–  japansk elegans och finess

 

MCusta, inte det vanligaste märket på marknaden och på flera amerikanska forum vet de knappt vilka de är har jag noterat. Märket är japanskt och kan utläsas “Machine Custom” vilket egentligen är en motsägelse. Antingen är knivar maskintillverkade eller ej även om det inte alltid är så enkelt numera. Men det ligger något i namnet och den aspekten vill de betona. Det är även en dubbelhet som återkommer i själva kniven och som den här recensionen kommer att handla om.

MCusta MC124D, Tactility Elite Damascus

Hur som haver gör de ruskigt välgjorda knivar och hör utan tvekan till crème de la crème när det gäller produktionsknivar. Men kombinationen av design, materialval och funktion gör att de inte är för alla. Likt Spydercos produkter kan de fungera som vattendelare för intresset. Men söker du något välbyggt med charm och personlighet är de väl värda att beakta.

Elegans och personlighet klädd i damaskstål och ädelträ

 

Blad

Bladet på Tactilityn är en riktigt skönhet. En lång slank droppoint med en uttalad falskegg på toppen och lång rak egg nästan i avsaknad av buk ger en känsla av japansk tanto. Ni vet originalet, den där utan amerikanska räta vinklar. Bladet mäter över nio centimeter på längden så kniven är aningen större än vad den framstår som vid första anblick. De slanka linjerna lurar ögat en smula.
Bladet är laminerat med damasksmide i de yttre lagren och VG10 som eggstål

Karaktäristiskt för just den här versionen är förstås det damaskerade stålet. Det är ett mycket slående mönster även om det är inte är så extremt många lager det handlar om. Därför kan man även med fingertopparna känna ytan. På samma vis som några av mina köksknivar är det ett San Mai-blad det handlar om. Det vill säga tre lager stål varav ett är själva eggstålet, i det här fallet VG10. Runt det har man sedan en yttre kappa som är ytterligare ornamenterat genom att vara ett mönstrat stål vilket skänker liv åt bladet. Det är förstås ett rent kosmetiskt val och fyller ingen övrig funktion.

Något som däremot fyller en funktion är eggen. Den är ruskigt vass för att vara en fabriksegg. Det är andra gången det händer för mig med MCusta så endera har jag tur eller så kan de det här med att slipa knivar. En jämn, symmetrisk och riktigt skarp egg. Den rakar hår med lätthet även utan åtgärder.

Tactilityns blad är slankt, spetsigt och mycket vasst

Vem sade att VG10 var värdelöst? Inte så många men på senare tid hävdas det på forum och Instagram att det är ett budgetstål och som skäl används argumentet att det är benäget att “chippa” det vill säga att det skulle gå flisor ur det. Hur man lyckas med det utan att hugga med kniven eller använda den som mejsel förstår jag inte. Åtminstone den här kniven är enbart till för att skära med, inget annat. Eftersom det återfinns i några av mina finare köksknivar är det av mig bland de mest använda knivstålen överhuvudtaget och jag har mest gott att säga om det. Det kräver dock att man stålar/striglar och bryner det ibland.

Själva bladformen och eggen på Tactility ligger väl i linje med såväl namnet som hur handtaget är utformat, något jag återkommer till. Men det gör att kniven uppenbarligen är avsedd för ett par favoriserade grepp vilket sin tur kombinerat med materialval, bladets utformning och egg gör att kniven är bäst lämpad till lättare skäruppgifter. Att skära gummi, tjocka papprör eller ens försöka tälja med den här kniven är inte att rekommendera.

Men som namnet antyder är det heller inte det tilltänkta användningsområdet. Men vad man får på köpet är en rätt bra kniv för allt EDC-bruk av lättare slag.

 

Handtag

Handtaget och för den delen hela konstruktionen är intressant och lite av en anomali. Delar av kniven och hur den är formgiven är moderna medan andra känns lätt daterade. De är inte först med att plocka upp det där med trender japanerna. Eller snarare sagt – i vanliga fall är det precis vad de är men uppenbarligen  inte när det gäller knivar. Låt mig förklara vad jag menar.

Dubbelheten märks på hur den här kniven är byggd och ihopsatt. Den moderna biten utgörs av att det är en demonterbar fällkniv byggd på en stålram med öppen rygg försedd med distanser. Utanpå det skruvade skollor. Det är ett koncept vi är väl bekanta med vid det här laget. Kniven är byggd enligt mall 1A vad gäller de bitarna.

Sidorna i kvittenträ har en dramatisk och tilltalande ådring

En första avvikelse från det helt moderna är att sidorna är av ädelträ, inte titan, aluminum, G10 eller FRN. Den här modellen och andra har funnits i cocobolo även om det har ersatts med “rosewood” i MCustas produktion. Som en passus kan nämnas att det där med språk är komplicerat i ädelträsammanhang. Det handlar om olika former av jakaranda eller snarare Dalbergia-arter har jag förstått. Kruxet är att en del brasilianska varianter är hotade medan sydostasiatiska inte är det. Men den här kniven har quince burl wood eller kvitten som träslag. Det är ljusare med annan ådring och påminner något om masurbjörk men är rödare till utseendet. Annars finns modellen att tillgå i andra material som micarta eller corian.

Så långt inget som avviker för mycket från det gängse. Men sen blir det mer japanskt. “Overbuilttrenden” har inte nått Japan så pivotskruven är inte särskilt kraftig och skruvhuvudena på de sammanhållande skruvarna är minimala. Det hade aldrig hänt på en amerikansk kniv eller en europeisk kniv siktandes mot den amerikanska marknaden. Sen spelar det ingen roll om det håller eller ej. Det skall se brutalt ut.

Andra delar som jag uppfattar som typiska är bladstålet, val av glidlager och material i dem, låskonstruktion samt clipets formgivning som alla bjuder på samma dubbelhet i tid och rum.

Konstruktionen är rättfram. Här syns hur insidorna och räfflor är mycket distinkta, nästan skarpa

Ramen är två millimeter grov men inte urborrad på något vis vilket är både en fördel och en nackdel i det här fallet. Visst hade lite vikt gått att avlägsna från kniven genom att lätta ramen men å andra sidan väger inte kniven mer än runt hektot ändå. Det man vinner med de släta ytorna är lättare rengöring, det finns färre skrymslen för smuts att fastna i.

En annan intressant detalj som jag läst en förklaring till som jag dock inte vet huruvida den är korrekt eller ej rör hur liners och andra ståldetaljer är utformade. De är relativt lite slipade och fasade vilket gör att insidan på knivens ram närmast är vass eller skall vi säga “distinkt”. Det gäller även andra knivar från MCusta och flera modeller från Spyderco för övrigt som likt den här kniven är tillverkade i Seki City, Japan.

Förklaringen lär vara att det uppfattas som ett tecken på precision och därmed kvalitet i tillverkningen. Men om det stämmer låter jag vara osagt. Fast helt omöjligt låter det inte då man månat om många andra detaljer på den här kniven. Någon som vet får gärna informera mig om hur det faktiskt förhåller sig. Med tanke på kvaliteten på kniven i övrigt så är det knappast något som bara förbisetts.

För att vara en kniv med ett så dramatiskt namn är den inte överdimensionerad

I hand är Tactility också speciell. Den är nämligen både bekväm och obekväm beroende på hur du väljer att greppa den. Namnet sätter här färg på tillvaron. “Tactility” innebär därför att man premierat grepp som ger god räckvidd. Det gör att sedvanligt “hammargrepp” inte alls fungerar särskilt bra. Fingerurtagen känns lätt felaktiga och clipet skär omedelbart in i handen på ett trist vis.

Men om fattningen sen ändras till vad kniven är avsedd för så blir det en helt annan historia. I “sabelgrepp” med tummen ovanpå handtaget fungerar handtaget utmärkt. Alla räfflor, både på ovansidan för tummen, vid låsarmen och till och med bak på handtaget ger bättre grepp. Pekfingret faller in i urtaget som avsett och alla frästa spår för fingrarna är placerade där de skall. Det långa clipets spets hamnar nu mellan fingrarna istället för i handen. Såja, där sitter kniven som den skall.

Detsamma gäller om du snurrar runt kniven och håller den som en ishacka. Det råder därmed ingen tvekan om hur kniven skall hållas för att handtaget skall vara optimalt. Ett par grepp är uppenbart premierade. Det begränsar emellertid användningsområdet men det ligger i linje med hur kniven är tänkt. Det går inte att tälja med kniven samtidigt som precisionssnitt och användande av spetsen till allt från att avlägsna spetor till förpackningar och mathantering går utmärkt.

 

Öppning och lås

Knivar från MCusta är verkligen specialla att öppna. Tactilityn har inte hunnit få den där Schweiziska urverksprecisionen än som min egen “Basic”-modell besitter. De har generellt exceptionellt mjuk gång och det går inte närma sig tumknoppen på någon av knivarna utan att bladet flyger ut. Det trots att de inte har någon som helst form av lager utan tvärtom löper på teflonbussningar. Däremot är MCusta kända för att uträtta underverk med den konstruktionen och de gör som japaner ofta gör oavsett verksamhetsområde, driver saker till perfektion.

De anodiserade tumknopparna är lätta att komma åt och intuitiva att hantera

Jag utmanar alla att hitta en kniv som är lika kvick och mjuk i gången med den här konstruktionen. Det finns några få på marknaden det vet jag. Men de här ligger i topp.

Testexemplarets gång är mycket jämn men inte silkesmjuk, än kan väl tilläggas. Bladet däremot flyger ut och gör det med hjälp av tumknoppar i titan. Annars finns den här kniven med hål i bladet också för den som känner sig Spydercofierad nog. Knopparna liksom pivotskruven har fått sig ett diskret tillskott av färg. En blekt blå som väl matchar det damaskerade stålet i bladet.

En annan av de saker jag skulle återkomma till är låset. Inget konstigt med det egentligen eftersom det är ett tämligen standardiserat linerlock. Det som avviker är snarare att det sitter på en kniv med ordet “Tacti-någonting” i namnet. Hade kniven varit amerikansk hade det garanterat varit en framelock istället. Eller möjligen ett “Tri-Ad” eller “Axis” beroende på tillverkare.

Ett linerlock i stål står för säkerheten

Men det behövs inte när funktionen är utmärkt och kniven låser stabilt. För att uppnå extra säkerhet används hela anläggningsytan på låsarmen. Till skillnad från ramlås är det en fördel om så är fallet och att det finns lite marginal i sidled där bladtang och låsarm möts ifall flex uppstår under press. Det här exemplaret lider dock inte av det ens om man pressar bladet från fel håll.

Fjäderkraften i låsarmen skulle jag placera i mittfåran. Inte den allra mjukaste men heller inte hård. För att öka åtkomsten höjer sig låsarmen en smula över urtaget för fingret och är därtill försett med räfflor för ökad friktion. Det är lätt att släppa låset men det gör en smula ont i fingret om rörelsen upprepas många gånger. Så någon leksak för soffan är det inte.

 

Att bära

Tactilityns clip är uppseendeväckande och en av de saker man noterar omgående. Det är nämligen osedvanligt långt och därtill laserskuret. Så stort och dekorativt är sammanfattningen. Men det ligger i linje med knivens övriga formspråk. Men även det är något av en kulturkrock då en europeisk eller amerikansk tillverkare högst troligt valt en annan variant.

Clipet är av “fold over”-typ och fäst med två skruvar i bakänden. Det går att skifta sida på det om så önskas

Funktionsmässigt är det dock utmärkt. Eller ja, bitvis utmärkt om man nu kan säga så. Det är lätt att föra ned kniven i en ficka och lika lätt att hala fram den. Clipet kan skiftas från sida till sida med bladspets uppåt. Vilket är den position de flesta verkar föredra i vilket fall som helst. Frånvaron av flyttmöjligheter gör handtaget och de vackra träskollorna mycket renare utseendemässigt.

Som tidigare sagts är clipet hopplöst i vägen vid vissa grepp som “hammargrepp”. Då är det en konstant kant att skava handen emot. I gengäld kämpar du då även mot “fingergrooves” i handtaget som inte heller är avsedda för det greppet. I “rätt” grepp som försvinner de här problemen för mig men det är förstås avhängigt av handstorlek. Spetsen på clipet hamnar då mellan fingrarna och känns knappt.

 

Sammanfattningsvis

Tactility från MCusta är en kniv som inte är helt lätt att sammanfatta intrycken kring. Vad är syftet med den här kniven? “Tactility” säger de men det uttrycket finns knappt på svenska och därtill skär sig utseendet mot mycket av det vi förknippar med den termen ändå. Här har vi en slank pjäs med dekorativt damaskblad och ett utsirat clip samt ett handtag i trä. En vacker kniv och inte alls brutalsvart och grov vilket är ett utseende vi normalt förknippar med den sortens namngivning.

“Tactivadå?” En snygg samlarkniv som fungerar väl i en EDC roll 

För mig står det tämligen klart att det här snarare är en samlarkniv med klara EDC-ambitioner även om den inte briljerar på det sistnämnda området. Bladet är för spetsigt, eggen nästan rak med endast liten buk och kniven har ett choil som strävar mot att ge maximal räckvidd på samma vis som Benchmade AFCK en gång satte standarden för. Det gör att man inte kommer lika nära det man skär och tappar i styrka och kontroll. Inte optimal för alla uppgifter med andra ord. Men vass, lätt att fälla ut och smidig är Tactilityns styrkor.

Vad du får på köpet är en mycket personlig pjäs med ett eget uttryck. En originell och rolig kniv i värld full av grå titanmöss. Väljer du den här versionen av Tactility bjuds du på “bling” i form av damaskerat blad, ett unikt clip och ett par vackra trästycken. Föredrar du enklare utseende finns kniven i svart micarta och ett enklare blad med satinfinish. 

 

I vilket fall bjuds du på en ytterst välbyggd kniv som anländer vass som tusan med ett blad vars utformning gör den bra till allehanda lättare uppgifter, vad de nu kan tänkas vara. Så vill du ha en fickkniv som inte “alla” andra har är det här definitivt en kniv för dig. Jag gillar den skarpt även om det inte enbart är på praktiska meriter.

 

Specifikation:

Längd utfälld: 203 mm

Längd hopfälld: 114 mm

Vikt: 102 g

Bladlängd: 92 mm

Godstjocklek: 3 mm

Bladstål: 33 lagers damast med VG10 som eggstål, 60 Hrc

Handtag: Quince burl Wood över stålram

Lås: Linerlock, stål

Producerad av: MCusta, tillverkad i Seki City, Japan

/ John

 

#knivshop 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *