Ett kungarike för ett namn skanderade jag häromdagen i ett inlägg på min andra blogg. En av knivarna jag då hade i åtanke var den här, Zero Tolerance 0220. Den heter faktiskt bara så! Ibland lägger man till Jens Ansö Flipper för att förtydliga men det är inte det officiella namnet. Det är inte enbart namnet som är anonymt utan skall man döma utifrån antalet bilder på exempelvis Instagram och vad folk tycker om bilder jag lägger upp där så är den lite förbisedd. Inte en av ZTs mest omtalade eller populära knivar helt enkelt.

Uttrycksmässigt känns konceptet igen och ämnet har diskuterats tidigare. Konstruktionen består huvudsakligen av ett bar bastanta bitar titan ur vilket ett ramlås mejslats. Det senare har försetts med såväl översträckningskydd som stålförstärkning i slitytan. Bladet i “superstål” löper på lager och öppnas med den halvt obligatoriska hajfenan. Färgsättningen är huvudsakligen grå på både handtag och blad även om ett par färgklickar finns. Kniven har ett clip som kan byta sida och ett fånglinehål.

Därmed tror jag att samtliga rutor i formuläret för en modern fällkniv är ikryssade. Något som både kan verkar lockande och avskräckande beroende på preferenser.

Allt det ovan nämnda skulle kunna utläsas “tråkigt” men det är det inte i det här fallet. Istället skall vi idag tala om kvalitet och små detaljer som höjer ett föremål över mängden samt hur man bygger god kniv efter gängse beskrivning. Det är här Jens Ansö kommer in i bilden. En herre med sinne för detaljer.

Mitt absolut första intryck var att kniven var TUNG och stabil. Extra mycket så eftersom den anlände samtidigt som Spyderco Nirvana vilken i grova drag är lika stor sett till yttermått men väger betydligt mindre. Kruxet var att vid en direkt jämförelse så briljerade ZT-kniven på de områden där Spydercon brast såsom greppkomfort och balans. Men det är att gå händelserna lite i förväg. Vi börjar som vanligt i motsatt ände.

Vilket kom nu först, hönan eller ägget? I det här fallet klurar jag på om Jens bestämde sig för ett visst mått på ett bekvämt handtag och därefter fläskade på med ett grovt blad eller om han utgick från bladet och drog till med mer titan för att balansera det. Det må vara som det vill med den saken men det resulterade i ett mycket bastant blad.

Formen är som så ofta en modifierad droppoint. Modifierad på så vis att ryggen sluttar rätt tidigt men framförallt för att eggen fått sig en sväng. Den har en lätt s-kurva, en recurve. Det är en detalj jag generellt inte är helt vän med och som känns onödig här. Visuellt gör det förvisso bladet något mer intressant och bidrar till att kniven får ett bättre flöde i linjerna. Praktiskt krånglar det till saker då den i kombination med det grova godset gör att det troligen blir svårare att slipa kniven ända in till ricasson. Sen finns det de som hävdar att det är bättre när det skall kapas saker som t ex rep. Jag är böjd att hålla med men då krävs kraftigare svängar än så här, tänk “hawkbill”. Den är troligen tillräckligt svag för att inte ställa till det för fasta slipsystem emellertid. Som ni märker svävar jag på målet och det beror på att jag inte behövt närma mig bladet med några slipsystem än.

Finishen är stentumlad och som sådan mycket väl utförd. Som allt annat på den här kniven kan väl tilläggas. De kan det här med finish på ZT-fabriken i USA. Det trevliga med den ytbehandlingen är att den döljer repor bra och det uppskattas då kniven inbjuder till att ta i med. Jag uppskattar också att bladet är tämligen diskret märkt. På presentationssidan är bladet helt rent och på baksidan återfinns det “vanliga” när det kommer till knivar från ZT och KAI.

Det som bidrar till tyngden är att bladet mäter in strax under nio centimeter och att det hår under fyra millimeter grovt. Lägg därtill en höjd på tre centimeter och du har rätt mycket stål att hantera.

Bladet har tacknämligt försetts med en nästan full flatslipning vilket i viss mån tunnar ut den grova nacken. Men det är fortfarande mycket stål som återstår bakom eggen. Starkt ja, effektivast för att skära med, nej. Här har man premierat styrka och det är väl en tanke i sig. Tyvärr görs det mer på slentrian än med eftertanke nuförtiden. En del av den utvecklingen kan spåras till Youtube och alla de “tortyrtester” av knivar som sprider sig. Om en dyrare kniv inte håller för allsköns misshandel kan den snabbt bli misskrediterad och tappa i anseende och därmed försäljning. Det lär inte hända med den här.

Som allt annat som har med byggkvalitet att göra är eggen mycket bra. Kniven anlände vass och slipningen är jämn och centrerad. Inget att anmärka på där. Stålet är utmärkta CPM S35VN vilket inte skäms för sig på någon punkt. Möjligen att det liksom många hårda pulverstål är bra tunga att reprofilera om man känner för det. Bra slipsystem eller mycket hårt arbete krävs.

Väl i hand och med eggen i arbete känns kniven exakt som väntat faktiskt. Som ett bra blad som fått lite för mycket stål i sig av bara farten. Ta bort en millimeter på bredden och du hade fortfarande haft en bastant och hållbar kniv men med mer trimmade egenskaper.

Men den klarar det mesta utan att skämmas för sig. Som vanligt fick den vara med i köket trots att den verkligen inte är byggd för det. Allt för att få lite mer tid i hand. Den briljerar förstås inte men en vass egg gör att den klarar sig något mindre dåligt än förväntat.

Positivt överraskar den däremot när det bjuds på lite tyngre arbete. Det är inte alltid som egenskaperna matchar utseendet hos knivar men här gör det så. De något hämmande dimensionerna kompenseras av att det är lätt att ta i med 0220. Går det inte med finess går det med styrka och en vass primäregg. Det märks när man ger sig på papp och kartong som den formligen äter till frukost eller snarare förvandlar till fruktostflingor. Det flatslipade bladet underlättar.

Vad som förvånade mig mer var hur pass bra den hanterar trä, både torrt virke och färskt. Eller nåja, så färskt som det blir i februari/mars. Den gnager virke som en bäver. Det större och jämfört med genomsnittet lite grövre handtaget gör att det går ta i mer innan det gör ont och något med eggvinkeln gör att den biter.

På samma vis är buntband och nylonrep lätta att skära av. Spetsen är inte nåluddsvass men den är stark och är lätt att penetrera förpackningar och plast med.

På handtagsfronten intet nytt skulle det kunna heta i bokform. Det rör sig om vad som på engelska kan benämnas en “slabsided titanium framelock”, det vill säga man tager två kraftiga bitar kvalitetstitan, fasar dem något och sätter ihop dem på enklast vis. I det här fallet med en tämligen iögonfallande färgklick för den annars rätt grå kniven – en backspacer i lysande orange aluminium. Hålls ihop görs kniven med två fästpunkter utöver pivotskruven.

Det som utmärker 0220 är därmed inte konstruktionen i sig utan precisionen med vilken den är utförd. Kniven är helt enkelt oerhört välbyggd, något som jag tenderar att återkomma till. Det är det ena som talar till handtagets fördel. Det andra är att det kretsar kring ett närmast perfekt format urtag för pekfingret/choil och är uppbyggt kring det.

Det är helt rätt utformat för att ett finger och det finns heller inga skumma kanter, hörn eller annat som stör harmonin. Därtill är övergången till flippern som i utfällt läge agerar fingerskydd mjukt format. Ett viktigt område som det syndas emot alltför ofta bland knivtillverkare även långt upp i prisklasserna bland avancerade knivar. Ett bevis på att Jens vet vad han ägnar sig åt är att kniven fungerar utmärkt om man vänder på den för att t ex kapa rep, flippern skär då inte in i mjukdelarna i handen vilket dessvärre inte är helt ovanligt annars.

Eftersom det är djupt och har rätt båge behövs heller inga “jimpings” eller andra dumheter för att hålla kniven på plats i handen. Det bakåt avsmalnande handtaget med lätt pistolgrepp och fingerurtaget ger utmärkt fäste och inte minst komfort.

Handtaget är format så att alla fattningar jag kan komma på (mina sju “basgrepp”) fungerar synnerligen väl. Det går till och med att hålla kniven sidledes i nypan även om flippern då förstås är något i vägen. Men för att vara en sådan är den tämligen liten och diskret.

Den goda formgivningen gör att den här kniven faktiskt går att arbeta med nästan lika mycket som det robusta formatet antyder. Det är en konsekvent tänkande som uppskattas. Sen är handtaget väl tilltaget med sina tolv centimeters längd vilket gör att även den med stora händer eller handskar på kan använda kniven.

Ytan har fått sig en blästrad finish som ger lite kontrast mot bladet även om den är subtil. Annars har kniven som sagt fått sig en rejäl färgklick i form av en orange backspacer i aluminium. I den är inbyggt ett hål för fånglina. Vad man tycker om färgklickar är olika men jag är av åsikten att de oftast livar upp tillställningen, i alla fall här.  KAI var tidigt ute på den fronten och började med “Kershaw Ruby” och lät även ZT 0450 får färgklickar på samma vis. För den som inte uppskattar det finns det numera svarta detaljer att köpa till.

Prålig och smaklös eller en glad färgklick? Omdömena om ZTs logotyp på den här kniven varierar

Något mer kontroversiell har den andra färgklicken på den här kniven varit – nämligen sättet på vilket ZT-loggan utformats. Den har förvandlats till en blå medaljong nedsänkt i presentationssidans grå titanöken. Några tycker den ser billig eller “blingig” ut, andra som jag själv, störs inte så mycket av den. Troligtvis för att jag gillar traditionella mönster och där har nästan alla knivar en medaljong eller sköld av något slag infälld i skollorna. Tydligen avslöjar den ett hål i sidan om den avlägsnas läste jag någonstans. Det är inget jag prövat själv.

Eftersom jag tidigare nämnde “koncept” så är inte heller öppningen någon överraskning – en flipper. Det är för övrigt det enda sättet att öppna kniven och det har jag mina personliga invändningar emot eftersom jag upplever det som en begränsning. Men som sådan är det en förbaskat bra flipper även om den inte är perfekt.

Det som företrädesvis är bra är att den är diskret vad gäller mått. Lagom stor för att fungera och att vara lättåtkomlig, lagom liten för att inte bredda en redan stor kniv ytterligare och hacka sönder andra saker i fickan. Ytan har fått sig några skåror för bättre friktion och de fungerar. Återigen en liten detalj gjord helt rätt.

Eftersom bladet löper på kullager, “KVT-bearings”* och motståndet är väl avvägt så händer det saker när man aktiverar flippern. Det sker även med säkerhet, den här kniven går inte att missa en öppning med. Kniven fälls ut med verklig auktoritet och ett synnerligen tillfredsställande ljud. Av samma skäl är det dock inte den snabbaste flippern på marknaden. Det är mycket massa som skall accelereras med liten hävstång. Bra är även att “landningsplatsen” för fingret inte har försetts med skåror och skit. Det är ett otyg somliga tillverkare ägnar sig åt och det gör att man får ont i fingrarna.

En nackdel med flipperns utformning är att den i princip enbart fungerar som “light switch” det vill säga att den dras bestämt bakåt. Försöker man öppna kniven genom att trycka nedåt händer inget. Det gör handhavandet något mindre instinktivt och man måste tänka på hur man gör.

Väl öppen aktiveras ett av de mest bestämda ramlås jag stött på. Det är i alla fall med på topp tio. Det är starkt, det låser helt utan anmärkningar och är trots det mycket lätt att släppa. Mina redan högt ställda förväntningar infriades med råge. Se där ytterligare en detalj gjord helt rätt!

Saker som glapp eller spel existerar inte vilket knappt behövs sägas. Känslan av mercedesdörr från sjuttiotalet är påtaglig.

De flesta knivar har sina akilleshälar och här har du den här knivens svaga punkt. Visst, den släta ytan gör att kniven glider dit den skall utan protester. Väl där hålls den på plats utan åthävor. Men det går inte att bortse från att en kniv som förutom att vara över tolv centimeter lång och mäta 1,3 centimeter över ryggen och närmar sig två hekto med stormsteg är påtaglig. Den jäkeln går inte att nonchalera i fickan. Det här är inte en de knivarna om vilken det brukar sägas “att den bara försvinner i fickan till du behöver den”. Det här är snarare en kniv för människor som behöver kännas sin kniv. Den är ett veritabelt bojsänke! Men det kan man alltid stå ut med om man får något i gengäld.

Clipet är inte mycket att orda om – eller så är det det. Det är ett av ZTs standardvarianter och jag tror att det är samma clip som återfinns på t ex min ZT0770CF. Kruxet är att det passar bättre på den kniven. Det är en mycket mindre kniv än 0220 och jag tycker kanske att det känns lite underdimensionerat här. Men framförallt är det svart vilket jag kunde varit utan. Inte färgen då eftesom den är matchad mot skruvarna men finishen. Den är målad så det kommer att synas repor och skav efterhand. Det är ofrånkomligt.

Till dess försvar skall sägas att det fungerar mycket väl och kniven är därför inte riktigt lika besvärlig som vikten antyder. Clipet kan flyttas från höger till vänster sida. Kniven sitter djupt i fickan och lagom fast. Det är lätt att båda dra kniven och stoppa undan den. Sen har det ytterligare en markant fördel. Det känns inte i handen när man håller kniven. Det är väldigt många clip som antingen på grund av utformning eller placering fallerar på den punkten.

Jag inledde med att säga att ZT0220 i jämförelse med Nirvana kändes tung, nästan massiv. Men då kan också tilläggas att nästan allt den kniven saknade i greppkomfort och ergonomi men framförallt balans återfinns här. Ansö flippern kändes en aning “grå” för mig men den växer efterhand. Eller snarare i hand. Ergonomi och kvalitet är det som utmärker den här skapelsen.

Orsaken till det står att finna inom ett par områden. Ett av de viktigare är balans. Den är förstås alltid betydelsefull men särskilt när man har med en så här pass tung kniv att göra. De närmare 180 grammen lär kännas annars. Det kan göra att en kniv känns klumpig och långsam i handen och det är bland det värsta jag vet.

Det är även viktigt att en kniv är välbalanserad på alla håll. Och med det menar jag inte enbart i längsled där de flesta knivtillverkare trots allt får ihop det. Utan även i höjdled och inte minst i sidled. Jag har hanterat ett flertal knivar där folk skryter över god balans och det visar sig att kniven vill lägga sig ned och dö på sidan om den greppas löst. Det är ibland fallet med knivar som har olika material i sidorna t ex en kolfibersida och en titansida vilket är ett populärt byggsätt.**

Här ligger balansen i urtaget för fingret som sig bör. Det gör kniven mer lättmanövrerad än vad både vikt och format antyder. Kniven känns trots väl tilltagna yttermått livlig i handen.

Det andra området där den briljerar är tillverkningskvalitet vilket ger en gedigen känsla. Det märks att du håller något välbyggt i handen. Det blir inte bättre när det kommer till produktionsknivar helt enkelt. Den är stabil och allt bara fungerar. Om en kniv kan utstråla lugn så gör den det.

Utseendemässigt är den måhända en smula anonym men färgklickarna livar upp och även här går omsorgen om detaljerna igen då alla skruvar och inte bara några få är svarta.

Vad gäller pris är tyvärr ZT/KAI en av de tillverkare som gått i bräschen för “MAP-pricing” vilket konkret innebär att den inte går att hitta billigare än rekommenderat pris någonstans. De finns inte på rea och priserna är närmast desamma vart du än söker. Den kostar i USA 228$ vilket med nuvarande dollarkurs blir runt 2050 kr. Det gör att Knivshop.se pris på 2699 är mycket förmånligt och blir svårslaget ens med privatimport! Lägg därtill snabbare leverans och närmare kundservice och valet känns inte så svårt.

ZT “0220” är en civiliserad best som jag verkligen rekommenderar för den som söker en ytterst välgjord kniv med Jens Ansös formspråk som duger även till tungt arbete. Kanske bör du undvika den om du enbart vill ha en liten fickkniv att peta naglarna och skala en apelsin med även om den klarar det med.