en återblick på knivkastningssäsongen som gått

Vi har anlänt den korta men intensiva period på året då förra året skall sammanfattas. Det gäller musik, filmer, litteratur, det skall göras “bästa-listor” av olika slag. Jag ämnar inte vara sämre utan här följer en slags försenad nyårskrönika över mittknivkastningsår 2024.

Kanske bordet underrubriken vara “en inblick i knivkastares vardag” eller något i den stilen. Oavsett vilka sporter och idrotter jag ägnat mig åt har de alltid ackompanjerats av en viss mängd statistik. Ni vet som hur många kilometer det sprungits eller cyklats, hur många timmar det tränades stretch och ju jutsu. Sedan skall vi inte tala om hur mycket det blev när jag under en period gymmade frekvent. Då blev det MYCKET statistik.

WL Custom Blade Spinning Butcher, är de knivar som nyttjades mest och hjälpte mig att bli SM 3a i rotationskastning 2024

Nu fördelas tiden mellan cykel och knivkastning. Mest det senare om jag skall vara ärlig. Det var det jag tänkte illustrera här och därmed inleder vi med lite siffror för att belysa galenskapen.

2024 års säsong i siffror

Först kan konstateras att det här är min fjärde säsong då jag faktiskt tränat knivkastning och att den bjöd på:

• 248 timmar som fördelats på 
• 111 träningstillfällen vilket resulterat i
• 90 059 kast

Antalet timmar spenderade med en kniv i handen är väsentligt färre än tidigare samtidigt som antalet pass har ökat från förra året. Så kortare träningsomgångar helt enkelt. Av det skälet blev det inte heller  så många kast den här säsongen, 90 000 jämfört med ca 127 000 året innan. Det i sin tur är inte i närheten av vad som presterades som mest då det kastades mer än 150 000 kast. Men mycket av det kan tillskrivas väder och vind. Då jag är utomhuskastare så styr det till stor del när det kan tränas helt enkelt. Just nu ser det till exempel mycket dystert ut på den fronten. 

Vad gäller olika former av personliga rekord har det hänt en del det senaste året. Inga omvälvande resultat men vissa förbättringar har det blivit här och var. 

Jag vill återigen vara tydlig med att siffrorna är träningsresultat och inte tävlingsditon. De har en tendens att skilja sig åt tämligen markant. Ett fenomen som alla som tävlat är familjära med. Men det ger ändå en indikation av potentialen som kan lockas fram om omständigheterna är de rätta. Därmed är de ändå av visst intresse. Eller annorlunda uttryckt, kastar du 100 poäng på träning i Walk Back lär du inte plötsligt prestera 200 poäng på tävling.  

Walk Back (3-7m / 300p):

• Rotation: 260 p
• No Spin: 233 p

Poäng, rotationskastning (105p):

• 3 m: 104 p, fortfarande inte någon hundraprocentig fullträff
• 5 m: 99 p, ingen förbättring
• 7 m: 80 p, återigen ingen förbättring

Poäng, No Spin:

• 3 m: en stadig ökning till 101 p
• 5 m: även här en stabil ökning till 97 p
• 7 m: 70 p

Längdkastning:

• Längst kast, rotation: 13,40 m.
• Längsta kast, No Spin: 10,38 m

Ökningen i Walk Back rotationskastning var blygsam med två poäng men där ligger jag också en bit högre rent generellt så det är en del av förklaringen. 

Det är i No Spin de främsta förbättringarna gjorts. Där ökade poängen i precisionsakastningen rejält vilket även puttade upp totalsumman i Walk Back från 219 till 233 poäng. Det gjordes rätt tidigt på säsongen kan konstateras. Därefter blev det fokus på annan typ av kastning. 

Sedan skall tilläggas att det inte gjorts försök att förbättras på alla punkter. Det finns väldigt mycket som skall tränas och allt hinns inte med helt enkelt. 

Tävlingar

Även det här året deltogs i några tävlingar. Inte så många som skulle önskas men det finns inte heller något uppbåd att välja mellan på hemmaplan utan för det krävs resande ut i Europa. Det medför vissa  ekonomiska olägenheter som jag inte lyckats komma över. 

Likaledes missades UKAT VM som 2024 gick av stapeln i England. Ekonomiska medel och tid saknades för deltagande. Dock är jag anmäld till årets VM i Tjeckien. Det är en tävling jag verkligen ser fram emot!

Soulthrower Open

Liksom året innan deltogs i den relativt nystartade tävlingen Soulthrower Open. Där fanns ett guld att försvara men se det gick inte alls. Efter en halvmedioker insats för min del blev det till slut en tredjeplats i Walk Back No Spin efter en sympatisk australiensare och en glad finne. 

Soulthrower Open gav en tredje plats i No Spin Walk Back

Sedan fick jag ett tröstguld i siluett-kastning i samma disciplin. Inte så att det är dåligt eller att momentet är enkelt utan för att det inte är en del av huvudtävlingen utan tillhör kategorin “games” som ligger lite vid sidan om. 

SM i sportkastning

SM i sportkastning 2024 bjöd på både högt och lågt men slutade med att jag återigen lyckades försvara min titel som svensk mästare i No Spin vilket var mitt primära mål.

Medaljsamlingen kompletterades sedan med ett nytt brons i samma gren fast för rotationskastning. Fortfarande tredje man i Sverige med andra ord. Där får jag lägga på ett kol märker jag, åtminstone om jag skall närma mig plats två. Svensk sportkastnings “grand old man” på första plats blir svår att rå på med mindre än att han bryter handen. Men visst vore det roligt om vi alla kunde sporra varandra till förbättrade resultat under SM-tävlingarna.  

Jag är fortfarande regerande svensk mästare i No Spin. Zitoon Big NoReload var knivmodellen som nyttjades då

Några medaljer till blev det

Sedan blev det några bonusmedaljer i andra moment också. Bland annat guld respektive silver i siluett No Spin och siluett kniv samt ett överraskande silver i distanskastning kniv och ett brons i yxa i samma gren. Uppenbarligen kan jag när andan faller på pricka någorlunda och i enstaka fall kasta långt. Det senare är något jag verkligen skall öva på i år!

Aim Games K21 Caverns of Mars

Jag och on line-tävlingen Aim Games har en kort med stormig relation. Det var inte förrän vid nr 19 som jag hoppade på tåget men den omgången slutade olyckligt och fick ställas in på grund av personliga skäl hos arrangören. Nummer 20 snöade in för min del då jag inte har möjlighet att kasta inomus. Den gick nämligen av stapeln i början av 2024 under februari till mars och då låg det rejält med snö här och kasttavlorna var djupfrusna. 

Nu kunde jag dock deltaga i K21 Caverns of Mars vilket slutade med en hedrande 11e plats. Med tanke på att det är en global tävling utan anmälningsavgifter och därmed fri för att alla att delta i så är jag mycket nöjd med den placeringen. Den här gången skickades det in hela 992 bidrag för bedömning.

Knivar

Vad beträffar kastsektionen av knivsamlingen så växte den med ett antal modeller under 2024. Därtill skedde byte av tävlingsredskap i båda disciplinerna. Någon av de förändringarna var rejält genomtänkta andra mycket impulsiva. Som att byta No Spin-knivar tio minuter innan tävling i SM. Just det misstaget kommer inte att upprepas igen. Det kan jag lova både er och framförallt mig själv.  

Mest använda knivar och tillika mina nya tävlingsknivar i rotationskastning för 2024 var WL Custom Blade Spinning Butcher. De som använts för No Spin har främst varit två modeller från Zitoon Knives, Big NoReload och The Devil’s Claw. Alla tre seten är fransktillverkade för övrigt.

Mina nya tävlingsknivar för 2025, Throwingzone Pathfinder

Fördelningen i antal kast under förra säsongen fördelar sig så här mellan knivmodellerna*:

• WL Custom Blade Spinning Butcher – 24212 kast
• Zitoon Knives Big No Reload – 23825 kast
• Zitoon Knives The Devil’s Claw – 20264 kast

Orsaken till de regelbundna bytena av knivar är min ringa erfarenhet. Jag letar fortfarande efter det material som är optimalt för mig. Den utvecklingen sker till viss del parallellt med min teknikutveckling så den lär inte vara klar än på ett tag. Dessutom är sökandet roligt. I skrivande stund ser det faktiskt ut som jag kommer att byta set ännu en gång. Det blir nytt både i rotationskastning och i No Spin som det ser ut. Jag är dock inte helt säker på rotationsknivarna än. 

Inför 2025

Sedan är det förstås dags att blicka in i kristallkulan och försöka sia om framtiden. Åtminstone den som stavas knivkastningsäsong 2025. Det finns i vilket fall som helst ett par rejäla hållpunkter. Den främsta är försås deltagande i årets UKAT VM som går av stapeln i Tjeckien. Jag är anmäld och i skrivande stund vet jag inte om det finns några fler platser tillgängliga. 

Ett annat stående inslag som ni märkt vid det här laget är förstås SM. Och eftersom jag är försvarande mästare i No Spin så skall det mycket till för att jag skall missa det. Sedan är det rent generellt en förbaskat trevlig tillställning. 

Utöver det lockar förstås Soulthrower Open. Särskilt spännande är att  man inte vet vilka internationella namn som kan tänkas dyka upp där. Hittills har kastare från bl a Finland, Tjeckien, England, Skottland, Australien, USA och Korea deltagit.

Första anhalten på nya tävlingsåret. Förutsatt att vädret tillåter vill säga

På väg dit och den första anhalten blir Aim Games K22 Seven Seas. En prispott på över 40 000$ är rätt lockande förutom äran förstås. Men den tävlingen får jag inte rikta in mig alltför hårt på för då riskerar jag att bli besviken. Den startar nämligen den 6e februari och varar tre månader framåt därifrån. Vem vet hur vädret ser ut här då? Det kan vara allt från närmare tio grader varmt till lika många minusgrader och en meter snö. 

Och innan dess skall jag bestämma mig för vilka knivar jag skall använda. Det lutar åt två helt nya kandidater som sagt. Jag har nämligen hittat nya favoriter i både rotation och No Spin, tänka sig. 

I vilket fall lär det bli mycket knivkastning även framgent. 

/ John – a k a “The Swedish Chef”

* Fast flest kast genom min korta kastkarriär har AceJet Stinger med 73749 följt av Graf Knives T1XL med 61994 och på tredje plats Pierre Cazoulat Woodpecker 52232. Det var de knivar jag lärde mig kasta med och därav de många kasten.

Här följer en liten kommenter från mig gällande en filmscen där det förekommer knivar. Om inlägget är uppskattat kanske det kan bli ett återkommande inslag här på bloggen.

Kommer ni ihåg Steven Seagals* karaktär “Chef Ryback” från filmen Under belägring? Han som kastade kniv i köket?** Det finns en mycket kort scen, jag tror själva kastdelen är några sekunder lång som syftar till att visa vilken tuffing han är. Med tanke på hur kort sekvensen är har den ändå blivit mycket känd.

Som kock och knivkastare borde jag tycka om den scenen om det inte vore för att den är så oerhört löjlig. Låt mig förklara varför!

En leksakskniv från Gil Hibben jämfört med en riktig kastkniv. För att använda ett annat filmcitat

“That’s not a knife, this is a knife”

För det första är kniven han använder en leksak i sammanhanget. Det är en gammal Gil Hibben-modell kallad “Hibben Thrower” som jag för övrigt också har. Det är den ni ser i jämförelsen på bilden ovan.

I filmklippet ligger den på en arbetsyta till höger om en hög med vad jag tror är selleri och med vad som ser ut som en riktig kockkniv till vänster. Förhoppningsvis är det den senare som använts till att hacka grönsaker med.

Efter att ha föst ihop grönsakerna kastar han kniven i en måltavla som hänger på kabyssväggen. För den oinvigde kanske det ser coolt ut. För oss mer insatta rycker det snarare i mungiporna.

Kastknivar för en riktig kock. Dessutom baserade på en kockkniv. Modellen heter Philippe och kommer från franska Zitoon Knives

För det andra är tavlan skräp. OM man skall ha en liten måltavla inomhus och särskilt i ett kök med andra människor i närheten skall man ha någon form av ändträtavla. Knivar sätter sig mycket lättare i dem varpå risken för rikoschetter minskar och dessutom håller de längre. Därtill kan konstateras att tavlan i filmen är mycket lite använd då det endast finns ett par hål efter knivar i den. Eller så har Ryback nyligen bytt den efter att ha flisat upp alla andra.

Sedan skall vi inte ens gå in på den ur hygiensynpunkt mindre lyckade idén med att ha träflisor flygandes i ett professionellt kök. Men det är kanske att kräva för mycket realism från en actionfilm.

Ett större problem med tavlan ur “tuffhetsperspektiv” är emellertid att det i mitten återfinns en gigantisk målad ring. En normal “Bullseye” för knivkastning är tio centimeter i diameter. Den här förefaller att vara ungefär det dubbla. Att missa den med ett kast på kort avstånd är omöjligt för den som kan kasta kniv.

Det för oss in på själva kastet. Det är ett mycket kort sådant med en rotation. Alla knivar roterar ett varv på cirka tre meter, aningen kortare med de här leksaksknivarna. Lätta små knivar snurrar snabbare än stora. Kastet är således utfört på kanske 2,5-3 m avstånd på en tavla som en blind kan träffa.

Inte så jäkla macho med andra ord!

/ John – en äkta knivkastande kock

* Filmen är från innan den tid Segal blev helt knäpp. Ni vet som i att göra tvåhundra ännu sämre filmer, flytta till Ryssland och ägna sig åt att slicka Putins röv.

** Klippet hitta ni här kallat “Cue ball“. Det är den sista delen av scenen som är aktuell och den kommer efter två minuter.

Det har nu gått ett tag sedan årets svenska mästerskap i Sportkastning gick av stapeln och intrycken har formerat sig. Först och främst kan konstateras är det alltid trevligt att träffa “den utökade familjen” och ta del av den stämning som råder bland kastare. Det blir en slags festivalkänsla, den där som infinner sig om man samlar ett gäng trevliga människor med samma intresse på en begränsad yta. Sedan blir inte saken sämre av att vi nu är två i familjen som börjat kasta.

Till och med vädret ställde upp på 2024 års SM i sportkastning i Arboga

Inledningsvis vill jag även säga att känslorna vad gäller de egna prestationerna på årets SM är en smula kluvna. Å ena sidan är jag fantastiskt nöjd med utfallet. Det inte bara motsvarade förväntningarna utan trumfade dem. Jag återkommer till det.

Men å andra sidan var inte mina resultat mycket att skryta med. Nu skall för all del ett par saker vägas in i det resonemanget. En sak är att tävling är tävling och träning är träning. Förvisso en floskel men värd att framhållas ändå. Det andra är att ingen tävling är den andra lik. Väder, vind och allmän dagsform spelar alltid in för alla deltagare. Om man inte heter Mondo Duplantis förstås. Då gäller inga regler alls. Det har ni kanske noterat.

Sportkastning

En liten passus för den som inte är insatt i terminologin. Sportkastning är alltså tävlingsformen av yx- och knivkastning. Skall den jämföras med övrig sport så ligger friidrott nära till hands då det är ett paraplybegrepp. I grund och botten finns tre discipliner. De är kniv rotation, No Spin och yxkastning. Yxan i det här fallet är en liten kastyxa eller tomahawk. Den skall inte förväxlas med en “Double Bit”, dvs den typ av större dubbeleggade yxor du kastar med två händer.

Sedan påminner själva tävlandet en smula om tiokamp. Främst är det Walk Back som är huvuddisciplin och det är den som avgör vem som blir mästare i respektive gren. I Sverige i det här fallet.

Den grenen går till så att man kastar tre knivar/yxor per distans mot tre tavlor. Avstånden är 3,4,5,6 och 7 meter. Allt detta upprepas fyra gånger. Det ger sammantaget 60 kast och en teoretisk maxpoäng på 300. Tavlorna är poängsatta 5 p för mitten/bulls eye och sedan 4,3,2,1 för respektive ring. Flest poäng vinner förstås.
Därtill läggs distanskastning och i vissa mästerskap kastning från fasta distanser, oftast 3, 5 och 7 meter. De senare är emellertid inte SM-grenar för närvarande.

Siluettkastning kan se ut på det här viset. Prickarna skall träffas i nummerordning vilket ger fem poäng. En träff i siluetten ger minus tio poäng. Avståndet till tavlan är tre meter

Utöver det finns ett antal “Games” som är mer eller mindre förankrade i historia och tradition. De här lekarna eller grenarna ligger lite vid sidan om de huvudsakliga tävlingarna. De som är aktuella för tillfället är Siluett, Mountain Man, Speed Throw och “Nine Target” populärt kallad Plankan. På senare tid har även Coutanque tillkommit. Ordet är en fransk ordlek där couteaux och petanque mixats, alltså orden för knivar och boule/petanque vilket beskriver spelet utmärkt.

Tävlingsdag 1, lördag

Rotation, kniv

Efter invigningstal av Marcus Pehart från Arboga Sportkastningsklubb och traditionsenlig nationalsång var det dags. Ordningen var rotationskastning på lördag förmiddag följt av No Spin på eftermiddagen och yxa på söndagen. Parallellt med det löpte övriga grenar.

Kastandet sker i heat och därmed även uppvärmningen. Vid det här laget är jag väl bekant med “Meken”, en av idrottsplatserna i Arboga och kastbanorna.

Tävlingar på Idrottsplatsen “Meken” i full gång

Vädret var detsamma som alltid i Arboga. Det vill säga det regnade småspik på fredag kväll när vi anlände och på lördagen var det soligt och sympatiskt med lite vind. De yttre förutsättningarna var därmed närmast optimala. Därtill var mitt humör gott och stämingen generellt på topp. Uppvärmningskasten med mina WL Custom Blade Spinning Butchers gick utmärkt. Några slarvmissar blev det som alltid men inget som avskräckte på något vis. Framförallt kände jag mig någorlunda avslappnad. Jag tyckte mig vara redo såväl fysiskt som mentalt.

Väl stående framför tävlingstavlorna hade förstås pulsen tilltagit. Men jag fick inte det hjärnsläpp som hände på föregående tävling, Soulthrower Open. Nu gick det mer “normalt” till om man får uttrycka det så. Med det tillägget att jag generellt fick för många drop där kniven hamnade på marken. Nio stycken närmare bestämt. Ett par tre stycken är mer normalt under en omgång för min del. Några kan tillskrivas tävlingssiutationen men ett par hade kunnat undvikas bara genom att “vårda” kasten bättre. I mitt fall genom att ta det lugnare mellan kasten och bättre tänka igenom vad jag vill uppnå. Med min teknik tjänar jag ofta på att sänka tempot. Gärna mycket. När jag tycker att det går långsamt är det läge att halvera den farten. Lugnt men bestämt är ledorden både vad gäller tiden mellan kasten och själva tekniken. Särskilt gäller det rotationskastning.

Det som gick bra var att jag på ett bättre sätt lämnade missarna bakom mig och tänkte framåt, på nästa kast. Jag hoppades uppnå en bit över tvåhundra poäng vilket ligger inom rimlighetens gräns för mig. Mitt träningsbästa är för närvarande 260p. Nu blev det 198 p vilket är dugligt ställt i relation till det stora antalet droppar, dvs helmissar.

No Spin

På eftermiddagen var det dags för den andra stora begivenheten. Kanske den största för mig personligen då jag trots allt var försvarande mästare i grenen. Vi talar således om Walk Back No Spin vilket har blivit min lilla specialitet och grenen jag gärna ville vinna. Intressant i sammanhanget är dock att det är svårt att veta hur det står till med dagsformen bland närvarande kastare. Grenen är såpass färsk att många gör stora personliga framsteg bara mellan de olika tävlingarna. Nivån är därför svår att gissa sig till på förhand. På samma vis tillkommer även nya deltagare vilket skänker spänning även det.

Uppvärmningen gick faktiskt riktigt bra för min del. Även på de långa distanserna, sex och sju meter. De var min Akilleshäl vid förra tävlingen och det hade tränats lite extra på det av det skälet. Låt oss säga att det inte märktes på tävlingsarenan. Men det är att gå händelserna i förväg.

Inledningskasten gick nämligen dugligt. Något miss kom med de flesta knivar hamnade i rätt riktning även om siktet var en smula vingligt. Det vill säga poängen spretade mer än vanligt. Tävlingsnerver är allt jag säger! Särskilt nu när jag skulle bevisa något för mig själv och därtill dra nytta av träningstimmarna som lagts ned under sommaren.

Men sedan hände något, IGEN! Inte riktigt lika illa som förra gången men nästan. Jag började missa. Nu pratar vi inte om en miss eller två utan drop, på drop på drop. Den här gången blev jag inte arg utan mest uppgiven och faktiskt en smula ledsen. Den känslan var svår att bortse från. Helst ville jag gå av planen. Längtade bort ett tag. Mitt i solen och allt det roliga.

De långa distanserna satt inte alls som på träning. Inte ens med avräkning för tävlingssituationen. Sedan smittade det av sig även på kortare avstånd. En stund skall tilläggas. Jag lyckades koncentrera mig en smula bättre mot slutet och drog in några bra kast särskilt på tre och fyra meter. Troligtvis räddade det situationen kan jag konstatera så här i efterhand. Så något hade den mentala förberedelsen gett. Men det där är något jag måste tänka igenom.

Tävlingsdag 2, söndag

Yxa

Söndagen främsta aktivitet är yxkastning i olika former. Något som jag förvisso ägnat mig vid två tidigare tillfällen men då med lånade yxor och noll koll på allt. Nu hade vi egna yxor med oss, jag och min kära fru. Men de har bara ägts i någon dryg vecka varpå det inte hunnit bli så mycket träning med dem.

De nylingen införskaffade yxorna och en mugg sportdryck i form av kaffe. Yxorna är de så frekvent använda Cold Steel Norse Hawk. En bra nybörjaryxa helt enkelt

Fördelen med det är att förväntningarna hålls låga. Alla poäng blir så att säga en bonus. Fast inte riktigt skulle det visa sig. För på träning missar jag sällan helt med yxa, alltså så den hamnar på marken. Kanske en av sextio till sjuttio kast vid den Walk Back-träning jag har hunnit genomföra. Nu på uppvärmningen i Arboga blev det några fler men fortfarande relativt få. Men sedan var det tävlingssituationen igen. Då kom missarna. Men nu var det lättare att hålla sig lugn då jag ändå inte förväntat mig några särskilda resultat. Jag ville bara slå mitt förra rekord vilket jag även gjorde.

Men om yxor generellt är lättare att sätta i tavlan än knivar så är de även svårare att sikta med. I alla fall tycker jag det. Det är relativt enkelt att få poäng men knepigt att få många poäng kan det uttryckas. Så det blir nästa steg att öva på.

Bäst av alla lyckades, som ofta, Marcus Pehart som drog till med 256 p om jag inte missminner mig. Det är ett riktigt bra resultat även med internationella mått mätt. Så skall en yxa, om inte slipas, så i alla fall kastas.

Själv är jag inte riktigt där efter mina totalt sex gånger jag kastat. Jag minns inte exakt resultat men cirka hundra poäng lägre skulle jag tro. Men roligt och mycket överraskande var dock att jag lyckades skicka iväg samt sätta en yxa på ett avstånd som räckte till tredje plats i långdistanskastning. DET hade jag inte väntat mig! Jag har inte ens bestämt mig för vilken skaftlängd jag skall ha än och därmed hur yxan skall greppas på de olika avstånden.

Medaljer

Det är på den här fronten det blev ett lyckat SM för min del. Resultatet i rotation kniv räckte till en tredje plats. Det var samma två kastare före mig den här gången som förra gången det begav sig. Kan jag bara bättra på tävlingsnerverna kan jag pressa dem lite grann tror jag. Mest så att de skärper sig, jag lär inte vinna över dem men grunden finns där. Men det är mycket som skall stämma och det finns fler som har samma problematik som jag och kan kliva fram.

Något mer överraskande blev det även ett silver i långdistans kniv. Men det är klart, de knivarna jag använder känns “säkra” på vissa avstånd och det gäller upp till 11 meter. Sedan har jag inte testat på längre avstånd och aldrig övat på ett plank. Något som jag insett att jag måste börja med.

Det blev medaljer även i år!

På kortare avstånd gick det också bra vilket resulterade i ett silver i Siluettkastning kniv efter en särkastning. Det är en tävlingsform som genomförs från tre meter.

Vad beträffar No Spin var det förstås seger i Walk Back som hägrade och något jag i princip avskrev efter den usla insatsen. Jag undkom dock med blotta förskräckelsen och lyckades bärga guldet. Men det där håller inte i längden.

Däremot gick det mycket bra i Siluett No Spin där jag erhöll ett guld till. Förutom de trettiofem poäng jag fick så var det bud på tio till. Träffar där spetsen grävde sönder planket på rätt ställe för att sedan falla till marken. Jag hade vässat knivarna i år och till nästa gång kommer jag nog vässa dem ytterligare för att de skall stanna kvar lite till.

Knivarna som gjorde skillnad i år var Zitoon Big NoReload. Med dem i hand kan jag titulera mig svensk mästare i No Spin

Det sista lilla bronset kom efter tävlande i den fruktade plankan. Det handlar om att kasta nio knivar mot en kraftigt lutande planka. Då den är både hård och vinklad är det inte helt lätt att sätta knivarna överhuvudtaget. Jag nyttjade No Spin-teknik vilket fungerade dugligt. Bäst i den här grenen var emellertid en av juniorerna. En liten tjej som drämde dit oss vuxna så det stod härliga till. Så kan det gå! Det bådar gott för framtiden.

Nu blir det inte mer tävlande för mig i år. Om man nu inte råkar räkna Rick Lembergs On Line-tävling “Aim Games” förstås. Den hade jag tänkt att delta i. Den förra missades på grund av att jag kastar utomhus och det var närmare en halv meter snö när den förra utmaningen ägde rum. Därför lockar den här lite extra.

/ John – knivkastaren

…fast fan tro’t. 

I år har vintern varit ovanligt lång och jäklig på lite olika vis. Just nu väntar jag på våren. Kung Bore och hans hejdukar vägrar ge sig. Den riktiga våren, den som är varm och inkluderar vitsippor och fågeljäklar som ylar i varje buske. Ja, och dessvärre massa pollen för den som är allergisk. Den behagar inte visa sig än. Det är fortfarande minusgrader på nätterna och då bor jag ändå i södra Sverige. Vi skall inte ens tala om de som befinner sig längre norrut. Så här års blir man verkligen varse att vi bor i ett avlångt land. 

Förutom att det är lite allmänt sympatiskt med värme och att jag som cykelpendlare och cykelmotionär skulle upskatta mindre regn så finns det en sak till som lockar och som det inte gått något vidare med. Ett intresse som inte gör sig i minusgrader eller regn heller för den delen. 

Kring 35 kg kastknivar i väntan på den riktiga våren

Min knivkastningssäsong har inte kunnat börja trots att vi är snart fyra månader in på det nya året. Vilken skillnad mot 2023. Det innebär bland annat att jag totalt missat en världsomspännande on-line tävling som förvisso har frikostig deltagartid men som nu lider mot sitt slut. 

Jag kan bara avundsjukt se på när folk med tillgång till inomhusbanor delar filmer på nya framgångar. Ja, ja, vad är en bal på slottet?

I och för sig är jag glad att värmen inte kom den här helgen då jag testade att ha en släng av någon influensa. Febern har släppt och det blir arbete imorgon. Kanske också värme och lite knivkastning, vem vet?

Har ni inga kastknivar än så rekommenderar jag att ni genast gör något åt saken. Här på Knivshop kan ni hitta bra nybörjarknivar från t ex Cold Steel och Condor. De är utmärkta instegsverktyg för ett fantastiskt roligt intresse. Testa så får ni se! 

/ John – knivkastaren

Det finns många tekniker för att flå en …och ännu fler för att kasta en kniv tycks det. Fast för att bena ut det hela något ämnar jag gå igenom de vanligaste. Allt för att nybörjaren lättare skall kunna orientera sig i den djungel av terminologi som finns.

Kastknivar är en bra start, jag tror att det här är alla jag äger för tillfället

Kasttekniker kan delas in i tre olika grundkategorier beroende på hur kniven uppträder i luften.

• Traditional/full spin
• Half spin
• No spin

Sedan finns det en rad olika underkategorier till dem beroende på vilken fattning som används. Utöver det kan alla tekniker och varianter nyttjas för överhandskast, underhandskast, sidokast och allt där emellan.

Traditional/full spin

På svenska kan man använda begreppet rotationskastning vilket är delvis självförklarande. Traditional eller full spin heter det på engelska. Teknikerna har ofta setts på cirkus och inte minst på film. Tekniken innebär att kniven roterar ett eller flera varv på väg mot målet. Hur många rotationer som krävs beror på avståndet till tavlan. Det är därför filmvarianter där hjälten/hjältinnan greppar närmsta kniv och sular iväg den snurrande som en helikopterrotor och träffar oavsett distans är ett rent fantasifoster. Här handlar det i allmänhet om mycket noga utprovade distanser för att det skall fungera.* Träffar du ändå är det troligen ren tur.

Grundteknik för rotationskast, ett varv från tre meter. Här med Zitoon Knives Spinning Dagger

För att kasta kniven på det här viset kan den greppas på några olika vis.

• Handskaksfattning, innebär precis vad det låter som. Tummen befinner vid sidan av bladet
• Hammargrepp,
• Hammargrepp med tumme på bladryggen

Farten på rotationen beror dels på knivens mått och vikt samt balanspunkt och dels på hur kniven greppas. En längre och tyngre kniv roterar generellt långsammare än en liten och lätt kniv. Vidare gäller att desto längre framåt kniven vinklas i relationen till underarmen desto långsammare roterar den. På omvänt vis ökar den farten om den hålls mer upprätt med spetsen uppåt. Knivar roterar även långsammare ju längre upp på handtaget kniven greppas, närmare rotationscentrum och ökar farten om den hålls mot änden på handtaget. Detta gäller neutralt balanserade knivar vilket är vanligast förekommande i det här fallet. Balanspunkten påverkar även hur snart kniven börjar rotera efter det att den lämnat handen.

Och så här kan det se ut när man kastar med drag från fodral.
Eftersom de här knivarna, Graf Knives B1 Classic Bowie
är tämligen stora greppas de långt ut på handtaget för att de skall hinna rotera på det här avståndet

En rätt vanlig tumregel för de flesta knivar är att de roterar ett varv på 10 fot eller strax över tre meter. Men det beror som sagt både på typ av kniv, hur hårt du kastar och vilken fattning du nyttjar. Från fyra meter skiftas greppet till bladet varpå kniven snurrar 1 1/2 varv. Från fem meter är man sedan tillbaks till handtaget men nu med 2 varvs rotation från släpp till tavla. Från 6 meter gäller bladet igen och 2 1/2 varv. Sju meter är den längsta standarddistansten på tävlingar och då gäller 3 rotationer med grepp i handtaget. Vill man sedan kasta ännu längre fortsätter man att räkna på samma vis med viss modifikation beroende på kniv och kraft som krävs för att nå fram till tavlan. Det är den tekniken som nyttjas när det tävlas i längdkastning.

Half spin

Även här fungerar det bra med svensk terminologi då halvrotationskast är ett fullt begripligt uttryck. Kniven fattas nämligen i bladet på något vis varpå den kastas mot tavlan och på vägen vänder den och hamnar, förhoppningsvis, med spetsen in i målet. Generellt brukar det här betraktas som den enklaste tekniken att lära sig. Den kräver exempelvis inte lika exakta avstånd som rotationaskastning utan kan med lätthet användas mellan 2-6m. Längre så hänger på kastarens skicklighet men de finns de som klarar bortåt tjugo meter med de här teknikerna.**

Att inte fasta avstånd är en nödvändighet gör att half spin räknas till “instinktiv” kastning. Sedan skrev jag “teknikerna” i plural ovan för även här finns det ett flertal olika fattningar att nyttja.

Natural half spin brukar greppet kallas när man håller bladet i nypan mellan tummen och pekfingret. Eggen om en sådan finns är naturligtvis riktad bort från handen. Enda problemet för mig personligen är att jag inte alls tycker att det är ett naturligt grepp. Military half spin känns i mitt fall mycket mer naturligt och innebär tumme på flatsidan av kniven. Återigen skall eventuell skarp del av kniven riktas bort från handen. Det är tummen som reglerar rotationshastigheten i den här fattningen. Namnet kommer för övrigt inte främst från att militärer använder sig av tekniken utan från kast med bajonetter. De har som bekant fästen för att monteras på en pipa eller stock vilket gör dem svårkastade från handtaget därför greppar man bladet istället. Instinctive half spin innebär att kniven fattas med pekfingret mot bladryggen och det är fingret som styr rotationen. Att den kallas för instinktiv i relation till de andra misstänker jag har att göra med att det är med den här fattningen man kan kasta med vågrörelser. Du behöver alltså inte höja kniven över axelhöjd för att skicka iväg den.

No spin

No spin är troligen det svåraste kastsättet men har andra fördelar som att du aldrig behöver skifta fattning på kniven från det att du dragit den samt att du kan kasta från alla avstånd du behärskar utan att behöva veta hur långt det är till målet. Det går även att kasta i princip vad som helst med en spets, egg eller kant med de här teknikerna. De är således mycket flexibla.

No Spin med Throwingzone Scalpel

Även här finns det flera skolor kring hur man kan/bör/skall kasta. Ett sätt att dela in dem är hur man håller kniven och då skulle följande kategorier kunna vara aktuella. De två första har en gemensam grundfattning med ett pekfinger på ovan/undersidan av kniven och en fattning relativt långt ut på handtaget. Den tredje versionen är mer ovanlig i väst och skiljer sig från de andra.

• Slide, med pekfingret liggande nästan plant mot kniven
• Push, pekfingret böjs något och “förspänns” och används för att accelerera kastet samt motverka rotationen
• Skanff, är ett ryskt system utvecklast av Yurij Fedin som förespråkade en extremvariant av de grepp som nämnts ovan där man håller kniven mellan långfinger och tumme så löst att den kan dingla varpå pekfingret placeras på kniven. Ännu längre ut på handtaget än de andra fattningarna med andra ord.
• “Ninja style” – Shuriken jutsu, innebär att kniven eller ofta en Bo Shuriken läggs mellan fingrarna i öppen handflata samtidigt som tummen håller den på plats.
  

Det finns förstås exempel på framgångsrika kastare inom respektive område. Ett litet problem är emellertid att även de har en tendens att genomgå personlig utveckling och byter därför ibland teknik över tid. Ett exempel är Tom Tom Hampich från Tyskland som i början förespråkade en “push”-teknik i sina instruktionsfilmer på Youtube och numera förefaller använda mer av en “slide”-variant eller möjligen hybrid när han kastar. Adam Celadin är för övrigt ett bra exempel på någon som huvudsakligen använder “slide”. Även finske Joel Holopainen experimenterar vilt. Han började mest med push men kastar nu en del Skanff-inspirerat av vad jag kan utläsa av hans videos. Yurijs dotter Olga Fedin som är frontfigur för just Skanff är däremot pålitlig därvidlag. Hon för sin fars arv vidare och ändrar inte mycket.

Det man kan lära av de olika kastarna är att det inte finns rätt eller fel och att det mycket handlar om att hitta det sätt som fungerar för just dig. Men innan det börjar improviseras och experimenteras är det bra för nybörjaren att ha en grundteknik.

För att göra saker lite svårare, No Spin kast med de Zitoon Spinner Dagger som sågs i det första clipet. Knivar som egentligen är helt inriktade mot rotationskastning

Sedan kan du förstås kasta no spin från vilken jäkla fattning som helst om du är skicklig nog bör påpekas. Det finns de som gör det från vanlig sabelfattning eller hammargrepp inklusive underhandskast med samma grepp om kniven. Det gör förstås att du även kan dra och kasta även en vanlig brukskniv om du så önskar. Det leder snabbt in på området “självförsvar” vilket jag anser är kvalificerat dravel i sammanhanget men det ämnet kan diskuteras i ett annat sammanhang. Men i anslutning till det fenomenet hittas “combat knife throwing“. Amerikanskt förstås, vad annars? Även om några ryssar snöar in på området ibland.

När det gäller varianter på “combat throwing” fungerar no spin bäst eftersom man inte behöver växla fattning och kan kasta direkt från vanliga grepp på kniven. Visst, du kan använda full spin också men att göra det på okända avstånd kräver oerhört mycket träning eller filmfusk. I filmer kastar de som sagt nästan alltid iväg kniven som en propeller och träffar rätt oavsett avstånd och dessutom alltid med dödlig utgång.

Ett klipp som visar att du kan kasta alla stilar även med en dedikerad “No Spin”-kniv. Acejet Stinger kastade med No Spin, Military Half Spin, Rotationskast och back hand

I tävling har man mycket noggrant utmätta avstånd som markerar vart man skiftar grepp för rätt antal varv. Detsamma gäller för uppvisningar i prickkastning och cirkusnummer. Där finns inte utrymme för mycket improvisation kan tilläggas. Särskilt inte när man som förr använde sig av personer att kasta kring.

Det finns förstås mer att tillägga och fler detaljer att fördjupa sig i och därför lär jag få anledning att återkomma till ämnet. Eller bara för att knivkastning är bland det roligaste som finns!

/ John – säger “stöd din lokala knivkastare”

* Undantag finns alltid och särskilt ettvarvstekniker kan användas till instinktiv kastning genom att rotationshastigheten kontrolleras med exempelvis tummen. Men det är mycket svårt och Military half spin är väsentligt mycket enklare att nyttja i samma situationer.

** Ett namn som jag osökt kommer att tänka på är ryssen M “The Bear” Melnikov.