– det är någon som är tillbaka!

Underrubriken är skamligt stulen från en låt av Winnerbäck. Men den är icke desto mindre sann. Idag är ämnet en kniv som jag menar bidrar till att på riktigt väcka liv i ett klassiskt märke, nämligen  Al Mar.

Vid första anblick kanske inte namnet B-21 låter så upphetsande men det är ett namn som gömmer en intressant idé. Förkortningen står för Bowie for the 21st Century. En modern tolkning av en gammal knivtyp helt enkelt och därigenom uppstår en spännande dynamik.

B-21 är ny för året och jag var tidigt ute och har därför haft den här kniven närmare elva månader vid det här laget. Det har gett mig en god grund för ett omdöme. Det var i och för sig inte så svårt i det här fallet skulle det visa sig.

Al Mar B-21

Mannen bakom den här kniven är ingen mindre än Kirk Rexroat. Det kan tilläggas att det här inte är hans första samarbete med Al Mar. Det började redan 1997 då Rexroat tillverkade en custom “Havanna Clipper” åt Gary Fadden som då ägde företaget. Det är för övrigt en modell som återupptagits i modellprogrammet som en hommage. Han har sedan dess även formgett knivar som Back Up I, Back Up II och inte minst fällkniven Payara. Den sistnämnda har släppts i en ny version som jag vid annat tillfälle recenserat. 

Det finns ett par egenskaper hos B-21 som speglar delar av herr Rexroats personlighet. En är hans öga för detaljer men sedan är han också “Master blade smith“. Det är en titel som kommer med vissa krav. En annan är att han även är intresserad av jakt och friluftsliv vilket ledde till att B-21 inte bara är en fusion mellan gammalt och nytt utan även mellan en kniv avsedd för dylika aktiviteter och mer “taktiska” applikationer som man säger på ren svengelska. Alltså en kniv riktad mot olika typer av polis, militär och liknande yrkeskategorier.

En modern tolkning av en klassisk Bowie-kniv

Det har även hänt något trevligt med delar av Al Mars produktion sedan senast och det berör bland annat den här modellen. För att markera både den förändringen och till viss del att de siktar mot nya tider så finns det inte längre något rött i logotypen som den uppmärksamme kanske noterat.

Det som inträffat är att man flyttat tillverkningen. Ursprungligen gjordes Al Mars knivar i Japan. När företaget återskapades förlades hela produktionen till Kina åren 2019-2023. Delar av tillverkningen sker fortfarande där. Men nu är de finare modellerna stämplade “Made in Taiwan” istället. Det är ett stort fall framåt kan konstateras. Inte minst när det gäller de fällknivar som är aktuella, något jag ämnar återkomma till i framtida recensioner här på bloggen. 

Då återstår att se hur den här Taiwan-tillverkade pjäsen signerad Rexroat står sig.

Blad

I en intervju från 1985 sade Al Mar själv att ett blad till en stridskniv bör vara mellan 4,5-8 inches, alltså mäta någonstans från ca 12 centimeter som minst till strax över tjugo centimeter som mest. Det verkar vara något som Rexroat tagit fasta på i det här fallet då bladet nästan når dit. Längden är i det här fallet 4,25 inches vilket blir strax under elva centimeter. Det matchas av en höjd på som mest 3,5 cm och en tjocklek på bladet av 4,1 mm. Ett som vi säger på svenska, alldeles lagom blad, med andra ord. Inte för långt så att det är ivägen och gör kniven tung samtidigt som det ger tillräckligt mycket egg för att klara de flesta uppgifter.

Utseendet har drag av sin klassiska förlaga. Det betyder att det ärvt en rätt djärv klippt del med en rejäl falskegg. En bladform som både ger en bit rak egg, en buk och inte minst en synnerligen effektiv spets. Det är trots allt en commandokniv vi talar om även om den inte är renodlad för den uppgiften.

Lite av eggen har dock stulits till förmån för en rejäl fördjupning för pekfingret. När det sedan kombinera med de delar av bladet som är att betrakta som modifierade så skapas en uppsjö sätt att greppa kniven på. Det som avses är den markanta böjen i bladryggen som ger bladet ett närmast harpunliknande utseende. Det intrycket förstärks ännu mer av tumrampen.

Ett djärvt och dynamiskt blad som är grundat på en Bowie

Finishen är en satin och märkningen består av Al Mars logotyp på presentationssidans ricasso och på andra sidan hittas modellbeteckning, designer och tillverkningsland.

Stålet som använts är en stapelvara för många tillverkare idag. Ett slitstarkt D2-stål som fått en hög flatslipning, eggen är mer än 25 mm hög. Tjockleken bakom eggen varierar mellan en hel millimeter mot spetsen till ned till 0,7 mm. Det är i ärlighetens namn för mycket för min smak. Visst bladet blir starkt men det skär förstås sämre. Här har man premierat styrka över andra parametrar. På den här kniven räddas dock skäregenskaperna av att själva primäreggen är rätt bred den också. Den mäter närmare 1,2 mm.

En annan effekt den här eggen får är att spetsen både är mycket vass samtidigt som den inte blir bräcklig. Det finns förstås mer material bakom den också. Appropå vass så var fabrikseggen duglig men inte helt jämnt slipad i ärlighetens namn.

Hårdheten uppges till 59-60 HRC och det är något jag tror stämmer då kniven hållt skärpan väl.

Det drygt elva centimeter långa bladet är tillverkat av D2-stål

Eftersom godset från början inte var extremt och bladet är högt och flatslipat så får man en kniv som skär väl i det mesta. Trots tjockleken bakom eggen får väl tilläggas. Det märks att Rexroat är aktiv jägare. Han gillar uppenbarligen inte knivar som är vässade järnspett utan som faktiskt går att använda också.

Den här typen av egg är riktigt bra när det gäller att exempelvis kapa rep och dylikt. Den kraftigare vinkeln gör att eggen tål lite misshandel samtidigt som det rätt tunna bladet glider igenom materialet varefter snittet fortlöper. Det är inte så dumt tänkt då bland annat tamp till båtar och dylikt inte sällan innehåller en del grus och annat som kan skada en kniv. Av samma skäl är B-21 utmärkt för att hantera kraftigare nylonremmar, bilbältesmaterial, och tjockare plast.

Även i trä är kniven fullt duglig om än inte perfekt. Här sätter handtaget gränserna, mest för att det är tunt faktiskt. Men eftersom du kan smyga fram och hålla nära eggen blir kontrollen god. Det betyder att så länge du inte skall försörja dig på träsnideri klarar du dig väl. Läs, den är utmärkt till campingliv.

Sedan är inte B-21 bäst för batoning, en aktivitet som är populär vid knivtest nuförtiden. Därtill är kniven något för tunn. Därför rekommenderar jag att om yxa saknas så täljer man en liten kil och bankar på den istället för sin dyrbara kniv.

Kurvan på bladet är troligtvis bra vid flåjobb för den som är jägare. Nu är det mer något som är teoretiskt för mig men jag har jobbat som styckare i yngre dagar så jag har rätt bra koll på hur ett blad upplevs när man till exempel svålar en skinka eller en fläsksida. Vid dylika arbeten så hjälper fördjupningen på bladet till på ett förträffligt vis. Här kan man placera en tumme när man vill smyga långt fram på bladet eller ett pekfinger om bättre styrsel önskas.

Jag har mest använt kniven till mer civiliserat köttskärande som kyckling, kotlettrader med och utan ben och liknande.

Handtag

Det finns i princip två sätt att göra handtag på. De kan tillhöra den tunna eller breda skolan. Det här tillhör definitivt den första kategorin. För att få ett bekvämt grepp måste man då vara noga med övriga proportioner. Det har Rexroat varit. Det här är ett mästerverk inom kategorin.

Handtaget är gjort av G10 som fästs med tre stycken skruvar

Tjockleken varierar mellan 13,5-11,5 mm. Sidorna är med andra ord skulpterade. Längden på handtaget är 11,6 cm och höjden varierar även den mellan ca 26-28 mm.

Kniven är som synes en fulltångekniv och sidorna är gjorda i polerad G10. Ett material som är mycket motståndskraftigt mot…tja, allt! Det klarar värme, kyla, måttliga mängder kemikalier etc. Det är även mycket slitstarkt så ingen risk att du förstör det i brådrasket.

Sidorna är fästa med tre stycken skruvar med T8 huvuden. Det är väl lite klent kan jag tycka. Men det fungerar, i alla fall så länge du inte avlägsnar dem alltför ofta. 

B-21 är en heltångekniv med lätt välvda sidor

Att materialet i sidorna är slätt ger ett handtag som är mycket bekvämt att greppa. Du förlorar lite i friktion men i det här fallet behövs inte den i alla fall eftersom handtaget är så väl format.

Det märks särskilt om du sticker hårt med kniven. Tumrampen med sina skåror och fingerskyddet gör att handen inte glider även om du jabbar in kniven i trä.

Trots att B-21 inte är en våldsamt stor kniv så är handtaget tillräckligt stort för de flesta händer

Fördjupningen i ryggen samt urtaget för pekfingret ökar greppalternativen ännu mer

Men sedan kommer vi till själva trolleritricket. Det är att Rexroat har lyckats göra kniven synnerligen komfortabel trots att den är tunn. Och inte bara det, greppmöjligheterna är om inte oändliga så åtminstone så många som är möjligt på en kniv.

Det beror på att du kan fatta kniven i hammar- och sabelgrepp som vanligt men det kan göras både längre bak respektive längre fram med pekfingret i urtaget i bladet. Sedan kan du förstås placera ett pekfinger i fördjupningen i bladryggen som jag var inne på tidigare.

B-21 är även utmärkt vid omvänd fattning med eggen mot användaren men även vid “ishackegrepp” med bladet nedåt såväl med eggen framåt som bakåt. Särskilt när du har eggen framåt är bakänden på handtaget bekvämt att lägga tummen mot. Bra om du skall hugga i något.

Apropå bakänden så sticker den metallen ut så mycket att den kan användas som exempelvis en improviserad mejsel. Den har tunnats ut så mycket att det är möjligt. Kniven har därutöver ett litet diskret fånglinehål.

Fodral

Fodralet är tillverkat av någon form av kompositplast. En hållbar variant har det visat sig. Konstruktionen är av det dubbelvikta slaget och det är sedan hopsatt med en skruv och fyra öljetter.

Fodralet i kompositmaterial inkluderar ett keramiskt bryne

Kniven hålls fast med friktion och ett rejält snäpp. På den fronten har Al Mar lyckats mycket väl. Även om kniven hålls upp och ned och skakas rejält är det omöjligt att få den att släppa. För det krävs att man placererar tummen mot kanten på fodralet och trycker till. Då går det både lätt och mycket snabbt att dra kniven.

En annan positiv egenskap hos det här fodralet är att det är tyst. Det märks att Rexroat är jägare som sagt. Det är nämligen en detalj som är mycket viktig vare sig du försöker smyga dig på människor eller djur. Eller bara försöker undvika att bli en irriterad vandrare för att du bär runt på en maraccas.

Fodralet har ett dräneringshål vilket är en nödvändighet särskilt om använder en kniv gjord av D2-stål. Det är som många vet inte helt rostsäkrat.

En annan liten finess med fodralet är att det kommer utrustat med en vit rulle som syns på bilderna. Det är helt enkelt ett litet keramiskt bryne. Faktiskt inte så dumt alls som nödutrustning.

Bältesclipet är av TecLoc-typ med låsfunktion. Det tar bältesbredder upp till 5 cm

Då man inte bär ryggsäck är B-21 excellent att bära i korsryggen i s k “Scout Carry”

Infästningen är av s k Tecloc-typ även om jag tror det här är av ett annat märke. Men det innebär ett bältesclip vars fäste enkelt lossas med en låsbar tryckknapp. Då det sitter skruvat på plats är det även lätt att rotera för att bäras antingen horisontellt eller på en bärrem på en stridssele eller ryggsäck.

Bältesclipet tar bälten upp till 5 cm bredd. Clipet har även distanser som gör att det inte rör sig om tunnare bälten används.

När jag bär en mindre ryggsäck så placerar jag oftast kniven på axelremmen

Sedan kan kniven bäras på ett flertal vis som jag var inne på. Om man fäster clipet som vanligt sitter det dock rätt högt. Något jag inte är helt vän med. Är man lite rundlagd som jag finns en tendens att knivhandtaget petar dig i sidan på ett inte helt optimalt vis.

Av det skälet skiftade jag tämligen omgående clipet till att låta kniven sitta horisontellt istället. Det gör att jag kan bära kniven sittande parallellt i bältet vid korsryggen. I alla fall då man inte bär ryggsäck är det extremt bekvämt att bära B-21 på det viset. Den känns faktiskt inte alls! Där spelar det platta formatet och den låga vikten in.

Om jag bär ryggsäck flyttas knivn till en av axelremmarna alternativt hamnar den i en sidoficka och så låter jag en fällkniv vara mer lättåtkomlig istället.

Slutsats

Den här kniven är ett exempel på ett mycket lyckat samarbete mellan en mästare inom sitt gebit och ett företag med lång erfarenhet. Al Mar har med B-21 åstadkommit en suveränt bra kniv inom flera områden. Exakt hur tankeprocessen fortskred vet jag förstås inte men när Kirk Rexroat skulle designa en “tactical” så lyckats han av bara farten åstadkomma en riktigt bra jakt- och friluftskniv. Hans hemvist i Wyomings skogar slog helt enkelt igenom.

Som många bra knivar är det här en produktionsversion av en handgjord förlaga. Jag har hört att den här är något mindre än prototypen. Jag hade föredragit kniven aningen större om jag fått välja så den versionen är troligen perfekt. Det stämmer dessutom exakt med de mått från Al Mar själv jag nämnde inledningsvis.

Men för att en kniv skall vara bra på mycket så krävs ett gediget tankearbete och kanske någon kompromiss. En sak är dock nödvändig, kniven skall vara lätt att bära annars har den en tendens att inte följa med alls.*

Det har åstadkommits genom att göra kniven tunn och därmed även tämligen lätt. I det här fallet väger kniven in på 195 gram och den totala vikten stannar på 294 gram enligt min våg.

B-21 poserar en kall eftermiddag i november

För att åstadkomma de övriga önskvärda egenskaperna valde Rexroat en rätt komplex bladform. Grunden är som sagt en Bowie vilken gett kniven dess namn. Den formen ger ett par önskvärda egenskaper såsom en bit rak egg, en buk och en jäkligt effektiv spets. Det sistnämnda brukar förstärkas med en falskegg och så också i detta fall.

Men sedan har man valt att både addera ett “fingerchoil“, en extra kurva på bladryggen samt en tumramp för att möjliggöra alla de varierande greppen. Det gör det här till en extremt flexibel kniv vad gäller användningsområde.

På samma vis är handtaget både bedrägligt enkelt samtidigt som det bjuder på en hel del kurvor på rätt ställen för att matcha bladets prestanda.

Al Mar B-21, en kniv som definitivt sätter det här företaget på kartan igen

Resultatet är enastående och jag kan bara konstatera att Al Mar B-21 tillhör en av mina favoriter i klassen. Det här är en kniv som absolut klarar av de flesta uppgifter den kan tänkas ställas inför och som du behöver den till. Det oavsett om det är för att ta ur ett rådjur eller flå en hare eller göra upp en eld eller möjligen ägnar dig åt mer ödesdigra uppgifter iförd kamoflagekläder.

Specifikation:

Totallängd: 225 mm
Bladlängd: 108 mm
Godstjocklek: 4,1 mm
Stål: D2, HRC 59-60
Vikt: 195g, enbart kniv. 294 g för kniv + fodral (vägd av mig)
Handtag: G10 över full tånge
Fodral: Kompositmaterial med justerbart bältesclip och keramiskt bryne

/ John

* Något jag skrivit om tidigare när jag presenterade bakgrunden till Al Mars SERE-fällkniv. I all enkelhet handlar det om att erfarenheterna från bl a Vietnam visade att större stridsknivar ofta befann sig fastsatta på en ryggsäck någonstans där soldaten inte befann sig när allt sket sig.

Det har nu gått ett tag sedan årets svenska mästerskap i Sportkastning gick av stapeln och intrycken har formerat sig. Först och främst kan konstateras är det alltid trevligt att träffa “den utökade familjen” och ta del av den stämning som råder bland kastare. Det blir en slags festivalkänsla, den där som infinner sig om man samlar ett gäng trevliga människor med samma intresse på en begränsad yta. Sedan blir inte saken sämre av att vi nu är två i familjen som börjat kasta.

Till och med vädret ställde upp på 2024 års SM i sportkastning i Arboga

Inledningsvis vill jag även säga att känslorna vad gäller de egna prestationerna på årets SM är en smula kluvna. Å ena sidan är jag fantastiskt nöjd med utfallet. Det inte bara motsvarade förväntningarna utan trumfade dem. Jag återkommer till det.

Men å andra sidan var inte mina resultat mycket att skryta med. Nu skall för all del ett par saker vägas in i det resonemanget. En sak är att tävling är tävling och träning är träning. Förvisso en floskel men värd att framhållas ändå. Det andra är att ingen tävling är den andra lik. Väder, vind och allmän dagsform spelar alltid in för alla deltagare. Om man inte heter Mondo Duplantis förstås. Då gäller inga regler alls. Det har ni kanske noterat.

Sportkastning

En liten passus för den som inte är insatt i terminologin. Sportkastning är alltså tävlingsformen av yx- och knivkastning. Skall den jämföras med övrig sport så ligger friidrott nära till hands då det är ett paraplybegrepp. I grund och botten finns tre discipliner. De är kniv rotation, No Spin och yxkastning. Yxan i det här fallet är en liten kastyxa eller tomahawk. Den skall inte förväxlas med en “Double Bit”, dvs den typ av större dubbeleggade yxor du kastar med två händer.

Sedan påminner själva tävlandet en smula om tiokamp. Främst är det Walk Back som är huvuddisciplin och det är den som avgör vem som blir mästare i respektive gren. I Sverige i det här fallet.

Den grenen går till så att man kastar tre knivar/yxor per distans mot tre tavlor. Avstånden är 3,4,5,6 och 7 meter. Allt detta upprepas fyra gånger. Det ger sammantaget 60 kast och en teoretisk maxpoäng på 300. Tavlorna är poängsatta 5 p för mitten/bulls eye och sedan 4,3,2,1 för respektive ring. Flest poäng vinner förstås.
Därtill läggs distanskastning och i vissa mästerskap kastning från fasta distanser, oftast 3, 5 och 7 meter. De senare är emellertid inte SM-grenar för närvarande.

Siluettkastning kan se ut på det här viset. Prickarna skall träffas i nummerordning vilket ger fem poäng. En träff i siluetten ger minus tio poäng. Avståndet till tavlan är tre meter

Utöver det finns ett antal “Games” som är mer eller mindre förankrade i historia och tradition. De här lekarna eller grenarna ligger lite vid sidan om de huvudsakliga tävlingarna. De som är aktuella för tillfället är Siluett, Mountain Man, Speed Throw och “Nine Target” populärt kallad Plankan. På senare tid har även Coutanque tillkommit. Ordet är en fransk ordlek där couteaux och petanque mixats, alltså orden för knivar och boule/petanque vilket beskriver spelet utmärkt.

Tävlingsdag 1, lördag

Rotation, kniv

Efter invigningstal av Marcus Pehart från Arboga Sportkastningsklubb och traditionsenlig nationalsång var det dags. Ordningen var rotationskastning på lördag förmiddag följt av No Spin på eftermiddagen och yxa på söndagen. Parallellt med det löpte övriga grenar.

Kastandet sker i heat och därmed även uppvärmningen. Vid det här laget är jag väl bekant med “Meken”, en av idrottsplatserna i Arboga och kastbanorna.

Tävlingar på Idrottsplatsen “Meken” i full gång

Vädret var detsamma som alltid i Arboga. Det vill säga det regnade småspik på fredag kväll när vi anlände och på lördagen var det soligt och sympatiskt med lite vind. De yttre förutsättningarna var därmed närmast optimala. Därtill var mitt humör gott och stämingen generellt på topp. Uppvärmningskasten med mina WL Custom Blade Spinning Butchers gick utmärkt. Några slarvmissar blev det som alltid men inget som avskräckte på något vis. Framförallt kände jag mig någorlunda avslappnad. Jag tyckte mig vara redo såväl fysiskt som mentalt.

Väl stående framför tävlingstavlorna hade förstås pulsen tilltagit. Men jag fick inte det hjärnsläpp som hände på föregående tävling, Soulthrower Open. Nu gick det mer “normalt” till om man får uttrycka det så. Med det tillägget att jag generellt fick för många drop där kniven hamnade på marken. Nio stycken närmare bestämt. Ett par tre stycken är mer normalt under en omgång för min del. Några kan tillskrivas tävlingssiutationen men ett par hade kunnat undvikas bara genom att “vårda” kasten bättre. I mitt fall genom att ta det lugnare mellan kasten och bättre tänka igenom vad jag vill uppnå. Med min teknik tjänar jag ofta på att sänka tempot. Gärna mycket. När jag tycker att det går långsamt är det läge att halvera den farten. Lugnt men bestämt är ledorden både vad gäller tiden mellan kasten och själva tekniken. Särskilt gäller det rotationskastning.

Det som gick bra var att jag på ett bättre sätt lämnade missarna bakom mig och tänkte framåt, på nästa kast. Jag hoppades uppnå en bit över tvåhundra poäng vilket ligger inom rimlighetens gräns för mig. Mitt träningsbästa är för närvarande 260p. Nu blev det 198 p vilket är dugligt ställt i relation till det stora antalet droppar, dvs helmissar.

No Spin

På eftermiddagen var det dags för den andra stora begivenheten. Kanske den största för mig personligen då jag trots allt var försvarande mästare i grenen. Vi talar således om Walk Back No Spin vilket har blivit min lilla specialitet och grenen jag gärna ville vinna. Intressant i sammanhanget är dock att det är svårt att veta hur det står till med dagsformen bland närvarande kastare. Grenen är såpass färsk att många gör stora personliga framsteg bara mellan de olika tävlingarna. Nivån är därför svår att gissa sig till på förhand. På samma vis tillkommer även nya deltagare vilket skänker spänning även det.

Uppvärmningen gick faktiskt riktigt bra för min del. Även på de långa distanserna, sex och sju meter. De var min Akilleshäl vid förra tävlingen och det hade tränats lite extra på det av det skälet. Låt oss säga att det inte märktes på tävlingsarenan. Men det är att gå händelserna i förväg.

Inledningskasten gick nämligen dugligt. Något miss kom med de flesta knivar hamnade i rätt riktning även om siktet var en smula vingligt. Det vill säga poängen spretade mer än vanligt. Tävlingsnerver är allt jag säger! Särskilt nu när jag skulle bevisa något för mig själv och därtill dra nytta av träningstimmarna som lagts ned under sommaren.

Men sedan hände något, IGEN! Inte riktigt lika illa som förra gången men nästan. Jag började missa. Nu pratar vi inte om en miss eller två utan drop, på drop på drop. Den här gången blev jag inte arg utan mest uppgiven och faktiskt en smula ledsen. Den känslan var svår att bortse från. Helst ville jag gå av planen. Längtade bort ett tag. Mitt i solen och allt det roliga.

De långa distanserna satt inte alls som på träning. Inte ens med avräkning för tävlingssituationen. Sedan smittade det av sig även på kortare avstånd. En stund skall tilläggas. Jag lyckades koncentrera mig en smula bättre mot slutet och drog in några bra kast särskilt på tre och fyra meter. Troligtvis räddade det situationen kan jag konstatera så här i efterhand. Så något hade den mentala förberedelsen gett. Men det där är något jag måste tänka igenom.

Tävlingsdag 2, söndag

Yxa

Söndagen främsta aktivitet är yxkastning i olika former. Något som jag förvisso ägnat mig vid två tidigare tillfällen men då med lånade yxor och noll koll på allt. Nu hade vi egna yxor med oss, jag och min kära fru. Men de har bara ägts i någon dryg vecka varpå det inte hunnit bli så mycket träning med dem.

De nylingen införskaffade yxorna och en mugg sportdryck i form av kaffe. Yxorna är de så frekvent använda Cold Steel Norse Hawk. En bra nybörjaryxa helt enkelt

Fördelen med det är att förväntningarna hålls låga. Alla poäng blir så att säga en bonus. Fast inte riktigt skulle det visa sig. För på träning missar jag sällan helt med yxa, alltså så den hamnar på marken. Kanske en av sextio till sjuttio kast vid den Walk Back-träning jag har hunnit genomföra. Nu på uppvärmningen i Arboga blev det några fler men fortfarande relativt få. Men sedan var det tävlingssituationen igen. Då kom missarna. Men nu var det lättare att hålla sig lugn då jag ändå inte förväntat mig några särskilda resultat. Jag ville bara slå mitt förra rekord vilket jag även gjorde.

Men om yxor generellt är lättare att sätta i tavlan än knivar så är de även svårare att sikta med. I alla fall tycker jag det. Det är relativt enkelt att få poäng men knepigt att få många poäng kan det uttryckas. Så det blir nästa steg att öva på.

Bäst av alla lyckades, som ofta, Marcus Pehart som drog till med 256 p om jag inte missminner mig. Det är ett riktigt bra resultat även med internationella mått mätt. Så skall en yxa, om inte slipas, så i alla fall kastas.

Själv är jag inte riktigt där efter mina totalt sex gånger jag kastat. Jag minns inte exakt resultat men cirka hundra poäng lägre skulle jag tro. Men roligt och mycket överraskande var dock att jag lyckades skicka iväg samt sätta en yxa på ett avstånd som räckte till tredje plats i långdistanskastning. DET hade jag inte väntat mig! Jag har inte ens bestämt mig för vilken skaftlängd jag skall ha än och därmed hur yxan skall greppas på de olika avstånden.

Medaljer

Det är på den här fronten det blev ett lyckat SM för min del. Resultatet i rotation kniv räckte till en tredje plats. Det var samma två kastare före mig den här gången som förra gången det begav sig. Kan jag bara bättra på tävlingsnerverna kan jag pressa dem lite grann tror jag. Mest så att de skärper sig, jag lär inte vinna över dem men grunden finns där. Men det är mycket som skall stämma och det finns fler som har samma problematik som jag och kan kliva fram.

Något mer överraskande blev det även ett silver i långdistans kniv. Men det är klart, de knivarna jag använder känns “säkra” på vissa avstånd och det gäller upp till 11 meter. Sedan har jag inte testat på längre avstånd och aldrig övat på ett plank. Något som jag insett att jag måste börja med.

Det blev medaljer även i år!

På kortare avstånd gick det också bra vilket resulterade i ett silver i Siluettkastning kniv efter en särkastning. Det är en tävlingsform som genomförs från tre meter.

Vad beträffar No Spin var det förstås seger i Walk Back som hägrade och något jag i princip avskrev efter den usla insatsen. Jag undkom dock med blotta förskräckelsen och lyckades bärga guldet. Men det där håller inte i längden.

Däremot gick det mycket bra i Siluett No Spin där jag erhöll ett guld till. Förutom de trettiofem poäng jag fick så var det bud på tio till. Träffar där spetsen grävde sönder planket på rätt ställe för att sedan falla till marken. Jag hade vässat knivarna i år och till nästa gång kommer jag nog vässa dem ytterligare för att de skall stanna kvar lite till.

Knivarna som gjorde skillnad i år var Zitoon Big NoReload. Med dem i hand kan jag titulera mig svensk mästare i No Spin

Det sista lilla bronset kom efter tävlande i den fruktade plankan. Det handlar om att kasta nio knivar mot en kraftigt lutande planka. Då den är både hård och vinklad är det inte helt lätt att sätta knivarna överhuvudtaget. Jag nyttjade No Spin-teknik vilket fungerade dugligt. Bäst i den här grenen var emellertid en av juniorerna. En liten tjej som drämde dit oss vuxna så det stod härliga till. Så kan det gå! Det bådar gott för framtiden.

Nu blir det inte mer tävlande för mig i år. Om man nu inte råkar räkna Rick Lembergs On Line-tävling “Aim Games” förstås. Den hade jag tänkt att delta i. Den förra missades på grund av att jag kastar utomhus och det var närmare en halv meter snö när den förra utmaningen ägde rum. Därför lockar den här lite extra.

/ John – knivkastaren

Cold Steels knivar i den serie de kallar “Leatherneck” är ursprunglingen en tolkning av en klassisk Ka-Bar, den ikoniska amerikanska stridskniven. CS-versionen släpptes med två typer av blad, det för stilen typiska Clip point-bladet samt Cold Steels kända American Tanto. Det finns i familjen även en Bowie-utgåva numera. En stor pjäs förstås. En Leatherneck som fått växa till sig. Utöver den har man även valt att gå åt andra hållet.

Det finns nämligen en trio av knivar i miniformat konsekvent döpta till Mini Leatherneck. Förutom de nämnda bladtyperna kan den även fås med ett tve-eggat dolkblad.

Cold Steel Mini Leatherneck Clip Point

Den här versionen har dock en clip point som mäter 89 mm vilket ger en totallängd på strax över sjutton centimeter, 172 mm. Då bladet gjort av 8Cr3MoV inte är tjockare än 3 mm så blir vikten så låg som 94 gram. Det gör att kniven möjligen kan användas som “neck knife“. Men det kan diskuteras. Varför ämnar jag addressera i kommande recension.

Hur som haver är det här en liten, rolig och tämligen praktisk gynnare från Knivshop för den som inte vill släpa omkring på en full stor Ka-Bar men ändå få lite vibbar av den typen av kniv. Sedan går inte sticka under stol med att prislappen är tilltalande. Den kostar för närvarande kring en femhundring! Jag ämnar återkomma med en mer närgången granskning av den här kniven.

/ J

– dags för nummer två i listan

Den här versionen av en “neck knife” var från början en kniv med tantoblad. Det kunde sedan fås i endera en sågtandad version eller med slät egg. Den har funnits på marknaden ett bra tag och verkar vara en säljande produkt för Cold Steel med tanke på att den numera även kan fås i det här utförandet kallat Mini Tac Bowie. Det nya är förstås det i mitt tycke mycket snyggare clip point bladet!

Mini Tac är en kompetent liten kniv designad av Andrew Demko

Designen kan tillskrivas Andrew Demko som under lång tid var chefdesigner för Cold Steel. Materialen som använts tillhör inte de mest exklusiva men känns ändå väl valda och påverkar naturligtvis prisbilden i positiv riktning. Den här lilla gynnaren kan fås för kring en femhundring för närvarande. 

Materialet som använts för handtaget är ett fiberplastmaterial kallad Griv-Ex som hittas i en hel del av Cold Steels produkter. Handtaget är mycket distinkt utformat med ett djupt urtag för pekfingret. Här misstänker jag att Herr Demko möjligen kan ha sneglat lite på en Fred Perrin-design. 

Det 92 mm långa bladet är gjort av kinesiskt 8Cr13MoV. Kanske inte det dyraste stålet men det är ändå gångbart, särskilt som det är mycket rostfritt och är lätt att slipa. Fabrikseggen var som ofta är fallet med Cold Steel riktigt bra. 

Cold Steel Mini Tac Bowie

Fodralet är gjort av ett annat plastmaterial vid namn Secure-Ex. Även det hittas i många fodral från det här företaget. Det håller kniven på plats med ett rejält snäpp. En nödvändighet då den är designad för att bäras i en rem eller kedja runt halsen. 

Därmed förstås även att det inte är en extremt stor kniv det handlar om. Totallängden ligger kring 17,5 cm med en vikt på mycket låga 82 gram. 

Sammantaget är de första intrycket att det är en gedigen och kompent liten kompanjon. 

/ John

Nyligen kunde ni läsa en recension av en fällkniv från Tjeckiska ANV Knives här på Knivskarpt. Nu är det dags för en helt annan typ av kniv. En kniv som den uppmärksamme läsaren känner igen från ett tidigare inlägg som faktiskt illustrerades med en bild av sagda kniv.

Lägg därtill att den här är helt ny i ANVs sortiment. Något som inte händer allt för ofta kan väl tilläggas. Med det menar jag att det här är inte är en av alla snabbt hopslängda modeller som annars dominerar delar av marknaden. Istället är det här en en kniv som är framtagen efter en rejäl utvecklingsperiod. 

För övrigt är den utvecklad i samarbete med the 25th Anti-Aircraft Missile Regiment från Strakonice. Det är även från det regementet som kniven fått sitt namn.

En militärkniv med mersmak från Acta non verba Knives

Det märks omedelbart när man greppar den här kniven att den är extremt välkonstruerad och att det ligger mycket eftertanke bakom formgivningen. Balansen är superb och M25 känns helt enkelt väldigt naturlig att greppa och appropå grepp fungerar alla du kan tänka dig, möjligen med undantag av “ishackegrepp” men det finns en anledning till det.

På det viset förhåller det sig med hela kniven, det finns anledningar till det mesta vilket konkret innebär att den gömmer små finesser här och var trots sitt till synes enkla yttre.

ANV Knives M25

Även materialen är av yttersta kvalitet. Handtaget är gjort av ett par massiva stycken Micarta som frästs och försetts med ett mönster som ger mycket gott fäste. De är sedan skruvade på plats med ett par stadiga rostfria skruvar.

I bladet hittas svenskt stål i form av Sleipner. Det är 3,5 mm tjockt i det här fallet. Det är sedan täckt med ett lager DLC som både skyddar mot korrosion och minskar reflexer. Det är trots allt en äkta militärkniv. Det märks även på formatet. Den här kniven är till för att bäras. Längden är modesta tjugofyra centimeter varav bladet mäter elva centimeter. Vikten är mer än godkända 145 gram.

Till det kommer fodralet som för övrigt är tillverkat av Kydex och försett med “Molle”-kompatibla fästen. Det vill säga de passar på stridsselar. Men det medför att kniven är flexibel och kan bäras lite hur som helst på ryggsäckar, avlastningsbälten, skärp etc.

Jag kan säga att jag föll direkt för den här kniven. Den utstrålar kompetens och är av ett format som jag kan tänkas bära på vare sig jag vandrar eller är utomhus på annat sätt.

/ John

Det är inte varje dag man stöter på ett nytt knivmärke. Men här har jag förmånen att presentera Cuda Brand. Egentligen är inte varumärket helt nytt på marknaden även om det är det för mig och såvitt jag vet för Sverige. Sedan ligger inriktningen på deras produkter egentligen en smula vid sidan av vad jag i vanliga fall använder. Möjligen är det därför jag missat det. Fokus ligger nämligen på knivar och andra prylar för fiske!

Det är med det i åtanke som det här setet med knivar skall betraktas. Men även för den som inte fiskar kan det vara en bra uppsättning för hanterande av t ex kött och en del utomhusmatlagning tänkte jag. Sedan förekommer fisk förstås i matlagningen hemma och då är inte minst en bra filékniv alltid ett välkommet inslag. 

Cuda Brand, döpt efter gäddans snabbare look a like

De första intrycken var synnerligen positiva då knivarna var mer välgjorda än jag förväntat mig. Handtagen är välformade och känns vid en första besiktning bekväma att hålla i och hantera. Återstår att se hur ergonomin artar sig när man faktiskt använder knivarna. Men grundförutsättningarna finns där onekligen. En kombination av god form med en frikostig fördjupning för pekfingret jämte en materialkombination bestående av plast och gummi ger gott fäste. 

Sedan trycker Cuda Brand på in sin reklam att knivarna är full-tånge och att de är “Titanium Bonded”, vad de nu menar med det sistnämnda. Men det avser stålet som i grund och botten är ett tämligen enkelt tyskt 1.4116. Ett stål som dock används mycket i köksknivssammanhang och som är känt för att vara mycket rosttrögt. En egenskap som trumfar rätt mycket när det kommer till det tänkta användningsområdet i närheten av vatten och särskilt salt sådant. 

Setet består av fyra knivar som levereras med en liten fältslip och ett nylonfodral

Det här är ett set som inkluderar fyra knivar samt en fältslipare. Knivarna är fördelade på en liten “Bait knife” tänkt för förberedelser och beredning av bete. Sedan hittas i väskan även en filékniv samt en urbeningskniv. Det var särskilt den senare som fick mig att tänka att setet går att använda till mer än enbart fisk. Kitet avslutas med en kraftigare kniv med grövre nacke som därtill är sågtandad. Den är tänkt till tuffare uppgifter som att t ex kapa rep och nät jämte att såga halvfruset bete med. Så även om den ser ut som en brödsåg är det definitivt inte en sådan. 

Knivarna känns vid första påseende välgjorda och funktionella

Sammantaget måste jag säga att jag tror på den här uppsättningen knivar från Cuda Brand. Särskilt som både den medföljande väskan och knivarna känns gedigna. Det skall bli roligt att testa dem framöver. Därtill kan väl tilläggas att jag troligen måste inkludera valda delar av släkten i utvärderingen. Där hittas nämligen några riktiga storfiskare. 

/ John

Hösttider är utomhustider. Luften är klar, solen ofta varm och myggor och andra flygfän lyser förtjänstfullt med sin frånvaro. En skön tid att vistas utomhus även om jag själv tillhör skaran som tycker att den här tiden på året är mer än lovligt vemodig. Personligen tycker jag inte om det som kommer härefter och som stavas v i n t e r. 

En Morakniv är aldrig fel. Här har du en Morakniv Garberg Black Carbon.

Det finns ett otal aktiviteter att ägna sig åt när man ändå är ute och många av dem tarvar eller åtminstone pockar på en kniv. I vårt avlånga land är höst nästan synonymt med älgjakt. Ja, med andra former av jakt också för den delen men gemensamt för dem är att de kräver sin kniv eller knivar. Sen har vi alla muntra fiskare som förvisso ägnar sig åt den aktiviteten året om om de är hängivna nog. Kniv behövs även här. Mer tidsbundet är fisket eller jakten efter svamp. Det kräver kanske inte en kniv men en liten rackare för skära av en stor sopp eller borsta jord av trattkantarellen med kan vara bra att ha. Så entusiast som jag är räknas det in som “knivaktivitet” det med. 

Opinel Svampkniv No 8 är given på jakt efter skogens guld!

Sen kan man som jag vara ute trots att jag inte nedlägger djur eller drar upp dem ur plurret. Camping, vandring och promenader lockar. Även om det nuförtiden mest är för att testa knivar skall erkännas. En lite omvänd affär med andra ord. Men i skogen finns kvistar, grenar, små stockar och annat som kan karvas och stötas i och som inte minst kan förvandlas till små brasor att mysa kring. Allt för att få extra nytta av sin kniv.

Med en Swiss Army Knife Huntsman är du aldrig rådlös.

Nu har jag som de flesta användning av knivar ändå men kanske inte i samma utsträckning som jag testar eggredskap. Det finns trots allt en gräns för hur mycket kartong, plast, buntband och tyg en person kan behöva processa om man inte jobbar på ett lager eller liknande. Även om jag kan tycka att mängden förpackningsmaterial särskilt plast i det genomsnittliga hushållet, inklusive mitt eget, är alldeles för stor.

Karimatto Köksknivset är allt annat än undermåligt! Dessutom otroligt prisvärd!

Men still going strong som “knivaktivitet” nummer ett i mitt liv och skulle jag tro, de flestas är matlagning. En intressant iakttagelse kring detta knutet i förhållande till kniventusiaster är att många som trots att de har ett otal fällknivar i varierande prislägen har tämligen undermålig utrustning för köket.

Mcusta/Zanmai Classic gör ingen kock besviken.

Ett minimum enligt mig är en god kockkniv, en mindre allkniv och en skalkniv. Sen kan kan till det adderas en bra brödkniv. Utöver det kan hur många som helst läggas till enligt den berömda formeln “k=n+1” där n står för antalet knivar du äger för stunden.

Själv har jag till exempel ett antal mer specialiserade knivar som en jaktkniv och en klassisk styckarkniv för lite större köttbitar som halva lamm, kvartskalvar och så. Filékniv och en flexig kockkniv för fisk, köttyxa för exempelvis halvtinat och kotletthuggande. Till det kommer mina japanska “svärd” inklusive Santokus för grönsaker, frukt och finlir. Sist men inte minst har jag ett par riktigt billiga skräpknivar i köket som jag inte bryr mig om alls. De används till att skära i aluminiumfolie, mot grillgaller eller utsättas för annan misshandel.

Så knivar är bra att ha av alla de slag och former. Lämpligt nog hittar du alla varianter här på Knivshop! Så häll upp en god kopp kaffe och ta en stund och botanisera bland de tusentals knivar som finns att välja mellan.

/ John

Många är de som vill göra sin kniv mer personlig, speciell eller vackrare. Anodisering och custom G10 skalor är vanliga sätt att utmärka sig. Gravyr och speciellt handgravyr är mindre vanligt och ger kniven en exklusiv känsla. På bilderna kan ni se hur en Kizer Gemini Bladesmith har genomgått en behandling och jag måste säga att resultatet är riktigt läckert.

Hör av er till Knivshop.se för priser och alternativ för att göra just er kniv till något alldeles extra.

Ja då var det dags för min recension av Fällkniven Erna. En Kökskniv från Fällkniven. Din första tanke kanske är “Gör de sånt?” Ja, Fällkniven tillverkar inte alls endast fällknivar som man kan luras att tro av företagets namn. Främst är de nog kända för sina skogs och överlevnadsknivar F1, S1 och A1. Men det här ska som sagt handla om en kökskniv. Närmare bestämt en kniv som är tänkt att användas vid grilltillställningar både hemma och hos vänner. På grund av det senare levereras Erna i ett läderetui med ett bladskydd i läder. Dessa föll varken mig eller min sambo i smaken. Den jämna ljusbruna färgen ser mer ut att höra hemma 40-50 år tillbaka i tiden. Inte heller handtaget i masurbjörk tilltalade någon av oss. Varje gång jag använde kniven kunde jag inte låta bli att oroa mig över hur kladd från kött och grönsaker skulle påverka handtaget. Det resulterade i att så fort jag hade använt kniven skyndade jag mig att diska och torka den. Ett tråkigt extramoment som jag gärna skulle slippa på ett bruksföremål. Det må hända att min oro var ogrundad men jag hade hellre sett att den hade haft ett praktiskt plasthandtag. Däremot tycker jag formen på handtaget låg mycket fint i handen. För stora händer kan handtaget möjligtvis kännas en aning tunt.

Något förbryllande tycker jag att den bakre delen av bladet är. Där finns en urslipning som passar för fingret och man inbillar sig att det är tänkt att man ska krypa fram med handen dit, men det är inte alls bekvämt eftersom man då endast håller med pekfingret runt och mot det tunna bladet. I övrigt tycker jag att kniven har en, för ögat, tilltalande form. Bladet är tunt och mycket skarpt (trots att jag inte var först att testa den här kniven) och fungerar utmärkt för diverse köksuppgifter. Möjligtvis hade jag föredragit ett kraftigare blad till lite tyngre uppgifter såsom halvtinade köttbitar eller tuffare kött. Den tidigare nämnda urslipningen på bakre delen av bladet irriterar mer än den är till nytta. En så enkel sak som att torka av kniven gör att man lätt fastnar med trasa/handduk på den vassa spetsen. Det både irriterar och förstör trasor och handdukar. Och irriterad är inget man vill vara med en kniv i handen.

Jag har skurit diverse olika saker som förpackningar, sallad, tomat, gurka, kött och korv. Det som jag hade mest problem med var falukorven men jag upplever att det problemet ligger främst i konsistensen hos falukorven så den lätt fastnar på knivbladet när man skär. Tomaten skärs enkelt i mycket tunna skivor och gurkan har ingen chans. Fläskfilé och kryddiga korvar utgör heller inget motstånd för Erna. Sammanfattningsvis kan sägas att Erna presterar ypperligt för lättare uppgifter. För tyngre uppgifter anser jag att den känns lite vek.

Erna har en smidig och tilltalande storlek och är lätt att packa ner för grillkvällar hos vänner. Men det är ett koncept jag inte riktigt förstår. Köksknivar finns ju i varje hem och att ta med en kniv på en promenad genom stan när man lite rund under fötterna ska på en trevlig grillkväll med vin hos goda vänner låter som att det balanserar på en tunn egg lagligt sett.

Priset på Erna ligger på ca 1800 kronor. Är den värd det? Kanske… om man använder den mycket och underhåller den väl samt även har en tyngre kniv för tyngre uppgifter. Men i mitt hem, där vi går hårt fram med köksknivarna och slipar dem först när de inte kan skära genom yoghurt, känns den tyvärr alldeles för dyr och opraktisk.

Jag minns inte när jag såg filmen första gången men jag minns att det var en av de coolaste filmerna jag sett. Speciellt en scen och en replik etsade sig fast i mitt minne. Har du sett filmen vet du vad jag menar. Filmen är givetvis Crocodile Dundee och scenen är den där Mick och Sue blir överfallna av en tuff snubbe i röd jacka som drar en kniv och säger åt Mick att lämna över plånboken.

Denna scen skapade ett omedelbart habegär som har legat och gnagt i bakhuvudet sedan dess. Trots att filmen sedan länge passerat sitt bäst före datum så finns ändå begäret kvar. Precis som man ville ha en egen ljussabel första gången man såg Star Wars.

Kniven gjordes speciellt för filmen i endast två exemplar av John Bowring. Det gjordes några replikor i olika material för diverse stuntscener. Paul Hogan fick behålla ett exemplar med förbehållet att han aldrig sålde den. Så vitt det är känt har han kvar den.

Down Under Knives har tillverkat en kniv som anses vara den som är mest lik originalet. Den heter The Outback och är en riktig best. Jag har nu äntligen kommit mig för att skaffa mig en sådan och citatet gör sig påminnt och jag kan bara instämma: “that is a knife!”

Bladet är vackert polerat och i så kallad bowie form. Handtaget är i läder omslutet av fingerskydd och knapp i mässing. Slidan är av skinn och format som ryggen av en krokodil. Kniven har falsk full tang… eller… bara nästan. Sista biten är gängad för att knappen ska kunna skruvas fast. Kritik har riktats mot just detta. Jag har inte själv testat den i hårda jobb än men jag vet att Down Under Knives lämnar material och tillverkningsgaranti i fem år. Det borde betyda något. De tror på sin produkt. En sak är i alla fall säker, The Outback är mycket vacker att titta på och gör sig väldigt bra på väggen för en filmälskare som mig.

Nu tror jag att jag ska återuppliva minnen genom att titta på film och leka med min nya kniv.

Knivar finns i prisklasser för alla. När det gäller att identifiera den dyraste gör man rätt i att leta på auktioner. “The Gem of the Orient” lär vara den kniv som inbringat mest pengar med ett försäljningspris på 2,1 miljoner dollar. Den tog Buster Warenski 10 år att färdigställa och innehar 9 diamanter, 153 smaragder och ett jadehandtag med guldinlägg.

Jag är en knivsamlare som har valt att fokusera på fällknivar. Men det finns fastbladsknivar jag inte kan motstå. Tora Tactical Knives tillhör dem. Jag har länge trånat efter en Tora men eftersom mitt fokus och intresse ligger på fällknivar har andra objekt fått prioritet.

För någon månad sedan blev det dock äntligen dags att prova på en Tora. Jag valde Candy med kolfiberhandtag mest på grund av att den var billigast. Och vilken kniv det är! Jag fick genast mersmak och ville köpa en till men en större variant denna gång. Valet föll efter mycket grubblande på Large Ranger. Ett val jag inte ångrar en sekund. Kniven ligger fantastiskt i handen och har en tyngd och balans som känns helt rätt.

Båda knivarna är av mycket hög kvalitet och är tillverkade av exklusiva material. Stålet är Elmax och handtagen är kolfiber (Candy finns med orange, grön eller rosa G10 också) med ett tunnt G10 mellanlägg på vardera sidan av fulltången.  Handtagssidorna är fastsatta med blåanodiserade titannitar. Candy har så kallad chisel grind dvs att ena sidan är helt plan och slipningen görs endast på motsatta sidan. Denna sorts slipning lämpar sig inte till alla jobb och faller inte alla på läppen men kniven är liten och smidig och därmed lätt att ha med sig. Large Ranger däremot har flat grind och lämpar sig ypperligt att tälja trä med.

Tora gör flera varianter och modeller och det är svårt att välja men man kan trösta sig med att alla är riktigt bra så man lär inte välja fel och man kommer utan tvekan bli nöjd.

Om ni vill se och höra lite mer om Tora kan ni kolla på Jimmy Knifeandlife’s videor på Youtube på hans kanal “Swedishsurvivor”. Se länkar nedan.

Swedishsurvivor, Tora Small Ranger

Swedishsurvivor, Tora Large Ranger

Swedishsurvivor, Tora Karambit Drop Point

Om ni är intresserade av att köpa något av alla mästerverk från Tora kan ni följa länken nedan.

Tora Tactical Knives på Knivshop.se