– en sällsynt lyckad satsning

Är det här en originell kniv? Svaret på den frågan skall jag be att få återkomma till men vid första anblick nej. De övergripande linjerna är inte revolutionerande och det är inte materialen heller.

Men det går att behandla material och designa produkter på många sätt och därigenom uppnå väldigt olika resultat trots samma utgångspunkt. Det kan ske även utan stora åthävor. Ett sätt att närma sig det hela är att göra många små saker rätt. Om alla små detaljer är korrekt utförda uppnås perfektion var det någon som sade. Det verkar vara en bra väg att gå.

Här har det enligt mig tagits några steg på den färden då kniven är estetiskt tilltalande. En början som inte skall föraktas eftersom utseendet är det första man kommer i kontakt med. Sedan har kniven bolster vilket inte är det vanligaste och det väcker intresse även det. Och så var det låstypen.

QSP har därmed lyckats åstadkomma en kniv som man gärna tittar en gång till på. Sedan ser den faktiskt rätt bekväm ut att hålla i också, i alla fall på bild. Återstår att se om Vault är lika solid som sitt namn.

QSP Vault

Mannen bakom det sympatiska utseendet är Jacob Lundquist, icke att förväxla med en annan knivmakare/designer med samma efternamn.

Som ofta är fallet med knivar från QSP finns Vault att tillgå i flera versioner. De är emellertid inte lika många som vanligt utan närmare bestämt tre. Det enda som skiljer dem åt är faktiskt färgen på handtaget. Materialen är annars desamma.

Vault är en Jacob Lundquist-design

Kortversion: QSP Vault, en av de bättre tolkningarna av ett cross bar-lås som gjorts och det är bara början på berömmet. Det här är en hit!

Blad

Det var det där med många små saker. Det gäller exempelvis det här knivbladet. En drop point helt enkelt. Men det är ett attraktivt blad. Proportionerna är helt enkelt rätt. Översatt till siffror blir det en längd på 83 mm, en höjd på 27 mm och en tjocklek som uppgår till 3 mm.

Finishen är ett snyggt utförd satin på slipfasen och en stentumling på de små flata ytor som finns. Det var det där med detaljerna. Även ytbehandlingen är välgjord. Särskilt som QSP-loggan på ena sidan och Lundquists märke på andra sidan jämte uppgift om ståltyp är diskret applicerat.

Extra arbete har lagts på ryggen som är mjukt rundad. Där hittas även några räfflor för bättre fäste men eftersom de också rundade är de av mer indexerande karaktär än någonting annat. Där kan jag tycka att skall man nu ha dylika påfund så kan de vara skarpare.

En drop point, varken mer eller mindre men en snygg sådan

Dessutom har QSP fått till ett rejält “sharpening choil” fast det högst troligt är ett litet “finger choil” det handlar om. De må vara hur det vill med den saken men fungerar gör den fördjupningen i alla fall den dag du behöver slipa om bladet. Detta eftersom den sträcker sig utanför plunge line och även utanför tumknopparna. De sistämnda hamnar annars lätt i vägen när en kniv skall slipas.

Det som skall slipas om är ett Sandvik 14C28N stål. Ett material som kommit att bli en av mina favoriter bland de som inte är dyrast. Tänk på egenskaperna som ett billigare S35VN bara snäppet lägre prestanda på alla parametrar. Här uppges härdningen till 59-61HRC vilket är utmärkt.

Fabrikseggen var för övrigt mycket bra. Den var vass och jämn samt rakade hår med visst litet tryck och skar genom skrivarpapper med ett lätt väsande. En beskrivning som knivnördar känner igen och alla andra får föreställa sig.

Stålet i bladet är Sandvik 14C28N

När Vault sätts i arbete uppträder den som den ser ut. Den är kompetent. Kanske inte den allra bästa när det kommer till att skära riktigt väl. För att uppnå det hade geometrin behövt vara snäppet mer genomtänkt. Tjockleken bakom eggen är nämligen kring 0,6 mm. Den siffran kunde varit lägre i ärlighetens namn. Men det är heller inte så mycket att jag upplever det som ett problem och vill man lägga ned tiden kan den tunnas ut vid omslipning.

Den tiden börjar faktiskt närma sig då den här kniven har använts mycket och särskilt på jobbet. Det kan tilläggas att även om jag verkligen uppskattar stålet så håller det inte skärpan lika länge som de som ibland kallas “superstål”*.

Spetsen är i det här fallet mycket bra och lätt att hitta. Vad jag menar med det är inte att den återfinns längst ut på bladet utan att den befinner sig i någorlunda i höjd med knivens centrumlinje. Det gör att den är enkel att sticka hål på saker med vilket är något jag gör tämligen frekvent. Även de uppgifterna klarar Vault galant.

Handtag

Om bladet var elegant men diskret så handtaget lite mer iögonfallande med sina två material. I sidorna hittas Micarta av mycket god kvalitet och bolstren är gjorda av anodiserad aluminium. Sedan hittas en knapp mitt i bolstret som väcker intresse.

Det som är det mest uppenbara med handtaget är att det är försett med bolster i aluminium

Konstruktionen utgår från en ram som är lättad om än inte så mycket. Ett par hål har borrats genom stålet. Utanpå den hittas bolstren som satts på plats på ett finurligt vis där de liksom överlappar ramen. Övergången till Micarta-sidorna som följer därefter är bra utförd. Förvisso känns skarven men det beror mer på att det är två helt olika material med olika textur än dålig passform.

Ryggen är till större delen öppen och visar den lättade stålramen

Sidorna sitter på plats med två stycken T6-skruvar. Mitt i bolstren hittas den försänkta pivotskruven med sin för QSP typiska triangel-logo på presentationssidan. Motsatt sida innehåller en justerbar T8.

Baktill hittas ett litet mellanlägg i stål men i övrigt är kniven öppen i ryggen. Avsaknad av fånglinehål bidrar till det rena utseendet så vet du med dig att det är en avgörande detalj för dig så får endera se dig efter något annat eller fästa en i clipet. Det sistnämnda fungerar utmärkt för övrigt.

Vault är mycket bekväm i handen oavsett grepp

Alla hörn och kanter på Vault är snyggt fasade och rundade vilket tillsammans med proportionerna gör det här till ett ergonomiskt handtag. Särskilt som clipet är kort. Jag återkommer till varför det är bra.

Det finns en fördjupning för pekfingret och när det hittat rätt följer resten av handen. Handtaget är stort nog för ett rejält fyrafingersgrepp. Vill man närma sig bladet ännu mer finns som sagt den där fördjupningen jag nämnde tidigare. Den är rätt liten men fungerar. Sedan är kniven även bekvämt att hålla i övriga fattningar inklusive omvända grepp. Ett väl genomtänkt handtag helt enkelt. Inga negativa överraskningar alls faktiskt.

Öppning och lås

Den här kniven öppnas med tumknoppar och vilka tumknoppar sedan. Det är så här det skall göras . För det första är de korrekt placerade, det vill säga tillräckligt långt ut för att inte gömma sig mot handtaget men inte för långt bort så tummen behöver sträckas ut. De sticker ut lagom mycket för att inte vara i vägen men ger samtidigt bra grepp mot tummen. Själva formen är mjuk och behaglig och gör inte ont när man trycker till. Bland det bästa är dessutom att de är placerade så de är ur vägen när man skär saker och ting.

Vault kan förstås öppnas med låset som på andra knivar som har någon variant av cross bar lock. I det här fallet fungerar det bättre än många andra.

Tumknopparna fungear utomordentligt väl

Sedan var det själva gången i kniven som faktiskt är exceptionellt bra. Kullagren i keramik bidrar förstås men det räcker inte helt för att förklara den fina känslan.

Förklaringen hittas istället i de, får jag förmoda, rätt kraftigt spända “omega”-fjädrar som brukar följa av den här typen av lås. De ger nämligen i det här fallet ett mycket väl avvägt motstånd fullt i klass med en vältrimmad detent-kula. Det finns nämligen ingen sådan på en kniv med ett cross bar-lås.

Vad det gör är att kniven kan öppnas på flera vis, snabbt, långsamt eller med pekfingret på “baksidan” av kniven i en “spydie flick”. Alla sätt känns naturliga, bekväma och enkla.

QSPs tolkning av ett cross bar-lås kallas Glyde lock och är en riktig hit

Förutom de redan nämnda fördelarna med det här bladlåset så finns det fler. QSP kallar för övrigt sin tolkning för Glyde lock. Det kan mycket väl vara en av de bästa varianterna av den här typen som gjorts eller åtminstone som jag stött på.*

Anledningen till att jag hävdar det är flerfaldig. För det första är låset mycket lätt att använda med de lagom räfflade ytorna på de huvuden som täcker själva låsbulten. Förutom att vara enkel att hantera är det en både snyggare och mer praktisk lösning än många andra. Det blir nämligen inget hål i sidan på handtaget och utöver det kosmetiska kommer det in mindre skit i mekanismen från sidan eftersom det sitter en täckbricka där.

Ytterligare en fördel är att bulten inte kan vrida eller vinkla sig vilket den har en tendens att göra på många varianter av låstypen inklusive orginalet. Låset kan då upplevas som det kärvar lite och dessutom är det svårare att släppa med ett finger om så önskas. Det problemet har QSP alltså byggt bort.

Att fjädrarna är kraftiga märks på att knivbladet riktigt sugs in sista biten som på en kniv med en stor detent-kula eller kanske en bra back lock. Vid sidan om att ge en god “action” så bidrar det till ökad säkerhet. Det här bladet går inte att skaka ut när kniven är stängd hur du än bär dig åt.

Det går även att fundera kring om det är själva låset som gett namnet till kniven. Den låser nämligen som ett bankvalv. Väl ute hålls bladet på plats på ett synnerligen distinkt vis. Någon rörelse i bladet kan inte uppfattas överhuvudtaget.

Att bära

Även i en ficka är det här en snygg kniv. Eller snarare så är den lättburen. Vault väger in på 123 gram och mäter strax över en decimeter på längden, 108 mm. Tjockleken mäts till 12 mm.

Alla mått är medium såtillvida att kniven inte är vare sig den minsta, största, tunnaste eller lättaste. Men och det är ett stort men, kniven har mycket mjuka kanter, ingen flipperfena eller andra utstickande delar. Det gör den bekväm att bära.

Vault har ett fjäderstålsclip som fungerar utan anmärkningar

Rampen på clipet kunde vara lite mer tilltagen men utrymmet under clipet räcker till. Infästningen i bakänden ger ett ambidextriöst clip utan hål i handtagssidorna

Till den känslan bidrar förstås de välvda handtagssidorna och de polerade materialen. Vault är lätt att dra och lika enkel att stoppa tillbaks. En stor del av förklaringen hittas i det till största delen utmärkta clipet.

Inget av själva kniven är synligt när den bärs i en byxficka

Vault kommer med ett enkelt fjäderstålclip. Spänsten är lagom och läppen/rampen är förvisso liten men fungerar för det mesta väl. I alla fall till chinos, jeans och arbetsbyxor vilket är det jag testar. Nu är förvisso mina Fristadsbyxor inte särskilt tjocka bör tilläggas. Har man lite kraftigare byxkanter däremot är rampen för liten.

Men det är ändå infästningen som är den bästa, närmast genialt enkel. Eftersom clipet sitter försänkt i bakänden av handtaget räcker det med en skruv för att både hålla det på plats och göra det avtagbart.

En annan positiv egenskap är att clipet är kort. Det gör att spetsen som trots att den sticker utåt något hamnar inuti handen och inte ligger emot densamma när man håller kniven i ett hammargrepp. På samma vis känns inte bakänden på clipet särskilit mycket mot handen sabelgrepp hellr. Du får hålla vinkla kniven för att det skall kännas.

Sammanfattningsvis

Efter att ha ägt, brukat och granskat den här kniven i tre månader kan konstateras att QSP har gjort det igen! Vault är en förbaskat sympatisk kniv fullt i paritet med de bästa de gjort. Då tänker jag på modeller som Penguin, Gannet och Capybara till exempel. Sedan är den åsikten aningen justerad med ett tänkt prisindex för knivarna i bakhuvudet.

Frågan som ställdes inledningsvis var om Vault är originell. Svaret är faktiskt nej. Betraktar du den från sidan så känns alla dragen bekanta på något vis. Det gäller såväl handtag som blad. Den påminner om andra knivar men ändå inte.

Sedan finns det ett par detaljer som gör att den sticker ut från mängden. Bolstren är förstås en sådan. Men svaret är också ja, sett ur QSP-perspektiv. Det är nämligen deras första kniv med cross bar-lås och som de gör det! Glyde lock som deras variant kallas är extremt bra. Ett av de bästa på marknaden till och med.

Så de detaljer som väckte intresset initialt visade sig hålla även för en närmare granskning.

Vault är en förbaskat bra EDC-kniv, en vardagsvän

En annan fråga var om den var bekväm som i lätt att hantera och med god ergonomi och svaret är ett rungande ja även på de områdena. Om man letar kan man hitta någon vinkel där bakänden på clipet känns men det krävs viss ansträngning. Det här är en kniv att arbeta med.

Sedan matchar bladets prestanda handtagets komfort. Ett för prisklassen bra stål, en vass egg och duglig geometri gör att kniven skär väl. Vault är med andra ord ett bra redskap också.

Den tredje punkten handlar om byggkvalitet och på det området finns mycket positivt att framhålla. Dels den generella konstruktionen men även de många detaljerna. Bolstren är fint gjorda, låsets fördelar har jag varit inne på och sedan var det de välvda sidorna, clipets infästning, den mjuka gången och inte minst hur exceptionellt väl öppning och stängning fungerar. QSP kan det här med att bygga bra knivar vid det här laget.

QSP Vault visade sig vara en av de bättre knivar de gjort så långt

Har du några farhågor inför ett köp av QSP Vault kan du slå dem ur hågen. Gillar du utseendet är det bara att slå till. Det här är en förbaskat bra kniv på alla punkter. Finns det bättre? På vissa parametrar ja men då kostar de väsentligt mycket mer eller så brister de på andra områden. Apropå pris så betingar den kring tusen kronor i Europa.

Men det är väl investerade pengar, sett ur ett helhetsperspektiv är Vault lika solid som sitt namn!

Specifikation:

• Längd utfälld: 191 mm
• Längd hopfälld: 108 mm
• Vikt: 123 g
• Bladlängd: 83 mm
• Godstjocklek: 3 mm
• Bladstål: 14C28N
• Handtag: micarta med aluminiumbolster
• Lås: Glyde lock

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina

/ John

* Det är förstås ett inte helt oproblematiskt uttryck men tänk på stål som M390, CPM 20CV, Magnacut och liknande.
** Det finns förstås ett par jag inte testat som den från Hogue Knives till exempel som också lär vara bra. Men jag har knivar med den här typen av lås från Benchmade (originalet), SOG, SRM, Kershaw, ANV och Al Mar.

Härförleden recenserade jag ett mer budgetorienterat alternativ från QSP. Den typen av knivar var från början något av deras signum, prisvärda knivar av enklare modell. Men det dröjde inte alltför länge innan produktkatalogen svällde och kom att omfatta utsvävningar från det temat. En av de tidigaste var en specialutgåva av Piglet som annars var en av de billigaste knivarna i sortimentet.*

QSP Capybara

Sedan kom Legatus. Även det en kniv som jag tidigare recenserat i ett annat sammanhang. Det är en kniv med ett blad i M390 och ett titanhandtag som försetts med dubbelsidig intarsia av flerfärgad kolfiber, fräst titanclip och kullager i keramik. Därtill var det ett designsamarbete med nederländska DBW. Ett paket som är lyxigt så det förslår.

Den enda modell som överträffade Piglet special och nämnda Legatus i pris är den nyligen släppta Rhino. Men den känns lite för mycket “hallick-estetik” för mig, åtminstone versionen med Mokuti-detaljer. Lite som en gigantisk Cadillac Eldorado med motivlack och en kristallkrona inuti. Men det är en högst personlig åsikt som ni förstår.

Det gäller emellertid INTE den här kniven. Den är väsentligt renare i linjerna trots ett antal spännande detaljer. Därmed har QSP lyckats släppa en lyxkniv som inte bara tilltalar ögat utan även är konkurrenskraftig på alla andra områden också! Plats på scen för Capybara.

När QSP ger sig in i lyxsegmentet blir det bra

Blad

En knivs hjärta är förstås bladet. Det har man tagit fasta på här. Funktionellt och stilrent är ledorden för dagen. Det är en drop point eller möjligen en modifierad sheeps foot som har en tämligen klassisk längd för en modern fickkniv, det vill säga 3″ eller 76 mm. Grovleken är lite mer tilltagen med 3,7 mm. Höjden är 32 mm vid bladbasen.

Formen utmärks av en rejäl “drop” vilket medför en svag buk och en spets som återfinns en bit under knivens tänkta mittlinje. Vidare har det en platt del av ryggen, ovanför tumknopparna som försetts med räfflor för bättre fäste. Bladet har även en markant fördjupning som agerar kombinerad “sharpening” och “finger”choil.

Ett drop pointblad i M390-stål

Finishen på bladet är en smakfull tvåtons-satin. På de flata delarna av bladet är den längsgående och på själva slipfasen tvärgående, den följer slipningen med andra ord.

Bladstålet kan man säga en del om då det är bland det bästa som finns i form av M390. Här verkar dessutom bladet vara relativt hårt härdat vilket är lämpligt. Sedan bör det tydligt påpekas att ett lyxigt stål inte alls betyder en bra kniv per automatik. Härdning, värmebehandling och inte minst bladgeometri samt egg har minst lika stor betydelse för slutresultatet.

För att bättra på utfallet har QSP i det här fallet gjort två saker. Först är själva slipfasen rätt hög (21 mm) eftersom bladet är brett. Sedan har man försett Capybara med en markant skålslipning. Det gör att det relativt grova bladet tunnas ut till 0,5 mm bakom eggen. Det är inte extremt tunt men i gengäld är själva eggen tämligen bred. Det ger goda grundegenskaper.

Fabrikseggen var dessutom mycket välgjord i det här fallet. En av de bättre jag stött på. Kanske inte den vassaste men i gengäld mycket konskvent i höjd och vinklar. I alla fall såvitt jag kan se med blotta ögat. Jag tillhör inte dem som mäter knivar med allsköns testutrustning. Något som blivit populärt nuförtiden.

Ett “choil” som faktiskt fungerar

Fördelen med att spetsen hittas så lågt är att man inte behöver vinkla handleden särskilt mycket när man skär med spetsen mot hårda underlag alternativt öppnar kartonger o dyl. Nackdelen är att svepande skär bli lite mindre effektiva. Så där får du som användare fundera på vilket som är viktigast för dig. Men då det här inte är en jaktkniv utan inriktad på EDC så fungerar bladformen utmärkt med det i åtanke.

Det gör även bladet i stort även om jag ibland har åsikter om “finger choils”. Mest det faktum att om du skär i kartong eller framförallt textilier och mjukplast så måste du använda det för att inte materialet du jobbar med skall fastna där. Men när man gör så är det är en formidabel skärmaskin för just kartong och dylikt. Dessutom är spetsen både vass och effektiv. Den är rejält testat på jobbet där det förekommer mycket förpackningsöppning. I de situationerna hoppar fickkniven in och tjänstgör istället för köksknivarna. Det ger också väsentligt mycket mer användningstid än om den bara skulle nyttjats på fritiden.

Något förvånande är Capybara även helt ok till äpple, morot och andra hårdare födoämnen. Jag brukar testa det för att undersöka geometrin på knivar. Om ni försöker tvinga igenom ett tjockt blad genom frukt så förstår ni varför. I det här fallet är det skålslipningen som räddar Capybaras egenskaper. Det märks helt enkelt inte att bladet är tjockt utan det glider igenom det mesta.

Jag var lite rädd att de tämligen stora tumknopparna skulle vara ivägen men har inte upplevt dem som ett problem. Generellt är det här ett mycket kompetent knivblad måste jag säga.

Handtag

Även om bladet är knivens hjärta klarar det sig inte utan ett bra handtag och det hittas här. Formen kanske känns vagt bekant då den förstås påminner om en del andra knivar med ett kraftigt “choil” eller fördjupning för pekfingret framför fingerskyddet. Längden skrivs till 111 mm, tjockleken är som mest 13 mm och höjden varierar mellan 22 mm och 25 mm.

Påtagligt är även av att handtaget är tämligen kraftigt fasat i nedkant där också tydliga frästa skåror hittas. De är både ett blickfång och fyller funktionen att de ger bättre fäste. Det gäller för övrigt även nästa detalj.

Capybara har ett mycket avancerat handtag med flera detaljer värda att studera

Sedan är det svårt att missa de infällda panelerna som hittas på båda sidor av handtaget gjorda av flerfärgad kolfiber. Capybara finns i två olika färgställningar men här är det svart, vit och blå som gäller. Samma material hittas för övrigt i både kragen kring pivotskruven samt i tumknopparna. Materialet i resten av handtaget är titan som blästrats till en matt grå ton.

I ryggen hittas en back spacer som även gömmer ett fäste för fånglina

Förutom att handtaget är tunnare i nedre delen så är alla hörn och kanter sympatiskt rundade och mjuka mot handen. Inga vassa kanter i vare sig rygg eller i bladskårans insida. Själva back spacern höjer sig något över resten av handtaget men är rejält rundat den med. Ytan bryts av räfflor för bättre fäste.

Hela handtaget kännetecknas förresten av runda former. I övrigt kan tilläggas att något synligt hål för fånglina finns inte. Däremot hittas ett osynligt sådant infällt i back spacern i form av en fästbult.

Det är lätt att hitta ett passande grepp på Capybara

Vissa material kräver att man placerar ett finger i den fördjupning som finns i bladet

Kombinationen av form på handtaget, mått på både det och urtaget gör att det är mycket lätt att hitta ett grepp som fungerar på Capybara. Hammargrepp går att hålla både som vanligt eller om du smyger fram med ett pefingret på bladet. Detsamma gäller sabelgrepp. I den bakre fattningen är det precis att jag kan få ett solitt fyrafingersgrepp. Men flyttar man fram greppet får du plats oavsett hur stora händer du har.

Öppning och lås

Capybara kan öppnas på ett flertal olika vis. I första hand är det en kombinerad flipper- och tumöppnad kniv. Tumknopparna är tämligen unika både sett till utseende och material. Formen gör att man kan trycka lätt utåt för att öppna kniven stillsamt alternativt snärta upp den med tummen men då får man ta spjärn mot den något skarpa bakre kanten av tumknoppen.

Flipperfenan är en av huvudmetoderna att öppna kniven

Materialet är detsamma som hittas i panelerna i sidorna, flerfärgad kolfiber. Funktionen är mycket god även om det märks att kniven är anpassad för att även vara en flipper-öppnad kniv. Motståndet i detent-kulan är nämligen rätt kraftigt.

Flipperfenan kompletteras med ett par helt unika tumknoppar som fungerar väl de också

Det märks även när du använder pekfingret för att öppna kniven. Det går inte att misslyckas med flippandet eftersom du måste ta i lite för att få ut bladet. Det går i gengäld mycket kvickt. Bladet löper som sagt på fina keramiska kullager. Motståndet behövs då bladet är relativt tungt. Det bör påpekas att det här är en flipperfena som enbart kan dras bakåt.

QSP har fått till ett riktigt bra ramlås

Det märks att QSP inte satsat på att göra kniven till en “free-dropper”, alltså en kniv där bladet svingar fritt när låset släppt. Det är jag glad för eftersom fingertopparna alltid riskerar att få sig ett ärr då. Här är känslan mer hydraulisk så fort man passerat kulans grepp. Du får helt enkelt skaka kniven några gånger för att få bladet att glida på plats.

Orsaken till att motståndet är lite större än vanligt är det synnerligen starka ramlåset. Det är inget extraordinärt, det följer mall 1A med låsarmsförstärkning och översträckningsskydd. Men det är ovanligt kraftigt och låser som det berömda bankvalvet. Känslan är mycket solid och glapp eller spel är det inte frågan om ens om bladet provoceras hårt.

Trots kraften är låset relativt lätt att släppa tack vare den fasade kanten på låsarmen och att motsatt handtagssida är försänkt. Kort sagt ett riktigt bra ramlås i titan.

Att bära

Medium. Mitt emellan bra och dålig kan väl Capybaran sammanfattas vad beträffar bärkomfort. Den är inte överdrivet tung med sina ca 130 g men det är inte heller något lättviktare sett till de tre tum blad du får på köpet. Utöver fickorna som hyser kolfiberpanelerna är inte sidorna lättade. Kniven är heller inte extremt tunn och profilen är tämligen hög med sitt breda blad. Den stjäl således lite plats i fickan.**

Därtill har den något kantiga tumknoppar och en flipperfena som sticker ut. Nu kanske det låter som det skulle vara en svårburen kniv men det är den inte. Den är bara inte bäst på området.

Ett fräst titanclip avrundar paketet

Men flipperfenan är inte överdrivet stor och den är mjukt rundad. Tumknopparna sticker inte ut för långt och är därmed inte ivägen. Sedan är allt annat mjukt rundat och slipat. Inte minst gäller det handtagssidorna. Det gör även kniven lättare att dra och stoppa undan.

På Capybara hittas ett exklusivt clip gjort för den här specifika modellen. Materialet är titan för att matcha resten av kniven och formen följer resten av designen väl. Det betyder mjukt svepande linjer och en bakände med samma vinkel som knivhandtaget. På samma vis går räfflorna från resten av handtaget igen även i clipet. Det fästts med enbart en skruv som dock fyller sin funktion väl. Clipet rör inte på sig.

Funktionen får godkänt. Det är snyggt med den här typen av clip men det går inte att komma ifrån att ur ett rent praktiskt perspektiv är fjäderstålsclip oftast att föredra. Med det sagt är inte det här clipet dåligt. Det är tunt nog för att ha god spänst och det finns utrymme under för att fungera med både slacks och jeans. Däremot bör man vara medveten om att det inte är ett “deep carry”-clip. En del av kniven syns när den bärs i fickan. En stor fördel med frästa titanclip är att spetsarna inte sticker ut och irriterar handen. Det gör att det i princip att det försvinner när du använder kniven.

Sammanfattningsvis

Från klarhet till klarhet är ett begrepp som passar QSPs utveckling väl. De började enkelt med billiga men prisvärda knivar och jobbade upp en kundbas. Därefter har de utvidgat katalogen allteftersom och resten är historia som det heter. Den utvecklingen har lett fram till kronjuveler i samlingen som den här. Capybara är nämligen bland de bättre knivar som QSP har gjort. Men den är inte den enda, nota bene. Jag skulle vilja tillägga “i den är prisklassen” för att förtydliga. Att jämföra en utmärkt budgetkniv som den nyligen recenserade Canary Folder med Capybara är lite som att jämföra äpplen och päron. Båda smakar förvisso väl men vissa uppenbara skillnader föreligger.

Capybara är en både vacker och potent EDC-kniv

För det kan inte hävdas att Capybara är en budgetkniv, tvärtom är det en av QSPs mer exklusiva modeller. Men du får en hel del för pengarna. Materialen är genomgående av högsta kvalitet och inte minst har man lagt ned mycket tid på detaljer som att göra panelerna dubbelsidiga vilket inte alltid är fallet. Dessutom får du helt unika lösningar som att hitta inte bara kolfiber, utan mycket exklusiv kolfiber i de dekorativa kragarna kring pivotskruven och inte minst i de speciella tumknopparna. De är inte något taget direkt ur hyllan utan framtagna för den här specifika modellen.

Men trots de fina materialen är det ändå den sammanhållna designen med de flödande linjerna som lockar. Det är en snygg kniv helt enkelt. Inte minst som jag tycker det svart-vit-blåa mönstret och titanet gör det här till en “vinterkniv” på något vis. Det är något med färgskalan som ger det intrycket.

QSP Capybara, en fullträff!

Som grädde på moset är det här en mycket användbar skönhet. Ergonomin är god och greppmöjligheterna många samtidigt som Capybara skär riktigt bra och förbaskat länge kan väl tilläggas.

Så söker du en snygg och synnerligen välgjord kniv och inte räds en något högre prislapp är det här ett riktigt bra alternativ.

Specifikation:

• Längd utfälld: 187 mm
• Längd hopfälld: 111 mm
• Vikt: 129 g
• Bladlängd: 76 mm
• Godstjocklek: 3,7 mm
• Bladstål: M390
• Handtag: Titan med inlägg av kolfiber
• Lås: Frame lock

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina

/ John

* Den enda riktiga lyxkniven sett till material var emellertid länge Woodpecker med blad i M390 och handtag i titan. Den kompletterades senare med några mer “medeldyra” knivar med kombinationer av S35VN och titan/kolfiber (Songbird, Harpy, Falcon). En grupp som sedan dess vuxit med flera modeller. En kortare passus blev “Mustang” som var en mer traditionell kniv som numera inte ens kan hittas på hemsidan under modeller som utgått. Det handtaget innehöll bland annat inlägg av Raffir mammuttand och stabiliserat trä.

** Den kan till exempel jämföras med QSP Canary Folder som har samma egglängd men är både lättare, tunnare och smalare.

– en synnerligen lyckad transformation

Det bör redan inledningsvis påpekas att jag även uppskattar originalet från QSP. Deras Canary är en “neck knife” eller kanske snarare fastbladare för EDC-bruk som jag tidigare recenserat annorstädes. En sammantaget mycket sympatisk liten kniv. Jag vill trycka på ordet liten då den verkligen är det och faktiskt växte en storlek när den översattes till fällknivsformat.

Hur som haver gjorde det mig mycket nyfiken på hur den modellen skulle te sig när den fick en led på mitten. Här följer därför mina intryck av Canary Folder.

QSP Canary Folder

Utöver mig verkar även QSP tro på att det skall bli en succé då modellen redan från början finns att tillgå i tio olika utföranden. Det här är den lyxigaste varianten då ett annat alternativ till handtagsmaterial valts. De övriga har försetts med sidor i G10 i varierande färger. Vad den här färgklicken är återkommer jag till.

Inte nog med det, precis innan jag stod i begrepp att avrunda den här texten har QSP avslöjat att de även utökar Canary-familjen med en större fastbladad version! Även den ser lovande ut.

Det här är en utmärkt liten fickkniv med en gyllene touch

Kortversion: QSP Canary Folder, en orgie i vardagsfunktion!

Blad

Formen på bladet känns förstås igen från originalet, fattas bara annat. Men vissa förändringar har ändå gjorts. Framförallt har det som nämndes i ingressen vuxit en storlek, från 63 mm till i det här fallet 72 mm. Höjden är 24 mm och tjockleken är densamma som tidigare, 3 mm.

Finishen är en tämligen blank satin. Sammantaget ett enkelt och rättframt blad som jag ibland brukar uttrycka mig. Vanligen är det positivt och så också den här gången.

Canary folder ståtar med samma enkla drop point som sin föregångare

Det föreligger en skillnad mellan originalet som har en hög sabelslipning och den här kniven som ståtar med en full flatslipning. Det i kombination med ett relativt tunt bladgods gör att kniven har goda grundegenskaper. Särskilt som bladet mäter 0,4 mm bakom eggen. Den senare var från fabrik klart godkänd då den anlände mycket vass, någorlunda symmetrisk om än inte perfekt samt rak.

Stålet som används är 14C28N från Sandvik

Sammantaget gör det bladet till ett utmärt verktyg för allehanda småsysslor. Vasst, fullt flatslipat till rätt bra höjd ger hygglig geometri. Fördelen med det är att kniven skär relativt bra även om den inte är rakbladsvass.

Ett typiskt användningsområde, förpackningsöppning på jobbet

Appropå det så håller bladet skärpan dugligt men stålet är inte extremt uthålligt. Särskilt inte om man skär hårdplast och liknande. Då märks det att det här inte är det hårdaste av material. Bladstålet är en av QSPs stapelvaror i form av svenskt 14C28N från Sandvik. I gengäld reagerar den här kniven mycket snabbt på att bli striglad. Några snabba drag och skärpan är återställd.

Handtag

Canary Folder har handtag i G10 höll jag på att skriva. Det stämmer nämligen för alla hittills släppta versioner förutom den här som istället har ett för stunden trendigt material. Knivtillverkarna har nämligen hittat “Ultem”. Enkelt uttryckt är det varumärket för PEI (en variant av polymerplast). Det är mycket starkt på olika sätt samt lätt.* En annan kanske i knivvärlden mindre viktig egenskap är att det klarar mycket hög värme utan deformeras. Kort sagt är det ett mycket bra handtagsmaterial som i det här utförandet är halvgenomskinligt som synes. Den gula färgen verkar det som man får på köpet då jag sett flera olika produkter gjorda av Ultem i samma nyans.

Handtagsformen är enkel och okomplicerad men fungerar utmärkt

I handtagssidorna hittas samma fyra hål som återfanns redan från början. De tjänar faktiskt ett par syften. Dels är de ett dekorativt element så kniven rent visuella blir mer intressant och dels gör de kniven lättare. Inte minst som hålen sträcker sig genom både sidor och ram på presentationssidan. Därutöver bidrar de starkt till bättre fäste när man använder med kniven. Fingertopparna har någonstans att ta vägen.

Här syns väl att materialet i skollorna, Ultem, är halvgenomskinligt. Färgen påverkas mycket av hur ljuset faller på handtaget

Det gör även den lätt knottriga ytan som handtagssidorna försetts med. I övrigt kan sägas om dem att de är fasade runt alla kanter. Det gäller såväl ut- som insida. Överlag känns Canary Folder välarbetad trots sin enkla form.

Handtaget är 95 mm långt och av det kan i princip hela längden nyttjas för att greppa kring. Det vidgar sig till ett mindre fingerskydd framtill annars är det tämligen rakt förutom en liten bula på mitten och en antydan till ankstjärt mot slutet till.

Apropå slut så hittas i aktern även ett hål för fånglina som sväljer vanlig fallskärmslina för den som önskar fästa en sådan på sin kniv.

Canary Folder är större än förlagan men tillhör fortfarande den mindre skaran knivar. Trots det rymmer handtaget en fullt grepp även om det är knappt

Ett så här enkelt handtag kan knappt gå fel. Eller gör i alla fall inte det i det här fallet. Alla standardgrepp jag brukar pröva fungerar inte bara bra utan utmärkt vare sig det är hammargrepp, sabelgrepp, omvänt grepp, ishacke-varianten eller att hålla kniven i nypan eller med ett pekfinger på bladryggen.

Det kombinerat med neutral balans och låg vikt gör att kniven känns livlig i hand och är lätt att arbeta med. Sedan finns det givetvis nackdelar men de är knutna mer till formatet än till utförandet. Ett så här tunt handtag kan aldrig bli det mest ergonomiska för tunga arbeten. Det sätter fysiken stopp för.

Öppning och lås

Canary Folder öppnas med tumknoppar. Sättet det är gjort på är exemplariskt. Placeringen och det väl avvägda motståndet från “detent”-kulan gör att det med lätthet både går att smyga ut bladet och snärta fram det om så önskas.

Tumknopparna på den här kniven fungerar utmärkt

Sedan underlättas förstås den mjuka gången att den här kniven som många andra från QSP har försetts med keramiska kullager.

Själva knopparna är tunnformade vilket är en av standardvarianterna. De har den fördelen att de inte känns vassa mot tummen. Sedan sitter de väl placerade på så vis att de inte bara underlättar öppnandet av bladet utan även så att de är ur vägen när man skär med kniven.

En liner lock står för säkerheten

Låset är lätt att komma åt då låsarmen sticker upp en bit i relation till handtaget

Låset är lika okomplicerat det. QSP använder sig av en liner lock och det är en teknik som de behärskar till fulländning vid det här laget. Mer konkret innebär det att bladet hålls på plats utan spel eller glapp och att låset tillika är mycket lätt att släppa. Det går även att påpeka att låset fungerar varje gång knivne öppnas och att jag inte fått det att glida överhuvudtaget. Inte ens med lättare “spine whack”-test, det vill säga att man slår på baksidan av bladet.

Låsarmen är enkel att nå då den fått lite mönster för bättre fäste samt höjer sig en aning över handtagssidorna. Motstående sida är dessutom något försänkt vilket ökar åtkomsten ytterligare.

Att bära

Oh ja! Så kan egenskaperna i fickan sammanfattas. Så mycket bättre blir det faktiskt inte. Måtten är diskreta och då är det framförallt tjockleken jag tänker på. Den är under 11 mm. När det sedan kombineras med ett tunt blad och ett lätt handtagsmaterial så blir även slutresultatet lätt, närmare bestämt 79 g.

Det blanka stålclipet är av “deep carry”-typ och kan skiftas om kniven skall bäras på vänster sida

Sedan är alla kanter och hörn rundade som sig bör. Det finns inget vasst eller kantigt att irritera sig på. Utöver det ett handtagsmaterial som inte orsakar något problem med överdriven friktion även om visst motstånd finns. I det här fallet bidrar det mest till att kniven sitter lite säkrare i fickan.

Clipet känns igen från andra knivar från QSP

Det tämligen blanka stålclipet är det som mest ser till att kniven stannar där. Det är ett av QSPs standardclip men det är inget dåligt i det här fallet. Bra spänst, gott om utrymme under och det gör att kniven sitter djupt i fickan. Fästet är försänkt i handtagssidan och även om skruvarna inte har platta huvuden sticker de inte upp mycket. En liten lyxig bonus är att motstående sida fått en metallplatta som gör att det inte är ett stort hål i handtaget när clipet inte sitter där.

Sammantaget ett mycket bra clip. Särskilt som spetsen, som förvisso sticket ut en smula, inte känns alls mot handen när kniven brukas.

Sammanfattningsvis

QSP är ett företag som förefaller vara inne i ett “stim” för tillfället. Med det avser jag förstås att de släppt ett flertal knivar som dels är riktigt dugliga men som även nått ut till många personer och därmed förefaller sälja bra. Det här är en av dem!

Den korta sammanfattningen är att Canary Folder är en osedvanligt lyckad överföring från ett format till ett annat. Därtill en smula ovanligt då det oftast är fällknivar som förvandlas till fastbladare.

Därtill är det något med själva formatet som tilltalar mig. Det syns inte minst om den jämförs med knivar som Cold Steel Hold Out III, Benchmade Bugout och SRM 255. De är alla tunna och lätta och försvinner därmed i fickan. Därtill erbjuder de mycket skärstyrka i relation till sin storlek. Sen kan prisläge diskuteras och då försvinner snabbt en av de här knivarna i bakvattnet jämfört med de tre andra.

Det är med den här typen av knivar Canary Folder kan jämföras. Lättvikts”EDC”-knivar med tretumsblad

Bladet på Canary Folder är enkelt och okomplicerat. Men de trevliga proportionerna och det faktum att det är praktiskt gör det ändå tämligen attraktivt, fast på ett stillsamt sätt om det kan uttryckas på det viset. Även resten av kniven är en sympatisk bekantskap.

Det av det enkla skälet att handtaget matchar bladet vad gäller funktion och utseende. Det ger en tilltalande harmoni. Men det finns ett område som höjer kniven över många andra, inte minst i den här priskategorin och det är hur den känns att öppna. Att hantera den här kniven är nämligen en ren fröjd.

Att öka storleken och förvandla modellen till fällkniv var ett snilledrag. Resultatet blev en riktigt bra och prisvärd fickkniv

Sedan har jag redan hävdat att den är utmärkt i fickan. Så mycket mer kan man inte begära av just en fickkniv. Invändningar finns alltid och en sådan är förstås att det inte är en exklusiv kniv det handlar om även om den känns välarbetad. Materialen är inte extraordinära och det kryllar inte av exotiska detaljer. I gengäld avspeglas det i priset. När man ser det blir man glad igen.

Canary Folder är lika sympatisk som den ser ut. Då materialet i det här utförandet är något av en vattendelare kan påpekas att den finns i många andra utföranden också

Därmed kan konstateras att förutsatt att det inte är en lyxig statuspryl du söker utan en kompetent fällkniv så är det här ett synnerligen gångbart alternativ. Faktum är att jag inte kan komma på något negativt alls. Visst finns begränsningar men de är knutna till formatet, inte design, utförande eller material.

Särskilt när priset för närvarande ligger kring 650 SEK i Europa. Ja, eller mindre om du inte väljer den här versionen med Ultem-handtag.

Specifikation:

Längd utfälld: 167 mm
Längd hopfälld: 95 mm
Vikt: 69 g (vägd av mig, uppgiven vikt 69g)
Bladlängd: 72 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: Sandvik 14C28N, HRC 59-61
Handtag: Ultem
Lås: Liner Lock

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina

/ John

* På grund av sina utmärkta egenskaper inklusive att det inte är särskilt benäget att drabbas av mekanisk utmattning gör att det bland annat används i rymdindustrin.

Jag tillhör de där som förnekar hösten in i det längsta. I år har jag fått hjälp av den osedvanligt varma september. Det är enklare att leva i vanföreställningar när det varit varmare nu än under högsommaren. Det ena värmerekordet efter det andra rapporteras från både Europa och Sverige och jag badar fortfarande! Då menar jag inte vinterbad utan att sommarens badsäsong förlängts. Nu var det ett par dagar sedan och vädret lite mer ostadigt så det har förmodligen hunnit bli lite svalare, men ändå. Dessutom går jag i sandaler utan strumpor vilket en kollega påpassligt noterade idag.

Årstiden gör även att man blir mindre svettig när man kastar kniv vilket även det är positivt. Och några knott och mygg finns inte. Det är det positiva med årstiden, i övrigt gillar jag inte mörkret som är på väg. Det sänker sig över såväl nejden som sinnet. 

Knivkastning är en höstaktivitet för mig eller snarare en åretruntaktivitet om jag skall vara ärlig

Men hösttider är även knivanvändartider i ett bredare perspektiv. I höstmörkret kan man dra sig inomhus och laga mat till exempel och då behövs goda knivar. Använder man dem inte själv är de utmärkta gåvor till dem som gör det. Så kika gärna på några av de utmärkta köksknivar du hittar här på Knivshop.se!

Även den som inte är jägare kan tjäna på att gå upp i ottan ibland. Här soluppgång vid Kronobergs slottsruin. Kniven är den eminenta Lionsteel ROK.

För den som är friluftsentusiast erbjuder säsongen allt från svampjakt till älgletande eller varför inte en fisketur? Oavsett vilket eller om det bara är en campingtur som är aktuell är en god kniv ett måste. Eller varför inte flera? Ett set är en tillgång vid både slakt och rensade av fisk. 

Av det skälet är det snart dags för recensioner ett par olika knivar för de ändamålen här på bloggen. Från Cudabrand kommer till exempel ett omfattande sortiment för fiskaren och för den som söker knivar extra lämpade för utomhusmatlagning finns dylika alternativ från Satake. Ett svenskt märke med Japansk-klingande namn. 

Vidare fortsätter jag att titta närmare på ett antal fällknivar för vardagsbruk från diverse olika märken, däribland QSP, Camillus och Lionsteel. 

Så vi synes under hösten!

/ John

Förra inlägget kallat “Sommarnheter från QSP!” mer än antyder att det skulle vara mer än en. Därför presenterar jag nu en kniv döpt till Kestrel, eller tornfalk som det blir på svenska. QSP följer sin vana att döpa de flesta av sina knivmodeller efter fåglar även om den förra jag presenterade fick heta svärdfisk. Sist jag kollade var de inte särskilt bra på att flyga, åtminstone inte några längre sträckor.

Jag vet inte om den här kniven är smäcker nog för att leva upp till sitt namne. Men snygg är den trots allt. Det var faktiskt det eller mer exakt proportionerna på clip point-bladet som gjorde att jag tittade en gång till.

QSP Kestrel

Först intrycket av kniven är att den är mycket välgjord, som det mesta som kommer från QSP. Q:et i namnet står för “Quality” och det lever de upp till i det här fallet. Här är det understruket av ett handtag gjort av mycket fin Micarta, ett blad med svenskt stål och accentuerat av sympatiskt handhavande. Kniven är både lätt att öppna och stänga.

Det är några av mina första eller snarare andra intryck. Mitt första var att kniven är mindre än jag fått för mig. Som ofta räcker det inte för mig att läsa mått. Jag får lik förbaskat en uppfattning som inte alltid stämmer. Trots allt står det tydligt på hemsidan att kniven endast är 17,5 cm lång utfälld med ett blad på 73 mm.

Utöver det som syns här får man på köpet också ett fint clip i titan och keramiska kullager. Överlag en mycket fin liten kniv som jag har all anledning att återkomma till!

/ J

Och plötsligt så exploderade märket QSP med en rad nya modeller. Något som jag kände att jag var tvungen att undersöka med åtminstone några axplock. Först ut blev den här modellen kallad Swordfish.

Det först intrycket både på bild och i verkligheten är att det är en något större och “elakare” version av Penguin och då särskilt den största kniven i den serien med tillägget “Plus”.

QSP Swordfish

Orsaken till att den ser en smula mer aggressiv ut är formen på bladet. Det handlar fortfarande om en rak egg men det finns lite mer av den samtidigt som bladet är påtagligt mycket spetsigare och att den svängda delen av ryggen på bladet gör att det här mer ser ut som en Wharncliffe än en Sheepsfoot om man uttrycker det så.

För den som söker en rak egg med distinkt spets kan Swordfish vara ett alternativ. Särskilt som du på köpet för ett button lock och ett wire-clip

Längden på bladet är 9,2 cm och höjden är 2,8 vilket ger trevliga proportioner så där har man lyckats. Tjockleken hålls till väl valda 3 mm och stålet som använts är svenskt 14C28N från Sandvik.

Handtaget kan fås i en rad olika material och just det här är tvåfärgad G10. Det funkar på en brukskniv tänkte jag. Önskas en mer sober eller diskret färgställning finns exempelvis brun eller grön Micarta att tillgå. Formen på greppet är annars likt det på ovan nämnda Penguin men lite mer format. I och med att det även är längre får man plats med en liten “näbb” mot slutet och handtaget sväller även lite på höjden vid mitten. Sammantaget ett bra handtag vad det verkar.

Kniven kan sedan öppnas på en rad olika vis. Dels finns såväl en flipperfena som tumknoppar men sedan kan knivbladet även trollas fram genom att släppa låset. Där hittas nämligen en nyhet för QSPs räkning. De har på den här kniven valt ett “button” eller “plunge” lock som det också kallas.

Paketet avrundas sedan med ett riktigt bra wire-clip. Inte dumt alls må jag säga.

Så om du sökte en större, kurvigare men samtidigt mer framfusig version av Penguin fast med ett button lock så är Swordfish något för dig.

/ J