Det här är en mycket speciell kniv. Mest beroende på att L.E. One från italienska Lionsteel är en typisk Karambit. Såvitt jag vet är det deras första försök inom området. Jag har tidigare kallat den här typen för västerländsk karambit med en passning till att de krympt och blivit fällbara för att vara lättare att bära än de ursprungliga knivarna som hittas på Sumatra. De har sedan populariserats genom att de spreds via Indonesien och kamparter som t ex Pentjak Silat till resten av världen.

Sedan saluförs den här kniven som en EDC-kniv, något som är öppet för diskussion. Det är nämligen att undvika den stora elefanten i rummet som stavas s j ä l v f ö r s v a r.*

Lionsteel L.E. One

Men steget från enkel risskära till en sofistikerad kniv från Italien är tämligen långt. Förutom historia och tid går den förvandlingen via Ernest Emerson som står för designen i det här fallet. Sedan har L.E. One byggts med all den teknik som Lionsteel förfogar över. Det innebär bland annat en mycket speciell handtagskonstruktion, ett så kallat superstål i bladet och multipla öppningsmetoder.

Utöver den är versionen med brunt handtag finns kniven att få i ytterligare tre färger samt med ett svärtat blad om så önskas. Priset ligger i skrivande stund på 224€ på Lionsteels hemsida och därmed troligen lite mindre i butik.

En Emerson-designad Karambit

Kortversion: Lionsteel L.E One, en kniv som lanseras som en EDC-kniv men som har fler strängar på sin lyra

Blad

Som alla andra karambits ståtar L.E. One med ett karaktäristiskt blad vilket är vad som definierar dem. Det är kraftigt krökt och eggen hittas på insidan av den kurvan. Det finns dubbeleggade varianter men det låter sig inte göras på en fällkniv. Skall bladformen översättas till knivterminologi så är det en Hawkbill.

Bladet är 8,2 cm långt men ger ett större intryck mycket beroende på formen och höjden som är 2,7 cm som mest. I övrigt kännetecknas det av många detaljer som en kraftig falskegg, en förstärkt spets, ett bladhål, en krok och en tumramp.

Finishen är en fin stentumling som sedan polerats något. Märkningen består av Lionsteels logga på presentationssidan och Emersons på den motsatta.

I bladet hittas ett så avancerat stål som Magnacut

Slipningen är en låg sabelslipning med en höjd av endast 1,5 cm och på den sträckan skall fyra millimeter material tunnas ut. Det går väl sådär kan konstateras då kniven har hela 0,9-1 mm stål bakom eggen. Lägg därtill en mycket tvär egg och du har en kniv som förstås inte skär bra alls. Det finns inget annat sätt att uttrycka det på.

Fabrikseggen var dessutom inte mycket att hänga i granen. LE One var helt enklt inte särskilt vass när den kom! Eggen är som sagt extremt robust så att skära med den här kniven som den anländer direkt ur låda är inte att tänka på. Med ett undantag, spetsen är både vass och stark nog att punktera det mesta.

På låssidan hittas Emersons logotyp

Det är lite synd att man inte bemödat sig lite mer med eggen av två skäl. Jag vet att det är en karambit men den måste ändå vara vass för att fylla någon funktion även om den inte behöver vara “slicy” som man säger på engelska. Det är inte en kockkniv det handlar om. Men skall den kunna skära igenom t ex kläder och läder måste den likförbaskat vara vass. Det är inte den här kniven. Dessutom saluför Lionsteel LE One med argumentet att den även skulle kunna användas för vissa EDC-sysslor. Nu är jag dock helt övertygad om att det är bara för att slippa diskussion om det egentliga användningsområdet.

Sedan är det synd av ett annat skäl och det är med tanke på stålet i den här kniven. Det är något så hyperavancerat som CPM Magnacut. Det tillhör den sista generationen av superstål som förutom egenskaper som att det håller en egg om inte i evigheter så mycket länge även är hyfsat slaghållfasthet men framförallt är det extremt rosttrögt, närmast rostfritt.

En trefaskabel gick inte att skära av med ett snitt ens med en karambit

Även med befintlig egg briljerar emellertid den här kniven på ett område eller snarare två. Det är att öppna kartonger och lådor samt att öppna blisterpacks i hård och seg plast.

Det andra området är att den även är utmärkt till att jabba in i ett större stycke kött. Sedan får du göra vad du vill med den informationen.

Handtag

Handtaget på L.E One är mycket avancerat. Det gäller såväl konstruktion som funktion. Eller rättare sagt så är sättet det är gjort på både enkelt samtidigt som det är tämligen svårt att tillverka. Det är nämligen vad som brukar kallas en “integral”. Det innebär i all enkelhet att handtaget är tillverkat från ett enda stycke metall. Det är inte helt enkelt när man sedan skall få till en låsfunktion och pilla in lager med mera i handtaget. Tekniken Lionsteel använder för att göra sina knivar på det här viset kallar de “SOLID”.

Handtaget är stort och rymligt

Ett vanligare material för den här typen av handtag är titan. Men Lionsteel har gjort sig kända för att kombinera tekniken att göra integral-handtag med bland annat aluminium och så även i detta fall. I LE One hittas Ergal-aluminium. Förutom den maskinbearbetningstid som behövs för att fräsa ur de nödvändiga hålrummen är även öglan fräst ur samma stycke metall. På utsidan hittas sedan ett par olika mönster. Dels ett randigt mönster och dels ett rutmönster.

Handtaget är format ur ett stycke Ergal-aluminium

Eftersom det här är en karambit kan kniven greppas på en lång rad olika vis. Utrymmet räcker i det här fallet till att hålla kniven i ett standard hammargrepp till exempel. Då nyttjas inte ringen alls. Sedan kan du förstås hålla kniven i ett sabelgrepp med tummen på den därför avsedda rampen. Båda greppen är inte bara bra utan utmärkta.

Om lillfingret istället placeras i ringen hamnar handen längre bak. Tummen har då vissa problem att nå ända fram till rampen men i gengäld ökar räckvidden och det blir i princip omöjligt att tappa kniven.

Trots att L.E. One är en karambit kan det greppas på sedvanligt vis och är då tämligen bekväm att hålla i

Du har även ett mer typiskt grepp med bladet nedåt och egg samt spets framåt

I en för knivtypen mer klassisk fattning hamnar pekfingret i ringen och de två nästföljande fingrarna passar i den bakre fördjupningen i handtaget. Lillfingret hamnar framför “puckeln”. Tummen har en bekväm viloplats ovanpå ringen där det även finns några frästa spår för bättre fäste.

Att snurra kniven känns även det bra då ringen är både stor nog och rundad på insidan.

Öppning och lås

L.E. One är en kniv som nästan kan öppnas på vilket sätt som helst. Det är en bedrift i sig. Det finns förvisso ett par “huvudsakliga” metoder om man kan uttrycka det så. Men vi kan börja med att du förstås kan tvåhandsöppna den här kniven, något jag är säker på att ingen gör.

Här syns den uppsjö av öppningsmöjligheter som finns tillgängliga

Sedan finns en en front flipper som kanske inte är helt ideal om det nu ens är att betrakta som en sådan. Därefter kommer vi till de huvudsakliga öppningsteknikerna som är tre till antalet. En flipperfena, ett bladhål och inte minst en Emerson Wave. Det sistnämnda är för den som inte vet den krokliknande utstickaren på bladryggen. Den gör två saker, den äter tyg till frukost men främst är den tänkt att se till att bladet fälls ut i samma ögonblick som kniven dras.

Utöver allt detta är även LE One utrustad med Lionsteels REF-teknik vilker innebär att själva flipperfenan kan avlägsnas om så önskas. Det har jag för övrigt nyligen gjort av två skäl. Dels vill jag inte ha fullt så många detaljer som sticker ut och dels är funktionen inte den allra bästa. Eller rättar sagt den fungerar men är inte blixtsnabb. Däremot kan du både trycka fenan nedåt och dra den bakå men då måste vara bestämd för att få den att fungera. Den är trots det inte helt intuitiv i mitt tycke.

Jag föredrar helt enkelt bladhålet när det gäller att fälla ut kniven manuellt eller så förlitar jag mig på Emerson-wave funktionen som är alldeles utmärkt. Bladhålet är ovalt till formen och har lagom rundade kanter för att ge gott fäste utan att vara obekvämt att använda.

Att tillverka ett ramlås i aluminium kräver kunskap och precision. Lionsteel är ett av få företag som vågar sig på den kombinationen

Ramlåset tar ordentligt och känns mycket starkt

Låset är ett ramlås vilket kanske inte är så ovanligt. Men det här ett gjort i aluminium vilket är mindre vanligt. Det tarvar förstås att låsarmen har en förstärkning i stål vilket hittas här. Det har även försetts med översträckningsskydd vilket är nödvändigt. Böjs låsarmen ur läge blir det mycket svårt att rätta till med en integral-konstruktion.

Om låset kan sägas att det är mycket stadigt och känns stabilt. Inget glapp någonstans. Låset är inte det lättaste att släppa beroende på att låsarmen är lite hal samtidigt som den är mycket stark och bjuder motstånd. Men på den här typen av kniv tar jag gärna det. Säkerheten främst i det här fallet.

Att bära

Att bedöma en Karambit på den här punkten är lite speciellt. De är nämligen alla i princip usla att bära omkring på jämfört med en vanlig fällkniv med samma bladlängd. Så här får L.E. One betraktas ur två andra synviklar, dels hur den är jämfört med andra knivar av samma typ och dels om den är lätt att dra och stoppa undan. Det är främst det förstnämnda som är viktigt med den här typen av kniv.

Clipet är av fjäderstål och flyttbart till motsatt sida

Det som gör den här kniven besvärande i en ficka är förstås att den är extremt bred med sina mer än fem centimeter och att det därtill sticker ut saker överallt som frontflipper, flipperfena och en stor ring.

Vikten däremot är tämligen överkomlig på grund av handtagskonstruktionen och materialet. Kniven väger in på 134 gram. Men jämfört med en standarkniv med ett åttacentimeters blad är det inte lite heller. Men som sagt inte heller ett problem. Men i gengäld är handtaget över 14 cm långt vilket är substantiellt hur man än vrider och vänder på det.

Ringen och kombination av slät yta samt bra clip gör kniven mycket lätt att dra

Förutom yttermåtten är det förstås hur mycket som syns av kniven som gör den till en vattendelare när det kommer till att bära. Med tanke på hur mycket som sticker upp ur fickan och vad det signalerar är det här inget du bär öppet på kontoret eller så. Den är svårförklarad, L.E. One ser verkligen inte ut som en penna om man säger så.

Clipet är ett enkelt vikt stålclip vars fäste är försänkt i handtagssidan. Det är flyttbart vilket i det här fallet är helt nödvändigt av ett mycket enkelt skäl. Det är att om du skall använda kniven som Karambit och använda Wave-funktionen så kan du inte ha clipet där det är monterat från fabrik. Då hamnar du i fel grepp när bladet fälls ut. Med en Karambit vill man ofta ha den i omvänt grepp även om det inte är den enda möjligheten. För att det skall vara flyttbart och kunna kombineras med handtagsmaterialet är det fäst med en genomgående bult i stål.

I vilket fall fungerar clipet mycket bra. Här vill man heller inte ha för mycket friktion mellan tyg och handtag eftersom det skall gå snabbt och lätt att dra kniven.

Sammanfattningsvis

Lika ovanlig som typen av kniv är för Lionsteel lika ovanligt är det tänkta användningsområdet då den sägs vara en EDC-kniv, alltså en fickkniv tänkt för dagligt bruk. Det är nämligen så den presenteras på hemsidan. Huruvida det är sant eller om det är sagt för att blidka potentiella lagstiftare låter jag vara osagt. Men i sak är det ju inget annat än en kniv med ett hawkbill-blad. Ja och en ring i ena änden förstås. Så frågan är hur bra den är för det ändamålet?

Svaret på den frågan är dessvärre “inte särskilt”. Trots extremt fina material och många finesser brister kniven ur den synpunkten på ett mycket specifikt område, nämligen bladet. Det är med sin geometri och form mest lämpligt för ett par uppgifter i den vägen och det är kartongöppning, kapande av rep, buntband och packband etc. Men det kanske räcker, slipar du upp det extremt fina stålet är kniven inte alls dum för dessa användningsområden. Gott så.

L.E. One fungerar till EDC men kompletteras med fördel med något mindre aggressivt och mer mångsidigt som en Lionsteel TRE till exempel

Men låt oss addressera den bruna elefanten i rummet. Lik förbaskat är det här främst en kniv för “självförsvar” men som kan användas till andra saker. Jag sätter begreppet inom citationstecken då jag är villig att argumentera kring huruvida det är handlingar som ens går att utföra med kniv utan att hamna i klammeri med rättvisan. Visst, om vi använder “tänk om”-argument in absurdum går det. Och då är det här en bra kniv. Det var förvisso rätt länge sedan men jag har en viss erfarenhet av träning både mot och med kniv i det syftet.

L.E. One är extremt stadig, spetsen är mycket aggresiv och det går oerhört kvickt att dra den då Wave-funktionen är mycket väl fungerande. Så de kriterierna uppfylls med råge.

Lionsteel L.E One är en intressant Karambit med både avancerad konstruktion och Magnacut i bladet

Men rötterna till knivtypen hittas ju i jordbruksredskap även om vägen därifrån till den hög-teknologiska Lionsteel L.E. One är mycket lång. På vägen blev kniven fällbar, fick de senaste materialen och teknikerna men även en snabböppning samt en antydan om att den skulle kunna vara en “EDC-kniv”. Resultatet är en intressant och välbyggd kniv som är kompetent men inte inom alla områden.

Specifikation:

Längd utfälld: 210 mm
Längd hopfälld: 145 mm
Vikt: 134 g
Bladlängd: 82 mm
Godstjocklek: 4 mm
Bladstål: CPM Magnacut
Handtag:aluminium, integral
Lås: Frame lock

Producerad av: Lionsteel, tillverkad i Italien

/ John

* Huruvida det ens är möjligt att försvara sig med en kniv och samtidigt följa lagen är ämnet för en annan diskussion som jag tagit upp vid olika tillfällen. Min tes är att det snarare rör sig om en eskalering av våldet som introducerats om inte en rad mycket specifika villkor är uppfyllda. Men det är ett omfattande samtal så jag ber att få återkomma i ämnet.

– “E-TAC Dragon”, en karambit från Tora Tactical Knives

Rubriken är tillika titeln på en känd film från tidigt sjuttiotal som handlar om Japans attack på Pearl Harbor. Kopplingen till dagens knivpresentation är inte så långsökt som det kan verka då “Dragon” som den här kniven kallas kommer från Tora Tactical Knives. Eller inte bara från Tora kanske skall tilläggas. Det här är ett samarbete mellan Evan Tai (HK) och Tora.

Intressant kuriosa i sammanhanget är att “Tora” betyder tiger på japanska och det är också därifrån den typiskt krökta sydostasiatiska kniven fått sitt namn* då dess form härmar en stor kattklo. Nu vet jag inte i skrivande stund om namnet “Tora” är taget eller om den aktuelle knivmakaren med hemvist i Thailand faktiskt heter så.

Det är således en karambit som är aktuell och just den här är ytterst modern i sin formgivning. Det innebär ett mycket kortare blad än mer traditionella karambiak/kerambit, kärt barn har många namn och att det vanligtvis är mer krökt. Anledningen till formen är enkel att härleda då den från början var mindre extrem och var en mer allroundbetonad brukskniv med fokus på risplantering och allehanda vardagliga uppgifter.

De här modernare varianterna återfinns främst inom diverse kamparter och de mer krigiska applikationerna är vad som ligger bakom den unika formen. Det är en ren självförsvarskniv det handlar om och inget annat. Visst kan du kan öppna kartonger med den men det skulle kännas en smula krystat.

I sammanhanget uppstår alltid en kulturkrock då det området knappast är förenligt med Svensk nödvärnslagstiftning. Du kommer inte undan i rätten genom att åberopa “nödvärn” om du burit den här kniven på din person och nödgats använda den mot någon ens om de övriga omständigheterna är på din sida, det kan jag lova.

Så vad skall man ha den till? Svaret på den frågan är mycket enkel i mina ögon. Det finns två mycket direkta användningsområden.

Den ena är förstås något som ligger oss knivfantaster varmt om hjärtat – att samla! För den som har ett intresse för regionen eller bara gillar en modern tolkning av etniska knivar är det här en utmärkt alternativ. Det finns förstås mer klassiskt utformade knivar att välja på, även från Tora Tactical. Utöver det är den handgjorda “coolhetsfaktorn” också hög.

För mig är det här annars en övningskniv för den som har ett intresse av exempelvis Pentjak Silat eller andra system som inkluderar vapen. Till det är den ytterst väl lämpad.

“Dragon” är en karambit i synnerligen moderna material. Kniven är helt gjord i 6AL4V-titan med skruvade skollor i kolfiber över “liners” i G10.

Ytan har gjorts i en slags grov “rockpattern” i rå titanfinish med de naturliga färgskiftningar som uppstår. Det strax över sex centimeter långa bladet är dubbeleggat eller snarare delvis tveeggat då baksidan blir vassare ju närmare spetsen man kommer.

Handtagssidorna är gjorda i en högkvalitativ kolfiber utan synliga luftbubblor. Även den har en robust men tämligen bekväm finish. Sidorna är skruvade med en variant av skruv hämtad från min kära cykelvärld, nämligen klingbultar. Här är de i lite mindre format och även de av titan vilket bidrar till den låga vikten.

Några ord måste sägas om titan som material eftersom det inte är helt vanligt i knivar**. Men de finns och har använts inte minst i dykarknivar för röjdykare då det som bekant inte är magnetiskt. Titanets kvalitéer som knivmaterial är en smula omstritt då det är tämligen extremt i sammanhanget. Mycket förenklat kan sägas att det i princip inte korroderar alls eller snarare bildar en mycket hård yta som skyddar mot “rost”, det är extremt slagtåligt, “segt”*** och det är lätt i relation till volym. Det är vad som finns på plussidan.

Men och det finns ett stort men, det är också mycket mjukt. Det är bland annat därför som titan inte dominerar som knivämne. Materialet i den här kniven, 6AL-4V, är en legering som har en hårdhet på runt 34HRC i grundutförande vilket är i paritet med en rutten gurka.

Det gör att man måste behandla eggen på något vis för att den inte skall bli akut slö efter det första snittet som görs. Därför har i det här fallet ett lager karbid lagts på eggen. Det återfinns dock bara på en sida vilket gör kniven lättare att skärpa om så behövs. Sen har det uppstått en språklig förbistring då jag sett några skriva att det är “Tungsten” det handlar om. På svenska är “tungsten” detsamma som volfram. Jag har hört uppgifter på att ytan skall kunna nå en hårdhetsgrad på 70HRC vilket jag personligen inte tror att den här kniven är i närheten av. Men det låter jag vara osagt.

Materialet bidrar således även det för att definiera användningsområdet. Den här kniven går inte att skära saker med. Däremot går det utmärkt att snitta upp saker med den.

“Dragon” kom inte särskilt vass om jag skall vara ärlig. Men spetsig och får jag nog säga, adekvat skarp. Det är här användningsområdet måste vägas in. Skall den nu fungera som en självskyddskniv måste den ständigt finnas till hands. För den här typen av kniv är “bärbarhet” i form av format och vikt därför mycket betydelsefullt och den här kniven är lätt. Det är även bra om den inte rostar när den ständigt bärs nära kroppen och därmed är utsatt för svett och fukt. Det kan särskilt betonas när upphovsmannen återfinns i Thailand. Därför är titan faktiskt inte så dumt i sammanhanget.

Då det är en lånekniv från Knivshop det handlar om har jag hanterat den ytterst varsamt och inte gått loss vare sig på hårdare eller mjukare mål och kan därför inte uttala mig så mycket om vare sig uthållighet eller hårdhet på eggen och bladet. För skojs skull prövade jag att jabba lite mot en tavla av kartong och några tygtrasor. Effekten var god och jag kan ana kapaciteten. Jag körde även några gamla knivdrillar för att bli lite nostalgisk och känna på hur Draken beter sig när den flyger.

Kniven är lätt att bära och sitter som gjuten i det mycket välgjorda kolfiberfodralet som kommer med en variant på tec-loc. Det finns inget glapp och därmed “skallrande” när kniven är nedstoppad. Även det är tacksamt då det är synnerligen irriterande att bära omkring på något som låter. Tack vare ringen är den här typen av kniv mycket lätt att dra och den faller naturligt in i “grundgreppet” för en Karambit vilket är med den krökta eggen nedåt och spetsen pekandes framåt. Kniven kan förstås användas i andra fattningar också beroende på vilka tekniker som föredras och hur mycket grappling som skall blandas in.

Väl i hand känns kniven trygg även om just den här kniven inte passar mig särskilt väl. Den är helt enkelt för liten för min hand som dessvärre täcker en bit av bladet och den första “kanten” på baksidan av bladet. Det är inte helt bekvämt och dessutom riskerar man att skära sig i förlängningen. Som tur var går det eftersom det rör sig om handbyggda knivar att få i andra storlekar.

Balansen är exemplarisk och Dragon känns smidig, snabb och livlig i handen precis som den skall. Den är lätt att snurra och ringen gör att det går utmärkt att greppa med öppen hand utan att tappa kniven.

Utseendemässigt är det här enligt mig en mycket lyckad kniv. Den ser ut som vad den är och kan göra! Av nyfikenhet har jag visat den för flera icke knivintresserade och reaktionerna har varit desamma. Alla tycker att den ser brutal ut och påminner om en klo, någon sade dinosaurie och någon annan faktiskt “tiger”!

Den naturliga titanlooken och grovhamrade ytan ger ett distinkt budskap som endera avskräcker eller tilltalar tror jag. Finishen är bra men inte lika arbetad som på exempelvis Toras mer allroundbetonade vardagsknivar. Det finns någon glipa mellan titanet och linern på något ställe och eggen är inte perfekt. Men det är inte heller syftet med kniven och formspråk och bearbetning ligger i linje med de tänkta applikationerna så det finns inga motsättningar där.

Enligt mig skall du inte snegla på den här kniven om du söker en vardagskompis för att skära äpple med i lunchrummet på jobbet eller öppna kuvert med. Förutom de något sneda blickarna från kollegorna kommer du troligen få besök av farbror blå.

Köp den däremot om du vill ha ett stycke robust träningspartner i karambitkostym alternativt en modern, rå, häftig kniv som representant för knivtypen i din samling. Då är det här kniven för dig. En exklusiv handgjord orgie i titan och kolfiber med brutalt formspråk! En kniv som är unik och inte finns i var mans hem.

Kniven köper du förstås här på Knivshop som är stolta generalagenter för Tora Tactical Knives i Sverige.

Kort specifikation “E-TAC Dragon”:

Bladlängd: 63 mm (2,5″)

Totallängd: 165 mm (6,5″)

Material, blad: 6AL-4V titan, med egg av volframkarbid

Material, handtag: kolfiber

/ John

* Knivtypen sägs ha sitt ursprung på Sumatra men kanske är mest känd som en kniv som används i Filippinska och Indonesiska kamparter även om den är spridd över hela Sydostasien inklusive Thailand. 

** Det finns de som specialiserat sig på materialet som knivmakaren Warren Thomas som gjort sig känd för att bland annat göra blad i titan/kolfiberlaminat.

** Ett icke oomstritt påstående det heller eftersom det gäller större “volymer”. I den mängd som förekommer i tunna knivblad är det snarare tämligen skört jämfört med stål.