– en fullvuxen italienare

På något vis känns det passande att en kniv från Maniago och Italien är döpt till “Opera”. Mer exakt har den här Lionsteelmodellen fått namnet “Big Opera USA”. Originalversionen är en italiensk tolkning av en klassisk lockback vilket innebär ett mer diskret format och exkluderar material som G10 och funktioner som clip och enhandsöppning. Istället är kniven nättare och har sidor i olika träslag samt levereras i ett skinnfodral.

Väsentligt elegantare men inte lika praktiskt enligt mig. Det var det som tippade över vågen i favör för “USA”-tillägget den här gången. Det hindrar mig dock inte från att vilja ha en av ursprungsmodellerna. Det hindrar mig dock inte från att vilja ha en av ursprungsmodellerna.

Lionsteel Big Opera USA
Lionsteel Big Opera USA

Det här är som sagt storebror i familjen och det märks. Den var vid första anblick större än jag trodde. Det är märkligt det där, att storlek kan förvåna trots att man tagit del av måtten. Vad jag tycker om färgen vet jag egentligen inte. Ibland vill man ha något annat än svart så jag valde “brown”. Den beskrevs på något ställe som jordfärgad vilket lockade men vill man vara elak kan det även sägas att den påminner om något som åstadkoms av en hund som är dålig i magen.

Kniven påminner mig annars mycket både i känsla och form om en lyxig tolkning av en Dozier folding Hunter från Ka-Bar. Bakom Opera står annars “Max” eller Massimo Salice Sanna som han heter. Han har designat ett antal knivar åt Lionsteel vid det här laget men den här serien lär ha varit den första.

Blad

Bladet är så praktiskt utformat att man nästan får huvudvärk. Det är inte utsmyckat eller fullt med krusiduller. Istället bjuds vi på ett enkelt droppointblad som har en hög nästan full flatslipning. Endast en liten plan yta finns på sidan men den tas tacksamt emot då den underlättar slipning med diverse system som tarvar att bladet förankras.

Ett enkelt, fullvuxet blad i D2
Ett enkelt, fullvuxet blad i D2

Även material och dimensioner känns genomtänkta. Stålet är ett D2-verktygsstål försett med en satinfinish vilket motverkar något av korrosionsproblemen som ett icke rostfritt stål kan föra med sig. D2 är ett stål som ofta återkommer i Lionsteels katalog har jag noterat.

Tjockleken på godset är tre millimeter vilket ger styrka samtidigt som det är tunt nog för att göra den här kniven till en riktig skärmaskin. På längden mäter bladet nio centimeter och det är två och en halv centimeter högt.

Tumknoppen hade kunnat placeras längre in mot handtaget enligt mig men den får ändå godkänt därvidlag. Den är i vägen men inte alltför mycket. Även detaljen med hur basen på kniven är slipad och den “sharpening notch” som återfinns är väl formade. Inte mycket bladlängd går förlorad här.

Synnerligen diskret märkning, knappt läsbar
Synnerligen diskret märkning, knappt läsbar

Lionsteel vet hur man märker knivblad. Texten “Lionsteel, Italy, D2” är knappt läsbar så liten är den. Helt i min smak. Diskret är snyggt i det här fallet.

Opera fick under en period sjunga ut i diverse omgivningar. Första scenen utspelade sig i ett kök. Det blev rena arian, ett flatslipat blad med duglig skärpa gör inte alls bort sig. Tomater och annat mjukt glider stålet igenom. Men det blir ett minus för tumknoppen som helt enkelt är i vägen vid långa genomgående skär. Nu är bladet tämligen tilltaget på längden så det går att kompensera för det även om jag föredrar att inte behöva tänka på saken. När det sen skall sjungas duett med en lök eller två så går det bra. Men då skall “bra” inte jämföras med en dedikerad kockkniv. Trots allt är det så att 3 mm fördelat på 2,5 cm höjd måhända kan betraktas som slankt i fällknivsvärlden men för en kockkniv är det horribla siffror. Särskilt när Big Opera inte är särskilt tunn bakom eggen.

Kniven kom vass även om den inte får toppbetyg på det området. Det var emellertid klart skarpare än min andra kniv från Lionsteel “Daghetta” vars originalegg inte var bra. Opera har mer av en arbetsegg. Papper hanterar den inget vidare, den rakar hår med lite vinkel och tryck men umgås desto bättre med kartong. Ett bekvämt handtag och bra geometri möjliggör långa kraftfulla skär. Även snöre, rep och en bit tamp tuggar den sig igenom med ackuratess.

Andra akten utspelar sig i mer rural miljö. När det kommer till trä och virke saknar Opera något av magstödet. Den sjunger mer med halsen och är inte riktigt på hemmaplan. Om det är flatslipningen eller bara eggvinkeln som spelar in har jag svårt att avgöra. Men den “biter” inte på det vis jag önskar om det skall täljas. Särskilt tydligt blir det i torrt virke. Färska grenar går naturligtvis enklare och där underlättar att bladet inte är för tjockt. Något säger mig att den skulle tjäna på en lätt omprofilering vid slipandet.

Handtag

Lionsteel bjuder inte på några överraskningar här heller. Opera är på många vis en klassisk lockbackkniv vilket avspeglar sig i handtagets konstruktion. Kniven är uppbyggd kring en kraftig ram i stål som är rejält urborrad i syfte att få ned vikten. Trots det är kniven en relativt stadig pjäs som väger in på 135 gram.

Brun G10 kanske inte är en framtida favorit. Emellertid mycket sträv för den som prioriterar fäste
Brun G10 kanske inte är en framtida favorit. Emellertid mycket sträv för den som prioriterar fäste

Den här versionen har skollor i G10. De finns i färgerna svart, grön och brun och “Classic”-modellerna bjuder på trä istället. I det här fallet är materialet tämligen strävt och bjuder på rätt rejält med friktion. Jag kommer nog att gå över den med lite sandpapper för att tona ned den egenskapen något. Om man däremot hanterar kniven mycket i väta och kyla är det bra. På modernt manér är kniven demonterbar och pivotskruven justerbar.

Formen är enkel, briljant samt mycket bekant. Opera påminner om flera knivar men några av Doziers modeller ligger nära till hands som jämförelseobjekt. Det finns ett gott skäl till att så är fallet. Handtaget är en pinne. Dock en lätt krökt och oerhört välformad pinne. Sådana som mänskliga händer gillar att greppa.

En svagt böjd och slipad pinne - aldrig dumt som handtagsform
En svagt böjd och slipad pinne – aldrig dumt som handtagsform

Det gör kniven bekväm i alla fattningar. Det finns inget som talar om för användaren hur kniven skall greppas. Enkelheten i det uppskattar jag i det här fallet. Sen är alla kanter mjukt rundade och det finns inga hörn att irritera sig på. Möjligen är bakänden något spetsig men eftersom handtaget är såpass långt är det ingen risk att det sticker in i handflatan. Man har med clipets placering också undanröjt risken för att det skall orsaka onödigt tryck mot handen vilket ytterligare bidrar till den allmänt goda komforten.

Längden på hela tolv centimeter gör även att den med större labbar och korvfingrar får plats. I änden har man även fällt in en metallögla som agerar fånglinehål.

Öppning och lås

I den här versionen bjuds på en tumknopp för enhandsöppning. Standardutförandet har annars nagelskåra och tarvar därmed två händer för att manövrera bladet på mer klassiskt vis. Knoppens placering gör kniven lätt och effektiv att använda. Den hittas där den förväntas och bladet löper så pass lätt att du kan snärta ut bladet om så önskas. En liten sak jag inte gillar är att tumknoppen sitter något löst i bladet. Såpass att det ibland känns.

Tumpinnnar som sitter för långt ut och sticker för långt ut. Låset är dock mycket välgjort
Tumpinnnar som sitter för långt ut och sticker för långt ut. Låset är dock mycket välgjort

Låset kan framhållas som ett gott exempel på en välgjord klassiker. Det låser faktiskt bättre än många andra då precisionen i tillverkningen gör att den inte har något spel upp och ned vilket annars kan vara fallet med lockbacks på även finare knivar. Här är kniven helt solid och det finns ingen rörelse i bladet alls. Inte ens om bladet greppas nära spetsen och kniven provoceras. En mycket välbyggd kniv på så vis. Sen får tiden utvisa hur den står sig i längden.

Funktionen understryks av det förtroendeingivande snäpp med vilket låset faller på plats när kniven öppnas. Låset är trots det relativt lätt att släppa och med lite fipplande kan även det skötas med en hand.

En detalj värd att notera är att bladet inte går emot insidan på ramen när det smäller igen men att det fjädrar lite i stängt läge. Det innebär att om du pressar ned bladet i handtaget kan eggen komma åt stålet i ryggen på kniven och därmed bli slö. Det är något man bör vara medveten om.

Att bära

Clipet går igen från den av mig tidigare recenserade Daghetta. Det fungerar emellertid bättre på den här kniven. Det av den enkla anledningen att det bärs på andra hållet och att handtagsmaterialet inte är detsamma. Clipet är diskret, håller kniven på plats och framförallt känns det inte särskilt mycket när man arbetar med kniven. Men det är fortfarande inte bra. Jag sade då om clipet att Lionsteel inte verkar kunna den biten särskilt väl och det står jag fast vid.

Clipet fungerar någorlunda men lär aldrig bli någon favorit
Clipet fungerar någorlunda men lär aldrig bli någon favorit

Det finns nämligen ett par saker jag verkligen inte uppskattar med det. En sådan är att mycket av kniven syns när den befinner sig i fickan. Vad spelar det för roll att clipet är diskret när två centimeter kniv sticker upp? Sen är hålen i själva clipet större än skruvarna som håller det på plats vilket gör att om de inte är mycket hårt åtdragna så kan clipet röra sig i sidled och även lossna, det hände mig.

Något jag heller inte uppskattar är att tumknopparna som förvisso är lätta att komma åt vid användning helt enkelt sticker ut för mycket. Det gör att de gärna vill haka i fickkanten på väg upp.
Det sämsta med att bära den här kniven är emellertid den jäkla utstickande bladtangen. Den är närmast vass och orsaken därtill är inte svår att spåra. Man vill uppnå god finish i övergången mellan blad och låsarm. Det lyckas man med men det sker på bekostnad av bärkomfort. Kanten som dessutom sitter högt på grund av clipet är lätt att skrapa i och det är inte skönt alls.

Lost in translation. En detalj som gick fel i översättningen mellan italiensk gentleman i skinnfodral och amerikansk grovjobbare med clip. Sådana kanter borde bannlysas!
Lost in translation. En detalj som gick fel i översättningen mellan italiensk gentleman i skinnfodral och
amerikansk grovjobbare med clip. Sådana kanter borde bannlysas!

Clipet går heller inte att flytta. Kniven bärs med med spets nedåt på höger sida vare sig du vill eller ej. Jag vet att många skriker “nej” när det gäller den biten. Varför förstår jag faktiskt inte. Vad jag själv föredrar beror på såväl handtagets som clipets utformning och vad som fungerar bäst för respektive modell. Oftast är det “tip up” även för mig men jag besitter ingen religiös övertygelse därvidlag.

Sammanfattningsvis

Opera är generellt en mycket välgjord kniv. Passning och byggkvalitet är riktigt goda. Hörn och kanter är fasade, rundade och slipade. Passning mellan sidor och ram samt låsets fjäder är god. Bladet är centrerat och kniven anlände anständigt vass.

Den är också praktisk som en rejäl EDC-betonad kniv. Ett okomplicerat effektivt blad i bra material parat med ett lika enkelt handtag bildar en harmonisk enhet. Lås och öppning fungerar som det skall och utan anmärkning. Sen vet jag inte om brun är färgen jag skulle välja igen, kanske då hellre svart eller grön.

Jodå, Big Opera är rätt elegant. Den gör sig med en kopp kaffe
Jodå, Big Opera är rätt elegant. Den gör sig med en kopp kaffe

Om jag i allmänhet är positiv varför inte inkludera den i min serie “Jakten på den perfekta fickkniven”? Till det tycker jag den är aningen för stor helt enkelt. Det är nog snarare en utmaning för lillebror. Big Opera betraktar jag snarare som en mer allroundbetonad fällkniv som klarar det mesta men kanske inte är expert på ett område.

Solen har sina fläckar och även Opera har sina brister. På något vis märks det att den här kniven egentligen är designad som en “gentlemans knife” och att moderniseringen är en eftertanke.
Det är ett par punkter som spökar och alla är faktiskt knutna till anpassningen som ger tillägget “USA” till namnet. Clipet är en sådan och en annan är precisionen i tumknopparna, deras placering långt ut på bladet samt hur de sticker ut utanför handtaget. Det är onödigt helt enkelt. Det sistnämnda är för övrigt en av mina kära käpphästar liksom en vass kant på bladbasen. Lionsteel syndar på båda områden i det här fallet. Problemet med den vassa tangen uppstår förstås inte om kniven bärs utan clip i ett läderfodral som kniven ursprungligen utformades för.

Men det övergripande intrycket är gott och jag kan rekommendera den här kniven för den som söker en klassisk och rejäl fällkniv som lämpar sig för det mesta. Utom för ren träbearbetning kan tilläggas.

Sen kan jag inte låta bli att tycka att formen på något vis ändå strävar mot träskollor och bort från clip och tumknoppar. Då undviks också de flesta av de små problem kniven dras med.

Jag tror det får bli en mindre “Opera Classic” i olivträ eller cocobolo någon gång.

Specifikation:
Längd utfälld: 210 mm
Längd hopfälld: 120 mm
Vikt: 135 g
Bladlängd: 90 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: D2
Handtag: G10 över stålram
Lås: backlock

Producerad av: Lionsteel, tillverkad i Maniago, Italien

/ John

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *