Nordens största utbud!     ✔ Gratis frakt över 499kr    ✔ Säker betalning och delbetalning    ✔ Tusentals nöjda kunder

Benchmade Bugout är inte en ny modell vid det här laget. Tvärtom är det troligen en av de mest omtalade fickknivarna överhuvudtaget på senare tid, åtminstone i den värld som utgörs av entusiaster som hänger på internets alla vattenhål för knivintresserade. Jag skulle tro att den tillsammans med modellerna Griptilian och Osborne 940 tillhör Benchmades största försäljningssuccér. Frågan är om den lever upp till sitt rykte? Det skall jag försöka utröna här. 

Benchmade 535GRY-1 Bugout

Att det främsta försäljningsargumentet för den här kniven är dess låga vikt lär inte ha undgått någon. Men det som sålde den till mig är faktiskt ett par andra saker. Vikten har förvisso inflytande på några av dem också. Men det första man kan ta del av från bilder är förstås utseendet och jag tycker den är snygg.

Väl i hand var det istället hur rejäl Bugout känns trots den låga vikten även om t ex Cold Steel Hold Out III faktiskt slår den i den kategorin. Därutöver var det balansen och bladformen som gjorde Bugout oemotståndlig. 

Därmed kan det nog slås fast att jag inte kommer att vara en motvalls kärring utan istället följa den flock som säger att det här är en bra kniv. 

Bugout, en kniv som satt avtryck i EDC-världen

Twitterversion: Benchade Bugout, en lätt kniv som väger tungt. 

Blad

Bugout har en för Benchmade tämligen typisk bladfrom. En drop point med en markant falskegg/swedge som sträcker sig ungefär halva bladets längd. Originalet hade Benchmades vanliga finish med en kombination av stentumling och satin. Problemet var för mig att det kombinerades med ett babyblått handtag vilket var en av anledningarna till att det dröjde innan jag skaffade en. I den här versionen är bladet som synes svärtat eller snarare har det en ytbehandling som ger en grå nyans de kallar “smoked gray chrominum nitride”. Det gör att den skiftar färg lite beroende på hur ljuset träffar den. Så här långt håller beläggningen mycket bra mot repor och märken för övrigt. 

Längden på bladet är strax över åtta centimter eller 82,9 mm för att vara exakt. Höjden är 2,4 cm och sen kommer vi till det fantastiska, bladgodsets tjocklek. Här har vi en modern fällkniv som låter bladet vara under tre millimeter. Bladet är endast 2,3mm tjockt! Det vill säga det närmar sig det tunna godset hos t ex Victorinox och andra knivar som skär bra. Den matchar dock inte helt de allra bästa skärmaskinerna på marknaden som är tunnare bakom eggen. Men Bugout är väsentligt tunnare där än vad Benchmade brukar erbjuda så det är ett markant fall framåt. Som jämförelse kan nämnas att BM 943 Osborne är rent bedrövlig på det området. 

Det kan också nämnas att bladet var centrerat på det här exemplaret och att fabrikseggen var mycket vass och överlag snyggt utförd. 

Ett enkelt men mycket stilrent drop point-blad

Stålet är CPM S30V från Crucible. En stapelvara för Benchmade och det är vid det här laget ett stål de verkligen behärskar. I entusiastkretsar, läs “bland stålsnobbar/nördar” betraktas det som en smula föråldrat. Men det är sannerligen inget fel på prestationsförmågan. Särskilt inte när det är väl behandlat och format som i det här fallet. 

Slipningen är flat och mycket hög, så hög att den närmar sig hela bladets höjd men lämnar en liten flat yta mot toppen till. Påpassligt nog så stor att det förenklar för användandet av slipsystem med fasta vinklar som håller fast knivar med någon form av klämmor. 

Som så ofta använder sig Benchmade sig av S30V-stål

Väl i bruk är Bugout precis så bra som kan önskas. Ett tunt och därtill väl slipat blad med god geometri klarar det mesta. Med undantag för riktigt tufft arbete. Handtaget är för tunt och flexar faktiskt när man täljer i hårdare träslag har jag noterat. Särskilt tydligt blir det om man skall frigöra bladet efter det att det kilat fast. Men annat var inte att vänta. Att skära lite i färskt trä går däremot bra. Anledningen att jag testat och nämner det hela är att man i början av knivens historia, särskilt i amerikanska omdömen hakade upp sig på namnet “BugOut” vilket skulle antyda överlevnad och apokalyps. Det här är inte den ultimata överlevnadsfällkniven men däremot en förträfflig vardagskompanjon då den skär riktigt bra i saker som plast, kartong, papp, buntband, tejp, krympplast och annat som kan förväntas dyka upp i blandad omfattning. 

Handtag

Bugout erbjuder ett handtag som är 10,7 cm långt, 2,3 cm högt och så tunt som 1 cm. Formen är enkel utan stora åthävor. Sidorna är lätt välvda och de sväller lätt baktill samtidigt som det finns ett rudimentärt fingerskydd. Sidorna har fått ett rutat mönster för ökad friktion och några räfflor finns för tummen ovanpå handtaget vid låset. Annars är kniven lyckligtvis befriad från dylikt otyg. I det här fallet är de dessutom mer av indexerande karaktär än till för ökat fäste.

Ett enkelt och framförallt lätt handtag av Grivory

I syfte att få ned totalvikten har Benchmade gjort ett par medvetna val. Att välja tunt bladgods och ett lätt handtagsmaterial är det som är mest uppenbart. Därutöver bidrar förstås det slanka formatet men det finns även en dold orsak och det är att kniven saknar ram. Eller snarare är det en mycket liten sådan. Den är precis så stor att den kan härbergera låsmekanismen. Sen är inte sidorna massiva utan har en fackverkskonstruktion för att bli så starka som möjligt i relation till vikten. 

En detalj som är mycket snyggt inkorporerad i designen är fånglinehålet. Ibland eller snarare tämligen ofta i fällknivsvärlden ser de ut som rena efterkonstruktioner. Men inte i det här fallet och det fungerar utmärkt för både en lädersnodd och de så populära 550-skärmslinorna. 

För att ytterligare spara vikt har man låtit konstruktionen vara öppen i ryggen. För att hålla samman kniven finns förutom den justerbara piovotskruven två distanser i ryggen. De är för övrigt guldeloxerade liksom tumknopparna på den här versionen. 

Materialet är Grivory vilket är ett av dessa fiberförstärkta plastmaterial som ofta återfinns i knivhandtag av den här typen. 

Ett enkelt handtag som är mycket bekvämt så länge det inte handlar om tyngre arbeten

Sen kommer vi till styrkan med det här handtaget. Det är enkelheten. Jag tenderar till att återkomma till det men avsaknaden av fördjupningar för alla fingrar, supersträva material och enorma fingerskydd gör allt så mycket enklare. Handtaget dikterar inte för användaren hur det skall hållas. Det medför att alla och då menar jag alla grepp fungerar. Fattningar för småarbeten som att hålla kniven sidledes i nypan eller en bit upp på bladet fungerar lika väl som de starkare greppen “hammargrepp” eller “sabelgrepp”. 

Öppning och lås

Att öppna den här kniven är en fröjd. Jag ville bara ha det sagt. Huvudsakligen är det tänkt att man skall använda tumknopparna för ändamålet men den går förstås lika bra att fälla ut genom att använda sig av Axis-låset och gravitationsöppna kniven med en snärt av handleden. Vill man gå i motsatt riktning går det förstås bra att använda två händer också. 

Tumknopparna fungerar utmärkt men är placerade nära handtaget

Tumknopparna är belägna tämligen nära handtaget vilket medför den lilla nackdelen att man måste lära sig att hitta dem. Det trumfas dock av fördelen att de inte är i vägen när man skär. Så de sitter där jag vill ha dem. Sen kan det faktiskt vara svårt att öppna den här kniven långsamt på grund av det. Bladet vill flyga ut när man trycker till. Det är inte helt vanligt med knivar med den här typen av lås då de ger lite fjädermotstånd när bladet rör sig. 

En del av förklaringen bakom den goda funktionen är utmärka glidlager i brons. Jag är glad för att man inte valt att stoppa i underhållskrävande kullager i den här kniven. Den klarar sig utmärkt ändå.

En närbild på Axis-låset

Funktion hos Axis-låset är utmärkt. Det här är en av de bästa versionerna av låstypen jag stött på endast matchat av min Griptilian 551-1. Fjäderkraften hos omegafjädrarna är väl avstämd och symmetrisk vilket gör låset lätt att släppa och den tvärgående låsbulten vill inte hamna på sniskan vilket ibland kan vara fallet med den här konstruktionen. Bladet har dessutom vare sig glapp eller spel och jag är förvånad över hur stabil kniven känns trots de tämligen klena dimensionerna och avsaknaden av ram. 

Att bära

Det vore konstigt om en kniv som siktar på att vara lätt inte vore bra i fickan. Men helt givet är det inte. Knöliga former och vissa material kan förstöra det hela. Men i det här fallet närmar vi oss perfektion. Så mycket högre betyg kan jag inte ge. 

Kniven är lätt med sina 52 g men det är ändå formatet som skänker det där sista. Bugout är tunn men heller inte för hög och lagom lång. Sammantaget ger det förstås liten volym. Och eftersom kniven är överlag välbalanserad så är den även det i fickan. 

Ett av Benchmades mindre clip 

Clipet är perfekt för den här kniven. Det är ovanligt kort så möjligen kan någon tycka att kniven vill släppa från fickan. Med det sagt så har det inte hänt mig. Och då bär jag mestadels den här kniven i högra benfickan på mina byxor där den gungar omkring i takt med att man går. 

Clipet utmärks av god spänst och excellent formgivning. Lagom ramp, väl utformad läpp som inte pekar för mycket utåt och överlag så matchar utseendet kniven i övrigt. 

Det är inte mycket som syns av kniven där den sitter 

Ytterligare ett plus är att clipet liksom tumknopparna och låset är helt ambidextriöst. En utmärkt kniv för både höger- och vänsterhänta med andra ord. Det kan alltid glädja de cirka tio procent det handlar om samt alla andra som av andra skäl vill bära kniven på vänster sida. 

Sammanfattningsvis

Det är bara att konstatera att Benchmade som nästan räknades ut av många för bara några år sedan hämtat sig anmärkningsvärt med modeller som G10-versionerna av Griptilian och 940, flaggskeppet AnthemCrooked River och slip joint-kniven Proper. Och så den här modellen förstås! Den har redan knoppat av sig och bildar nu en hel familj. 

Jag dröjde tämligen länge med att skaffa den här kniven men när jag väl stod där med en Bugout i handen var även jag såld. Det finns inte mycket negativt att invända mot den här kniven som helhet. På detaljnivå finns alltid saker att anmärka på. Visst kunde materialet flexa aningen mindre och visst kunde bakkanten på bladet sticka ut mindre i stängt läge. Och så är Axis-lås känsliga för sand och grus med sina öppningar i handtaget samtidigt som det finns en liten risk för att fjädrarna skall gå av och så vidare. 

Den låga vikten är den egenskap som framhålls mest som den här knivens styrka. Men jag anser att balans är en lika viktig komponent. Och det här är en mycket välbalanserad kniv. Men det främsta argumentet för mig är ändå att det är en kniv med en annan mycket positiv egenskap. 

Bugout är en utmärkt EDC-kniv

Det känns ibland lite märkligt när man i en knivrecension påpekar något så uppenbart som att kniven skär bra. Men tyvärr är det inte alltid fallet med knivar och då särskilt fällknivar idag. Ofta handlar det om att man siktar på kategorin “hard use”, vad det nu är eller så rör det sig om form över funktion. Utseende går först helt enkelt. Därför är det med visst mått av glädje jag kan meddela att Benchmade Bugout inte skär bra utan alldeles utmärkt. Bladet är inte bara tilltalande att se på det fungerar också. 

Sedan tycks det vara nästan obligatoriskt för recensioner eller ens samtal om Bugout att man skall tycka illa om materialet för att man kan tvinga det att flexa* om man pressar hårt med fingrarna på mitten av handtaget. Det har i sin tur lett till att den uppstått en veritabel industri för att tillverka customsidor i alternativa material. De fånigaste enligt mig är varianter i koppar och dylikt eftersom det raderar en av knivens främsta fördelar nämligen det att den är lätt. På köpet får du usel balans med en baktung kniv. 

Samma sak sades dock om Griptilians handtag för övrigt, att de är plastiga. Men jag har verkligen inga problem med den Grivory som används i det här handtaget. Den känns inte alls lika “ihålig” som på t ex Mini Griptilian. Jag betraktar Bugout som en EDC-kniv i det mindre till medelstora formatet och de uppgifter det medför klarar den med glans. Därmed behövs inte någon övrig redundans i styrka när det gäller handtaget. 

Men visst kan sidor i t ex kolfiber matcha vikten på originalet samtidigt som det bibehåller styrkan men då talar vi också om andra prisnivåer. Vad gäller pris ligger Bugout relativt bra till för att vara en Benchmade. I USA vill säga, där får man betala ca 150$. I Sverige får man betala från 1700 kronor och uppåt. Priset är för övrigt också ett bra försäljningsargument då det är billigare än vad de flesta Benchmade-modeller brukar kosta. 

Benchmade BugOut är enligt mig precis så het som det sades

Användningsområden råder det inte brist på. Eftersom den inte väger något eller åtminstone mycket lite så ligger vandring, camping och annat friluftsliv nära till hands. Själv brukar jag vanligen ha någon form av lätt fällkniv som komplement till en slidkniv när jag är ute och i den rollen är den här utmärkt. 

Men främst ser jag Bugout som en förträfflig EDC-kniv. Den har alla de attribut som är eftersträvansvärda då den både är effektiv att använda, lätt att hantera och perfekt att bära omkring på. Därtill gör linjerna att den faktiskt är snygg också. Men på den punkten kan jag förstå de som byter handtagsmaterial. 

Specifikation:

  • Längd utfälld: 189 mm 
  • Längd hopfälld: 107 mm 
  • Vikt: 52 g (vägd av mig) 
  • Bladlängd: 82 mm 
  • Godstjocklek: 2,29 mm 
  • Bladstål: CPM S30V 
  • Handtag: Grivory 
  • Lås: Axis 

Producerad av: Benchmade, tillverkad i USA 

* En recensent gick så långt på Youtube att han sågade hela kniven när den var ny på grund av det 

/ John 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *