Nordens största utbud!     ✔ Gratis frakt över 499kr    ✔ Säker betalning och delbetalning    ✔ Tusentals nöjda kunder

Inledning

Konsten att öppna en fällkniv. Hur många sätt finns det och vilket är bäst? Vi har nog alla våra favoriter och strykpojkar. Min egen favorit i dess simplicitet gällande användande är den så kallade flipperkniven. Men att designa och tillverka en bra flipperkniv visar sig vara långt ifrån en enkel uppgift visar det sig när man provat hundratals. Det kan vara allt från en dålig design till en illa utförd tillverkning som gör den mer eller mindre svår att öppna.

En flipperkniv kan se ut på lite olika sätt när det gäller placering av flipperfenan och i ovanliga fall vilken del på kniven man trycker på för att fälla ut bladet men den grundläggande tanken är densamma. Ett exempel på det senare är “Non Flipper Flipper” (NFF) av Stan Wilson där bolstret roteras genom ett tryck med pekfingret vilket genom en sinnrik och relativt enkel mekanisk konstruktion trycker ut bladet. Jag skrev enkel men det är en sanning med modifikation. Konstruktionen må vara enkel rent tekniskt men är en intrikat och komplex design att tillverka med snäva toleranser. Fördelen med denna lösning är att ingen flipperfena behövs. Just flipperfenan är ett av de argument många kritiker har emot just flipperknivar. Jag tänkte dock fokusera på just knivar med flipperfena och ge exempel där man lyckats bra och mindre bra.

Frontflipper

Vad är det då som är så negativt med en flipperfena på en fällkniv? Det tyngsta argumentet som brukar lyftas fram av tidigare nämnda kritiker är att flipperfenan sticker ut och är i vägen både i fickan och när man ska skära mot ett underlag. En lösning på detta är en så kallad “frontflipper.” En sådan har en del av knivtangen utstickande framåt istället för mot handtagsryggen som på en vanlig flipperkniv. Tekniken för att öppna en frontflipper skiljer sig lite från en vanlig flipper och kan te sig onaturligt av somliga. Det krävs oftast en tillvänjningsperiod för just frontflipper. Och just tillvänjning och speciella tekniker (vad jag kallar hemliga handskakningar) är vad jag inte gillar med dem och andra typer av öppningsmekanismer där man behöver öva in tekniken för att öppna kniven snabbt och naturligt. Jag har däremot stött på väl fungerande exempel som till exempel Hunter från HEA Designs.

Frontflipper verkar vara en populär design i Sydafrika av någon anledning då flera custom tillverkare där tillverkar knivar med frontflipper.

“Standardflipper”

Vanligtvis tillverkas en flipperkniv med en flipperfena utstickande ur ryggen likt ryggfenan på en fisk, därav namnet “flipper.” Trots att detta är en väldigt vanlig design numera så är det tyvärr vanligt att det gjorts misstag antingen vid designen av kniven då geometrin kan vara bristfällig eller att det fuskats vid tillverkningen så att antingen detent eller fit & finish är så pass dålig att kniven blir svåröppnad. Är det något jag är allergisk mot så är det när dålig design, kvalitetskontroll eller tillverkning försvaras med uttalanden som “du måste hålla så här”, “du måste trycka så här” eller “du måste träna mer”. Om kniven är bra gjord så ska man kunna hantera den som om man inte gjort annat redan från första kontakt.

Att stänga kniven

Men att öppna en fällkniv är ju inte allt, den ska ju stängas också. Då är det viktigt med ett lätthanterligt lås. Även om andra lås förekommer så är linerlås (linerlock) och ramlås (framelock) de vanligast förekommande. De fungerar likadant och skillnaden är mest akademisk.

Lockstick och lockslip är två brister som kan förstöra upplevelsen av en i övrigt bra kniv. Det senare är dock allvarligt ur ett säkerhetsperspektiv då man riskerar att skadas om låset skulle glida och fallera. Lockstick däremot påverkar främst upplevelsen av kniven eftersom det ger ett intryck av att kniven är av lägre kvalitet.

Åtkomst av låset är givetvis av stor vikt eftersom ett svåråtkomligt lås blir svårhanterligt och förtar från användarupplevelsen och användbarheten av kniven. Tyvärr verkar det sparas på detta område hos många tillverkare. Det är ofta trångt mellan handtagssidorna, inte minst på knivar med tunna blad. Det går givetvis att göra låset lättåtkomligt även om bladet är tunnt. Låsarmen kan till exempel sticka ut lite längre än hantdagssidan på motsvarande sida. Ofta upplever jag även att låsarmen är dåligt, eller inte alls, avfasad vilket gör det obekvämt för tummen att lossa låset. Ett exempel på en kniv som har en mycket väl tillgänglig låsarm trots sitt relativt tunna blad är Zero Tolerance 0470. Motsvarande exempel är Kershaw Showtime där det är näst intill omöjligt att få in tummen mellan handtagssidorna. Av någon, för mig, outgrundlig anledning har vissa tillverkare fått för sig att halka av låsarmen med tummen är en allvarlig och överhängande risk varvid de fräser ut ett aggressivt mönster i låsarmen där man ska sätta tummen. Somliga av dessa blir rent plågsamma att använda, speciellt om trycket från låsarmen är högt. Ett exempel på en kniv med alltför aggressiv “jimping” på låsarmen är Spyderco Magnitude.

Knivens gång (Eng: action)

Idag läser man ofta om hur bra “action” en fällkniv har och gärna kompletteras det med ordet “fallshut.” Visst kan det vara imponerande när en kniv har till synes friktionsfri gång och när bladet faller in i handtaget av sig själv när låset lossas. Kullager lovordas och ju fler rader med kulor desto bättre. Helst ska det vara rullager. Men behövs det verkligen? Och är det verkligen bättre? Och än viktigare: är fallshut eftersträvansvärt? Jag tycker inte det. Just fallshut kan rent av vara farligt i då fingrarna lätt riskerar att komma i kläm. Så länge kniven flippar smidigt och är lätt att stänga bryr jag mig inte om den har brickor eller kullager. Dessutom är inte brickor så känsligt för smuts och damm som kullager. Men nu är det marknaden som styr och kullager efterfrågas.

Jag märkte det tydligt när jag fick prova en prototypkniv, vilken hade brickor men efter testrundan efterfrågades kullager av många prototyptestare så tillverkaren gav med sig. Det var synd eftersom den var lika lätthanterlig med brickor som den var med lager när den väl släpptes på marknaden. Den var rent av lite bättre med brickor eftersom man inte känner några kulor rulla över små ojämnheter på bladet. Tyvärr har jag inte kvar prototypen. Det sörjer jag lite nu. En eloge ska väl gå till Rick Hinderer här eftersom han nu erbjuder knivar, där man kan byta mellan de medföljande brickorna och kullagren.

Slityta av stål (Eng: steel insert)

En annan populär teknisk detalj som man ser på nästan varenda flipperkniv just nu är en slityta av stål. Det argumenteras från olika håll hur pass nödvändigt det är. Chris Reeve Knives anser att en korrekt utförd låsgeometri är tillräckligt och att slitaget på titanet är obetydligt.

Slitytan ska förhindra större slitage på låsarmen av titan och minska risken för lockstick. Jag föredrar slityta av stål av just dessa anledningar. Trots användandet av en slityta av stål har somliga tillverkare problem med lockstick så lösningen i sig är ingen garanti för smidig gång.

Bra egenskaper hos en flipperkniv

Vad utmärker då en bra flipperkniv? Till att börja med skulle jag säga att greppet är viktigt på så vis att man bör ha ett fast grepp utan att riskera att lägga något tryck på låsarmen (om det är en ramlåskniv). Zero Tolerance 0450 är en mycket trevlig och rapp liten flipper men det är alltför lätt att lägga ett eller flera fingrar på låsarmen vilket i vissa fall gör den näst intill omöjlig att öppna.

Därtill anser jag att ergonomin är viktig på så sätt att flippertabb och handtag inte bör vara onödigt vasst eller kantigt. WE Knives Wisp har till exempel en mycket vass jimping på flipperfenan vilket gör den smärtsam att öppna flera gånger i rad. Det är synd på en i övrigt mycket bra kniv.

Storleken på flipperfenan bör inte vara större än nödvändigt för att man lätt ska hitta den och öppna kniven. Överdrifter likt Medfords monstruösa flipperfena på 187F är ett typexempel på hur det inte ska se ut. Zero Tolerance 0470 å andra sidan har en minimal men mycket effektiv flipperfena.

Kraften som behöver övervinnas för att öppna kniven, eller detent som man säger på Engelska, bör inte vara för stark men inte heller för svag. Är den för svag är det svårt att få en explosiv start och bladet fälls sällan ut fullständigt. Är den för stark å andra sidan blir det svårt att övervinna kraften och det gör onödigt oni i pekfingret. Jag minns speciellt en kniv som hade en mycket hård detent. Det var en Marfione DOC (Death On Contact, löjligt namn va?). Det resulterade i att jag drog mig för att använda den vilket är synd.

Ett lätt åtkomligt och manövrerbart lås är självklart för en välbyggd flipperkniv. Zero Tolerance visar med 0470 hur det ska göras.

Avslutningsvis

Avslutningsvis vill jag ge några exempel på bra och dåliga flipperknivar.

Dåliga exempel

  • Medford 187F med sin flipperfena som liknar en hane på en gammal revolver.
  • Hinderer XM-18 med sin veka detent som inte tillåter en bra öppning. Ofta blir den hängande halvvägs. Senare modeller lär ha detta åtgärdat.
  • Marfione DOC med sin superhårda detent som förstör ditt pekfinger på nolltid.

Bra exempel

  • Kizer Gemini (Vanguard) med sin väl utformade geometri och väl tilltagna utrymme för tummen så man lätt kommer åt låsarmen.
  • ZT 0470 med sin alltigenom näst intill perfekta design med allt ifrån en minimal flipperfena till en lätt utstickande lättåtkomlig låsarm och en perfekt detent.
  • Zero Tolerance 0900 med sin enormt explosiva gång.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *