– den bästa Tenacious-versionen?

Oftast brukar jag inte återvända till modeller jag redan recenserat. Men från stund till annan händer det och då för att det gjorts väsentliga förändringar som lett till förbättringar.* Eller att de bara är så annorlunda att de är värda ett eget kapitel. Det gällde till exempel för Spyderco Para 3 när den utkom i lättviktsformat.

Dagens ämne är en annan Spydercoklassiker som fått ny kostym, Tenacious. Originalet var föremål för en av mina första knivrecensioner för snart 12 år sedan. Även om den inte var helt ny ens då så var det ett spännande tillskott i katalogen då den representerade vad Spyderco valde att kalla “Value Line” som var tänkt som ett budgetalternativ till det befintliga sortimentet.

Från den modellen till den här med det långa namnet Tenacious Lightweight CPM S35VN har det hänt en hel del. En har uppenbarligen med stålet att göra då Spyderco valt att ha med hela beteckningen i namnet. Det som återstår att se är om det gör så stor skillnad som man kan hoppas på?

Spyderco Tenacious Lightweight CPM S35VN

Redan i introduktionen av den här kniven påpekade jag att originalet drogs med ett par nackdelar som var kopplade till prisbilden. Ett halt handtag, ett enkelt stål och kanske inte den allra bästa finishen för att vara en Spyderco var några av dem.

I det här fallet har ett par av de områdena addresserats med besked. En fråga som då uppkommer är om det är samma kniv, särskilt som prisbilden blir en helt annan. En annan är om finishen höjts i motsvarande grad? Det ämnar jag utröna här.

Ytterligare en Spyderco-modell som fått lättviktskostym

Kortversion: Spyderco Tenacious LW CPM S35VN, en riktigt sympatisk kniv med ett långt namn och en del identitetsproblem.

Blad

Bladets utformning är identiskt med originalet. Det innebär ett för Spycderco typiskt lätt lövformat blad försett med en puckel för att härbergera bladhålet. Bladet är därtill högt och mäter 32 mm på bredaste stället. När det sedan kombineras med en mycket vass spets och en nästan rak rygg så får man det typiska Spyderco-utseendet som somliga kniventusiaster gillar och andra avskyr. Men i grund och botten är det en variant på en drop point.

Längden är 86 mm vilket gör att Tenacious inte är en helt liten kniv. Tjockleken på bladet är väl valda tre millimeter. Finishen är en blank satin och märkningen består av Spyder-loggan på bladet samt namnet utskrivet tillsammans med bladstål på ricasson. På motsatt sida hittas order “China” skrivit med extremt små bokstäver. Den med god syn kan också urskilja Glessers märke på bladet.

Bladformen är en av Spydercos grundvarianter

Fabrikseggen på den här kniven var väl inte helt top notch om jag skall vara ärlig. Den var inte någon av de vassare Spyderco-knivar jag stött på men framförallt är eggen obalancerad. Vänster sidas slipfas är bredare än högers särskilt fram emot spetsen.

Däremot är den här kniven tunnare bakom eggen än originalet. Här ca 0,4 mm vilket tillsammans med en full flatslipningen och ett uthålligt stål gör att kniven skär mycket bra.

Som ofta med moderna Spyderco-knivar är bladet fullt flatslipat

Och skär bra gör Tenacious. Det gjorde den redan från början och den här versionen gör det både bättre och framförallt under längre tid. Bättre för att åtmistone det här exemplaret är tunnare bakom eggen vilket förbättrar geometrin som redan är duglig tack vare ett tre milllimeters blad med full flatslipning.

Längre för att stålet är väsentligt mycket uthålligare. Det samtidigt som det är ungefär lika rosttrögt. Bättre med andra ord, precis som utlovat. Det här är ett mycket kompetent blad på alla parametrar.

Handtag

Handtaget på Tenacious är rymligt. Hela kniven mäter över elva centimeter hopfälld och av det kan det mesta användas för ett rejält fyrafingersgrepp. Det gör att alla handstorlekar får plats även om du råkar bära ett par tunnare handskar.

Tjockleken är 12,4 mm och höjden kring 29 mm. Det tillsammans med formen gör handtaget så komfortabelt ett handtag med nittio graders rygg och platta sidor kan bli. Skall man upp en nivå till i ergonomistratossfären behövs att handtaget formas i alla dimensioner samt är lite fylligare.

“Bi-directional texture”-mönstret ger oerhört bra fäste

Konstruktionen känns igen och har inte ändrats nämnvärt. En robust stålram med en tjocklek av 1,5 mm står för grunden. För att kniven inte skall bli för tung och framför allt obalanserad har den sedan försetts med en rad invändiga hål. Något som inte alltid var helt vanligt för budgetknivar när Tenacious var ung men som nu är standard för de flesta märken.

Kniven är öppen i ryggen och där hittas det första tecknet på vart det sparats pengar. Tre stycken helt raka distanser utan särskild finess. Där hittas även Spydercos lösning på fånglinehål i form av en ståltub samt en stoppinne för bladet. Sammantaget en robust konstruktion.

Ett annat område där det snålas är kvalitén på skruvarna. De som håller ihop ramen har förvisso platta huvuden vilket är ett plus. Både de sex skruvarna plus de tre som hittas till clipet är av storlek T6 medan den justerbara pivot-skruven är en T8. Gemensamt för dem alla är att de är gjorda av mjukost. Var försiktiga när ni justerar eller demonterar er kniv och se till att ha kvalitetsverktyg som greppar bra annars står ni där med runda skruvhuvuden utan spår i.

Tenacious är öppen i ryggen och där syns den kraftiga ramen som inte är försänkt i sidorna

En av de stora förändringarna förutom bladstålet är förstås handtagsmaterialet och det är även det som gett kniven dess epitet, “Lightweight” även om det kan diskuteras. Kniven väger trots allt bara nio gram mindre än originalet med G10-skollor.

Men det är ändå inte det som är det största förändringen som följer med materialskiftet från G10 till FRN. Det senare är en av många fiberförstärkta plastmaterial, nylon i det här fallet som finns på marknaden. Spyderco injektionsgjuter materialet vilket gör att de kan få vilken yta de vill och de använders sig av något de kallar “Bi-directional Texture”. Det är i alla enkelhet små klackar där riktningen vänder kring den ingjutna Spyderco-loggan i mitten.

Mönstret ger extraordinärt bra grepp för den som uppskattar det. Det formligen äter sig in i skinnet om du greppar kniven hårt. Men halkar gör du inte, vare sig du befinner dig till sjöss och filear en gädda eller tar ur ett rådjut i skogen eller utför annan valfri kladdig uppgift. Kniven stannar i handen ändå.

Handtagsformen är tämligen enkel men välfungerande. Särskilt gäller det i hammar- och sabelgrepp

I hand är Tenacious lika bra som den alltid varit. Som jag skrev ovan, ungefär så bra som en kniv med den här handtagstypen kan bli. Alla grepp fungerar och särskilt gäller det de två vanligaste. När kniven hålls i ett sabelgrepp så har man förutom det eminenta greppet i handtagssidorna även en rejäl tumramp med ytterligare räfflor att ta spjärn emot.

När kniven hålls i vanligt hammargrepp går det att nyttja lite kraft bakom snitten då eggen är dragen nära handtaget i den här designen. Även det ett stort plus i min bok.

På samma vis blir grepp med kniven i nypan goda då handtagssidorna inte är överdrivet tjocka. Även i omvända grepp som om man täljer mot sig eller håller kniven med spetsen nedåt för att hugga så fungerar handtaget utmärkt. Det kanske inte är Spydercos bästa handtag men det går inte av för hackor ändå.

Öppning och lås

Hur en Spyderco-kniv öppnas kommer inte som en överraskning för den som kan något om moderna fickknivar. Här har bladhålet dessutom överdimensionerats en smula för att vara ännu mer låttåtkomligt. Det mäter 12,5 mm i diamteter. Det är dessutom helt rätt placerat. Det gör användandet, förutsatt att du vet vad ett bladhål används till, mycket intuitivt.

Bladhålet är både överdimenstionerat och rätt placerat vilket gör det lätt att nå och använda

Själva känslan i öppningen är lite avhängig av vad som förväntas. I en tid när allt fler knivar är försedda med kullager är den inte bra alls. Särskilt inte när den var ny. Nu har jag haft kniven i något år och det har gjort att den slitits in något även om jag inte använder den varje dag.

Bladet löper på bronsbussningar och de har den fördelen att de blir slätare och mjukare över tid. Men känslan i den här kniven kommer inte i närheten av de bästa. Inte ens de bästa med bussningar. Det är ingen MCusta. Där känns det att det är en kinatillverkad Spyderco.

Fördelen är att de är praktiska och inte släpper in grus som kullager kan göra i extremfall. Även om den risken inte skall överdrivas heller. Men den här lösningen fungerar alltid oavsett omgivning och miljö där kniven brukas.

En sak som dock är krångligare är att den här kniven kräver att man har pivotskruven mycket väl justerad. För hårt åtdragen och gången upplevs en smula ryckig. För löst och du har glapp i bladet med en gång. Kullagerförsedda knivar är inte alls lika känsliga för den detaljen.

Låset är enkelt och välfungerande

Även låsarmen är låttåtkomlig

Låset är en liner lock och är mycket välgjort. Det är stabilt mycket beroende på en kraftig ram kombinerat med en rätt tilltagen låsarm vilket ger stor anläggningsyta mot bladbasen. Det är sedan kombinerat med rätt utförd geometri och resultatet blir att inget spel eller glapp upplevs.

Låsarmen är lätt att nå tack vare en rejäl försänkning på motstående sida i handtaget. Bra design när den är som bäst. Särkilt när det är gjort så att inte handtagskomforten påverkas i negativ riktning.

Att bära

Tja, vad skall man säga om Tenacious Lightweight i fickan? För det första att den inte är så mycket lättviktare som namnet antyder, 108 gram för att vara exakt. Men i gengäld är det inte överdrivet tungt heller med tanke på det rejäla bladet och den långa eggen.

Sedan kan det konstateras att den är rejält hög i fickan. Över fyra centimeter faktiskt. Hur man än vrider och vänder på det är det “Spydercohögt”. Kniven kräver sin plats på den ledden helt enkelt.

Ett av de äldre Spyderco-clipen, här i “kinaupplaga” med för mycket spänst

I det här specifika fallet är det dessutom något som känns mer än vanligt då en del av den breda ytan som hittas i fickan består av ett rivjärn. Så skall handen ned och leta efter bilnyckeln vilken jag råkar förvara där så får man vara försiktig med hur handen avlägsnas ur fickan om du är kär i huden på dina knogar.

En fördel med mönstret är dock att det gör kniven mycket lätt att dra. Stoppa bara ned tummen i fickan och låt den landa mot handtagssidan samtidigt som du låter pefingret vila mot fördjupningen i clipet på utsidan och du har ett utomordentligt bra grepp för att hala fram din kniv.

Nästan lika lätt är den att stoppa undan igen tack vare två smarta detaljer från Spydercos sida. En är att de på alla sina knivar med det här mönstret förser dem med en logotyp på mitten. Förutom att vara bra reklam har de den funktionen att de utgör en flat yta för tyg att vila mot när det kläms av clipet. Något andra tillverkare borde ta efter. Jag tänker på er Cold Steel!

Ytterligare en sak som underlättar förarandet är att rampen på clipet är mycket tilltagen. Modellen är ett av Spydercos äldsta varianter av clip, skedmodellen. Det fungerar som vanligt i budgetutförande. Det håller kniven på plats, har som sagt god ramp, rejäl spänst och dugligt med utrymme under.

Men det är också extremt synligt, blankt och stort som det är. Dessutom syns hela 2,7 cm av själva kniven när den befinner sig i en ficka. Clipet är monterat med tre skruvar i en triangel vilket gör att det absolut inte kan vicka i sidled.

Clipet är inte bara flyttbart mellan höger och vänster utan kan placeras i alla fyra hörn. Något som Spyderco brukar skryta med och ingen utnyttja. Visst, det ger valmöjligheter men det gör också att handtaget ser ut som det angripits av termiter.

Eller möjligen bara upplevs plottrigt, här samsas på en sida, en pivotskruv, ett hål för fånglina, tre skruvar för handtaget, samt hela sex hål för clipet. Förutom själva mönstret samt logotypen då.

Sammanfattningsvis

Att Tenacious som modell har en rad kvalitéer torde vara ställt utom allt tvivel då den har överlevt sedan 2008, en bedrift i en tid då nya modeller både poppar upp och försvinner i en aldrig sinande ström. Men modellen har alltid vilat på en solid grund. Själva formgivningen är god och med den följer en Spyderco utan ett “forward finger choil” en fördjupning i själva bladet för pekfingret vilket är en detalj som agerar vattendelare. Själv tillhör jag dem som inte behöver dylika.

Vad du hittar på pluskontot är det som alltid funnits där. Det är en kvalitetskniv från ett märke som står bakom sina produkter. Bladet är välformat och praktiskt, stålet utmärkt och problemen med handtaget är till stor del löst och det som återstår är ett rimligt ergonomiskt handtag med excellent fäste. En trimmad arbetshäst kallar Spyderco den för på hemsidan och det kan jag hålla med om.

Kvar finns förstås även nackdelarna. Det är en bred kniv som tar mycket plats i fickan. Där agerar dessutom de nya handtagssidorna rivjärn mot knogarna ibland. Men där hittas även detaljer som rätt enkla raka distanser i ryggen och ett clip av enklare sort som dessutom visar rätt mycket kniv i fickan. Sedan kan tilläggas att själva öppnings- och stängningsrörelsen inte är särskilt mjuk alls. Där märks att det här är enklare kniv i grund och botten.

Men den största stötestenen hittas annorstädes.

En trimmad arbetshäst hävdar Spyderco. Ja säger jag, till priset av ett fullblod

Spyderco Tenacious är i det här utförandet en mycket sympatisk kniv men den har enligt mig klara indentitetsproblem. För någon budgetmodell är det inte längre om den nu någonsin varit det i Sverige. Problemet är nämligen för oss européer att alla Spydercoknivar har en tendens att hoppa upp ett par snäpp på prisstegen på vägen hit. Så när amerikaner talar budgetknivar och vad som är prisvärt så är det ämnet aningen komplicerat här.

Bytt prisklass har förstås även den här utgåvan av Lightweight-versionen gjort, särskilt som stålet är väsentligt bättre och därmed dyrare än originalet. Men här blir det mer intrikat då kniven fortfarande är tillverkad i Kina vilket antyder att den skulle var enklare än Spydercos Taiwan- och USA-tillverkade modeller samtidigt som materialet i handtagssidorna är enklare än vad som tidigare var fallet. FRN är inte ett steg upp i jämförelse med G10, möjligen jämbördigt.

Problemet är att grundmodellen av Tenacious Lightweight kostar runt 800 kr. Men skall du ha det bättre stålet så blir prislappen från 1650 kr** och “MSRP” eller riktpriset i Sverige är ca 2000 kr. Det är knappast någon budgetkniv.

Det skall nämligen ställas i relation till andra knivar tillverkade i Kina med samma bladstål från märken som Civivi, CJRB och QSP bara för att nämna några av de bästa. Även om det i vissa fall kan vara svårt att jämföra rakt av då Spyderco är en av få tillverkare som sätter så fina bladstål på ett kniv med ett plasthandtag och en enkel liner lock i stål. De andra tillverkarna förbehåller det stålet för knivar i titan eller kolfiber och med mer avancerade lås.

Men förutom att de är billigare så är tillverkningskvalitén hos dem väsentligt högre än Kinatillverkade Spydercos.

Spyderco Tenacious LW är med det här bladstålet en riktigt bra kniv men knappast någon budgetkniv

Eftersom så mycket är lika med den ursprungliga modellen jag recenserede i början av bloggens varande så kvarstår omdömet. Jag rekommenderar kniven men inte utan förbehåll. Du får fortfarande betala en viss “Spydercoskatt” men får en kompetent kniv för pengarna. Det som hänt med Spyderco Tenacious Lightweigt CPM S35VN är att allt flyttats upp en nivå. Materialen är bättre men priset har även det höjts, tyvärr kanske mer än kvalitén.

Specifikation:

• Längd utfälld: 197 mm
• Längd hopfälld: 111 mm
• Vikt: 108 g
• Bladlängd: 86 mm
• Godstjocklek: 3 mm
• Bladstål: CPM S35VN
• Handtag: FRN
• Lås: Liner lock

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Kina

/ John

* Ett annat exempel kommer från Al Mar där deras senaste T36 version av modellen SERE Folder är en väsentlig uppgradering.
** I skrivande stund skall tilläggas. Det råkar vara i slutet av 2024.

– det är någon som är tillbaka!

Underrubriken är skamligt stulen från en låt av Winnerbäck. Men den är icke desto mindre sann. Idag är ämnet en kniv som jag menar bidrar till att på riktigt väcka liv i ett klassiskt märke, nämligen  Al Mar.

Vid första anblick kanske inte namnet B-21 låter så upphetsande men det är ett namn som gömmer en intressant idé. Förkortningen står för Bowie for the 21st Century. En modern tolkning av en gammal knivtyp helt enkelt och därigenom uppstår en spännande dynamik.

B-21 är ny för året och jag var tidigt ute och har därför haft den här kniven närmare elva månader vid det här laget. Det har gett mig en god grund för ett omdöme. Det var i och för sig inte så svårt i det här fallet skulle det visa sig.

Al Mar B-21

Mannen bakom den här kniven är ingen mindre än Kirk Rexroat. Det kan tilläggas att det här inte är hans första samarbete med Al Mar. Det började redan 1997 då Rexroat tillverkade en custom “Havanna Clipper” åt Gary Fadden som då ägde företaget. Det är för övrigt en modell som återupptagits i modellprogrammet som en hommage. Han har sedan dess även formgett knivar som Back Up I, Back Up II och inte minst fällkniven Payara. Den sistnämnda har släppts i en ny version som jag vid annat tillfälle recenserat. 

Det finns ett par egenskaper hos B-21 som speglar delar av herr Rexroats personlighet. En är hans öga för detaljer men sedan är han också “Master blade smith“. Det är en titel som kommer med vissa krav. En annan är att han även är intresserad av jakt och friluftsliv vilket ledde till att B-21 inte bara är en fusion mellan gammalt och nytt utan även mellan en kniv avsedd för dylika aktiviteter och mer “taktiska” applikationer som man säger på ren svengelska. Alltså en kniv riktad mot olika typer av polis, militär och liknande yrkeskategorier.

En modern tolkning av en klassisk Bowie-kniv

Det har även hänt något trevligt med delar av Al Mars produktion sedan senast och det berör bland annat den här modellen. För att markera både den förändringen och till viss del att de siktar mot nya tider så finns det inte längre något rött i logotypen som den uppmärksamme kanske noterat.

Det som inträffat är att man flyttat tillverkningen. Ursprungligen gjordes Al Mars knivar i Japan. När företaget återskapades förlades hela produktionen till Kina åren 2019-2023. Delar av tillverkningen sker fortfarande där. Men nu är de finare modellerna stämplade “Made in Taiwan” istället. Det är ett stort fall framåt kan konstateras. Inte minst när det gäller de fällknivar som är aktuella, något jag ämnar återkomma till i framtida recensioner här på bloggen. 

Då återstår att se hur den här Taiwan-tillverkade pjäsen signerad Rexroat står sig.

Blad

I en intervju från 1985 sade Al Mar själv att ett blad till en stridskniv bör vara mellan 4,5-8 inches, alltså mäta någonstans från ca 12 centimeter som minst till strax över tjugo centimeter som mest. Det verkar vara något som Rexroat tagit fasta på i det här fallet då bladet nästan når dit. Längden är i det här fallet 4,25 inches vilket blir strax under elva centimeter. Det matchas av en höjd på som mest 3,5 cm och en tjocklek på bladet av 4,1 mm. Ett som vi säger på svenska, alldeles lagom blad, med andra ord. Inte för långt så att det är ivägen och gör kniven tung samtidigt som det ger tillräckligt mycket egg för att klara de flesta uppgifter.

Utseendet har drag av sin klassiska förlaga. Det betyder att det ärvt en rätt djärv klippt del med en rejäl falskegg. En bladform som både ger en bit rak egg, en buk och inte minst en synnerligen effektiv spets. Det är trots allt en commandokniv vi talar om även om den inte är renodlad för den uppgiften.

Lite av eggen har dock stulits till förmån för en rejäl fördjupning för pekfingret. När det sedan kombinera med de delar av bladet som är att betrakta som modifierade så skapas en uppsjö sätt att greppa kniven på. Det som avses är den markanta böjen i bladryggen som ger bladet ett närmast harpunliknande utseende. Det intrycket förstärks ännu mer av tumrampen.

Ett djärvt och dynamiskt blad som är grundat på en Bowie

Finishen är en satin och märkningen består av Al Mars logotyp på presentationssidans ricasso och på andra sidan hittas modellbeteckning, designer och tillverkningsland.

Stålet som använts är en stapelvara för många tillverkare idag. Ett slitstarkt D2-stål som fått en hög flatslipning, eggen är mer än 25 mm hög. Tjockleken bakom eggen varierar mellan en hel millimeter mot spetsen till ned till 0,7 mm. Det är i ärlighetens namn för mycket för min smak. Visst bladet blir starkt men det skär förstås sämre. Här har man premierat styrka över andra parametrar. På den här kniven räddas dock skäregenskaperna av att själva primäreggen är rätt bred den också. Den mäter närmare 1,2 mm.

En annan effekt den här eggen får är att spetsen både är mycket vass samtidigt som den inte blir bräcklig. Det finns förstås mer material bakom den också. Appropå vass så var fabrikseggen duglig men inte helt jämnt slipad i ärlighetens namn.

Hårdheten uppges till 59-60 HRC och det är något jag tror stämmer då kniven hållt skärpan väl.

Det drygt elva centimeter långa bladet är tillverkat av D2-stål

Eftersom godset från början inte var extremt och bladet är högt och flatslipat så får man en kniv som skär väl i det mesta. Trots tjockleken bakom eggen får väl tilläggas. Det märks att Rexroat är aktiv jägare. Han gillar uppenbarligen inte knivar som är vässade järnspett utan som faktiskt går att använda också.

Den här typen av egg är riktigt bra när det gäller att exempelvis kapa rep och dylikt. Den kraftigare vinkeln gör att eggen tål lite misshandel samtidigt som det rätt tunna bladet glider igenom materialet varefter snittet fortlöper. Det är inte så dumt tänkt då bland annat tamp till båtar och dylikt inte sällan innehåller en del grus och annat som kan skada en kniv. Av samma skäl är B-21 utmärkt för att hantera kraftigare nylonremmar, bilbältesmaterial, och tjockare plast.

Även i trä är kniven fullt duglig om än inte perfekt. Här sätter handtaget gränserna, mest för att det är tunt faktiskt. Men eftersom du kan smyga fram och hålla nära eggen blir kontrollen god. Det betyder att så länge du inte skall försörja dig på träsnideri klarar du dig väl. Läs, den är utmärkt till campingliv.

Sedan är inte B-21 bäst för batoning, en aktivitet som är populär vid knivtest nuförtiden. Därtill är kniven något för tunn. Därför rekommenderar jag att om yxa saknas så täljer man en liten kil och bankar på den istället för sin dyrbara kniv.

Kurvan på bladet är troligtvis bra vid flåjobb för den som är jägare. Nu är det mer något som är teoretiskt för mig men jag har jobbat som styckare i yngre dagar så jag har rätt bra koll på hur ett blad upplevs när man till exempel svålar en skinka eller en fläsksida. Vid dylika arbeten så hjälper fördjupningen på bladet till på ett förträffligt vis. Här kan man placera en tumme när man vill smyga långt fram på bladet eller ett pekfinger om bättre styrsel önskas.

Jag har mest använt kniven till mer civiliserat köttskärande som kyckling, kotlettrader med och utan ben och liknande.

Handtag

Det finns i princip två sätt att göra handtag på. De kan tillhöra den tunna eller breda skolan. Det här tillhör definitivt den första kategorin. För att få ett bekvämt grepp måste man då vara noga med övriga proportioner. Det har Rexroat varit. Det här är ett mästerverk inom kategorin.

Handtaget är gjort av G10 som fästs med tre stycken skruvar

Tjockleken varierar mellan 13,5-11,5 mm. Sidorna är med andra ord skulpterade. Längden på handtaget är 11,6 cm och höjden varierar även den mellan ca 26-28 mm.

Kniven är som synes en fulltångekniv och sidorna är gjorda i polerad G10. Ett material som är mycket motståndskraftigt mot…tja, allt! Det klarar värme, kyla, måttliga mängder kemikalier etc. Det är även mycket slitstarkt så ingen risk att du förstör det i brådrasket.

Sidorna är fästa med tre stycken skruvar med T8 huvuden. Det är väl lite klent kan jag tycka. Men det fungerar, i alla fall så länge du inte avlägsnar dem alltför ofta. 

B-21 är en heltångekniv med lätt välvda sidor

Att materialet i sidorna är slätt ger ett handtag som är mycket bekvämt att greppa. Du förlorar lite i friktion men i det här fallet behövs inte den i alla fall eftersom handtaget är så väl format.

Det märks särskilt om du sticker hårt med kniven. Tumrampen med sina skåror och fingerskyddet gör att handen inte glider även om du jabbar in kniven i trä.

Trots att B-21 inte är en våldsamt stor kniv så är handtaget tillräckligt stort för de flesta händer

Fördjupningen i ryggen samt urtaget för pekfingret ökar greppalternativen ännu mer

Men sedan kommer vi till själva trolleritricket. Det är att Rexroat har lyckats göra kniven synnerligen komfortabel trots att den är tunn. Och inte bara det, greppmöjligheterna är om inte oändliga så åtminstone så många som är möjligt på en kniv.

Det beror på att du kan fatta kniven i hammar- och sabelgrepp som vanligt men det kan göras både längre bak respektive längre fram med pekfingret i urtaget i bladet. Sedan kan du förstås placera ett pekfinger i fördjupningen i bladryggen som jag var inne på tidigare.

B-21 är även utmärkt vid omvänd fattning med eggen mot användaren men även vid “ishackegrepp” med bladet nedåt såväl med eggen framåt som bakåt. Särskilt när du har eggen framåt är bakänden på handtaget bekvämt att lägga tummen mot. Bra om du skall hugga i något.

Apropå bakänden så sticker den metallen ut så mycket att den kan användas som exempelvis en improviserad mejsel. Den har tunnats ut så mycket att det är möjligt. Kniven har därutöver ett litet diskret fånglinehål.

Fodral

Fodralet är tillverkat av någon form av kompositplast. En hållbar variant har det visat sig. Konstruktionen är av det dubbelvikta slaget och det är sedan hopsatt med en skruv och fyra öljetter.

Fodralet i kompositmaterial inkluderar ett keramiskt bryne

Kniven hålls fast med friktion och ett rejält snäpp. På den fronten har Al Mar lyckats mycket väl. Även om kniven hålls upp och ned och skakas rejält är det omöjligt att få den att släppa. För det krävs att man placererar tummen mot kanten på fodralet och trycker till. Då går det både lätt och mycket snabbt att dra kniven.

En annan positiv egenskap hos det här fodralet är att det är tyst. Det märks att Rexroat är jägare som sagt. Det är nämligen en detalj som är mycket viktig vare sig du försöker smyga dig på människor eller djur. Eller bara försöker undvika att bli en irriterad vandrare för att du bär runt på en maraccas.

Fodralet har ett dräneringshål vilket är en nödvändighet särskilt om använder en kniv gjord av D2-stål. Det är som många vet inte helt rostsäkrat.

En annan liten finess med fodralet är att det kommer utrustat med en vit rulle som syns på bilderna. Det är helt enkelt ett litet keramiskt bryne. Faktiskt inte så dumt alls som nödutrustning.

Bältesclipet är av TecLoc-typ med låsfunktion. Det tar bältesbredder upp till 5 cm

Då man inte bär ryggsäck är B-21 excellent att bära i korsryggen i s k “Scout Carry”

Infästningen är av s k Tecloc-typ även om jag tror det här är av ett annat märke. Men det innebär ett bältesclip vars fäste enkelt lossas med en låsbar tryckknapp. Då det sitter skruvat på plats är det även lätt att rotera för att bäras antingen horisontellt eller på en bärrem på en stridssele eller ryggsäck.

Bältesclipet tar bälten upp till 5 cm bredd. Clipet har även distanser som gör att det inte rör sig om tunnare bälten används.

När jag bär en mindre ryggsäck så placerar jag oftast kniven på axelremmen

Sedan kan kniven bäras på ett flertal vis som jag var inne på. Om man fäster clipet som vanligt sitter det dock rätt högt. Något jag inte är helt vän med. Är man lite rundlagd som jag finns en tendens att knivhandtaget petar dig i sidan på ett inte helt optimalt vis.

Av det skälet skiftade jag tämligen omgående clipet till att låta kniven sitta horisontellt istället. Det gör att jag kan bära kniven sittande parallellt i bältet vid korsryggen. I alla fall då man inte bär ryggsäck är det extremt bekvämt att bära B-21 på det viset. Den känns faktiskt inte alls! Där spelar det platta formatet och den låga vikten in.

Om jag bär ryggsäck flyttas knivn till en av axelremmarna alternativt hamnar den i en sidoficka och så låter jag en fällkniv vara mer lättåtkomlig istället.

Slutsats

Den här kniven är ett exempel på ett mycket lyckat samarbete mellan en mästare inom sitt gebit och ett företag med lång erfarenhet. Al Mar har med B-21 åstadkommit en suveränt bra kniv inom flera områden. Exakt hur tankeprocessen fortskred vet jag förstås inte men när Kirk Rexroat skulle designa en “tactical” så lyckats han av bara farten åstadkomma en riktigt bra jakt- och friluftskniv. Hans hemvist i Wyomings skogar slog helt enkelt igenom.

Som många bra knivar är det här en produktionsversion av en handgjord förlaga. Jag har hört att den här är något mindre än prototypen. Jag hade föredragit kniven aningen större om jag fått välja så den versionen är troligen perfekt. Det stämmer dessutom exakt med de mått från Al Mar själv jag nämnde inledningsvis.

Men för att en kniv skall vara bra på mycket så krävs ett gediget tankearbete och kanske någon kompromiss. En sak är dock nödvändig, kniven skall vara lätt att bära annars har den en tendens att inte följa med alls.*

Det har åstadkommits genom att göra kniven tunn och därmed även tämligen lätt. I det här fallet väger kniven in på 195 gram och den totala vikten stannar på 294 gram enligt min våg.

B-21 poserar en kall eftermiddag i november

För att åstadkomma de övriga önskvärda egenskaperna valde Rexroat en rätt komplex bladform. Grunden är som sagt en Bowie vilken gett kniven dess namn. Den formen ger ett par önskvärda egenskaper såsom en bit rak egg, en buk och en jäkligt effektiv spets. Det sistnämnda brukar förstärkas med en falskegg och så också i detta fall.

Men sedan har man valt att både addera ett “fingerchoil“, en extra kurva på bladryggen samt en tumramp för att möjliggöra alla de varierande greppen. Det gör det här till en extremt flexibel kniv vad gäller användningsområde.

På samma vis är handtaget både bedrägligt enkelt samtidigt som det bjuder på en hel del kurvor på rätt ställen för att matcha bladets prestanda.

Al Mar B-21, en kniv som definitivt sätter det här företaget på kartan igen

Resultatet är enastående och jag kan bara konstatera att Al Mar B-21 tillhör en av mina favoriter i klassen. Det här är en kniv som absolut klarar av de flesta uppgifter den kan tänkas ställas inför och som du behöver den till. Det oavsett om det är för att ta ur ett rådjur eller flå en hare eller göra upp en eld eller möjligen ägnar dig åt mer ödesdigra uppgifter iförd kamoflagekläder.

Specifikation:

Totallängd: 225 mm
Bladlängd: 108 mm
Godstjocklek: 4,1 mm
Stål: D2, HRC 59-60
Vikt: 195g, enbart kniv. 294 g för kniv + fodral (vägd av mig)
Handtag: G10 över full tånge
Fodral: Kompositmaterial med justerbart bältesclip och keramiskt bryne

/ John

* Något jag skrivit om tidigare när jag presenterade bakgrunden till Al Mars SERE-fällkniv. I all enkelhet handlar det om att erfarenheterna från bl a Vietnam visade att större stridsknivar ofta befann sig fastsatta på en ryggsäck någonstans där soldaten inte befann sig när allt sket sig.

Eftersom jag sedan tidigare inte äger någon machete blev den här modellen från Condor Tool & Knife omedelbart den största kniven i samlingen. Sedan kan det alltid diskuteras om en machete är en kniv eller inte. Men ett eggredskap är det hur som haver. Därtill ofta ett mycket effektivt sådant. Dessutom har den här specifika modellen en del knivlika egenskaper, men mer om det vid annat tillfälle.

Modellen kallas Terrachete och går därmed mycket väl ihop med den av mig tidigare recenserade bushcraftkniven Terrasaur. Förutom namnet återfinns likheter dem emellan vad gäller handtagsmaterial samt stål. Designern som är ansvarig för båda är Joe Flowers.

Min första Machete  

Många av Condors knivar är gjorda i kolstål och det är även Terrachete, 1075 är beteckningen i det här fallet. Ett för ändamålet utmärkt material då man till ett så här långt blad och med det här användningsområdet behöver något som både klarar smällar och som fjädrar bra. Därför är även en härdning som är relativt mjuk att föredra. Machetes behöver heller inte vara rakbladsvassa för att skära väl. Mycket av kraften i huggen kommer från att bladet är relativt tunt, 3 mm mäter den här.

Längden på Terrachete är strax under 53 cm och av det utgör bladet 37 cm. Vikten är 720 g. Handtaget är gjort av termoplast i form av polypropylen. Ett enkelt men hållbart material som jag hoppas tar bort lite av de vibrationer som uppstår när man jobbar med den här typen av kniv. Personligen har jag ingen erfarenhet av just machetes måste tillstås men de är rätt lika en svensk sly/röjkniv och sådana har jag använt många gånger så jag misstänker att känslan är snarlik.

Condor TK Terrachete designad av Joe Flowers

Sedan har den här macheten en liten finess i att den har en bit högre och vassare egg närmare handtaget och balanspunkten för detaljarbete så den även kan användas som kniv om så tarvas. Det intrycket förstärks av att den levereras med ett stadigt fodral gjort i samma material som handtaget och försett med läderhänge för att bäras i ett bälte. Det återstår att se huruvida jag kommer att nyttja den finessen.

Överlag en spännande och intressant bekantskap som jag ser fram emot att testa och recensera!

/ John