Nordens största utbud!     ✔ Gratis frakt över 499kr    ✔ Säker betalning och delbetalning    ✔ Tusentals nöjda kunder

– liten, mindre, Medford?

Någon gång skall vara den första sägs det. Det här är till exempel första gången jag testar en kniv från den här tillverkaren. Mest beroende på att allt som den här herrn ägnade sig åt under större delen av sin karriär varit att tillverka knivliknande föremål sorterande under kategorin “vässade spett” eller “overbuilt” som det kallas på engelska. Ja, enligt mig då bör jag vara tydlig med att säga innan den församlade läsarskaran går i taket. 

Men sedan hände någonting och även Greg Medford, ja för det är en kniv från Medford Knife & Tool som skall få sin dom idag, insåg att alla kanske inte ville ha enbart den typen av knivar. Han började därför göra “micro”-versioner av sina knivar. Micro inom citationstecken därför det i hans fall mest innebar att de krympte till vad andra tillverkare menar är ganska ansenliga EDC-knivar. Men någonstans där blev de mer intressanta. I alla fall i mina ögon. 

Medford Knife & Tools Der Hund

Därefter har han gått ett steg längre och börjat designa knivar som är mer lika vad många andra betraktar som EDC-knivar både i utseende och storlek. Och inte nog med det, han släppte den här saken. En kniv som faktiskt är riktigt liten. Modellen kallas Der Hund eller hunden som vi säger på svenska. Anledningen till det tyska namnet var att det lät coolt talade de om för mig. Det lär dock finnas en historisk koppling då det även var tysk slang för amerikanska marinsoldater under första världskriget. 

Medford krympte storleken på kniven men inte på den medföljande boxen

Blad

Der Hund bjuder på en drop point med ett karaktäristiskt utseende. Proportionerna närmar sig en harmonisk rektangel då bladet endast är sex centimeter långt i relation till höjden på strax över tre centimeter. Därtill är formen knubbig med en inte särskilt uttalad spets och brant buk. Grovleken på stålet är 3,1 mm. 

Finishen på det här bladet är mycket tilltalande med sina två nyanser. Stentumlad på de flata delarna även om det är själva slipfasen som dominerar med sin grova satin. Sedan är förstås “blodrännorna” (fullers) något som utmärker bladet. Förutom att bidra med en estetisk komponent är de till för att öppna bladet med. 

Mindre tilltalande är hur spåret och hålet för detent-kulan är fullt synligt på bladet. Det ser lite billigt ut samtidigt som det gör kniven svårare att olja. Eller snarare så förvinner den olja man placerar där tämligen omgående. Skär man födoämnen kommer dessuutom skräp att fastna där. 

Märkningen på kniven är tämligen frikostig kan vi väl säga. Det är serienummer och logotyp på bladet och även serienummer på handtaget. Jag misstänker att det är gjort med flit för att efterlikna hur man gör i vapenproduktion. Sen tillkommer ett stort MKT på clipet. Ur praktisk synpunkt är det inte briljant att ha de här numret instansade i fullern då det är stor risk att smuts samlas där. 

Der Hund bjuder på ett knubbigt litet drop point-blad

En något ovanlig detalj är att bladstoppet sitter fäst i bladet. Vanligare är annars att stoppbulten återfinns i ramen. Sedan har det här bladet ett rejält kombinerat sharpening– och forward finger choil. Alltså det den rejäla fördjupning som återfinns mellan egg och handtag. Den gör att kniven blir lätt att slipa om när det är dags för det men bidrar även i allra högsta grad till att komforten i handtaget ökar. 

En annan detalj som jag däremot inte är hundra procent förtjust i är hur baksidan av bladtagen sticker ut utanför handtaget när bladet är infällt. Jag vet inte vad som skulle hända med låset om kniven till exempel tappas på något hårt och ett jack uppstår. Risken är inte stor men den finns där.

Länge höll sig herr Medford av tradition och en smula envishet mest till D2-stål. Den fetischen har släppts och diverse moderna stål har efterhand hittat in i produktionen. I det här kniven hittas S35VN från Crucible och det stålet är inte mycket att orda om. Det är ett premiumstål med goda och välbalanserade egenskaper. Det får inte fläckar i första taget, det är för att vara ett “superstål” relativt lätt att slipa och det tar och håller skärpan mycket bra. Därtill är det relativt segt. Ett mycket bra allroundstål helt enkelt.

Stålet, S35VN är det inget fel på men mindre förtjust är jag i den icke existerande spetsen samt det synliga hålet för detent-kulan

Slipningen och eggen är nästan värda ett eget kapitel. De är enligt mig knivens främsta förtjänst. Der Hund är nämligen skålslipad och har därtill en riktigt väl utförd sådan vilket gör det här knivbladet mycket tunt bakom eggen. Såvitt jag vet är Medfords knivar dessutom slipade för hand. 

Det medför att den här kniven har en ruskigt bra fabriksegg. Inte mycket att anmärka på där. I alla fall inget negativt då den är jämn, symmetrisk i sidled och förbannat vass rent ut sagt. 

Sedan kan tilläggas att Der Hund skär riktigt bra. Nu har jag knappast hårdtestat kniven då det här exemplaret är en lånekniv. Men det som prövats har gått som en dans. Däremot är det en detalj som den här kniven faktiskt delar med fler i den här kategorin som jag inte uppskattar alls. Spetsen är närmast obefintlig och det är en stor nackdel för en liten EDC-kniv enligt mig. 

En liten invändning som inte har med själva skärpan att göra är att formen i kombination med hur kort bladet är begränsar användningsområdet mer än geometri, bladgods och slipning.

Handtag

Handtaget består av två rejäla bitar titan. I den ena har en låsarm skurits ut. Sidorna är sedan hopsatta med inte mindre än tre bultar som därtill är grova. Huvudena för de skruvarna är T10 men skruvarna till clipet är av någon mer udda storlek och pivotskruven har ett irriterande specialhuvud. Det betyder att inget underhåll (med lätthet) kan utföras på kniven av ägaren utan den måste returneras till fabriken för service. Inte en helt enkel procedur om man inte bor i USA.

Kniven är öppen i ryggen och titanet är inte lättat på något sätt. Men det behövs inte heller då kniven är lätt så det räcker till ändå. 

Det anodiserade och tumlade handtaget bjuder på de fördjupningar som vanligtvis återfinns på de flesta modeller från Medford

Titanet är sedan anodiserat och tumlat. Kniven kan fås i en mängd olika utföranden då man kan speca sin kniv själv på en Medfords hemsida i en “knivbyggare”.* Utöver blå som i det här fallet finns även Hunden att tillgå i grått, svart, brons och “flame” till exempel. Handtaget kan sedan även kombineras med flera varianter på bladfinish och färger på skruvar. 

Handtaget är öppet i ryggen, slätt på insidan och mäter 
endast en centimeter på bredden

Det som är märkligt är att det här nästan rektangulära handtaget är så pass bekvämt som det är för lättare uppgifter. En av orsakerna till det är goda proportioner och det andra är det i det här fallet eminenta främre urtaget för pekfingret. Hade det inte varit för det hade den här kniven inte alls varit lika bra. Som det är nu får faktiskt hela handen plats. Eller nästan i alla fall. Det här får nog räknas som en tre och ett halvtfinger-kniv ändå.  

Mindre bekvämt är emellertid det lilla hörn som bildas vid kanten till låsarmen. Eftersom framkant på handtaget är fasad men inte baksidan av den delen är det bildas en vass kant. Den känns för mycket i vissa grepp. Visst kan man slipa ned det hörnet men det lär inte bli snyggt på en anodiserad yta. 

Handtaget fungerar förvånansvärt väl men det går inte att komma ifrån att det är en tunn rektangel så riktigt ergonomiskt är det inte

Fånglinehålet är lite speciellt då det inte sträcker sig genom hela handtaget utan endast återfinns på en sida. Det återfinns rätt nära bladet så risken är att eggen med tiden gnager sönder fånglinan. 

Öppning och lås

Till skillnad från många andra Medford-knivar är Der Hund enhandsöppnad. Eller rättare sagt många av dem kan fällas ut med en hand men Greg förespråkar två händer. Att fälla ut bladet på der Hund sköts med hjälp av blodskåran eller snarare fördjupningen i bladet. Den är lätt att komma åt och bladet glider dugligt. Det är efter att man lärt sig öppna den vill säga. Försöker man bara göra det kvickt och naturligt utan att tänka fungerar det inte alls. Istället måste man pressa nedåt, sedan utåt och först därefter framåt och därtill långsamt. Lättast blir det om man träffar skåran så långt ut som möjligt för bästa hävstång. Någon kvick kniv blir det aldrig. 

Bladet löper på fina bronsbussningar och inga lager är i sikte. I det här fallet är det bra. En så här robust kniv tjänar inte på att förses med små kulor som drar till sig smuts. 

Fullern gör bladet enhandsmanövrerad om så önskas

Ett ramlås sköter säkerheten i det här fallet. Funktionen hos den är god. En smula seghet/lockstick kan upplevas i början men det är något som släpper efter det att man burit och brukat kniven ett tag. Orsaken är att de här knivarna saknar stålförstärkning i låsarmen. När låset är aktiverat sitter bladet stenhårt. Det finns inga tendenser till glapp eller spel i öppet läge. 

Ett ramlås som saknar stålskoning är inte helt vanligt idag

Låsarmen är någorlunda lätt att komma åt och det är inga problem med att släppa den heller. Men eftersom bara en sida, låssidan, är fasad eller snarare uttunnad och motsatta sidan inte är försänkt kräver även den här rörelsen muskelminne och därtill känns det rejält i fingret.

En liten sidokommenter, kniven låter förbaskat sympatisk när den låser. Det är egentligen inte betydelsefullt men skänker ändå en smula förtroende. 

Att bära

Den här kniven är lite märkligt på så vis att den är liten men rätt hög. Det gör att den tar upp mer plats än man först kan tro. Å andra sidan inte mer än säg än PM2 från Spyderco till exmpel men mer än många andra knivar med endast sex centimeter långt blad. Men i gengäld får man mer plats nedtill i fickan eftersom den är kort. Handtaget mäter endast åtta centimeter. 

I gengäld väger inte Der Hund mer än 85 gram trots att titanet inte är urholkat på något vis. Det är lätt åtminstone sett till absolut vikt. Lite mindre lätt i relativ vikt eftersom kniven bjuder på endast fem centimeter egg. 

Der Hund bjuder på ett mycket långt clip i titan

Clipet är ett så kallat “milled ti-clip“, alltså gjort i ett stycke titan fräst till rätt form. För att vara ett sådant och med tandem-arrangemang på fästskruvarna sitter kniven någorlunda djupt i fickan. Men det är också väldigt långt för att hittas på en så här liten kniv. Det sträcker sig ungefär 3/4 delar av handtagets längd. Det gör å andra sidan att kniven sitter kvar i fickan. 

Sammanfattningsvis

När den här kniven anlände blev jag rätt nyfiken. Lådan som kniven kommer i är standardiserad och tämligen stor så jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. I förbifarten kan nämnas att den är mycket lyxig i form av ett vattensäkrat Pelican-case. I paketet kommer även en Dogtag med Medfords telefonnummer etc så själva presentationen är mycket snygg. 

Eftersom jag inte visste vilken modell det rörde sig om kan jag berätta att jag blev mycket förvånad. Först över hur liten kniven är och sedan över hur den känns i hand. Givet formatet är den faktiskt rätt bekväm i hand och dessutom rymmer den, även om det är knappt, hela handen. Eller åtminstone tre och ett halvt finger. Därtill är den lätt. 

Det här är en kniv från Medford som inte får kollegorna i lunchrummet att skita knäck om den skulle användas till att skära något litet i offentlighetens ljus. Det var faktiskt något sådant Greg Medford hade i tankarna när han designade den här. De skulle vara “The world’s biggest little knives”. Det är också vad som möjligen skulle kunna få mig att omvändas vad gäller knivar från Medford Knife & Tool.

Mindre än vad vi är vana vid från Medford och med viss finess

Märkningen är inte blygsam i och med att den är tämligen omfattande och grov. Men i det här fallet är det inget som irriterar. Personligen tycker jag det passar in i det estetiska temat som kniven uppvisar. Ett utseende som drar åt det “industriella” hållet. Vad gäller övrigt utseende kan det varieras i princip i det oändliga då den här kniven ingår i “Build Der Hund” med fem olika poster där olika alternativ kan väljas. Det ger många kombinationer.

Apropå “industri” så andas kniven även det när det kommer till konstruktionen trots det ringa formatet. Överdimensionerade bultar och skruvhuvuden och ett överlag stadigt utförande. Precis som man förväntar sig av en Medford. Detsamma gäller låset som även det är synnerligen stabilt. Men något annat hade varit en besvikelse både på grund av prisnivån på kniven och företagets rykte. Tydligen skall dimensionerna på både material och skruvar vara densamma som på modellen “Slim Mini Marauder”.

Några för mig obegripliga småmissar återfinns emellertid redan på designplanet. Särskilt som vi talar om den här prisklassen. Det handlar om saker som det vassa hörnet vid låsarmen. Ett lätt svep med en slipmaskin hade nämligen fixat det. Eller det trekantiga lilla fånglinehålet där bladet riskerar att nypa av fånglinan om inte den dras ut ur handtaget efter varje användning. Jag är heller inte helt förtjust i vare sig det synliga detent-hålet eller hur låsytan på bladet är exponerat. Vidare kunde låsarmen gjorts något mer lättåtkomlig. Allt det här är kritik på detaljnivå men det är saker som andra tillverkare klarar av att lösa och för mig räcker inte argumentet “it’s for hard use” som slängs i ansiktet hela tiden. Det är för övrigt det argumentet som används även som orsak till varför kniven öppnas och stängs långsamt och omständligt. 

Sedan var det otyget att använda skruvar som gör det omöjligt för den som vill att demontera kniven. 

Rent utseendemässigt skäms inte Der hund för sig. Den har en viss kantig charm

Men trots det har Medford med Der Hund och andra “Slim”-modeller närmat sig det “normala” vad gäller EDC-knivar. Jag tänker då bland annat på generell storlek och inte minst vikt.

Namnet har en dubbel betydelse. Dels syftar det till något stentufft och Greg Medford är känd för att vurma för det militära, nämligen tyskarnas smeknamn på amerikanska marinkårssoldater under första världskriget. Men det syftar även till något som är trofast och alltid finns där, redo när det behövs – en hund. Och det får jag nog säga att man lyckats relativt bra med. 

Sen var det elefanten i rummet, priset. Der Hund kostar från 450$ och uppåt plus importkostnader

Den här kniven hamnar i samma fack som andra “Little Big Knives**” som exempelvis Spyderco Techno. Den klarar konkurrensen med den äran om det nu inte vore för en detalj, priset. Den här kniven kostar från 450$ och uppåt i USA och därtill tillkommer förstås importavgifter vilket gör att det här specifika exemplaret landar på runt 6000kr i Sverige. 

Det är mycket pengar sett till vad du erhåller både i materialväg och i funktion. Så vad det beträffar är det här en nischad kniv. Den är inte för alla utan för den som gillar Medfords uttalade estetik och förhållningssätt till världen gestaltat genom hans knivar men ändå söker något i mindre format. Eller bara som vill komplettera sin Praetorian med något som är bekvämt att bära också. 

Specifikation:

  • Längd utfälld: 136 mm
  • Längd hopfälld: 78 mm
  • Vikt: 85 g
  • Bladlängd: 60 mm
  • Godstjocklek: 3,1 mm
  • Bladstål: CPM S35VN
  • Handtag: titan
  • Lås: ramlås

Producerad av: Medford Knife and Tools, tillverkad i USA

* De som var först med den tanken såvitt jag kan erinra mig var Buck Knives men även Benchmade var tidigt ute och fler tillverkare tar efter. 
** Spydercos term för den här typen av kniv. 

/ John

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *