Gerber Vital är ingen bra kniv. Det är tveksamt om den ens kan kategoriseras som kniv. Snarare rör det sig om ett överprissatt plasthandtag avsett för dåligt slipade skalpellblad. Så, nu var recensionen klar redan i de första tre meningarna. Men jag ämnar trots det motivera varför jag är så hård i mitt omdöme av den här tingesten så ni kan bilda er en egen uppfattning.

Gerber Vital

Efter mina förra äventyr med produkter från Gerber* i form av fällkniven Paraframe och multiverktyget Armbar Drive så hade jag inte mycket tilltro till att den här prylen skulle vara mycket bättre. Samtidigt är hoppet det sista som över ger knivrecensenten som det heter eller kanske borde heta. Det bör tilläggas att jag inte köpt den här själv utan recenserar den åt bloggen Vasst.

Gerber Vital säljs som “flåkniv” främst inriktad mot jägare får man förmoda. Det låter ändå lovande. Rimligtvis borde det vara en grupp människor med vissa krav på funktion kan man tycka. Om det är det eller inte får väl försäljningssiffrorna visa till slut. Fast det är inget bra mått det heller. Reklam kan åstadkomma mycket märkliga saker har det visat sig.

De utbytbara bladen är det främsta försäljningsargumentet. Fel redan på idéstadiet enligt mig

Twitterversion: Gerber Vital, för den som vill betala alldeles för mycket för cirka 3 cm dåligt slipad egg i stål påminnande om mjukost.

Blad

Vanligen brukar jag skriva något om bladform och dylikt här. Det går inte. Det här är ett litet skalpellblad och de flesta vet hur ett sådant ser ut. Eller rättare sagt ett tämligen långt sådant med sina 7,1 cm. Förresten, det är vad som uppges i försäljningstexterna. Det är HELA bladets längd de anger men eftersom det till största delen består av fäste för själva bladet är den tillgängliga eggen 3,6 cm och inget annat. Det är påtaglig skillnad det! Det är därför kniven enbart avbildas från en sida i de bilder som saluför den på nätet.

Bladet är annars 1 cm högt och tjockleken är som vanligt för dylika kring 0,5 mm. Det är för övrigt den enda orsaken till att du kan skära något med det här bladet.

Ett skalpellblad i änden på ett plasthandtag

Stålet vete tusan vad det är. Det uppges vara 420** och det är inget att skryta med från början. Men det här är uselt härdat så efter ett par snitt i något annat än varmt smör kan du lika gärna avända sidan av en sked att skära med. Någon skillnad lär du inte märka.

Tydligen skall det här, återigen enligt diverse dåligt författade säljtexter motsvara “industriell standard #60”. Uppenbarligen gäller det endast måtten på bladet och inte kvalitén. Eggen är nämligen under all kritik trots att Gerber på sin hemsida hävdar att “/../ a surgically sharp blade cuts through game easily”. Det här kan vara bland det slöaste blad av den här typen jag stött på. Tur att man får sex av dem med på köpet. Det behövs kan jag säga. Eggarna på såväl bladet som satt på som ersättningsbladen är usla.

Jag har andra hobby- och brytbladsknivar som är väsentligt mycket billigare än den här men som trots det är avsevärt mycker vassare. Eftersom jag arbetar lite i läder har jag god erfarenhet av den typen av knivar.

Vad jag kan ge Vital på pluskontot är att bladen är mycket lätta att byta. Ett lätt tryck på knappen på hållaren och bladet kan dras framåt och lossar därmed. Att sedan sätta i ett nytt tar några sekunder även om du fumlar på vägen.

Den sida som vanligtvis INTE visas på bilder. Den som avslöjar att den tillgänglig egg är ca 36 mm

Enligt vad som skrivs om den här tingesten skall den vara avsedd för att flå djur med och “finstyckning”. Eftersom jag i min ungdom jobbat en del som styckare tillåter jag mig att hånle. Vad skall flås och styckas med något över TRE CENTIMETER egg, en bofink? Jo, jag kan ge dem att man möjligen kan passa och stoa djuret. Men varför inte ha en kniv till hela jobbet? Alternativt en buköppnare kompletterat med en riktig jaktkniv att arbeta med. Med tanke på att den tillsammans med bössan och ett par bekväma skodon är bland det viktigaste du har med dig ut i skogen så ser jag ingen poäng att spara in vikt just där.

Då jag inte är jägare funderade jag ett ytterst kort tag på om jag skulle försöka snitta upp en intet ont anande kyckling eller attackera en karré med ben med den här leksaken. Sedan insåg jag att det mest är löjligt då jag har ett helt batteri kompetenta köksknivar som är så mycket bättre.

Eggen är skrämmande dålig till och med i nyskick. Ojämn i höd och är tydligt kantrad på flera ställen och därmed inte särskilt vass

Istället gav jag mig på en bit läder. Jag brukar göra knivfodral från stund till annan och har därför en del sådant material liggande. Äventyret gick väl sådär. Ett par snitt sen var det bladet slött. Inte tusan hade det blivit lättare om jag skulle processat en älg med den här saken. Nedslagen övergick jag till att skära till kartong avsedda för något av min fästmös pussel. Tja, det gick ungefär lika illa. Efter några få minuter tappade nästa blad skärpan. Då återstod frågan om jag skulle ge mig på försöket att bryna bladen för att förlänga livslängden. Men varför i så fall inte ha en riktig kniv? Är inte poängen med utbytbara blad att man inte skall behöva att slipa knivar?

Det går förstås strigla, ståla och bryna dem till viss del men man måste ändå byta blad så ofta att det här blir en förbaskat dyr kniv över tid. Det finns en orsak till att skalpeller är engångsprodukter. En kirurg kan dessutom byta flera gånger under en operation. Skalpeller är gjorda för att vara rostfria, billiga och vassa en mycket kort stund, inget annat. De är förbrukningsmateriel.

En enda sak talar till den fördel för den här typen av blad och det är att de är så tunna att de skär någorlunda även när de är relativt slöa. Något som tjockare knivblad inte gör.

Handtag

Signalorange och svart gummi och ett stort utrymme för pekfingret. Det är argumenten för att köpa den här kniven enligt Gerber. Jag kan hålla med dem. De detaljerna kunde borgat för ett bra handtag bekvämt att hålla i. Nu är det inte det! Det av den enkla anledningen att någon på designavdelningen har läst att “jimping”, räfflor av något slag är bra att ha då det ökar friktionen så man inte tappar kniven. Därför försåg man den här lilla saken med vassa plasttaggar utspridda över handtaget. De hittas både på under och översida.

Handtaget är gjort av plast och har som synes på bilden dålig passform. Notera glipan mellan plast och låsarm

Vips hade man gjort det handtaget obekvämt om man inte arbetar med handskar på men det skulle jag inte göra om jag skulle arbeta med vilt eftersom det skulle förstöra handskarna. Eller rättare sagt det gäller de räfflor som återfinns på undersidan samt framdelen av handtaget. De är nämligen splittade i två delar för att tillåta blad respektive låsarm att passera. De som hittas på ryggen baktill är placerade så att de är inte fyller någon funktion alls.

Förstora gärna bilden och ta en titt på hur Gerber tycker man åstadkommer ett handtag. Vassa plastkanter överallt

Sedan var det själva byggkvaliteten. Tyvärr Gerber, kvaliteten på konstruktionen håller inte måttet. Hade Vital kostat kring hundralappen hade jag inte haft några förväntningar. Men för 550 kr eller mer har jag det. Plastmaterialen möts inte särskilt väl och längs med ryggsidan mellan handtagssida och låsarm hittas rejäla glipor. Lika grovhuggen är övergången mellan blad och låsarm. Inte snyggt någonstans.

Balansen hittas vid fördjupningen för pekfingret. Å andra sidan är den meningslös för håller du kniven i hammargrepp eller sabelgrepp är det alldeles för långt fram till bladet. Enda sättet att hålla kniven är som bilden längst till höger

I hand är kniven inte helt oäven. Eller jag omformulerar det där, inte komplett usel. Pekfingret hittar sin naturliga plats i fördjupningen avsett för detsamma och tummen kan placeras ovanpå bladet/hållaren till bladet. Å andra sidan är det greppet nästan värdelöst på den här kniven.

På samma vis kan ett pekfinger placeras där. Men det är i princip de enda grepp som går att använda. Hålls kniven i ett hammargrepp är det evigheter av avstånd mellan hand och den lilla egg som finns. Men i ärlighets namn skall sägas att så håller man sällan en kniv med ett så här litet blad som skall skära i kött.

Öppning och lås

Någon på Gerbers designavdelning tyckte det var lämpligt att placera knoppen för tumöppning tillsammans med mekanismen för att lossa bladet. Så nära att om du placerar fingret fel vilket lätt kan hända med kalla händer så riskerar du att släppa bladet på vägen ut. Visst, det scenariot är inte överhängande men det finns där och bara möjligheten gör mig smått frustrerad. Det visar att någon förvisso tänkt, men fel.

Knoppen för tumöppning är åtminstone lättåtkomlig

I övrigt går det tämligen smärtfritt att öppna bladet. Jag skall inte överdriva och säga att det inte går för det gör det faktiskt.

Låset är en enkel back lock och gör i stort vad ett sådant skall. Det håller bladet på plats eller snarare “bitshållaren” i det här fallet utan allt för mycket spel. För att kompensera på brist på glapp i själva handtaget så återfinns det mellan blad och hållare istället. Så rörelse i bladet får du lik förbaskat. Alla fällnivsentusiaster vet hur irriterande det är. Ja, och sen är ju materialet i bladet så tunt att det flexar i sidled det också.

Att bära

Vital är förstås lätt att bära. Fattas bara då den väger in på flugvikt eller i det här fallet 42 gram. Yttermåtten är även de blygsamma. Längden på handtage är 10,8 cm och höjden kring 2 cm.

Formen på clipet får godkänt, infästningen får det inte

När det paras med ett förvisso plåtigt men dugligt clip samt plastsidor uppstår inga problem med att stoppa kniven i fickan.

Clipet är liksom det mesta på den här saken inte helt bra. Låt mig motivera varför jag tycker så.

Formen i sig är faktiskt inte så dum med bra ramp och rejält med utrymme under. Dessutom är spänsten något över förväntan. Men så var det som var mindre bra.

Det sitter inte still! Det är fäst i handtaget med en skruv och nedsänkt i en fördjupning i plasten. Av tämligen naturliga skäl blir passformen inte så bra med det materialet varpå det rör på sig tämligen kraftigt i sidled. Ytterligare en detalj som inte alls inger förtroende även om det inte påverkar funktionen i stort.

Sammanfattningsvis

När jag öppnade förpackningen blev jag först förbryllad. För på avstånd, läs betraktad på bilder on-line, ser Vital inte alltför illa ut och själva idén verkar inte så dum innan man tänkt efter. När jag sedan såg prislappen var jag helt övertygad om att någon drev med mig. Den kostar i Sverige mellan 550-678kr!*** Dra mig baklänges! Ja, och sedan kostar ett paket ersättningsblad ca 250 kr per uppsättning. För slipa fanskapet skulle jag inte ge mig på. Dels för att bladen är gjorda av plåt och dels för att själva poängen med utbytbara blad är att slippa det. Det innebär att priset efter de första sex bladen, vilket är detsamma som ett par gångers användning är uppe i över 800 kr även om vi utgår från det billigaste alternativet. Därefter ökar priset till skillnad från en vanlig kniv där priset kan sägas minska enligt formeln pris/användning över tid.

Men låt mig sammanfatta tingesten i några punkter. Vi har således en kniv som:

• har 3,6 cm tillgänglig egg att arbeta med
• kommer med utbytbara blad gjort i uselt stål som inte håller skärpan mer än några minuter oavsett vad som skärs
• försetts med ett handtag som förvisso ligger bra i handen men som är sladdrigt och dåligt konstruerat i billiga material och fullt med plasttaggar
• har en frigörningsknapp för bladet som går att komma åt av misstag när man skall öppna kniven.
• är försedd med en clip som rör på sig
• säljs som jaktkniv men är full med skrymslen och vrår där skit kan fastna
• ett pris som på intet sätt avspeglar det man får

Kan något förlåtande sägas om den här tingesten undrar vän av ordning. Kanske det, om kniven hade kostat en bråkdel av vad den faktiskt gör, annars inget. En produkts prestanda måste trots allt ställas i relation till dess pris. Åtminstone om det inte gäller rena samlar- eller konstföremål. Då gäller andra förhållanden. Till den kategorin räknas emellertid inte enkla knivar i gummi och plåt med dålig tillverkningskvalitet.

Förresten, jag kom på ett par avlägset positiva detaljer. Signalfärgen gör att den syns om den tappas i mossa. Det senare är mest tragiskt för det gör att den hittas när man försöker kasta bort den. Tro mig, jag har försökt.

Vidare hävdas i säljtexterna att bladen är lätta att byta. Tur är väl det då man behöver göra det ofta. Vital är också mycket lätt så den känns knappt när den bärs. Ett av sätten det uppnåtts på är att ha löjligt tunna dimensioner på det mesta. Den detaljen inger knappast förtroende, den heller.

Och sen var det där med rengöring och hygien. Även vanliga fällknivar är i underläge i relation till en fastbladare på det området när det tilltänkta användningsområdet tas i beaktande. Men Gerber Vital är full med skrymslen och vrår vilket gör den till en mardröm därvidlag. Det luktar inte helt fräscht om man först flår ett djur med allt vad det innebär och sen låter delar av det sitta kvar i kniven till nästa gång det är aktuellt att använda den.

Gerber Vital saluförs som jaktkniv, kan någon vänlig själ förklara varför?

Det här är en kniv jag inte med gott samvete kan rekommendera till någon. Inser de som saluför den här vad man kan få iställer för 550 kr + 250kr som de extra bladen kostar?

Låt mig därför ge några exempel på knivar jag hittade från olika butiker efter ett par snabba sökningar på nätet. De kan alla användas i samma roll och återfinns i det ungefärliga prisläget. Några är billigare andra något dyrare. Det senare äts emellertid snabbt upp av ytterligare en uppsättning reservblad.

Alternativen har alla det gemensamt att de är ett bättre köp än Gerber Vital. Då har jag undvikit de riktigt lågt prissatta märkena bör tilläggas.

Fällknivar:
Victorinox Hunter XT
Victorinox Hunter Pro
Ontario RAT 1
Cold Steel Double Safe Hunter
Cold Steel Range Boss
Spyderco Tenacious Lightweight
Buck 110 Hunter
QSP Osprey
EKA Swede Wood 8
EKA Swede 10 Orange

Fastbladare:
Brisa Necker 70
Cold Steel Pendleton Lite Hunter
Paaso Pukkot Bird Puukko
Manly Blaze
Morakniv Bushcraft Black
Morakniv Companion
Condor Mini Bushlore
Condor Compact Kephart Knife
Condor Terrasaur
Ka-Bar Hunter

Så sammataget är det bara att konstatera att åtminstone jag anser att den här kniven inte är det minsta prisvärd. Vad är själva poängen med att ha utbytbara blad om de knappt kan användas till något och vad exakt är den funktionen tänkt att underlätta?

Någon annan som annan uppfattning och har andra upplevelser får gärna skriva till mig och motivera varför det här skulle vara något annat än en dåligt uttänkt gimmick.

Specifikation:

Längd utfälld: 180 mm
Längd hopfälld: 108 mm
Vikt: 42 g (vägd av mig)
Bladlängd: 36 mm (användbar bladlängd)
Godstjocklek: 0,5 mm
Bladstål: Vete tusan, 420?
Handtag: Plast
Lås: Lock back

Producerad av: Gerber, tillverkad i Kina

/ John

* Jag vägrar numera skriva “Legendary Blades” tills jag testat något bra från dem som lever upp till en dylik slogan.
** även om “Jaktligt.com” på sin hemsida totalt missförstår och visar att de inget kan om knivar då de skriver att bladen “är #60 av industriell standard har 420 HC i hårdhet /../” (SIC!)
*** Som en jämförelse kostar motsvarande kniv, dock inte fällbar, från CRKT 179 kr! Jag kan inte uttala mig om kvaliteten på den men väl om prisläget.

#knivesandbikes#aliaspostmortem#knivigtvarre

Det var ett tag sedan jag skrev den här recensionen men det jag tyckte då känns aktuellt även nu och efter att priserna för något år sedan justerades nedåt är den här kniven kanske ännu mer intressant för läsare av Vasst.

– uppdaterad klassiker!

Somliga knivmodeller är mer ikoniska än andra. Al Mars S.E.R.E. Folder är en av dem. Det kan till och med argumenteras att den ursprungliga versionen av den här kniven var den första i sitt slag. Den kategori som på engelska kallas tactical folders och som i olika varianter helt dominerar fällknivsmarknaden nuförtiden. Idag skall vi ta en titt på den absolut senaste versionen av den här moderna klassikern. Den har fått namnet SERE 2020.

Al Mar AMK2206 3.6″ S.E.R.E. 2020 Night G

För att göra en lång historia kort så nyttjade Al Mar tillsammans med en herre vid namn Nick Rowe sina kunskaper som tidigare tillhörande USAs gröna baskrar för att skapa en fällkniv som klarade av de hårda krav som SERE-skolan i Fort Bragg ställde. Tanken bakom modellen var att en tillräckligt robust fällkniv som bars på den egna personen skulle vara något som fanns till hands även i nödsituationer. Erfarenheterna från fältet sade nämligen att de fastbladade knivar soldater bar med sig om de hade någon, ofta satt fast på den stridspackning som dumpades vid dessa tillfällen.

Den första modellen som fick beteckningen 3001A kom 1979. Det var en stabil fällkniv utrustad med en modifierad back lock, bolster och trähandtag. I grund och botten en klassisk back lock-kniv men SERE var mycket grövre och stabilare än allt annat vid den tiden*. Sedan dess har det släppts många varianter av den här fällkniven. Tämligen omgående efter introducerandet släpptes till exempel en version “B” med syntetskollor och även en mindre version med ett tretumsblad kallad Mini SERE.

Ungefär tjugo år senare var det dags för en rejäl överhalning i och med S2K eller SERE 2000. Den yttre formen var snarlik men materialen hade moderniserats med G10 i greppet och inte minst hade bladet fått en tumknopp som gjorde kniven enhandsöppnad. Det bör dock tilläggas att det 4 mm tjocka bladet tillsammans med mjukheten i gången samt ett lås som placerats långt fram gjorde att även den första modellen kunde öppnas med en handledssnärt. Utöver det har det även funnits automatversioner.

Ytterligare tjugo år senare är det så dags igen. Nu släpps SERE 2020. Handtaget är sig likt med sitt distinkta utseende och sin mycket ergonomiska grundform. Men bladstålet som länge var AUS8 och senare VG10 är nu utbytt och tumknoppen har ersatts med en flipper.

SERE Folder, en uppdaterad klassiker

Blad

Bladformen på den här modellen är det som förändrats minst under alla år. Konturerna är närmast dolkaktiga. Formen är en spear point med en markant falskegg. Det är ingen tvekan om att det här bladet även designats för att sticka med. Men det är också formgett för att vara mycket starkt. Därför är det fyra millimter tjocka bladet försett med en flat sabelslipning. Det ger mycket material kvar längs mitten på bladet jämfört med fullt flatslipade blad till exempel.

Bladformen, en bastant spearpoint, är det som ändrats minst under åren

Stålet i SERE har tidigare under åren varit olika japanska stapelvaror som AU6, AUS8 och VG10 av det enkla skälet att knivarna gjordes i just Japan. I och med att produktionen nu flyttats till kina har man övergått till andra alternativ. I den här kniven hittas D2. Ett verktygsstål som är starkt, relativt segt och tar en mycket bra egg. Ibland är jag en smula negativ mot det stålet i EDC-knivar då det har en tendens till att rosta. Hur mycket är ofta ett resultat av vilken ytbehandling som valts. Här är det snarare en styrka. Inte rosten då men segheten. Den här kniven är byggd för att hantera betydligt mer än bara mindre vardagsuppgifter och för att minska korrosion är det svärtat. Vilket för övrigt tillägget “Night G” i namnet står för. Kniven finns även med satinfinish.

Fabrikseggen var duglig men ingen av de vassaste jag stött på. En del av det förklaras av att eggen är gjord för att vara stark även den. Därför mäter bladet den ca 1 mm bakom primäreggen.

Materialet i det svärtade bladet är D2. Eggen är gjord för att vara hållbar

Bladets form och geometri avspeglar sig förstås i hur det uppträder. Som väntat penetrarer det här bladet utmärkt i såväl kartong, som hårdplast och gummi. Och lika väntat går det någorlunda bra att skära och dela saker så länge det inte är genomgående skär. Försöker man däremot dela t ex ett äpple skär kniven en bit sen spräcker det som väntat frukten. Lite på samma vis som en Morakniv gör.

På samma vis är den här kniven överraskande bra i skogen. Något som är viktigt för mig då jag tämligen ofta befinner mig där. Det innebär konkret att den här kniven är utmärkt till att kapa rep med men framförallt att den skär bra i trä, något som faktiskt förvånade mig. Här är det bekväma handtaget till stor hjälp.

Handtag

SERE 2020 är väldigt konsekvent byggd. På samma vis som bladet designats för uttalade krav så har även handtaget gjors för att matcha det. Det resulterar i ett mycket bekvämt och ergonomiskt handtag som även skall hindra handen från att glida framåt när man hugger eller sticker med kniven. Det är också byggt för att vara exceptionellt starkt.

Handtagsformen har stått sig under åren och är mycket ergonomisk

Det gör att den här kniven avviker något från den gängse normen. För det första är ramen helt självbärande. Sidorna behövs således inte för styrkans skull. Men mest påfallande är att de mycket starka, närmare två millimeter tjocka, sidorna i ramen inte är lättade det minsta. De är inte heller infällda i skollorna på något vis vilket gör att kniven bygger en smula på bredden. Handtaget mäter strax under 15 mm över ryggen.

Förutom själva pivotskruven, som är justerbar, så har SERE inte mindre än tre ytterligare fästpunkter. Två distanser och själva slutet av handtaget som utgörs av en liten back spacer. Där återfinns även ett fånglinehål. Bladstoppet är även det överdimensionerat för att stå emot det mesta.

Ramen är mycket stark med bl a 1,7 mm tjocka sidor

Materialet i sidorna är svart G10 som skruvats utanpå ramen. På formen syns det att handtaget modellerats efter en fastbladare. Det är rymligt, brett och mycket bekvämt. Det sker förvisso på bekostnad av hur lätt kniven är att bära. Ytan är inte särskilt grov utan snarare medium till fint mönstrat. Det ger fäste men inget extremt sådant. Greppet står själva handtagsformen för.

SERE 2020 är en extremt komfortabel kniv att jobba med

Handtaget är stort vilket gör att de flesta händer utom riktigt små kan få ett bra grepp om det. Den disponibla grepplängden mellan fingerskydd och “näbb” är strax under tio centimeter. Formen på handtaget gör att såväl hammar- och sabelgrepp fungerar utmärkt. Sen går det att smyga fram ett finger eller en tumme på bladet också även om man då får sträcka sig över tumrampen som främre delen av handtaget utgör. Men det här här är utan tvekan en av de bekvämare fällknivshandtag du kan greppa vid tyngre arbeten.

Öppning och lås

En av de största skillnaderna mellan de olika generationerna i SERE-serien är hur de öppnas. Från det tvåhands/gravity-öppnade originalet via tumknoppar på S2K till dagens flipper. Att det blev en flipper kanske inte förvånar särskilt mycket. Den ligger rätt i tiden och även det är en rätt intuitiv metod för knivöppning och fungerar i allmänhet väl. Därtill bidrar flipperfenan med extra fingerskydd när bladet är utfällt vilket väl överensstämmer med knivens tänkta användningsområde.

Ett val jag däremot ställer mig något frågande till är att göra det här till en assisterad kniv. Jo, ni läste rätt och det lär uppröra en del fippelfetischister. Men det skall tilläggas att inget på den här kniven är gjort för dem. Den här kniven är inte “fidget friendly” som det brukar heta på engelska. Uttrycket finns inte på svenska och det av en orsak. Möjligen skulle man kunna säga “lekvänlig” men ni hör själva hur det låter. Anledningen till att sätta en fjäder i kniven tror jag har med grundläggande formgivning att göra. Om ni betraktar hur handtagets främre del ser så ser ni att flipperfenan inte kan sitta mycket längre fram eftersom den då skulle döljas helt. Resultatet av det är att den egentligen befinner sig för långt bak i relation till pivotskruven för att vara helt effektiv. Ett problem som måst lösas på något vis.

Med det sagt fungerar öppningen mycket bra. När den justerats vill säga. Den är kniven är nämligen nästan lika känslig som en Benchmade Griptilian när det kommer till marginalen mellan en snabb öppningsrörelse och sidledes spel i bladet. Den gyllene balansen där emellan är hårfin. När man väl hittat rätt är kniven någorlunda snabb. Inte den snabbaste trots assistansen och mycket av det kommer sig av det tunga bladet och frånvaron av kullager.

Flipperfenan känns som den efterkonstruktion det faktiskt är även om den fungerar

Även om jag tidigare sade att sidorna inte behövs för styrkan så behövs åtminstone en av dem för att härbergera fjädern som hjälper till vid öppningen. Den är för övrigt inte särskilt stark så det mesta av öppningen står flipperfenan för. Den är för övrigt lite speciell vilket medför att det finns för och nackdelar med dess utformning. En nackdel är att den helt saknar räfflor och att den inte sticker upp särskilt mycket över kanten på handtaget. Det märks att det är en efterkonstruktion och att handtaget ursprungligen inte är formgett med den funktionen i åtanke. Det går således att halka av fenan om man inte är försiktig. Men så fort man lär sig att luta kniven lite på sidan är det problemet löst.

Fördelen är annars densamma, det att den inte sticker ut särskilt mycket från handtaget vilket förstås gör kniven lättare att bära.

En låsarm som inte är helt lätt att komma åt och som tjänat på att rundas något

Jag har redan stött på kommentarer på sociala medier som säger att det här är “fel” lås, då det är en liner lock. Belackarna menar att det inte är starkt nog. Jag håller inte med dem! En kedja är nämligen inte starkare än sin svagaste länk och i fallet med t ex ramlås så är det punkten där låsarmen är uttunnand för att kunna fjädra. Resten av låset må se hur maffigt ut som helst där det möter bladet men det är inte där styrkan avgörs. Där och i hur geometrin mellan låsarm och bladbas är utformad.

I båda de fallen briljerar SERE. Låsarmen är 1,7 millimeter tjock, tämligen hög och har bara en ytterst liten skåra som gör att den fjädrar. Själva låsarmen är således mycket stark och den låser med hela sin yta mot bladet. Därtill har man på samma vis som ex Spyderco gjort med sina Bradley-modeller låtit låsarmen vara försänkt i handtaget. Den kan således inte lossas av misstag vid vridande rörelser. Något som annars kan vara en akilleshäl hos den här typen av lås. Inte heller glider låset det minsta vid negativ belastning så uppenbarligen har man även fått till korrekta vinklar mellan blad och lås.

Allt det här gör att låset känns extremt pålitligt. Det gör emellertid också att det inte är helt lätt att släppa. På motstående sida finns ett mycket litet jack att pilla in fingret i men det är ändå mjukdelarna av tummen som får stå för arbetet mot den icke fasade kanten på låsarmen. Men på den här kniven har jag inte så mycket emot det. Det ligger i linje med resten av utformningen och konstruktionen.

Att bära

Kniven är tänkt att temporärt, i nödsituationer kunna ersätta en fastbladad kniv. I den målsättningen har man kommit tämligen långt. Med det tankesättet följer även nackdelar. En av dem handlar om hur kniven är att bära omkring på. Handtaget är mycket ergonomiskt och det innebär även att det är långt, brett och massivt eller översatt till siffror: 12,2 cm långt, 1,5 cm brett och 2,8 cm högt. Lägg därtill vikten på hela 189 gram.

Vikten kommer sig förutom storleken att inget är lättat på den här kniven. Bladgodset kraftigt och ramen likaså.

Clipet som fästs i bakänden av handtaget är vändbart

En fördel med flipperfenans placering är att den knappt sticker upp över handtagets främre del. Så trots att den har tämligen vasssa kanter är det ändå ingen aggressiv fickterrorist.

Clipet är av “deep ride”-typ vilket gör att kniven sitter säkert

Clipet i sig är mycket bra. Spänsten är adekvat och det är helt ambidextriöst i det att det kan flyttas eller snarare vändas från höger till vänster sida. Det är också en ett deep carry-clip vilket ligger i linje med allt annat i designen. Tanken är förstås att kniven inte skall falla ur fickan. Om den gjorde det är hela syftet med kniven rätt förfelad.

Fästet på clipet hittas i änden av handtaget och består av två skruvar. Själva clipet är gjort i stål och svartmålat. Det är väl en av få nackdelar med det. Målade clip har alltid en tendens att bli skavda efter ett tag och så även det här.

Längden på handtaget räddar ergonomin i det här fallet. Den gör nämligen att själva böjen på clipet hamnar utanför handen i de viktigaste fattningarna. Därmed känns det mindre än det kunde gjort annars.

Sammanfattningsvis

Det är svårt att inte titta i backspegelen när man testar en kniv med så här diger stamtavla. Få moderna fällknivar har den här tyngden i historien helt enkelt.

SERE 2020 är också en smula polariserande då den på sätt och vis är en daterad design även om den kommer med moderna inslag. Men formen andas vintage tactical folders på samma vis som knivar som Emersom CQC 7, Benchmade AFCK och Spyderco Police. För mig är det dock något positivt, ett tydligt exempel på att en formgivning överlevt tidens tand och är bra nog för att leva vidare på en trendkänslig marknad.

Frågan är om den här uppdaterade versionen har något att erbjuda dagens knivmarknad? Några saker har gjorts för att anpassa modellen till nya tider. De hittas på ett par områden. Att flytta produktionen till Kina är ett sätt att hålla ned priserna vilka ofta varit något som hållts emot Al Mar. Med flytten följde även viss anpassning i material även om det inte gäller alla modeller. D2-stål är inte alltid min favorit men i den här modellen känns det tämligen väl valt. Själv hade jag även föredragit att de behållt tumknopparna åtminstone i en alternativ modell men kan acceptera flippern då den ger ett extra fingerskydd. Problemet som uppstår är att man därmed på grund av formgivningen på handtaget mer eller mindre tvingades göra kniven assisterad.

S.E.R.E Folder, modellens som motstått tidens gnagande tand

Det märks omgående att den här kniven inte är byggd för att vara en insmickrande och lättburen EDC-kniv. Den är för robust och tung för det. Bladet är tjockt med låg slipning för att vara så starkt som möjligt. Det är emellertid uttunnat mot spetsen till för att kunna penetrera bättre. Ramen är massiv och låset likaså. Det är även stoppbulten för bladet. Inget är lättat, allt är fokuserat på att vara hållbart. Stål istället för titan och mycket av det. Handtaget är stort och generöst vilket sväljer alla handstorlekar inklusive dem med hanskar på. Men det ryms inte med lätthet i en ficka. Sedan var det vikten. Den här fällkniven närmar sig med raska steg två hekto, 189 gram för att vara exakt. Det är siffror man inte skojar bort.

Al Mar S.E.R.E 2020 en tungviktare i segmentet “tactical folding knives”

Överlag kan sägas att SERE 2020 är väsentligt mycket bättre till stora rejäla uppgifter än dedikerat småpill. Därför har jag svårt att helhjärtat rekommendera den som EDC-kniv. Samtidigt vill jag tillägga att jag visst använt den som det men skall kniven nyttjas för vardagsbruk behöver den enligt mitt tycke en liten kompanjon. Och sådana har Al Mar ett flertal av i programmet. Jag återkommer till några sådana i senare texter.

Men även om det här sannerligen inte är en EDC-kniv för alla anser jag att Al Mar lyckats tämligen väl med att uppdatera sin klassiker för att möta dagens konkurrens. De har i stora delar behållt knivens själ och ursprungliga uttryck eller kanske snarare förvaltat arvet efter S2K. Det bekväma handtaget är kvar liksom det robusta bladet. SERE 2020 är stentuff helt enkelt.

Så för den som är intresserad av en extremt kraftig fällkniv, gillar utseendet och kan förbise att den är assisterad är det här ett måste.

Specifikation:

Längd utfälld: 211 mm
Längd hopfälld: 122 mm
Vikt: 189 g (vägd av mig, angett 133 g)
Bladlängd: 89 mm
Godstjocklek: 4 mm (mätt av mig, angett 3,7 mm)
Bladstål: D2
Handtag: G10 på stålram
Lås: Liner lock

Producerad av: Al Mar, tillverkad i Kina

/ John

* Buck 110 användes av många soldater under bl a Vietnamkriget men dess inriktning mot jakt gjorde att bladen ofta gick av. Stålet var härdat för maximal egguthållighet och inte styrka, det var även skålslipat och godset var tunt för de här sammanhangen. Lägg därtill en känslig spets.

Om man frågar mig finns det få knivmakare som kan mäta sig med Roland Lannier när det kommer till uppfinningsrikedom. Att skapa och designa knivar har han gjort länge och för er som är bevandrade bland franska knivar känner säkerligen till knivmärket Perceval där han varit chefdesigner.

Men när han valde att gå sin egen väg gjorde han det med bravur och på ett högst rebelliskt sätt sket i alla normer när det kommer till franskt knivmakande.

Den här kniven är både ett rebelliskt uppror i knivvärlden och en eloge till en stor skådespelare. Det här är Why so serious? Punk!

 

Det är på tvättmaskinen husets bästa ljus finns

Gourmandens bäste vän

Det är svårt att tänka sig hur den här 26 centimeter långa kniven kan vara en behändig edc, men det är nästan svårare för de flesta edc-nördar att tänka sig att den här knivens främsta (tänkta) användningsområde är som matkniv. Närmare bestämt gourmandens personliga och högst exklusiva matkniv. Men om du själv inte råkar vara en gourmand  så går det självklart bra att använda till mer vardagliga sysslor som att skära snacks, öppna diverse brev och paket eller tälja till något snabbt verktyg om du bor i närheten av skogen.

Designen är gjord för att passa bra i handen när man fattar kniven på det där matknivs-sättet och för det sitter den verkligen bra i handen. Den är även bekväm och utan några irriterande hotspots om man greppar den på något annat sätt. Linjerna som kniven har är rundade och eleganta och passar mycket bra som en elegantare edc-kniv.

Rörpost när den är som bäst

Skulle man köpa en kniv av Roland Lannier kan man förvänta sig något extraordinärt när det kommer till alla detaljer. Även i förpackningen av kniven när du får den. Den kommer inte i en vanlig kartong eller liknande utan här gäller det att stå ut. Kniven kommer i en ficka av tartanmönstrad siden. Hela paketet med kniv och ficka kommer i sin tur i ett elegant bamburör bärande Roland Lanniers logga. Fäst vid bamburöret är även två kort där det står vilken kniv det är i serien och att den är äkta.

 

Kniven, röret och siden

Bladet som är boostat 

Bladet har en intressant form som påminner om en wharncliffe eller snarare ett traditionellt blad á la Britange knivar eller lite som de knivblad som finns på victorinox, fast upp och ned. Stålet är 14C18N som är boostat av kväve och härdat i extrem kyla för att ge det en så hög tålighet som möjligt. Det leder till att bladet är läskigt vasst när det kommer ur lådan och är även nu efter mer än ett år fortfarande galet vasst utan att jag satt det mot strigeln en endaste gång. Jag har förvisso inte använt just den här kniven till grova jobb mer än i köket, öppna några kuvert och nått paket och kanske ätit med den.

 

Notera bladets form

Skalorna är där det händer

De är ju för fan gjorda av en kilt. Så sjukt fräckt!

De skalor som finns på kniven är även de av en intressant design. De är gjorda av micarta. Micarta gör man genom att limma och pressa ihop tyg så det blir till ett hårt material. Det tyg som använts i den här kniven är från en Kilt. Den tartan som använts är den kungliga vilket ger kniven sitt namn. Detta för det var den tartan som användes mest av punkarna. Knivens backspacer är gjord av bambu vilket även det är ett ovanligt material i en modern kniv.

 

Tartan och elegans

När fjädern är av bambu får man lösa det på ett annat sätt

Kniven i fråga har en så kallad liner-lock låsning vilket låser bladet på ett diskret sätt. Låsningen är stabil och det finns inget “blade-play”. En negativ sak är att det inte finns någon urgröpning i knivens skalor för att lättare komma åt liner-locket. Detta är inte ett problem då man ganska enkelt kommer åt låset och stänga kniven med en hand ändå.

Fin n’ finish

Den här kniven är ett mästerverk. Den är gjord med ett fantastiskt hantverk och med en unik design. Det är en av mina favoritknivar skapad av en av mina favoritmakare. Om ni får chansen att skaffa ett av Roland Lanniers alster tycker jag att ni ska ta den. De är inte så dyra man kan tro och han tar beställningar. Det är bara att höra av sig till honom om man vill ha en av hans knivar, och skulle du råka göra det hälsa från mig.

 

Det vackra är i de små detaljerna

 

Väl mött alla knivintresserade

Jag är på ständig jakt efter knivar som både är traditionella och moderna i ett. Är knivarna dessutom franska blir mitt ha-begär outhärdligt. Därför blev jag väldigt glad när jag fick se att märket Actilam fanns hos knivshop.se.

Actilam är en ny stjärna på den franska kniv-himmeln. Märket uppkom 2013 när en känd tillverkare av skär-verktyg (till industri) slog sig ihop med en känd knivtillverkare och designade Actilams första modell (T3). Då Actilams knivar är moderna använder de sig av moderna material och metoder men de håller sig ändå fast vid traditioner. Deras flaggskepp (modellen T3) är smidd för att sedan få sin form via maskin. För att visa detta sparar de den smidda ytan på en del av knivbladet. Dessutom använder de sig av designer som för tankarna till traditionella knivmodeller.

S4:ans design är förhållandevis enkel men med moderna inslag och detaljer vilket gör att ögat stannar på kniven mer som ett intressant objekt än som ett verktyg. Kniven är ju ändå i första hand ett verktyg men i dessa eleganta knivars fall är den lika mycket en accessoar och ett portabelt litet konstverk.

Actilam S4

Ett blad som delar

Bladet har en traditionell form där spetsen går ihop i en traditionell droppoint och är av 14C28N. Det forsta man kanske lägger märket till är att istället för en traditionell nagelskåra i bladet har Actilam valt att öppningen sker med hjälp av ett urfräst hål. Detta hål påminner om formen av en traditionell nagelskåra och är på ungefär samma plats som den traditionella nagelskåran på bladet.

Jag vet inte riktigt om det är formen eller om det är bladet som ställer till det för mig. Jag har haft svårt att tycka om hur kniven presterar. Den är egentligen helt okej på att skära saker när man exempelvis använder den för att bearbeta mat. Den är även bra när man gör lättare vardagliga sysslor som att öppna brev och paket vilket oftast är allt man använder en fällkniv med traditionellt utseende till. Men på något sätt gör den det inte nog bra. Det är svårt att förklara vad felet är. Det mest konkreta är att den blir slö fort.

Stålet i bladet är som sagt 14C28N vilket är ett beprövat stål men just det blad jag testat blev slött väldigt fort. Det kan och är antagligen härdningen som är lite sämre. Kniven var när jag fick den väldigt slö, men efter någon minut på strigel var den väldigt vass. Dock efter att använt den i de dagliga bestyren ett tag återigen slö som en smörkniv. Detta är inget som kniven i sig antagligen ska beskyllas för men det blir ju ett minus för Actilam i mina ögon. Det kanske ändras när jag testar deras flaggskepp T3 i framtiden. Kniven har ändå skött sig bra när man gett den mindre ansträngande uppdrag som de i köket.

Ett av många tillfällen på strigeln

Det kan vara värt att nämna att ett vanligt användningsområde för de franska knivarna och även fällknivarna är som matknivar. Både för att förbereda maten men även när man äter den. Det är i sig inget unikt för de franska fällknivarna, att äta med sina vassa knivar gör nog ganska många. Men för detta ändamålet är faktiskt, trots den dåliga härdningen, min S4 väldigt trevlig. Den ligger väldigt bra i handen och skär med lätthet igenom kött, pizzor och bröd. Bladformen har dock en lite störande detalj när det kommer till det här ändamålet och det är hålet som fylls med smulor eller något från maten, men å andra sidan är hålet så stort så det inte på något sätt är ett problem att diska ur det.

Modern kniv med traditionell siluett

Den här kniven har som sagt ett modernt men samtidigt traditionellt utseende. Om man ser till hela knivens form som en siluett ser man tydliga referenser till de traditionella franska knivmönstren. Men när man ser till detaljer kommer det moderna och det nytänkande in i bilden. Först ser man trädetaljerna, gjorda i IPE träd eller brasilianskt valnötsträd. Dessa skalor är inte helt täckande utan ger endast en rundning av formen utan att täcka knivens skalor. Även detta anspelar på det traditionella knivmakeriet utan att dölja det moderna stålet.

En annan detalj som vittnar om det moderna är designen på pivot-skruven, alltså den skruv eller detalj som fäster själva bladet i knivhandtaget. Den har inte utseendet av de traditionella fällknivarnas nitade konstruktion eller de enklare (läs vanligare) skruvarna som pryder pivoten. Här är det istället två större konstruktioner som pryder knivens enda led.

Detaljerna i brasilianskt valnötsträd

Kniven har även ett lås vilket även det förflyttar den till de mer moderna knivarna. Låset fungerar som ett standard button-lock vilket innebär att låset regleras med en knapp. På Actilam S4 är den fjäder som får knappen att åka upp igen en del av skalan vilket även visas då låsets funktion inte täcks av trädetajlerna. Det är inte det säkraste låset men för knivens användningsområden är ett elegant lås bättre än det allra stabilaste. Låset blir även det en av detaljerna som sätter modern prägel på den traditionella siluetten.

Låsets konstruktion

Den sista och kanske viktigaste detaljen som får S4 att ta steget till det moderna hörnet är faktumet att den har ett pocket-clip, alltså en fickklämma. Detta är något man ser ofta på moderna knivar men nästan aldrig på knivar med traditionellt utseende. Här finns ett clip om än lite annorlunda från den vanliga konfigurationen.

Pivoten och fickklämman

Hur den ligger i fickan 

Detta pocket-clip, fickklämma, sitter på knivens rygg och är integrerad i backspacern. gör att kniven sitter väldigt väl i fickan. Kniven är inte väldigt hög i sin profil och detta gör att kniven nästan försvinner i fickan. Dessutom är clipet ganska litet vilket gör att knivens profil är väldigt diskret. Det gör sig även bra tillsammans med pennorna i skjort- eller kavajfickan.

Kniven smälter in bland pennorna i kavajfickan

Något måste jag säga om förpackningen kniven kommer i. De flesta knivar jag äger har kommit i kartonger eller i bästa fall i en liten kartonage-låda med urfräst profil för kniven. Den här kniven kommer i en i min mening elegant liten metall-låda. Lådan är i och för sig inte något märkvärdigt och även den har en urfräst profil för kniven. Den är i sig inget intressant men än ett avbrott från det vanliga och det är på ett sätt sammanfattningen för hela kniven.

Kniven i den stilrena lådan

Slutliga ord

Man kan säga att jag verkligen vill älska Actilams S4 men det är svårt. Jag tycker verkligen om att titta på kniven, och om den endast skulle vara i ett skåp eller man endast skulle ha den till väldigt lätta sysslor skulle den vara underbar och en verkligen stilig accessoar. Jag vill dock kunna använda mina knivar som verktyg i första hand och det exemplaret jag fick hade lite att ta igen på den punkten.

Kniven är vacker och sitter bra i handen. Bladet är av en form som passar de flesta sysslor och fickklämman får kniven att bli ett modernt konstverk som sitter underbart i vilken ficka som helst. Men en kniv är i mina ögon först och främst ett verktyg och även om det är ett avbrott från vardagen så är en kniv utan blad rätt pointless.

Ni kan köpa kniven i fråga här och på knivshop finns även resten av Actilams sortiment med flertalet versioner av både S4 och T3 hittas här.

Väl mött alla knivintresserade.

Min förhoppning när jag för första gången såg den här kniven på bild var att den skulle vara en för mig bättre version av Kizers “Gemini”. En kniv som från början var och är riktigt bra och tillhör topparna bland EDC-knivar. Men T1 besitter ett par egenskaper som jag föredrar i sammanhanget.

För det första är handtaget en aning grövre. Återigen, inget fel på slanka handtag men det på Gemini är rätt spinkigt måste medges.

Den största skillnaden och fördelen återfinns emellertid i hur kniven öppnas. På T1 är det tumknoppar som är aktuella och den är därmed ingen flipper. Annars följer kniven Kizers vid det här laget beprövade mall för “Bladesmith-serien” vad gäller materialval i blad och handtag samt hur pivot- och andra skruvhuvuden ser ut.

“T1” skall utläsas “Task One” och är formgiven av den tyske knivdesignern Uli Hennicke som även inlett samarbete med WE Knives och tidigare även jobbat med bland andra Spyderco. Förutom den här modellen har han åt Kizer även formgett en fastbladad version av den här kniven kallad T2 och en fällkniv med namnet “Sea Lion”.

Det uttalade målet med T1 var att skapa en robust och enkel kniv kapabel att hantera vardagens alla uppgifter från lättare snitt till tyngre arbeten. Hur väl herr Hennicke lyckats med det skall vi tala om nu.

Twitterversion: “När det enkla blir genialiskt”

Blad

Knivblad ja, de kan inte varieras i all oändlighet eller så är det just det de kan. Men det handlar inte alltid om de storvulna gesterna som skiljer granitstycken från ädla stenar. Oftare handlar det om att förvalta ett par viktiga egenskaper väl och det har Kizer gjort här. Men låt oss inte gå händelserna i förväg.

Enkelhet skall aldrig underskattas. Ett droppoint-blad i bra stål med god geometri räcker långt

Först det tekniska: formen är en droppoint, längden 84 millimeter, höjden millimeter och grovleken 3 millimeter. Bladet har försetts med en snygg finish som påminner om en del andra storheter i branschen som exempelvis Slysz Bowie, det vill säga en fint stentumlad yta som sedan polerats till halvglans. Det ser lyxigt ut men framförallt för det med sig det goda att det döljer repor väl vilket jag anser vara en excellent egenskap.

Sen var det genialiska, det som gör att det här är en riktigt bra kniv. En mycket bättre kniv än många andra:

• Stålet, inte heller det unikt men i linje med övriga material och därmed av hög klass. Det handlar förstås om Kizers stapelvara i “Bladesmith-serien”, det amerikanska pulverstålet S35VN från Crucible. Ett förträffligt allroundstål för fällknivar. Här behandlat korrekt som vanligt när det kommer till det här märket. Det innebär bra härdning även i det specifika fallet vad det verkar och inga plötsliga överraskningar som att eggen tappar skärpan hastigt och liknande.
• Proportionerna, de som är viktigare än man tror och utgör grundene för god geometri. Här handlar det inte enbart om att bladet är en droppoint utan om relationen mellan höjd, längd, bukens kurvatur, slipningen och godstjockleken. På T1 gör det att du får en vass men ändå stark spets, en god rundning att göra svepande skär med och ett stycke rak egg att bruka när det behövs läggas kraft bakom snitten. Godstjockleken är inte extremt tunt men återhållsam nog för att inte hamna i vägen för god funktion.
• Slipningen, flat och mycket hög i det här fallet. Vad som gjorts är att man vågat lita mer på stålet än i vanliga fall och låtit T1 vara tunnare bakom eggen än vad som är brukligt på många knivar idag. Kombinationen av slanka 3 millimeters godstjocklek från början och en hög slipfas bidrar starkt till slutresultatet. Lägg därtill att kniven har en liten ricasso/ansats med form som möjliggör att eggen kan slipas hela vägen till hälen.
• Utseendet, understryker de övriga egenskaperna. Stilfullt och utan stora åthävor, inga utsmyckningshål, inga “blodrännor”/fullers eller liknande. En tumlad yta som sagt och i mitt tycke helt exemplariskt märkt. Det vill säga knappt alls och det som finns är diskret och snyggt gjort. Det gäller både Kizers logotyp som hålls i en modest storlek anpassad till det blad det sitter på samt Hennickes initialer och modellnamn som återfinns på motstående sida. Material och serienummer finns men är så smått att vi som numera behöver glasögon knappt kan läsa det. Men visst, i en perfekt värld kunde Kizer minskat loggan ännu lite till och placerat den på den flata delen av bladet vid tumknoppen.

Var och en är de ovan listade egenskaperna inte unika men sammantaget blir konceptet riktigt starkt om man har målet att göra en funktionell kniv i åtanke. Särskilt nyskapande blir det som sagt inte men det är mycket väl utfört. Något som är temat i den här recensionen för övrigt.

Tunn bakom eggen och en vass spets, hurra!

Ursprungseggen får godkänt. Vass utan att för den skull vara ett rakblad. Bruksegg brukar jag något svepande kalla den sortens skärpa. Den gjorde “det vanliga”, skar papper utan att låta för mycket, rakade hår med lätt tryck etcetera vid ankomst. Det som talar för den är att den både är jämn och symmetrisk. Eftersom bladet är tunt bakom eggen behöver inte heller primäreggen vara speciellt bred.

Men det är när kniven väl är i bruk som den stiger i graderna. Fram till dess kanske den var en “sill”, en tämligen anonym gråblank titankniv bland andra. Efter ett par skär börjar man le och sen tar det en stund innan man blir av med det smilet. Papper går som en dans, kartong likaså. För att få motstånd höjs insatsen till tejpad dubbel kartong. Tyngre blir det men lika geschwint går det. Så fortsätter det med material efter material, rep, plast och tyg. Spetsen är förnämlig den också. Punkterar Pet-flaskor och även den mest motsträviga plastdunk.

Jag testar inte stål lika utförligt som t ex Cedric & Ada, en YT-recensent som slipar om allt han prövar till 20 graders vinkel vare sig det passar eller ej och sen testar uthålligheten på olika stål gentemot varandra enligt den metoden. Möjligen intressant som komplement.

Bladformen är som synes lik en annan storsäljare från Kizer men den här är faktist bättre

Däremot skär jag i några grövre läderbitar för att se hur stålet håller skärpan och går sen över till trä. Har en krossad “Hol” från IKEA jag ger mig på och som genom en händelse en julgran i trädgården. Det är då det riktigt breda leendet infinner sig. Det går att skära i trä och till och med tälja och karva virke med den här kniven! Det är inte ofta det faller särskilt väl ut med utpräglade EDC-knivar. Men den tunna eggen biter bra och det är lätt att hålla rätt vinkel utan att anstränga sig.

Sen bidrar handtaget genom att inte vara för runt och utan räfflor/skåror mot främre delen så det finns inget som kan skära in och orsaka obehag. Det är bara att jobba på till man tröttar. Clipet känns lite om det inte placeras rätt men ovanligt lite och sen tillkommer min vanliga brasklapp – det går inte att jämföra en fickkniv med en slidkniv när det gäller ergonomi. Avsaknad av fyllighet märks alltid i längden.

 

Handtag

Stilistiskt följer handtaget bladet. Faktum är att det inte bara gör det bildigt utan även bokstavligt eftersom slipfasen övergår i den svepande linje som fungerar som dekorationselement och utmärker handtaget. Ett estetiskt tilltalande val. Handtagsformen är annars något ovanlig då den ser kantig ut på avstånd. Det är den emellertid inte utan är oval i genomskärning. Sidorna är genom sin form välvda. Resultatet är ett enkelt men synnerligen bekvämt handtag.

En något hal titanyta som räddas av god form och bra ergonomi

Materialet är förstås titan och finishen är något blankare än den matta, lätt porösa och mörkare yta som är vanligare hos Kizer. Det har fördelen att det tål mer stryk utan att få “ärr” men det för även med sig att den är något halare att greppa. Utseendemässigt är det sobert och snyggt men anonymt särskilt som det inte kontrasterar lika mycket mot bladet. Mindre diskret är pivotskruven som är Kizers vanliga utsirade dito. Den kunde jag gärna varit utan då den inte alls passar knivens övriga formspråk som överlag är renare.

Titansidorna är inte lättade invändigt men trots det väger T1 in på låga 120 gram vilket är godkänt för en helmetallkniv i den här storleken. Men visst finns det gram att hämta här. Att den inte frästs eller borrats ur för å andra sidan med sig att kniven är lättare att hålla ren invändigt då det finns färre skrymslen för smuts att fastna i. Konstruktionen gör också att det går att blåsa tryckluft genom kniven då den är halvöppen i ryggen. T1 har en backspacer med den är liten. I den har man också på ett förtjänstfullt vis gömt fånglinehålet. Sättet det är gjort på snarare förbättrar ergonomin än försämrar den i och med att de rundade kanterna och det faktum att det är smalare än resten fungerar som en avslutning på handtaget. Ett utmärkts sätt att den lösa detaljen på.

Kniven är inte lättad på insidan och konstruktionen genomgående enkel så när som på kullager

Handtaget är inte ergonomiskt fulländat men mycket bra. Alla grepp fungerar utan anmärkning och det är lätt att byta mellan dem. Den ovala formen gör att man alltid vet vart man har sin egg och den rullar inte i handen. Formen är klassisk. Ett urtag för pekfingret men därutöver modell “lätt krökt pinne”. Det vill säga enkel och inget som bestämmer hur du skall fatta kniven. Med få undantag tycker jag det fungerar bäst särskilt som tillverkaren sällan i förväg vet vem som skall hantera kniven.

Några exempel på saker som är extra bra är att det går lätt att smyga nära bladet om man önskar mer kraft. Ingen stor ricasso, fingerskydd eller “choil” stör det eller om man vill greppa bladet med nypan sidledes. Då är även tumknopparna tacknämligt ur vägen.

Balansen är ovanligt avstämd och närmast exemplarisk. Det är en av sakerna som avgör hur “livlig” en kniv känns i handen. T1 är kvick och därmed lättjobbat. Något som mest känns om man jobbar med till exempel kött vilket för all del inte är den här knivens främsta område även om den inte skäms för sig där heller.

En av få missar, det förtretliga lilla hörnet

Det finns två saker att anmärka på som kunde gjorts bättre och därmed drar ned helhetsintrycket något. Det ena är kanten som uppstår där låsarmen skurits ut. En vanlig källa till skav på många framelockknivar och dessvärre även här. Som tur var är det ingen av de värre syndarna jag stött på och en stunds arbete med fint slippapper löste det. Det andra är clipet. Inte heller det något skräckfall och hur mycket det känns beror på handstorlek. Min hand klarar det rätt bra även under längre sejourer med kniven. Annars är samtliga hörn och kanter på kniven på såväl ut- som insida exemplariskt slipade och rundade.

 

Öppning och lås

I inledningen slog jag fast att den här kniven öppnas med tumknoppar och att jag föredrar det över flipperknivar i största allmänhet. Men på T1 närmar sig de två storheterna varandra. Låt mig förklara.
Egentligen ser jag den egenheten som en liten miss i arbetet. En av av få på den här kniven överhuvudtaget. På motståndet märks det att Kizer är mer vana vid att producera flipperknivar. Kraften som krävs innan bladet släpper är rätt stor och när väl bladet är på väg ut sker det med auktoritet på tysta kullagrade fötter. Men det gör även att kniven i stort uppträder som en flipper fast utan hajfena på ryggen. I och med det går även möjligheten att smyga fram bladet lugnt och stilla förlorad. Ibland går det men oftast inte.

Å andra sidan gör den detaljen ihop med att bladet löper på lager kniven extremt snabböppnad. Lager och tumknoppar är en inte helt vanlig kombination. Ur strikt praktisk synvinkel hade jag föredragit ett par välgjorda glidlager i brons. Det är enklare med färre rörliga delar som drar åt sig smuts och därmed kräver underhåll och är därtill nästan eller lika snabba att öppna.

Bra utformade och placerade tumknoppar fungerar som öppningsmekanism

Tumknopparna är lätta att komma åt och använda. De är av traditionell “tunnform” och rätt placerade i relation till greppet vilket gör rörelsen intuitiv och de sticker ut lagom mycket utanför handtaget för att ge gott fäste. Efter ett tag behövde de dock en droppe LocTite då de gängade upp sig något varv och hotade lossna.

På kniven hittas det numera på titanknivar så gott som traditionella ramlåset med sitt översträckningsskydd och sin utbytbara stålförstärkning. Undrar för övrigt om den delen någonsin bytts på en dylik kniv? Om låset kan sägas att det är mycket lätt att släppa. Bland det mjukaste jag känt på i den vägen överhuvudtaget. Funktionen hos låset är god och bladet sitter där det skall utan tillstymmelse till rörelse när kniven är öppen. Lagren gör att det är en kniv som elegant glider igen när man stänger den. Det känns tillfredsställande och lyxigt på något vis även om det inte är en nödvändig egenskap.

 

Att bära

Clipet på T1 är bra utan att vara perfekt. Det är till att börja med snyggt då det understryker knivens övriga utseende med sin svaga kurvatur. Det är CNC-fräst i titan med lagom spänst och bra ramp vilket bidrar till god funktion. Kniven hålls både på plats och still i fickan. För min personliga del kunde det fått sticka upp något mindre kniv men det tycker jag å andra sidan nästan alltid.

Är det något jag velat förbättra så är det rundningen på clipet, själva profilen. Som det är nu är sidorna samt spetsen en aning för kantiga. De känns i handen men ligger ändå på rätt ställe för mig så någon direkt “hotspot” eller källa till skav är det inte men jag har hört om andra som upplever det som ett större problem.

Ett bra skulpterat clip som dock inte flyttas någonstans

T1ans vikt är inte heller avskräckande med sina drygt 120 gram. För mig är inte antalet gram det enda eller ens viktigaste när det kommer till bärbarhet. Minst lika viktiga är knivens balans i stängt läge samt vilken volym den kräver i fickan. I den punkten ingår eventuella utstickande delar som bladtang, flipperfenor med mera. Lägg därtill egenskaper som clipets spänst i relation till handtagsmaterial samt hur djupt kniven sitter i fickan och i vilken vinkel det sker.

Betyget på alla de punkterna ligger här över genomsnittet och slutresultatet blir därmed utmärkt. Mjuka sidor, avsaknad av flipper och en tämligen slank profil gör kniven lättburen och sympatisk. Den är lätt att dra och när så görs hamnar fingrarna rätt för att komma åt tumknopparna. Ibland har de dock en tendens att fastna något i tyget på vägen upp.

 

Sammanfattningsvis

Kizer T1 är måhända inte världens mest trendriktiga skapelse. Eller så kanske det är precis vad den är. Materialen med titan i handtaget och ett tumlat blad i S35VN-stål är helt rätt. Den är försedd med kullager, översträckningsskydd och har stålförstärkning i låsarmen samt ett “skulpterat” clip. Allt kan kryssas av och är som det skall.

Men som jag ser det är det en kniv att behålla även efter att flipper-manin lugnat sig. Inget fel på en god flipperkniv men hör och häpna, det är inte det enda sättet och i mitt tycke inte ens det bästa sättet att öppna en kniv. Istället ser jag “Task One” som en kniv med blivande klassikerpotential. Även om jag dessvärre tror att Kizers omfattande produktionstakt kanske gör att den passerar allt för snabbt ut ur katalogen.

Knivarna som återuppväckte mitt intresse för Kizer, Feist och dagens objekt T1

Annars har den alla de egenskaper som placerar den “där upp” bland andra EDC-knivsstorheter som Fox Tur, Spyderco Slysz Bowie eller till och med CRK Sebenza. Den legendstatus som Sebenza besitter tror jag aldrig den kommer att uppnå. Men i det fallet handlar det mer om andra faktorer än hur “bra” den aktuella kniven är. Värdet av en massiv skara fans skall icke föraktas.

Men T1 är Kizers egen “Slysz Bowie” i mina ögon. De är som genom en ren slump båda formgivna av europeer. Formspråket går igen med sin enkelhet även om det finns mycket som skiljer dem åt. Materialen är likvärdiga. Tillverkningskvaliteten är nästan där även hos Kizer. Efter att ha LocTitat pivotskruv och tumknopp finns inget att anmärka på alls. Även färgskalan går igen, de är båda grå möss. Det kan endera betraktas som en smula tråkigt eller sobert och tidlöst. Se på orginal Sebenza 21 till exempel.

En annan likhet dem emellan är att de båda är riktiga knivar, de vill säga de skär saker och det riktigt jäkla bra!
Vilken av de två knivarna man föredrar kokas ned till om man föredrar att öppna sin kniv via ett hål i bladet eller med en tumknopp och om man “står ut” med sagda hål i bladet rent utseendemässigt. Alla gör inte det

även om det inte gäller mig personligen.
Ja, sen talar åtkomst en hel del för T1an då den fortfarande tillverkas och därtill kostar väsentligt mindre än Slysz Bowie gjorde och gör. Så just den liknelsen kanske faller.

Kizer T1 utan tvekan en kandidat till titeln “den perfekta fickkniven”

Som jag ser det finns det mycket lite negativt att säga om den här kniven. Det praktiska jag uppmärksammat är att motståndet på väg ut kunde tonats ned något och att pivotskruven behövde kompletteras med en droppe gänglåsning Men i övrigt är det idel ädel lovord från min sida.

Förvisso är färgskalan och ytbehandlingarna neutrala på gränsen till tråkiga. Men det kan också utläsas “klassiskt”. Ibland är det enkla helt rätt och så är det i det här fallet. Men visst något kontrasterande hade inte utseendet tagit skada av. Något som antydde att T1 är bättre än sina många kusiner.

Omdömet om en kniv börjar och slutar med hur den skär. Sällan har det varit lika tydligt som här. Det här är ett ruskigt kompetent blad. Det var med det recensionen började och det är där vi slutar. Vad vi har framför oss är ett blad som vare sig är unikt eller ens dramatiskt. Men likt resten av kniven är det gjort med fingertoppskänsla och höjer sig därför väsentligt över mängden.

Den som söker en en riktigt god fickkniv eller endast vill ha en enda modell från Kizer och inte kräver att kniven skall ha en hajfena på ryggen har hittat rätt i modell T1!

Specifikation:

Längd utfälld: 193 mm
Längd hopfälld: 110 mm
Vikt: 124 g
Bladlängd: 84 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: CPM S35VN
Handtag: Titan, 6AL4V
Lås: Framelock

Producerad av: Kizer, tillverkad i Kina

/ John