– en tekniskt sett mycket intressant kniv

Ibland är det roligt att utmana sig själv, sina fördomar och uppfattningar en smula. Om den tanken appliceras på knivvärlden så är den här recensionen ett sådant experiment. Hogue är ett märke jag inte stött på i fysisk form tidigare och därmed inte heller den här modellen kallad X5. Jag har vid något tidigare tillfälle sneglat på någon av modellerna med lite enklare framtoning vad gäller handtagets utformning som EX01. Men upptäckarlustan har alltid stupat på en övermåttan av grova räfflor precis överallt och “hard use” framtoningen, gärna förstärkt med camouflagefärg. Det är inte vanligtvis inte min stil. Men, nu kör vi trots både svart blad och pansarvärnsoliv. 

Hogue X5

Kopplingen till begrepp som “hard use”, camouflage och inte minst räfflor/”jimpings” överallt för att knivar inte skall tappas kanske har att göra med Hogues bakgrund? Företaget är såvitt jag vet stora inom ett helt annat område då de ursprunglingen tillverkar grepp och tillbehör till revolvrar, pistoler och andra skjutvapen. Där är det viktigt att föremålet ifråga sitter som gjutna när millimeterprecision eftersträvas. Knivar däremot fungerar som bekant på det viset att när de faktiskt används så rör de sig i handen vilket ofta ger upphov till skav om handtaget inte är tillräckligt rundat, fasat eller slipat. Av det skälet var jag en aning skeptisk till den här kniven. Till Hogues försvar skall sägas att inte alla deras knivmodeller är fullt lika kantiga som den här. 

X5 ståtar med ett mycket distinkt formspråk och gömmer ett par intressanta tekniska lösningar 

Som många andra försäljningssuccéer finns den här kniven att få i flera utföranden. Helsvarta för den som gillar att vara mer diskreta i relation till sin omgivning, klarblå för mer himmelsfärg i tillvaron, wharncliffe-blad för den som föredrar det och inte minst kan X5 fås i två olika storlekar. Den här är den något mindre vilken försetts med ett 3,5″ blad. Jag misstänker att det måttet färgar av sig på annat än bladet, något jag har anledning att återkomma till. 

Den här modellen är liksom några av deras andra knivar designade av Allen Elishewitz. Något som faktiskt förvånade mig när jag läste det. Inte vad gäller formspråket emellertid, det känns igen. Den är baserad på en custommodell från honom kallad “Black Dolphin”. 

I förbifarten kan nämnas att en smula unikt för den här kniven från Hogue är kombination av flipperöppning och button-lock.


Twitterversion: En tekniskt intressant och välbyggd kniv med handtag som en ilsken igelkott

Blad

Bladet är nästan det mest diskreta på den här kniven och då är det inte särskilt anonymt det heller då det är brett och svart som synden.

Hogue X5 har ett Spearpoint-blad som till formen närmast är symmetriskt. Det passar bra ihop med knivens övriga tema med sin harpunrygg, falskegg och fina spets. Det ser aggressivt ut och matchar handtagets framtoning. 

Elishewitz och Hogue har här satsat på ett brett spearpoint-blad med harpunrygg

I den här mindre varianten mäter bladet på X5 3,5″ på längden vilket översätts till 8.89 cm. Själv får jag inte bladet till mer än 86 mm hur jag än mäter. Ja, bortsett från om jag mäter från nedersta delen på handtaget till spetsen så uppenbarligen är det så man gjort. Grovleken på godset är 3,8 mm och bladet är 34 mm högt som mest.

Materialet är CPM154 vilket är den mer exklusiva varianten av Crucibles 154-stål eftersom det är ett pulverstål. Det är för övrigt ett stål Hogue använders sig av i hela sin fällknivsproduktion. Stålet kan rosta men skyddas här av en Cerakote-beläggning i ninjasvart. En beläggning som är starkare än andra målade varianter men inte lika starkt som mer avancerad DLC till exempel. Eftersom det är en lånekniv från Knivshop har jag inte kunnat testa uthålligheten hos ytan. Men intrycket är att den är välgjord.

Stålet är Crucibles CPM 154 med svart Ceracote-beläggning

Kniven har en mycket hög flatslipning vilket tillsammans med det breda bladet gör att det inte borde vara så mycket stål kvar när vi kommer ned mot själva eggen. Lägg därtill en mycket bra fabriksslipning och du får en vass kniv. Hogue uppger på sin hemsida att knivarna slipas för hand. Om så är fallet så hade den här personen en mycket bra dag på jobbet. Eggen är jämn och jäkligt vass utan vidare åtgärder från min sida. Knivar måste förr eller senare slipas men det är skönt att slippa göra någon annans jobb direkt när man packar upp dem. 

Men så var det där med “borde” när det handlar om tjockleken. Det är nämligen rätt mycket stål kvar bakom eggen, runt 0,8 mm faktiskt vilket gör att trots att kniven är mycket vass och rakar hår med lätthet så skär den inte särskilt bra. Det märktes först när jag testade den på papper vilket förvånade mig. Den ger betydligt mer motstånd i de flesta material än vad den vid första anblicken antyder. I konsekvensens namn ligger det i linje med knivens utseende så det var kanske att vänta. Här har främst styrka premierats.

Det är klart att du kan skära saker med den. Det är trots allt en kniv och därtill en vass sådan. Men den göre sig bäst till enkla grunda och snabba snitt. 

Handtag

Handtaget är ännu mer ovanligt än bladet. Dels är det gjort av aluminium och dels har de två halvorna satts ihop i ryggen på ett sätt som nästan får den att se ut som en integral. Det ger en ventilerad rygg som är ett mellanting mellan en sluten konstruktion med backspacer och alternativet distanser. Materialet i handtaget är anodiserad 6061-T6-aluminium och det har fått inlägg i sidorna av mönstrad G10 för ökat fäste. Den här varianten av G10 kallar Hogue för “G-mascus”. Ja, något skall det ju heta. 

Det kraftigt formade handtaget av aluminium har fått infällda paneler av mönstrad G10

Utförandet är påfallande bra med snygga övergångar och skarvar. Handtaget riktigt andas kvalitet, när det kommer till utseende och känsla på avstånd i alla fall. Sen blir det värre. Det var det jag menade när jag tidigare skrev att jag undrade om Elishewitz verkligen stod bakom den här kniven. Det är möjligt att det är storleken som spökar här. Den större modellen med 4 tums blad och därmed ett längre handtag kanske är bekvämare vad vet jag. Det här går med nöd och näppe hålla i alls, det har hur skall det uttryckas, en aversion visavi händer. Åtminstone de som återfinns i slutet av mina armar.

De två halvorna, ihopsatta med inte mindre än tre bultar, bildar en genombruten rygg

Det här handtaget hör nämligen till typen som är extremt format och det betyder att det finns få typer, om ens några, händer det kan passa. Den utpräglade formen gör att du inte kan välja hur du vill greppa handtaget. Det finns i princip bara sabelgrepp och möjligtvis ett haltande hammargrepp att välja på. Det går heller inte att justera fattningen i längsled för att kompensera för olika handstorlek. Det förhindras effektivt av flipperfenan i kombination med den inåtkrökta bakkanten.

1. Den bakåtriktade flipperfenan stjäl utrymme och likaså den 
inåtvinklade änden på handtaget
2. Vid hammargrepp har lillfingret ingenstans att ta vägen utom 
rakt över en aggressiv topp

När kniven hålls i hammargrepp så utgör till att börja med den vassa bakåtkrökta flipperfenan en stor källa till obehag. Nästan lika illa är den kantiga bulan på ryggen av handtaget som trycket mot insidan på handen. Men mest aggressiva är de vassa topparna som fingerurtagen bildar som både skär in i både pekfinger och lillfinger. Formen förstärks av att aluminiumet förvisso är fasat men det är inte mjukt rundat alls. Det greppet är helt uteslutet åtminstone för mig!

3. I den här fattningen är problemet med lillfingret löst men 
i gengäld uppstår samma dilemma för pekfingret

Det mest naturliga blir då “sabelgrepp” med tummen på därför avsedd plats bakom bladets harpunfena. Problemet som genast uppstår är att om man håller “tight” det vill säga håller sig nära flipperfenan/fingerskyddet så trycker dess vassa kanter mot pekfingret. Därtill får inte min hand plats och lillfingret hamnar rakt över den bakre vassa åsen precis som det gjorde i hammargrepp. Det är obekvämt ens innan kniven sätts i arbete. 

Försöket man lösa det genom att glida tillbaks lite på handtaget och istället lägga tummen ovanpå handtaget (bild 3) så löses ett problemområde genom att lillfingret hamnar bakom själva greppet. Men i gengäld hamnar då den främre vassa kanten direkt mot insidan av pekfingret istället. Pest eller kolera är frågan. 

I längden är det här handtaget knappt möjligt att hålla i än mindre använda till något som helst skärande mer än ett snöre. “Hot spots” av det här slaget blir dessutom mycket värre om man sen skulle arbeta med kniven. Nu har jag inga exceptionellt stora händer eller så och det är som sagt möjligt att den större kniven löser det hela. Sen kan väl tilläggas att visst så länge man håller i kniven lär den inte tappas och det har fått styra utformningen.

Öppning och lås

Så kommer vi då till det som är smått unikt för just den här kniven. Det är en flipperöppnad kniv kombinerat med ett “Button Lock”. Jo, det har förekommit några få knivar på marknaden med den kombinationen tidigare men de har inte varit särskilt framgångsrika. Det sägs att de inte är bra helt enkelt. 

Förklaringen till varför är enkel. För att en flipper skall fungera behövs något som håller emot under tiden kraften byggs upp till den punkt där den frigörs. När den gör det skall det ske explosivt. Det är det som ger farten i bladet. Ditt finger agerar motor istället för en fjäder som i en automatisk eller assisterad kniv. Det som vanligtvis står för motståndet är en detentkula som sitter i låsarmen på liner- och ramlås. Här finns ingen sådan varpå en annan lösning måste till. Hogue har kringgått det genom att sätta en detentkula på en separat stålfjäder inuti handtaget istället. Den löper sen i ett litet spår i bladet. Konstruktionen är inte helt enkel och därmed misstänker jag att den är rätt dyr att tillverka. 

Att öppna X-5 via den flipper som finns för ändamålet
är att som aktivera en automatkniv

Resultatet blir närmast magiskt. X5 känns närmast som en assisterad kniv eller snarare en automat vilket det alltsåt inte är. Bladet är riktigt kvickt och det är omöjligt att misslyckas med öppningen när den väl påbörjats. Flipperfenans utformning gör dock att det bara går att dra den bakåt, ej trycka nedåt för de som föredrar den rörelsen. 

Sen finns en liten nackdel med det här systemet. Bladet faller fritt när låset släpps men stoppas den sista centimetern av den fjädrande detentkulan. Då känns plötsligt X5 som den utrustats med svagare variant av Speedlock eller annat assisterat system. 

Här syns den inte helt vanliga lösningen med ett 
“plunge- ” eller “button lock”

Ytterligare en särpräglad detalj på den här kniven är att den saknar lager i egentlig mening. Istället är glidytor frästa direkt ur aluminiumsidorna på kniven. Resultatet blir en mycket mjuk gång. Bladet är med den här lösningen även mycket stadigt i sidled. Frågan är hur länge det håller. Länge nog skulle jag misstänka. 

Jag vill tillägga att det här exemplaret Hogue X5 är nästan Benchmade-känsligt när det gäller att justera pivotskruven. Lite för hårt och kniven öppnar inte alls och aningen för löst och du kan känna aningen glapp i bladet. Någonstans där mittemellan finns en sweetspot där kniven fungerar väl men den är snålt tilltagen. 

Låset är inte unikt men heller inte vanligt, ett “Button” eller Plunge lock. Här är utförandet mycket välgjort. Både i hur det känns att släppa och själva funktionen. Bladet sitter där det skall utan glapp eller spel. Ja om pivotskruven fintrimmats som sagt. Att deaktivera det är lättare än många andra system och eftersom det sköts med en knapp så är det även lätt hanterbart för den vänsterhänte. 

Varför det finns ett ytterligare lås som spärrar knappen förstår jag emellertid inte. Som alla andra typer av liknande säkerhetsspärrar är den helt överflödig. Möjligen kan det vara så att det är något som smittar av från Hogues produktion av automatknivar även om det sällan är motiverat där heller. 

Att bära

Gällande clipet kan konstateras att du aldrig tappar den här kniven när du väl fått den på plats. Men du får knappt ut den heller kan tilläggas. Det är extremt snålt med utrymme under clipet och därtill ligger det inte an mot aluminiumhandtaget utan mot de infällda sidorna i mönstrad G10 vilket väsentligt ökar friktionen. Det här clipet äter byxor till frukost. Med lite socker på. 

Clipet är diskret, snyggt, passar knivens tema och är inte alls brukarvänligt

Annars är själva clipet av “deep carry”-typ och flyttbart från höger till vänster sida. X5 levereras även med en snygg bricka att ersätta clipet med på den sida som inte används.

Sammanfattningsvis

Hogue X5 är på många vis en speciell kniv med en rad specifika detaljer, några ovanliga kombinationer och en unik lösning. Lägg därtill en kraftigt polariserande design och du har en i mina ögon mycket intressant kniv. Det är dock inte en kniv som tilltalar alla, till exempel inte mig. 

För det första är jag inte förtjust i själva formspråket och jag gillar inte camo/militär-inspirerade knivar. Men det sistnämnda vet jag tilltalar rätt många andra och det är till syvende og sidst en fråga om smak. Vad gäller de övergripande linjerna är de mycket konsekvent genomförda och det kan jag uppskatta. De lite kantiga futuristiskt rymdskeppslika linjerna och framåtsträvande känslan går igen i andra knivar designade av A Elishewitz. Han har ett formspråk som går att känna igen. 

I Hogue X5 får du en mycket välbyggd kniv med ett distinkt utseende

Den känslan har förvaltats väl av Hogue som också bidrar med riktigt god byggkvalitet. Det är mycket med den som imponerar. Allt från bra kvalitet på skruvar, via egen design på pivotskruven och sättet på vilket den är sammanfogad till hur inläggen i sidorna är utförda. X5 formligen andas kvalitet och den känns solid i handen. 

Förutom en välbyggd kniv får du även en kniv som är snabbare att öppna än det mesta på marknaden. Den udda kombinationen av ett “button lock” och flipper har här förfinats vilket ger en kniv med en mycket speciell känsla. Den är förresten sympatisk att stänga också även om det kräver en tvåstegsrörelse. Det är kul att se något annat än ramlås i titan som omväxling. En eloge till Hogue för det. 

Bladet måste också nämnas då det har många goda kvalitéer. Ett gott stål som verkar vara väl förvaltat och en egg som är mer än sympatisk. Lägg därtill en relativt god geometri uttryckt genom ett brett blad även om det kunde varit tunnare bakom eggen. Den här kniven har ett riktigt kompetent blad när det gäller styrka och det penetrerar mycket bra!

Hogue X5, en stilren kniv för den som gillar den smått aggressiva framtoningen

Men det finns en elefant även i detta rum. Handtaget ser så mycket bättre ut än vad det är. Om din hand inte råkar ha exakt de proportioner som avsetts är det kört. Som det är nu är det här handtaget hemskt att hålla i! Enda undantaget jag hittat är om kniven hålls mycket mycket löst. Då känns kniven bra i hand men då kan den å andra sidan inte brukas till särskilt mycket. Jag kan möjligen tänka mig att den större versionen är bekvämare men då får du på köpet en väsentligt större kniv och den här, X5 3,5″ är inte liten den heller. Det är bara greppytan som är det. 

Det andra stora invändningen jag har mot den här kniven är clipet som även det är uselt. Det är mycket svårt att dra men framförallt stoppa undan kniven på grund av hur tight det är. När man väl lyckats finns så lite utrymme under stålet att tyget tvingar spetsen utåt varpå den kan skrapa upp allt i närheten, tänk bildörrar. Nä, tillbaks till ritbordet och tänk om vem som än kom på det. Så svårt är det inte, det finns många som lyckas. 

För mig blir därmed Hogue X5 kniven som kunde varit så mycket mer. Ett konsekvent utseende som är ett stort plus för den som gillar stilen och en utmärkt byggkvalitet utgör en solid grund. Särskilt när det paras med ett bra blad, bländande “action” och ett bra lås med viss originalitet.

På de grunderna rekommenderar jag den här kniven men bara om du kan bortse från clipets utformning och framförallt tror att dina händer passar bättre ihop med handtaget än vad mina gör.

Specifikation:

Längd utfälld: 206 mm
Längd hopfälld: 117 mm
Vikt: 130 g (vägd av mig)
Bladlängd: 89 mm
Godstjocklek: 4 mm
Bladstål: CPM 154, RC 57-59
Handtag: 6061- T6 Aluminium
Lås: Plunge/Button Lock

Producerad av: Hogue, tillverkad i USA

/ John

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *