Nordens största utbud!     ✔ Gratis frakt över 499kr    ✔ Säker betalning och delbetalning    ✔ Tusentals nöjda kunder

–  vad hände här?

Spyderco Drunken är en svår kniv att recensera eller snarare ge ett omdöme kring. Särskilt som jag verkligen vill tycka om den. Den representerar uppenbarligen en satsning från Spyderco att följa upp andra modeller de gjort i premium-klassen. Den följer i fotspåren av knivar som integralerna Nirvana och Paysan men kanske ändå mer den Carey-designade Magnitude. Men återigen känns det som om de snubblat på målsnöret när det kommer till den här klassen av knivar. Personligen uppskattade jag inte Nirvana till fullo heller. Det här blir därför berättelsen om vad som kunde ha varit.   

Spyderco C235CFTI Drunken

Bakom den här intrikata kniven står en herre vid namn Dimitrij Sinkevich. En designer som är i ropet nu och har varit det ett bra tag vilket resulterat i tidigare framgångsrika samarbeten med bland andra Shirogorov och inte mist Zero Tolerance. Den här gången slog han sig ihop med Spyderco och resultatet blev den här modellen kallad “Drunken“. Namnet kommer sig av vågmönstret som handtaget som försetts med. Tittar du närmare på det en stund så kanske du förstår varför.

Drunken, en riktigt elegant uppenbarelse

Twitterversion: Spyderco Drunken, en missad möjlighet! 

Blad

Bladformen på drunken är tillsammans med mönstret på handtaget och insidan av detsamma knivens stora behållning. Men trots det når det inte hela vägen fram. Formen är emellertid både elegant och praktisk. Två flugor i en smäll med andra ord. Utseendet är tilltalande men knappast unikt. Något jag återkommer till. Finishen är en halvt polerad stentumlad yta påminnande om en Spyderco Slysz Bowie fast något mindre blank. Tumlingen är mycket väl utförd och jämn. Det känns lyxigt men bladet kunde vara snäppet blankare för att understryka det.

På längden mäter bladet 8,8 cm och på höjden 3 cm som bredast. Godstjockleken är 3,5 mm. 

En praktisk och tilltalande bladform som känns märkvärdigt bekant

Bladstålet är det välkända S90V. Ett stål som brukar omnämnas i samma andetag som exempelvis CPM 20CV och Böhler M390. Det är dock något som kan diskuteras och S90V är också ökänt för att vara svårt att slipa. Men de faktiska förhållandena är komplicerade att utreda även om det finns en rad undersökningar på området*. I vilket fall räknas det som ett riktigt bra stål.  

Men vad som krävs för att nyttja de här “superstålen” är förutom en god härdning och anlöpning en bra geometri och slipning som matchar egenskaperna. Det sistnämnda saknar dessvärre Drunken helt. Bladet är av någon outgrundlig anledning riktigt tjock bakom eggen och det är ett faktum som förvärras av att bladet inte är så högt som en del andra Spydercomodeller. Rättare sagt det är det vid basen men smalnar sedan av. Slipfasen mäter mellan 22-23 mm beroende på vart måtten tas. Tjockleken på bladet är i sammanhanget inte lika viktig så de tre och halv millimetrarna spelar mindre roll. Men den yxlika slipningen är en stor besvikelse.

Det är exakt samma misstag som begicks på Nirvana och fick personer att lämna in dem för total omprofilering för att de skulle nå sin fulla potential. Något som även den här modellen skulle tjäna på. Med tanke på ytfinish och annat så är det inget jag skulle rekommendera för en amatör. 

Det Sinkevich-designade bladet är gjort i CPM S90V

Spyderco anger på sin hemsida att bladet är fullt flatslipat men som ni tydligt kan se på några av bilderna finns det en liten flat yta på sidorna av bladet även om de inte är särskilt tydligt definierade. Fabrikseggen var väl utförd och tämligen vass. Eggen är jämn och lika hög på båda sidor och avslutningen mot hälen till snyggt utförd. På den punkten får man godkänt i Taichung. 

Handtag

Handtaget och framförallt dess mönstrade kolfiber är det mest utmärkande för den här kniven. Det är det avancerade vågmönstret som frästs in i såväl presentations- som låssida som givit kniven dess namn, Drunken. Mönstret är framförallt estetiskt men skänker även visst grepp.

Förutom att vara mönstrade är sidorna väl fasade och arbetade med exempelvis försänkta skruvar. Frågan är för övrigt varför just de skruvarna lämnats polerade när resten är anodiserat? Det som fått sig en touch av anodiseringsfeén är pivotskruven, clipet och backspacern. Den sist nämnda rymmer för övrigt ett diskret fånglinehål. Färgen är en sober och elegant gråblå ton som väl matchar kolfibern och titanet och fungerar som en brygga dem emellan.

Byggkvaliteten på Drunken håller extremt hög nivå och matchas väl av intrikata detaljer som vågmönstret som återfinns på båda sidor av handtaget

Den här kniven ståtar även med en extremt intrikat insida. Det är framförallt titansidan som arbetats till vad som liknar en fackverkskonstruktion vilket gör den både lätt och stark samt snygg att se på för den som gillar tekniska detaljer. Med på köpet fås en magnet för fickludd men det är en anna femma. På motstående sida hittas infälld i kolfibern en förvisso lättad stålram men varför någon överhuvudtaget? Den är helt meningslös. Det kan diskuteras om den skänker någon styrka alls och i så fall vad du skall med den till? Linern bidrar bara med extra arbetsmoment i tillverkningen. Den ser jag bara som en försutten chans att få en skapligt lätt kniv att bli en riktigt lätt OCH framförallt välbalanserad kniv.

Kniven håller låg profil och är tunn

Sen lider Drunken av ett annat problem. Den är extremt välbyggd men till vilken nytta? Designen eller möjligen transkriptionen till produktionskniv motsvarar inte precisionen i tillverkningen i det här fallet. Låt mig förklarar vad jag menar.

Handtaget rymmer hela handen och skulle varit bra om det inte vore för…
…till exempel det där clipet! Gissa vart mitt finger hamnar när jag stänger handen?

Liksom bladet är nämligen handtaget något av en besvikelse. Det kunde varit bra men är inte det. Något som förvånade mig är till exempel att kniven inte är särskilt välbalanserad alls. Balanspunkten återfinns två centimeter bakom pivoskruven. Även det tror jag kan härröras till valet att inkorporera en stålram i konstruktionen. Utan den hade tyngdpunkten flyttats framåt och troligtvis gjort den mer neutral.

Sen var det kapitlet komfort och ergonomi. Det smärtar mig att säga att de inte är bra de heller, inte bra alls faktiskt. Grundformen på handtaget är det sannerligen inget fel på. Så egentligen skall jag säga att komforten när kniven hålls löst är god. Den passar en hand riktigt väl så jag misstänker att customkniven som ligger till grund för den här känns bättre att hålla i. Men så var det ergonomin, att faktiskt göra något med kniven.

Betrakta de distinkta hörnen på försänknigen i kolfibern
och fundera sen på hur de känns mot fingrarna

Handtaget på Drunken bjuder dessvärre på ett flertal obekväma ställen, populärt kallat “hotspots”. Exempel på dylika är hörnet som bildas vid basen av fingerskyddet när låsarmen är aktiverad. Ett annat är ändarna av förjupningen som gjorts för att möjliggöra åtkomst av spydercohålet. De är alla kantiga. Ett tredje är förstås spetsen på clipet. Den alternerar mellan att knappt kännas alls när clipet hamner rätt i handen och vara rejält irriterande när det hamnar fel. En fjärde är undersidan på handtaget där insidan på kolfibern förvisso är rundad men för lite. Den vill gnaga på lillfingret. Det känns om man utför några trycktest.** Då uppdagas att den här kniven inte alls är vidare värst väldesignad på det här området , Sinkevichbaserad eller ej. 

Öppning och lås

Drunken öppnas förstås med ett hål, vad annars på en Spydercokniv? Det är relativt lätt att komma åt, ja om du är högerhänt då förstås. Men enbart “relativt” för det är ett litet hål och hela är trots det inte exponerat. I vissa vinklar är hålet delvis skymt. Något ovanligt för att vara en kniv kommande från Taichung-fabriken är att hålets kanter faktiskt är bekvämt rundande. Återigen ett bevis på att den här kniven är exceptionellt välbyggd.

Öppningsrörelsen däremot motsvarar inte alls prislappen. Själva gången är förvisso jämn men inte alls så mjuk eller snarare lätt som den borde vara hos den här typen av kniv. Jag har många väsentligt billigare knivar som är avsevärt bättre på området. Ett klart minus. Den här kniven kan smygas fram och med visst besvär snärtas fram med tummen. Men det kräver en mycket precis vinkel för att lyckas med det konststycket.

Öppningshålet syns i sin helhet från den här vinkeln men är delvis dolt från andra och nästan helt från vänster sida

Ramlåset är välkonstruerat och nästan snyggt utfört. Jag uppskattar nämligen när storleken i snitten mellan låsarm och ram är mindre än vad de är här. Utförandet ser därför lite klumpigt ut i mina ögon. Vad som däremot är mycket snyggt utfört är den kombinerade låsarmsförstärkningen och översträckningsskyddet. Det är skruvat från insidan och därmed i princip osynligt. Låsfunktionen är god så tillvida att något spel inte existerar. Snarare tvärtom, man har lyckats med det ytterst ovanliga att ha ett litet “stick” i låset trots att vi talar om stål mot stål. Det är imponerande men inte på ett bra vis. Det är dock inget som påverkar funktionen och jag är säker på att det kommer att försvinna med användning över tid.

Ramlåset orsakar dessvärre ytterligare ett vasst hörn, här sett mitt i bild

Att släppa låset går lätt och bekvämt, ja med undantag för den lilla seghet som finns då. Fördjupningen som tillåter åtkomst till Spydercohålet gör detsamma för att nå låsarmen. Den har också fasats för att göra handhavandet mjukare och låsarmen är inte för styv. Den sega gången som kändes vid öppnandet gäller även när kniven skall stängas. För den som gillar “drop shutty action”, alltså att kniven faller igen av sin egen vikt, får leta på annat håll. 

Att bära

Allt positivt som yttermåtten och utseendet kan innebära för att göra Drunken bekväm i fickan överskuggas av ett clip som sorgligt nog är riktigt uselt. Utseendet kan man alltid ha synpunkter på men det är subjektivt. Vad som däremot går att konstatera mer objektivt är att utrymmet under clipet är alldeles för litet. I alla fall om man tänkt att ha kniven i en ficka och inte i en glasmonter. 

Vad värre är, det bryter mot min gyllene regel: änden på clip skall inte peka utåt! Tilläggas skall att de inte heller skall var spetsiga. Kombinationen utgör en dödssynd. Här begås den synden med berått mod. Den här saken är inte praktisk, snygg kan diskuteras men framförallt har de åstadkommit en “dödsskrapa”, bildörrar, möbler, kläder och allt annat du kan tänkas nudda när du närmar dig kommer att dö. 

Det numera ökända clipet

Knivens mått är annars modesta. Trots stålförstärkningen i ramen väger den in på strax över hektot. Längden är ungefär elva och en halv centimeter vilket är rätt tilltaget men i gengäld är den tunn. Diskret med andra ord.

Så här gör man bara inte. Spetsen på Clipet är ännu vassare i verkligheten

Formerna är också rundade vilket särskilt gäller ryggen och kniven är i övrigt bekväm i fickan. 

Sammanfattningsvis

Möjligen är jag hårdare än vanligt i min bedömning men det här är en kniv som vill leka med de stora pojkarna. Den är dyrare än den av mig nyligen presenterade Pena Mini Diesel och den ligger i nästan i linje med en Sebenza prismässigt***. Det höjer ribban i mina ögon och gör mig därmed mer kräsen och benägen att skärskåda. Betalar jag mycket pengar vill jag ha valuta för dem helt enkelt. Begreppet prisvärdhet gäller för alla nivåer.

Min första kritik är att jag tycker att Drunken förvisso är riktigt snygg men inte särskilt nydanande trots att Sinkevich ligger bakom. Den har klara drag av till exempel ZT 0770 och inte minst Spydercos egen modell Spydiechef. Egentligen påminner den mest allt om en lyxutgåva av den senare i delvis andra material. Inte någon kopia på något vis men heller inte det minsta nyskapande till skillnad från Spydercos andra utflykter i lyxterritorium. De har haft mer personlighet och integritet enligt mig.  

Drunken känns inte särskilt originell

Sen är det för många val jag inte förstår och småmissar som inte borde varit där. Det är inte värdigt Spydercos finare modeller, det är inte värdigt Taichung och det representerar inte Sinkevich.

Det handlar om val som att slipa bladet med så mycket stål bakom eggen. Det är att kasta bort superstål eller snarare använda det för att kunna skriva det på bladet som försäljningsargument. Inte för att förbättra egenskaperna hos kniven. Ett annat för mig obegripligt val var att införliva en stålram under den lätta kolfibern. Det är inte påkallat av styrkeskäl då kolfiber är oerhört starkt i sig självt utan komplicerar bara tillverkningen genom att tillföra ytterligare moment och förstör balansen. Det senare är mest flagrant.

Småmissarna handlar om detaljer som att kniven inledningsvis led av lockstick, flera hotspots där man inte rundat kanter eller hörn tillräckligt mycket. Men den största missen och den är inte liten, det är clipet! Det är rent ut sagt uselt! Det begår en dödssynd genom att både vara spetsigt och sticka ut varför det förvandlas till något som attackerar omgivningen obönhörligt. Lägg därtill att utrymmet  under det är snålt tilltaget. Så till den milda grad att det knappt klarar ett par chinos. Exakt hur tänkte man när det formgavs? Spyderco uppfann ju för tusan clipet! De om några borde behärska konsten vid det här laget. De fick väl för mycket skit för utseendet på skedclipet på Paysan som emellertid fungerar. Dess enda brist är att det inte uppfattas som tillräckligt exklusivt för prisklassen. På Drunken har därför form fått gå före funktion. 

Spyderco Paysan, en elegant kniv som andas exklusivitet

Sen var det prislappen. Den kan man inte komma ifrån och i det här fallet tycker jag faktiskt att Spyderco siktat för högt, alldeles för högt till och med. De missade detaljerna jag nämnt är grunden för det resonemanget men den är dyr sett till vad den är även utan missarna . Förvisso är maskinbearbetningstid rätt kostsamt och det är riktigt mycket av den varan här. Men jag har knivar från Two Sun med lika mycket bearbetning som kostar en bråkdel av vad Drunken gör. Argumentet “men det är en Sinkevich” eller för den delen annan formgivare biter inte på mig om inte slutresultatet är bra nog. Det är oftast det försvar jag hör när den här sortens knivar kritiseras.

Stålet är också det av hög kvalitet men inte unikt på något vis. CPM S90V är inte så exotiskt att det av den anledningen skall betinga premiumpris. Du kan idag köpa en kniv med det stålet tillverkad i Europa för 80€ från Manly till exempel. Och hur fint kolfiber än ser ut är det egentligen inte så förbaskat mycket mer exklusivt än G10. I alla fall inte innan man börjar bygga cykelramar av det och lägger fibrerna i tunna lager i olika tjocklek och riktningar.

Som en direkt jämförelse kan sägas att Spyderco själva just nu har en kniv i produktion med exakt samma material, nämligen en specialutgåva av Shaman med S90V och kolfiber. Den kniven kostar mycket mindre än Drunken. Runt 200$ mindre faktiskt (MSRP). Så för de extra 2000 kronorna eller vad det kan tänkas bli får du ett vågmönster. Det och en Sinkevichdesign. Du får själv avgöra om du tycker att det är värt det.

I den här kniven ser jag en missad möjlighet. Om bladet gjorts tunnare särskilt med avseende på slipning hade Spyderco kunna åstadkommit en kniv som skurit extremt bra särskilt med den här bladformen. Sen skulle det kombinerats med ett ultralätt handtag utan stålram på insidan. Därefter skulle den fått ett annat clip och mer rundade hörn och kanter, et voilá en superkniv!

Nu blev det inte så men det är inte en kniv helt utan förtjänster. Missförstå mig rätt. Den är extremt  välbyggd och den är riktigt snygg. Den är bara av nämnda skäl inte för mig. Den är gjord för den som verkligen gillar Sinkevichdesignade knivar men inte har möjlighet att köpa hans customknivar. Den är också för Spyderco-entusiasten som vill ha det där lilla extra, förutsatt att vederbörande står ut med clipet eller är beredd att betala extra för ett nytt specialtillverkat vill säga.

Specifikation:

  • Längd utfälld: 203 mm
  • Längd hopfälld: 117 mm
  • Vikt: 108 g
  • Bladlängd: 88 mm
  • Godstjocklek: 3,5 mm
  • Bladstål: CPM S90V
  • Handtag: kolfiber och titan
  • Lås: Ramlås

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Taiwan

/ John

* Exempelvis i Catra test sammanställda av Cliff Stamp http://www.cliffstamp.com/knives/reviews/CATRA.html

** Något som kan utföras med knivar även om man inte skär med dem för att testa ergonomi. Ta lämplig kandidat, greppa den på det sätt du finner lämpligt och tryck den sedan upprepade gånger med varierande tryck mot en mjuk träbit så du inte skadar eggen. Du kommer snart att känna vart handtaget trycker och hur kniven vill rotera i handen.  

*** Eller högre sett till MSRP i USA, där ligger Drunken på 630$ enligt Spydercos egen hemsida

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *