Ibland händer det konstiga och rent utsagt absurda saker i livet. Man kanske har haft den bästa julveckan på väldigt väldigt länge som avslutas men en kraftig förkylning vilket gör att man får stanna hemma ensam över nyåret. Men kanske är man ändå glad och nöjd med tillvaron när man ser att den hemsida och blogg man ofta besöker är på jakt efter nya skribenter. Då kanske man utan några förväntningar skriver en liten text där man presenterar sig själv. Och vips! Kanske man ska vara den där nya skribenten som skriver för bloggen Vasst. Kanske blir man ännu gladare och framförallt tacksam för den chansen.

Vem är då jag som är den här nye skribenten hos Vasst?

Mitt namn är Emil Funcke och jag som så många andra samlar på knivar. Det är inget konstigt i det när man skriver för en blogg vid namn Vasst, men mitt samlande är lite nischat. Visserligen gillar jag och har en viss fascination för alla knivar men mitt fokus på samlandet är på regionala franska och neo-klassiska knivar. Vad dessa två begrepp innebär kommer jag verkligen bena ut i senare inlägg men en kort historia kan vara på sin plats.

Den franska knivkulturen är i min mening lite speciell. Det är så att i princip varenda liten by och region i Frankrike har ett eget knivmönster. En egen sorts kniv. Dessa knivar kommer från en ganska gammal tradition och har därför ganska traditionella drag. De är oftast slipjoint knivar, vilket innebär att de inte går att låsa utan det är en fjäder längst med knivens rygg som gör att kniven inte fäller ihop sig för minsta lilla och även inte öppnas för lätt. De är oftast gjorda av traditionella material såsom skalor gjorda av oliv-träd eller horn och knivstålet är det lite enklare 12C27 från Sandvik. Det kanske mest kända exemplet på en sådan här fransk by-kniv är Laguiolekniven (även den kommer få en mer utvecklad historia i senare inlägg).

 

Laguiole av Au Sabots

 

Neo-klassiska knivar är den term jag valt att använda om knivar som kanske har ett traditionellt utseende (såsom Laguiole) men är gjord i moderna material och kanske med ett toppmodernt superstål. Eller så är det bara en modern kniv men med traditionella drag. Ett bra exempel på en kniv som är båda dessa är Why so serious? av Roland Lannier vilket i mångt och mycket är en modern kniv med linerlock, modernt stål och härdningsmetod, nyskapande micarta gjort av en kilt. Men kniven ger ändå ett traditionellt skimmer ifrån sig. Den här kniven är en jag kan prata om i timmar. Det är även något jag planerar att göra i framtiden om någon orkar lyssna (läsa).

 

Why so serious? av Roland Lannier

Jag som person kommer från de Wermländska skogarna men är för närvarande bosatt i Landskrona och jobbar som gymnasielärare. Utöver knivsamlandet så lägger jag ner stor tid och intresse i scoutrörelsen där jag bland annat är ledare för ett antal ungdomar.

Mitt knivsamlande började egentligen med scouterna. Jag var en ny ledare och kände att jag behövde en ”vuxenkniv” en ny lite större kniv att använda (det blev en mora2000). Men den här nya kniven räckte inte riktigt till utan jag såg snabbt en ny kniv som även den väckte mitt intresse och på den vägen gick det. Jag fick efter en stund min första fällkniv i julklapp (det var en Gerber av något slag). Efter att ha upptäckt hur ofta jag faktiskt använde min fällkniv i vardagen kände jag ett behov att ha en kniv som gick lättare att öppna och stänga och i sökandet efter den drog det verkligen igång. Från en fällkniv och kanske fem fastbladare hade jag snabbt 15, 20 och till slut 30 knivar. Efter det började mitt samlande nischa sig sakta men säkert till det samlande det är idag. Jag har fortfarande en del moderna knivar i min rotation som är enkla att öppna med en hand och som låser sig på ett tillförlitligt sätt. Men de är ett fåtal och majoriteten är eleganta traditionella och osmidiga knivar men med det, i min mening, lilla extra. En sorts historisk patina som gör kniven ännu stiligare än vad den redan är.

 

Väl mött alla knivintresserade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *