nu är det känt för hela knivvärlden och han har ingen annan att skylla än sig själv. I min mening har pokalen för största idiot i knivindustrin tveklöst tillhört Greg Medford i flera år men nu har hans bedrifter odiskutabelt utklassats av Anthony Marfione.

Så, tillbaka till ursprungsfrågan. I min mening är svaret glasklart “nej.” För mig låter det som första klassens fjäsk för att få någon form av erkännande av knivmakaren och vinna något på det. Men vad tycker ni? Måste man dela åsikter med sin favoritknivmakare?

På Shot Show visade nyligen Kershaw upp en “ny” modell som pikade Microtech och Anthony Marfione. Modellen i sig är en ny version av ZT0777 vilken Marfione kopierade och sålde helt utan skrupler. Det har skrivits och diskuterats mycket om detta tidigare så jag går inte in i detaljer men två saker vill jag nämna för er som inte är insatta. Den första är som sagt att Marfione kopierade ZTs design medan de fortfarande försökte få till den avancerade processen att sammanfoga ett vackert damaskusstål med ett mer slitstarkt stål för eggen. Det andra är att Marfione anklagades även för att i samma veva kopiera KAIs (Zero Tolerance och Kershaw) subframe lås. Men detta är en felaktig anklagelse då KAI varken var först eller hade patent på lösningen vid denna tid. Marfione hade dessutom tillverkat knivar med subframe lås före detta tillfälle. KAI fick igenom sitt patent först i slutet av 2015. De meddelade då Marfione att genast sluta tillverka och sälja knivar med subframe lås. Matrix, som Microtech/Marfiones ZT0777 kopia heter har sedan tiden för debaklet genomgått stora designändringar och är närmast oigenkännlig.

KAI visade nu på Shot Show att de varken har glömt händelsen eller saknar “cojones”. Modellen de visade upp har nämligen namnet Natrix. Man måste bara älska KAI för det här. En sak är säker, Kershaw Natrix står på min inköpslista för 2017.

Kershaw har lovat att släppa ett samarbete mellan dem och Grant & Gavin Hawk under 2016 men det lutar starkt åt ett släpp under 2017 istället. G&G Hawk är kända för sina unika låskonstruktioner och mekanismer och givetvis kommer “Induction” ha några av dessa. Flippern sitter högt placerad på knivens rygg i ihopfällt läge vilket skapar ett naturligt motstånd vilket gör att man bygger upp en kraft innan man passerar ett läge då det plötsligt går lättare och bladet uppnår en kraftig fart. Bladet låses sedan i öppet läge av ytterligare en Hawk konstruktion vilken vid en hastig blick kan misstas för ett axis lås men detta är långt ifrån sanningen. Knappen manövrerar en liten plåtbricka med ett spår. Detta spår låser en liten pinne som sitter på bladtangen. En smått genialisk lösning helt i klass med de flesta andra Hawk uppfinningar.

Induction har även ett så kallat choil grepp där man kan greppa kniven långt fram för god precission. Detta är ovanligt för Kershaw knivar och kan öppna upp ögonen hos fans av denna konstruktion för Kershaw märket.

Handtagssidorna är av aluminium och framsidan har en ilägg av G10 för bättre grepp. Clipet kan fästas i tre olika positioner. Stålet är 8Cr13MoV i två toner, svart oxid och satin. Priset borde landa på runt 600 kr i Sverige när den släpps och jag kommer vara först i kön att köpa en.