– en äkta Spyderco!

Det är alltid en lång väntan för oss entusiaster från det att de stora märkena lanserar sina kommande knivar till dess att de faktiskt kan köpas i butiker av vanliga dödliga. Oftast sker presentationerna på de stora mässorna i USA som “Blade” eller “Shot Show” som går av stapeln tidigt på året. Allt för att hålla intresset uppe och locka fler köpare förstås. I Spydercos fall förhåller det sig lite annorlunda. De är också närvarande på mässorna men brukar ge en förhandsvisning av planderade modeller för en skara entusiaster redan under deras “Amsterdam Meet” där Spyderco-fans faktiskt kan känna och klämma på prototyper och tidiga versioner. Därefter presenteras de på forum och diskuteras ofta livligt. Men den utdragna väntetiden kommer man inte ifrån*. Så var även fallet med 2018 års modeller där dagens kniv, Kapara, ingår. Den kom ut under årets sista klämtande minuter och blir därför en av de första knivarna jag kikar på för 2019.

Spyderco C241CF Kapara

Kapara är resultatet av ett samarbete mellan Spyderco och den australiske knivmakaren Alistair Phillips. Modellen grundas på hans customkniv “Redback”. Båda namnen avser för övrigt samma lilla giftiga spindel från landet där nästan allt i naturen kan döda dig. Spindeln har en röd till rödbrun markering på ryggen som går igen både i namnet och designen på kniven som av den orsaken fått en röd back spacer. 

Dubbelt passande, en kniv döpt efter en spindel tillverkade av Spyderco

Den här kniven är mycket väl genomtänkt med ett uttalat syfte. Alistair var ute efter att skapa en fickkniv som matchade hans egna behov. En kniv för vardagsbruk men som även var lämpad för köksbestyr och då främst hantering av frukt och grönt. För att uppnå det måste viss tanke skänkas åt både generell utformning och mer specifik sådan rörande bladgeometri och ergonomiska hänsynstaganden. Det var en tanke som tilltalade även mig eftersom det på något vis kräver att man ger blanka tusan i “hard use”, vad fanken det nu är och istället gör en kniv som faktiskt skär saker. Det brukar vanligen vara en bra grund för EDC-bruk också. Åtminstone i min värld. 

Blad

Bladet på Kapara är tämligen distinkt med sin uttalade lätt böljande rygglinje. Den har i och för sig en ovanligt liten knöl för att vara en Spyderco men för att pekfingret skall ha någonstans att vila uppstår en andra våg och därav formen på bladet. Eggprofilen känns igen från knivar som exempelvis Spyderchef även om den modellen är mer extrem. Eggen på Kapara har en kortare rak del nära handtaget men annars utgör i princip eggen en enda lång svag buk som kröker sig från handtaget mot spetsen. 

Längden är väl tilltagen med sina 91 mm och bladet är ovanligt smalt med sina 28 mm på bredaste stället över puckeln. I enlighet med vad kniven är designad för hålls godstjockleken ned till 3 mm, vilket för övrigt inte är extremt tunt får väl tilläggas. Från den tjockleken har bladet som tämligen ofta är fallet med knivar från Spyderco, flatslipats.

Ett knivblad med lätt böljande rygglinje. Ett allroundblad som passar väl även som allkniv i köket

Materialet överraskar ingen då det är Spydercos sedvanliga CPM S30V. Förvisso är de kända för sina många stålsorter och experimenterande inom området men det brukar vara förbehållet specialutgåvor av diverse slag. Det finns de som beklagar sig över att Kapara “bara” erbjuds i S30V och menar att de för priset åtminstone borde få S35VN eller liknande. Om det kan jag säga att det inte ens är belagt att det är någon större prestandaskillnad mellan de två stålen och att det snarare verkar vara avhängigt hur de värmebehandlas och framför allt härdas.

Med det sagt kan konstateras att bladet verkar prestera i paritet med vad S30V från Taichung brukar göra. Det vill säga utmärkt på det hela stora taget. Det återstår att se hur det uppträder på längre sikt och efter att ha slipats om. Det är något jag inte behövt göra under testperioden. Det är fabrikseggen som använts här. Som vanligt sköts lättare knivunderhåll med strigel och några drag på ett stål i det här hushållet. 

Stålet är S30V som dragits ut till över nio centimeter och fått en full flatslipning

Kapara är en ren fröjd att arbeta med i alla sammanhang där den hittills testats. Handtaget, något vi kommer till senare, medger många olika typer av grepp vilket tillsammans med det smala bladet och god balans ger en kvick kniv. Med det menas att det är lätt att skifta mellan olika fattningar men framförallt att det går ändra riktning med bladet snabbt. En detalj som är extra viktig när Kapara brukas i köket. Lägg därtill att balansen är utmärkt och du får en allmänt lättarbetad kniv. Egenskaper som förstärks av bladets specifika form ger möjlighet att placera ett styrande pekfinger ovanpå bladet både bakom knölen eller framför den för mer precis kontroll. 

Sedan är bladet lågt placerat i relation till handtaget för att komma åt att skära mot platta ytor som exempelvis skärbrädor. Den svepande buken möjliggör även den typen av “rocking cuts” som man annars gör med kockknivar. Nu är det inte bara i köket man har nytta av det. Försök själv skära mot en platt yta om du har en flipperkniv med markerad fena. Särskilt med de idag så populära wharncliffebladen. Med dylika knivar är det svårt att komma åt med annat än spetsen eller yttersta delen av bladet. Så är inte fallet med Kapara. Här kan du utnyttja den egglängd som faktiskt finns vilket är något jag annars saknar på många moderna fällknivar. 

Handtag

Konstruktionen på Kapara utgår från en traditionell stålram som lättats en smula genom att vara urborrad eller snarare fräst. Den har sedan skruvats ihop med två skruvar genom en backspacer i G10. Pivotskruven ser ut som en trestjärnig specialskruv men i mitten återfinns tacknämligt ett huvud för standard torx i storlek 8. Utseende och funktion i ett.

De polerade och välvda sidorna av kolfiber är riktigt bekväma att hålla i

Utanpå på ramen hittas en av de saker som det på förhand talats en hel del om, skollorna av massiv kolfiber. Spyderco är annars kända för att använda ett laminat med G10 i botten med ett tunt lager av den mer exklusiva kolfibern ovanpå. Här är sidorna alltså solida och tillika fint arbetade och välvda. Kvaliteten på materialet är utmärkt, fritt från blåsor eller jack. Det skänker mer flärd till kniven men även utmärkt komfort. 

Handtaget är nämligen extremt ergonomiskt och fungerar i alla grepp inklusive omvända dito. Det är kombinationen av tillräcklig längd, välvda sidor men framför allt den krökta ryggen som ger den goda greppkomforten. Nu skall tilläggas att det här handtaget troligen inte är för alla. Det är långt nog för de flesta storlekar på händer men det är tämligen slankt. För att åstadkomma volym har Phillips istället valt att låta kniven kröka rygg. Ett knep som inte är helt ovanligt bland skickliga knivmakare. Men det gör att om du försöker greppa handtaget med en större hand och kanske en handske på kommer det inte att fylla handen. Det medför att den här kniven inte är särskilt väl lämpad för tyngre arbeten under längre tid. Det går förstås men det finns utan tvekan bättre kandidater för de uppgifterna. Skall man tälja till exempel så behövs ett grepp som är bredare och fyller handen bättre.

En flirt med originalet är den röda backspacern som anspelar på namnet “redback”

Särskilt bekvämt är handtaget i “sabelfattning” med tummen bakom knölen som för övrigt inte har några “jimpings”/räfflor. Det är ett medvetet grepp från formgivarens sida då han inte vill ha något som i onödan kan samla skräp av bland annat hygienskäl. Ett annat grepp som fungerar extremt väl är när långfingret placeras ovanpå bladet i därför avsedd fördjupning för mer kontroll. Det eller olika varianter på grepp där kniven hålls i “nypan”. Här märks det att Phillips klurat på hur köksknivar känns att arbeta med. Det är också här det blir påtagligt varför handtaget faktiskt inte gjorts grövre eller snarare högre än vad det är. De här greppen hade inte fungerat lika väl då! Av samma skäl är alla lösningar inkluderande en standard flippermekanism omöjliga. De hade varit i vägen helt enkelt. 

Öppning och lås

Kapara är en kniv vars blad löper på bronsbussningar men vad beträffar gångens mjukhet skulle det lika gärna kunnat vara kullager. Det bevisar än en gång min tes om att kullager egentligen är helt onödiga på fällknivar. Det enda de gör är att minska anläggningsytan mot bladet** och i förlängningen kräva underhåll. När man tillverkar knivar så väl som de gör i Taichung blir resultatet utmärkt även utan dem.

Bladet öppnas förstås genom Spydercos signum, ett hål i bladet. Placeringen gör att det går utmärkt att komma åt från båda håll så både höger- och vänsterhänta kan känna sig tillfreds. Det går också att öppna den här kniven på flera sätt som brukligt är med den här typen av lås. Du kan smyga fram kniven med hjälp av tummen i en lugn kontrollerad rörelse, det går att snärta fram bladet både med tumme och en s k “Spyderflick” med långfingret och sen går det förstås släppa låset och låta gravitationen göra sitt.

Hålet kommer inte som någon överraskning och med Taichung-tillverkningen följer även rätt vassa kanter,  distinkta kan det uttryckas om man är välvilligt inställd

Kanterna på hålet är något skarpa som de ofta är när knivarna kommer från Spydercos Taiwanfabrik. Störs du av det rekommenderar jag att man tar lite sandpapper och bryter kanten något. Personligen har jag till skillnad från ett par framgångsrika YT-recensenter inte några generella problem med detta då det enligt mig tvärtom gör att man inte riskerar att halka ur öppningen om man öppnar kniven kvickt. Men i det här fallet måste medges att de var på gränsen till för skarpa vilket ledde till att jag har rundat av dem. 

Låsfunktionen sköts av Spydercos eget tillskott till låsfaunan kallat “Compression lock”. Låset beskrivs ibland som ett upp- och nedvänt linerlås vilket är helt felaktigt. Det finns rent funktionsmässigt faktiskt inga likheter alls dem emellan. Det här låset är beroende av av att en låsarm kilas fast mellan ett bladstopp och bladtangen. Mekanismen är enkel och utförandet i det här fallet utmärkt! Något annat hade å andra sidan förvånat mig. 

Låsarmen på ett compression lock kilas fast under stoppinnen 
som synes på bild. Utförandet är utmärkt på Kapara
Det enda smolket i glädjebägaren är att låset kräver 
finmotorik för att nås

Det enda jag har invändningar emot både vad gäller systemet som sådant och den här specificka kniven är kraven på finmotorik. Samma grundkritik som jag även riktar mot exempelvis Axislås och andra Bolt-Action lås för övrigt. De kan vara fippliga att hantera. Särskilt gäller det om man är kall eller våt om fingrarna och lite valhänt. Annars är såväl själva låsfunktionen som möjligheten att släppa låset exemplariskt. Eller förresten, anläggningsytan hade behövt vara lite större för att vara helt optimal på Kapara. Det slanka skaftet möjliggör dessvärre inte det om inte eggen skall titta fram i öppningen. “Lekfaktorn” är även skyhög för den här sortens lås för den som gillar att nyttja fickkniven som stresskulor eller jojo. 

Att bära

Om jag uttrycker mig så här gällande hur kniven uppträder i en ficka: En vikt på 94 gram, endast 13 mm tjock, välvda polerade kolfibersidor, ovanligt slank för att vara en Spyderco – 34 mm där den är som högst och som grädde på moset – ett wire clip. Vad tror ni slutsatsen blir? Svaret är givet, den här kniven är suverän även när den inte används. Det går att ha olika uppfattningar om utseendet på Spydercos “wire clip” men knappast om funktionen. När den som här paras med ett underlag som både är mjukt och dessutom välvt gör det att kniven blir mycket lätt att dra och stoppa undan. Utöver det så är clipet riktigt väl fungerande även när kniven vilar i fickan. Det är ingen risk att du tappar din dyrgrip. 

Sammantaget kan konstateras att det finns Kwaiken-liknande knivmodeller som är ännu slankare totalt sett men det bör noteras att det inte är över hålet som den här kniven är som bredast i hopfällt läge. Det slimmade formatet tillsammans med avsaknaden av flipper gör att kniven tar liten plats i fickan på alla håll utom längden. Handtaget mäter tolv centimeter på den ledden.

Väl i fickan är det inte mycket som syns av kniven

Sen har Spyderco låtit bli att begå den dödssynd de har kritiserats för på flera modeller som är samtida med den här. Nämligen att låta positionen på fånglinehålet bestämma vart clipet kan placeras. Här förhåller det sig tvärtom. Wireclipet är fäst på rätt ställe för att fungera som tänkt och kan även skiftas mellan höger och vänster sida. Sen är det även vinklat så att när kniven sitter i fickan vill den “tippa” inåt mot bakkanten av fickan till. Det gör Kapara än mer diskret. Fånglinehål finns men det sitter mot ryggsidan till. 

Sammanfattningsvis

Superlativen har i olika former haglat över Kapara sen den släpptes. Frågan för mig att försöka besvara blir då om den är så bra som det framställs. Jag är nog så tråkig i det fallet att jag vill stämma in i hyllningskören och säga att den är PRECIS så bra, givet några förutsättningar. En är att du vet vad du köper. Den här kniven är nog inte riktigt “var mans kniv” trots allt, därtill är den för specifik. Den är rätt stor eller snarare lång och hålet är något som jag vet avskräcker en del på rent estetiska grunder. Sen är handtaget för slankt för att fylla alla händer vid alla typer av brukande. Tänk jakt och vantar vintertid till exempel.

Kapara i svensk skog. Det är är kanske inte där australiensiska spindlar gör sig bäst men den överlever där med

Eftergifter till det senare har skett genom att använda exklusiv kolfiber som material i handtaget och att lysa upp tillvaron med en röd backspacer. Den är för övrigt halvt genomskinlig, något som upptäcks om man placerar en ficklampa mot den. Några har dock reagerat på att backspacern i den här versionen inte är klarröd som originalet.

Som underrubrik valde jag “en äkta Spyderco” eftersom när Kapara formgavs har verkligen devisen “form follows function” fått råda. Det känns som om Spyderco och Alistair Phillips delar vissa grundläggande tankar om hur man konstruerar en bra kniv. Först funderar man på vilket blad som fungerar bäst för uppgiften man har i åtanke och sedan hur man gör ett ergonomiskt handtag som matchar det. Först därefter handlar det om utseende. 

Sammantaget tycker jag att utseendet är lyckat det med. I mina ögon är Kapara elegant med sina slanka utdragna former och förföriskt glittrande kolfiber. En snygg kniv helt enkelt.

Spyderco Kapara, en riktig fullträff. Snygg, lätt och en riktigt effektiv skärmaskin

Utöver det kan sägas att Kapara är mycket lätt för sin storlek då den väger in under hektot trots att den erbjuder över nio centimeter blad. Men framförallt är kniven välbalanserad. Det är en egenskap jag generellt värdesätter högre än absolut vikt i gram. Det påverkar nämligen i hög grad hur en kniv känns och uppträder i hand. Ibland kan lite övervikt trollas bort på det viset.

En liten brasklapp vill jag däremot kasta in när det gäller epitetet “fällbar kökskniv” som hörs ibland. Kapara kan även agera kökskniv men förväxla den därför inte med en äkta kökskniv. Det misstaget gjorde Spyderco med den Slyszdesignade “Spyderchef” i och med namnvalet. “Chef knife”/kockkniv,  är inte alls vad det handlar om utan snarare skall Kapara i så fall jämföras med en skalkniv eller en allkniv/Petty och inget annat. Som sådan är den dock utmärkt- för att vara en fällkniv nota bene. Fällknivar är och förblir inga bra köksknivar. 

Byggkvaliteten återfinns där uppe i toppen bland det bästa som Spyderco kan erbjuda. Det placerar den i samma kategori som andra Taichung-tillverkade knivar som Hungarian, Slysz Bowie och Sage 2 bara för att nämna några. Materialen skäms inte för sig de heller och de känns väl valda i sammanhanget.

Det här är en kniv både för Spydercoentusiasten som är ute efter äkta “Spyderkänsla” och den som bara söker en bra EDC-kniv. Den är inte helt billig men Kapara är en ruskigt kompetent fickkniv som fungerar till nästan allt utom möjligen att bända och bräcka med. Det vill säga exakt vad upphovsmannen Alistair Phillips föresatte sig när han skapade förlagan. 

Jag kan även tänka mig att den utseendemässigt kan tilltala ett flertal icke Spydercofantaster med sin slanka bladform, rätt återhållsamma knöl på bladet och sitt kolfiberhandtag.

Den är inte bara bra, den är snygg också!

Länk till Spydercos produktsida

Specifikation:

Längd utfälld: 210 mm

Längd hopfälld: 119 mm

Vikt: 94 g (vägd av mig)

Bladlängd: 91 mm

Godstjocklek: 3 mm

Bladstål: Crucible CPM S30V

Handtag: Kolfiber på lättad stålram

Lås: Compression-lås

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Taichung, Taiwan

/ John

* Även om Spyderco för att minska den och den frustration det ibland kan medföra genom ett nytt förfarande för 2019. 

**Vilket tarvar diverse speciallösningar som t ex nållager eller “multi row bearings”. De kräver dock inte mindre underhåll utan snarare mer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *